Flickan Jag går långsamt nerför en backe. Längst ner står en liten flicka och väntar otåligt att jag ska komma ner. Hon är fem eller sex år gammal och ivrig att få pröva sin nya sparkcykel i utförslöpan. När jag kommer mitt för henne säger hon mycket bestämt: – Du är gammal! Jag svarar vänligt att det är jag verkligen, men jag undertrycker den fortsättning som jag har på tungan: – En gång för längesen var jag lika ung som du. Det skulle kunna kännas skrämmande för henne och än mer fortsättningen: – Och en dag är du lika gammal som jag. Medan flickan travar uppför backen med sin sparkcykel fortsätter jag med mina tysta funderingar. Jag tänker på den tid när jag själv var liten som hon och det fasansfulla kriget rasade utanför Sveriges gränser, och jag försöker föreställa mig den epok inemot nästa sekelskifte då flickan är en gammal dam. Men den avlägsna framtiden är helt ogripbar för mig. Inte ens min fantasi räcker till för att fånga något av den. Nej, jag kan inte föreställa mig hur 2090-talet ska bli för den lilla flickan som just glatt tjutande rutschar nerför backen. Det förflutna vet jag desto mer om, det som utmynnar i det lilla nu som blir till ett då innan det ens hunnit stelna. Framtiden är för mig som för alla människor obekant, låt vara genomkorsad av stora och små planer, önskningar och farhågor. För den som inte tar någon notis om det förflutna ter sig allt som händer nytt. Den som sitter alltför fast i det som varit ser 7
bara upprepningar. Konsten är att finna en balans. Inget som händer är utan förhistoria. Men man kan aldrig stiga ner i samma flod två gånger. Inför den nära framtiden känner jag oro. Kanske är det en gammal mans oro. Ofta har jag en plågsam föreställning om att mitt liv har utspelats i en lycklig glänta i historien, i ett hörn av världen där livet var ganska gott för många. Nu väntar bistrare tider, om inte för mig så för dem som kommer efter. Växande klassklyftor, polarisering, hat mot det som framstår som främmande, faktaresistens – de senaste åren har präglats av obehagliga utvecklingslinjer. Inte var folkhemmet alltid en idyll. Nog hade det sina styvbarn, och högern larmade då som alltid om att det inte lönade sig tillräckligt att vara rik. Vänstern ville ha något mer, något bättre – men pekade alltför ofta i riktning mot tyrannier i öster. Jag värjer mig mot den framtid som kan tänkas växa fram ur vår samtid. Men vem vet? Vad kan inte den glada lilla flickan och hennes generation åstadkomma? När hon är vuxen kommer jag själv inte längre finnas kvar. Men det jag gör och framför allt det jag gjort under mitt långa liv är som en avlägsen bakgrund till det kommande. Den enskilda människans betydelse för framtiden är normalt sett minimal. Men tillsammans utgör vi en mäktig kraft. – En droppe i havet, säger vi när vi vill betona hur lite var och en av oss betyder. Men havet består av droppar.
8
Gammal ”Ingenting borde vara mera väntat än ålderdomen, men ingenting är mera oväntat”, skriver Simone de Beauvoir i sin bok Ålderdomen. Beauvoir var 62 år när den kom ut på franska 1970. Den annalkande ålderdomen hade överraskat också henne. – Hur kan det ha blivit så här? brukar min fru och jag fråga oss när vi häpnar över vår ålder. Femtio, sextio, sjuttio … Livet är ett kontinuum, dag läggs till dag, tiden flyter vidare utan jack. Så upptäcker man: händerna har blivit äldre, ansiktet i spegeln, och en ny sorts reaktion hos andra människor. ”Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet”, skriver aforistikern och tecknaren Stig Johansson. Livets böjningsmönster är detsamma för alla. Några hinner inte böja det färdigt utan drabbas av dödliga sjukdomar eller olyckor. Vi andra fortsätter till slutet. Själv tillhör jag årgång 1939. De flesta män i Sverige från världskrigets första år har redan hunnit dö. En knapp majoritet av kvinnorna lever vidare. Var det ändå inte nyss som de vuxna utropade ”Så unga de är!” när vi började skolan 1946? Det var nyss och mycket längesedan. Ålderdomen är både ett socialt och ett individuellt fenomen. I Göteborg finns sedan några år ett Centrum för åldrande och hälsa, också kallat Agecap, där man studerar de framskridna åren ur en lång rad synvinklar. De resultat man nått är uppmuntran9
de. Dagens 70-åringar mår fysiskt och psykiskt som 50-åringar vid 1970-talets början. Bland dem som är över 80 har visserligen 20 % drabbats av demens – men vi andra strävar vidare utan att ännu ha gått in i dimman. Man talar idag ofta om att man lever ett stressigare liv än förr, och välfärdssjukdomar som fetma och åldersdiabetes härjar. Men de flesta 70-åringar har ändå förblivit friskare tack vare bättre hygien, bättre mat och en mer avancerad läkekonst. Inte minst röker de mycket mindre. De motionerar mer, har fler intressen, är inte främmande för sex – kort sagt, de lever ett hälsosammare och intressantare liv. Äldre använder internet mindre än unga men ändå i försvarlig mängd. De som är flitigast känner sig friskare än de som håller sig borta från sådana nymodigheter. Kanske är det den virtuella rörligheten som verkar stimulerande, på samma sätt som den fysiska. Det låter bra, jag känner igen mig i mina jämnårigas livsstil. Jag går mina promenader, och jag gör morgon och kväll den gymnastik som jag fått mig ordinerad av sjukgymnaster. Jag lever i en kärleksfull relation, har nära kontakt med barn, barnbarn och barnbarnsbarn, och jag har många vänner, de flesta yngre än jag. Jag är själv pescatorian, alltså en vegetarian som äter fisk minst en gång i veckan. Jag dricker mycket måttligt. Och jag slutade röka sommaren 1976. Jag är alltså en mönstergamling. Men Ingmar Skoog, ledare för Agecap, påpekar att undersökningen gäller ett genomsnitt, inte enskilda individer. Somliga kan leva ett hälsosamt liv och ändå duka under för någon fatalitet, medan andra kan röka och supa och trots det leva länge och gott. Livet är fullt av tillfälligheter. Det biologiska arvet kan man inte göra något åt, och man har varken förtjänat det eller gjort sig skyldig till det. Livsloppet är fullt av tillfälligheter, sjukdomar och olyckor kan lura på en, och man kan hamna i livsomständigheter som urholkar hälsan. 10
Det finns ingen genomsnittsindivid, alla är vi avvikare från det statistiska genomsnittet. Ingmar Skoog irriterar sig på svepande generaliseringar om människor som är äldre. Särskilt i början av pandemin 2020 talade Folkhälsomyndigheten om 70- och 80-åringar som om det vore en homogen grupp. Men här finns både dödsmärkta människor och kärnfriska tanter och gubbar. Själv förargade jag mig i synnerhet över uttrycket ”våra gamla”. ”Vi ska skydda våra gamla”, sa både politiker och folkhälsans representanter. Vad då våra? Vi är våra egna, vi tillhör inte någon. Efterhand behöver vi förvisso hjälp, kanske mycket hjälp – men för den skull blir vi inte någons egendom. Uttrycket var välment men sårande. I många avseenden är jag en typisk gammal svensk man. Man kan på långt håll se att jag är över åttio, mitt sätt att röra mig, min gång. Mitt ansikte bär spår av de många åren, mitt hår är glest och nästan vitt. Men jag är samtidigt en särpräglad individ. Jag tillhör de privilegierade som genomgått en lång utbildning, jag har haft mitt arbete vid skriv- och seminariebordet. Jag är en storkonsument av texter, jag har skrivit mycket. Jag har varit gift nästan hela mitt vuxna liv. Jag hade mitt första bröllop innan jag fyllt 24. Jag gifte om mig när jag var 35 och är fortfarande gift. Jag blev far för första gången vid 25; den tredje gången var jag knappt 37. Mitt första barnbarn kom några dagar efter 46-årsdagen. Jag blev mormorsfar när jag var 72. En gammal människa har ett långt förflutet. Det är det mest självklara som man kan säga om henne. Men det är nog också det viktigaste, i synnerhet om gamlingen har ett långt minne. Jag har själv fortfarande ett mycket gott minne, jag kan erinra mig också rätt obetydliga detaljer från nästan hela mitt långa liv. Jag strövar ofta och gärna omkring i detta vidsträckta arkiv. Eller ”strövar”? Oftare tycker jag att minnet flackar från än det 11
ena, än det andra. Plötsligt minns jag något från Kristianstads läroverk kring 1950, men i nästa nu dyker millennieskiftet 2000 upp för att snabbt bytas ut mot bilder från min studietid i Lund, från Gunnar Aspelins seminarium i teoretisk filosofi i början av 1960-talet. Huller om buller, utan att jag kan göra reda för varför det ena eller andra faller mig in. Finns det ändå ett samband som jag inte kan genomskåda? Det finns minnen som är obehagliga. Mycket av det jag sagt eller gjort skulle jag vilja ha ogjort och osagt, och jag har som alla andra råkat ut för en eller annan oförrätt som ännu svider. När sådana minnen dyker upp försöker jag möta dem med förargade oartikulerade grymtningar som kan få min fru att undra vad som står på. – Ingenting, säger jag då. De där eländiga minnena kan man ändå inte göra något av. Eller kan man? Man kan åtminstone fundera över minnets mekanismer – eller är minnet snarare en komplex organism? Oavsett vilket finns det så mycket annat i livet, ja, det mesta som gått förlorat i glömska. Finns det någon logik i det som tappats bort? Freud har mycket att säga om detta. Men glömskan lägrar sig också över obetydligheter, allt det repetitiva och ointressanta. Tänk om man skulle komma ihåg allt kallprat man varit indragen i, varje likgiltig bok man läst eller tråkigt TV-program man sett, för att inte tala om varje frukost man ätit. Så skönt att allt detta försvunnit. Minnena, hur många de än är, utspelar sig mot en fond av glömska. Dessa minnen lyser upp glömskans stora mörker, ungefär som stjärnorna på himlavalvet en vinterkväll på landet. Minnena har det gemensamt med stjärnorna att man kan orientera sig efter dem – i ena fallet över havet, i det andra i sitt eget förflutna liv.
12
Också den som levt i många år – den ”årsrike”, som Barbro Westerholm vill att vi ska säga – har en samtid. Ja, jag följer intensivt med min samtid. Men det är ofrånkomligt att jag ser den i samband med alla tidigare samtider som jag upplevt. I själva verket har jag ända sedan ungdomen oavlåtligt försökt förstå den värld som just håller på att ta form och som också omformar mig själv. Redan 1965 gav jag ut en liten essäsamling som hette Samtidskänslan. Det var en kritik av de snabba och enkla generaliseringar om 60-talets nya värld som präglade dåtidens kulturdebatt. Fanns det inte något mer substantiellt att säga? Sedan dess har jag fortsatt med dessa försök till analys av vad som sker i det som synes ske, för att nu använda ett lyckat uttryck från Erik Gustaf Geijer. Som idéhistoriker är jag ständigt medveten om att det förflutna alltid betraktas från en utsiktspunkt i nutiden. Man tvingas därför till ett slags perspektivkonst: Här står jag med min tids alla fördomar, och där utspelar sig det förlopp som jag försöker klarlägga. Ju äldre man blir och ju fler samtider man genomlevt, desto svårare men också mer spännande blir det att försöka förstå de historiska skeden man varit med om. Det som händer nu får sin skärpa mot bakgrund av det förflutnas ständigt skiftande landskap. Också i ett gammalt liv är det människorna som står en nära, familjen och vännerna, som präglar den vardagliga tillvaron mer än något annat. Det mest påfallande är att så många redan försvunnit; döden har tagit dem en efter en. De lever i minnet, men bara där. Nog ska jag ägna dem några sidor, deras liv är nu slutgiltigt. Men de som ännu finns kvar är viktigare. Med dem fortsätter livets äventyr ännu en tid. Ändå är det lättare att skriva om de redan döda. Deras liv är avslutade kapitel.
13
Många har skrivit om ålderdomen. Sällan är de över åttio; det vanligaste är sextio eller däromkring. Då skriver man inte riktigt inifrån utan föreställer sig snarare hur det är att bli äldre. Den som är åttio eller mer än redan rutinerad som pensionär. Inte för att man vet hur alla andra har det. Det jag kan göra är att avlägga ett personligt vittnesbörd om hur det kan vara att bli gammal. Formen för detta vittnesbörd är essäns bångstyriga frihet, med snabba kast, ögonblicksbilder, korta resonemang, reflektioner. Kanske finns det en överskådlighet i själva oöverskådligheten.
14
Över åttio år ”Jag är en svag och barnslig man på över åttio år”, säger Shakespeares Kung Lear i näst sista akten av dramat. Varför just ”över åttio år”? Det är frestande att tänka sig att en ständigt citerad psaltarvers finns i bakgrunden: ”Sjuttio år varar vårt liv. Åttio, om krafterna står bi. De flyende åren är möda och slit. Snart är allt förbi, och vi är borta.” Det var ett citat som höll sig levande ännu i min barndom. Min mormor använde det ofta, dock i den kärnfullare versionen från Karl den tolftes bibel: ”Wårt lif warar sjutio år, åt högsta ottatio år: och då det bäst warit hafwer, så hafwer det möda och arbete warit: ty det går snart sin kos, lika som wi fluge bort.” Mycket lämpligt dog min mormor strax efter sin 80-årsdag. Då var hon en rätt förvirrad gammal kvinna, och inga bibelcitat rann längre över hennes läppar. ”Över åttio” innebär ett överflöd, en måttlöshet. Så gammal bör man inte bli. Man har överlevt sig själv. Kung Lear är världslitteraturens stora drama om ålderdom. Det är en tung och mustig brygd om en smickersjuk man som blir grymt lurad av sina båda äldre döttrar, medan den yngsta, lika uppriktig som kärleksfull, förvisas från hovet. Lear förlorar sin krona, och till slut irrar han, maktlös och bara bitvis klar i huvudet, omkring på den öde heden. Hovnarren säger honom på narrars vis den bittra sanningen: ”Du borde inte ha blivit gammal innan du blev klok.” 15
Det är en gammal föreställning att ålderdom och visdom hänger ihop. De grekiska filosoferna tvistar om dess sanning. Platon, som dog först vid 80, hävdar den, inte minst i sin sista dialog, Lagarna, medan hans lärjunge Aristoteles (som själv bara blev 63) var av motsatt mening. Aristoteles skräder inte orden i Retoriken: gamla människor är cyniska, misstänksamma och oförmögna till kärlek. Ja, till råga på allt är de pratsamma eftersom de älskar att vältra sig i det förflutna. Helen Small, en brittisk historiker som skrivit en storartad bok om åldrandet i filosofi och litteratur, The Long Life (2007), ställer Retoriken och Kung Lear intill varandra. Lears fåfänga berövar honom både makten och äran. Han vill bli smickrad men blir samtidigt bedragen. I sin omdömeslöshet kan han inte skilja på lismande inställsamhet och äkta tillgivenhet. Till skillnad från Aristoteles åldring är han inte misstänksam, snarare godtrogen. Men pratsam är han, och i en kaskad av ord förlorar han allt. Han överlever sina tre döttrar. Den döda kroppen av den yngsta, den sanningskära, håller han i sina armar i slutscenen. Filosofen Alasdair MacIntyre, som är specialist på etikens historia, menar att Lear äntligen förstår människans lott först när han har förlorat allt. Utkastad från slottet och irrande på den storm pinade heden delar han äntligen villkor med de fattiga och utbrister: Svälj medicinen, högmod! Pröva själv Vad fattiga får tåla jämt och ständigt. Så fattat blir dramat ett moraliskt lärostycke. Men är det ändå inte åldrandet som utgör själva huvudtemat – detta åldrande som drabbar alla som inte dött i förtid? Åldrandet gör inte skillnad på fattig och rik, mäktig och maktlös. Alla vi som är ”över åttio år” är inte barnsliga eller förvirrade. Men åldern gnager också på oss, som musen på en gammal ostkant.
16