BOKEN OM YOUSEF
Linus de faire
BokenB Oom K EYousef N om YOUS E F
LINUS de FA I R E
ALBERT albert bonniers fàžŁàžrlag BONNIERS FàžŁ RLAG
Linus de Faire, född 1977, Àr uppvuxen i Stockholm och nu bosatt i Amman. Boken om Yousef Àr hans debut.
Kartorna pÄ s 410 och 411 Àr gjorda av Ibrahim Owais.
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-015673-2 Copyright © Linus de Faire 2017 Omslag: Moa Schulman Tryck: ScandBook AB, Falun 2017
Till Ewa dÄÄœ Tania nu Naila och Lilia dÄ€refter
InnehĂ„ll Yousef al-Khayals mudhakkirat al-Muqaddimaâ â13 al-Hamilâ â34 al-Miladâ â41 al-Tufoulaâ â53 al-Nahdaâ â65 al-Ijtiyahâ â84 al-Khatfaâ 103 al-Thuloudjâ 112 al-Istirahaâ 120 al-Nihayaâ 144 al-Salamâ 153 al-Alfiyyaâ 177 al-Hidjraâ 209 al-âAwdaâ 253
appendix 1â KĂ€re förlĂ€ggare (âSverige, 2015)â 2â Operation Ikaros (âĂsterrike, 1969)â 3â Cedern frĂ„n Zahle (âLibanon, 1982)â 4â LervĂ€llingsballerinan (âPalestina, 1948) 5â Kackerlackspojken (âLibanon, 1996)â 6â Till en förbipasserande (âSyrien, 2009) 7â Ă talet (âHolland, 2011)â 8â Tribunalen (âLibanon, 2013)â 9â Till min Fofo (âLibanon, 2014)
277 286 302 308 332 349 362 376 386
personerâ 399 Selektiv nutidskronologi
400
Kartor Beirutâ 410 Libanonâ 411
LĂ€srĂ„d Boken Ă€r en diptyk: Yousef al-Khayals mudhakkirat och Appendix. I den första delen uppkommer med jĂ€mna mellanrum numrerade noter. NĂ€r en sĂ„dan pĂ„trĂ€ffas â och hĂ€r kommer rĂ„det â hoppa dĂ„ till noten och lĂ€s den innan du Ă„tergĂ„r till al-mudhakkirat. Med vĂ€nlig hĂ€lsning ĂversĂ€ttaren
Yousef al-Khayals mudhakkirat
al-Muqaddima Hela mitt liv har jag suttit. Jag satt i mors mage vintern -76, sĂ€tesÂbjudning (redan dĂ€r sa hon, Allah yisabbirha, att jag kom snett in i vĂ€rlden). Satt sen kerubisk med hink och spade i sandlĂ„dsruinerna vid al-Hammam al-âaskari -77; satt med sexbitars pussel pĂ„ vĂ„tsvabbat stengolv i lĂ€genheten pĂ„ Rue Jeanne dâArc i Hamra -78; sattes (och glömdes) i stĂ€dskrubben efter den förblindande bomben -81. Jag satt vid radion och fars byxben nĂ€r israelerna korsade Litanifloden i juni -82, skĂ€rrad, skakande i takt med diskanten och smalbenen; hela sommaren satt jag under jord medan Abu Ammar och Sharon slog pannorna och oss blodiga; jag satt sporadiskt i skolbĂ€nken och flirtade likt Imruâ al-Qays med alla tjejer vars namn började pĂ„ Z i lugnet före stormen -84; satt hopkurad â men ack sĂ„ rebellisk â och tjuvrökte pĂ„ parkeringsplatsen bakom madame Georgettes fullproppade salon de beautĂ© i Ras Beirut nĂ€r lĂ€gerkriget rasade och kusin Nidal sökte sin skapare Ă„ret -86; satt i garaget med fars Gauloisesfilter i öronen medan granaterna gastade under de gudsfruktande nĂ€tterna i april -89; satt pĂ„ en parkbĂ€nk med skit frĂ„n fredens duvor nĂ€r en Z flaxade förbi och sög in mig med sin doft av java och jasmin vintern -90, för att bara nĂ„gra mĂ„nader senare sitta vid lillasyster Zeinas sjuksĂ€ng i obekvĂ€m stol nĂ€tterna i Ă€nda, hennes svala bofinksstora hand i min. Satt barfotad pĂ„ den nötta mattan i moskĂ©n och bad nĂ€r den onĂ€mnbara vapenvilan kom och tog strypgrepp pĂ„ mig och min syster; satt pĂ„ filosofi- och litteraturförelĂ€sningar nĂ€r religiositeten slocknat och skulden lĂ€ttat under mitten av 90-talet, ja, jag pluggade tills pannan vĂ€rkte, hĂ€cken sved och bakfyllan botats. Jag satt (och lĂ„g) med en Z under fyrverkerier och freudianska 13
fredsduvor dĂ„ det gamla seklet sprĂ€ngdes bort och jag insĂ„g mitt kall; satt följande Ă„r pĂ„ fĂ€llstol i Aamiqs svampiga vĂ„tmark och sĂ„g fĂ„gelmissiler vina fram innan jag skadesköts, givetvis sittande, hösten -03; satt och gnagde pĂ„ naglarna i bussen frĂ„n Amman med obeskrivlig sorg och en metaforisk pistolmynning vid pannbenet nĂ€r al-mukhabarat, sĂ€kerhetspolisen, prompt ryckte in och förde ivĂ€g mig; sattes i handfĂ€ngsel i förhör under tusenwattslampa, huva och deras pardon med en bokstavlig pistolmynning vid pannbenet dĂ„ de slog sönder min knĂ€skĂ„l -04 (tills jag förvisso lĂ„g); satt sedan grĂ„tande i min första, enda och kanske sista bil â en grĂ„ Opel med dubiös lukt â dagarna i Ă€nda, med anteckningsbok, kikare och penna, tills de Ă„terigen grabbade mig knappt ett halvĂ„r senare, en dag som förĂ€ndrade mitt liv, om Ă€n inte mitt sittande. Detta â i krympt version â har varit mitt liv fram till nu. Mitt namn Ă€r Yousef Marwan al-Khayal. Jag Ă€r avkomman till en sprĂ€nglĂ€rd men feg palestinsk sittare, Ghassan Khayal, och den vingklippta sĂ„ngfĂ„geln Zahra Zaydan. Det brukar ju sĂ€gas om ljugandet att det Ă€r en konstart. Men att tala sanning â och dessutom skriva ner den â Ă€r definitivt svĂ„rare, i alla fall med tanke pĂ„ min prekĂ€ra situation, noppriga penna och allmĂ€nna brist pĂ„ takt. Om man följer sanningen i hĂ€larna nĂ€r man skriver om nutida hĂ€ndelser fĂ„r man se upp sĂ„ att man inte fĂ„r sina tĂ€nder utsparkade (som nĂ„gon förmodat tandlös fransman en gĂ„ng sa). Sedan drygt nio Ă„r sitter jag nu i rannsakningsfĂ€ngelset i Roumieh, anklagad för mordet pĂ„ vĂ„r före detta Ă€lskade premiĂ€rminister Rafiq Hariri, och underhĂ„ller mig delvis med att skriva oĂ€ndliga meningar som gör de ark jag mutat mig till spröda och förmodligen ocksĂ„ dig, kĂ€ra presumtiva lĂ€sare. Men ve den som ger sig. Tiden, som de ormtungade libaneserna sĂ€ger, har blivit en trogen och pĂ„litlig vĂ€n. För mig som gillar och har tid att rĂ€kna kan jag meddela att det Ă€r etthundraÂsjutton mĂ„nader, femhundraelva veckor â nĂ€stan ett och ett halvt Ă„r 14
av veckor, om veckor vore dagar â och tretusenfemhundra sjuttionio dagar (jag stryker över och Ă€ndrar dessa datum hela tiden). Ytterst sĂ€llan ligger jag emedan kackerlackorna gillar att nagga mig i öronen. Det dĂ€r sista var ett skĂ€mt, givetvis. NĂ€r jag sover skiter jag fullstĂ€ndigt i vad smĂ„kryp â om man nu kan kalla femcentimeters kackerlackor smĂ„kryp â har för sig. PĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r de fĂ„ngar ocksĂ„, blott andra villkor och andra skal. Jag vill pĂ„stĂ„ att det Ă€r ödet som fĂ„r avgöra om det bara blir jag sjĂ€lv som fĂ„r lĂ€sa det jag skrivit ner med min filtpenna, om sidorna brĂ€nns av al-bash Bashir, min Ă„snekind till personlig vakt; om de gĂ„r upp i rök under ett upplopp (som nĂ€stan hĂ€nde en vĂ„r för nĂ„gra Ă„r sedan); eller om nĂ„got annat oförutsĂ€gbart och otursamt hĂ€nder, vilket det sĂ„ ofta gör i mitt liv. Egentligen ska en trettioĂ„ttaĂ„ring inte skriva sina mudhakkirat, sin qissat hayati, men i och med att döden Ă€r ett undan smusslat rakblad hĂ€r i Roumieh vill man gĂ€rna försöka se till att man blir omnĂ€mnd i rĂ€tt del av al-Nahar, al-Akhbar, Daily Star eller vad som existerar nuförtiden, och inte bara gömd bland dödsannonserna eller gravskĂ€ndad pĂ„ skvallersidorna. Om man har otur lever man ett lĂ„ngt och rikt liv, ett komplicerat liv med mĂ„nga vĂ€ndningar, hopp och förtvivlan, Âvinster och förluster, ett mĂ€nskligt liv, för att till slut Ă€ndĂ„ bara bli omnĂ€mnd med ett substantiv i bestĂ€md form: Mördaren. Inte FĂ„gelskĂ„daren eller Ălskaren, SanningssĂ€garen, VĂ€nnen, Sonen, eller alla ens andra relationella predikat. Kan se det framför mig: »Rafiq Hariri-mördaren Yousef al-Khayal dog igĂ„r iââŠÂ« Eller inte framför mig, för dĂ„ skulle jag ju vara bĂ„de levande och död, men du förstĂ„r. Förresten skrev en som jag dĂ€remot vet namnet pĂ„ (Nabokov) att man alltid kan lita pĂ„ att en mördare anvĂ€nder en förfinad skrivstil. Nu Ă€r jag ingen mördare och en luddig penna mot spröda ark Ă€r allt jag har; prosan blir dĂ€refter. Nog med bortförklaringar och ursĂ€kter. 15
* Far och mor lĂ€rde mig att alltid presentera mig nĂ€r jag möter frĂ€mlingar, sĂ„ utan större omsvep: al-salamu alaykum wa rahmatullahi wa barakatuh. Det som följer pĂ„ dessa sidor Ă€r jag sjĂ€lv, Ă„tminstone den bild av mig sjĂ€lv som jag har, och jag lovar att försöka vara sĂ„ sanningsenlig som det bara gĂ„r under mina omstĂ€ndigheter. Att det skulle bli sĂ„ hĂ€r att jag skriver för en imaginĂ€r lĂ€sare (som dock Ă€r, var, och förblir Z), det trodde jag aldrig. Men nu sitter jag under det blinkande lysröret i biblioteket och bockar och bugar, samt skriver lite i luftdraget mellan de tvĂ„. Underligt nog sitter artighetsfraser och allmĂ€n hövlighet sĂ„ djupt i mĂ€rgen pĂ„ mig att Ă€ven om de knĂ€cker ryggraden pĂ„ mig, sĂ„ försvinner de troligtvis inte. NĂ€r de exempelvis sprĂ€ckte vĂ€nstra knĂ€skĂ„len vintern -04, prisade jag dem för att de inte tog höger, mitt fotbollsknĂ€, Ă€ven om jag nuförtiden tvivlar pĂ„ att jag nĂ„gonsin fĂ„r sparka boll igen. Al-hamdulillah, brukade jag sĂ€ga förr nĂ€r nĂ„got beklagligt intrĂ€ffade. Numera inser jag att det bara Ă€r gammal hederlig otur, legendarisk otur förvisso. Man talar ju om otur som fenomen nĂ€r man exempelvis slĂ„r huvudet i en dörrkarm, de nyinköpta fikonen Ă€r ruttna, minibussen gasar ivĂ€g med dig flĂ€mtande och hostande i hasorna, nĂ€r lillasystern dukar under för det onĂ€mnbara eller nĂ€r man hipp som happ blir arresterad för bara Gud vet vad. Man tackar den allsmĂ€ktige, den givmilde, den ende, al-hamdulillah rabb al-âalamin, om man Ă€r sĂ„ lagd, vilket de flesta hĂ€r Ă€r, för att han omtĂ€nksamt nog inte dessutom hade satt upp en rostig spik i den förbannade dörrkarmen; att inte alla fikon var ruttna, bara nĂ„gra; att de tĂ„lmodiga Ă€ven de nĂ„r fram till himlen eftersom nĂ€sta buss kommer följande dag; och att hon, trots allt, fick nio Ă„r â sinnesÂsjuka krigsĂ„r förvisso â men slapp puberteten, kĂ€rlekskvalen och fredens olidliga valfrihet. Dessutom fick hon lika lĂ„ng tid som jag varit hĂ€r (Ă€n sĂ„ lĂ€nge), vilket har blivit min mĂ€tsticka för tid. Och 16
förstĂ„s: al-hamdulillah rabb al-âalamin för att de inte sköt mig pĂ„ flĂ€cken nĂ€r de arresterade mig â dĂ€r hade jag tur, antar jag, Ă€ven om jag just dĂ„ inget hellre ville Ă€n att dö. Oavsett vad otur verkligen Ă€r verkar vissa mĂ€nniskor omringade, omfamnade av denna otur mer Ă€n andra. Som stinkande skit i ospolade toaletter drar till sig flugor, gigantiska spyflugor frĂ„n ingenstans, drar dessa till sig oturen. Och oturen â om vi nu ser pĂ„ den som en vanlig mĂ€nniska, lĂ„t vara i solkig lĂ€derjacka och med en illa dold Glock 17 â hĂ€lsar pĂ„ dessa stackare lite dĂ„ och dĂ„, i alla fall om man bor i Mellanöstern. Ibland bara för en liten knack pĂ„ axeln som gör att man tappar teglaset mot stengolvet, ibland för att viska: »Pssst, du kommer med oss« â och sĂ„ dunkar jĂ€veln till en i magen, om han inte redan gjort det. Jag kan obestridligt sĂ€gas vara en av dessa mĂ€nniskor, och det tycks som om min otur har spritt sig Ă€ven till dem i min nĂ€rhet, till min syster och min kusin, först och frĂ€mst, men ocksĂ„ mor, far, faster, moster, palestinier och libaneser i allmĂ€nhet, ringar pĂ„ vattnet och allt det dĂ€r. Om nu min otur smittar sĂ„ Ă€r sĂ€kert fripasset â om du lĂ€ser detta, kĂ€re far â en förfalskning och dĂ„ ses vi dĂ€rnere i de brinnande kryptorna. Och pĂ„ sĂ€tt och vis Ă€r jag redan dĂ€rnere och har tingat en extra plats sĂ„ vi kan skĂ„la tillsammans tills morgondagen dĂ„ aprikostrĂ€den blommar, det vill sĂ€ga aldrig. Om den metaforiska stenkastaren Ă€r slumpen eller Allah fĂ„r nĂ„gon annan avgöra â har vi riktig otur kallas han Jahve, men det kvittar: jag har redan gjort mitt val och fĂ„r stĂ„ mitt kast nĂ€r, eller om, domen kommer. Och om min mors heliga bok har rĂ€tt sĂ„ Ă€r det svĂ„rare för arroganta idioter att komma till himlen Ă€n det Ă€r att forcera en kamel genom ett nĂ„lsöga, oavsett om det Ă€r porten, en felstavning eller bara hybris som Ă„syftas. Det Ă€r nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ min allomfattande otur jag nĂ€stan önskar att jag inte förlorat min tro. Hade den pĂ„ nĂ„got sĂ€tt hĂ„llits vid liv skulle jag utan tvivel ha fĂ„tt ett fripass direkt 17
till himmelriket nĂ€r min tid Ă€r kommen, precis som far tror han fĂ„tt efter att Zeina dog alltför ung i det onĂ€mnbara. Den gamle galningen tror att han har kontakter dĂ€ruppe nu. HĂ€r i fĂ€ngelset kallar man mig manhous, otursfĂ„geln. Ăven vakterna gör det, hĂ„nfullt nog â det Ă€r knappt sĂ„ de vet mitt riktiga namn. Oavsett avdelning Ă€r vi alla bara numrerade kroppar för dem. Förvisso har de nycklarna till vĂ„ra dörrar, men inte till de andra utanför. Otur för dem. Hade jag inte förlorat min gudstro sĂ„ hade jag inte trott pĂ„ oturen eller omen. Men jag borde Ă€ndĂ„ varit uppmĂ€rksam pĂ„ fĂ„geln som flyger Ă„t vĂ€nster, nĂ„got vĂ„r sedvĂ€nja predikar ger otur Ă„t betraktaren, och nĂ„got jag inte ens tĂ€nkte pĂ„ dĂ„ det hĂ€nde i verkligheten. Otur alltsĂ„, att bĂ„de Hariri och pilgrimsfalken var grĂ„huvade och majestĂ€tiska nĂ€r de valde S:t Georges hotell att hĂ€cka i, eller Ă„tminstone flyga förbi pĂ„ vĂ€nster sida â och dessutom i februari, tidigare Ă€n vanligt. Det stĂ„r helt klart för mig nu efter att jag fĂ„tt höra om Ă„talet med alla beröringspunkter som binder mig till brottet jag inte har begĂ„tt. Men det förstod du vĂ€l? Att jag Ă€r oskyldig? Det krĂ€vs en vĂ€lvillig lĂ€sare, det medger jag â och vad mer, kanske nĂ„gon som vĂ„gar sĂ€tta sig pĂ„ min stol, den stol jag har suttit pĂ„ sen jag föddes och som jag först nu Ă€r villig att ge upp. VarsĂ„god att sĂ€tta dig hĂ€r och försöka se vĂ€rlden frĂ„n mitt perspektiv; kanske kommer förstĂ„elsen att sĂ€tta sig som en liten turturduva i dina hĂ€nder. Just det hĂ€nde faktiskt mig en gĂ„ng, och jag Ă€mnar berĂ€tta hur lite lĂ€ngre fram.
* Otur Àr att vara fel man pÄ fel plats vid fel tillfÀlle. Otur mer specifikt Àr att vara född palestinier i Libanon nÀr som helst, men sÀrskilt nÀr krigets lÄga just hade tÀnts. Det som inleddes med nÄgra kulor utanför en kyrka och kalasjnikovs i hÀnderna pÄ hÀmndlystna pojkar vid min tillblivelse, eskalerade snabbt 18
till 82 mm:s granater, vidare till 100 mm:s, 135 mm:s, sen 155 mm:s granatgevĂ€r som myrra vid tiden runt min födelse, vĂ„ra egna katiusjas, följt av gradraketer pĂ„ Hizbollahs mobila stĂ€llningar, över till Stalins Organ (vilket lĂ„ter roligare Ă€n det var) som samtidigt avfyrade flera dussin, och israelerna med sin fosfor, sina ljudbomber, klusterbomber och bomber förklĂ€dda till leksaker för oss nyfikna barns skull. För att inte tala om amerikanerna med sina sextontumskanoner â alltid störst, vĂ€rst och mest högljudda. I slutet hörde vi talas om (och konkret hörde över vĂ„ra huvuden) 240 mm:s kanoner. Och priset, det pekuniĂ€ra för att göra det rĂ€kningsbart: varje kanonkula frĂ„n en 240 mm:s kostade 9â500 dollar; 155 mm:s 1â300 dollar och sĂ„ vidare. En kula till en kalasjnikov gick pĂ„ 30 cent. En av de mest dundrande dagarna i maj -89, nĂ€r kriget var pĂ„ upphĂ€llningen och molnen gravida med aska, uppskattade man i tidningarna efterĂ„t att runt tio tusen bomber avlossades i och över Beirut. För en trettonĂ„ring som gillade pussel var det en enkel lĂ€xuppgift: om i snitt varje bomb kostade 1â500 dollar brĂ€ndes det den sjĂ€lvlysande natten upp runt 15 miljoner dollar â i enbart ammunition. Kriget i sin helhet pĂ„gick i femton Ă„r, förvisso med lugna perioder mellan det vĂ€rsta vanvettet, men det krĂ€vs ingen ohederlig libanesisk revisor för att rĂ€kna ut hur mycket som kastades i havet och pĂ„ Beirut. Endast cirka vart trehundrade avlossat granatskott dödade en mĂ€nniska, och endast ett av tjugo offer var stridande. Uppemot etthundrafemtiotusen dog. Vad varje oskyldigt liv var vĂ€rt fĂ„r ni rĂ€kna ut sjĂ€lva. Det var ett krig mellan tvĂ„ sidor, de besuttna och de obesuttna, ett krig mellan vĂ€nster och höger, kristna och muslimer, men som eskalerade â som alla fasansfulla krig gör â till ett krig mellan fraktioner, mellan grupperingar och familjer, ett krig som slutade med att ingen hade nĂ„gonting nĂ€r fredens fanfarer Ă€ntligen ljöd. Krig sĂ€tter, som man sĂ€ger, spĂ„r. Kraftiga spĂ„r sĂ„vĂ€l i vĂ„ra kroppar som i vĂ„r identitet. Men jag vill med mina 19
skrivelser inte inreda ett krigsmuseum, Ă€ven om det stĂ€ndigt gör sig pĂ„mint i hjĂ€rtat och utanför dessa vĂ€ggar. Samtidigt mĂ„ste man ju som jĂ€nkarna sĂ€ger spela korten som de ligger â och de ligger som hotfulla bödlar. Libanon spelar inte med kort i rockĂ€rmen eller bakom diamantbeströdda solglasögon. Till skillnad frĂ„n Europa och Amerika, dĂ€r folket blir blĂ„sta av diskreta politiker och vĂ€lkammade bankmĂ€n, vet du hĂ€r precis vem som stjĂ€l din bil, ditt hus och din nya plastikopererade fru. Och du kan knappt ens klaga eftersom du visste att det skulle hĂ€nda redan nĂ€r du klev in pĂ„ bankmannens kontor och snubblade pĂ„ hans matta gjord av en uppstoppad tiger. Vill du ha fler exempel? NĂ€r en libanesisk minister ska förflytta sig frĂ„n Hamra till downtown och Solidere, stormar minst tio svarta Escapades fram lĂ€ngs gatorna som pansarskott, helt ogenerat. Och nĂ€r ett utlĂ€ndskt högdjur ska fram spĂ€rrar man av hela kvarter och visiterar vildkatterna i soptunnorna. Om Amerikas president skulle vilja besöka Libanon skulle man sĂ€kert spĂ€rra av hela regionen, kanske Ă€ven delar av södra Kaukasus. Vem vill inte sprĂ€nga en kaxig, överdimensionerad, bepansrad bil med tonade rutor, fullproppad med vapen och mĂ€n med öronsnĂ€ckor? Inte jag förstĂ„s â speciellt inte om du som lĂ€ser detta Ă€r en högt Ă€rad jurymedlem! Men du förstĂ„r vad jag menar. Det Ă€r inte svĂ„rt att kĂ€nna sympati för den dĂ€r kĂ€nslan av distans som efter kriget skapades mellan de styrande och de styrda. Min kusin, Aline, som flydde till Sverige i slutet av kriget, berĂ€ttade att deras statsminister nĂ„got Ă„r innan de kom dit hade skjutits i ryggen pĂ„ vĂ€g hem med sin fru frĂ„n biografen. Utan skott sĂ€ker bil, utan skottsĂ€ker vĂ€st, utan livvakter, utan en aning, bara fridfullt strosande och pang, pang. Alla i det dĂ€r landet, fortsatte min kusin, sa att de förlorat oskulden genom vĂ„ldtĂ€kt. I analogi med den metaforen skulle man kunna sĂ€ga att Libanon Ă€r som en bedagad lyxeskort, fast det Ă€r jag för artig för att sĂ€ga. 20
Inser förresten att jag borde ha börjat med följande som en respektfull gest till min tradition och min desperation: Bismillah al-Rahman al-Rahim. Lov och pris tillkommer Gud, vĂ€rldarnas Herre, den nĂ„derike, den barmhĂ€rtige, som allsmĂ€ktigt rĂ„der över Domens dag â Ă€ven om jag lĂ€mnat det bakom mig. BĂ€ttre sent Ă€n aldrig. SĂ„, lĂ€s om: detta Ă€r början.1
* Jag försöker borsta tĂ€nderna tvĂ„ gĂ„nger per dag, ofta fler. Jag nĂ€mner detta eftersom jag tĂ€nkte att du kanske vill ha lite lĂ€gesÂorientering ocksĂ„, alltsĂ„ nĂ„gra smĂ„ vardagsskildringar om hur mitt liv ter sig nuförtiden. Det kan man kanske inte tro, men det Ă€r verkligen viktigt att borsta tĂ€nderna. RĂ„det fick jag frĂ„n en medfĂ„nge som inte gjorde det under sex Ă„r och som sen var tvungen att fĂ„ halva underkĂ€ken utdragen eftersom tĂ€nderna ruttnat bort. »Behandla tĂ€nderna som om de vore din familj« var hans instruktion efter att han fĂ„tt övervakad permission och rĂ„kade lĂ€mnas ensam en minut utanför min cell. Visserligen berĂ€ttade Bashir senare att mannen satt inne för överlagt mord pĂ„ sin hustru och hennes bror, men man mĂ„ste ju kunna se glipan mellan tipset och tipsaren. Och hygien Ă€r ju, som det sĂ€gs, tvĂ„ tredjedelar av hĂ€lsan. Och givetvis drar fĂ€ngelsetandlĂ€karen hellre ut tĂ€nder Ă€n lagar dem Ă€ven om jag antar att skulden fĂ„r lĂ€ggas pĂ„ den libanesiska statens Âminimala fĂ€ngelsebudget, samt »tandlĂ€karens« avbrutna moldaviska utbildning. Vattenkvaliteten Ă€r heller inte den bĂ€sta hĂ€r, trots att smĂ€ltvatten frĂ„n Sanninebergen teoretiskt sett borde nĂ„ oss varje vĂ„r. Men hela landet Ă€r asfalterat och nĂ€r vattnet förtvivlat och törstigt till slut nĂ„r cisternerna har det filtrerats genom hela Libanons makabra, hoptejpade, ytliga lager till civilisation. 1â Se noten KĂ€re förlĂ€ggare, s. 277
21
Tandborsten ser för övrigt ut som en toalettborste i miniatyr; det Ă€r den enda jag har fĂ„tt tag pĂ„ hĂ€r och endast med stor viljeanstrĂ€ngning lyckas jag undvika att krĂ€kas nĂ€r jag tĂ€nker pĂ„ hur. Efter det stora upploppet för nĂ„gra Ă„r sedan konfiskerade vakterna min insmugglade tandborste eftersom de hĂ€vdade att den utgjorde ett hot (jag hade viftat den mot Bashir i ett svagt ögonblick). Den var blĂ„, bullig och av plast, och skulle möjligen ha kunnat kvĂ€va en nyfödd bebis om man tryckt ner den i halsen pĂ„ denne. Jag orkade inte ens klaga. IstĂ€llet fick jag genom en komplicerad bytesaffĂ€r med Bashir som berikad mellanhand tag i ett siwak-skott frĂ„n en gudfruktig medfĂ„nge. Min nya borste vaktar jag hĂ„rdare Ă€n bĂ„de anus och mina cigaretter för jag misstĂ€nker att Bashir vill Ă„t bĂ„da bara för att jĂ€vlas. Maten Ă€r för övrigt pĂ„ tok för salt. Ibland misstĂ€nker jag att de sakta och omstĂ€ndligt försöker ta livet av mig genom jodförgiftning; en lĂ„ngsam död dĂ„ den svullna mjĂ€lten spricker och man förgĂ„s av inre blödningar. Men jag kan förstĂ„s inte bevisa det. Dessutom har jag Ă„dragit mig nĂ„gon sorts hudsjukdom som inte vill lĂ€ka, förmodligen frĂ„n möglet pĂ„ vĂ€ggarna i cellen, flĂ€ckar som vĂ€xer till stora korallformade installationer efter vinter regnen. Det kliar som vĂ€rst pĂ„ smĂ„timmarna, precis innan de trogna muslimerna och solen gĂ„r upp; jag kliar sĂ„ att det blöder fast jag vet att det Ă€r dumt och bara förvĂ€rrar mitt tillstĂ„nd. Men ett liv utan kliande vore vĂ€l inte ett riktigt liv intalar jag mig sjĂ€lv de sömnlösa nĂ€tterna, trots att jag hellre skulle ha föredragit ett metaforiskt kliande framför ett bokstavligt. Och hemorrojdernaâ⊠men nog om Ă„kommor.
* De har satt mig i avdelning C, ensam i cell nummer 3.3, vilket borde vara en ynnest, men som snarare har gjort att jag kommer pĂ„ mig sjĂ€lv med att prata med den mögliga vĂ€ggen â som ibland ocksĂ„ oroande nog svarar. Det Ă€r för »nationens sĂ€ker22
het«, som min obegĂ„vade mukhabarat-vakt Bashir upplyst mig om. Som om jag skulle planera revolutioner frĂ„n en tre gĂ„nger tre meters betongcell dĂ€r inte ens möglet har Ârealistiska möjligheter att komma ut. Papper har jag emellertid gott om, samt tid â tunna och lĂ€tta att riva isĂ€r bĂ„da tvĂ„. Eftersom jag inte fĂ„r kommunicera med andra fĂ„ngar har pappret blivit mitt bollplank, vilket Ă€r betydligt hĂ€lsosammare Ă€n vĂ€ggarna pĂ„ alla sĂ€tt och vis. Trots att jag klottrat lite förr â pĂ„ universitetet, en och annan melodramatisk rockballad som frigjord, avislamiserad tonĂ„ring, nĂ„gon bisarr dikt i samma Ă„lder (som sedan blev nĂ€mnda ballad), hade jag ingen tanke pĂ„ att skriva om mitt liv förrĂ€n en kvinna kom pĂ„ besök till Roumieh för nĂ„gra Ă„r sedan. För en som inte rört, sett eller ens kĂ€nt doften av en kvinna pĂ„ Ă„ratal var hon en Ă€nglalik uppenbarelse. Zeina hette hon â förstĂ„s. Som ett lamm vandrade hon in till den inhĂ€gnade vargflocken och attackerade vĂ„ra strupar. Och sĂ„ filmade hon allt och gjorde en dokumentĂ€r av blodbadet: »Tolv arga libaneser«. Hon var som den fria vinden över ett sĂ€desfĂ€lt medan alla vi sorgliga vetestrĂ„n bugade tills hon blĂ„ste vidare. Min olyckliga stjĂ€rna gjorde att jag bara fick trĂ€ffa henne en gĂ„ng, genom luckan i min celldörr och med Bashirs flĂ„sande slaktavfallsandedrĂ€kt i nĂ€rheten, men det rĂ€ckte för att den skulle tindra en stund till. Jag Ă„terkommer till henne, ty hon Ă„terkommer varje natt i mina drömmar, den senaste och kanske sista Z jag fĂ„r trĂ€ffa. Annars behandlar de mig inte sĂ„ illa, i alla fall inte nuförtiden, de senaste Ă„ren. En dag honung (âasalââ), en annan lök (basalââ) som man sĂ€ger. Det Ă€r inte sĂ„ att jag trivs hĂ€r â galen som lyckosten Abu Alaâa i avdelning A har jag inte blivit Ă€n â men det finns tid att skriva och lĂ€sa eftersom al-Amir, fĂ€ngelsedirektören, gett mig tillĂ„telse att besöka fĂ€ngelsebiblioteket de senaste Ă„ren. Visserligen klockan fem pĂ„ morgonen nĂ€r det Ă€r tomt pĂ„ andra fĂ„ngar, vilket det i och för sig alltid Ă€r, men man bör 23
undvika att pĂ„tala petitesser hĂ€rinne. SĂ„ dĂ€r hade jag tur, det mĂ„ste erkĂ€nnas. al-Amir vet att jag Ă€r utbildad, en av fĂ„ (om inte nĂ€stan den ende av de femtusen fĂ„ngarna hĂ€r), sĂ„ han har bett mig hjĂ€lpa till med lite tal- och brevskrivning, eftersom han sjĂ€lv knappt kan klottra dit ett rakt streck för alif, men sĂ„ Ă€r han ocksĂ„ frĂ„n Bsharre med högoktanig wasta lĂ„ngt uppe i bergen. Som gentjĂ€nst fĂ„r jag alltsĂ„ besöka biblioteket nĂ„gon timme nĂ€stan varje dag, och varje chans man fĂ„r att lĂ€mna cellen Ă€r vĂ€rd sin tid i guld, om man nu kan vĂ€ga tiden (vilket jag rĂ„kar veta att man kan). Ăven om böckerna som finns mest Ă€r litteratur av mediokert slag: inget med vĂ„ld, sex eller politiskt tvivelaktigt innehĂ„ll, Ă€r det text pĂ„ papper hur som helst, ungefĂ€r som nĂ€r man pĂ„ muggen strĂ€cker sig efter tandkrĂ€mstuben bara för att ha nĂ„got att lĂ€sa. SĂ„ kĂ€nns det faktiskt: som om jag har suttit pĂ„ toaletten i nio Ă„r, men utan att det kommit nĂ„got substantiellt förrĂ€n möjligtvis nu; det du nu förhoppningsvis har i dina tvĂ„dda hĂ€nder. Jag har ingen aning om nĂ€r jag blir fri, om jag ens blir det. Jag Ă€r ju inte ens dömd, jag Ă€r â och nu citerar jag ur minnet min delgivning som kom min patetiske försvarare tillhanda för nĂ„gra Ă„r sedan: AnhĂ„llen pĂ„ sannolika skĂ€l enligt följande Ă„talspunkter: âą stĂ€mpling i syfte att begĂ„ ett terrordĂ„d, och âą att vara delaktig i brottet att begĂ„ en terroristhandling med hjĂ€lp av en sprĂ€ngladdning; âą att vara delaktig i brottet överlagt mord (pĂ„ Rafiq Hariri) med uppsĂ„t genom anvĂ€ndandet av explosiva Ă€mnen; âą att vara delaktig i brottet överlagt mord (pĂ„ 21 personer utöver det avsiktliga mordet pĂ„ Rafiq Hariri) med uppsĂ„t genom anvĂ€ndandet av explosiva Ă€mnen, och âą att vara delaktig i brottet försök till överlagt mord (pĂ„ 231 personer utöver det avsiktliga mordet pĂ„ Rafiq Hariri) med uppsĂ„t genom anvĂ€ndandet av explosiva Ă€mnen.
24
Det Ă€r mĂ„nga upprepningar och omtagningar minns jag, men i princip kan man sammanfatta ovanstĂ„ende med att de anklagar mig för delaktighet i mordet pĂ„ herr Libanon, den tusenfaldige premiĂ€rministern tillika saudiske teddybjörnen Rafiq Hariri, vĂ„r egen knubbige macaron. Mannen som ammar hajar wa dammar bashar: byggde landet (»stenarna«) och förstörde folket, enligt gammal libanesisk sedvĂ€nja. Det Ă€r en stor oreda alltihop. Den »SĂ€rskilda Tribunalen för Libanon« kallar man den, detta imperialistiska pĂ„hitt av ofattbara proportioner: de senaste nio Ă„ren har de spenderat hundratals miljoner dollar och bara fĂ„tt fast en misstĂ€nkt: moi, Ă€ven om de tydligen inte nĂ€mner mig vid namn, förmodligen pĂ„ grund av att jag redan sitter hĂ€r. Vet inte om jag borde kĂ€nna mig hedrad eller förnĂ€rmad av att Ă„klagarna har sĂ„ höga tankar om mig â jag vĂ€ljer nog det senare, vid nĂ€rmare eftertanke. En frĂ„ga som dock stör mig ofantligt, Ă€nda sedan tribunalens födelse: hur Ă€r det tĂ€nkt att den ska hjĂ€lpa folket? Hur hjĂ€lper den min vĂ€n Salim att fĂ„ reda pĂ„ sanningen bakom hans fars spĂ„rlösa försvinnande under kriget? Hur kan vi som ett land gĂ„ med pĂ„ att vĂ„rt inbördeskrig avslutades med generell amnesti för mördarna, och att det först nu, tjugofem Ă„r senare, kommer en internationell tribunal som ska utreda i princip ett mord? Vad sĂ€ger det om rĂ€ttvisan? Allt medan Abu Salims, och minst hundratusentals andras, bödlar sitter i parlament och regering, och spelar bort sina blodspengar pĂ„ Casino du Liban? Nu Ă€r det i alla fall sĂ„ att mitt öde sitter i nĂ„gra skrivbordslĂ„dor i Holland med en rysk-amerikansk-fransk-engelsk- kinesisk pistol mot sin tinning, legitimt eller inte. Ădets ironi kanske: som barn lyckades jag alltid trotsa sannolikheterna i vĂ„r libanesiska version av roulett dĂ„ vi sprang lĂ€ngs husvĂ€ggarna i Hamra och störtade in i glĂ€ntan och krypskyttarnas kikarsikten. En idiotisk och livsfarlig lek, vilket givetvis gjorde den till den bĂ€sta tĂ€nkbara för en sjuĂ„ring. Mer Ă€n sex gĂ„nger lyckades jag sĂ„ det var inte sĂ„ konstigt att min tur skulle vĂ€nda. 25
Den hĂ€r gĂ„ngen Ă€r skyttarna vassare, mindre berusade, plus att det inte verkar spela sĂ„ stor roll om jag Ă€r skyldig eller ej eftersom pistolen har kulor i alla kamrar och halva Libanon har vĂ„ta drömmar om ett orientaliskt melodrama Ă la Dreyfus för det nya Ă„rhundradet â med en palestinier i huvudrollen den hĂ€r gĂ„ngen. Som sagt kanske jag borde kĂ€nna mig hedrad, men det Ă€r ju ocksĂ„ typiskt att nĂ€r en palestinier vĂ€l fĂ„r spela huvudrollen, Ă€r det som â överraskning! â terrorist.
* Rafiq Hariri dog i bomben, sĂ„ mycket vet jag. Jag var inte dĂ€r nĂ€r det hĂ€nde (dĂ„ hade jag ju inte varit hĂ€r idag heller) utan en halvtimme innan, nĂ„got jag inte kan förneka och heller inte vill. Och Ă€ven om min förklaring kanske framstĂ„r som absurd â det har jag förstĂ„else för, tro mig â Ă€r den sann. Vad som intrĂ€ffade de följande sex mĂ„naderna kan jag bara spekulera kring utifrĂ„n de olika pusselbitar jag lyckats fĂ„ tag i. Det var nĂ„gra stora demonstrationer vid Martyrtorget, först pro-syriska, sen anti-syriska. Sen var det val och de som var mot vann, och de syriska trupperna tvingades dra sig tillbaka över bergen. Sedan fortsatte förvisso lönnmorden och bilbomberna efter att jag blev förflyttad frĂ„n försvarshögkvarteret hit till Roumieh, vilket i de flesta rĂ€ttssystem i vĂ€rlden borde tala till min fördel, men uppenbarligen inte i Libanon. Det var bomber i Kaslik, i Brummana och i Ashrafiyeh dĂ„ Samir Kassirs anti-syriska stĂ€mband slets sönder. Det var bomber i Wata El-Msaytbeh-omrĂ„det dĂ€r George Hawis söndertrasade kroppsdelar fördes upp i himlen och i Jounieh dĂ€r LBC :s ankare May Chidiac förlorade sin anti-syriska arm och sina anti-syriska ben. För att bara nĂ€mna nĂ„gra exempel som filtrerats in genom mina betongvĂ€ggar. Jag hade gĂ€rna nĂ€rt tanken att jag har blivit utsatt för ett justitiemord om inte tanken varit skrattretande och befĂ€ngd. 26