9789100137847

Översättning av Fredrik Ekelund

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-013784-7 © Michel Laub 2011 Originalets titel: Diário da queda Först utgiven i Brasilien av Companhia das Letras, São Paulo Utgiven med stöd av brasilianska kulturdepartementet / Obra publicada com o apoio do Ministério da Cultura do Brasil, Fundação Biblioteca Nacional

Tryck: CPI Books GmbH, Tyskland 2014

Till min pappa

NÃ…GRA SAKER SOM JAG VET OM MIN FARFAR

1.

Min farfar gillade inte att prata om det förflutna. Vilket inte är så konstigt, åtminstone inte med tanke på vad som kan vara intressant här: det faktum att han var jude, att han kom till Brasilien på en av de där fullpackade båtarna, som boskap för vilka historien tycktes vara slut vid tjugo, trettio, eller fyrtio, det spelar ingen roll, och allt som är kvar är ett slags minne som kommer och går och som kan förvandlas till ett fängelse som är ännu värre än det du en gång befann dig i.

2.

I min farfars anteckningsböcker står det inte en rad om den här resan. Jag vet inte var han gick ombord, om han lyckades ordna med något dokument innan han for, om han hade pengar eller någon som helst uppfattning om vad som väntade honom i Brasilien. Jag vet inte hur många dagar överfarten tog, om det blåste eller inte, om de drabbades av någon storm och om det skulle ha inneburit någon skillnad för honom ifall båten sjunkit och hans liv hade slutat på ett så ironiskt vis, i en svart 6

virvel av is och utan chans att bli ihågkommen annat än som en siffra i statistiken – ett faktum som skulle ha sammanfattat hans livshistoria och slukat varje referens till platsen där han växte upp och skolan där han gick och alla dessa händelser som inträffade i intervallet mellan födelsen och den ålder när han fick ett nummer tatuerat på armen.

3.

Inte heller jag skulle vilja prata om det där ämnet. Om det finns något som världen inte behöver, så är det att höra mina tankar om det. Det har filmvärlden redan tagit hand om. Och böckerna. Vittnesmålen har redan berättat allt, detalj för detalj, och vi har sextio års reportage, ­essäer och analyser, generationer av historiker och filosofer och konstnärer som ägnat sina liv åt att lägga ytter­ ligare en fotnot till detta material, en ansträngning att förnya de åsikter som världen har i ämnet ytterligare en gång, ­reaktionen hos vem som helst på ordet Auschwitz, inte för en sekund skulle det alltså falla mig in att ta upp allt detta igen om det inte, på något vis, vore en viktig förutsättning för mig för att kunna tala om min farfar, och som en följd därav om min far, och därför också om mig själv.

4.

Månaderna innan jag skulle fylla tretton studerade jag inför min bar mitzva. Två gånger i veckan gick jag hem till en rabbin. Vi var sex eller sju elever, och var och en fick 7

en kassett med sig hem där rabbinen hade sjungit in delar av Toran. Lektionen därpå skulle vi kunna allt utantill, och än idag kan jag recitera det där mantrat på femton eller tjugo minuter utan att känna till betydelsen av ett endaste ord i det.

5.

Rabbinen levde på lönen från synagogan och bidragen från familjerna. Hans fru hade dött och han hade inga barn. Under lektionerna drack han te med sötnings­ medel. En bit in på lektionen tog han en av eleverna, oftast en som inte hade läst på, satte sig bredvid denne och pratade med ansiktet väldigt nära elevens och tvingade denne att sjunga varje vers och stavelse om och om igen, tills eleven gjorde fel för andra eller tredje gången och då slog rabbinen handen i bordet och skrek och hotade med att det inte skulle bli någon bar mitzva för någon.

6.

Rabbinen hade långa naglar och luktade vinäger. Han var den ende i staden som ägnade sig åt den här förberedelsen och det hände ofta att vi, när vi skulle gå därifrån, tvingades vänta i köket medan han pratade med våra föräldrar och berättade för dem att vi var ointresserade, olydiga, okunniga och aggressiva och mot slutet av sina utläggningar brukade han be om lite mer pengar. Under undervisningstimmen hände det ofta att någon av eleverna, väl medveten om att rabbinen var diabetiker och hade legat på sjukhus för detta, att det tillstött komplika8

tioner och att han löpte risk att få ena benet amputerat, att denne elev erbjöd sig att hälla upp mer te men istället för sötningsmedel hällde socker i koppen.

7.

I stort sett alla mina kamrater firade sin bar mitzva. Ceremonin ägde alltid rum en lördagsmorgon. Födelsedagsbarnet bar tallit och kallades för att be tillsammans med de vuxna. Efteråt var det lunch eller middag, oftast på ett lyx­hotell, och en av de saker mina kamrater gillade var att kleta ner dörrhandtagen till rummen med skokräm. En annan sak de gillade var att kissa i korgarna med rena handdukar på toaletten. Ytterligare en sak, även om det bara inträffade en enda gång, mitt under hurrandet, och det året kastades födelsedagsbarnet i höjden tretton gånger för att tas emot av gruppen efter fallet, som brandmän gör med sina språngsegel – den här dagen drogs seglet undan den trettonde gången och födelsedagsbarnet föll i golvet med ryggen före.

8.

Festen där detta hände ägde inte rum på något lyx­hotell utan i en festlokal i en byggnad utan vare sig hiss eller portvakt, för födelsedagsbarnet var stipendiat och son till en busskonduktör som hade setts sälja spunnet socker i parken. Födelsedagsbarnet låg inte efter i något ämne, han hade aldrig varit på någon fest tidigare, han hade aldrig varit med och ställt till tumult i biblioteket, han tillhörde inte ens de elever som kunde lägga en bit rått kött 9

i någon lärarinnas väska, än mindre gillade han när det gömdes kraftiga smällare bakom toalettstolen, en påse med krut där man lagt en cigarett som låg och glödde tills det exploderade. När han föll skadade han en ryggkota, han tvingades ligga till sängs i två månader, ha på sig en stödkorsett ytterligare några månader och hålla på med sjukgymnastik under hela denna tid, allt detta efter att ha förts till sjukhus samtidigt som festen avslutades i en atmosfär av allmän villrådighet, åtminstone bland de vuxna som var närvarande, och en av dem som borde ha tagit emot den här kamraten var jag.

9.

En judisk skola, åtminstone en skola som vår, till vilken vissa elever kom med chaufför och där vissa mobbades i åratal, en av dem råkade ut för att det spottades på hans mellanmål varje dag, en annan stängdes in i ett stort redskaps­förråd varje rast, och skolkamraten som skadade sig på sin födelsedag hade redan utsatts för detta, åren dessförinnan hade han vid upprepade tillfällen begravts i sand – en judisk skola är mer eller mindre som vilken annan skola som helst. Skillnaden är att du tillbringar din barndom med att lyssna på folk som pratar om anti­ semitism: det finns lärare som ägnar all sin tid åt detta, att förklara de hemskheter som begicks av nazisterna, som påminde om de hemskheter som begicks av polackerna, vilka var ekon av de hemskheter som begicks av ryssarna, och på det kontot kunde man skriva upp araberna, muslimerna och de kristna och ännu fler ifall det var nödvändigt, en hatets spiral grundad på avunden 10

inför den intelligens, viljestyrka, kultur och rikedom som judarna skapat trots alla dessa hinder.

10.

När jag var tretton bodde jag i ett hus med swimmingpool och på julilovet åkte vi till Disneyworld, där åkte jag en rymdliknande berg-och-dalbana, såg pirater från Karibien, paraden och fyrverkerierna och efter det besökte vi Epcot Center, och jag såg delfinerna på Sea World, krokodilerna i Cypress Gardens, forsränningen i Busch Gardens och vampyrspeglarna i Mystery Fun House.

11.

När jag var tretton hade jag: ett tevespel, en videospelare, en bokhylla full med böcker och skivor, en gitarr, ett par rullskridskor, en Nasa-uniform, en skylt med förbjudet att parkera som jag hittat på gatan, en tennisracket som jag aldrig använde, ett tält, en skateboard, en simring, en Rubiks kub, ett knogjärn, en liten fickkniv.

12.

När jag var tretton hade jag aldrig haft någon flickvän.

Jag hade aldrig varit sjuk på riktigt. Jag hade aldrig sett någon dö eller lida efter en allvarlig olycka. Natten efter att min klasskamrat föll och slog i ryggen drömde jag om hans far, om de fastrar, mostrar och farföräldrar som var på festen, om den gudfar som kanske hade hjälpt till att 11

betala, och på festen fanns det bara en chokladkaka och popcorn och plockmat och papptallrikar.

13.

Jag drömde om ögonblicket när han föll många gånger, en tystnad som varade en sekund, kanske två, en lokal med sextio personer och ingen som sa ett knyst och det var som om alla förväntade sig ett skrik från min klasskamrat, en grymtning åtminstone, men han blev kvar på golvet med ögonen slutna tills någon för att alla skulle närma sig sa att han kanske hade skadat sig, en scen som förföljde mig tills han kom tillbaka till skolan, där han släpade sig fram i korridorerna med sin stödkorsett under skoluniformen i kylan, i värmen, i solen, i regnet.

14.

Om man på den tiden hade frågat mig vad som berörde mig mest, att se min klasskamrat på det här viset eller det faktum att min farfar hade varit i Auschwitz, och med beröra menar jag känna intensivt, som något kännbart och närvarande, ett minne som inte behöver frammanas för att dyka upp, skulle jag inte ha tvekat med svaret.

15.

Min farfar dog när pappa var fjorton år. Den bild jag har av honom är från ett halvt dussin fotografier, han är alltid klädd i samma kläder, samma mörka kostym och håret, skägget, och jag har ingen aning om hur hans röst 12

lät, och tänderna, jag har ingen aning om ifall de var vita för man såg honom aldrig le.

16.

Jag lärde aldrig känna min farfars hus, men en del av möblerna i det, länstolen, det runda bordet, skåpet av trä och glas, flyttades till lägenheten där min farmor bodde efter hans död. Lägenheten passade bättre för en änka som sällan gick ut, högst en gång i veckan för att dricka te hemma hos en väninna, en vana hon upprätthöll tills denna väninna flyttade till ett ålderdomshem där hon tillbringade ytterligare fem eller tio år och under den perioden bröt hon ett ben, sitt bäcken och fick åtminstone tre lunginflammationer, en hjärtinfarkt och en hjärnblödning innan hon dog.

17.

Jag följde med min farmor till ålderdomshemmet en gång. Det låg i utkanten av staden. Rummen luktade euka­lyptus och byggnaden var omgiven av ett grön­ område där det fanns bänkar och blomsterrabatter och där man såg sjuksköterskor och släktingar till de intagna, en och annan anställd i uniform, då och då en äldre man i en eldriven rullstol och med en syrgastub. Min farmor och hennes väninna pratade om den senaste såpoperan, om våldet i tidningarna, om folket på gatorna som blev allt mer vulgära, om de kalla dagarna som blev allt längre och inte en endaste gång, inte heller i något samtal som jag hade med min farmor tills hon dog på ungefär ­samma 13

sätt som väninnan på hemmet, med den skillnaden att min farmor aldrig fick någon hjärtinfarkt på vägen, hjärnblödningen som drabbade henne var kraftig, vilket besparade oss alla att få se henne sängliggande i evigheter utan att kunna prata och utan att kunna röra sig – inte en endaste gång talade min farmor om farfar.

18.

Det vill säga, ibland sa hon det uppenbara, att min farfar inte sa så mycket, att han sov i långärmad pyjamas till och med på sommaren, att han i början av deras äktenskap brukade ägna sig åt femton minuters morgongymnastik, och att han ramlade i trappan en gång när han var på väg upp på vinden, och jag skulle kunna fortsätta med den här listan tills det blev tjugo saker, eller trettio om det skulle behövas, men inte en enda gång under dessa år pratade hon om det viktigaste hos honom.

19.

De sista åren av sitt liv tillbringade min farfar dagarna i sitt arbetsrum. Det var först efter hans död som det upptäcktes vad han höll på med där: anteckningsblock efter anteckningsblock fullklottrade med små bokstäver, och det var när jag läste det materialet som jag till sist förstod vad han hade gått igenom. Det var då som den där erfarenheten inte bara blev historisk, inte bara kollektiv, inte bara refererade till en abstrakt moral, i den meningen att Auschwitz förvandlades till ett slags milstolpe som du tror på med kraften i hela din uppfostran, 14

i allt du läst, i alla debatter du lyssnat på kring temat, i de positioner du högtidligt försvarat, i alla fördömanden du gjort med glöd utan att för en sekund känna att något av detta rörde dig själv.

20.

Ifall jag tvingades prata om något eget, skulle jag börja med klasskamraten som föll i golvet på festen. Om hur han dök upp i skolan flera månader senare. Om hur jag samlade mod för att närma mig honom, en fråga när vi båda står i korridoren och väntar på nästa lektion, en godtycklig kommentar om provet nästa vecka eller om lärarens kavaj som alltid var full av mjäll, och sättet som han besvarade min kommentar på, som om detta vore vilket samtal som helst och det vore möjligt för oss att glömma att han stod där med sin korsett, och varje gång han reste sig upp var det som om vi alla iakttog honom för att se om han rörde sig på något nytt sätt, ifall han lyfte ena benet lite högre, en lite oregelbunden rytm som för alltid skulle vara en del av honom och dem som var med på festen.

21.

Namnet på min klasskamrat var João och efterhand som vi kom varandra närmare upptäckte jag: (a) hans pappa sålde spunnet socker i parken för att lönen som busskonduktör inte var tillräcklig; (b) pappan uppfostrade sonen ensam eftersom mamman hade dött innan hon fyllde fyrtio; (c) efter moderns död gifte pappan aldrig om sig och hade heller aldrig någon ny kvinna.

15