9789100128746

INGER ALFVÉN

ALLT VI ALDRIG GJORDE MED VARANDRA en midsommarkomedi

ROmaN . albeRt bONNieRs fÖRlag

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 3

2012-07-04 08.14.03

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 4

2012-07-04 08.14.03

HUVUDPERSONER Hugo Haralds far, död sedan fyra år Harald ägare på Ramsättra gård i Sörmland, Hugos son,

far till Viktoria Marianne Haralds första hustru, mor till Viktoria, änka

efter Perry Viktoria tjugosex år Sonja Haralds sambo sedan femton år Perry gift med Marianne sedan femton år, död sedan tre

månader Max Perrys son i ett tidigare förhållande, Viktorias styvbror Jonas Viktorias fästman Anders grannbonde som arrenderar marken på Ramsättra Pelle Perrys närmaste medarbetare och vän K athy, Bella, Ebba Viktorias tre väninnor Niclas, Peter, Fredrik Jonas tre vapendragare

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 5

2012-07-04 08.14.03

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 6

2012-07-04 08.14.03

Sommarsolstånd på norra halvklotet. Solen i Kräftans vänd­ krets vänder söderut igen. Day and night.

– Det är jorden, inte solen som rör sig. Vi är ett mikro­ kosmos inneslutet i ett makrokosmos utan början eller slut, säger herr Hugo.

Berättelsens mikrokosmos är Ramsättra gård där hans sondotter Viktoria denna midsommarafton ska fira sitt ­bröllop.

– Jorden vrider sig runt sin axel. Natten går mot dag och dagen mot natt igen. Dygnets tjugofyra timmar. Miljar­ ders miljarder år. Det är utanför människan, omöjligt att på­verka.

Farfars röst. Genom hela hennes uppväxt talade han om det skeende utan början utan slut där människan aldrig är mer än ett nästintill ingenting alls och samtidigt ur sitt eget perspektiv dess centrum, infångad i ett oöverblickbart öde som hon strävar efter att kontrollera.

Hon har vaknat inne i en melodi som hon inte kan återge utanför sitt eget huvud. Hon hör den, ton för ton, men stru­ pen förmår inte göra ljud av den. Det är Max låt, den som han skrev till just henne. Den som är hon och han.

7

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 7

2012-07-04 08.14.03

VIKTORIA OCH MAX En gång var hon tio och han elva år. Deras föräldrar flyttade ihop i Perrys lägenhet på Mosebacketorg, och från den dagen var de alltså styvsyskon. Mamma sa att det var synd om Max, att hans mamma hade dött i någon sjukdom och inte orkat med honom ens när han var liten.

Allt hände utan minsta förvarning.

Viktoria hade varit hos Lisa på hennes sommarland i Öre­ brotrakten. Pappa och mamma mötte henne vid tåget i Flen.

Hon minns att de väntade på henne tillsammans, att de stod med armarna om varandra när hon skiljdes från Lisa och sprang emot dem på perrongen. De lyste upp när de fick syn på henne, sa att hon blivit så stor på bara en vecka att de knappt kände igen henne, sa att de längtat efter henne.

Hon hälsade på farfar och farmor Edna i Stora huset, men de hade redan druckit kaffe. De satt vid matbordet i sitt eget kök i Magasinet sedan, mamma och pappa och hon. Dörren var ställd på vid gavel ut mot gårdsplanen, och genom nätdörren som mamma alltid tjatade om måste hållas stängd eftersom hon avskydde flugor, lyste gräset i trädgården ilsket grönt i ljuset från den osynliga solen. Mamma sa plötsligt med den där rösten som inte tålde invändningar att nu skulle hon och Viktoria flytta till stan. Den bästa skolan fanns där och hon var trött på att pendla till jobbet på Operan som hon gjort i alla år hittills. Hon hade redan ordnat en lägenhet åt dem 8

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 8

2012-07-04 08.14.03

och Viktoria skulle få eget rum där också, ett jättefint rum, fast mindre än det hon hade och utan snedtak över sängen.

Varje helg, var det meningen, skulle Viktoria åka till pappa igen och då kunde hon hälsa på sina gamla kamrater.

Viktoria protesterade, byta skola det ville hon aldrig i livet och förresten var Lisa och hon bästa vänner nu. Men mamma lyssnade inte, det var bara hon som pratade. Pappa teg med huvudet nerskjutet mellan axlarna. Han såg ledsen ut, men efteråt när mamma gått på toaletten sa han att om Viktoria ville fick hon naturligtvis bo kvar hos honom och kanske kunde han köpa den där hästen åt henne som de pratat om.

Han sa att han älskade henne, mer än sitt liv sa han, och det kändes också tungt. Med pappa fanns en risk. Han kunde bli så besviken.

Allt var förvirrat. Allt var bråttom. Mamma och hon packade hennes saker. Pappa syntes inte till. Farfar var arg och gick och muttrade, sa att hennes föräldrar blivit skvatt galna.

Viktoria grät. Hon ville stanna i sitt egna rum.

De satt på varsin sida om resväskan på sängen, mamma och hon.

– Det går inte, Viktoria. Jag har blivit kär i nån förstår du, alltså inte pappa utan en annan man. Han heter Perry och du har träffat honom en gång för länge sen och han gav dig ett pussel i present, minns du? Och pappa har också hittat någon som han är kär i. Vi har bestämt oss. Vi måste skiljas.

– Och jag då?

– Det kommer att bli så bra, gumman. Pappa och jag, vi älskar dig så mycket, det vet du. Du är det viktigaste vi har.

Och du ska få en bonusbror, han är lika gammal som du, det skiljer knappt ett år. Han heter Max och jag är säker på att ni kommer att bli de bästa vänner.

– Jag vill inte ha nån bror. Jag tänker stanna här. Pappa ska 9

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 9

2012-07-04 08.14.03

köpa en häst åt mig, en fjording. Han ska lära mig rida.

Mamma suckade.

– Det är nog inte så säkert.

Nästa dag tog mamma bilen och for till stan. Varken pappa eller farfar och farmor kom ut på gårdsplanen. Ingen hjälpte henne att lasta in alla sakerna. När hon kramade Viktoria adjö hade hon tårar i ögonen.

På eftermiddagen satt plötsligt en främmande kvinna vid köksbordet. Kjol och blus, töntig. Stor. Håret kort och inte ens läppstift.

Pappa såg generad ut. Den främmande såg generad ut.

Hennes hand var våt av svett när de hälsade. Köket var fullt av flugor. Någon hade glömt att stänga nätdörren. Surrande het augusti. De satt och satt. Frågor och svar som genast dog. Koppar som skramlade mot fat och tesked. Pappa berättade om räven han sett i morse. Sonja skakade lojalt på huvudet, skrattade och frågade om den var farlig. Dumt.

Viktoria tänkte på mammas tårar, hon var väl framme i stan nu. Hon tänkte på fjordingen som pappa lovat henne och på att mamma skulle sova hos den där Perry.

Dagen därpå avslöjades det att Sonja och pappa sovit i dub­ belsängen, Sonja på mammas sida. I smyg samlade Viktoria ihop sina saker, allt som rymdes i skolväskan och tog bussen och tåget till mamma i stan.

De stod på trottoaren framför ett hus invid ett litet torg, kullerstensgata och hus på hus, bara enstaka träd lite längre bort, en ynka gräsplätt. Perry kom genast ner i porten för att ta emot dem. Viktoria kände igen honom, stor och bred lyfte han upp henne mot sitt ansikte innan hon hann hejda honom.

– Viktoria, sa han. Lika söt som när vi träffades i julas och drack kaffe på NK, och du valde precis den bakelse som jag 10

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 10

2012-07-04 08.14.03

själv gillar bäst och nu har jag varit och köpt precis såna till efterrätt, om du skulle bli sugen, vad sägs om det.

Han skrattade mot henne. – Vad roligt att du är här. Väl­ kommen.

Och ruskade henne lite och märkte inte ens att hon vände bort ansiktet. Sedan satte han försiktigt ner henne och visade på huset bakom sin rygg, sa att här bor vi, högst upp, fyra trappor med hiss och stans bästa utsikt. Vi har fixat ett fint rum åt dig, det minsta och mysigaste.

– Och nu ska du få träffa Max som är min son. Han är lite blyg, precis som du, va, för du är visst lite blyg innerst inne, eller hur. Det kommer att gå över. Och Max och du kommer att bli de bästa vänner. Du får bara ha tålamod med honom, kom ihåg det. Med killar som Max måste man ha tålamod, och med såna som mig också.

Viktoria hade bestämt sig för att hata Perry, men han var en sån som inte tog hänsyn till det och han erövrade henne i några andetag med sin entusiasm över hennes tioåriga per­ son. Det var först senare som hon upptäckte hans frånsidor, dem när han inte bjöd till, men till och med då var det svårt att tycka illa om honom. Och mamma skrattade och var så glad och det var en sådan fest omkring honom att det var svårt att inte ryckas med. Men Max vägrade att komma ut och hälsa och så snart han ätit sin middag försvann han in på sitt rum igen.

– Han kommer sig, sa Perry. Han kommer sig snart. Så söt som du är.

Pappa ringde och bad att hon skulle komma tillbaka, bad att hon skulle ge Sonja en chans. Men brottet var begånget.

Viktoria vägrade. Pappa tvingades ge med sig och köra in hennes grejer till stan.

Det var en känsla av makt. Nu var det plötsligt hon som 11

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 11

2012-07-04 08.14.03

kunde välja. I nya skolan lärde hon känna Susanna redan första dagen, för hennes pappa jobbade precis som mamma på Operan.

Till pappa åkte hon över helgen. Han lånade en häst från en riktig hästbonde, sa att det var bättre att pröva om hon verkligen var en ridtjej innan de bestämde sig. På Ramsättra var stämningen dyster. Pappa och farfar var mitt i höskörden, det var bråttom att få in den, det var det varje år, lågtryck på gång, hot om regn och åska, kvävande hett. Farfar var arg på pappa som var arg på farfar och mamma fattades och hur Sonja än försökte var det ingen som gillade henne. Pappa blev också irriterad när hon sa fel saker och inte begrep hur ordningen var, hur man uppträdde för att passa in på gården.

Men kvar blev hon, och egentligen var hon snäll och bra att ha. Hade hon varit en annan skulle Viktoria nog accepterat henne, även om tycka om var för starkt. Nu blev hon istället den som Viktoria skyllde på när hon själv överraskande fick ett hinder för att åka hem så ofta som pappa ville.

De bodde i rummen bredvid varandra. De gick i samma klass i Tullgårdsskolan, men det var mamma som följde henne dit om morgnarna den första tiden, och hämtade henne efter skolan.

Max låtsades inte se henne. Om de stötte ihop i köket eller korridoren i den stora lägenheten, fnös han till och försvann in på sitt rum och vred om nyckeln i dörren. När Viktoria återvände från Ramsättra på söndagskvällen höll han för näsan, sa att det stank häst. Perry måste övertala honom att sitta med vid middagsbordet och han höll för näsan och grimaserade så snart Viktoria sneglade på honom. Det var ett framsteg, sa mamma som såg allt från den ljusa sidan. Nu erkänner han att du finns.

– Han är jätteintresserad av dig, ser du väl. Märkte du hur 12

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 12

2012-07-04 08.14.03

han lyssnade när du berättade om dig och din nya häst, sa mamma. Ge honom lite tid bara.

– Han tycker att Viktor är ett löjligt namn på en häst. Lika löjligt som mitt.

– Han retas. Han är nog lite avundsjuk helt enkelt.

Om igen förklarade mamma Max för henne, hur svårt han haft det som liten, innan han kunde flytta till sin pappa. Om han var avig mot Viktoria måste hon överse med det och lära honom vad det var att tycka om någon, och vara en bra kamrat.

– Vi har alla ansvar för varann, sa hon. Och barn som du som fått så mycket trygghet och kärlek måste försöka ge det tillbaka till dem som inte haft det så förspänt. Det är ett sätt att försöka göra världen lite bättre och det vill ju både du och jag.

Det kändes högtidligt när mamma sa så. Viktoria kände hur viktig hon var, att hon var viktig för Max fastän han demonstrerade sin avsky för henne.

– Avskyr man någon är det egentligen sig själv som man avskyr, sa mamma. Men om du och jag hjälps åt så blir han nog en underbar bror ska du se. Det finns något gott i varje människa. Man får aldrig ge upp nån.

De pratade om det, mamma och hon, var gång som Vikto­ ria led nederlag och det var dagligen. Tidigare hade de aldrig pratat på det sättet, som två vuxna. Stockholm var annorlun­ da. Ramsättra tycktes henne plötsligt ensamt och barnsligt, skolbuss till skolan och långt till kamraterna. Medan Susanna och Lena och Sofia i klassen bodde några gator bort.

Det gick en vecka, det gick två. Marianne satte Viktoria vid köksbordet mitt emot Max, innan han hunnit resa sig upp och gå. Hon frågade vad de kunde göra för att börja tycka om varandra.

13

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 13

2012-07-04 08.14.03

– Vi kan skriva lappar.

Sa Viktoria.

– Aldrig, sa Max. Tjejaktigt.

Viktoria skrev: Du är söt. Nästan lika söt som Viktor för han är sötast i världen.

– Bajskorv, skrev Max. Skitapa. Sugga. Nöff. Nöff.

De sköt över lapparna till varandra. Viktoria fnissade. Max såg sur ut. Viktoria skrev: Jag har alltid önskat mig en bror.

Nöff. Nöff.

Max skrev: Inte jag.

Han sa sedan, långt senare, att det retat honom att han inte kom på något bättre.

Den gången var alla val redan gjorda över hennes tioåriga huvud och för det fortsatte hon genom åren att förebrå sina båda föräldrar, mamma värst. De upprepade att skilsmässan varit nödvändig, att hon fritt hade fått välja var hon ville bo.

Men att valet stod mellan Sonja och Perry, låtsades de inte om.

Och inte hurdan Max var, fastän Viktoria berättade det.

– Ge honom lite tid, upprepade mamma.

– Ha lite tålamod, upprepade Perry.

Men Max hade bestämt sig för att driva iväg henne. Eller som han själv skrev på nån av de otäcka lapparna som hon hittade i sina fickor och i skolväskan. Jävla krympling. Jag ska utplåna dig från jordens yta.

Eller Vänta dig det värsta, jävla babianfitta.

Hemma hos Perry fortsatte han att låtsas att hon inte fanns.

Hon ansträngde sig att strunta i honom också, inte en blick ens. Men då smög han in i hennes rum och målade med nagel­ lacket på hennes spegel IDIOTARSLE. Mamma blev också arg men hjälpte henne att tvätta bort det med aceton. De kom överens om att inget säga till Perry 14

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 14

2012-07-04 08.14.03

som redan var bekymrad för sin son.

När Max lagt grus i hennes säng, tog hon sig rädd och arg in i hans låsta rum när han var iväg med Perry, genom att pröva de andra dörrnycklarna i lägenheten. Rummet var större än hennes och mycket stökigare, inte en sak på plats.

På väggarna hängde affischer med Hulken och han med musklerna i Terminator, som hon inte sett. Spänt lyssnande mot ytterdörren hämtade hon läppstiftet som hon fått av mamma, målade ett stort hjärta på Terminatorns svällande nakna bröst och föreställde sig hur arg Max skulle bli. Hon ångrade sig samtidigt, rädslan sög i magen och kanske skulle hon be mamma köpa honom en ny affisch. Hon iakttog honom när han kommit hem. Han visade ingen reaktion på hennes dåd, men hängde framför teven en god stund med de andra, fast han inte gillade nyheter. Den kvällen satte hon en stol för dörren när hon skulle sova, lämnade lampan tänd och la en sax på nattygsbordet. Om han kom för att hämnas skulle hon vakna av stolen och hinna försvara sig. Han kom inte. Hon sov oroligt, vaknade flera gånger, lyssnade utåt korridoren. Hon tänkte att det var ett slags krig, otäckt men spännande. Hon var längre än han.

Nästa morgon stack han iväg före henne till skolan, sa till Perry att han måste ordna med en sak. Han stod gömd i en port iklädd en äcklig monstermask och hoppade flaxande och skriande fram när hon passerade och jagade henne ända till skolan. När de gick in i klassrummet väste han: – Inbilla dig inte att du slipper undan. Och skvallrar du är du dödens.

Den eftermiddagen tog hon bussen till mamma på ­Operan.

Hon berättade att hon var förföljd av en klasskamrat och inte vågade gå vägen hem själv, att hon nog måste flytta till­ baka till pappa. Mamma blev arg och sa att det måste de sätta stopp för, sa att hon genast skulle tala med rektorn. Men det vågade inte Viktoria.

15

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 15

2012-07-04 08.14.03

– Då blir det bara ännu värre.

– Pojkar kan vara väldigt knepiga, sa mamma. Tror du att den där pojken egentligen är lite förtjust i dig, att det är hans bakvända sätt att försöka lära känna dig?

Viktoria ruskade på huvudet.

– Jag tror han vill döda mig.

– Vill du flytta tillbaka till Ramsättra då?

Viktoria teg.

– Försök Viktoria, om du fick önska dig. Vad skulle du helst vilja då?

– Att han kunde tycka om mig.

– Ibland, sa mamma. Ibland lönar det sig att gå fram till den som är dum mot en och fråga varför han gör som han gör och om man inte kan bli vänner istället.

Viktoria såg Max för sig.

– Det fordras mod, Viktoria, ganska mycket mod, och det tror jag du har. Mod är en av människans bästa egenskaper, tänk på det. Och man kan inte mer än misslyckas. I värsta fall får du byta skola, det har ju inte gått så många veckor än.

Den kvällen knackade Viktoria på Max dörr. Hon kände sitt bultande hjärta, det var svårt att andas. Jag flyttar tillbaka till pappa. I morgon flyttar jag tillbaka till pappa.

Om man inte är rädd samtidigt, hade mamma sagt, då är man inte modig utan bara dumdristig.

– Kom inte in, skrek Max. Hon öppnade dörren och stängde den noga efter sig men utan att släppa handtaget.

– Varför tycker du inte om mig?

Hans blick var mer högdragen än elak. Hon fick för sig att han tyckte om att se henne stå där och be.

– Jag gillar inte tjejer. Och inte killar heller för den delen, och du är den allra värsta sorten.

– Hur ska jag vara då?

16

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 16

2012-07-04 08.14.03

– Jag gillar inte såna som gör sig till för att bli omtyckta, bara så du vet det. Du är mallig och tror att du är nån, lägg av med det.

– Men jag är ju nån. (Pappas och mammas mest älskade gullunge, men skilde sig gjorde de ändå.)

Hon minns att hon plötsligt blev arg.

– Jag tål inte att du är så elak. Alla blir elaka av att vara med dig. Jag önskar att du dog.

Hon såg att Max ryckte till. Sedan ryckte han på axlarna.

– Jag är redan död.

– Var inte löjlig.

– Säkert.

– Nu är det du som gör dig till. Sluta med det.

Det kom en glimt av intresse i Max ögon.

– Nu ska jag säga dig nåt, sa Viktoria och varifrån hon hämtade orden visste hon inte, för de överraskade henne lika mycket som de såg ut att överraska Max. Säg kvickt vad jag ska göra för att du ska tycka om mig. Jag gör vad som helst utom att slicka upp dina spottloskor från golvet, och inget med kiss och bajs heller. Men du får bara den här chansen.

Sen gör jag ingenting, så du vet det. Chansen kommer inte tillbaka.

– Då vill jag att du sover hos mig, i min säng.

– Vad menar du?

– Precis det. Jag vill att du smyger in till mig när de andra sover och kryper ner hos mig i sängen. Det är inte för att jag tycker om dig, tro aldrig det, men jag drömmer så mycket.

Jag vill att du väcker mig om jag drömmer.

– Men jag brukar aldrig vakna.

– Då kommer jag till dig istället. Okej?

Viktoria kände hur spänningen växte i henne.

– Du sa att du kunde göra vad som helst för mig.

I vardagsrummet satt mamma och Perry framför teven.

17

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 17

2012-07-04 08.14.04

Perry insisterade på att se på teve när han för en gångs skull var hemma. Och han krävde att mamma satt med honom, de satt tillsammans i soffan, tätt invid varandra. Perry drack whisky. Han tog mamma på brösten. Det var den äckliga sidan av Perry, fast man vande sig. Viktoria satt med en stund.

Mamma frågade om hon inte hade några läxor. Det frågade hon varje kväll.

Plötsligt stod Max i dörren. Viktoria såg på honom och han log mot henne. Försiktigt visserligen och med sluten mun.

Det var första gången han log mot henne.

Hon väntade på att det skulle bli dags att smyga in till honom och vaknade av att någon kröp ner i hennes säng och slog armen som ett band omkring henne, pressade sin kropp så nära hennes att ingenting kunde kilas emellan. Hon kände hans andning, pulsen som dunkade mot hennes rygg. Hon låg klarvaken länge och kände hur hans kropp blev lugnare, slappare. När mamma knackade på dörren var det morgon och Viktoria ensam i sängen som om det aldrig hänt.

18

Alfven_Allt vi aldrig gjorde.indd 18

2012-07-04 08.14.04