9789100125288

NOR A ROBERTS

Förföljd av det förflutna spä nningsrom a n Översättning av Ylva Stålmarck

albert bonniers förl ag

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 3

2010-11-15 09:45:14

Av Nora Roberts har tidigare utgivits: Sanna lögner 1993 Framgångens pris 1995 Dolda rikedomar 1996 Född ur elden 1996 Farliga vidder 1997 Född ur kylan 1997 Hotfullt paradis 1998 Att våga drömma 1998 (under pseud. Sarah Hardesty) Född i synd 1999 Falsk skönhet 1999 Vid avgrundens rand 2000 Om drömmen blir verklighet 2000 (under pseud. Sarah Hardesty) Vänskap till döds 2001 En dröm blir sann 2001 (under pseud. Sarah Hardesty) Dödlig årgång 2002 Solens diamanter 2002 Systrarna i Clare (samlingsvolym) 2002 Vännerna från Templeton House (samlingsvolym) 2003 Det ödesdigra arvet 2003 Pärlor från månen 2003 Skuggor från det förflutna 2004 Havets safirer 2004 Flammande skyar 2005 Nyckeln till ljuset 2005 Nyckeln till sanningen 2006 Mördande hetta 2006 Livsfarlig utsikt 2007 Nyckeln till mod 2007 På slaget tolv 2008 Blå dahlia 2008 Begravt i glömska 2009 Svart ros 2009 Dödligt villospår 2010 Röd lilja 2010

www. albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012528-8 Amerikanska originalets titel: The Search Copyright © 2010 by Nora Roberts By agreement with Writers House, New York and Ia Atterholm, Agency, Sweden GGP Media GmbH, Pössneck, Tyskland 2011

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 4

2010-11-15 09:45:14

Till Homeros och Pancho, och alla fรถre dem som har lyst upp mitt liv

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 5

2010-11-15 09:45:14

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 6

2010-11-15 09:45:14

DEL ETT Med rätt träning kan en människa bli hundens bästa vän.

corey ford

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 7

2010-11-15 09:45:14

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 8

2010-11-15 09:45:14

ETT En kylig morgon i februari när ett fint duggregn immade igen fönstren ägnade sig Devin och Rosie Cauldwell åt att älska, lugnt och sömnigt. Det var tredje dagen på semesterveckan – och andra månaden som de försökte bli med barn nummer två. Deras treårige son Hugh var resultatet av en långhelg på Orcas Island, en av San Juan-öarna, närmare bestämt en regnig eftermiddag med en flaska Pinot Noir. Det var åtminstone Rosie övertygad om.

De hoppades att det här besöket på Orcas också skulle bära frukt, och de gav sig glatt i kast med uppgiften, medan deras lille pojke sov med sin älskade Wubby i rummet intill.

Det var för tidigt på dagen för vin, men Rosie såg det stilla regnet som ett gott tecken.

När de låg hopkurade tillsammans, avslappnade och varma efter kärleksakten, log hon. ”Vem var det som fick världens bästa idé?”

Devin klämde henne lätt om baken. ”Du.” ”Och vet du vad, jag har just fått en till.” ”Jag måste nog hämta mig ett par minuter först.”

Hon skrattade, rullade upp på hans bröstkorg och log brett mot honom från sin upphöjda position. ”För att du ska sluta tänka på sex, din snuskhummer.” ”Jag behöver nog ett par minuter till det också.” ”Pannkakor. Vi måste grädda pannkakor. En regnig morgon, ett litet mysigt hus. Det är bara pannkakor som fattas.”

Han kisade mot henne. ”Vem gör dem?”

9

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 9

2010-11-15 09:45:14

”Ödet får avgöra.”

Hon satte sig snabbt upp och enligt lång, beprövad familjetradition avgjorde de saken genom att spela sten, sax, påse – två av tre. ”Jäklar också”, muttrade hon när han slog sönder hennes sax med sin sten. ”Det var ren skicklighet.” ”Knappast. Men rent spel är rent spel – och jag behöver ändå gå och kissa.” Hon böjde sig ner för att ge honom en smällkyss innan hon hoppade upp ur sängen. ”Jag älskar semestrar”, sa hon och skyndade in i badrummet.

Den här semestern var extra härlig, tänkte hon, när hon hade sina båda stiliga karlar med sig. Om regnet fortsatte eller tilltog skulle de stanna inne och spela spel. Men om det lättade kanske de skulle spänna fast Hugh i barnsadeln och ge sig ut på en cykeltur, eller bara ta en långpromenad.

Hugh bara älskade att vara här. Han älskade fåglarna, sjön, rådjuren de hade sett – och så kaninerna förstås – allihop bröder till hans trogne Wubby.

Och kanske skulle han få en egen bror till hösten. Hon hade ägglossning nu. Inte för att hon var besatt av att bli gravid. Det var inte besatthet att räkna dagarna, tänkte hon medan hon satte upp sitt sömn- och sextrassliga hår i en hästsvans. Det var bara att ha koll.

Hon tog fram en sweatshirt och ett par flanellbyxor och kastade en blick på Devin, som låg och dåsade igen.

Hon trodde faktiskt att de hade fått till det.

Förtjust vid tanken drog hon på sig ett par raggsockor och sneglade på klockan som hon lagt på nattduksbordet. ”Men herregud, den är ju över åtta. Vi måste ha tröttat ut Hugh i går kväll, om han sover så här länge.” ”Det beror nog på regnet”, mumlade Devin. ”Ja, det gör det nog.”

Men hon gick ändå in i hans rum, som hon gjorde varje morgon, hemma också. Hon rörde sig tyst, för han fick gärna sova – det var alltid skönt att hinna ta sin första kopp kaffe innan man hörde dagens första mamma.

Hon kikade in och trodde att hon skulle få se honom hopkurad bredvid den mjuka tygkaninen. Den tomma sängen framkallade inte 10

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 10

2010-11-15 09:45:14

någon panik. Han kanske hade gått upp för att kissa, precis som hon.

Han hade blivit så duktig på att hålla sig torr.

Inte ens när hon inte hittade honom i det lilla badrummet i korridoren greps hon av någon panik. Eftersom han brukade stiga upp tidigt hade de uppmuntrat honom att leka en stund innan han väckte dem. Oftast hörde hon honom när han pratade med sina leksaker eller körde med bilarna, men nu hade hon varit lite distraherad av semestersex.

Herregud, tänkte hon medan hon skyndade nerför trappan, tänk om han hade tittat in när de höll på? Nej, då skulle han ha gått raka vägen fram till dem och frågat vad de lekte för en lek.

Med ett lätt skratt gick hon in i det lilla mysiga vardagsrummet och väntade sig att få se sin pojke sitta på golvet omgiven av de leksaker han plockat fram.

När hon inte gjorde det kände hon den första oron kittla till i halsen.

Hon ropade på honom medan hon ökade takten, halkade lite på trägolven i sockorna.

Paniken högg till, som en kniv i magen.

Köksdörren stod vidöppen. strax efter klockan nio parkerade Fiona Bristow vid den söta semesterstugan i hjärtat av Morans nationalpark. Duggregnet var lätt men envist, så sökandet skulle bli blött. Hon gav ett tecken åt sin medhjälpare att stanna i jeepen medan hon själv klev ur och fram till en av öns poliser. ”Hej, Davey.” ”Tjena, Fee. Det gick snabbt.” ”Jag hade inte särskilt långt att åka. De andra är på väg. Ska vi ha huset som bas eller vill du att vi sätter upp något?” ”Vi använder huset. Du vill säkert prata med föräldrarna, men jag kan dra det viktigaste. Hugh Cauldwell, tre år, blond och blåögd.

Senast sedd iförd Spindelmannenpyjamas.”

Fiona såg att Davey blev lite spänd kring munnen. Han hade själv en pojke i Hughs ålder och hon kunde mycket väl tänka sig att han också hade en Spindelmannenpyjamas. ”Mamman upptäckte att han var borta ungefär kvart över åtta”, 11

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 11

2010-11-15 09:45:14

fortsatte Davey. ”Hon såg att köksdörren stod öppen. Inga synliga tecken på inbrott eller intrång. Mamman varskodde pappan. De ringde direkt och sedan sprang de omkring och ropade på honom i området närmast huset.”

Och gjorde en massa spår överallt, tänkte Fiona. Men vem kunde klandra dem? ”Vi letade igenom huset och tomten för att försäkra oss om att han inte bara gömde sig.” Davey vände sig till Fiona igen, med regnet droppande från mösskärmen. ”Han är inte i huset och hans mamma säger att han har med sig sin mjukiskanin. Han sover med den och bär jämt omkring på den. Vi har skickat ut skogvaktarna, och McMahon och Matt är också där ute”, tillade han, med hänvisning till sheriffen och en ung vicesheriff. ”McMahon gav mig klartecken att tillkalla er och sa åt mig att ta hand om basen.” ”Vi sätter igång direkt. Jag skulle vilja ställa några frågor till föräldrarna nu, om det är okej för dig?”

Han pekade på huset. ”De är oroliga, som man kan förstå – och de vill ge sig ut och leta efter honom. Du kanske kan försöka övertala dem att låta bli.” ”Jag ska se vad jag kan göra.” Med det i tankarna gick hon tillbaka till jeepen och öppnade dörren åt sin medhjälpare. Peck hoppade ut och följde med henne och Davey till huset.

När Davey nickade gick Fiona fram till paret, som reste sig från sin hopkurade ställning i soffan. Kvinnan höll i en liten röd brandbil. ”Mr och mrs Cauldwell, jag heter Fiona Bristow och det är jag som leder räddningspatrullen. Det här är Peck.” Hon lade en hand på den chokladbruna labradorens huvud. ”Resten av patrullen är på väg. Vi ska hjälpa till att leta efter Hugh.” ”Ni måste skynda er. Ni måste gå nu genast. Han är bara tre.” ”Javisst. De andra är här vilken minut som helst. Det skulle vara till hjälp för oss om jag fick veta lite mera först.” ”Vi har berättat allt för polisen och skogvaktarna.” Devin tittade mot fönstret. ”Jag måste ut och leta. Vi slösar bara tid på att sitta här.” ”Tro mig, mr Cauldwell, polisen och skogvaktarna gör sitt yttersta för att hitta Hugh. De kallade in oss för att det är högsta prioritet för 12

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 12

2010-11-15 09:45:14

alla att vi hittar honom. Vi är utbildade och vi ska göra allt för att hitta er lille pojke. Vi ska samverka med polisen och med skogvaktarna. Jag måste försäkra mig om att vi har fått all information vi behöver, så att vi utnyttjar våra resurser på bästa sätt. Ni upptäckte att Hugh var borta ungefär kvart över åtta, stämmer det?”

Tårarna steg på nytt i Rosies ögon. ”Jag borde ha tittat till honom tidigare. Han sover nästan aldrig längre än till sju. Jag borde ha …” ”Mrs Cauldwell … Rosie”, ändrade sig Fiona, eftersom förnamnet gav bättre tröst. ”Du ska inte klandra dig själv. Små pojkar är väl alltid nyfikna? Har Hugh gått hemifrån ensam förut?” ”Aldrig, aldrig. Jag trodde att han hade gått ner för att leka, men så hittade jag honom inte och då gick jag ut i köket. Och dörren … dörren stod öppen. På vid gavel. Och jag kunde inte hitta honom.” ”Du kanske kan visa mig?” Fiona gav Peck ett tecken att följa med. ”Har han pyjamasen på sig?” ”Spindelmannen. Han är säkert kall och fryser och är rädd.” Hennes axlar skakade när de gick ut i köket igen. ”Jag förstår inte vad ni kan göra som inte polisen klarar av.” ”Vi är ytterligare en resurs. Och så har vi Peck. Han är utbildad för sådant här. Han har varit med på mängder av sökuppdrag.”

Rosie torkade tårarna. ”Hugh tycker om hundar. Han tycker om djur. Om hunden skäller kanske Hugh hör det och kommer tillbaka.”

Fiona sa ingenting, öppnade bara köksdörren och hukade sig ner för att se hur det såg ut ur en treårig pojkes perspektiv. Tycker om djur. ”Jag kan tänka mig att man kan se en massa vilda djur häromkring. Rådjur, rävar, kaniner.” ”Ja, det är något helt annat än Seattle. Han älskar att titta ut genom fönstren eller på uteplatsen. Och vi har varit ute och vandrat och gjort cykelturer.” ”Är Hugh blyg?” ”Nej. Absolut inte, han är äventyrlig och han gillar folk. Orädd. Åh, herregud.”

Instinktivt lade Fiona armen om Rosies skakande axlar. ”Rosie, jag tänker använda köket som bas om det går bra. Du skulle behöva leta upp fem saker som Hugh hade på sig i går. Gårdagens strumpor, 13

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 13

2010-11-15 09:45:14

kalsonger, en T-shirt, sådana saker. Fem små klädesplagg. Försök att inte ta i dem för mycket. Lägg dem i påsarna.”

Fiona tog fram några plastpåsar ur ryggsäcken. ”Vi är fem stycken i patrullen. Fem hundförare, fem hundar. Var och en av oss lånar något som tillhör Hugh och som hundarna kan lukta på.” ”Ska de … spåra honom?”

Det var enklare att hålla med än att försöka förklara luftburen vittring, vittringskoner och hudflagor. Pojken hade redan varit borta i över en timme. ”Precis. Finns det något som han tycker särskilt mycket om, något han brukar få när han har varit duktig?” ”Du menar som …” Rosie drog fingrarna genom håret och såg sig omkring med tom blick. ”Han älskar geléormar.” ”Toppen. Har ni några här?” ”Jag … ja.” ”Skulle du kunna hämta kläderna och ormarna?” sa Fiona och log. ”Jag hör att patrullen är på ingång, så nu ger vi oss iväg.” ”Javisst. Ja. Snälla gör det … Han är bara tre.”

Rosie skyndade ut ur rummet. Fiona växlade en snabb blick med Peck och började sedan fördela uppgifterna.

När hennes patrull kom in, människor och hundar, informerade hon dem om läget och började dela ut sökområden medan hon hängde med näsan över kartorna. Hon kände till det här skogspartiet väl.

Ett paradis, tänkte hon, för dem som ville ha lugn och ro, vacker natur, en tillflykt undan gator och trafik, hus och folkträngsel. Men för en försvunnen liten pojke var det en farofylld värld. Bäckar, sjöar, klippor.

Omkring fem mil av vandringsleder, tänkte hon, över femtusen tunnland skog där en treåring och hans tygkanin kunde försvinna. ”Det duggar intensivt, så vi lägger sökrutorna tätt.” Som gruppens ledare ritade Fiona upp de olika sektionerna på kartan medan Davey skrev upp fakta på en stor whiteboardtavla. ”Vi kommer att överlappa de andra som letar, men vi får se till att hålla kontakten så att vi inte snubblar över våra egna blöta fötter.” ”Han är säkert våt och frusen nu.” Meg Green, tvåbarnsmor och nybliven mormor, såg på sin man Chuck. ”Stackars liten.” ”Och en unge i den åldern? Han har inget lokalsinne. Han kan 14

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 14

2010-11-15 09:45:15

ströva iväg vart som helst.” James Hutton rynkade pannan medan han kollade sin radio. ”Han kanske blir trött och bara lägger sig och sover.” Loni Dyson nickade mot sin schäfer Pip. ”Han kanske inte ens hör när de ropar på honom, men våra grabbar kommer att nosa fram honom.” ”Det kommer de att göra. Har alla sina koordinater? Radion kollad, packningen komplett? Se till att ni ställer in kompassen rätt. Nu när Mai har akuttid är Davey ensam i basen, så vi håller kontakten med honom under sökningen.”

Hon tystnade när makarna Cauldwell kom tillbaka. ”Jag har …” Rosie darrade på hakan. ”Jag har det du bad om.” ”Toppen.” Fiona gick fram till henne och lade händerna på den skräckslagna mammans axlar. ”Tänk positivt. Alla där ute har bara en enda sak för ögonen, en enda uppgift. Att hitta Hugh och ta hem honom till er.”

Fiona skakade på påsarna och delade ut dem. ”Då så, då sticker vi och letar upp honom.”

Tillsammans med de andra lämnade hon huset och tog på sig ryggsäcken. Peck stod bredvid. Den lätta darrningen i kroppen var det enda som skvallrade om att han var ivrig att ge sig iväg. Alla gick i riktning mot de sökområden de blivit tilldelade, och liksom de övriga ställde hon in sin kompass.

Hon öppnade påsen och tog upp en liten strumpa som hon höll framför nosen på Peck. ”Det här är Hugh. Det är Hugh. Hugh är bara en liten pojke, Peck.

Det här är Hugh.”

Han nosade engagerat – en hund som kunde sitt jobb. Han tittade upp på henne, luktade igen och såg henne sedan djupt i ögonen, sprittande i kroppen som om han ville säga: Okej, jag har fattat!

Nu sticker vi! ”Sök Hugh.” Hon gjorde ett tecken med handen och Peck satte nosen i vädret. ”Sök Hugh!”

Hon väntade, såg hur han vädrade och cirklade omkring, lät honom ta ledningen medan han följde vittringen hit och dit. Det tunna, ihållande regnet var ett hinder, men Peck jobbade bra i regn.

Hon stod kvar och ropade uppmuntrande åt honom när han vädrade i luften medan regnet smattrade mot hennes klargula vindjacka.

15

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 15

2010-11-15 09:45:15

När han gick österut följde hon honom in i den tätnande skogen.

Med sina fem år var Peck en veteran. Han var en chokladbrun labrador på trettio kilo, intelligent och outtröttlig. Fiona visste att han skulle söka i timmar under vilka förhållanden som helst, i vilken terräng som helst, efter levande eller döda. Hon behövde bara be honom.

Tillsammans gick de genom tät skog, på mark som var mjuk och sumpig och täckt av barren från de höga douglasgranarna och de gamla cederträden, över och runt ett gytter av svamp och fallna stockar täckta av frodig, grön mossa, genom taggiga busksnår. Medan de sökte höll Fiona ett öga på sin medhjälpares kroppsspråk, noterade landmärken, kollade kompassen. Med några minuters mellanrum kastade Peck en blick bakåt för att hon skulle veta att han jobbade. ”Sök Hugh. Nu söker vi Hugh, Peck.”

Han markerade, visade intresse för ett ställe runt en nedfallen trädstam. ”Har du något där? Bra. Duktig pojke.” Hon satte upp en klarblå snitsel och stod sedan bredvid honom och genomsökte området med blicken medan hon ropade på Hugh. Sedan blundade hon för att koncentrera sig på att lyssna.

Det enda hon hörde var det milda suset av regn och vindens viskningar i träden.

När Peck buffade på Fiona med nosen tog hon upp strumpan ur fickan och öppnade påsen så att hunden fick friska upp minnet. ”Sök Hugh”, upprepade hon. ”Nu söker vi Hugh.”

Han gav sig av igen, och i sina rejäla stövlar klev Fiona över trädstammen och följde efter. När Peck vek av söderut meddelade hon basen sin nya position och kollade var de andra i patrullen befann sig.

Barnet hade varit ute i minst två timmar. En hel livstid för oroliga föräldrar.

Men småbarn hade ingen ordentlig tidsuppfattning. Barn i hans ålder var väldigt rörliga, tänkte hon fundersamt, de förstod inte alltid att man kunde gå vilse. De gick iväg, lockade av allt de såg och hörde, och de var väldigt uthålliga. Hugh skulle kunna gå omkring i timtal innan han tröttnade och kom på att han ville hem till mamma.

Hon fick syn på en kanin som skuttade in i busksnåren. Peck hade 16

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 16

2010-11-15 09:45:15

för mycket värdighet för att ge den mer än en flyktig blick.

Men en liten pojke? tänkte Fiona. En som älskade sin ”Wubby”, som tyckte om djur? En pojke som enligt sin mamma var fascinerad av skogen? Skulle han inte försöka fånga kaninen, kanske i hopp om att få leka med den? Visst skulle han försöka följa efter den? En stadspojke, tänkte hon, förtrollad av skogen, av de vilda djuren, av det annorlunda.

Hur skulle han kunna motstå det?

Hon förstod hur magiskt det kunde kännas. Hon hade själv varit stadsflicka en gång i tiden, förtrollad och fängslad av de gröna skuggorna, ljusets dans, själva vidsträcktheten hos skog och berg och hav.

Ett barn kunde så lätt försvinna i flera tunnland skog.

Han fryser, tänkte hon. Han är hungrig nu och rädd. Han vill till mamma.

När regnet tilltog fortsatte de oförtrutet, hunden och den långbenta kvinnan i rejäla byxor och ännu rejälare stövlar. Den rödblonda hästsvansen hängde som ett vått rep längs hennes rygg medan de sjöblå ögonen genomsökte dunklet.

När Peck ändrade riktning igen och gav sig av nerför en slingrande backe ritade hon upp en inre bild. Om de fortsatte åt det här hållet var det knappt femhundra meter tills de kom fram till bäcken som utgjorde den sydöstliga gränsen av hennes sökområde. Chuck och hans Quirk sökte på andra sidan. Strömt vatten i bäcken den här tiden på året, tänkte hon, kallt och strömt, kanter hala av mossa och regn.

Hon hoppades att den lille killen inte hade gått för nära. Eller försökt ta sig över, vilket skulle vara ännu värre.

Och vinden höll på att vända, märkte hon. Skit samma. De fick väl anpassa sig. Hon skulle friska upp Pecks minne igen och ge honom en snabb drickpaus. De hade varit ute i nästan två timmar och även om Peck hade markerat starkt tre gånger, så hade hon ännu inte sett något spår av pojken – ingen tygbit i en buske, inget fotavtryck i den uppmjukade marken. Hon hade satt upp blå snitslar på ställena där Peck markerat och använt orange snitslar för att visa hur de hade gått. Hon visste att de hade korsat sin egen väg en eller ett par gånger.

17

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 17

2010-11-15 09:45:15

Hon bestämde sig för att det var bäst att höra efter med Chuck.

Om Peck har fått upp spåret och pojken gick över bäcken och …

Hon tillät sig inte att tänka ’ramlade i’. Inte än.

När hon sträckte sig efter radion markerade Peck igen. Den här gången började han springa, med en kort blick bakåt på henne.

Och hon såg glimten i hans ögon. ”Hugh!” Hon höjde rösten för att höras över regnet, som nu piskade ner i den tilltagande blåsten.

Hon hörde inte pojken, men hon hörde Pecks tre snabba skall.

Liksom hunden gav sig Fiona av i språng.

Hon halkade till lite när hon svängde av nerför sluttningen.

Och nära kanten av den forsande bäcken – lite för nära för hennes sinnesfrid – såg hon en väldigt blöt liten pojke ligga på marken med famnen full av hund. ”Hallå Hugh, hej.” Medan hon drog av sig ryggsäcken gick hon snabbt fram till honom och hukade sig ner. ”Jag heter Fiona och det här är Peck.” ”Vovve.” Han snyftade fram det i pälsen på Peck. ”Vovve.” ”Han är en snäll vovve. Han är den snällaste vovven som finns.”

Medan Peck viftade instämmande på svansen drog Fiona upp en första hjälpen-filt ur ryggsäcken. ”Nu ska jag linda in dig i filten, och Wubby också. Är det där Wubby?” ”Wubby falla ner.” ”Jag ser det. Det är ingen fara. Vi ska se till att ni blir varma båda två, okej? Har du gjort illa dig? Oj då.”

Hon pratade med vänlig röst medan hon lindade filten om hans axlar och såg leran och blodet på hans fötter. ”Det gör ont, va? Vi ska göra så att det blir bättre.”

Med armarna hårt om Peck vände Hugh på huvudet och gav Fiona en ömklig blick. Han darrade på munnen. ”Jag vill till mamma.” ”Tror jag det. Vi ska ta hem dig till mamma, jag och Peck. Här, titta vad mamma skickade med till dig.” Hon tog upp den lilla påsen med geléormar. ”Hugh är dum”, sa Hugh, men han tittade med stort intresse på godiset medan han klamrade sig fast vid Peck. ”Mamma är inte arg. Inte pappa heller. Här får du.” Hon gav 18

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 18

2010-11-15 09:45:15

honom påsen och tog upp radion. När Hugh räckte en orm till Peck sneglade Peck på Fiona.

Får jag? Vad? Får jag? ”Varsågod – och säg tack.”

Peck tog försiktigt godiset från pojken, svalde det och tackade honom med en slafsig puss som fick Hugh att börja skratta.

Med det ljudet som en värme i hjärtat kontaktade Fiona basen. ”Vi har honom. Trygg och säker. Berätta för hans mamma att han äter sina geléormar och att vi är på väg hem.” Hon blinkade åt Hugh, som matade den smutsiga och blöta tygkaninen och därefter stoppade lite godis i sin egen mun. ”Han har några småsår och han är blöt, men pigg. Kom.” ”Uppfattat. Bra jobbat, Fee. Behöver du hjälp? Kom.” ”Vi fixar det. Vi är på väg tillbaka. Jag håller dig underrättad.

Klart slut.” ”Bäst du sköljer ner de där”, föreslog hon och räckte Hugh sin fältflaska. ”Vad är det?” ”Det är bara vatten.” ”Jag tycker om juice.” ”Vi ska se till att du får det när vi kommer tillbaka. Drick lite nu.”

Han gjorde som han blev tillsagd, snörvlande. ”Jag kissade ute som pappa visade. Inte i byxorna.”

Hon log brett mot honom och tänkte på Pecks kraftiga markeringar. ”Vad duktigt av dig. Vill du rida på min rygg?”

Han lyste upp, precis som när han fått syn på godiset. ”Okej.”

Hon svepte filten tätt omkring honom och sedan vände hon sig om så att han kunde klättra upp på hennes rygg. ”Du kan säga Fee till mig. Om du behöver något så säger du bara: Fee, jag behöver det eller jag vill det.” ”Vovven.” ”Han ska också med. Han får visa vägen.” Från sin hukande ställning klappade hon Peck och gav honom en hård kram. ”Duktig hund, Peck. Duktig hund. Tillbaka!”

Med ryggsäcken över axeln och pojken på ryggen fortsatte hon vandringen ut ur skogen.

19

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 19

2010-11-15 09:45:15

”Öppnade du dörren själv, Hugh?” ”Hugh är dum”, mumlade han.

Ja, visst var det dumt, tänkte hon, men vem gjorde inte något dumt då och då? ”Vad såg du genom fönstret?” ”Wubbisar. Wubby sa att vi skulle gå ut och titta på wubbisar.” ”Mhm.” Smart unge, tänkte hon. Skyller på kaninen.

Då började Hugh pladdra, fort och på småbarnsspråk, så att hon missade vart och vartannat ord. Men hon förstod kontentan.

Mamma och pappa sov, kaniner genom fönstret, vad skulle man göra? Sedan, om hon tolkade saken rätt, så var huset borta och han hittade det inte. Mamma kom inte när han ropade och han skulle få stå i skamvrån. Han hatade skamvrån. Hon förstod det eftersom han började gråta så fort han sa det, med ansiktet tryckt mot hennes rygg. ”Ja, men om du måste sitta där, så måste nog Wubby det också.

Titta, Hugh, titta där. Det är Bambi och hans mamma.”

Han tittade upp, fortfarande snörvlande. Men tårarna var bortglömda och han tjöt av glädje så fort han fick se kidet och hinden.

Sedan suckade han och när hon lyfte upp honom lutade han huvudet mot hennes axel. ”Jag är hungrig.” ”Kan tro det. Du har varit på ett riktigt stort äventyr.” Hon lyckades gräva fram en energikaka ur ryggsäcken.

Det gick snabbare att ta sig ut än in, men när skogen väl började glesna kändes det som om pojken på ryggen vägde hundra kilo.

Nu när Hugh fått något i sig och vilat benen pratade han oavbrutet.

Fiona var road och lät honom pladdra på medan hon drömde om en balja kaffe, en jättehamburgare och en stor hink med pommes frites.

När hon fick syn på huset mellan träden lade hon i en växel till och ökade takten. De hade knappt hunnit över tomtgränsen förrän Rosie och Devin kom utspringande.

Fiona hukade sig. ”Ner med dig, Hugh. Spring till mamma.”

Hon satt kvar på huk och slog armen om Peck, som viftade förtjust med hela kroppen. ”Jaa”, mumlade hon till honom när Devin kom några steg före sin fru och lyfte upp Hugh i famnen. Sedan stod de alla tre med armarna om varandra och grät av glädje. ”Ja, det var en bra dag. Du är bäst, Peck.”

20

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 20

2010-11-15 09:45:15

Med sonen tryggt sluten i famnen skyndade Rosie mot huset. Devin vände om och gick lite vingligt fram till Fiona. ”Tack. Jag vet inte hur …” ”Det behövs inte. Vilken härlig liten kille ni har.” ”Han är … allt. Tack så mycket.” Medan hans ögon fylldes av tårar slog Devin armarna om Fiona och lade sitt huvud mot hennes axel, precis som Hugh hade gjort. ”Jag vet inte hur jag ska …” ”Ingen fara.” Det brände i hennes ögon också. Hon kramade honom lätt tillbaka. ”Peck hittade honom. Det är han som är hjälten.

Han skulle bli glad om du skakade hand med honom.” ”Åh.” Devin strök med handen över ansiktet och drog ett par lugnande andetag. ”Tack, Peck. Tack.” Han hukade sig ner och sträckte fram handen.

Peck log sitt hundleende och placerade ena framtassen i Devins hand. ”Får jag – får jag ge honom en kram?” ”Då skulle han bli jätteglad.”

Med en djup, lättad suck slog Devin armarna om halsen på Peck och tryckte in ansiktet i hans päls. Över axeln på mannen gav Peck Fiona ett glittrande ögonkast.

Visst var det kul? såg han ut att säga. Kan vi inte göra om det?

21

Roberts_Forfoljd av det forflutna_TILL_TRYCK.indd 21

2010-11-15 09:45:15