9789100123635

Innehåll

1965

9

Shoppingstaden

12

69

1960

72

Den gröna staden

1968

88

Bilstaden

92

119

1977

122

Miljonstaden

1983 162 Villastaden

166

231

1989

234

Tunnelbanestaden

2001

269

Den föraktade staden

272

321

Litteraturförteckning

325

Bildkällor

330

Personregister

331

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 7

2010

10-07-09 15.41.56

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 8

10-07-09 15.41.56

1965

”Ja, nu är det slut på gamla tider. Ja, nu är det färdigt inom kort.” ”Trettifyran”, Per Myrberg på Svensktoppen 1965

Jag har aldrig lämnat förorten. Mitt första hem låg på andra våningen i Korte­dala, Göteborg. Jag fyllde två år när mina föräldrar 1960 satsade stort och köpte ett nybyggt radhus på Tranvägen i Huddinge, söder om Stockholm. Det hade rött tegel och en murgröna, men inget garage.

Väggarna var tunna. När jag låg sjuk i mammas och pappas sovrum kunde jag höra hur fru Holms äldsta son spelade Elvis Presley på sin grammofon i grannhuset. Jag vaggades till sömn av svänget i basen. Han var raggare, sade min pappa. I varje fall kammade han sitt blonda hår bakåt med stålkam.

Det hade jag sett alldeles själv.

Man kunde krypa in under husen, där oljepannorna stod och hummade, eftersom det bildats en underjordisk gång mellan parkettgolven och berggrunden som förband alla familjer i varje radhuslänga. Allt hängde samman. De äldre pojkarna på Tranvägen hade krupit in i den där gången. Jag vågade aldrig eftersom det var trångt och mörkt och jag sällan vågade särskilt mycket alls. Men jag lyssnade till deras historier om de hemlighetsfulla passagerna under husen och 9

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 9

10-07-09 15.41.56

Där jag kommer från

om de stora slagsmålen med de fruktade gängen från hög­ husen i Rågsved.

Förorten var en egen värld full av olösta gåtor. Närmast husen fanns gatan med grovt oljegrus där vi cyklade och spelade fotboll. Nästa cirkel i världen var allmänningarna. Dessa märkliga platser som varken var privatägd tomt, park eller skog men ändå radhusområdets sambandscentraler. Bortom allmänningarna låg skogen, sjön, gamla utspridda sommarstugor och villor i stora vildvuxna trädgårdar. Allt hölls samman av smala vägar, ofta av grus och sand, ibland bara som stigar. Det var en idyll och radhusen en by.

Fru Holm låste aldrig ytterdörren när hon åkte till arbetet.

Hon bara slängde igen den och gick. Det hände att den stod på glänt. Man kunde gå in, försiktigt öppna dörren till farstun och sedan smyga genom den smala hallen, förbi trappan och ut i vardagsrummet med stora fönster mot trädgården.

Man kunde stanna där i rummet. Helt ensam. Rösterna från radhusets andra lägenheter rörde sig genom väggarna och konvergerade i rummets mitt: lösryckta stycken från melodi­ radion, barn som ropade, dunsar från trapporna, dämpade samtal i låsta sovrum och upprörda osammanhängande röster. Efter några långa minuter gick det att tolka sammanhang och framkalla inre fantasier om andras liv. Gränserna kring det egna jaget, den behållare man gick innesluten i, lättade och blev genomsläppliga. Husets människor genomströmmade kroppen som ljus. Radhuset svävade och blev en egen värld omgiven av mörker. Jag var mitt i och alldeles ensam.

Ibland tror jag att jag fortfarande står kvar där.

Förorten är den enda plats där jag känt mig hemma.

Men så småningom förstod jag att min hembygd inte räknades. Jag kom från en plats som inte fanns när Sverige summerades. Under tonåren läste jag berättelser om torp i 10

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 10

10-07-09 15.41.56

1965

skogsbryn, statarlängor på godsen, stenhus i staden och patriciervillor omgivna av körsbärsträd. Men aldrig om radhusen, allmänningarna eller förortstorgen dit mamma och jag åkte buss 703 för att köpa nya jeans på Kvickly eller möjligen EPA. Mina gator, min barndoms hemligheter, räknas fortfarande som ett ytterområde och en periferi, en zon någonstans ”där ute” i ingentingheten. Vårt radhus var inte stad, inte landsbygd, bara ett sätt att bo på. Den som kommer ifrån förorten är Ingen. Jag var en ensam pojke i ett tomt hus genomkorsad av andras röster och hemliga ljud. Jag blev människan utan identitet. Sannolikt är det en befrielse.

Jag är kvar i förorten, förälskad i den nya stadsmiljö som aldrig erkänts, men blivit hem för de flesta stadsbor. Hela mitt vuxna liv har jag undrat vad en förort egentligen är och varför det ser ut som det gör där jag kommer ifrån. Det enda sättet att förvandla Ingentingheten till Någonting är att försöka hitta svaren.

11

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 11

10-07-09 15.41.56

Shopping­staden

Från översta våningen på Heron City spanar jag efter för­ ortens landskap. Hur ska man kunna beskriva fälten av hus, de låga profilerna, de till synes slumpmässiga koncentrationerna av höghus, alla flacka industriområden med sina stora lagerlokaler, kommunikationsledernas ormar, myllret av människor?

Att välja Kungens kurva som startpunkt för min vandring genom förorterna var självklart. Det är att börja längst ner i stadens källare och längst bort från statusglansen. Här koncentreras storstadens mest föraktade fenomen: köplador, parkeringsplatser, motorleder, vimplar, bilar och förortsbebyggelse.

Mörka vinterkvällar strålar Heron Citys glasfasad ut mot 12

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 12

10-07-09 15.41.56

Shoppingstaden

Lugnet före stormen. Prins Bertil inviger Skärholmen centrum.

motorvägen. Gallerian är som en strandsatt Finlandsbåt. I den stora entréhallen driver klungor av tonåringar mellan biografer och bowlingbanor. Förväntansfulla familjer står i biljettköer. Äldre män sitter på bänkar. Människor rör sig mellan butikerna. Jag blir alltid förvånad över livligheten.

Ljudnivån är som dånet från en vild höststorm på Ålandshav.

Det går att känna små ryckningar i golven när huset försöker slita sig loss.

Nu är det morgon. Heron City ligger ännu tyst och dunkel.

Jag vill ha överblick över den stad som kallas förort. Trafiken är tät på E4:an, längre bort skymtar Skärholmens pärlvita husfasader, en tung högspänningsledning kliver genom skogen. Om jag sträcker mig ser jag Ikea. Längre bort fortsätter 13

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 13

10-07-09 15.41.56

Där jag kommer från

hela den stad av stormarknader, flaggstänger och parkeringsplatser som kallas Kungens kurva. Det här är förortsmark som provocerat i decennier. Min hembygd.

Klockan är tio. Himlen är grå och de finfördelade regndropparna hänger blickstilla tvåhundra meter ovanför mig. Jag känner hur de väntar på sitt fall.

I ryggsäcken ligger karta, termos, sittunderlag, Björn Ursings fältflora, kikare, enkel matsäck och en svart anteckningsbok. Under sensommaren har jag ritat min väg genom de södra förorterna, in mot Gullmarsplan och gränsen till innerstaden. Strecken över kartan passerar stormarknader, skogar, motorleder, gamla sommarstugeområden, höghus, villamattor och tunnelbanestationer; genom det stadslandskap där jag levt nästan hela mitt liv. Jag vill förstå vad jag kommer ifrån.

Det kallas ibland suburbia – ett gammalt begrepp som ursprungligen avsåg husen utanför Roms stadsmurar. Där bodde de människor som ansågs för fattiga eller av andra orsaker inte fick plats i den förtätade staden. Smutsiga och illaluktande verksamheter samlades mellan infartslederna tillsammans med begravningsplatser och allt annat stadsborgarna ville slippa. Suburbium betydde bokstavligen nedanför muren. Det var där förorterna fick sin plats i världen; både uteslutna och i underläge. Men Rom hade också ett annat slags tidig förortsbebyggelse, nämligen de rika aristokraternas lantgårdar på höjderna runt staden; villorna där de drog sig undan sopbergen, myggsvärmarna och feberepidemierna under de heta sommarmånaderna.

Det engelska ordet för förortsbo – suburbanite – var på 1700-talet ett kränkande tillmäle man använde för att örfila upp underordnade. Förorten var då, enligt Oxford English 14

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 14

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

Dictionary, Londons ytterzon för ”låga, förnedrande och synnerligen tygellösa livsvanor”. Prostituerade kallades helt enkelt ”förortssyndare”.

I Paris översatte man det latinska ordet till franskans faubourg om stadens första förortsliknande kvarter. De mer moderna förorterna som efter andra världskriget byggdes längre ut, och dit många invandrade senare flyttade, började däremot kallas banlieue; ett ord med alldeles egna innebörder. På medeltiden var banlieue ett fyra kilometer, det vill säga en lieue, brett bälte utanför stadsmurarna där handel var förbjuden, under bann eller bannlyst. Men eftersom begreppet bannlyst i första hand associeras till de människor som drabbats av regentens förbannelse och lysts i bann fick ordet dubbel betydelse: namnet på platser som stod under stadens bann, men även för de som hade oturen att bo där – de som bildligt var bannlysta: förorternas människor.

Jag slår på min GPS. Den ser ut som en klumpig mobiltelefon av äldre modell. På skärmen fram- N 59° träder koncentriska ringar, som en astronomisk karta över planeternas kretslopp, men efter någ- 16.130’, ra sekunder tänds olika satelliter allt eftersom min GPS får kontakt med dem. När jag har fyra E 017° kontakter kan jag läsa mina koordinater, min 54.648’ exakta plats i universum: N 59° 16.130’ och E 017° 54.648’. Det är som att satelliterna kastat ner metrevar som fäster sig just i den lilla appa­ rat jag håller i höger hand. De kommer att följa mig under min vandring. Satelliterna rör sig, ibland förlorar någon av dem kontakt med mig och genast sänder en annan ner en ny metrev som hakar fast i mig. Jag rör mig genom staden, uppbunden till världsalltet. Via satelliterna är jag sammankopp15

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 15

10-07-09 15.41.57

Där jag kommer från

lad med miljoner andra människor och farkoster i rörelse på andra håll: ensamseglare på Atlanten, drönare över Afghanistan, joggare i Alperna. Jag är ensam på min vandring, men aldrig övergiven.

Nu går jag mot de stora butiksladorna i hjärtat av Kungens kurva och passerar under reklamskyltar som lovar ”Bättre tider”. Jag väljer bort de stora stråken och följer i stället en gångväg som ligger dold bakom sly och meterhögt ogräs. Den övergår efter en stund till en mindre stig genom hallonsnår, gullris och gulnande örnbräken. Det här är shoppingstadens bortglömda baksida, ett stråk utan värde i den mest föraktade av alla förortsmiljöer. Jag kan inte komma lägre ner än så här.

Stigen följer en å som för femtio år sedan ringlade genom ett idylliskt jordbrukslandskap. Jag spanar efter gräsänder, men finner bara en dränkt shoppingvagn. Längre in i den vilda grönskan ligger dumpade sandhögar, i ett dike har någon slängt tomma mjölkpaket, en ask räksallad och en turkisk dvd med Elvis Presley, på en sprucken parkeringsplats dröjer vattenpölar som samlar mygglarver. En okänd välgörare har travat lastpallar som bro över ån. Men vem passerar över den?

Mellan asparna skymtar stormarknadernas baksidor som grå betongmurar.

Det är enkelt att ironisera över de här baksidorna och mellanrummen. Skräpet och ogräset blir lätt allmänna symboler för förorterna: skamfilade, ödsliga, livlösa, oplanerade och fula. Döda zoner utspridda mellan motorleder och köplador.

Men när jag dröjer mig kvar vid ån, mellan sommarens sista cikorior och vitmåror, upptäcker jag hur även baksidan har liv. En hare hoppar fram ur buskagen och försvinner bort mot Ikea. Människor cyklar och går längs stigen. Fåglarna rör sig. Insekterna surrar. Stora påfågelögon fladdrar mellan tistlarnas rödlila blommor. En spansk mördarsnigel passe16

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 16

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

rar stigen. När jag var barn lekte vi i sådana här miljöer. De rymde hemligheter som vuxna aldrig såg.

Jag fortsätter längs ån och kommer ut mellan Elgiganten och Silvan. Butikerna saknar minsta spår av insmickrande eller lockande tingel. Till och med skyltfönstren har rationaliserats bort. När jag gående närmar mig dem från baksidan förstår jag deras verkliga storlek. De är shoppingkulturens maskinhallar.

Tillsammans med den nyrenoverade gallerian i Skärholmen, på andra sidan motorvägen, är Kungens kurva ett av stadens största butiksdistrikt. Försäljningen är på väg att passera den sammanlagda i Hamngatsgallerian och de stora varuhusen i Stockholms city. Tillsammans med andra liknande men mindre områden har E4:an söder om innerstaden blivit ett av Storstockholms största shoppingstråk. Osentimentalt smulas den gamla stadens mönster sönder. Under några korta år runt millennieskiftet ökade buktiksytorna med 50 procent. Föreställningen att stenstaden byggs ut i koncentriska ringar, där den successivt växer från en inre kärna stämmer inte längre. I stället expanderar den i stora språng, där mönstret bestäms av spårvägar och motorleder. Från Kungens kurva byggs varje dag nya butikskoncentrationer i riktning in mot den gamla stadskärnan. Tempot är omtumlande. Staden växer nu även utifrån och in. De tidigare periferierna har på några platser blivit nya mittpunkter.

Skillnaden mellan förort och stad börjar bli svår att upprätthålla. Familjer med dyr bostadsrätt i innerstaden åker nu hit för att handla mat, möbler och leksaker. Andra åker norrut längs E4:an för att arbeta i de stora kontorshaven som breder ut sig upp mot Sollentuna och Upplands Väsby.

Man kan säga att staden har glesats ut. Med ett amerikanskt uttryck beskrivs processen som sprawl. En tysk forskare be17

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 17

10-07-09 15.41.57

Där jag kommer från

tecknar det nya som en Zwischenstadt, en helt ny form av urban miljö som tagit plats mellan stad och land, mellan lokal identitet och globala uppkopplingar. Kungens kurva och Skärholmen har blivit centrala stadsdelar i den utsprawlade staden – i sprawltown.

Innerstaden är en krympande del av den växande urbana miljön men fortsätter ändå begränsa våra föreställningar om vad en stad egentligen är: Stureplan kallas stadsmässig i motsats till Skärholmen som i likhet med alla andra förorter påstås lida brist på äkta liv och energi. Beskrivningarna är försök att behålla makt. Kanske den moderna stadsmuren – en som förvandlats från staplad sten till ett berg av ord och bilder.

Sprawl utmanar den bestående bilden av vad en stad är.

Därför väcker det starka reaktioner. I Wikipedia definieras begreppet helt enkelt som en process där förorterna sprider sig över stora ytor i städernas ytterkanter. Första gången det användes var i slutet av 1950-talet som kritik av nya villaförorter runt amerikanska städer. Under det senaste decenniet har ordet också börjat dyka upp i diskussioner om europeiska förorter, även om de ser väldigt annorlunda ut jämfört med de amerikanska och växer under andra politiska villkor.

Många menar att sprawl karakteriseras av en oplanerad tillväxt. Det skulle i sådant fall utesluta länder som Sverige med kommunalt planmonopol och fungerande regionplaner. Men även Storstockholm påminner om andra utsprawlade städer.

Sprawlens egentliga kärna ligger i att stadens yta växer mer än antalet invånare. Sedan 1950 har till exempel EU:s städer växt med 78 procent i yta samtidigt som befolkningen ökat med 33 procent.

Orsakerna till att städerna blir utsprawlade är omstridda.

EU-rapporten Urban Sprawl in Europe pekar bland annat på 18

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 18

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

ökad rörlighet, snabbare kommunikationer, att friare konkurrens gynnar stormarknader i städernas ytterkanter och att människor helt enkelt vill bo i mer glesa och gröna stadsmiljöer.

Jag fortsätter att leta efter en utsiktspunkt, en plats där den nya stadsmiljön breder ut sig framför mig. Förhoppningsfull söker jag mig upp till Ikeas restaurang men inte heller därifrån bildar staden något mönster. Den ser faktiskt mest ut som den vore nedsänkt i en skog. Nedanför ryms bara ett litet fragment. Helheten är omöjlig att se. Ytan har blivit för stor.

Koncentrationen har sprängts.

Kan det vara så att det är frånvaron av mittpunkt, platsen där allt sammanfaller och sammanfattas, som utmärker den nya staden? Berättarens eller undersökarens centrala utsiktspunkt finns inte kvar. Den givna ordningen har fallit sönder och spridits ut till ändlösa småhusmattor, långa svep av flerfamiljshus, tunnelbanestationer, shoppinggallerior, bilar, naturparker, fotbollsplaner, cykelleder, kraftledningar – ett vitt brus som myrornas krig på teve.

Sprawl har blivit ett begrepp som börjat användas i många andra sammanhang än just stadens, som beskrivning av ett tillstånd utan mittpunkt och centrum där den överblick vetenskapen, litteraturen, filosofin och religionen alltid efter­ strävat gått förlorad. Små grupper av svenska poeter och författare har börjat använda sprawl som radikaldemokratisk programförklaring. För andra är det ett sätt att ge en suggestiv bild hur kapitalismen förändrats och gamla industriföretag omvandlats till ett slags bangårdar för kapitalrörelser och varor tillverkade på avlägsna platser. De pekar på hur politisk och ekonomisk makt rör sig snabbare än någonsin i pulserande flöden längs nätverk som omsluter hela världen. Internet med sina digitala informationsmoln har blivit sprawlens 19

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 19

10-07-09 15.41.57

Där jag kommer från

globala gestaltning. Staden, kapitalismen och internet verkar utvecklas efter liknande mönster.

1961 skrev den amerikanska stadsteoretikern Lewis Mumford att staden varit en symbolisk koncentration av världen, men att hela världen nu i praktiken blivit en stad. Då var det visionärt. Nu är det verklighet. Var börjar egentligen Storstockholm? Frågan har blivit meningslös. Stadsforskare använder sedan några år begreppet exurbia för de miljöer som breder ut sig bortom suburbia. I Stockholm inbegriper denna långdistansstad avlägsna orter som Gnesta, Flen, Enköping och Strängnäs.

Men samtidigt dröjer gamla strukturer och geografiska maktordningar kvar. Ja, det är möjligt att de paradoxalt nog stärkts. Alla tunnelbane- och järnvägsspår leder ännu in mot samma punkt där de möts: T-centralen och Centralstationen.

Motorlederna betraktas fortfarande som in- eller utfarter.

Föreställningar om förort och stadskärna, om att Norrmalm är mer urbant än Skärholmen, behåller sitt grepp. Priserna på bostadsrätter i innerstaden avslöjar till och med en stark renässans för den gamla statusordningen.

Sedan mitten av 1990-talet har forskare sagt att majoriteten av världens befolkning nu bor i städer. Varje år har dagstidningar och samhällsmagasin pekat ut just det innevarande året som den historiska vändpunkten. Men ingen vet riktigt när vändningen kom eller om den ännu gjort det. De stora världsstäderna har helt enkelt blivit så stora, och inflyttningen till dem så svindlande snabb, att statistiken övergått till att vara sannolikheter och uppskattningar.

När vi flyttade till radhuset på Tranvägen och jag fyllde två år hade hela världen knappt tre miljarder invånare. I dag har världens städer lika många invånare. Antalet stadsbor lär växa med en miljon människor varje vecka. I en del fall är 20

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 20

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

tillväxten obegriplig. 1950 hade Nigerias tidigare huvudstad Lagos 300 000 invånare. 2010 är den på väg mot 15 miljoner.

Man räknar med att 75 procent av Europeiska unionens invånare bor i så kallade urbana områden och att en fjärdedel av unionens territorium påverkas av ”urban markanvändning”.

Om tio år beräknas 90 procent av befolkningen i EU:s mest urbaniserade delar leva i stadslandskap.

Städer i olika länder och världsdelar växer och utvecklas efter olika mönster. Men man kan anta att de flesta inte lever i traditionella städer utan i olika typer av förorter. Världen kanske inte alls har urbaniserats, men suburbaniserats.

Jag minns ett omtumlande besök i en av Istanbuls så kallade förorter. Bakirköy ligger tjugo minuter med knarrigt pendeltåg från den historiska stadskärnan. Från stationen ledde huvudgatan in mot ett myller av kvarter, gallerior, skobutiker, arbetsplatser och olika mer eller mindre utspridda stadsdelar. Bakirköy har fyra miljoner invånare, lika många som hela Norge. Istanbul är den europeiska megastad som växer snabbast. Sedan 1950 har befolkningen ökat från en miljon till elva eller tolv. Stadens yta har under samma tid svällt med 600 procent. Istanbul har som de flesta storstäder förvandlats från en koncentrerad stad med tydliga gränser till en urban region och ett böljande landskap.

Jag fortsätter skriva förort, men egentligen har den försvunnit. Jag bor inte längre i en förort. Jag bor i en stad men inte i den gamla föreställningen av staden, utan i en helt ny. Förändringen är större än att husen i Stockholm glesats ut. Det är en annan värld som öppnar sig i staden, och som staden öppnar sig mot. Jag vill förstå varför mina stadsdelar, de jag kommer ifrån och som kallas förorter, ser ut som de gör. Det är därför jag packat min väska och börjat gå. Klockan är nu 11.00 och jag sitter fortfarande på Ikeas restaurang. Ännu inget regn.

21

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 21

10-11-22 14.07.16

Där jag kommer från

Gångvägen mellan Kungens kurva och Skärholmens nya galleria är svårfunnen. Jag vet att den ska finnas, men har aldrig sett den. Det är underligt. Tillsammans utgör de båda stadsdelarna ett vidsträckt område för shopping, ytan lika stort som en medelstor svensk innerN 59° till stad. De ligger nära varandra, men utan kontakt.

16.242’, Den som kör bil tvingas åka en lång omväg mellan dem. Bussarna går med irriterande långa mellanE 017° rum. Och de flesta har ingen aning om att det bara tar några minuter att gå.

Utanför Ikeas entré upptäcker jag en anonym 54.772’ liten skylt om Skärholmen, eller SKHLM som gallerian döpts till efter att det brittiska storbolaget Boultbee köpte hela centrumanläggningen 2007 i ett stort privatiseringssvep. Skylten pekar mot höger. Jag följer den.

Förbi parkeringsdäcken, längs möbelvaruhusets gamla runda fasad och sedan ner i en tunnel under motorvägen.

På andra sidan fortsätter gångvägen upp mot Skärholmen.

Jag passerar industrihus, bensinmackar och bilverkstäder.

Huskomplexen avslöjar inte för en sekund var Gallerians entré kan ligga.

De första varuhusen i Europas städer fick status och karaktär av påkostade fasader och stora upplysta skyltfönster. Men en galleria i förorten är bara grå väggar med enda funktion att ge plats för de skyltar och varumärken som förenar köpcentrum över hela världen. Man säger att ytan betyder allt på 2000-talet. Men vid kommersens största hus betyder den märkligt nog inget alls. Gallerian är byggd för snabb resa med tunnelbana eller bil direkt till entrén. Fasaden har förlorat sin funktion. Den lockar inga besökare och ingen ser den. Utan de diskreta vägskyltarna skulle jag inte hitta.

22

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 22

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

Bortom butikskomplexet klättrar bostadshusen uppför berget. Det är svårt att föreställa sig bitterheten i den strid de utlöste när stadsdelen stod klar 1968. Kritikens slutdom över Skärholmen, och de omgivande stadsdelarna från samma tid, summerades fem år senare i Svenska N 59° Turistföreningens årsbok av Dagens Nyheters Lars-Olof Franzén: ”Man frågar sig vilka som en 16.359’, gång ska peka ut dessa områden och känna att där är mitt hem, där hör jag hemma. Kommer de att stå E 017° öde och förfallna, när människor inte längre finner sig i myndigheters och teknikers planering?”

54.448’ Dörrarna går upp och jag ansluter mig till myllret av människor.

Den 8 september 1968 var en vacker sensommardag med blå himmel och varma vindar. På förmiddagen åkte prins Bertil, stadsborgarrådet Hjalmar Mehr och andra dignitärer i eget tunnelbanetåg till Skärholmen för att inviga norra Europas största förortscentrum. På torget väntade Hootenanny Singers med Björn Ulvaeus och Hep Stars med Benny Andersson som skulle spela för den stora folkmassa som samlats. Dagens Nyheter rapporterade om hur ”småbarn grät av skrämsel inför dagfyrverkeriets luftvärnseld, kvinnor dånade i folkmassornas trängsel, män gruffade, armbågades och trampade varandra på tårna i de ångande köerna framför dagens attraktioner”.

Skärholmen var den senaste paradförorten i en lång rad som inleddes med Årsta centrum 1953, och sedan följdes av Sven Markelius berömda Vällingby 1954 och den första stora bilplanerade förorten i Farsta 1960 dit även prestigevaru­ huset NK flyttade. Stadsdelarna runt Skärholmen räknade redan vid invigningen 185 000 invånare, men man planerade för minst 300 000. Det nya köpcentrumet hade två varuhus, 23

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 23

10-07-09 15.41.57

Där jag kommer från

86 butiker, 10 restauranger och 29 serviceinrättningar – allt från polis till missionskyrka. Veckan före invigningen annonserade Domus Skärholmen med bild på en ung vacker kvinna: ”Vi som föll ur träden och började gå på bakbenen behöver så mycket saker.” I direkt anslutning till butikerna låg tidens stora nyhet: de gigantiska parkeringsgaragen med plats för 4000 bilar i flera plan och med en märklig byggnad i ytterhörnet, inte olik flygledartornet på Bromma, som om de tillströmmande konsumenterna behövde diriN 59° geras till passande parkeringsfickor från en central utsiktsplats.

Hjalmar Mehrs och Prins Bertils invigningstal 16.582’, svallade över av optimism. Skärholmen repreE 017° senterade framtiden. Hela söndagen utvecklades till en triumf, en högt klingande fanfar. Mehr 54.445’ påpekade att satsningen var ett ”inom den västliga världen unikt exempel på samhällsbygge i det stora formatet”. Prinsen fyllde på och avslutade: ”I förhoppning att Skärholmen skall motsvara allas förväntningar om en bättre stad, en stad för lyckligare människor, en stad för ett rikare liv, kort sagt en stad att leva i, förklarar jag Skärholmen centrum för invigt.”

Skärholmen beskrevs inledningsvis som en stad eller möjligen en ytterstad. Under hösten ersattes begreppet av det mindre självsäkra ordet förort. Och så småningom av betydligt värre beteckningar.

Dagarna efter invigningsfesten torpederades de förväntningar som knutits till Skärholmen av en av 1960-talets mest stormiga mediadebatter. Den pågick hela hösten. Ofta i uppskruvat tonläge. Kritikerna förfasade sig över den miljö de såg – eller inte såg, för många av dem fick sina intryck uteslutande genom dagstidningarnas rapporter och tevenyheter24

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 24

10-07-09 15.41.57

Shoppingstaden

nas reportagebilder. Tillsammans formar tidningsklippen en fasci­nerande berättelse där olika ord och bilder prövades för att slutligen fixeras till en fast föreställning om de nya förorterna. Skärholmen blev större än sig självt. Ja, större än Hjalmar Mehr någonsin kunde föreställt sig. Hans kommentarer till den häftiga kritiken avslöjade en djup osäkerhet, som om han inte bara blivit överrumplad utan också svarslös.

Veckorna före själva invigningen hade de positiva skildringarna dominerat. Stadsdelen beskrevs som ”lyxiga Skärholmen” och reportrarna imponerades av Domus heltäckningsmatta, de rullande trottoarerna, Tempos delikatessdisk och ICA:s restaurang i två plan som inretts av Marimekkos Armi Ratia. Svenska Bostäders direktör Albert Aronson förklarade att de planerade ”grejor som man annars måste åka till Las Vegas för att klara av”.

Men centrumets höga standard stack också i ögonen. Expressens bostadsreporter Olle Bengtzon reagerade i en rad artiklar. Den 6 september skrev han att en insamlingsaffisch med svältande barn från Biafra skulle vara en provokativ chock i Skärholmens nya lyx. ”Aldrig har det svenska överflödet exponerats mer utmanande än i Skärholmen. Ingen stad i världen lär kunna uppvisa ett så koncentrerat varuutbud i en avlägsen ytterstadsdel.” Det var en kritik som de ansvariga säkert betraktade som högsta möjliga betyg.

Problemet Bengtzon angrep var inte hög standard som sådan, men att den återfanns i just Skärholmen, tjugo minuter med tunnelbana från Kungsgatans skyltfönster i ”en avlägsen ytterstadsdel”. Delikatessbutiker och bekväm shopping hörde till innerstadens livsstilar – knappast förorternas. Men debatten bytte snabbt karaktär. På bara några korta veckor förvandlades kritiken av Skärholmen från en om överflöd och välfärdslyx till larmrapporter om modern slum.

25

Wirten_Darjagkommerfran_334s.indd 25

10-07-09 15.41.57