Till D âEn filmstjĂ€rna Ă€r inte riktigt en mĂ€nsklig varelse.â Marlene Dietrich
CHEETA mitt liv.indd 5
09-05-07 10.51.13
CHEETA mitt liv.indd 6
09-05-07 10.51.13
InnehÄll
FĂRORDâ 9 DEL 1â 17 1. Rex den otroligeâ 19 2. Tidiga hĂ„gkomsterâ 27 3. Till sjössâ 43 4. Amerika i sikte!â 52 5. The big appleâ 62 6. Genombrottetâ 86 Del 2â 107 1. Filmfrossaâ 109 2. HollywoodnĂ€tterâ 125 3. HĂ€rliga tiderâ 136 4. Mexikanska virvelvindarâ 162 5. Kul killeâ 195 6. Barnafötterâ 204 7. Familjedramerâ 214 9. Nya utmaningarâ 239
CHEETA mitt liv.indd 7
09-05-07 10.51.13
Del 3â 279 1. Teaterbitenâ 281 2. Varva nerâ 297 3. Janes lagâ 309 Filmografiâ 327 BildrĂ€ttigheterâ 328 Personregisterâ 331
CHEETA mitt liv.indd 8
09-05-07 10.51.13
Förord
KĂ€ra mĂ€nniskor! Det Ă€r en strĂ„lande dag i Palm Springs i Kalifornien. Och hĂ€r ligger jag â en aktör, artist, afrikan, amerikan, apa och numera författare â och flĂ€ker ut mig i en solstol vid poolkanten och kikar i sjĂ€lvbiografin jag skrivit. Om jag ska vara helt Ă€rlig skummar jag igenom snarare Ă€n lĂ€ser den, för hela grejen med att summera sitt livsverk i en sjĂ€lvbiografi gör mig lite nervös. Den â vad sĂ€ger man? â konkluderande aspekten av det hela. Jag har hĂ€lsan i behĂ„ll, alstrar för tillfĂ€llet nĂ„gra av de bĂ€sta konstverken i min karriĂ€r och har inget akut skĂ€l att frukta för mitt liv, men jag har alltför mĂ„nga gĂ„nger sett alltför mĂ„nga av mina framstĂ„ende kolleger rĂ„ka ut för samma sak: boken kommer ut och vips Ă€r de borta. Eller som Johnny en gĂ„ng sa till mig: âSĂ„ fort de börjar kalla en âodödligâ börjar man oroa sig över döden.â Jag vill minnas att det var Sports Illustrated som just hade placerat Johnny bland vĂ€rldens âfemtio största odödliga idrottsmĂ€nâ, eller nĂ„got sĂ„nt. Det var en kvĂ€ll i början av 80-talet och vi var i hans flotta villa med utsikt över Stilla havet pĂ„ Playa Mimosa i Acapulco. Han hade fĂ„tt problem med hĂ€lsan och folk gav honom den ena hedersutmĂ€rkelsen efter den andra för hans livsgĂ€rning â de kom över honom som sjukdomsdiagnoser. Och Johnny Weissmuller som var sĂ„ osvikligt jovialisk och sĂ„ ofelbart gladdes Ă„t trofĂ©er, som blivit upptagen i sĂ„ mĂ„nga âHalls of fameâ 9
CHEETA mitt liv.indd 9
09-05-07 10.51.13
och prytts med sĂ„ mĂ„nga hedersbetygelser genom Ă„ren, till och med han hade svĂ„rt att glĂ€dja sig Ă„t sin nyvunna âodödlighetâ. Det var ju inte sĂ„ att den var nĂ„got slags garanti. BĂ„de han och jag var fullt medvetna om att ett antal âodödligaâ personer som vi en gĂ„ng frotterat oss med nu var döda. âNĂ€r man kommit till en viss punkt i livet Ă€r alla de dĂ€r priserna nĂ„got man fĂ„r för nĂ„got som man inte lĂ€ngre kommer ihĂ„g att man gjortâ, sa han. De senaste Ă„ren har jag börjat se liknande, vagt olycksbĂ„dande tecken i min egen omgivning. Jag Ă€r inte vidskeplig av mig, men pĂ„ âWalk of starsâ pĂ„ Palm Canyon Drive, precis hĂ€r runt hörnet, har de redan satt upp en stjĂ€rna med mitt namn â mellan tvĂ„ killar jag aldrig hört talas om. En intensiv kampanj pĂ„gĂ„r dessutom för att ge mig en stjĂ€rna pĂ„ den riktiga âWalk of fameâ pĂ„ Hollywood Boulevard, och dĂ„ sĂ€kerligen mitt emellan Johnny Weissmuller och Maureen OâSullivan (den idylliska djungel familjen Ă„terförenad, och Boy Ă€ntligen ute ur bilden). SĂ„ vilken dag som helst kan en delegation frĂ„n Sid Graumanâs Chinese Theater plinga pĂ„ dörren med en skiva vĂ„tbetong och be mig om handavtryck. Men autograf antar jag att de fĂ„r klara sig utan. (Jag Ă€r rĂ€tt sĂ€ker pĂ„ att Roy Rogers skrev Triggers namn Ă„t honom, utöver hovavtrycken. Och jag tror att proceduren var densamma för Gene Autry och Champion, den andra berömda vilda vĂ€stern-hĂ€sten. Jag skulle dock bli vĂ€ldigt förvĂ„nad om Johnny kunde göra samma sak för mig om Graumanâs ville ha mina handavtryck. NĂ„ja. Det hĂ€r Ă€r inte direkt nĂ„got som jag gĂ„r omkring och tĂ€nker pĂ„.) SĂ„ det Ă€r min förhoppning, kĂ€ra lĂ€sare, att ni ser den hĂ€r boken som ett trevligt Ă„terseende snarare Ă€n ett farvĂ€l. Framför allt Ă€r jag rĂ€dd för att det senare vore alltför förhastat. Den första titel jag hade i Ă„tanke var Min historia, sĂ„ lĂ„ngt â som ett slags besvĂ€rjelse mot att det hĂ€r skulle vara ett sista uttalande. TyvĂ€rr hade titeln redan anvĂ€nts av Donny Osmond och en hel drös med idrottshjĂ€ltar och övergreppsoffer. SĂ„ jag beslöt 10
CHEETA mitt liv.indd 10
09-05-07 10.51.13
att Mitt liv, sĂ„ lĂ„ngt kunde gĂ„ lika bra â men den titeln hade Jane Fonda lagt beslag pĂ„. Och med tanke pĂ„ hur Jane Fondas liv har sett ut framstĂ„r det vĂ€l nĂ€rmast som ett hot. SĂ„ jag tĂ€nkte att vad tusan, jag fĂ„r vĂ€l kort och gott kalla boken Mitt liv. Enkelt, klassiskt, ansprĂ„kslöst â och, skulle det visa sig, redan anvĂ€nt massor av gĂ„nger. Liksom Min historia. Liksom Ă€ven Min sjĂ€lvbiografi. Irriterande nog har Charlie Chaplin anvĂ€nt den titeln, sĂ„ den kom verkligen inte pĂ„ frĂ„ga. Den groteskt överskattade Chaplin Ă€r den ytligaste av stumfilmens clowner och det Ă€r illa nog att folk fĂ„tt för sig att mitt arbete Ă€r influerat av honom. (Motion Picture Herald, mars 1942: âSchimpansen Cheta [sic!] Ă€r vĂ€linstruerad och bidrar till nĂ„gra rejĂ€la skratt med upptĂ„g som för tankarna till Chaplin.â) Ăven Historien om mitt liv visade sig vara taget. LikasĂ„ Mitt livs historia och I mitt liv. Och Mina liv. Och Mina liv och kĂ€rlekar. NĂ€r jag gjorde ett trevande försök att byta spĂ„r insĂ„g jag att detsamma gĂ€llde Mitt liv som skĂ„despelare, Ett liv som skĂ„despelare, Mitt liv pĂ„ vita duken, Ett liv pĂ„ vita duken, Mitt liv som konstnĂ€r, Mitt liv i filmbranschen (otroligt nog hade den dĂ€r förbaskade Chaplin kapat Ă„t sig den titeln ocksĂ„). I ett visst mĂ„tt av desperation tĂ€nkte jag att det kunde vara ett vĂ„gat grepp att börja titeln med Amerikansk⊠eller Hollywood⊠innan det visade sig att allt börjar med Amerikansk⊠eller Hollywood⊠Och Cheeta talar ut kom till mig som en uppenbarelse medan jag slumrade till i just den hĂ€r solstolen, liksom insikten att en annan stor clown redan hade snott Ă„t sig titeln â Harpo Marx. Jag la om kursen och började fiska efter nĂ„got som bĂ€ttre beskrev innehĂ„llet: Ett underbart liv tycktes nĂ€rmast perfekt under de fem minuter jag levde i tron att titeln var min egen. Samma sak med Ăverlevaren, En överlevares historia, En överlevares memoarer och den titel som jag tyckte om allra mest â FrĂ„n tragedi till triumf. Men det visade sig finnas hela bibliotek med böcker som heter FrĂ„n tragedi till triumf. Dock noterade jag 11
CHEETA mitt liv.indd 11
09-05-07 10.51.13
att det inte finns en enda bok som heter FrĂ„n triumf till tragedi. Det verkar som om mĂ€nniskans liv stĂ€ndigt bara har rört sig i den ena riktningen, Ă„tminstone att döma av sjĂ€lvbiografierna. Det var meningen att dessa ord skulle vara de första i min litterĂ€ra karriĂ€r. Och de mĂ€nniskor som fann sjĂ€lva tanken att jag skulle skriva en sjĂ€lvbiografi löjevĂ€ckande hade fĂ„tt vatten pĂ„ sin kvarn om de sett hur jag kĂ€mpade mig igenom de dĂ€r sömnlösa eftermiddagarna, inkapabel att fĂ„ ur mig en enda bokstav. Kanske hade de rĂ€tt â att skĂ„despelare borde hĂ„lla sig till skĂ„despeleri. Min respekt för författare sköt med ens i höjden â denna yrkesgrupp som jag under hela karriĂ€ren sett pĂ„ med tyst förakt varje gĂ„ng Tarzan, Jane eller jag försetts med Ă€nnu ett psykologiskt inkonsekvent manus. Att skriva var svĂ„rt! Det verkade som om det helt enkelt funnits för mĂ„nga mĂ€nniskoliv och att orden inte lĂ€ngre rĂ€ckte till för att beskriva dem. Orden hade börjat sina pĂ„ grund av alla dessa liv som förbrukat dem, och alltid var det samma liv som beskrevs â i en stadig rörelse bort frĂ„n tragedi fram till triumf. Vem i hela vĂ€rlden skulle vara intresserad av en memoar till? tĂ€nkte jag. Som till rĂ„ga pĂ„ allt bestod av ytterligare en före detta filmstjĂ€rnas hĂ„gkomster? Hur förmĂ€tet var det inte av en celebritet av mitt slag att tro att mina urlakade gamla krigsminnen frĂ„n Hollywood skulle vara intressanta för nĂ„gon annan Ă€n mig sjĂ€lv! NĂ€r botten var nĂ„dd kom en kĂ€r gammal vĂ€n till undsĂ€ttning â den avgjort oefterhĂ€rmliga Katharine Hepburn. Kate hade inte haft nĂ„gra liknande bekymmer nĂ€r hennes biografi skulle betitlas. Vad handlade boken om? Mig, slog Kate fast. âEn bok som helt och hĂ„llet handlar om mig, som Ă€r skriven av mig â den ska naturligtvis heta Jag.â Nu Ă€r ju Kate frĂ„n Connecticut och har en naturlig kĂ€nsla för vad som tillkommer henne, sĂ„ hon kan kliva fram och ta vad hon vill ha utan att skĂ€mmas det minsta, men för mig var det svĂ„rt att svĂ€lja att hon för alltid hade sugit Ă„t sig titeln Jag. Vi andra dĂ„? NĂ„ja â nog kunde ytterligare nĂ„gon 12
CHEETA mitt liv.indd 12
09-05-07 10.51.14
kalla sin bok Jag utöver Kate Hepburn â eller âKatarina den storordigaâ, som hon nĂ„got oförtjĂ€nt kallades under perioden dĂ„ vi stod varandra som nĂ€rmast. SĂ„ efter nĂ€stan en mĂ„nads arbete hade jag en början. Jag. Jag hade dessutom en fullĂ€ndad vision av omslaget (som förlaget sjabblar bort över min döda kropp): Jag, sen mitt namn i ett annat typsnitt, och sĂ„ den dĂ€r fantastiska bilden som⊠ja, ni har ju redan sett det med egna ögon. FrĂ„n vĂ€nster till höger â Barrymore, Gilbert, Bogie, Bacall med glassarna, jag, Garbo som gör kaninöron bakom huvudet pĂ„ mig och jag tror att det Ă€r Ethel Mermans drink som jag just vispat omkull. Titta sĂ„ ung jag ser ut! Jag var oerhört glad över det hĂ€r genombrottet. Vem var det som sa att schimpanser inte ska skriva sina memoarer? Samtidigt insĂ„g jag att jag borde öka takten, för ett ord varannan vecka var i lĂ„ngsammaste laget om jag ville hĂ„lla projektet inom rimliga tidsramar. Och med nĂ€sta tvĂ„ ord â min tillĂ€gnan â gjorde jag i alla fall en blygsam tempoökning, dĂ„ de bara krĂ€vde tre veckors hĂ„rt tankearbete. Jag tog en paus och Ă„tergick till mĂ„leriet â en serie nostalgiska djungellandskap som jag klĂ€mde ur mig utan större vĂ„nda. Jag behövde tid att fundera igenom vad jag ville. Varför skrev jag den hĂ€r boken? UtĂ„t sett var syftet det som min kĂ€re vĂ€n och sambo Don hade föreslagit, i samrĂ„d med den charmerande och alltjĂ€mt attraktiva (om Ă€n nĂ„got tjurskalliga) engelska naturforskaren dr Jane Goodall. Det vill sĂ€ga att anvĂ€nda mitt livs historia till att frĂ€mja deras kampanj mot grymheterna mot schimpanser och andra djur som sker i den filmiska underhĂ„llningens namn. Jag Ă€r förstĂ„s mycket förtjust i Don och respekterar den kompetenta och intagande dr Goodall, och jag ska verkligen göra allt jag kan för att gynna No Reel Apes, som kampanjen sĂ„ fyndigt har döpts till. Men det tycktes som om nĂ„got i denna variant av konceptet skymde sikten för den historia jag verkligen ville berĂ€tta. NĂ€r jag Ă„tergick till skrivandet, som fortfarande stod och stam13
CHEETA mitt liv.indd 13
09-05-07 10.51.14
pade pĂ„ ord nummer tre, sĂ„ försökte jag gĂ„ vidare till tacksidan â den del som författare ofta refererar till som âden svĂ„raste sidan i bokenâ. Ă tminstone gör skĂ„despelare det. Och nu kom inspirationen: jag lĂ„g i mitt bildĂ€ck, dĂ€r jag brukar tĂ€nka som bĂ€st, och brottades med tacksidans kniviga smĂ„ problem (vem som ska vara med och vem som mĂ„ste lĂ€mnas utanför, hur man ska fĂ„ varje tacksamhetsbetygelse att lĂ„ta personlig och speciell, vem som ska komma först och, Ă€nnu viktigare, vem som ska komma sist) dĂ„ det slog mig att det var meningslöst att försöka vĂ€lja ut enskilda individer. Utan Hollywood, och utan mĂ€nskligheten i stort, skulle jag inte befinna mig hĂ€r och skriva dessa rader. Utan er mĂ€nniskor skulle jag vara en nolla, bokstavligen. Hela boken borde bestĂ„ av tacksidor! Detta var den bok jag ville skriva. Strunt samma att Ă€mnet var en smula mörkt, eller att minnena var plĂ„gsamma, eller att det varit tufft mĂ„nga gĂ„nger. Strunt samma hur horribelt och ohyfsat somliga hade betett sig, som Esther Williams, Errol Flynn, âRedâ Skelton, âDukeâ Wayne, Maureen OâSullivan och Brenda Joyce. Det jag skrev skulle Ă€ndĂ„ vara befriat frĂ„n bitterhet, ingen skulle hĂ€ngas ut och jag skulle inte ge igen. Jag skulle skildra ett sĂ€llsynt lyckligt liv, och försöka leta efter det goda i alla dessa storslagna personer som det varit ett privilegium att lĂ€ra kĂ€nna. Boken skulle skrivas med tacksamhet för och kĂ€rlek till hela er art och för allt som ni gjort för djuren och för mig. Ett tackkort. En bok fylld av kĂ€rlek. Och nĂ€r jag vĂ€l hade fattat detta beslut mĂ€rkte jag hur allting bara forsade ur mig. Ni Ă€r anledningen till att jag skrivit den hĂ€r boken. Alla ni, och Johnny, och sĂ„ förstĂ„s den lĂ€xa jag lĂ€rt mig efter sjuttio Ă„r i branschen: att om man lĂ„ter sin stjĂ€rna dala en enda gĂ„ng Ă€r man sĂ„ gott som död. En salut för mĂ€nskligheten! Cheeta, Palm Springs 2008
CHEETA mitt liv.indd 14
09-05-07 10.51.14
CHEETA mitt liv.indd 15
09-05-07 10.51.14
CHEETA mitt liv.indd 16
09-05-07 10.51.14
DEL 1
CHEETA mitt liv.indd 17
09-05-07 10.51.14
CHEETA mitt liv.indd 18
09-05-07 10.51.14
1. REX DEN OTROLIGE
Under min allra sista dag som filmskĂ„despelare befann jag mig i toppen av ett aptrĂ€d i England, dĂ€r jag hamnat för att avgöra ett vad mellan den briljante komikern Rex Harrison och hans fru, skĂ„despelerskan Rachel Roberts. Det hĂ€r kommer ju att se snyggt ut i dödsrunorna, minns jag att jag tĂ€nkte. Trillade ner frĂ„n ett trĂ€d. Ă ret var 1966 och vi hade en ledig dag under inspelningen av filmen som var tĂ€nkt att bli min Ă„terkomst till rampljuset â Fox katastrofala megaflopp Doktor Dolittle, med Richard Attenborough och Rex i rollbesĂ€ttningen. Vi var pĂ„ en herrgĂ„rd i den förtjusande lilla byn Castle Combe i grevskapet Wiltshire och hade just satt i oss en ordentligt tilltagen lunch. Rex var övertygad om att jag inte skulle klara av att klĂ€ttra i trĂ€det, vilket dĂ€remot Rachel trodde att jag skulle. Det hade dock inte varit lĂ€tt att komma överens om vadets kriterier. Exakt hur skulle jag bevisa att jag bemĂ€strade denna kryptiska vĂ€xtsort? âNi borde lĂ„ta den börja frĂ„n toppen, dĂ„ fĂ„r den motivation att klĂ€ttra nerâ, sa lady Combe och bad tjĂ€nstefolket hĂ€mta en stege. Hon gladde sig över hur lyckad bjudningen blivit. âDet hĂ€r var minsann spĂ€nnande. Har man alltid sĂ„ hĂ€r kul med filmfolk som ni?â âSĂ„dĂ€r ja, Cheetaâ, sa Rachel och höll ett cigarettpaket intill ansiktet pĂ„ mig. âSer du det hĂ€r Players-paketet? Det kommer 19
CHEETA mitt liv.indd 19
09-05-07 10.51.14
att ligga och vĂ€nta pĂ„ dig hĂ€r nere. Ăr det uppfattat? Smaskiga cigaretter. Svik mig inte nu.â âĂlskling, jag fick just en lysande idĂ©â, sa Rex. âVarför inte bara glömma det dĂ€r med pengarna? Om apan grejar det kan du fĂ„ ligga med Burton â om han gĂ„r med pĂ„ det, vill sĂ€ga â och om den inte gör det sĂ„ fĂ„r jag ta ut skilsmĂ€ssa och du mĂ„ste lova att inte ta livet av dig.â âBörjar du fĂ„ kalla fötter, Rex?â âAu contraire, min sköna. Vi sĂ€ger tvĂ„tusen dĂ„.â âKĂ€ra nĂ„nâ, sa lady Combe. âĂr nĂ„t pĂ„ tok?â âJa, din kĂ€llare Ă€r förskrĂ€ckligâ, sa Rex. Rex och jag hade haft vĂ„ra dispyter under inspelningen, men inte vĂ€rre Ă€n vad man kunde förvĂ€nta sig av tvĂ„ stjĂ€rnor som drog ett manus Ă„t var sitt hĂ„ll. Rex var inte alls den fega sadist som Rachel ofta beskrev honom som. NĂ„gonstans under den sarkastiska yta han lagt sig till med för att maskera sina svag heter var han en god och mycket speciell mĂ€nniska. Jag var dock ganska upprörd över att han hade satt sig pĂ„ tvĂ€ren varje gĂ„ng jag kommit med ett spontant infall, och den dĂ€r evinnerliga lĂ„ten om att tala med djuren hade redan tagit en vecka att spela in. KanhĂ€nda var jag lite ringrostig â jag hade ju inte gjort film pĂ„ nĂ€stan tjugo Ă„r â men Rex hade haft invĂ€ndningar varenda gĂ„ng jag försökt liva upp lĂ„ten med att göra en frivolt eller stĂ„ pĂ„ hĂ€nderna. SĂ„ jag var rĂ€tt sugen pĂ„ att klĂ€ttra upp i det dĂ€r trĂ€det. Dessutom var jag sugen pĂ„ cigaretterna. Och hur som helst hade jag inte tĂ€nkt lĂ„ta mig luras av ett trĂ€d. FransmĂ€nnen kallar trĂ€det âen apas förtvivlanâ. PĂ„ avstĂ„nd sĂ„g det ludet och inbjudande ut, pĂ€lsbeklĂ€tt som en piprensare â eller som Rex artĂ€rer â men sĂ„ fort jag grep tag i det mĂ€rkte jag att det bestod av vidriga, taggiga, trekantiga löv, som snarare pĂ„minde om fjĂ€ll. TyvĂ€rr hade Rachel redan sett till att stegen avlĂ€gsnats, sĂ„ jag kunde inte göra annat Ă€n att klamra mig fast i trĂ€dkronan med ena handen, banka mig sjĂ€lv i huvudet med 20
CHEETA mitt liv.indd 20
09-05-07 10.51.14
den andra och med otvetydiga vrĂ„l kommunicera att Rex kunde fĂ„ sina pengar. âSluta tramsa nu, Cheeta!â sa Rachel. âDen behöver bara lite tid att anpassa sigâ, försĂ€krade hon den lilla publiken. Och jag försökte försiktigt krĂ„ngla mig nerför det dĂ€r tortyrinstrumentet, men det var verkligen omöjligt. FransmĂ€nnen hade rĂ€tt. Det engelska namnet pĂ„ trĂ€det â monkey puzzle â hade förlett mig att tro att det hĂ€r bara skulle vara en liten tankenöt för att fördriva tiden, ett söndagskryss för schimpanser. Men sĂ„ brutalt misshandlad som jag blev av den dĂ€r vĂ€xten pĂ„minde det mer om korsfĂ€stelse Ă€n om korsord. EngelsmĂ€nnen och deras förbannade understatements. âJag tror bestĂ€mt att du Ă€r skyldig mig tvĂ„tusen pundâ, sa Rex. âRopa inte hej, Ă€lskling, som du alltid gör⊠Den har bara varit dĂ€ruppe i en minut.â Herregud, inte mer? âLarva dig inte, fyllkĂ€rring. Den sitter fast dĂ€ruppe.â âIngen idĂ© att du försöker dra dig ur, lilla duâ, hörde jag Rachel sĂ€ga. âJag hade inte rĂ€knat med att den skulle börja klĂ€ttra ner med en gĂ„ng, sĂ„ nu ska du ta det lilla lugna.â âMen Rachel, snĂ€lla, det Ă€r ju uppenbart att stackarn liderâ, sköt en annan röst in. SĂ„ skönt att höra â det var Richard. âNi borde skĂ€mmas bĂ„da tvĂ„. Lady Combe, kan vi snĂ€lla, snĂ€lla, snĂ€lla se till att stĂ€lla tillbaka stegen? Det hĂ€r Ă€r ju hemskt!â âOm du rör stegen, lady vadfandunuheterâ, sa Rex, âsĂ„ kan jag lova dig att det blir ett jĂ€vla liv. Ingen rör stegen! Mina sorgliga spillror till hustru försöker bevisa nĂ„t. Richard, du drar Ă„t helvete och slutar lipa.â âTack, Ă€lsklingâ, sa Rachel. âDet var sĂ„ lite, Ă€lsklingâ, sa Rex. Det var inte sĂ€rskilt kul att umgĂ„s med Rex och Rachel. Jag har aldrig gillat engelsmĂ€n över huvud taget â deras taggtrĂ„dsdiktion, 21
CHEETA mitt liv.indd 21
09-05-07 10.51.14
totala brist pĂ„ humor och outhĂ€rdligt pedantiska stavning. Men jag klamrade mig fast, tjattrande i panik och vajande tjugofem meter upp i luften. Allt hade börjat en vecka tidigare dĂ„ vi gett oss pĂ„ Rex Ă€ndlösa lĂ„t, som jag antar att han redan hade tappat tron pĂ„ vid det hĂ€r laget. GĂ„ng pĂ„ gĂ„ng avbröt han Talk to the animals med vĂ„ldsamma, djurrelaterade verbala angrepp. Han hade ett förfĂ€rligt sjĂ„ med den tupĂ©tuggande geten, papegojan som envisades med att skrika âbrytâ och den allmĂ€nna kompetensbristen hos de oerfarna engelska djuren, och efter ett tag började han lĂ„ta det gĂ„ ut över mig: âJag bryr mig inte om de förbannade ankorna och fĂ„renâ, sa han efter att vi Ă„terigen avbrutit tagningarna för dagen, âmen jag stör mig enormt pĂ„ den dĂ€r apan som försöker brĂ€cka mig hela tiden.â Det hĂ€r var inte kul att höra. Jag hade haft tur som fĂ„tt jobbet efter tvĂ„ decennier vid teatern, och det var viktigt för mig att hĂ„lla min motspelare pĂ„ gott humör. Jag tog emot Rachels halvt om halvt erbjudna cigarett och drog ett av mina gamla paradnummer: att nonchalant blĂ„sa ut röken i mungipan. Men jag lyckades inte blidka Rex. âOch nu knycker den dina cigg ocksĂ„â, sa han, âeller gjorde du det dĂ€r med flit? Ăr det redan sĂ„ sent pĂ„ eftermiddagen?â âVilken absolut oemotstĂ„ndlig charmör du Ă€r, raringâ, sa Rachel. âJag tĂ€nkte precis pĂ„ hur lik dig den var. Fast den har ju förstĂ„s allt sitt eget hĂ„r kvar. Och jag antar att den fortfarande kan fĂ„ upp den.â FrĂ„n den stunden kallade Rachel mig för lill-Rex (âĂ Ă„h, titta! Lill-Rex luktar pĂ„ sin egen avföring!â) och hon började nu redovisa hur överlĂ€gsen honom jag var vad intellekt, charm, personlighet, talang, virilitet och lukt anbelangar. Detta var förstĂ„s vad den allmĂ€nt föraktade, impotenta, alkoholiserade, elaka, fĂ„fĂ€nga, brĂ€ckliga, stroppiga och stinkande â men bakom sitt skyddande lager av spydigheter trots allt mycket ömma och 22
CHEETA mitt liv.indd 22
09-05-07 10.51.14
osĂ€kra â mĂ€nniskovarelsen Rex minst av allt behövde höra. Under tiden pendlade han mellan sina tĂ€mligen hotfulla fantasier om att tvĂ„ngskonversera exotiska varelser i obskyra Ă€mnen och att utöva rent och skĂ€rt djurplĂ„geri. âOm den dĂ€r motbjudande lilla trĂ€ckhögen till get rör min peruk en gĂ„ng till sĂ„ sliter jag halsen av denâ, kunde han sĂ€ga pĂ„ sitt oefterhĂ€rmligt vresiga vis, för att i nĂ€sta stund ta pĂ„ sig sin âtrevligaâ min igen och spinna vidare pĂ„ sina hopplösa planer att hĂ„lla en multianimal salong. DĂ„ skulle jag plĂ€dera för Platon för ett plankton, frankt konversera om sex med en elefant, om dialektisk materialism med en mikroorganism och konsultera en panthera om Picasso var relevant. och sĂ„ vidare och sĂ„ vidare. Den hĂ€r lĂ„ten tog verkligen aldrig slut⊠à , jag vill kackla med kackerlackor pĂ„ kackasiska, eller förhöra en fruktfladdermus om Freud. Jag vill snacka med en snĂ€cka pĂ„ snĂ€ckokloakiska, dra kloka haranger för orangutanger som en nĂ„jd. Det hĂ€r lĂ„ter som en vacker tanke, men den grundas i ett missförstĂ„nd. Det finns inget som behöver sĂ€gas. Det finns ingen anledning för mĂ€nskligheten att klĂ€ sin kĂ€rlek till djuren i ord, ingen anledning till vidare förklaringar eller ursĂ€kter. Vi förstĂ„r varandra alldeles utmĂ€rkt. Dessutom frammanar Rex idĂ©er det mardrömslika scenariot att djur skulle tvingas delta i âsofistikeradeâ diskussioner likt dem som Chaplin brukade hĂ„lla i Beverly Hills, dĂ€r en osalig fauna skulle grillas pĂ„ sina Ă„sikter om Eugene OâNeills senaste pjĂ€s etc. Och stackars fladdermus, tĂ€nkte jag. Om Rex kom in pĂ„ Freud skulle han bli tvungen att stanna hela 23
CHEETA mitt liv.indd 23
09-05-07 10.51.14
natten. Han skulle bli tvungen att lyssna pĂ„ hur egendomligt det var att sĂ„ mĂ„nga av Rex flickvĂ€nner antingen tagit livet av sig eller försökt göra det. Jag sĂ„g framför mig hur Rex for genom vĂ€rldens kvarvarande skogar och beklagade sig för oförsiktiga gnuer vid vattenhĂ„len. Exempelvis om hur han inte kunde förmĂ„ sig sjĂ€lv att ringa efter en ambulans nĂ€r Ă€lskarinnan Carole Landis tog livet av sig med tabletter, eftersom han ville hĂ„lla affĂ€ren hemlig. Sen skulle han hoppa pĂ„ nĂ„gra stackars vĂ„rtsvin och skrika Ă„t dem att de var avskrĂ€de, och att de inte var goda för ens hĂ€lften av hans förmögenhet eller begĂ„vning. Alltför sent sĂ„g jag igenom den lömska planen. Det var Rex som hade föreslagit att jag skulle följa med de övriga huvudrollsinnehavarna till Castle Combe Hall. Det var han som hade slagit den desperata andraserven till Rachel att âom apan Ă€r sĂ„ mycket smartare Ă€n jag, dĂ„ borde den verkligen klara av att klĂ€ttra i det dĂ€r trĂ€detâŠâ Eller var det jag som var paranoid? FrĂ„ga Carole Landis om jag var paranoid. Nej, det var en rejĂ€l blĂ„sning jag Ă„kt pĂ„. Jag hörde Richard snyfta tjugofem meter nedanför mig (âDet hĂ€r Ă€r verkligen förskrĂ€ckligt!â) och Rex som listigt hade gillrat fĂ€llan Ă„t sin sinnesrubbade fru (âĂr du nöjd nu, Ă€lskling? Tycker du att det Ă€r dags att vi tar ner den nu?â). DĂ€r jag vajade ovanför dem pĂ„ grenarna som borrade sig in i mina hĂ€nder och fötter sĂ„g jag ut över Wiltshires vackra landskap. Jag sĂ„g skuggor av lĂ„ga, flatbottnade moln passera de regnsjuka vetefĂ€lten likt paranoida fantasier genom Veronica Lakes vodkadrĂ€nkta hjĂ€rna. Jag sĂ„g hur de upplöstes i en grĂ„ massa och förvandlades till en svart rand vid horisonten (vilket pĂ„minde mig om en orm som rĂ„kade illa ut en gĂ„ng i tiden). England â landet dĂ€r schimpanser förknippades med te. NĂ„gonstans dĂ€rute fanns Jane, om hon fortfarande levde. Seg som gamla stövlar. Skrynklig kring ögonen, men vĂ€lvĂ„rdad och fly förbannad pĂ„ de stigande hyrorna. Kanske lady Combe var Jane? Och Boy, som ocksĂ„ hade hamnat i England, han fanns 24
CHEETA mitt liv.indd 24
09-05-07 10.51.14
antagligen dĂ€r nĂ„gonstans pĂ„ andra sidan fĂ€lten. En filmproducent pĂ„ deltid med handen mellan lĂ„ren pĂ„ en statist som han presenterat för M:et i MG. Jag kĂ€nde en gĂ„ng en man som kunde tala med djur. Och ett enda ord rĂ€ckte. Hur som helst. Grenarna var tjockare nĂ€rmare stammen, sĂ„ jag försökte ta mig dit. DĂ„ stack jag mig i handen, tappade greppet, försökte Ă„terfĂ„ det men fick inte tag i nĂ„gonting. Jag föll. Hoppsan. Döden. Men jag hade ingenting hĂ€r att göra Ă€ndĂ„. Man fĂ„r höra sĂ„ mycket skit pĂ„ Discovery Channel nu för tiden om djur som gör comeback, men tro mig: det Ă€r ingen idĂ© att försöka, man kommer aldrig tillbaka. Det var en bedrövlig film vi höll pĂ„ med och min insats var inget vidare. Jag föll, och pĂ„ vĂ€gen ner slogs jag av mitt tidigaste minne: Stroheim! Jag hade inte tĂ€nkt pĂ„ honom pĂ„ Ă„ratal! Jag fortsatte störtdykningen genom trĂ€dets inre. Och Ă€ven om det inte var fullt medvetet lyckades jag dĂ€mpa fallet med ett antal instinktiva grepp, som inte var riktigt lika smĂ€rtsamma i den höga farten. Det mĂ„ste ha sett ganska imponerande ut nĂ€r jag svingade mig blixtsnabbt med tre fyra tag genom grenarna och landade pĂ„ fötter â precis intill mitt paket Players. Den hĂ€pna publiken i trĂ€dgĂ„rden brast ut i den första ordentliga applĂ„d jag hört pĂ„ mycket lĂ€nge. Och jag plockade förstĂ„s nonchalant fram en cigarett. Vad sĂ€ger du nu dĂ„, Rex? Han sĂ„g ut som en kille som just förlorat tvĂ„tusen quid (för att uttrycka mig lite brittiskt). Men en vekling, översittare och nĂ€rapĂ„ mördare, en skitstövel, snĂ„ljĂ„p, lögnare, jöns och buffel, det var han bara pĂ„ ytan â och vem Ă€r inte det? Innerst inne var han en hygglig mĂ€nniska. Okej, Rex Harrison var ett totalt oförbĂ€tterligt arsel som försökte mörda mig â men man mĂ„ste försöka förlĂ„ta mĂ€nniskor, vad som Ă€n hĂ€nder. Annars Ă€r man tillbaka i djungeln igen. Rex, du Ă€r förlĂ„ten. 25
CHEETA mitt liv.indd 25
09-05-07 10.51.14
Jag blev knappast förvÄnad och ganska lÀttad nÀr jag samma kvÀll fick reda pÄ att de inte behövde mig lÀngre. Rex hade sagt sitt. Och sÄ var det inte mer med det.
CHEETA mitt liv.indd 26
09-05-07 10.51.14