Naiv, uggla
En uggla ber inte om ursäkt. Den sitter och äger, sitter och ugglar med fixerad, barsk och oförstående blick. En uggla är ett påstående, inte ett försvar. Ugglan är urbilden för alienerat självförtroende, för ensamheten i att äga världen och samtidigt vara ett utsatt kryp, för kombinationen av hybris och självförringande som är en av skrivandets starkaste drivkrafter. När jag sätter titeln på den här boken är det alltså inte utifrån en önskan att bli ”klok som en uggla”, utan med tanke på den stirrande ugglan som ett beslutsamt, alienerat ufo, denna stencoola varelse som ibland ser ut som en stubbe, ibland som en säl, och som kan snurra på huvudet nästan ett helt varv, precis som den djävulsbesatta Regan i Exorcisten. Sådan måste inställningen vara: övertygad om den egna, omänskliga förmågan att vrida nacken åt ett håll som varken man själv eller någon annan hade väntat sig. Den här vridningen eller perspektivförskjutningen handlar inte om att trendkänsligt välja den oväntade vinkeln för sakens skull, eller om att tala ur en tillkämpad outsiderposition. Den handlar om villkoren för normal känslighet och iakttagelseförmåga. Varför har jag då rätt att i en sinnessjukt tjock bok vräka ut min strävan efter att bli en sådan iakttagande och verklighetsförskjutande varelse? Varför ska just jag ha rätten att öppna käften? 5
Berg_Aase_Uggla.indd 5
2009-09-23 15.54