Mårten Niléhn
Mårten Niléhn är en av landets vassaste s kribenter, före detta scratchspelare och under många år c hefredaktör på Golf Digest. Numera är han VD på content byrån Klintberg Niléhn.
Att älska ett spel som driver en till vansinne
Golfare är ett sällsamt släkte. Hur kan det komma sig att vi ä lskar ett spel som oftast driver oss till komplett vansinne? Det kan storma och r egna, svingen fungerar inte och vi blir allmänt deprimerade – och ändå, trots att vi är så erbarmligt usla, längtar vi alltid till nästa runda. Varför får vi aldrig nog? I 30 lika underhållande som träff säkra kapitel fångar författaren och krönikören Mårten Niléhn ett spel som ständigt driver gäck med oss: Karaktärerna, anekdoterna, lögnerna... Detta är årets måsteläsning för alla golfintresserade, och kanske den roligaste och mest initierade golfbok som n ågonsin skrivits på svenska.
Mårten Niléhn
Golfbok_inlaga.indd 4
2016-08-16 09:24
Innehåll
5
BESATTHETEN 1. Det omöjliga spelet 2. I döda golfspelares
KÄRLEKEN
sällskap
21. Mannen som försökte sluta spela
3. Åttahundra
koppar te
4. Kranförarens dröm 5. Ett fall av
socketsjukan 6. Freud och
baksvingen
7. Den arga leken
8. En mulligan, tack!
9. Det 40-åriga kriget 10. Vi ljuger så bra
22. Sveriges bästa
KARAKTÄRERNA 11. Himlen får vänta 12. En drink
vid fel tillfälle
13. Det ensamma
geniet
14. En ängels famn 15. Den farligaste
hemligheten
16. Tin Cup
– på riktigt
17. Tre under par
bergochdalbana
23. Murarens ögon 24. Att slå out
med flit
25. Hyssj, nu får du vara tyst
26. Bränt magnesium 27. En röst i natten 28. Förenade i
apokalypsen
29. Golfresan
30. Sista hålet
– i lackskor
18. Braveheart
19. Betydelsen av
en böjd vänsterarm 20. Mästaren som
försvann
Golfbok_inlaga.indd 5
2016-08-16 09:24
6
»Golf är ett f sätt att u former bli k förödmjukad o besviken på s
Golfbok_inlaga.indd 6
2016-08-16 09:24
7
t fantastiskt t under trevliga i komplett d och djupt å sig själv.« - Klotter på en bänk i St Andrews
Golfbok_inlaga.indd 7
2016-08-16 09:24
8
Golfbok_inlaga.indd 8
2016-08-16 09:24
Förord
9
»Jag är så långsam på banan att jag har tröttnat på att vänta på mig själv...«
Ett av golfhistoriens mest tragikomiska ögonblick måste ha varit en händelse i Dutch Open i början av 1990-talet. För att ni ska få en fullständig bild över det inträffade så var det en av de där ljuvligt loja sensommar eftermiddagarna när livet gick långsamt fram under en alldeles klar och blå himmel. Människor halvlåg i solvarma sluttningar och följde Europatourtävlingen samtidigt som man åt och drack ur picknickkorgar eller tog en öl på en av de uppbyggda uteserveringarna. Några av hålen kantades av vajande sädesfält, och på ett av dem satt en bonde uppflugen på en skördetröska som metodiskt tuggade sig igenom åkermarkerna och lämnade efter sig en plym av veterök som sakta drev i vinden. Det var i denna vykortsidyll som den skicklige australiensaren Wayne Riley tog sig an sluthålen i Dutch Open. Han hade visserligen ingen chans på seger, men han hade en bra placering inom räckhåll när han olyckligtvis hookade två bollar rakt ut på fältet. Riley, som var känd för smått galna temperamentsutbrott, stirrade sig ilsket omkring innan blicken till slut fastnade på skördetröskan. Det var naturligtvis den som var felet och orsaken till hans usla utslag. Han bad sin caddie om ytterligare en boll och slungade med en imponerande kaströrelse ut den över åkern och träffade med en ljudlig smäll mitt i plåten på skördetröskan. Bonden blev förstås både rädd och skrämd, men också fullständigt rosenrasande. Med ett illvrål kastade han sig av skördetröskan, beväpnade sig med en högaffel och började jaga Riley nedför fairway. »Falling Down«-utbrottet var naturligtvis lika tramsigt som komiskt, men det berättar också rätt mycket om själva spelet. På ytan är allt så lugnt
Golfbok_inlaga.indd 9
2016-08-16 09:24
10
Förord
och stillsamt. Vi putsar skorna och gör oss fina, hälsar belevat på varandra bara för att en halvtimme senare stå på treans green och skrika åt en vit, liten rund plastbit som inte lyder oss. I bröstet blåser en känslostorm. Vi vill för mycket. Vi älskar för mycket. Men om vi vågar vända blicken inåt kan vi också lära oss något om oss själva. Det är vad spelet säger till oss. De här raderna skrivs i Mölle vid foten av Kullaberg. Ett litet samhälle i nordvästra Skåne som mest av allt påminner om en fransk bergsby på rymmen. Här har min familj och jag under många år hyrt sommarhus innan vi för en tid sedan slog till och köpte ett eget ställe. Det finns ingen stans i världen där vi trivs bättre, en plats som har skapat snudd på ett fysiskt begär. På mäklarvisningen blev vi stående i hallen framför en stor flygbild med guldgula rapsfält i söder och ett djupblått Öresund i norr som ramade in bygden. Mitt i bilden kunde man tydligt se Mölle golfbana och de 18 hålen som klänger sig fast i smaragdgröna, branta sluttningar. Mäklaren berättade att fotot var taget av husets tidigare ägare, en strids pilot som hette Sture Jagæus, när denne någon gång i början av 1960-talet var ute på patrulluppdrag över Kullaberg. Först hängde Sture upp bilden på logementet i Norrland, och varje kväll innan han somnade tittade han på den och lovade sig själv att om han överlevde flygaråren skulle han en dag flytta till den där platsen som han bara sett från cockpiten. 1974 blev det verklighet och så kom det sig att Sture av en lycklig slump kom att bo granne med Torsten Bunke, som var en utomordentlig golfspelare, men ännu mer känd som målspottare i Helsingborgs IF och som 1933 till och med blev allsvensk skyttekung. Vänskapen mellan Sture och Torsten var djup och innerlig, och ännu i dag finns grinden kvar längst bort i trädgården som de lät installera så att de lättare skulle kunna smita fram och tillbaka till varandra om de ville prata eller ta ett glas. På morgnarna brukade Sture värma upp genom att slå sex stenhårda drives rakt in i planket, då visste Torsten att det var dags att ta sig ut på gatan och sedan åkte de tillsammans till klubben, uppför den Italienska vägen som slingrar sig i halsbrytande kurvor genom naturreservatet. På ålderns höst kom de av andra klubbmedlemmar att kärleksfullt omnämnas som »Liktåget« när man skymtade dem på banan.
Golfbok_inlaga.indd 10
2016-08-16 09:24
Förord
11
Jag tänker på den här historien när jag sitter vid Stures gamla köksbord som har blivit kvar i huset, hur golf kan skapa band och förena de mest olika personligheter. Genom åren har jag spelat med världsstjärnor, kändisar, politiker och till och med en vapenhandlare. Och en gång på Irland tog jag mod till mig och gick på en pub fram till den legendariske golfstjärnan Christy O’Connor Sr, bjöd honom på en whisky och frågade om han ville spela nästa dag. Det blev en magisk runda på Waterville längs den irländska sydkusten. Och det är detta som gör golf så fantastiskt, att det alltid finns en grind som står öppen. Var annars i livet är det så? Det sägs att om man ska lära känna någons karaktär på djupet så finns det inget effektivare än golf. Spelet fungerar som ett lackmuspapper och tvingar oss att bekänna färg, oavsett om vi är tillslutna och försiktiga eller kastar golfbollar på skördetröskor. Själv har jag sedan länge insett att jag är en grubblare. Det finns inte ett instruktionstips som jag inte har prövat och i den senaste sökhistoriken på min dator så toppar »Ernie Els backswing« precis före »pizzarecept på tonfisk«. Och även i väldigt vuxen ålder har jag svårt att gå förbi en spegel utan att göra en provsving eller snabbt ställa upp mig och ta stansen. Men så inbjuder också spelet till överanalyser och vetenskapliga hokus- pokus-uträkningar. Vilket naturligtvis beror på att skillnaden mellan ett bra och ett dåligt slag är minimal; en tumme som flyttas några millimeter till vänster eller en höft som pekar två grader mer åt höger i adresseringen. På så vis påminner svingen inte så lite om den frustrerade känslan av att nästan minnas ett telefonnummer… I mitt fall har det inneburit att jag i perioder varit så långsam på banan att jag bokstavligen tröttnat på att vänta på mig själv. Jag får helt enkelt inte tillbaka klubban eftersom huvudet är fullt av ovidkommande tankar. Och här kan det ju vara på plats med en ursäkt till alla med- och motspelare genom åren, förlåt, jag vet att jag har drivit er till vansinne, men det har inte varit med flit. Med golf kan man ändå trösta sig med att det finns alltid de som har det lite värre, som grubblar och våndas mer. En av mina kamrater i Mölle
Golfbok_inlaga.indd 11
2016-08-16 09:24
12
Förord
är passionerat förälskad i spelet. Han syns ofta på rangen, tar lektioner och försöker förbättra sig, men ingenting verkar hjälpa. På banan blir han spänd och stel, och han har berättat hur hjärnan skickar ut signaler och impulser som är helt utanför hans kontroll och oftast med förödande resultat. Efter att ha plöjt en bok i populärpsykologi under en regnig semesterdag lät han glädjestrålande meddela att han trodde sig ha hittat lösningen – han skulle spela »mind golf«. Det vill säga, för att förbättra självförtroendet skulle han ligga hemma på soffan och spela en runda i tankarna. »Men det gick inget vidare, redan på andra hålet slog jag bort bollen.« Det är till honom och alla andra snedsvingare som jag vill tillägna den här boken. Vi har det inte lätt, men det finns inget roligare.
Golfbok_inlaga.indd 12
2016-08-16 09:24
13
Golfbok_inlaga.indd 13
2016-08-16 09:24
BESAT T 14
H Golfbok_inlaga.indd 14
2016-08-16 09:24
TT
15
HETEN Golfbok_inlaga.indd 15
2016-08-16 09:24
46
7 Golfbok_inlaga.indd 46
2016-08-16 09:25
7 47
7. Den arga leken
Det här kapitlet har skrivits om vid tre tillfällen. Sista gången tappade jag tålamodet över mitt taffliga språk och slet loss bokstäverna A och C från tangentbordet. Eh… nej, så gick det naturligtvis inte till. Men som tankeexperiment tjänar exemplet sitt syfte. För några somrar sedan knäckte Henrik Stenson i The Open Champion ship sin järnfyra på det 17:e hålet i frustration över sitt usla spel. Med Stenson händer detta titt som tätt. Eller som han själv uttryckte det på presskonferensen. »En klubba bryts så lätt om ett knä kommer i vägen.« Om Stenson i stället för golfspelare hade valt att bli tandläkare vore det dock befängt att tro att detta temperament hade följt med honom in på mottagningen. Han hade alltså inte kastat borren i frustration över en misslyckad amalgamfyllning eller om han hade blivit snabbköpskassörska så hade han inte gett sig på myntskålen vid en eventuell felräkning. Ändå kan alla golfspelare känna igen sig i hans utbrott på Royal Liverpool och förklaringen finns naturligtvis inbyggd i spelet. Stenson förstår så klart att han ser ut som en idiot när han lägger klubban mot knäet, ändå kan han inte låta bli.
Golfbok_inlaga.indd 47
2016-08-16 09:25
48
Den arga leken
På ytan är allt så prydligt. Vi klär oss fina, putsar skorna, hälsar och tar i hand på ettans tee och småpratar med varandra om ditten och datten och har det trevligt ihop. 30 minuter senare står man på treans green och vrålar mot himlen: »Skjut mig!« En del är mer bokstavliga än andra, som Lefty Stackhouse, kallad för världens argaste man, som en gång under Mastersturneringen på Augusta National i en uppmärksammad incident drog upp en revolver ur bagen och sköt inte sig själv men väl sin putter efter en treputt på det tolfte hålet. Två skott från nära håll. Pang! Pang! Du ska döden dö. Som tur var så var detta en våldsam och excentrisk sida i hans personlighet som mest slog tillbaka på honom själv. Under en annan tävling hookade han sin drive ut i en sjö och snabbt slet han av sig skjortan och sprang vrålandes och blödandes genom ett taggigt rosbuskage: »Det här ska lära mig att inte hooka mer.« Moget. Så vad är det för hjärnspöken som tar över våra medvetanden när vi kliver ut på banan? Till det yttre påminner spelet om en beskedlig tipspromenad på finklippta ytor men i våra hjärtan pågår det en NHL-match med kastade handskar. För några år sedan var jag på en drömsemester i Dominikanska Republiken och hade då möjlighet att spela Teeth of the Dog, av många ansedd som den vackraste banan i världen. Jag var där med en kamrat som är en skicklig golfare och som på ett eller annat sätt har jobbat med golf i hela sitt liv. Efter att ha haft en synnerligen besvärlig start på rundan slog han på det åttonde hålet sin drive ut i det Karibiska havet. Där och då brast det fullständigt för honom. Han kastade klubban till vågorna. Skaftet blänkte fint i morgonsolen innan det försvann i de skummande dyningarna. Min kamrat vände sig mot mig och med stela läppar väste han fram: »Du får ursäkta, men jag står inte ut en sekund till på den här platsen.« På så vis följde han till fullo mallen över hur en tvärilsken golfspelare reagerar – efter utbrottet kommer uppgivenhet och sorg. När jag som 7-åring började spela golf tog tränaren Bruce Grafton mig åt sidan efter att jag hade levt rövare på Landskrona golfbana. »Möjligen med undantag för din mamma finns det ingen som bryr sig om hur det går för dig på banan – så länge de slipper leta efter dina bollar«, förklarade Bruce krasst medan jag grät av vanmakt. Varför dessa stora känslor? Ett barn går ju att förstå men när det k ommer
Golfbok_inlaga.indd 48
2016-08-16 09:25
Den arga leken
49
till vuxna? Innan vi släcker nattduksbordslampan läser vi den senaste Nobelpristagaren, vi betalar våra räkningar i tid och försöker fungera som hedervärda medborgare. Och så kommer vi ut på golfbanan och retarderar till ett tjurigt tonårsbeteende. Här måste förödmjukelsefaktorn nämnas. Golf ser så förrädiskt lätt ut. Och det börjar redan med provsvingen: Provsvingen är den fulländade rörelsen. Den är själva visionen av vårt perfekta golf-jag, den är ledig och laddad med självförtroende. Man kan aldrig misslyckas med en provsving. Men medan provsvingen ingjuter storslagna förhoppningar i oss är den i själva verket ormen i paradiset, en lömsk inkräktare som får oss att sänka garden. Uppvaknandet blir bryskt. Vi f ryser över bollen och är så stela och kantiga att vi knappt lyckas dra tillbaka klubban. Vi är rädda för att treputta. Vi är rädda för att slå out of bounds. Vi är rädda för att inte komma upp ur sanden. I ett större p erspektiv vore det förstås lika fånigt som att vara rädd för att tvingas sälja Norrmalmstorg när vi spelar Monopol eller att komma sist i familjekrocketen. Men med golf är det annorlunda. Vi tränar och tar lektioner i all evighet men fortfarande duffar vi varenda chipp från greenkanten. Hade evolutionen fungerat lika långsamt i livet i övrigt hade hjulet fortfarande varit fyrkantigt. Kvar återstår desperation. För handen på hjärtat, vi har väl alla någon gång stått på tolvans tee med ett hopskrynklat scorekort i bakfickan och tänkt att »nu får det vara nog«. Jag träffade en gång en svensk tourspelare som berättade om när han varit som mest rasande: »Efter en treputt på det sjunde hålet på Pebble Beach tryckte jag gasen i botten på golfbilen och i ett svindlande ögonblick tänkte jag tanken att köra över klippkanten och rakt ned i Stilla havet.« Tilläggas ska att detta var under en sällskapsrunda. På så vis är det en synnerligen lycklig försyn att vi människor är utrustade med ett extremt uselt korttidsminne. Forskning visar att det mesta vi upplever och registrerar försvinner inom 20 sekunder ur vårt m edvetande. Tur det, annars skulle vi aldrig orka le på klubbhusterrassen när vi samman fattar rundan inför kamrater som inte orkar lyssna på oss. Detta på tal om självömkan och en knäckt järnfyra.
Golfbok_inlaga.indd 49
2016-08-16 09:25
50
Golfbok_inlaga.indd 50
det omรถjliga spelet
2016-08-16 09:25
det omöjliga spelet
51
Olika känslor Vi kan aldrig någonsin förstå vad Henrik Stenson känner när han slår en 320 metersdrive, men en socket kan vi relatera till...
Golfbok_inlaga.indd 51
2016-08-16 09:25
K
64
TÄRERN Golfbok_inlaga.indd 64
2016-08-16 09:25
KARAK 65
RNA Golfbok_inlaga.indd 65
2016-08-16 09:25
100
Golfbok_inlaga.indd 100
2016-08-16 09:25
101
17
17. Tre under par – i lackskor
Vi stod bakom ett berg av bagage i ett lätt duggregn utanför Dublins flygplats och väntade på vår chaufför. När Andy slutligen kom körande gjorde han det en kvart försenad i en alldeles för liten minibuss. »Mina herrar, varmt välkomna till Irland«, sa Andy, eller det var i varje fall vad vi tror han sa. Hans irländska skorrade i våra öron så att det lät som om han gurglade sig i småsten när han talade. Vi var sju vänner som hade rest till Irland på golfsemester och som nu trängde ihop oss på de nötta lädersätena mellan golfbagar och några tjocka James Joyce-romaner, ett uppstoppat fårhuvud och ett bowlingklot. Hade det inte varit för att Andy tagit initiativ till att stanna i varje by längs vägen för en Guinnesspaus hade det nog aldrig gått. »Ni har haft en förfärlig tur att ni har hamnat i just denna buss«, gurglade sig Andy och avslöjade att han tidigare i livet hade varit ölutkörare och att det inte finns en väg eller pub på Irland som han inte känner till. Under resan från flygplatsen berättade Andy också att han bara varit utomlands en gång. Då hade han åkt till Finland på semester men han
Golfbok_inlaga.indd 101
2016-08-16 09:25
102
Tre under par – i lackskor
hade omedelbart längtat hem igen. Det hade varit kallt, mörkt och ölen hade smakat vatten. »Jag är som Guinness, man kan inte frakta mig någon längre sträcka, då blir jag sur och avslagen. Guinness ska drickas på Irland.« Några veckor tidigare hade Andy fyllt 55 år. Hans tinningar var grå med vita stänk och den begynnande vällevnadsmagen doldes i en två nummer för stor, mörkgrön lammullströja. »Man är ju ingen idrottstyp, inte som frugan som spelar både bingo och bowling. Ibland hinner jag med en golfrunda, men det blir inte så ofta nu för tiden, dessutom är det alldeles för dyrt«, beklagade han sig. Två timmar och ett halvdussin felkörningar senare kom vi fram till The European Country Club, en av världens blott 200 riktiga linksbanor. Vi vecklade ut oss ur våra säten och i klubbhuset presenterade Andy oss för Pat Ruddy, en stor och charmigt bullrig irländare. I mitten av 1980-talet arbetade Ruddy som frilansjournalist, mestadels åt The Irish Times, när han 43 år gammal bestämde sig för att han ville göra något mer med sitt liv. På sin magra journalistlön hyrde han sig en helikopter och lät sig flygas upp och ned för den irländska östkusten under det att han spanade efter ett lämpligt område att bygga en golfbana på. Hans vänner och familj var förskräckta och utom sig av oro för hur det skulle gå. Men i Ruddy visade det sig bo en stor entreprenörssjäl. Utmed bukten Brittas Bay fann han platsen han sökt efter, och sedan han intecknat sitt hus och tagit ut alla sina besparingar och skuldsatt sig för några hundra år framöver kunde han anställa femtio byggjobbare och ta de första spadtagen till vad som skulle bli The European. »Torsdagar var värst. Jag visste att jag var tvungen att få ihop en kvarts miljon i löner till nästa dag annars skulle de anställda gå hem tomhänta, och aldrig mer återvända.« Efter två år inträffade så det smått osannolika att banan blev färdig, och snart kom folk att vallfärda dit. I dag rankas The European som en av de bästa banorna i världen och han har blivit erbjuden över 300 miljoner kronor för den. Men Ruddy har envist avvisat alla försäljningsinviter. »Pengar på banken blir ingen lyckligare av. Här lever jag min dröm«, sa Ruddy medan han stolt visade runt i klubbhuset och berättade att The European har bara 128 medlemmar, vilket är det maximala antalet spelare som hinner runt 18 hål på Irlands kortaste dag.
Golfbok_inlaga.indd 102
2016-08-16 09:25
Tre under par – i lackskor
103
»Om alla medlemmar dyker upp samtidigt finns det tid och plats för dem.« Den här dagen var bara ett fåtal av dem på plats. Det var sent i september och från Irländska sjön svepte en kall vind in som luktade salt och tång och bortslagna bollar. Andy stod i baren och drack en Guinness när vi bestämde oss för att fråga om han ville följa med ut och spela. Men han tvekade. Han hade varken klubbor eller golfskor med sig, dessutom tyckte han greenfeen var för dyr och han hade inte spelat på flera månader. »Du får låna grejer av oss och greenfeen tar vi hand om«, sa vi. Andy hade en avundsvärt enkel sving, som någon som spelat golf i hela sitt liv men aldrig behövt ta en lektion. När klubban nådde axelhöjd var baksvingen över och sedan rappade han till hårt och bestämt. Alla slag slogs med en hård draw och ingen boll flög högre än fem meter över backen. Andy gjorde birdie på det första hålet, ny birdie på femman och en tredje birdie på åttan. Det här var dagen då en busschaufför från Delgany i östra Irland spelade de nio första hålen på The European på 33 slag – i lackskor och med halkiga lädersulor. Sedan var han tvungen att bryta på grund av skoskav. När vi efter rundan återförenades och nyfiket undrade över hans spel så skrattade han bara och svarade: »Jag har nio i handicap, men det är skillnad på oss irländare och er svenskar. Vi vill ha så höga handicap som möjligt, annars skulle vi aldrig vinna ett enda ›bet‹.« Efter The European spelade Andy med oss dagligen och guidade oss genom banor som Killarney, Portmarnock och Ballybunion. Och om vi någon gång behövde någon annan hjälp så ordnade han det också. Som när vi i Waterville insåg att barer på Irland har stränga stängningstider och drar igen redan klockan 11. När bartendern klingade i klockan för den sista beställningen och det gick ett besviket sus genom lokalen så försvann Andy i väg med en uniformerad poliskonstapel. Ivrigt talade de med varandra innan poliskonstapeln till slut nickade och klev upp på en stol var ifrån han under glatt jubel deklamerade: »I am the law, open up the bar.« Andy log. Det händer att jag får ett vykort från honom.
Golfbok_inlaga.indd 103
2016-08-16 09:25
104
det omöjliga spelet
Paradis i grönt En dag fick journalisten Pat Ruddy en idé. Han ville bygga en golfbana för sig och sina vänner. Resultatet blev The European, en magisk upplevelse på den irländska ostkusten.
Golfbok_inlaga.indd 104
2016-08-16 09:25
det omรถjliga spelet
Golfbok_inlaga.indd 105
105
2016-08-16 09:25
122
Kร R det omรถjliga spelet
L Golfbok_inlaga.indd 122
2016-08-16 09:25
R
det omรถjliga spelet
123
LEKEN Golfbok_inlaga.indd 123
2016-08-16 09:25
21 124
Golfbok_inlaga.indd 124
2016-08-16 09:25
125
21. Mannen som försökte sluta spela
Den eviga frågan. Varför spelar vi? För att det är roligt och avslappnande, och ett trevligt sätt att träffa nya människor på. Alltså, allvarligt… Det är ju bara något vi säger för att det låter bra. I själva verket är vi oftast rätt smågriniga på banan, tycker patologiskt synd om oss själva och är ruskigt irriterade på de egna klubborna, medspelarna, gräsets klipphöjd eller allting som kan förklara bort våra misslyckanden. Ibland rinner det över och vi kan inte behärska oss. Anders Forsbrand som vann sex gånger på Europatouren berättade en gång om när han var som allra argast på en golfbana: »Det var efter en treputt under en tävling i Schweiz. För att komma till nästa tee gick man över en hängbro och jag var så galet rosenrasande att tanken flög genom huvudet: ›Nu gör jag slut på det här. Nu hoppar jag.‹« Så vad är det som drar oss till spelet, som gör att vi inte kan släppa det? Hemma brukar jag alltid få frågan efter en golfrunda: »Vad talade ni om där ute på banan?«
Golfbok_inlaga.indd 125
2016-08-16 09:25
126
Mannen som försökte sluta spela
Jag brukar slingra mig och svara något luddigt om att vi pratade om jobbet och livet, men om jag rannsakar mig själv så när jag går ut med mina kamrater är det väldigt sällan som vi faktiskt säger något mer till varandra än »bra slag« eller »det är din tur«. Den som inte spelar kan aldrig någonsin förstå detta. Hur man kan vara så hopplöst upptagen och besatt av något som också kan göra så ont. Känslan när man stoppar ned handen i bagen för att leta rätt på den tredje provisoriska bollen på första utslagsplatsen är ju lite som att gräva runt i ett skorpionbo. Ändå kommer vi hela tiden tillbaka. På detta tema fick jag för några år sedan på klubbhusterrassen på Almenara Golf Club i Spanien höra den mest fantastiska historia, och oavsett sanningshalt så var det i varje fall detta som hände, den där mörka höstkvällen på den spanska solkusten: Jag stod i baren när en man kom in och satte sig ned med ett skrynkligt scorekort och under högljudda suckar gick igenom sin runda. Vi började prata med varandra. Det visade sig att han var affärsman och hade flyttat till solkusten av två skäl: De vackra andalusiska hästarna och golfbanorna. Ridning hade han blivit intresserad av som ung pojke när han växte upp i Milano i norra Italien och golf hade han plockat upp i vuxen ålder. Han hade omedelbart blivit fångad och under flera år tränade han så gott som dagligen. Han skaffade sig ett singelhandicap och en hyggligt rak vänsterarm, åkte på golfresor och ställde upp i amatörtävlingar, b erättade han. Men trots alla ansträngningar ville ändå inte det riktiga lyftet komma, vilket var frustrerande. Från affärslivet var han van vid att tillvaron följer ett visst logiskt mönster, men en golfboll kan man inte förhandla med. E fter ett tag hade han blivit allt mer stressad när de egna kraven inte överens stämde med resultaten. Glädjen i spelet försvann. Under en resa till England hade saken ställts på sin spets. Han hade gått en runda på Wentworth utanför London tillsammans med tre affärskolleger. Det var på alla sätt och vis en hemsk dag. Han spred bollarna från tee, duffade chippar och missade de kortaste puttarna. Naturligtvis borde han inte ha brytt sig. Även i vanliga fall är Wentworth en tuff utmaning, nu var det dessutom uselt väder med regn och blåst. Plus
Golfbok_inlaga.indd 126
2016-08-16 09:25
Mannen som försökte sluta spela
127
att han hade anlänt sent till London kvällen innan och bara sovit i några timmar. Men efter fyra missade bunkerslag på det 13:e hålet brast det för honom. Han satte ned klubban i bagen, tog avsked av sina spelkamrater och marscherade med upprört hjärta rakt in i klubbhuset. Där och då bestämde han sig för att han hade fått nog. Han skulle sluta spela. Golf för honom var som en dålig kärleksrelation. I baren beställde han en whisky och lät beslutet sjunka in. Han kände sig lite ledsen men också lättad. Den påföljande tiden och hela våren som följde fick klubborna trots svår abstinens stå. Han undvek att läsa om golf i tidningarna och tog bort golf kanalerna på teven eftersom han anade att det skulle räcka med en enda sving framför spegeln så skulle han vara fast igen. Men så hände det sig att han av en affärskontakt i golfvärlden blev bjuden på en stor och festlig bankett, och där i vimlet träffade han den femfaldige majorvinnaren Nick Faldo. »En väldigt trevlig kille, inte alls så tvär som man har sett på teve ibland. Vi började snacka och efter ett tag berättade jag för honom att jag lagt av och förklarade vad som hade hänt. Han garvade som bara den. Och sedan frågade han om jag verkligen menade allvar. När jag nickade så sa han, ›jag slår vad om 1 000 pund att du spelar golf inom en månad‹. Det var ju värsta chansen att tjäna en slant så det var inte så mycket att fundera på. Jag slog till.« Faldo log stort och sa sedan: »I morgon ska jag gå en träningsrunda tillsammans med Greg Norman. Vi har starttid klockan tio. Du får jättegärna följa med.« Över klubbhusterrassen på Almenara Golf Club blev skuggorna allt längre i den nedåtgående solen. På avstånd kunde vi höra den sista fyrbollen gå upp för 18:e fairway, slamret från klubborna som rasslade runt i bärbagarna, koncentrerade röster och ett plötsligt skratt när ett slag tog en oväntad riktning.
Golfbok_inlaga.indd 127
2016-08-16 09:25
128
det omöjliga spelet
Ut ur skuggan Han hade lovat sig själv att sluta med golf, men när Nick Faldo föreslog en runda kunde han inte stå emot.
Golfbok_inlaga.indd 128
2016-08-16 09:25
det omรถjliga spelet
Golfbok_inlaga.indd 129
129
2016-08-16 09:25
Mårten Niléhn
Mårten Niléhn är en av landets vassaste s kribenter, före detta scratchspelare och under många år c hefredaktör på Golf Digest. Numera är han VD på content byrån Klintberg Niléhn.
Att älska ett spel som driver en till vansinne
Golfare är ett sällsamt släkte. Hur kan det komma sig att vi ä lskar ett spel som oftast driver oss till komplett vansinne? Det kan storma och r egna, svingen fungerar inte och vi blir allmänt deprimerade – och ändå, trots att vi är så erbarmligt usla, längtar vi alltid till nästa runda. Varför får vi aldrig nog? I 30 lika underhållande som träff säkra kapitel fångar författaren och krönikören Mårten Niléhn ett spel som ständigt driver gäck med oss: Karaktärerna, anekdoterna, lögnerna... Detta är årets måsteläsning för alla golfintresserade, och kanske den roligaste och mest initierade golfbok som n ågonsin skrivits på svenska.
Mårten Niléhn