PROLOG
Starka band
Farmen Månrakan i New South Wales, 1835 Nell Penhalligan mötte dotterdotterns blick och försökte se sträng ut. Ruby var ett bedårande barn med rött hår och eldfängt humör. Vid fem var hon lika vetgirig och näsvis som hennes mamma, Amy, hade varit i samma ålder, och det var svårt att inte le mot den kavata lilla flickan. ”Det är oartigt att stirra”, påpekade Nell milt. ”Är du väldigt gammal, mormor?” Ruby hade lagt huvudet på sned och de blå ögonen lyste nyfiket. Nell spände ut sin yppiga barm. ”Jag fyller sextioåtta år i dag”, svarade hon stolt. ”Det är väl inget”, avbröt Alice Quince. ”Jag är sjuttiofyra.” Nell betraktade den spinkiga kvinnan bredvid sig. ”Ja, men jag är friskare och klarar fortfarande av ett helt dagsverke.” ”Hm.” Alice stoppade in några vita hårtestar under bahytten. ”Lite tvätt och strykning är inte vad jag kallar ett dagsverke”, sa hon avfärdande. ”Jag är alltid med och klipper fåren.” ”Är i vägen, menar du väl?” rättade Nell. Barnet lyssnade uppmärksamt. ”Varför grälar du med tant Alice, mormor?” ”För att hon pratar i nattmössan nästan jämt.” Nell drog den tunna sjalen tätare om sina fylliga axlar. Hon frös trots att solen gassade och visste med sig att hon borde ha tagit sin tjocka sjal. Men hon tänkte inte be om den, för då skulle Alice säkert säga något dräpande om vilken vekling hon var. 9