Tidigare utgivning: Biopappan (2023)
Världen behöver oss
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Daniel Jaktlund Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-134-1
Prolog
Tvillingarna sitter i baksätet när bilen glider fram längs de skånska landsvägarna. John till vänster, Jonna till höger. Barnstolarna är bäst i test i tre länder: Tyskland, USA och Sverige. I högtalarna ekar samma röst, om och om igen. Visst har familjen flera låtlistor med barnvisor, men förra helgen – när de trodde att barnen sov – satte Eric på en favoritlåt. Jonna sov inte och nu duger inte barnvisorna längre.
John ser ut på rapsfälten, skogarna och himlen. Då och då söker John sin systers hand, utan att se på henne. Trevar fram med handen längs sätet. Lägger den ovanpå hennes. Då vänder Jonna sin handflata uppåt och tar hans hand i sin och håller den. Det är deras ettusen fyrahundrasextiotredje dag på jorden och två dagar efter deras fjärde födelsedag.
Pappa Eric gjorde en skattjakt i trädgården på födelsedagen, mamma Sara fixade burgare på grillen. När de läste Alfons fyller år kom Jonna på att det faktiskt inte måste vara många på födelsedagskalas. Precis som Alfons vill hon bara bjuda en kompis från förskolan. Egentligen är John den som är viktigast för henne att ha med men han är ju liksom inräknad ändå.
Sara frågar John vem han ska bjuda. Hon tycker att tre är lite väl få för ett kalas. Precis som sin syster tycker John att fyra är mer än nog.
Det är nycklar och snören och en massa ledtrådar i jakten på skatten. Eric förbereder allting så att alla fyra barnen behöver hjälpas åt för att klara utmaningarna. En station är att flytta olika djur i plast som det sitter små metallbågar i med hjälp av en krok som hänger ned från en träbit. I varje hörn av träbiten är det fäst ett snöre. Barnen tar tag i varsitt snöre och backar så att träbiten med kroken svävar i luften. De behöver prata och vägleda varandra för att kroken ska närma sig plastdjuren och manövrera in kroken i metallbågen. När de lyckats lyfta upp ett djur lyfter de ut det från den markerade ruta som de måste stå utanför. När den sista ledtråden är avklarad leder den till skatten och slutstationen. Eric får hjälpa dem lite.
Ett litet källarfönster hakas av och på insidan finns en stege som leder ner till ett rum i källaren. Rummet är förberett för disco. När barnen klättrar ner snurrar redan discolampan i taket och färgglada mönster rör sig över väggarna. I mitten av rummet finns en stor rund röd matta på golvet.
Eric tar emot i solglasögon och uppknäppt skjorta. Han välkomnar och visar hur de kan byta musik och höja eller sänka om de vill.
”Men ni gör som ni tycker. Kom ut sen så käkar vi burgare.”
Ändå tar nyfikenheten över hos Eric när han kommer fram till Sara. Hon har läget under kontroll så han smyger tillbaka över trädgården, fram till källarfönstret och kikar ner i discorummet liggande på mage. Barnen har inte satt på någon musik. De sitter i en ring mitt på mattan och håller varandra i händerna. De sitter så långt ifrån varandra så att de kan luta sig lite bakåt, de utsträckta armarna håller dem uppe så att de kan göra det utan ansträngning. Fötterna möts på mitten. De blundar men har sina ansikten riktade mot discokulan i taket. Barnen ser glada ut. Ibland öppnar någon
av dem ögonen och säger något men Eric kan inte höra vad, ser bara kulan som snurrar och färgerna som dansar på väggarna.
Eric vet inte vad han förväntat sig men känner ingen förvåning. Han smyger i väg och bort till Sara och lägger armarna om henne med bröstet mot hennes rygg och viskar småfnittrande om sin upptäckt.
Sara lutar sitt huvud bakåt mot hans axel och lyssnar och ler.
”Tänk vilka mirakel de är, och att de är våra mirakel.”
Sara går och hämtar barnen. Hamburgarna är redo att ätas. Barnen klättrar upp på stegen och ut ur fönstret och kryper fram på gräsmattan. Efter maten äter de glass. Det finns tre olika smaker och en skopa att få upp glassen med och placera den i våfflan. Eric hämtar presenterna och kompisarna har också med sig var sin. Det är verkligen kalasstämning, men inte på det där sättet som när man är många. Det är dämpat, hemlighetsfullt och förtroligt.
Sara rattar deras Volvo IQ2.0 med färgen Swan White. Så mycket tid hon lagt på att välja bil, och barnstolar för den delen. Eric byter låt på Jonnas begäran men aldrig mitt i, av ren princip. Men mest är det en och samma låt, om på nytt. En djup röst sjunger på ett annat språk än det som Jonna känner. Trots att Jonna inte vet vad låten handlar om säger hon att den är hennes favorit. Stråkar och basgång ger låten en böljande och mystisk stämning. Det Jonna inte vet är att den handlar om en flicka som orädd går vidare trots att det börjar skymma, bort från de som redan börjat söka efter henne. Hon går över fälten i en jakt på kärlek och en värld som åter kan le.
Landsväg och 80-sträcka. Ringlande, kuperade vägar. Färden går mot öster, solen står i norr. Sara vinklar solskyddet mot solen. Självkörarfunktionen är urkopplad, de har pratat mycket om det. Speciellt Sara är skeptisk till att tekniken klarar överrumplande situationer vid kurvor och krön.
Jonnas ögonfransar klibbar lätt ihop sig. Tårkanalerna fuktar
dem mer än ögonen behöver och ibland blinkar hon några extra gånger för att frigöra sikten, oftast på det vänstra. Så har det alltid varit och det är lätt att tro att hon är ledsen och gråter. Pappa Eric brukar säga att det inte kan finnas någon människa som gnuggar sömnen ur ögonen så mycket och länge som Jonna. Nu ser hon ut över fälten. Blinkar och blinkar. Försöker torka bort tårvätska som bilens vindrutetorkare gör med regnet. Kommer på att om man blundar med ett öga och sen skiftar till det andra och fram och tillbaka så blir det som olika foton varje gång med det skiftande landskapet som motiv. Hon gör ett klickande ljud med munnen när hon fotograferar med sina ögonkameror.
Jonna lutar sig mot sin bror och berättar entusiastiskt. John provar också. Hela tiden vilar Johns hand i Jonnas vänstra. Hon håller i ett lätt grepp med sina fingertoppar krökta runt hans hand.
De stannar vid en gårdsbutik. Köper gårdens rökta kalkon i tunna skivor och en nyskördad sallad med finskurna rädisor och dill. Vatten till. Två portioner. Jonna delar med Eric, John med Sara. Efteråt kastar de en tennisboll mellan sig på gräsplätten utanför gårdsbutiken. Alla tar ett steg bakåt emellanåt på barnens initiativ, det blir längre och hårdare kast. Johns skratt bubblar som nyupphälld champagne.
Vägarna tar dem vidare mot centrala Skåne. Vidare mot den hyrda stugan vid Östra Ringsjön för den sista veckan av semestern. Imorgon blir det grillad färsk getosthalloumi från ett gårdsmejeri och färsk majs, barnens favorit. Kallt vitt vin, Sauvignon Blanc från Nya Zeeland.
Eric släpper ut en djup suck när han tänker på det, samtidigt som han tittar på Sara.
”Nu är det inte långt kvar.”
Hon lägger handen på hans lår och tittar på honom.
”Det är väl inte det. Skönt.”
Han vänder sig mot henne och vilar tinningen mot nackstödet. Hon ler mot honom när hon ser att han betraktar henne. Hennes leende kastar honom tillbaka till när de hamnade mitt emot varandra på tåg två gånger samma vår för åtta år sedan. Han hade tvärstannat och log brett.
”Vi måste sluta ses så här, det ser inte bra ut, eller hur?”
Han hade armarna rakt ut och höjt på ögonbrynen i en frågande gest. När hon inte sa något satte han sig mitt emot.
”Det måste finnas andra sätt om vi nu inte kan motstå varandra.”
Sara bemötte honom med ett leende. Det där leendet, tänker han och återvänder med blicken på vägen. Resten av tågresan hade de pratat, om allt.
Precis före ett krön skär en motorcykel en kurva nära mittlinjen. Sara blir överrumplad men släpper gasen, frikopplar och styr höger för att undvika kollision. Men vägrenen är smal och högersidan kommer ut i gruset. Bilen kränger till och Sara lyckas parera genom att ställa hjulen åt höger. Men eftersladden tar Volvon rakt ner i vänstra diket och möter en ek med nosen.
Allt blir tyst förutom musiken. Motorcyklisten hinner aldrig märka något och susar vidare i sommarkvällen, mot sina drömmar och i sin känsla av frihet. Som om inget hänt. Men allting har hänt. Fullständigt allt har hänt.