9789155263256

Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje

En ny, hårresande och smygande otäck spökroman av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt.

Expedition Kanchenjunga

Michelle Paver har gjort enorm succé med barnboksserierna Vargbröder och Bronsdolken.

Hon har också skrivit ett flertal romaner för vuxna, bland annat den kritikerrosade spökromanen Evig natt.

|

Michelle Paver föddes i Malawi i södra Afrika. Hon växte upp i London, studerade i Wimbledon och Oxford och hade en framgångsrik karriär som advokat under flera år, men ville innerst inne skriva.

Efter ett sabbatsår från det hektiska yrkeslivet blev hon författare på heltid.

högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.

De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka.

Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.

Men ibland är sanningen så hemsk att det hade varit bättre att inte veta.

Michelle paver

Knarrande steg i skarsnö: en släpande, haltande gång – nej inte gång, det låter som om det är på alla fyra.

Om jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret ... Men jag kan inte. Jag står inte ut med tanken på vad jag kunde få se.

Michelle paver

Expedition Kanchenjunga

Kritikerröster om Evig natt

”Michelle Paver lyckas med det som ytterst få författare klarar av: att skrämma vettet ur läsaren med mycket enkla medel.” lotta olsson, dagens nyheter

”Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande.” helena dahlgren, bloggen dark places

”Förtrollande läsning” the guardian

ISBN 978-91-552-6325-6

9 789155 263256

Expedition_Kanchenjunga_sk_cover_tb2.indd 1

2016-05-10 17:27

Originalets titel: Thin air © Michelle Paver © Den svenska översättningen Bokförlaget Semic 2016 www.semic.se Omslag: Monica Sundberg Omslagsbilder: Shutterstock och Getty Images Översättning: Birgitta Gahrton First published in Great Britain in 2016 by Orion Books, an imprint of the Orion Publishing Group Ltd. The moral right of Michelle Paver to be identified as the author of this work has been asserted.

All rights reserved.

Tryckt hos ScandBook, Falun 2016 ISBN 978-91-552-6325-6

Var det fel av oss att försöka besegra Kanchen­ junga? Det finns de som skulle tycka det, som skulle tycka att man begår en synd om man våldför sig på de högsta bergen i världen. Av de tre mäktigaste topparna – Mount Everest, K2 och Kanchenjunga – betraktar vana alpinister Kanchenjunga som den farligaste. Den är i en klass för sig bland Himalayas toppar, dess laviner är legendariska och dess tunna luft framkallar en höggradig överkänslighet – man skulle nästan kunna säga fasa – som sätter den modigaste man på prov.

Icke desto mindre är jag säker på att om man lyckades, skulle det vara det renaste sättet att förkroppsliga Imperiets ideal: segern över det okända, människans triumf över naturen. Ja, vår offensiv mot Kanchenjunga misslyckades. Ja, vår expedition slutade i tragedi. Dock tror jag att vi som överlevde kan hålla huvudet högt. För mot alla odds återfann vi våra fallna kamrater och räddade dem ur bergets isande grepp och begravde dem på ett sätt som anstår engelsmän, sedan vi hade bestått dem med de hedersbetygelser som de så dyrt hade fått betala för.

Ur: Blödande men okuvade: försöket att bestiga Kanchenjunga.

Av General Sir Edmund Lyell, 1907.

Edmund Lyell är en uppblåst pratmakare och en tredje klassens bergsbestigare som dömde vår expedition till undergång genom att på ett ödesdigert sätt underskatta Kanchenjunga. Han har dessutom skickligt förvandlat sig själv till nationalhelgon genom att skriva och själv ge ut en ”bästsäljare” om tragedin. Vad hans bok inte fäster avseende vid – något som fortfarande plågar mig decennier efteråt – är det faktum att vi endast begravde fyra, trots att berget dödade fem av oss.

Ur: Privata, ej publicerade minnesanteckningar av kapten Charles Tennant.

1

Darjeeling, Västbengalen, april 1935 ”Men där är ni ju, doktor Pearce!” Charles Tennants dotter kommer klivande över gräsmattan med två hundar i hälarna. ”Vilken förfärlig dimma, nu får ni inte se berget, det är verkligen synd!” ”Det kanske klarnar upp”, svarar jag medan jag böjer mig ner och klappar hennes springer spaniel-hundar. ”Säkerligen inte, det är alldeles grått, bäst att ni följer med in. Det går inte an att expeditionens läkare blir förkyld innan ni ens har kommit iväg!” ”Tack, gärna, så fort jag har släckt cigaretten.” ”Självfallet”, säger hon med ett stramt litet leende.

Millicent Tennant är en respektingivande dam i fyrtioårsåldern, klädd i tweeddräkt. Hon har djupa veck från munnen till hakan, som en buktalares docka, efter att i åratal ha knipit ihop läpparna. Hon verkar gilla att lägga hinder i vägen för andra och uppskattar inte att jag smiter 7

mi c h e l l e pav e r

iväg från hennes tebjudning; kanske misstänker hon att jag ska försöka närma mig hennes far i smyg. Hon vaktar Charles Tennant som en drake och njuter uppenbarligen av att berätta för oss att han hade fått en ”attack” strax innan vi kom, han kan absolut inte träffa oss, eller någon annan, på minst en vecka. ”Och vid det laget är ni på väg ut i vildmarken, så synd.”

De andra blev förfärligt besvikna, men mig gör det detsamma, jag är hänförd över att över huvud taget vara här. Jag har svårt att fatta att jag efter att ha färdats i flera veckor nu står vid foten av Himalaya på drygt 2000 meters höjd, i Charles Tennants rosenträdgård – Charles Tennant, den siste överlevande från Lyell-expeditionen.

Kanske beror det på sömnbrist, men allt omkring mig förefaller övernaturligt laddat: doften av våta rosor, den där fågelns rop; och från något ställe bortom dimslöjorna, dragningskraften hos det berg som vi ska bestiga. ”Se upp för kanten, doktor Pearce”, säger Millicent Tennant varnande. ”Det är ganska långt dit ner.”

Jag lutar mig över den låga stenmuren och drar efter andan. ”Herregud, det är det verkligen.” I dunklet kan jag ana ett rödaktigt sken från en liten by, skrämmande långt nedanför. Trädtopparna under mig är avvisande och stilla; men nästan inom räckhåll rör sig en liten skugglik varelse på en gren. Det kanske är en av de där makakerna som jag har blivit varnad för.

Jag önskar verkligen att jag kunde se berget. Jag kom fram till Darjeeling sent, och på Planters’ Club möttes jag 8

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

av ett upprymt meddelande från Kits, som manade mig att komma på ”te hos Charles Tennant!! Vem vet, kanske blir jag den som övertalar honom att bryta hans berömda tystnad!!” När jag kom till den gamle mannens bungalow, efter en skumpig färd i hästdroska genom dimmiga teodlingar, berättade de andra för mig vilka ”hänförande vyer” de hade sett bara några timmar tidigare; men när jag hade äntligen hade tagit mig bort från sällskapsrummet och hittat ut i trädgården, hade molnen rullat in och berget hade försvunnit.

Och det är verkligen moln som virvlar runt mig, en fuktig, tyst invasion som har förmörkat eftermiddagen i förtid. ”Har jag berättat att jag känner er fästmös släktingar?” säger Millicent Tennant och tackar nej till en cigarett med ännu ett stramt litet leende. ”Er före detta fästmö, menar jag.” ”Jaså?” mumlar jag. ”Det hade jag ingen aning om.” ”Jo då, den kära Clare är en stor favorit. Jag utgår från att hon betedde sig oklanderligt. Hon har inte ett ont ord att säga om er.” Hon iakttar mitt ansikte och hennes små ögon lyser av nyfikenhet.

Ja ja, stackars Clare. Men jag tänker inte ursäkta mig inför Millicent Tennant. Jag ursäktade mig tillräckligt i London. ”Så förfärligt plötsligt”, anmärker hon. ”Knappt mer än en vecka före den stora dagen.” ”Ja, tyvärr. Men Clare var överens med mig om att det 9

mi c h e l l e pav e r

var bäst så.” Och nej, jag tänker banne mig inte berätta för dig varför jag bröt förlovningen bara för att du ska få berätta det för hela Darjeeling. Vad skulle jag säga? Att jag i sista minuten insåg att jag höll på att förvandlas till min bror?

Tystnaden växer. Min värdinnas påmålade ögonbryn höjs. ”Nåja”, säger hon kort. ”De andra undrar säkert var ni är. Er stackars bror verkar lite ur humör.”

Hennes underdrift får mig att le. Kits gjorde sitt bästa för att charma sig fram till Charles Tennant, och när det misslyckades blev han sur. ”Kits är lite nedstämd”, förklarar jag. ”Han har av­gudat Lyell-expeditionen sedan han var en liten pojke, han kan hela sidor utantill i Lyells bok Blödande men okuvade. Han hade sett fram emot att få träffa kapten Tennant.” ”Å, så synd.” Hon borstar bort ett löv från kjolen. ”Jag måste gå in till de andra gästerna. Tänk på att ni är i tropikerna, doktor Pearce. Mörkret faller bra mycket snabbare än vad ni är van vid.” ”Tack, det ska jag.”

När hon äntligen har gått tänder jag en cigarett till och låter dimman och doften av våta rosor skölja bort henne ur mina tankar.

Jag lutar mig över muren. Svårt att föreställa sig att den ångande malariasmittade djungeln ligger långt där nere.

Enligt Kits är det inte ens åtta mil till vårt berg, men det lär ta tre veckors mödosam vandring innan vi är där.

10

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

Min mage drar ihop sig av upphetsning. Du har gjort det, Stephen, du har faktiskt gjort det. Inget London mer, ingen Clare mer, inget ursäktande mer. Ingenting annat än snö, is och klippor. Tusentals mil borta från den trassliga röran av mänskliga känslostormar.

Det är underligt, men sedan mitt fartyg lämnade Southampton har jag knappt tillåtit mig att tänka på själva berget; kanske av rädsla för att dra olycka över alltsammans. Jag har helt enkelt föreställt mig en obestämd vit topp, lite som det där berget av kristall i barndomens sagobok.

Men nu är det helt plötsligt verklighet. Jag struntar i att jag inte kan se det. Det har skickat ut de här molnen, man känner dess närvaro. Jag känner dess kalla, fuktiga andedräkt på min hud.

Vi ger oss iväg om tre dagar. Jag längtar verkligen.

• Hon hade rätt. Natten har kommit, snabbt som när en dörr slår igen.

När jag snubblar tillbaka över gräsmattan rör sig mörkret bakom mig. Sedan kikar ett huvud fram över muren och en dunkel gestalt slinker iväg. Makakerna tar över trädgården.

Jag styr stegen mot ljuset som silar ut på verandan från de franska fönstren, men jag råkar skrapa skinnet av smalbenen på några stenar och svär till.

11

mi c h e l l e pav e r

”Vem där?” ropar en mansröst: skarp, kultiverad, gammal.

Herregud, det här är inte dörrarna till sällskapsrummet, jag har gått fel. ”Jag ber om ursäkt, jag har …” ”Stå inte där ute som en idiot, kom in och stäng den satans dörren bakom er!”

Jag befinner mig i ett stort mörkt bibliotek som stinker av instängd cigarrök. En brasa sprakar i en öppen spis, en skabbig tigerfäll på golvet, en lampa med tofsprydd skärm lyckas knappt skingra mörkret. Överallt tillbehör för rökare: bordständare, humidorer, askkoppar av mässing. Papperstravar på ett väldigt skrivbord av sandelträ hålls på plats av indiska kuriosa: en skräckinjagande krökt dolk, en fasaväckande mask av trä med utstående ögon; och på ett skrin av mahogny en sorts indisk trumpet, snidad av något som uppenbarligen är ett mänskligt lårben.

Röstens ägare sitter hopsjunken i en fåtölj i det hörn som är längst bort från lampan. Han har en rutig pläd över knäna. Han är gammal men ser stark ut: bredaxlad, tjockt silvergrått hår, små hårda ögon som mönstrar mig.

Hans magra ansikte är rödflammigt av brustna blodkärl och skrämmande förändrat jämfört med det berömda fotografi där han står och ler mot kameran bredvid Edmund Lyell – men de där insjunkna kinderna och de mörka trekantiga ögonbrynen är omisskänneliga.

Med ens är jag en liten pojke igen och står där i djup respekt framför min hjälte. ”Ni är Charles Tennant”, säger jag dumt.

12

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

”Bra gissat”, säger han skrovligt. ”Jag är förfärligt ledsen, sir, jag försökte hitta sällskapsrummet …” ”Krångla inte, jag står inte ut med krångel! Ni är här, så stanna bara kvar!”

Herregud, det är faktiskt han. Jag kliver fram och sträcker ut handen samtidigt som jag håller tillbaka en ovärdig glädjeyttring – stackars Kits, han kommer att bli fruktansvärt avundsjuk. ”Stephen Pearce, sir, god dag.” ”Ni ser inte ut att vara gammal nog att vara doktor”, morrar han utan att ta notis om min hand.

Jag tillåter mig ett svagt leende. ”Jag är trettiofyra.” ”Var det inte något problem med läkaren?” ”Jag fick hoppa in som ersättare i sista minuten, sir, han bröt benet i en bilolycka tre dagar innan deras fartyg skulle avgå …” Jag tystnar generat. Det är inte någon fåtölj han sitter i, det är en trehjulig rullstol, en sådan som man själv kan driva med händerna på hjulen. Charles Tennant förlorade båda fötterna efter en frostskada.

Han ler bistert åt min förlägenhet och vill veta varför jag stod och svor på hans veranda. Jag nämner stenarna och han skrattar glädjelöst. ”Det är en grav, såg ni inte det? Sonsonens foxterrier. Den lille dumme rackaren sprang i vägen för en hästdroska. Hunden, inte pojken.”

Jag kniper ihop läpparna och nickar. Sedan får jag syn på ett stort inramat fotografi på väggen bakom skrivbordet och glömmer allt. Åsynen är som musik, en djup, stark ton som vibrerar 13

mi c h e l l e pav e r

inom mig. Berget är totalt olikt Everest eller Annapurna eller K2. Ingen ensam triangulär topp, utan ett väldigt bredaxlat massiv med flera kaotiska toppar, där en taggig huggtand dominerar de övriga. Kanchenjunga.

Det är osäkert vad namnet egentligen betyder, troligen ”Snöns fem skatter”. Men vad syftar det på? Topparna?

Eller de fem väldiga glaciärerna som ser ut att välla ner längs sidorna?

Det träffar mig rakt i hjärtat, och jag känner det där märkliga hugget av iver och rädsla som jag alltid drabbas av före en bergsbestigning. Vi ska besegra det där berget.

Vi ska bli de första i världen som står på dess topp.

Tennant kisar upp mot fotografiet med smalnande ögon, som om det gör ont att se på det. Sedan rycker han till och vänder sig bort. ”Lepchafolket kallar det för ­ Kong Chen”, muttrar han. ”Det betyder ’Stor sten’. Men det hindrar dem inte från att dyrka berget.” ”Kan man se det härifrån, sir?” Jag har en känsla av att de franska fönstren vetter åt norr, fast just nu är det förstås svart utanför. ”Det där fotografiet är taget från den plats där ni står just nu”, säger Tennant med överraskande bitterhet. ”Man vet aldrig när det ska visa sig.” Hans händer är stora och kraftiga med slingrande blå ådror. Han kramar sina knän så hårt att knogarna vitnar.

Jag undrar hur han står ut med att alltid ha berget framför sig – en ständig påminnelse om de vänner som aldrig kom tillbaka. Jag undrar vad han ser när han 14

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

betraktar det där fotografiet.

Och jag börjar önska att de andra var här med mig, för jag känner mig som en skolpojke som inte har läst läxan.

Jag hade planerat att läsa om Lyell på vägen hit, men bärarna tappade bort min väska med böcker i Southampton, så jag har bara ett dimmigt minne av vad som faktiskt hände – ett oväder, en lavin och fem döda män.

Den åldrige mannen sitter hopsjunken i sin rullstol och griper hårt om knäna.

Han är inte alls som jag hade föreställt mig. I Blödande men okuvade var Charles Tennant så rolig, han var den där typen som alla ville ha till bästa vän. Vad var det som förvandlade honom till den här bittre, orolige stackars mannen?

Jag antar att det som han gick igenom var mer än nog för vem som helst – fast efter vad som sägs förändrade det inte Edmund Lyell. Han förlorade ett ben och en hand, men hans liv blev framgångsrikt: boken, föreläsningsturnéerna, utnämningen till riddare …

Tennant missar ingenting. ”Har jag krossat era illusioner? Ni är väl inte en av de där förbaskade dårarna som har dyrkat oss sedan barndomen?” ”Nej”, säger jag tonlöst. ”Jag gjorde det tills jag fyllde nio, men sedan tog min storebror mitt exemplar av Blödande men okuvade. Han dricker just nu te i ert sällskapsrum. Han skulle ge vad som helst för att få vara här och tala med er.” ”Är det han som är den där idioten som har bestämt att 15

mi c h e l l e pav e r

ni ska försöka gå samma väg som vi uppför sydvästväggen?”

Jag blir förbluffad. ”Det visste jag inte att vi skulle.” ”Vet ni inte ens vart ni är på väg?”

För helvete, Kits, det borde du ha berättat för mig. ”Som jag just sa, sir, har jag hoppat in i sista minuten.

Jag … antar att de valde den vägen för att den är bäst.” ”Det är den, men ni kommer aldrig att klara det.” ”Varför inte? Ni gjorde det ju nästan.”

Han tvekar och får något vaksamt i blicken. ”Vi skulle ha klarat det om det inte hade varit för Lyell. Tro för all del inte på hans skepparhistoria. Han var en usel bergs­ bestigare, en undermålig ledare – och fåfäng. ’Hjältar’ är ofta det.”

Han talar med så stort hat att jag måste påminna mig om att han är över sextio, och, om man ska tro hans dotter, långt ifrån frisk. ”Sydvästväggen, sir”, vågar jag framkasta. ”Är det några problem med den?” ”Problem”, muttrar han. Han kastar en blick på fotografiet och ryggar sedan tillbaka med en egendomlig krampaktig rysning. Något glimtar till i hans ansikte – något som är mycket likt skräck.

Sedan är det borta och han är fullkomligt behärskad. ”Vad skulle det kunna vara för problem”, väser han hest, ”på världens farligaste berg? Känner ni till Himalaya?

Har ni klättrat här tidigare?” ”Nej, sir. Det är första gången jag är i Indien.”

16

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

”Herregud i himmelen.” Han ger mig en medlidsam blick som får mig att rodna.

Jag bestämmer mig för att kasta alla betänkligheter över bord och ställa den fråga som jag känner att jag måste ställa. ”Varför har ni själv aldrig skrivit någonting om klättringen, sir?” ”Vad tusan är det som ger er rätten att fråga mig det?”

Hans ton är stridslysten, men blicken glider mot skrivbordet, och jag hämtar andan. Kan det vara så att han faktiskt har skrivit något? ”Jag ber om ursäkt om jag var oförsynt”, säger jag försiktigt. ”Men jag är säker på att ni förstår varför vi alla är så fruktansvärt nyfikna. Det har gått nästan trettio år, och ni har aldrig talat om det, och inte skrivit heller …” ”En bror som klättrar med en bror?” spottar han fram. ”Är ni sams med honom?”

Bytet av ämne är omöjligt att missförstå, det är en förolämpning, och det stänger dörren för fortsatta frågor. ”Vi har klättrat tillsammans i många år”, svarar jag kort.

En misstrogen fnysning. ”Och de andra då?” ”Jag har inte träffat dem förrän i dag, vi hade inte sällskap hit …” ”Så varför vill ni bestiga det?” ”Förlåt?” ”Ni hörde mig, varför?” ”Måste man ha ett skäl?”

17

mi c h e l l e pav e r

Förbluffande nog tycks han gilla svaret. Mungiporna vänds neråt i ett bistert leende. Ni är väl medveten om att Norton betraktar det som svårare än Everest?” ”Ja, jag har läst det.”

I den efterföljande tystnaden känns det som om vålnaderna av Nortons olycksaliga kamrater, Mallory och Irvine, finns med oss i rummet.

Tystnaden fortsätter. Den gamle mannen tycks ha glömt mig. Han griper hårt om knäna och biter ihop tänderna. ”Det kommer att döda er om det kan”, säger han kärvt. ”Ja. Ni har ingen aning …” Än en gång ser han på fotografiet – och ryggar tillbaka med den där egendomliga krampaktiga rysningen.

Och nu är jag säker. Han är rädd. Charles Tennant, en av de tuffaste bergsklättrare som någonsin har funnits, är rädd för det där berget. ”Ge mig det där skrinet på skrivbordet”, fräser han och får mig att hoppa till. ”Eh – vilket då, sir?” ”Det som har en kangling på locket.” ”Förlåt, vad då?” ”Trumpeten, för tusan!”

Jag lyfter bort lårbenstrumpeten från locket och gör som han säger.

Han sätter mahognyskrinet i knät och täcker det sedan med båda händerna.

Mitt hjärta dunkar. Har han hållit mig kvar här av någon speciell anledning? Försöker han bedöma mig?

18

~ e x p e di t i on k a n c h e n j unga ~

Samlar han sig för att berätta för mig – vad då? Eller är det jag som låter tröttheten och spänningen göra mig förvirrad?

Tystnaden har blivit outhärdlig och han visar inga tecken på att bryta den.

Jag håller fortfarande lårbenstrumpeten i handen.

Munstycket är av svartnat silver, den andra änden är besatt med fläckiga turkoser. För att ha något att säga frågar jag honom hur instrumentet låter.

Han vänder snabbt på huvudet och stirrar på mig med ohöljd skräck. ”Hur så?” säger han hest. ”Hur det låter?

Vad tusan menar ni med det?”

Herregud, vad har jag sagt? Han blir likblek i ansiktet, läpparna får en gråaktig ton. Min tanklösa fråga tycks ha fått honom att tappa fattningen.

Han gungar fram och tillbaka och blicken vänds inåt, mot det förgångna. ”Varenda natt”, viskar han. ”Varenda natt, förstår ni, ser jag dem … mina kamrater från Kanchenjunga. Jag ser deras uppsträckta armar … jag hör deras rop på hjälp … Ja … jag kommer alltid att se dem …”

Jag försöker hitta vatten, whisky, vad som helst. En karaff på en bokhylla: konjak av lukten att döma. Jag häller upp lite i ett glas och håller mot hans läppar, men han knuffar undan mig med förbluffande kraft. ”Ut härifrån!” skriker han. ”Ut och kom inte tillbaka!”

19

Himalaya, 1935. Den unge läkaren Stephen Pearce reser till Indien för att delta i en expedition med sin äldre bror Kits. Teamet ska bestiga Kanchenjunga, världens tredje

En ny, hårresande och smygande otäck spökroman av Michelle Paver, författare till succéromanen Evig natt.

Expedition Kanchenjunga

Michelle Paver har gjort enorm succé med barnboksserierna Vargbröder och Bronsdolken.

Hon har också skrivit ett flertal romaner för vuxna, bland annat den kritikerrosade spökromanen Evig natt.

|

Michelle Paver föddes i Malawi i södra Afrika. Hon växte upp i London, studerade i Wimbledon och Oxford och hade en framgångsrik karriär som advokat under flera år, men ville innerst inne skriva.

Efter ett sabbatsår från det hektiska yrkeslivet blev hon författare på heltid.

högsta berg. En bedrift som ingen har lyckats med förut.

De följer bokstavligt talat i spåren på en tidigare, legendarisk expedition som slutade i katastrof. Fem män miste livet då, besegrade av vädrets makter, olyckor och höjdsjuka.

Medan förberedelserna fortskrider blir Stephen alltmer illa till mods. Och när expeditionen går av stapeln blir det bara värre. Det börjar med att han ser underliga saker i ögonvrån … Ju högre de kommer, desto värre blir mörkret. Det förflutna vilar tryckande och olycksbådande över gruppen, som ändå envist fortsätter.

Men ibland är sanningen så hemsk att det hade varit bättre att inte veta.

Michelle paver

Knarrande steg i skarsnö: en släpande, haltande gång – nej inte gång, det låter som om det är på alla fyra.

Om jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret ... Men jag kan inte. Jag står inte ut med tanken på vad jag kunde få se.

Michelle paver

Expedition Kanchenjunga

Kritikerröster om Evig natt

”Michelle Paver lyckas med det som ytterst få författare klarar av: att skrämma vettet ur läsaren med mycket enkla medel.” lotta olsson, dagens nyheter

”Det är en effektiv, underbart gammaldags spökhistoria som Michelle Paver skrivit, med en avundsvärt genomtänkt dramaturgi och små, små olycksbådande markörer längs vägen som tillsammans bildar något riktigt gastkramande.” helena dahlgren, bloggen dark places

”Förtrollande läsning” the guardian

ISBN 978-91-552-6325-6

9 789155 263256

Expedition_Kanchenjunga_sk_cover_tb2.indd 1

2016-05-10 17:27