9789176459751

WEN DIGONS FÖRBA N N ELSE

WEN DIGONS FÖRBA N N E LSE W illia m Ja m es H enr y

Rediger ad av

Rick Yancey

Översättning av Jan Risheden

6

REDAKTÖRENS TACK A t t redigera denna andra omgång av Will Henrys anteckningsböcker visade sig bli en än mer avskräckande uppgift än den första. Volymerna är fulla av historiska referenser vars riktighet behövde kontrolleras. Jag står i skuld till Jonathan DiGiovanni och redaktören Bara McNeill för deras omsorgsfulla och noggranna faktagranskning av manuskriptet.

För den generösa hjälp som jag har fått med att granska de språk som talas i boken vill jag tacka dr Sylvie Blum-Reid, dr Hana Filip och Linda Kittendorf.

Liksom till den första volymen av Monstrumologen bidrog dr Jeffrey Wilt med insikter i den mänskliga anatomin och dess funktioner. Hans outsinliga tålamod och vänliga mottagande av en lekmans illa formulerade frågor var sannerligen ovärderligt.

Min agent Brian DeFiore, vars entusiasm för detta projekt inte tycks känna några gränser, läste de tidiga versionerna av manuskriptet. Genom hela redigeringsprocessen gav han förslag på ytterligare områden att undersöka och gav mig vägledning när vissa efterforskningar hamnade i plötsliga återvändsgränder. Jag skattar mig lycklig som har honom som agent och är stolt över att kunna kalla honom för min vän.

Jag kan inte nog tacka min familj för deras otroliga tålamod, förståelse och stöd medan jag arbetade med denna bok. Mina söner har alltid varit mina största fans. Tack, killar.

Den som jag utan vidare är skyldig mest är min fru, Sandy, som denna bok är tillägnad. Utan hennes kärlek och obändiga lojalitet, hennes outtröttliga entusiasm och kompromisslösa ärlig­het, skulle jag sannerligen vara vilse. Hon är min bästa vän.

7

8

Fa sa ns fu llt indian mord ian agent Shor t har WINN IPEG, 14 dec. Ind er med upplysn ingar anlänt hit från Berens Riv som inträffade tretton om ett fas ans ful lt mord ren s River-reserva tet. kilometer väs ter om Be av tyfus började yra En ind iankv inn a som led tro dde att hon hade av feb er. Hennes make beslöt att hon måste bliv it en ”wendigo”, och att hon åt upp and ra död as för att förhindra Han vred runt hen nes medlemm ar av sin stam.

Ind ianen häk tades, ts. huv ud tills nacken brö ank lagad för mord.

9

SKÖT HÖVDINGEN PÅ DENN ES EGEN ORDER de R. G. WINNIPEG, Man itoba , 27 okt. – I dag anlän wa, Otta i en polis Chamberla in från den federala eul, Lacs vid nt nage samt B. J. Bann alaty ne, india Två av indimed tre india ner som de hade gripit. ing förra hövd sin it aner na anklagas för att ha skjut nordost mil iofem vintern vid Cat Lake, cirka femt rna fånga båda de om Dinordwic. Den historia som : berät tar är i korthet som följer n AhCat Lake -indi aner nas hövd ing, vid nam , och galen Wah-Sa-Keh-Mig, blev en ”wendigo”, eller rådet Stam beordrade fångarna att skjuta honom. i två daga r, tillka llade s och disku terade ärendet s order vare fter de kom fram till att hövd ingen am och wigw måste åtlyd as. ”Wendigon” låg ner i sin honom. a visade med sina händer var de skulle skjut kropp, hans Då han var död staplades ved på t indienlig t och elden hölls vid liv i två daga r, vilke onda s ingen aner nas tro fullkomligt förintade hövd ne, alaty Bann ande. Ärendet rapp orterades till mr några av ttas men då Cat Lake -stam men inte omfa på fallet. fördrag fick särskild lagstiftning tillämpas eul där Polismäst are Chamberla in for till Lacs och upp, slöt isare vägv två mr Bann alaty ne och tio på mil tio ndra etthu på n de tillryggala de färde des mför geno a nern india två de daga r. Gripandet av rätta . och de kom i dag hit för att ställa s inför

10

PROLOG September 2009 »Urklipp«

L ä s e r s k a n var en pensionerad lärarinna vars mor hade flyttat in på institutionen 2001. Varje vecka de följande fem åren gjorde läserskan halvtimmesfärden med bil från Alachua till Gainesville för att besöka sin mor. Vid mildare väderlek satt de på samma stenlagda innergård, inbäddad mellan ålderdomshemmets två huvudbyggnader, där hon nu satt tillsammans med mig. Mitt på gårdsplanen gurglade en fontän, på tre sidor omgiven av bord i kaféstil som målats om gång på gång för att klara det tropiska Floridaklimatets nedbrytande atmosfär. Till och med nu, i slutet av september, var luften tung av fukt och temperaturen låg runt trettio grader – och det var i skuggan.

Hennes mor hade gått bort 2006, men läserskan kom fortfarande tillbaka varje vecka för att läsa för de vårdtagare som antingen saknade familj eller vars familjer sällan eller aldrig besökte dem. Föreståndaren hade gett mig hennes namn och telefon­nummer. Nej, hade han sagt, såvitt han visste hade mannen som kallat sig William James Henry inte haft någon närmare relation till någon annan av de boende. Den enda besökare han hade haft var kvinnan som nu satt mittemot mig och drack ur ett högt glas iste där all is hade smält. Hon kanske kunde hjälpa mig, hade föreståndaren sagt. »Jag kan inte hjälpa dig«, sade läserskan till mig nu. »Så han sa aldrig någonting?« frågade jag.

11

»Bara vad han hette och vilket år han var född.« »1876.« Hon nickade. »Jag brukade retas med honom. ›Men William, inte kan du väl vara född för så länge sedan?‹ brukade jag säga, men då nickade han bara – och sedan sa han det igen.« »Vad gjorde han när du läste för honom?« »Stirrade rakt ut i luften. Ibland somnade han.« »Fick du någonsin en känsla av att han verkligen lyssnade?« »Det var inte det som var poängen med läsningen«, sa hon. »Vad var poängen, då?« »Sällskap. Han hade ingen. Utom varannan tisdag klockan två, för då hade han mig.« Hon smuttade på teet. Fontänen plaskade. Vattnet i bassängen droppade över kanten och skvätte ner på stenläggningen.

Fontänen hade sjunkit ner mer än en decimeter i den mjuka, sandiga jorden. Vid ett bord på andra sidan av innergården satt två vårdtagare, en man och en kvinna, och höll varandra i hand medan de betraktade – eller verkade betrakta – ljusets spel i vattenkaskaderna. Läserskan nickade åt deras håll. »Det är klart, ett tag hade han henne också.« »›Hade‹ henne? Vem är hon?« »Hon heter Lillian. Hon var Williams flickvän.« »Flickvän?« »Inte bara hans. Sedan jag började komma hit har hon haft runt tolv olika pojkvänner.« Läserskan skrattade till. »Hon har Alzheimers, stackarn, går från man till man och är som ett plåster i några veckor innan hon tappar intresset och ›plockar upp‹ någon annan. Personalen kallar henne för ›hjärtekrosserskan‹. En del av vårdtagarna tar det väldigt hårt när hon går vidare.« »Gjorde William det?« Hon skakade på huvudet. »Svårt att säga. William var…« Hon sökte efter rätt ord. »Ibland undrade jag om han kanske var autistisk. Att det inte alls handlade om demens utan om något han hade lidit av hela livet.« »Han var inte autistisk.« 12

Hon tog blicken från Lillian och Lillians sällskap och såg på mig med frågande min. »Inte?« »När han hade dött hittade de ett antal gamla anteckningsböcker som låg gömda under hans säng. Ett slags dagbok eller memoarer som han måste ha skrivit innan han kom hit.« »Säger du det? I så fall vet du mer om honom än jag.« »Jag vet vad han skrev om sig själv, men jag vet inget om honom«, sa jag försiktigt. »Jag har bara läst de tre första anteckningsböckerna och de är… ganska bisarra.« Hennes intensiva blick gjorde mig besvärad. Jag skruvade på mig och tittade bort på Lillian. »Skulle hon minnas honom«, undrade jag högt. »Det tvivlar jag på.« »Jag borde väl fråga henne«, sa jag utan större entusiasm. »De brukade sitta tillsammans i timmar«, sa läserskan. »De pratade inte. Satt bara och höll varandra i handen och stirrade ut i luften. På sätt och vis var det gulligt, om man inte tänkte på det oundvikliga.« »Det oundvikliga?« Jag antog att hon menade döden. »När nästa karl skulle fånga hennes intresse. Han som sitter med henne nu heter Kenneth, och honom har hon varit med i ungefär en månad. Om en vecka eller så skulle jag tro att stackars Kenneth är ensam igen.« »Hur tog Will det – när hon lämnade honom?« Läserskan ryckte på axlarna. »Jag märkte inte att det påverkade honom över huvud taget.« Jag fortsatte betrakta Lillian och hennes kavaljer någon minut till. »Det betyder inte att det inte gjorde det.« »Nej«, sa hon. »Det gör det inte.« Samma eftermiddag träffade jag Will Henrys läkare, mannen som hade dödförklarat honom natten den 14 juni 2007. Han hade haft Will som patient sedan denne kom till institutionen. »Han påstod att han var född 1876«, sa han med en road glimt i ögat.

13

»Jo, jag har hört det«, sa jag. »Hur gammal tror du att han egentligen var?« »Svårt att säga. Någonstans mellan nittiofem och hundra, kanske. Men i förträfflig form för sin ålder.« »Bortsett från demensen, då.« »Ja, men demens är oundvikligt om man lever tillräckligt länge.« »Vad var dödsorsaken?« »Ålderdom.« »Hjärtinfarkt? Ett slaganfall?« »Någotdera, antagligen. Svårt att säga utan en obduktion.

Men han genomgick sin sista hälsoundersökning med beröm godkänt.« »Syntes det något… fanns det några tecken på… kanske någonting konstigt med… Vet du om det någonsin togs något blodprov på honom?« »Ja, givetvis. Det ingick i hälsoundersökningen.« »Och hittade ni någonting… ovanligt?« Läkaren lade huvudet frågande på sned, och jag fick en känsla av att han fick anstränga sig för att inte le. »Som till exempel?« Jag harklade mig. När jag uttalade den högt verkade idén ännu mer befängd. »I anteckningsböckerna skriver Will Henry om att han blev, öh, infekterad av någon sorts parasit när han var elva–tolv år. Något i stil med en bandmask, fast mycket mindre, som ger värden ovanligt långt liv.« Läkaren nickade. Ett kort ögonblick missförstod jag gesten som ett tecken på att han hade hört talas om en symbiotisk varel­ se av det slaget. Och om den delen av Will Henrys fantastiska levnadsberättelse var sann, vad kunde då mer vara det? Var det möjligt att en vetenskap vid namnet monstrumologi verkligen hade praktiserats i slutet av artonhundratalet av män som hans förmyndare, den genialiske och gåtfulle Pellinore Warthrop? Var det möjligt att jag inte hade en skönlitterär historia i min ägo, utan en sann skildring av ett synnerligen extraordinärt livsöde 14

som sträckte sig över mer än ett århundrade? Den centrala frågan, den som fick mig att vakna kallsvettig och darrande mitt i natten, den tanke som hemsökte mig när jag försökte somna om… Kunde monster finnas på riktigt?

Mitt hopp – om det nu var så man skulle kalla min känsla – var kortlivat. Läkarens nick var inte avsedd att signalera igenkännande, utan bara ett sätt att vara artig. »Visst vore det trevligt?« frågade han retoriskt. »Men nej, hans blod var helt normalt. Lite högt kolesterolvärde. Men annars…« Han ryckte på axlarna. »Skiktröntgen eller magnetröntgen, då?« »Vad tänker du på?« »Gjordes det på honom någon gång?« »Delstaten finansierar inte onödiga undersökningar i ett fall som mr Henrys. Min uppgift var att göra hans sista dagar så behagliga som möjligt, och det gjorde jag. Får jag ställa en fråga?

Vart tänker du att det här ska leda?« »Vad har det för betydelse, menar du?« »Ja.« »Jag vet inte riktigt. Delvis handlar det väl om själva mysteriet.

Vem var den här figuren egentligen? Varifrån kom han och hur hamnade han i den där avloppstunneln? Och varför skrev han sina memoarer eller sin roman eller vad det nu är? Fast allra mest handlar det nog om att jag har lovat en sak.« »Lovat Will Henry något?« Jag tvekade. »Nej, föreståndaren. Han gav mig anteckningsböckerna och bad mig läsa dem, för att se om det fanns några ledtrådar till var vi kan hitta Will Henrys släktingar. Någonstans måste det finnas någon som kände honom innan han kom hit.

Alla har någon.« Läkaren log. Han förstod. »Och tills vidare är du den enda någon han har.« Jag lade mina anteckningar från samtalen med läserskan och läkaren i den allt digrare mapp jag hade om Will Henry, sedan 15

lade jag mappen i en skrivbordslåda med ännu ett löfte om att jag inte skulle bli besatt av uppgiften utan bara arbeta med den då mitt övriga schema tillät det. Jag hade en deadline på en bok som närmade sig, familjeplikter och egna bekymmer. De gamla anteckningsböckerna med sina spruckna skinnpärmar och gulna­de sidor fick ligga ostörda i en trave bredvid skrivbordet.

De tre första skulle jag följande år publicera med titeln Monstru­ mologen i hopp om att en läsare någonstans skulle känna igen någonting i dem.

Det var en långsökt idé. Av juridiska skäl måste anteckningsböckerna presenteras som skönlitteratur. Även om någon kände igen namnet William James Henry kunde det uppfattas som ett sammanträffande, men någonting i berättelsen kunde kanske tända igenkännandets gnista. Kanske hade han underhållit sina barn eller barnbarn med berättelsen om de bisarra och skrämmande varelser som kallades för anthropophager. Han hade uppen­barligen varit en bildad man. Kanske hade han till och med någon gång i sitt förflutna publicerat något under eget namn – om nu William James Henry verkligen var hans riktiga namn.

Efter att man hittade honom i avloppstunneln hade polisen tagit hans fingeravtryck. Personen som påstod sig heta William James Henry hade aldrig gripits av polisen, aldrig gjort militärtjänst eller haft något arbete där lagen krävde att hans fingeravtryck registrerades.

Jag tänkte att om berättelsen i de första tre anteckningsböckerna var påhittad – vilket den måste vara, med tanke på ämnet – så hade kanske författaren i sitt dementa tillstånd kommit att identifiera sig så mycket med sin huvudperson att han blev Will Henry. Underligare saker än så har hänt hispiga författare.

Jag hade ägnat hela sommaren åt att finkamma internet, ringa folk och intervjua alla som jag trodde kunde ha det lilla gryn av värdefull information, den borttappade nyckel som skulle släppa fram sanningen från det förflutnas envisa förvar.

Mot slutet av september, när jag satt vid mitt skrivbord, än en gång drabbad av ett svårt fall av skrivkramp, sökte sig min blick 16

till anteckningsböckerna. På ren impuls drog jag fram den fjärde volymen och bläddrade fram en sida på måfå. Till min stora förvåning halkade ett tidningsurklipp ut på skrivbordet.* Mitt hjärta började bulta av upphetsning och jag bläddrade igenom resten av boken, där fler papperslappar fanns instoppade mellan sidorna, som om anteckningsboken också hade fått tjänstgöra som Will Henrys klippbok.

Under de följande tre dagarna hittade jag fler dokument mellan sidorna till resten av anteckningsböckerna. Jag påbörjade en ny mapp som fick etiketten »Urklipp«, ordnade efter sin plats i böckerna (med andra ord efter volym och sidnummer), till­sammans med anteckningar om eventuella vägar för vidare forskning. Jag kan intyga äktheten hos somliga av dem (till exempel artikeln från New York Times) medan andra, såsom Abram von Helrungs visitkort, ännu inte helt har verifierats. Jag kan inte med hundraprocentig säkerhet säga att de inte är förfalskningar eller del i någon mycket besynnerlig kreativ övning som anteckningsböckernas författare har ägnat sig åt.

R. Y. Gainesville, Florida

* Återges i början av denna bok.

17

18

»Stundom föder logiken monster.« H en r i Poi nca r é

19

20

BAND IV Ödslighet

»TY VILDMAR K ENS PANIK H ADE K ALL AT PÅ HONOM MED DENNA F JÄRR AN RÖST – DE OTÄMJDA VIDDER NAS MAKT – DEN FÖRÖDANDE ÖDSLIGHETENS LOCK ELSE .« – ALGER NON BL ACKWOOD

21

22

ETT

»Vad är jag, Will Henry?« J a g vill inte komma ihåg de här sakerna.

Jag vill slippa dem, slippa honom. För nästan ett år sedan lade jag ner pennan och svor att jag aldrig skulle ta upp den igen. Låt det dö med mig, tänkte jag. Jag är gammal. Jag är inte skyldig framtiden någonting.

Snart kommer jag att somna in och vakna från denna fasansfulla dröm. Den ändlösa natten kommer att falla och jag kommer att stiga upp.

Jag längtar efter den natten. Jag fruktar den inte.

Jag är mätt på rädsla. Alltför länge har jag stirrat ner i avgrunden, och nu stirrar avgrunden tillbaka på mig.

Mellan sömnen och vakan är det där.

Mellan uppstigandet och vilan är det där.

Det är alltid där.

Det gnager på mitt hjärta. Det tuggar på min själ.

Det finns inga mänskliga ord för det jag menar.

Det är den kala grenens och den kalla stenens språk, uttalat med bergsvindens dystra viskning och regnets metronomiska dropp-dropp-dropp. Det är den sång som snön sjunger då den faller och det skorrande oljudet när solskenet splittras av löv­ verket och silas ner i ömkliga knippen.

Det är vad de oseende ögonen ser. Det är vad det döva örat hör.

23

Det är den romantiska balladen som dödens famntag sjunger; den högtidliga psalmen från köttslamsor som faller från blodiga tänder; sorgesången från det uppsvällda liket som ruttnar i solen och den graciösa balett som dansas av likmaskarna när de slingrar sig i ruinerna av Guds tempel.

Här i detta gråa land har vi inget namn. Vi är kadavren som speglas i det gula ögat.

Våra ben bleks innanför vårt skinn; våra tomma ögonhålor betraktar den hungriga kråkan.

Här i skuggriket skrapar våra ihåliga röster likt en flugas vingar mot stillastående luft.

Vårt språk är imbecillernas språk, idioternas meningslösa pladder. Roten och rankan har mer att säga än vi.

Jag vill visa dig någonting. Det finns inget namn för det; det har ingen mänsklig symbol. Det är gammalt och dess minne är långt.

Det kände världen innan vi gav den ett namn.

Det vet allt. Det känner mig och det känner dig.

Och jag ska visa det för dig.

Jag ska visa dig.

Så låt oss gå, du och jag, likt Alice ner i kaninhålet, till en tid då det fortfarande fanns mörka platser i världen och då det fanns män som tordes utforska dem.

Jag, en gammal man, är en pojke igen.

Och monstrumologen, död sedan länge, lever.

Han var en enstöring som omgärdade sig med tystnader, ett geni som förslavats av sin egen despotiska tanke, pedantiskt noggrann i sitt arbete och vårdslös med sitt yttre, stundtals drabbad av förlamande melankoli och driven av demoner lika förfärande som de påtagliga monster han jagade.

Han var en hård man, envis och kylig, ibland på gränsen till grym, med outgrundliga motiv och orubbliga förväntningar, en sträng herre och en krävande lärare – när han inte ignorerade 24

mig fullständigt. Det kunde gå dagar utan att vi växlade ett enda ord. Jag kunde lika gärna ha varit en av alla de dammiga gamla möblerna i något bortglömt rum i huset där hans släkt hade bott i generationer. Om jag hade rymt skulle det utan tvekan ha tagit flera veckor innan han hade märkt det. Sedan kunde jag plötsligt och utan förvarning befinna mig i brännpunkten för hans uppmärksamhet, en synnerligen obehaglig upplevelse som kunde kännas som att drunkna eller krossas under ett stenblock.

Hans ögon, mörka men samtidigt skinande som av ett inre ljus, kunde vändas mot mig. Ögonbrynen rynkades, läpparna spändes och blev vita; samma uttryck av intensiv koncentration som jag hade sett hundra gånger vid obduktionsbordet när han snittade upp någon namnlös varelse för att utforska dess inre. En blick från honom kunde blottlägga mig fullständigt. Mången timme ägnade jag åt fåfänga funderingar över vilket som var värst, att bli ignorerad av honom eller att bli sedd.

Men jag stannade. Han var allt jag hade, och det är inte tomma ord när jag säger att jag var allt han hade. Sanningen är att jag, fram till hans död, var hans enda varaktiga sällskap.

Så hade det inte alltid varit.

Han var en enstöring men ingen eremit. Då, i seklets sluttamp, var monstrumologen en mycket efterfrågad person. Dagligen anlände brev och telegram från hela världen, från folk som rådfrågade honom, bjöd in honom att hålla föredrag eller bad honom om hjälp med det ena eller det andra. Han föredrog fältet framför laboratoriet och kunde släppa allt han hade för händer på ett ögonblicks varsel för att undersöka någon sällsynt art som skådats någonstans. I sin garderob hade han alltid en färdig­ packad resväska och sin fältutrustning.

Han såg fram emot Monstrumologiska Sällskapets årliga symposium i New York, där forskare med samma filosofiska inriktning som han under två veckor lade fram avhandlingar, utbytte tankar, delade med sig av nya upptäckter och, vilket kunde tyckas förvånande, drog runt på varenda bar och krog 25

på Manhattan. Kanske var det ändå inte så besynnerligt. Dessa män sökte aktivt efter saker som skulle få den överväldigande majoriteten av deras medmänniskor att springa i väg så fort som benen kunde bära dem. De prövningar som de utstod under sitt verk gjorde det nästan nödvändigt med någon form av dionysisk urladdning. Undantaget från denna sed var Warthrop. Han rörde varken alkohol eller tobak eller någon drog som förvanskade sinnet. Han fnös åt dem som han ansåg vara slavar för sina laster, men egentligen var han själv inte annorlunda – men hans last var det. Faktum är att man med fog kunde påstå att hans var den farligaste av alla. Det var trots allt inte vinrankans frukt som blev Narcissus död.

Brevet som anlände på senvåren 1888 var bara ett av många ur den dagens skörd – en oroväckande skrivelse som snabbt kom att fängsla honom.

Brevet var poststämplat i New York och löd som följer: Käre dr Warthrop.

Enligt pålitliga källor ämnar vår ärade ordförande von Helrung presentera följande avhandling vid den årliga kongressen i New York i november detta år. Att det är han som har författat detta uppseendeväckande förslag är jag fullkomligt övertygad om, och skulle inte besvära er om jag hyste minsta tillstymmelse till tvivel.

Mannen har uppenbarligen förlorat förståndet. Jag bryr mig lika lite om detta som jag bryr mig om honom, men mina farhågor är berättigade.

Jag uppfattar hans försåtliga påståenden som ett genuint hot mot legitimiteten hos vårt kall, och det riskerar att döma vårt arbete till glömskan eller – än värre – döma oss att i allmänhetens ögon jämställas med charlataner och kvacksalvare. Sålunda anser jag det inte vara någon överdrift att frukta att hela vår vetenskaps framtid är i fara.

När ni väl har läst detta vedervärdiga dravel är jag övertygad om att ni instämmer i att vårt enda hopp ligger i att kunna framlägga ett kraftfullt svar när han har fullbordat sin presentation. Och jag kan inte tänka mig någon som är bättre lämpad att bestrida vår högt ärade ordförandes 26

upprörande och farliga påståenden än ni, dr Warthrop, hans generations ledande kännare av läran om avvikande naturhistoria.

Jag förblir, som alltid, etc., etc.

Er ödmjuke tjänare, En Oroad Kollega

Det räckte för doktorn att läsa igenom den bifogade avhandlingen av Abram von Helrung en enda gång för att han skulle övertygas om att brevskrivaren hade rätt i åtminstone ett avseende.

Förslaget utgjorde verkligen ett hot mot legitimiteten hos hans älskade yrke. Att han var det bästa – och uppenbara – valet när det gällde att tillbakavisa världens högst aktade monstrumologs påståenden behövde ingen övertala honom om. En del av Pellinore Warthrops genialitet var den orubbliga insikten om att han var just ett geni.

Så allt annat lades åt sidan. Besökare avvisades. Brev förblev obesvarade. Alla inbjudningar avböjdes. Hans studier övergavs.

Sömn och föda reducerades till ett minimum. Hans trettiosju sidor långa monografi, med den tämligen otympliga titeln Skall vi låta den monstrumologiska naturfilosofin förvisas till sop­ tunnan? Ett svar till den ärade ordförande dr Abram von Helrung angående hans Förslag att utreda och överväga att i förteckningen över av­vikande arter införlemma vissa mytologiska varelser, hittills ansedda av övernaturligt ursprung, vid Sällskapet För Den Monstrumologiska Vetenskapens Främjandes etthundrationde årliga kongress, genomgick åtskilliga omarbetningar och finslipningar under den följande, hektiska sommaren.

Han engagerade naturligtvis mig i företaget som forsknings­ assistent, utöver mina plikter som kock, hushållerska, betjänt, tvättare och springpojke. Jag hämtade böcker, tog diktamen och spelade rollen som publik till hans stela, överdrivet formella och ibland skrattretande omständliga presentation. Han stod rak som en eldgaffel med de smala armarna stelt hållna bakom ryggen, blicken stadigt fäst vid golvet och hakan riktad nedåt så att hans annars så fängslande mörka ögon gömdes i skugga.

27