Issuu on Google+


Sarenbrandt v 36 inl.indd 3

10-07-08 14.15.37


Sarenbrandt v 36 inl.indd 6

10-07-08 14.15.37


Med ena ögat kikade hon in genom den smala dörrspringan. Hon anade spjälsängens vita kanter och höll andan. Sakta tryckte hon upp dörren ytterligare några centimeter för att få bättre överblick. Ja, det här var precis vad hon var ute efter. Äntligen kunde hon slappna av. Sängens nya placering vid fönstret tilltalade henne mer än de två tidigare försöken. Nu behövde hon inte ens sätta sin fot i rummet för att ha fullständig kontroll. När hon klev över tröskeln, kände hon hur värmen spred sig i kroppen. Det var bara en tidsfråga innan någon skulle ligga i den lilla sängen och sprattla med benen. Men än gapade den av tomhet. Hon drog i speldosans tunna snöre och den lilla nallebjörnen började spela Blinka lilla stjärna. Snöret sögs in i nallen, centimeter för centimeter. Snart skulle det ta slut och nallen tystna. Ögonen tårades, hon blev så lätt rörd. I nio månader hade hormonerna spelat henne ett spratt. Ända från dag ett hade hon varit nervös för att något skulle gå snett. Ingenting fick gå fel, det skulle hon inte överleva. Så fort bebisen var född, kunde hon pusta ut en aning och glädjas. Till dess fick hon bara försöka stå ut och helt enkelt lita till fullo på kroppens förmåga och ödets barmhärtighet. Hon kunde inte låta bli att putta till de färgglada leksaksdjuren som hon monterat upp i ett snöre i taket ovanför sängen. Fiskarna hoppade fram och tillbaka och snurrade runt. Bebisen skulle älska dem, det kunde inte bli annat än succé. 7

Sarenbrandt v 36 inl.indd 7

10-07-08 14.15.37


Allt var så gott som klart, men bebisen fick inte komma riktigt än, rummet stank fortfarande av målarfärg. Konstigt, det var två dagar sedan hon hade målat det sista penseltaget. Kanske hade hon tagit för mycket färg? Tre strykningar hade krävts innan hon känt sig helt nöjd med resultatet. Efter allt slit vore det inte så kul om spacklet ändå syntes igenom. Hon funderade på om hon verkligen hade låtit färgen torka in ordentligt mellan strykningarna och tryckte sitt pekfinger mot väggen för att ta reda på svaret. Fingertoppen fastnade lite lätt och hon kände efter med tummen om den var kladdig. Nej, nu höll den här evighetslånga förberedelsen på att spåra ur. Hon hade så mycket tid att hon inte visste vad hon skulle göra av den. Såklart att väggarna skulle sluta lukta innan rummet behövdes, punkt. Hon såg sig omkring igen och konstaterade att det egentligen bara fanns två saker som återstod: att bädda sängen och att montera tavelramar. Magkänslan varnade henne för att det kunde betyda otur att förbereda precis allt när barnet inte ens hade kommit. Tänk om det skulle hända något under förlossningen? Hon tittade sig omkring. Allt var perfekt ordnat. Lakan fanns på en armlängds avstånd ifrån henne i barngarderoben, nytvättade med parfymfritt tvättmedel. Bestämt skakade hon av sig den olustiga känslan. Hon öppnade garderoben och tog fram lakanen. Samtidigt kände hon en spark från insidan och kunde inte annat än att tolka det som en uppmuntran. Hon böjde sig över sängen och försökte göra sitt bästa för att släta ut det något skrynkliga överdragslakanet över madrassen. Det var inte så lätt, magen var i vägen. Just det, kisskyddet skulle dit också. Hon började om från början och tryckte handen mot madrassen. Var den inte väl hård för en liten skör krabat? Hon tog upp den mjuka, platta kudden och drog på örngottet. Allt var så smått och sött att hon blev rörd till tårar 8

Sarenbrandt v 36 inl.indd 8

10-07-08 14.15.37


igen. Påslakanet kändes mjukt och följsamt över täcket. Hon öppnade verktygslådan och tog upp borrmaskinen. De tre tomma tavelramarna lade hon i sängen så länge och sköt bort den en bit från väggen, så att det inte skulle singla ner skräp när hon borrade. Hon blundande och föreställde sig tre svartvita bilder på barnet: en porträttbild, en närbild på fötterna och en helfigursbild. Precis ovanför barnets huvud vid änden av sängen skulle de sitta. Hon måttade avstånden, markerade med ett kryss och riktade slagborren mot betongväggen. Första och andra hålet avklarat. Precis när hon tryckte på knappen för att med kraft pressa in borren i väggen för sista gången, slant hon och träffade vänster hand. Förvånad tappade hon borrmaskinen i golvet, inte på fötterna som tur var. Hon kände hur det droppade från den skadade handen och hon hade bara en sak i huvudet: att blodet inte fick träffa någonting i rummet. Det skulle vara ett dåligt tecken. På fönsterbänken hittade hon en tunn bomullsfilt som hon svepte om handen samtidigt som hon tittade sig panikslaget omkring. Inga röda fläckar på täcket, tack och lov. Mattan var intakt. Hon skulle precis pusta ut då hon stelnade till. Det var någonting på en av ramarna i sängen, den med guldkant där porträttet skulle sitta. Magen drog ihop sig och hon fick huka sig framåt för att stå ut med smärtan. Förskräckt lyfte hon upp tavlan och torkade bort en stor blodfläck från glaset. Speldosan tystnade.

9

Sarenbrandt v 36 inl.indd 9

10-07-08 14.15.37


Lรถrdagen 28 augusti

Sarenbrandt v 36 inl.indd 11

10-07-08 14.15.37


Kaoset var ett faktum när dörrarna till Hammenhögs idrotts­förenings loppmarknad öppnades en minut före utsatt tid. Hjältarna som jobbade innanför magasinets två portar blev näst intill nedtrampade av hetsiga loppisveteraner som visste att det handlade om att vara först för att lyckas slita till sig fynden. Den svenska försiktigheten var som bortblåst. Loppmarknaden var utspridd på tre olika våningar och vid första trappan upp i huset blev det tvärstopp, eftersom folk vällde in från två håll. De trafikstockade infarterna till Stockholm kändes närmast genialiskt utformade jämfört med det här. En adrenalinstinn, äldre man pressade sig bestämt förbi alla andra i kön där folk hade stått och pinkat in sitt revir i minst en timme. Han skulle först uppför trappan till vilket pris som helst och Johanna Winter kände att hon var fel person på fel plats. Det retliga var att hon inte ens var ute efter något särskilt, hon ville bara strosa runt i lugn och ro. Och så hade hon hamnat på minerad mark. Hammenhögs IF:s loppis var alltid lika med inbördeskrig. Hon försökte skydda sig bland alla vassa armbågar. En höggravid mage på en inomhusloppmarknad var ingen vinstlott, men det gick inte att ångra sig. Johanna var fast och fick snällt följa strömmen. Den klaustrofobiska känslan kom krypande och tankarna spann snabbt i väg. Hon fick plötsligt en kons­tig känsla av att någon iakttog henne. När hon lyfte blicken mot våningen ovanför tyckte hon sig skymta någon som försvann runt hörnet. 13

Sarenbrandt v 36 inl.indd 13

10-07-08 14.15.37


vecka 36 Det var det dåliga vädrets fel att Johanna stod inklämd mitt i en ranglig trätrappa. Inte nog med det, tre centimeter från hennes luktkänsliga näsa fanns en svettstinkande armhåla tillhörande en man i en träningsoverall i bruna nyanser. Hon kunde inte röra sig och tittade desperat efter Eric, men såg bara trehundra andra huvuden. Hormonerna manade henne att bita träningsoverallsgubben i armen, men förnuftet segrade. I stället fick hon en sur uppstötning att fokusera på. Var skulle hon placera den? Bara att svälja. Veckan i Skåne hade varit allt annat än rofylld, men hon hade inte förväntat sig något annat eftersom de reste med familjen Malm, inklusive deras busiga tvååring Nicole. De hade hunnit njuta en hel del ändå. Dessvärre mest under regnmoln, men solen glimtade till då och då som en liten påminnelse om att den faktiskt existerade. Österlen var en nyhet för dem allihop. Förmodligen hade de heller aldrig hamnat där om det inte vore för att Johannas föräldrar hade köpt ett hus i fiskeläget Brantevik, en halvmil söder om Simrishamn. Läget var perfekt, ett stenkast från en av byns två hamnar. Nackdelen var att huset var litet, bara omkring femtio kvadratmeter. När man kom in genom entrén, hamnade man direkt i ett kombinerat kök och vardagsrum med högt i tak och nyinsatta vitmålade träbjälkar. Allt var vitt, i alla fall innan Nicole hade gått loss med målarfärgerna. Till vänster om vardagsrummet låg badrummet och ett litet sovrum. Ovanpå fanns det ett mysigt sovloft med snedtak där hon och Eric sov gott under ackompanjemang av smattrande regn på plåttaket. Kruxet var som sagt storleken. Först hade Agnes och Tobbe tänkt bo med Nicole i vardagsrummet. Tills de upptäckte hur det såg ut. Tack och lov bestämde de sig i stället för att ta det enda lediga rummet på Lapphörnan, ett Bed & Breakfast som låg precis bredvid. 14

Sarenbrandt v 36 inl.indd 14

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti Brantevik var kreatörernas smultronställe. Det kryllade av konstnärer, trogna gäster som återkom varje sommar, men hon gissade att Agnes inte skulle tillhöra en av de frälsta. Bästa kompisens attityd den här veckan hade provocerat henne. Agnes blev arg över småsaker och gnällde mer än vanligt. Någon loppis orkade hon inte med, utan låg just nu hemma och tjurade. På måndag var semestern över. Johanna suckade där hon stod fastlåst i trappan. Hennes Eric skulle då sätta sig framför datorn och justera SGA- och PGA-minnesparametrarna i Oracle-10g-databaserna. Det var hans jobb, så det var inget konstigt med det. När ett ORA-600-fel dykt upp i alertloggen satt Eric och felsökte på Metalink. Årets mest spännande jobbhändelse var när han fick sätta upp en dataguardlösning med asynkron­överföring. Då var han precis lika adrenalinstinn som hon blev när hennes nyhet diskuterades i tv-programmens morgon­soffor. Hon sökte Eric med blicken, men såg fortfarande inte skymten av honom. Förgäves längtade hon efter hans stora varma händer som masserade hennes spända axlar och ömmande ryggslut. Det var jobbigt att stå upp. Obehaget ville inte heller riktigt ge med sig. Hon hade en stark känsla av att någon studerade henne från samma ställe som nyss på över­ våningen. Försiktigt lyfte hon blicken och såg nu att ett huvud försvann bakom bokhyllorna. Det var verkligen någon som spanade in henne. Och mobilen låg hemma i huset. Det kunde förstås vara ett barn som skojade med henne, men hon började känna mer och mer att hon ville därifrån. Det var bara en dag kvar i Skåne innan de skulle hem, försökte hon påminna sig. Hon längtade efter att få vara ledig och bara ta det lugnt inför förlossningen. Som frilansande journalist kunde hon visserligen sällan koppla bort jobbet, men hon 15

Sarenbrandt v 36 inl.indd 15

10-07-08 14.15.38


vecka 36 hade inga planer på att bli anställd igen. När hon jobbade som nyhetsreporter på kvällstidningen Pressen hade hon känt sig livegen, nu var hon åtminstone fri. Kombinationen kvällstidning och familjeliv verkade också knepig. Vissa kollegers brist på respekt för människor var det andra skälet till att hon inte ville vara kvar. Den bristfälliga empatin kändes i atmosfären och gjorde henne illa berörd. Och då var hon definitivt inte rätt person på en sådan redaktion. Hon hade aldrig ångrat sin sorti från Pressen, men saknade ibland arbetskamraterna och tempot. Nu var karriären inte alls i fokus av naturliga skäl. Snart skulle hon föda sitt första barn. Det handlade bara om veckor nu, kanske dagar. Hon såg fram emot förlossningen med skräckblandad förtjusning. Den känslan var hon inte ensam om. Det var helt otroligt att hon och hennes bästa kompis hade blivit med barn nästan samtidigt. Båda var i tredje trimestern, Johanna skulle föda inom några veckor och Agnes något senare. Deras gemensamma vänner var övertygade om att de hade pratat ihop sig, men så var det inte. Hon rös av obehag och det kändes som om hon skulle vara kvar i loppishelvetet för evigt. Tröstande klappade hon över den utåtpekande naveln och funderade på vad det var för en liten rackare som gömde sig bakom den. Bebisen pressade tillbaka med en häl. Det var inte längre tal om några frisparkar eller bi­cicletas, det fanns inte en millimeter över i den redan sprickfärdiga magen. Till skillnad från Agnes hade hon valt att inte ta reda på könet, men innerst inne hoppades hon på en flicka, något hon inte ens hade yppat för sin bästa vän. Hon visste att det var tabu att önska sig ett speciellt kön och förstod logiken i det. Trycket i den rangliga loppistrappan började lätta och hon pustade ut när hon var uppe och kunde gömma sig bland 16

Sarenbrandt v 36 inl.indd 16

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti de begagnade böckerna. Priserna var skyhöga, så hon köpte inget. Hon kände inte längre några blickar på sig, men hon dröjde ändå en stund innan hon vågade gå motströms ner mot utgången. Hon ville bara därifrån. När hon äntligen lyckades ta sig ut ur fängelset, konstaterade hon att hon klarat det utan att kollapsa. Obehaget försvann med vinden. Vädret hade slagit om, himlen var mörkare och det blåste kallt. Plötsligt kändes det lockande med vardag och Stockholm igen. Hon ville vara på hemmaplan och förbereda sig för förlossningen. Det handlade bara om en enda dag till. ”Hej, är du här?” sa någon bakom hennes rygg. Johanna ryckte till och snurrade runt. ”Sluta skrämmas, Tobbe”, sa hon och skrattade lättat när hon insåg att det inte var någon galning. ”Jag trodde att du och Agnes skulle vara kvar i Brantevik?” Tobbes blick mörknade något. ”Jag pallar inte att bara sitta inne hela dagen, så jag åkte strax efter er. Hon är kvar hemma med Nicole. Var är Eric?” ”Här”, svarade Eric som precis kom gående mot dem med ett oidentifierbart rostigt klot i höger hand. ”Jag har fyndat en herrkula för tio spänn.” Johanna log. Erics alla prylar skulle snart bli ett magasineringsfall för Shurgard och innebära ytterligare en fast utgift för dem varje månad. Hon suckade och gick med tunga steg mot bilen.

17

Sarenbrandt v 36 inl.indd 17

10-07-08 14.15.38


vecka 36

Hon såg sig i badrumsspegeln och pressade bestämt ihop fransböjaren runt ögonfransarna. Den här dagen skulle hon göra sig extra snygg. Det var trots allt sista kvällen på jobbet. Det kändes vemodigt, men också befriande, att sluta efter alla intensiva dygn på Branterögens populära servering. Rosita Andersson skulle sakna gänget hon jobbat med hela sommaren. De hade blivit rätt tajta trots all stress. Minuterna de kunde sitta och fika tillsammans var lätträknade. Fötterna hade tagit stryk, hon hade aldrig stått upp så mycket i hela sitt liv. Inte ens Foppatofflor hjälpte. Tjugoettåriga Rosita hade en egen lägenhet på Tullhusgatan i Simrishamn, nära hamnen. Hon pendlade till jobbet med sin begagnade Audi, liten men i ett helt okej skick. Killar var hennes stora passion, men hon lyckades aldrig fånga deras intresse särskilt länge. Hon hade hamnat i en ond cirkel där hon alltid blev utnyttjad. Eller kanske inte direkt utnyttjad, men problemet var att hon allt som oftast ville mer än att bara gå hem med någon för en natt. Hon letade efter en pojkvän att dela chipspåsen med i tv-soffan, men hade inte för stora förhoppningar om att han skulle göra entré just den här kvällen. Hennes bästa kompis Andrea hånade henne och sa att hon var desperat. Så var det absolut inte, Rosita höll inte alls med. Lite bekräftelse kunde väl aldrig skada. Tyvärr var ingen av kockarna hon jobbade med singlar, annars hade hon definitivt försökt sätta tänderna i någon av dem. I alla fall i Ante, han var snyggast och roligast och luktade godast. Hon blev hungrig när hon såg honom. 18

Sarenbrandt v 36 inl.indd 18

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti Det trista med hamnkrogen var att det alltid var samma typ av gäster som kom dit. Varje gång en snygg man dök upp tog det bara någon minut innan hans tre sockersöta ungar kom springande med en helt enastående vacker mamma i bakgrunden. Precis som i vilken smörig reklamfilm som helst. Det var bara rapsfälten som saknades. Nej, kärlekst��rstande singelhunkar semestrade inte i Brantevik, de befann sig väl i Båstad och Visby. Här fick hon hålla till godo med introverta konstnärer och annat löst folk som nolltaxerade. Sminkningen för kvällen var det enda som återstod innan hon gav sig i väg. Det var trots allt la grande finale och det ville hon markera. Kläderna kunde hon inte styra, eftersom det var den svarta tajta T-shirten som gällde. Men hon hade fria händer när det kom till hår och makeup. Hon kammade sina blonda extensions och satte upp håret i en lagom slarvig tofs. Hon ville ge sken av att inte verka för medveten, även om det i själva verket fanns en tanke bakom varenda hårslinga. Hela badrummet var fullt av sminkprodukter. Med omsorg hade hon organiserat burkarna efter olika märken. Hon grundade med foundation toppad med löspuder, och lade sedan på lite extra av allt, särskilt glittrig highlighter. Kanske kunde det betala sig i form av extra dricks eller heta blickar. Hon var bortskämd med flirtiga ögonkast från män som passade på när deras fruar tittade bort. Gifta män var inte så oskyldiga som hon hade trott. Tiden försvann och hon började få bråttom om hon skulle hinna i tid. Hon släckte i badrummet, gick ut i hallen, hoppade i skorna, låste efter sig och sprang ut till bilen. Den här dagen var speciell, så det var säkert en hel del att förbereda och inte populärt att komma för sent. När hon svängde in och parkerade utanför krogen, förstod hon direkt att det rådde rena kaoset där. Hennes chef Hasse 19

Sarenbrandt v 36 inl.indd 19

10-07-08 14.15.38


vecka 36 Ahl sprang omkring som en snedtänd fyrverkeripjäs. Hon möttes av Hasses panikslagna ögon och ett helvete, helvete, helvete i stället för den traditionella hälsningsramsan hej, hej, hej som han brukade köra med utan att ha en aning om att han var slående lik en Duracellkanin. Rosita kände att det inte var läge att påpeka det just i detta ögonblick. Bandet som skulle spela hade ställt in i sista sekund fick hon veta. Det var orsaken till Hasses stressade blick. ”Har vi ingen plan B vid sådana här tillfällen?” undrade hon försiktigt och rättade till en lösögonfrans som var på väg att lossna och retade ögat, som inte till något pris fick börja tåras. ”Plan B är karaoke. Samma gamla skit.” ”Då så, då är det väl bara att ringa Karaokeakuten.” ”Det har vi redan gjort.” ”Men vad är då problemet?” ”Bandet hade varit roligare. Det här är som att lova Springsteen och färska räkor och i stället erbjuda Kikki Danielsson och falukorv.” ”Nu var du taskig. Jag tvivlar på att någon som sjunger karaoke kan hålla samma klass som Kikki”, påpekade Rosita uppriktigt. Hasse suckade. ”Du förstår vad jag menar.” ”Ja, men jag tror inte folk bryr sig särskilt mycket. Vad hette bandet? Christer & Co? Jag har aldrig hört talas om dem i alla fall.” ”Karlssons hullingar”, rättade han henne stött. ”Ja, ja, det är väl bara att sätta i gång med att ställa ut bord och förbereda maten.” ”Ska bli!” sa Rosita och kände sig ändå taggad. Vad än Hasse sa så var karaoke ofta väldigt underhållande, för det gick aldrig att förutse vad som skulle hända. 20

Sarenbrandt v 36 inl.indd 20

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti Nackdelen var att det brukade vara samma gamla fyllon som intog scenen och som vägrade inse när det var dags att lämna ifrån sig mikrofonen. Hon hoppades innerligt att Kenny-fucking-Kjol var sjuk eller bortrest, även om det inte var särskilt troligt. Vid senaste karaoken hade de fått bära honom av scenen. Med sin blotta närvaro hade han retat upp Rosita tillräckligt den här sommaren. Självinsikt hade han förmodligen aldrig hört talas om. Han verkade till och med tro att Rosita var hans vän. Varje dag kom han ångande på sin fåniga damcykel och stannade precis utanför serveringen för att småprata med henne. Utan att fatta att hon höll på att bli galen på honom. Sorgliga varelse.

21

Sarenbrandt v 36 inl.indd 21

10-07-08 14.15.38


vecka 36

Middagen bestod av entrecote, potatisgratäng och en sås baserad på balsamvinäger. Johanna tyckte att det smakade bra, men sneglade avundsjukt på rödvinet som hon och Agnes inte fick nöjet att dela med männen. Inte heller Nicole, konstaterade den lilla flickan besviket. Johanna kunde inte låta bli att le. Nicole var ett sådant charmtroll med sina sommarblekta lockar som omringade ansiktet. Hon var en kopia av sin mamma om man bortsåg från lockarna. Johanna hade bäddat åt flickan i gästrummet, eftersom hon skulle sova hos dem i natt. Det kändes säkrare att ha henne i huset än på Lapphörnan. Planen var att de skulle ansluta den trådlösa babyvakten för att kunna gå hundra meter bort till krogen och sjunga karaoke efter middagen. Eller åtminstone titta på när andra sjöng. Johanna hade passerat stället på eftermiddagen och fick då höra att bandet inte kunde spela och att det blev karaoke i stället. Att Nicole skulle sova hos dem var inget problem, tvärtom. Johanna gladdes åt att ge Tobbe och Agnes en natt på tumanhand. De hade varit rätt sura på varandra under veckan och behövde få vara för sig själva. När Johanna tänkte efter tyckte hon att den spända stämningen dem emellan hade stegrats för varje dag. Men Agnes hade inte avslöjat vad det egentligen handlade om. Hon skyllde allt på trötthet. Efter maten dukade Johanna fram färska jordgubbar och vaniljglass och Nicole slukade sin portion på mindre än fem minuter. Tobbe tackade och reste sig. ”Jag ska bara natta Nicole”, ursäktade han sig och lirkade sin dotter ur stolen. 22

Sarenbrandt v 36 inl.indd 22

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti ”God natt och sov så gott!” önskade alla och Nicole och Tobbe försvann via toaletten till gästrummet. Men läggningsproceduren drog ut på tiden och Agnes började besvärat skruva på sig. Johanna fattade inte varför kompisen inte tog chansen att bara slappna av nu när hon inte behövde ta ansvaret för nattandet. ”Släpp det där nu, Agnes, jag ser hur du sitter och oroar dig i onödan. Tobbe fixar det ska du nog se”, sa Johanna och förstod direkt på Agnes blick att hon inte borde ha sagt någonting. Agnes gick från bordet och det lät som om hon muttrade något i stil med ”Du fattar ingenting”. Johanna tittade på Eric som ryckte på axlarna och började duka av. Själv satt hon kvar och stirrade ut genom fönstret. Det var så lustigt med Agnes och konkurrensen som alltid hade funnits dem emellan. Agnes hade hunnit före med allt, pojkvän, bröllop och barn. Innan Johanna ens hade träffat svenskamerikanen Eric, var Agnes redan gift. Dessutom med världens snyggaste och trevligaste man, Tobbe, färdig biomedicinare och blivande doktorand på institutionen för onkologipatologi på Karolinska institutet. När Johanna gifte sig, hade Agnes redan en underbar, docksöt dotter. Nu väntade Agnes sitt andra barn, en pojke dessutom. En av varje, som i en saga. Precis som om inte det var nog, var Agnes den klart snyggaste av dem med sitt breda vita leende, de klarblå ögonen och det stora blonda hårsvallet. Själv kände hon sig mörk och tråkig med sina ynkliga hårtestar, bruna ögon och överdosen av fräknar. Johanna hade aldrig blivit vald till skolans lucia. Den lotten föll på Agnes. Eric ställde ner en kaffekopp framför henne och hon rycktes ur sina tankar. Från gästrummet hörde hon Tobbes upprörda röst. 23

Sarenbrandt v 36 inl.indd 23

10-07-08 14.15.38


vecka 36 ”Varför kommer du in hit, hon höll ju precis på att somna? Jag tycker vi går ut härifrån båda två, så får hon försöka komma till ro själv.” Johanna kunde höra Agnes suck. ”Nej, för hon har aldrig sovit här och jag vill att hon ska känna sig trygg. Jag sitter gärna hos henne”, svarade Agnes. ”Ge dig nu för fan! Hon kan väl skrika lite, det dör hon inte av”, avbröt Tobbe. ”Gå ut och umgås med de andra, det kan behövas med tanke på hur jävla tjurig du har varit de senaste dagarna!” ”Vad menar du med det?” ”Vad menar du med det?” härmade Tobbe med en tillgjord röst. ”Om du inte ens fattar det, är du ju helt blåst!” Det sista viskade han nästan, men inte tillräckligt tyst för att Johanna och Eric inte skulle höra den kommentaren. Eric och Johanna tittade på varandra men hann inte säga något förrän Agnes stod i dörröppningen med nedsänkt blick. ”Kom och ät de sista jordgubbarna, de är dina!”, sa Johanna i ett försök att släta över händelsen. ”Nej tack”, svarade Agnes med tårar i ögonen, men satte sig ändå vid bordet. Johanna förstod att hon inte kunde göra något för att muntra upp henne. Tobbe kom tillbaka strax efter Agnes och öppnade en öl som han hällde i sig i ett enda svep. ”Jag fattar om ni blir avskräckta från att skaffa barn, men det är svårt att ångra sig nu”, flinade han och nickade menande mot Johannas stora mage. Hon tyckte inte alls att han var rolig. Eric var den enda som inställsamt skrattade åt hans plumpa skämt, men han tystnade tvärt när Johanna skickade honom en varnande blick. 24

Sarenbrandt v 36 inl.indd 24

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti Den enda räddningen på kvällen var att bryta upp och gå i väg till krogen. ”Tror ni att hon sover nu, så att vi kan gå ut en sväng?” försökte hon trevande och fick trötta nickningar till svar av alla utom Agnes som reste sig upp. ”Jag går in och dubbelkollar”, sa hon och Tobbe suckade efter henne. När Agnes kom tillbaka tog de på sig skorna och Johanna låste dörren efter dem. ”Jag lägger nyckeln här om någon behöver komma in”, sa hon och gömde nyckeln under en stor sten utanför dörren. ”Sedan är det bara att lägga tillbaka den och låsa inifrån.” Det knastrade under fötterna när de gick över grusgången mot träporten ut mot gatan. Agnes höll babyvakten mot örat. Under tystnad och något enstaka rassel från babyvakten promenerade de mot hamnkrogen. Johanna tyckte synd om Agnes och lade armen om hennes axlar som tröst. ”Snart gumman, snart är det över. Allt kommer att bli lättare när du blir piggare igen”, viskade hon. ”Jag är inte så säker på det”, svarade Agnes och skakade på huvudet. På mindre än en minut var de framme vid den faluröda träbyggnaden som låg bara några meter från vattnet. Det kändes på vindarna att höstkylan började smyga sig på. På uteserveringen fanns det inga lediga stolar, så de gick in i den gamla sjöboden som numera var festlokal. Där fanns det fortfarande lediga bord. Klockan var halv tio och än så länge var scenen tom. Karaoken hade ännu inte börjat och Johanna var glad att de hunnit i tid. En svartklädd man klev upp på scenen framför dem och uppmanade alla att leta efter en passande sång i häftena som låg strategiskt placerade på borden i lokalen. Johanna blädd25

Sarenbrandt v 36 inl.indd 25

10-07-08 14.15.38


vecka 36 rade spänt efter något hon gillade. Eric var också försjunken i den gedigna låtlistan. ”Du kanske skulle kunna uppträda med För fet för ett fuck?” skrattade han och klappade kärleksfullt på Johannas spända mage. Hon himlade med ögonen till svar. Tobbe och Agnes satt och stirrade tyst åt varsitt håll utan att röra sånghäftet. De kunde uppenbarligen inte släppa konflikten. Båda satt stela som pinnar vid bordet och Johanna led med sin vän, men kände sig oförmögen att göra något åt det. Tobbe ignorerade sin fru helt men ägnade desto större intresse åt en blondin som serverade honom starköl. Johanna tyckte att hans beteende var osmakligt och hon funderade på varför Tobbe hade förändrats. Så här dryg hade han aldrig varit tidigare. Och det blev inte bättre när han drack. Om han sa eller gjorde något mer dumt mot Agnes, skulle Johanna ha svårt att hålla tyst. Karaoken drog i gång och Johanna släppte alla bekymmer för ett ögonblick. En full gubbe i hatt klev upp och presenterade sig som Kenny Kjol. Hon hoppades för hans skull att det bara var ett påhittat artistnamn. Herr Kjol brände av två låtar på raken utan någon större respons. Idoljuryn skulle ha klippt av hans sång före refrängen och bett honom göra samhället en tjänst genom att aldrig någonsin komma i närheten av en mikrofon igen. Tobbe fortsatte att flirta med den unga servitrisen, nu borta vid bardisken. Han tömde sina ölglas i rekordfart för att snabbt kunna locka henne till sig igen. Det enda positiva var att Agnes slapp förödmjukas, eftersom hon inte längre satt på sin plats. Förmodligen hade hon gått på toaletten och tagit med sig babyvakten, för den stod inte längre på bordet. En stund senare dök Tobbe upp vid deras bord. ”Agnes var trött och ville gå och lägga sig. Jag hindrade 26

Sarenbrandt v 36 inl.indd 26

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti henne inte. Vila är nog det enda som hjälper”, sa han med en spydig ton och höjde glaset. ”Botten upp!” ”Ska jag inte gå efter och kolla att allt är bra?” undrade Johanna. ”Hon verkade ganska ledsen i kväll.” Tobbe skrattade. ”Nej, nu är det fest! Det är ju sista kvällen”, svarade han och beställde en ny öl av den blonda servitrisen som plötsligt var tillbaka till hans tjänst. Efter några minuter ursäktade han sig och gick igen och hängde vid bardisken. Det var ingen tvekan om att servitrisen var förtjust i honom, det syntes lång väg. Johanna bestämde sig för att det nu fick vara nog. ”Eric, nu tar vi Tobbe härifrån, okej?” bestämde hon och reste sig innan hon fick svar. Hon klarade inte längre av att sitta och se på Tobbes flirtande, utan gick fram och drog honom åt sidan. ”Tobbe för fan, skärp dig! Du beter dig som en ungkarl, inte som en blivande tvåbarnspappa. Nu går vi härifrån”, sa hon och kände hur hon kokade av ilska. Eric stod bakom henne och såg förvirrad ut. Mycket motvilligt följde Tobbe med dem, samtidigt som han slängde trånande ögonkast efter den unga tjejen som besviket följde honom med blicken. De gick till Lapphörnan utan att säga något till varandra. Tobbe stannade utanför grinden och stod och velade en stund. Johanna och Eric gick några steg till för att sedan stanna utanför den blåmålade träporten som gick in till huset där de bodde. Hon vände sig om och tittade på den patetiska människan som knappt kunde stå upprätt. ”Vill du ha hjälp upp?” undrade hon. ”Nej för helvete, så farligt är det inte. Jag behöver bara en nypa frisk luft. God natt!” sa Tobbe och låtsades lyfta på en icke existerande hatt i ett försök att skoja bort allvaret. 27

Sarenbrandt v 36 inl.indd 27

10-07-08 14.15.38


vecka 36 Han såg inte helt övertygande ut, men Johanna orkade inte argumentera emot. ”Hoppas att ni får sova nu när ni har chansen!” sa hon i stället och gick efter Eric som var på väg mot huset. ”Tack”, svarade Tobbe och försvann runt hörnet. Johanna och Eric gick in i huset och viskade till varandra för att inte väcka Nicole. ”Det känns inte alls bra det här, men vad ska man göra? Ska jag kanske gå och kolla att allt är bra med dem?” frågade hon. ”Nej, jag tror inte man kan göra någonting, de måste lösa sina problem själva”, svarade Eric och pussade henne. ”Det ordnar sig, gumman. Nu går vi och lägger oss” Men Johanna kunde inte sluta bekymra sig. Agnes hade kanske själv sett vad Tobbe hållit på med, Johanna visste inte riktigt. Om det var så, förstod hon varför Agnes hade gått tillbaka till Lapphörnan utan att säga hej då. Kanske hade de större problem än hon anat. När hon tänkte efter, tyckte hon nog att Agnes hade varit väldigt lågmäld hela veckan. Och Tobbe hade varit ovanligt kort mot henne. Johanna hade hela tiden utgått från att de bara var trötta. Men i kväll kände hon att det var värre än så. Tobbes beteende skrämde henne. Arg, full och elak. Om Eric hade betett sig som Tobbe, skulle hon ha bett honom ta den bystiga blondinen och dra åt helvete.

28

Sarenbrandt v 36 inl.indd 28

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti

Med vingliga steg tog sig Tobbe in på Lapphörnans bakgård och uppför den branta, rangliga trappan. Det var den enda ingången som var öppen dygnet runt för gästerna. Trägolvet knarrade när han vek av till höger mot rummet längst bort. Han lirkade in nyckeln så tyst han kunde, men visste att det ändå var stor risk att han väckte sin fru. Agnes var väldigt lättväckt. Men hon sa ingenting när han klev in i rummet. Inte ens när han av misstag råkade dra igen dörren med en smäll, klämde fingret och svor tyst för sig själv. Försiktigt petade han av sig skorna och smög sig fram till sängarna för att snopet upptäcka att båda stod tomma. De såg lika obäddade ut som de hade gjort på morgonen. Åh, vad han retade sig på den där tjurskalliga sidan hos henne. Ibland var hon så dryg. Hennes stubin var alltid kort, ibland tvivlade han på att hon ens hade någon. Vad det än handlade om reagerade hon alltid så kraftigt och straffade honom genom att tiga. Det kunde knappast gå att skylla allt på gravidhormonerna. Nicoles ständiga uppvaknanden på nätterna var förstås också krävande, men den tortyren drabbade inte enbart Agnes. Han var besviken på hur kvällen hade utfallit. Det var så typiskt att de skulle bli osams när de äntligen skulle få vara för sig själva. Han hade kanske brusat upp något där i gästrummet när hon kommit in för att hjälpa till med att lägga Nicole, men hon hade provocerat honom genom sitt onödiga daltande. Det var inte första gången det blev så fel. Inte för att han hade väntat sig att hon skulle ligga förväntansfull i sängen med ett 29

Sarenbrandt v 36 inl.indd 29

10-07-08 14.15.38


vecka 36 raffset i spets, men han fattade inte varför hon var tvungen att markera sitt missnöje genom att gå och lägga sig i huset hos Nicole. Fast när han tänkte efter så förstod han henne. Han hade inte precis varit någon gentleman den här kvällen och förtjänade nog sitt straff. Han lät huvudet falla bakåt mot kudden. I fantasin ångrade han att han inte hade gått längre med den där läckra servitrisen. Han behövde få knulla. Inte älska, smeka eller gosa, utan knulla. Särskilt efter alla öl och i synnerhet med tanke på att knullordet inte längre existerade i hans munkliknande tillvaro. Behovet var enormt och det var länge sedan de hade fått till det. Han var helt övertygad om att Agnes också hade sexfantasier, någon jävla stans längst in, undangömda, förtryckta. Om hon bara vågade släppa loss. Men hon var alldeles för pryd för att ge sig hän och påstod att missionärsställningen med släckt lampa var hennes melodi. Han vägrade tro henne och tänkte på den gången han på skoj hade gjort en avgjutning av sin kuk åt henne i födelsedagspresent. Visserligen skrattade hon, men hon slängde den samma dag. Graviditeten innebar förstås vissa begränsningar, det hade han full förståelse för. Det var alltid något som inte var tillräckligt bra eller också gjorde det ont och han var tvungen att ta i henne med silkesvantar. Hur kunde det göra ont när det fortfarande kändes som att penetrera en aula? Han hade läst att gravida kvinnor kände mer lust, men tydligen fanns det undantag. Alkoholen pumpade runt i kroppen. Det var helt omöjligt att somna. Tankarna hoppade tillbaka till den korta tiden i livet han haft som singel. Han kunde knappt minnas hur det var att slippa ta ansvar, inte visa hänsyn och inte behöva vara inburad. Då hade han utan tvekan dragit med sig den sexiga servitrisen hem. Vad hette hon nu igen? Något konstigt 30

Sarenbrandt v 36 inl.indd 30

10-07-08 14.15.38


lördagen 28 augusti var det i alla fall som påminde om hans gammelmormors namn. De skulle kyssas hela vägen uppför trappan och börja klä av sig redan innan de kom fram till rummet. Han skulle slita sönder hennes svarta, tajta tröja som spände över de oammade, fortfarande fylliga brösten. Från en trött och ovillig jättefru som bara ville sova till ett klingande skratt och en piercad tunga i örat. Han såg framför sig hur de inte lyckades hålla sig tills de var inne i rummet. Redan i korridoren skulle han vara tvungen att trycka in kuken hårt och besinningslöst i henne. Hon skulle skrika till av överraskning. Sedan skulle resten av akten ske i sängen med några avundsjuka knackningar från rummet bredvid. Han skulle skita totalt i att de störde. Folk hade rätt att knulla. Men Tobbe kände att den rätten hade tagits ifrån honom sakta men säkert. Blev det så för alla som gifte sig och skaffade barn? I så fall kunde han förstå skilsmässostatistiken. Så fullständigt avtändande med rutiner och planering dygnet runt. Annat var det på den gamla goda gymnasietiden när de precis hade träffats och sex var en självklar ingrediens i förhållandet. Lusten han kände när han tänkte på servitrisen kanske berodde på att han inte hunnit vara med tillräckligt många tjejer före Agnes. Det viktigaste han hade på kroppen fick inte den stimulans och rörelsefrihet den krävde. Visst älskade han Agnes, men i det här ögonblicket ifrågasatte han sina känslor. De hade delat allt så länge och livet kändes på väg utför. Ett barn till skulle förvärra ytterligare. Nej, så här kunde de inte fortsätta. Det fanns de som lade upp en plan för sina kärleksakter, ett samlagsschema. Bättre med en gång i veckan på bestämda tider än aldrig. Han tänkte att han skulle ta upp det med Agnes. Det här var en viktig fråga för honom och det hoppades han att hon skulle förstå. 31

Sarenbrandt v 36 inl.indd 31

10-07-08 14.15.38


vecka 36 Han skulle prata med henne om det, försöka förklara hur halv han kände sig utan sex. Det var en viktig sak att ta tag i, men kanske inte direkt i morgon bitti med en bakisspya hängande i halsen.

32

Sarenbrandt v 36 inl.indd 32

10-07-08 14.15.38


Sรถndagen 29 augusti

Sarenbrandt v 36 inl.indd 33

10-07-08 14.15.38


Vanligtvis blev Tobbe väckt omkring klockan sex, men inte den här morgonen när han var ensam. I stället snarkade han högt där han låg och sov i den smala sängen, men hans hjärna var allt annat än i viloläge. Han drömde att Agnes förvandlades till en mjölkko. Hon delade bås med Mamma Mu. Nicole var precis som vanligt, en liten flicka, men stod desperat och slet i spenarna och skrek som en besatt. Men det kom ingen mjölk från kossan Agnes. Först såg han inte vad det var, men sedan upptäckte han att hinken under spenarna var full med blod. Sedan blev kossan en vit duva och flög i väg. Nicole applåderade. När solen hade värmt upp sovrummet till en olidlig temperatur, vaknade han med ett ryck och tittade sig förvirrat omkring. Han skakade av sig drömmen och konstaterade förvånat att Agnes hade satt upp två virkade tavlor med segelbåtar på väggen. Och en broderad liten ramhistoria med tre små gummor. Det såg nästan ut som det hade gjort i hans mormors sommarstuga på västkusten och det tog någon minut innan han lade ihop ett och ett. Semester plus Skåne, inte hemma. Han kunde inte låta bli att dra på munnen. I dag var han inte smart. Efter en stund försökte han resa sig upp, men kroppen rasade ihop och han förvånades över hur sliten han kände sig, som om han hade träningsvärk. Förutom att kroppen var spak, dunkade huvudvärken och ögonen var torra och irriterade. Munnen smakade blod och kemikalier och han svettades alkohol. Han försökte skrämma bort den vidriga andedräkten 35

Sarenbrandt v 36 inl.indd 35

10-07-08 14.15.38


vecka 36 genom att svälja desperat ett par gånger. Sedan sträckte han sig efter mobilen för att se vad klockan var, men han måste ha supit bort hjärncellerna som memorerade pinkoden. Lite väl många stora stark hade det nog blivit. Efter sju hade han tappat räkningen. Just nu önskade han att han inte hade druckit en droppe. Han skickade en tacksam tanke till Agnes för att hon lät honom sova ruset av sig. Det var bäst för båda att han fick vila ut om han skulle vara till någon hjälp under dagen. Plötsligt mindes han det tråkiga slutet på kvällen och skämdes över sitt beteende. Tack och lov hade Agnes redan lämnat stället när han stod vid baren och limmade på servitrisen. Han var lättad ända tills han kom att tänka på Johanna och Eric, som dessvärre hade varit där. Gud, vad pinsamt det skulle bli att se dem i ögonen. Det de hade sett gick knappast att missuppfatta. Han undrade ju själv över vad som hade flugit i honom. En kalldusch i det grönkaklade badrummet skulle kanske göra att både lukten och skuldkänslorna rann av honom. Men när han stod där i duschen kom fler bilder från kvällen fram. Han såg framför sig hur Johanna handgripligen tog tag i honom och drog bort honom från baren. Han vred av duschen och började borsta tänderna noga och länge. Det blev ingenting kvar av tandkrämen, så han slängde tuben i papperskorgen, men missade. Allt gick som i ultrarapid. När han böjde sig ner för att plocka upp den, knakade det till någonstans i mitten av ryggen. Ingenting verkade fungera normalt. Han grimaserade av smärta när han sträckte sig efter deodoranten och after shaven. Förhoppningsvis kunde sådana enkla medel dölja den spritstinkande huden. Han såg sig i spegeln, men ångrade sig. Skicket han var i gick inte att maskera. Ändå var det inte det som var värst. Det som rörde sig innanför pannbenet var tusen gånger jobbigare att deala med. 36

Sarenbrandt v 36 inl.indd 36

10-07-08 14.15.38


söndagen 29 augusti Att spela martyr var den enda tänkbara utvägen ur gårdagens pinsamma situation. Först och främst skulle han be Agnes om ursäkt och säga att han var en idiot som hade blivit så full. Så som han hade betett sig under kvällen var helt oacceptabelt. Därför var det lika bra att inta en välförtjänt loserposition inför alla och lägga korten på bordet. Trots allt hade det inte hänt någonting. Tack vare Johanna, men ändå. Han hade fått sig en rejäl tankeställare. Fyllekåtheten var som bortblåst. Den starka åtrån hade nästan skrämt honom. Nu fylldes han i stället med avsmak. Han klädde på sig och gick ut ur huset via bakgården för att slippa stöta på några människor. För varje steg han närmade sig huset där hans familj och vänner var, desto mer förminskade han sig själv. I sina egna ögon var han inte ens värd att få komma över tröskeln. Nicole skrek av glädje när han kom in i huset. Hon kastade sig rakt i famnen på sin något vingliga pappa iklädd badshorts och en T-shirt som var vänd åt fel håll. ”Sovit gott?” undrade Johanna ironiskt. Han valde att ignorera hennes spydiga ton. ”Ja, jag har slaggat som en döing, själv då? Väckte Nicole er väldigt tidigt?” frågade han. Johanna stod i köket och plockade med disk och verkade inte vilja se på honom ordentligt. Hon svarade med ryggen mot honom. ”Nja, jag tittade faktiskt inte på vad klockan var, men solen hade i alla fall gått upp. Sätt dig, så ska du få en kopp kaffe. Det kan du behöva”, sa hon och slängde en blick åt hans håll. Han nickade tacksamt och tänkte precis fråga var Agnes var när Johanna förekom honom. ”Förresten, vilken sjusovare Agnes är!” sa hon. 37

Sarenbrandt v 36 inl.indd 37

10-07-08 14.15.39


vecka 36 ”Skojar du med mig, sover hon än?” frågade han med ett snett leende. Johanna mötte hans blick och hon såg uppriktigt förvånad ut. ”Det vet väl du bättre än jag”, svarade hon. ”Vill du ha mjölk i som vanligt?” Han kände sig förvirrad över den märkliga dialogen och undrade om Johanna drev med honom. ”Nej tack, jag kör på svart kaffe. Vadå vet jag bättre? Vad menar du?” undrade han. Johanna vände sig irriterat om. ”Jo, du borde väl veta om hon sover, eftersom ni delar rum, menar jag”, sa hon irriterat. Sedan skakade hon på huvudet och började skratta, men skrattet dog ut när hon mötte Tobbes blick. ”Hur är det fatt?” frågade hon och såg på honom. ”Vänta lite, sov inte Agnes hos Nicole i natt?” frågade han tyst. Johanna skakade på huvudet samtidigt som hon gick mot honom med kaffekannan. ”Nej, vi skulle ju ta hand om Nicole och ni skulle få vila ut tillsammans …”, stakade hon fram men kom av sig mitt i meningen. Hon stannade upp så pass häftigt i rörelsen att en del av det kokheta kaffet skvätte ut och sköljde över hennes fötter. ”Aj, helvete vad varmt! Nej, Tobbe, Agnes är inte här. Var hon inte på rummet när du kom tillbaka i går?” sa Johanna. Tobbes blod frös till is och det började ringa i öronen. Plötsligt kunde han inte längre fokusera blicken och luften fastnade på vägen ner mot lungorna. ”Herregud, var är hon då?” viskade han och försökte tänka. Johanna ställde ner kaffekannan med en smäll på bordet. 38

Sarenbrandt v 36 inl.indd 38

10-07-08 14.15.39


söndagen 29 augusti ”Koncentrera dig nu Tobbe. Vad pratade ni om innan hon gick i väg? Kan hon ha tagit in på Hamngården eller kanske vandrarhemmet, Råkulle? Båda ligger ju nära och hon kanske nämnde något om att hon behövde få vara i fred?” Tobbe tittade upp med en bedrövad min. ”Jag minns inte vad hon sa.” Johanna ropade på Eric som kom in i köket med Nicole på ena armen och tre Pippidockor i olika storlekar under den andra. ”Vilka dystra miner, är det någon som har dött?” skämtade han käckt men tystnade när han såg fyra förskräckta ögon. ”Det är Agnes. She is gone”, sa Johanna på engelska för att Nicole inte skulle förstå.

39

Sarenbrandt v 36 inl.indd 39

10-07-08 14.15.39


9789173516822