9789186480318 by Smakprov Media AB

DELPHINE DE VIGAN

dagar utan hunger

Delphine de Vigan

Dagar utan hunger Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

Helsingborg/Stockholm

Av samma författare: No och jag (Sekwa 2008, pocket 2009) Underjordiska timmar (Sekwa 2010, pocket 2011)

Översättning: Maria Bodner Gröön Omslag: Magnus Petersson Omslagsbild: © Janusphoto/Getty Images Författarporträtt: © Delphine Jouandeau Sättning: Ateljén Arne Öström Typsnitt: Adobe Caslon Pro Tryck: Bookwell, Finland 2012 ISBn 978-91-86480-31-8 Sekwa förlag AB Pryssgränd 3A 118 20 Stockholm dagarutanhunger@sekwa.se

www.sekwa.se

Till Daniel.

d e t V a r n å g o t utanför henne själv som hon inte kunde sätta namn på. En tyst energi som förblindade henne och styrde hennes dagliga liv. Som en tripp, en snedtändning. Det hade skett gradvis. Hon hade bara hamnat här. Utan att hon egentligen märkte det. Utan att hon kunde göra något åt det. Hon minns folks blickar, rädslan i deras ögon. Hon minns känslan av makt som hela tiden flyttade fram gränsen för svält och lidande. Knäna som slår i varandra, hela dagar utan att kunna sitta ner. Utsvulten svävar kroppen fram över trottoaren. Senare ramlar man på gatan, i tunnelbanan, blir sömnlös av hungern som man inte längre känner igen. Och sedan kröp kölden in i henne, ofattbar. Kölden som sa henne att hon hade nått vägs ände och att hon måste välja mellan att leva och att dö.

d et V a r f ör att hon frös så som hon gick med på att träffa honom. Första gången, när han ringde upp henne. En okänd, nasal röst erbjöd henne hjälp, en höstkväll, en kväll som alla andra: fjättrad vid elementet. För att hon frös, men inte bara därför. Till en början vägrade hon. Det har väl inte han med att göra. Han ställde några frågor om hennes fysiska tillstånd, han frågade varken hur mycket hon vägde eller hur mycket hon åt. Nej. Snarare frågor från någon som är insatt, till och med expert, precisa, direkta, för att utvärdera hur akut det var. Så länge hon spelade med vann han tid. Den tid hon inte längre hade råd att förlora, en liten tunn tidsskärva, som höll döden stången som ett sista bräckligt kommatecken. Det var det han sa först av allt, att det inte fanns mycket tid kvar. Hon kände att han visste något om ensamheten också, om instängdheten. Medan han pratade, ställde sina frågor, snodde hon telefonsladden mellan 13

d eL PhIn e d e VIg a n

fingrarna. Några minuter tidigare hade hon dragit på sig en tredje tröja, hon hade kurat ihop sig till en liten boll – om man nu kunde göra en boll av hennes vassa knotor – hon svarade utan att tänka efter, som man rabblar upp en historia ur minnet utan att fundera. Hon ville bara vara artig. Han sa det är för sent, ni klarar det inte på egen hand, jag kan hjälpa er, kom till min mottagning, på onsdag, jag väntar på er. Hon sökte med blicken efter cigaretterna. Hon orkade inte slita sig från elementet för att sträcka sig efter paketet som låg framför henne. För första gången ropade någon åt henne att vända sig om, någon kallade på henne, någon som kunde sätta namn på smärtan, kroppens smärta. För första gången kom någon efter henne där andra inte kunde, inte längre orkade. Han bad henne, beordrade henne att komma. Han visste att allt hängde på den första kontakten. Hon föreställde sig att han nog hade varit orolig när han slog numret. Hon hörde på tonfallet hur rädd han var att misslyckas och hur han ansträngde sig till det yttersta för att övertyga henne. Hon lade på. Hon blev sittande länge, utmattad. Det har väl inte han med att göra. 14

d agar ut a n h u ng e r

På onsdagen tog hon tunnelbanan till sjukhuset. Hon kunde knappt gå. Hon gick in på hans mottagningsrum, satte sig mitt emot honom. Hon hade inget att säga, hon var tom, tömd på allt. Han ställde några frågor, för formens skull, och sedan nästan bönföll han henne, jag har ett ledigt rum åt er, ni kan inte gå härifrån i det skicket. Hon vägrade. Han sökte efter orden som kunde hålla henne kvar. Han hade händerna på skrivbordet, små händer som han en dag skulle låta löpa över hennes genomskinliga hud. Det var för tidigt, trots att hon inte hade någon tid att spela på. Han sa så länge vi inte måste plocka upp folk från gatan så kan vi inte tvinga någon. Hon stängde dörren bakom sig, tvekande tog hon tunnelbanan hem igen utan att fälla en tår. Hon kom tillbaka onsdagen därpå, och veckan efter det. Hon åkte genom hela Paris för att träffa honom. På sjukhuset följde hon den gröna linjen som försvann under fötterna på henne ända fram till mottagningen. Längs korridorerna hörde hon inte längre ljudet från sina egna tvekande steg. Hon snodde fingrarna om varandra medan hon väntade utanför hans mottagning på första våningen. Hon visste inte riktigt varför hon var där, anade kanske 1

d eL PhIn e d e VIg a n

bara vagt att hon en dag skulle kunna lämna in sin tömda kropp där. En morgon kände hon hur kölden nådde hela vägen ut i lemmarna, i naglarna, i håret. Hon slog numret till sjukhuset och bad att få prata med honom. Döden bultade i magen på henne, hon kunde ta på den. Det var för länge sedan. Han räddade livet på henne. När man skriver sådana ord verkar de uppblåsta, men så är det. Än i dag, trots åren som har gått och trots att hon har återfått livslusten, är det vad hon säger när hon pratar om det: han räddade livet på mig.

d et ä r e n stilla eftermiddag, dörren har stängts. Hon har lagt sig ner. För första gången på flera veckor tränger tårarna fram ur hennes förstenade kropp, denna utmattade kropp som precis har kapitulerat. Hon gråter med en vag känsla av lättnad, och överlämnar sig helt och hållet i deras händer. Tårarna bränner mot ögonlocken. En säck benknotor på en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt. Ögonen är förstorade med svarta ringar runtom, under de markerade kindbenen är kinderna insjunkna, som om de sögs in. Runt läpparna täcks huden av mörkbruna fjun. I de synliga ådrorna flyter blodet alltför sakta. Hon huttrar. Trots yllestrumpbyxor och polotröja. Kölden finns inuti henne, kölden som gör det omöjligt att vara stilla. En kraft som liknar döden, hon vet det, döden inom henne som ett isblock. 19

d eL PhIn e d e VIg a n

Lysröret brummar men hon hör bara sin egen andning. Huvudet ekar av den regelbundna, förstärkta andhämtningen som förföljer henne. För hon har nästan blivit döv, uppäten inifrån för att hon ingenting äter. Hon reser sig för att dra för den orangefärgade lamellgardinen, hon låter den löpa längs fönstret. Det gula ljuset ligger klistrat längs de bleka väggarna. Hon ser över vad som finns i rummet: en säng, ett stort bord, ett lysrör, en stol, ett litet rullbord som man kan reglera höjden på, två inbyggda garderober, en taklampa, en syrgastub, en ringklocka. Bakom en smal dörr finns toalett och handfat. Duschen ligger ute i korridoren. Ute börjar det mörkna och redan serveras första målet på en bricka. Under aluminiumlocket ligger en hårdstekt biff med gröna bönor som inte längre är så gröna, försök nu även om det tar emot. Hon tuggar samvetsgrant. Hon skulle kunna tugga i timmar, om det bara var det, fylla munnen med saliv, bolla maten än till ena sidan, än till den andra, mala den där alltmer fadda massan hur länge som helst. Problemet är att svälja. En klump har redan fastnat i magen som värker. Tiden står stilla. Hon måste lära sig att äta igen, och att leva. Undersköterskan är 20

d agar ut a n h u ng e r

tillbaka, hon lyfter på locket över tallriken, det är bra för att vara första dagen, kommer ni att kunna sova? Sömnen omsluter henne direkt, för en gångs skull. Mellan sträckta släta lakan räcker det att blunda. Hon vill lägga in några saker i skåpet, men hon har svårt att stå upp. Hennes ben bär henne inte längre. Det är inte som förr, då hon slukade kilometer efter kilometer på tom mage och gled uppför trappor som andra skjuter in nålar i blodkärlen. Hon har tömt kroppen på liv, hon har nått en slutpunkt, gjort slut på all kraft. Hon måste sätta sig. Från tolfte våningen ser hon ut över ringleden. De kommer för att ta ett blodprov. Av det som finns kvar. En orange vätska som är svår att klämma fram. Med tumme och pekfinger kan man greppa runt hennes arm. Det måste hon också avstå ifrån. Skrikande mager. Sjuksköterskan trycker hårdare på blodkärlen, utan att tappa tålamodet. Hon säger hur har det kunnat gå så långt? Det är ingen förebråelse, bara en fråga som uttalas högt. Hennes röst vibrerar av villrådigt medlidande. Under rocken kan man ana verkliga bröst som rör sig i takt med andningen. Hon trycker med tummen på blodkärlen, hon suckar, koncentrerad på uppgiften, fyller rören ett efter ett. Vid det fjärde ger hon upp. Det borde räcka. Annars får vi ta det senare. I rum 1 i västra flygeln ger tystnaden svindel. 21

d eL PhIn e d e VIg a n

Imorgon kommer någon och kopplar in tV:n. Imorgon ska hon få böcker, tidningar, en stickning. Ett nytt liv kommer att ta form, ett orörligt liv för att lägga på hullet. Kroppstemperatur trettiofem grader, åttio i övertryck, utebliven menstruation, håravfall, lanugobehåring, trycksår, låg puls och lågt blodtryck, här har vi alla tecken på undernäring. Han står vid fotändan av sängen och är inte så lite stolt. Se här, mina damer och herrar, på tolfte våningen på detta snart berömda sjukhus strandade igår ett skelett på en och sjuttiofem och trettiosex kilo. Hans hittills bästa exempel på förhållandet längd/vikt. De står framför honom i täta led, klädda i fläckfria rockar, knuffar varandra i sidan med armbågen och tittar klentroget på journalen som hänger vid fotändan av sängen. De är förvånade över att patienten inte ligger i koma. Snart ska vi sätta in en enteral sond. Ordet smäller till i örat och ljuder vidare som en ambulanssiren. De stänger dörren efter sig, men på andra sidan avslutar han sin kommentar. Hon hör inte vad han säger, hör bara den nasala tonen som är så utmärkande för hans röst. Står hon upp tappar hon balansen. Sitter hon får hon ont i baken. Samma sak när hon ligger ner. Benen skär 22

d agar ut a n h u ng e r

genom huden som påminner om papp, torr och grå runt skrovet. Ja, hur kunde det gå så här långt? Hon väntar, inlindad som en lök. Slangen är förpackad i en steril påse. Var inte rädd, säger han, det är bara lite obehagligt, vi stoppar in den genom näsan, när den går ner genom halsen måste ni svälja. Sedan röntgar vi för att se att sonden ligger rätt i magen. Det gäller bara att svälja. Svälja. Tillbaka på rummet tittar hon sig i spegeln. Av ormen återstår bara en genomskinlig plastbit som sticker ut genom höger näsborre. Den är fasthäftad på kinden med ett plåster, fortsätter bakom örat och hänger och dinglar lite fånigt i höjd med axeln. Ni får själv ansluta slangen till apparaten, hela natten och minst fyra timmar dagtid. Näringsspumpen ser ut som en stor kaffebryggare. De har ställt den på bordet bredvid sängen. Om hon får ont i magen kan man sänka hastigheten. Flera gånger om dagen kommer sjuksköterskor och rengör apparaten och fyller på behållaren. En flaska, två, tre … Upp till fem om dagen, det beror på hur snabbt hon ökar i vikt. Vätskan rinner ner genom slangen och ut i magen. Allra längst ner, ifall den skulle komma på tanken att vända tillbaka igen. Hundratals kalorier, lättsmälta, lätta att lägga på sig, ofrånkomliga, lömska, som det inte 23

d eL PhIn e d e VIg a n

går att bekämpa. Han säger att det är enda lösningen. Därför att hon har gått för långt och kroppen inte längre kan klara det på egen hand. Han säger att efter ett par timmar glömmer man slangen i näsan och ljudet från apparaten. Han säger att hon måste lära sig att äta igen. En dietist kommer att göra en bedömning av henne och se till att hon får kosttillägg. Just nu ligger hon och vrider sig som en mask på sängen. Slangen sprattlar längs matstrupen. Hon känner varenda droppe som apparaten släpper ifrån sig, hon känner hur hon sväller upp så att det syns med blotta ögat. Hon lyssnar, besatt, till ljudet från magen, hon andas knappt. Några hundratals milliliter ångest intar brummande hennes kropp. Hon grips av panik, hon kvävs, hon snyftar. Två sköterskor kommer in för att försöka lugna henne. Det går inte, säger hon, jag klarar det inte, jag vill härifrån, det spelar ingen roll om jag dör. Han kommer fram till henne. Helt nära, försiktigt. Som om han skulle peta med fingret på ett sårat djur. För att se vad som går att rädda. Hon vet att han inte kommer att ge sig. Han ser sliten ut, som om han gärna skulle åka hem. Varm och tillfreds i läkarrocken, med den välmåendes arrogans. Han har lagt sin hand på sängen helt nära hennes, han försöker få henne att förstå att hon måste ta 24

d agar ut a n h u ng e r

sig ur det, hon har inget val. Han omsluter henne med ord, fångar in ångesten som väller över henne, håller stånd mot den, stärkt av sitt förtroende för henne, av hennes framtid som han är ensam om att skönja. När argumenten tryter och inget kan få henne att sluta snyfta, avslutar han med ett övertygat ”för helvete!” En svordom som sammanfattar resten, allt som har sagts, det akuta och det uppenbara. Rädslan skingras. Hon är inte längre helt ensam i kampen mot sig själv. Det har blivit mörkt. Hon väntar tvivlande på att sömnen ska komma. Ikväll tänker hon på Louise. Hennes makalösa syster, makalöst mycket syster, för alltid. Louise ensam med dem, ensam mot dem. Louise ensam och klarsynt. Ikväll tänker hon på Louise och hon önskar att det inte hade gått så långt, att hon inte hade misslyckats, att hon kunde känna hennes lilla hand i sin, som förr, på perrongen på Gare du Nord, de två tillsammans, sammansvetsade för alltid. Anorektisk. Det börjar som anorak, men slutar med risk. Tio procent dör av det, enligt uppgift. Kanske av misstag. Utan att de märker det. Av ensamhet, säkerligen. Hon tänker på det ibland. Hon kunde inte fortsätta på det där viset, framför allt på grund av att hon frös så, och 2

d eL PhIn e d e VIg a n

var så trött. Hon är utsjasad. Hon vet nu att den vikten kan man inte leva med. Hon har kapitulerat för några få kilo, för att avvärja faran, för att hålla ut, för att överleva, det är allt. Men hon har inte gett upp. Hon vill inte förlora kontrollen. Livet före är som ett domnat minne och livet efter viskar som ett omöjligt löfte. Hon vill inte bli frisk, för hon vet inte hur hon ska kunna existera annat än genom den här sjukdomen som har valt henne, den här sjukdomen som det pratas om i tidningar och på seminarier, ett blint och dunkelt sökande som hon delar med andra anonyma, vacklande medbrottslingar i en tyst gärning riktad mot det egna jaget. Det kommer att ta tid att förstå varför hon lät det gå så här långt. För tillfället kurar hon ihop sig runt det svarta hålet i magen som hon inifrån sugs ner i. Kroppen har tagit över, en utsvulten kropp, hopkrympt, borttynande, som till och med förnekas sin existens, nu har den hamnat i rampljuset – paradoxen undgår henne inte – utmattad gör den uppror mot flera veckors misshandel, den slår tillbaka. Helt upptagen av det tomma gapet känner hon ingenting annat, hon tänker inte längre, det värker inte längre i själen. Senare ska hon begripa att det bland annat var det hon ville, att förgöra kroppen för att inte uppfatta någonting utifrån, inte förnimma något annat än hunger, 26

d agar ut a n h u ng e r

känna den i magen. Det tar tid att göra resan i motsatt riktning, att gå så långt tillbaka som möjligt, till den första känslan av avsmak, de första matvarorna som slängdes ut ur kylen utan förvarning, gå ännu längre tillbaka, där hon från ingenstans måste gräva fram orörda sår som förvarats i kylrum, för att försöka förklara hur symtomet uppstått eller valts ut. Försiktigt får hon plocka fram dessa minnen, som ofta ligger huller om buller, likt slaktade grisar upphängda i fötterna med skinnet fläckat av torkat blod, hon måste stålsätta sig för att inte rygga tillbaka inför den ruttna lukten som omger dem och förhindrar att man uppehåller sig där alltför länge. Just nu känner hon bara en sak: hon ville göra dem illa, såra dem ända in i märgen, kanske förgöra dem. Hennes pappa och mamma. Så lätt skulle de inte komma undan. Giftiga båda två. Men nu vet hon också att det inte skulle förändra något, att hon kan slänga sin egen avmagrade kropp och den avsmak hon känner för dem som en förolämpning rakt i ansiktet på dem, hon vet att det skulle kunna dra ut på tiden, att hon skulle kunna stryka med utan att de ens reagerar. Det är en bra utgångspunkt. När hon väl insett att det inte tjänar någonting till mår hon genast lite bättre, den bittra smaken i munnen avtar allteftersom. Framtiden ligger på vågen: femton otroliga, 27

d eL PhIn e d e VIg a n

otänkbara kilon, femton kilo måste hon lägga på sig för att kunna lämna sjukhuset med sina femton våningar där hon har tagit beslutet att inte duka under. Hissarna får henne att må illa och trapporna kallar på henne. Tad kom och hälsade på henne. Inga blommor, inget godis. Bara den där doften av livet utanför som hennes kläder gav ifrån sig. Hennes kinder var rosiga av den första kylan. Hon kastade en hastig blick runt rummet, här har du det bra. Hon lutade sig över näringspumpen med uppsynen hos någon som undrar hur det funkar. Hon är sådan, Tad, hon undrar alltid hur det funkar. Och om det gör ont med en sådan där grej i näsan. Hon sa du ser ut att må bättre i alla fall. Vet du, det börjar bli kallt ute. De säger att det ska bli strejk i tunnelbanan nästa vecka, det kommer att bli kaos som vanligt i tre dagar. Nadine har tydligen träffat en kille. Jo, jag lovar. Och Mona har gett efter för Patricks framstötar, han fick henne till slut genom att tjata. Men nu är det faktiskt hon som är galen i honom. De ska åka till Afrika ihop. Hon fyllde rummet med små distraherande anekdoter. Tiden rann iväg mellan hennes utsträckta händer. Hon ställde inga överflödiga frågor. Bara hennes leende, hennes röst. När hon drog på sig kappan var det mörkt. Framför hissdörren kramar Tad om henne. Följer du med mig ner? Tolv våningar skiljer henne från fast mark. 28

d agar ut a n h u ng e r

Från asfalten. Hon tvekar. När allt kommer omkring står det ingenstans att det är förbjudet. På tornets bottenvåning släcker de precis ljuset i presentaffären. Besökare letar efter vägen och tittar upp, som om de kunde se alla rum staplade ovanför dem genom våningsplanen. Ett par morgonrockar vinkar farväl. Utanför glasdörrarna smeker nattluften ansiktet på dem som inte skräms. De behöver bara fortsätta framåt, sätta ner foten på gummimattan, dörrarna öppnas automatiskt. Hon drar några djupa andetag och låter öronen fyllas av det avlägsna ljudet från gatan. Vinddraget smeker hennes hud och rufsar henne i håret. Hon skulle kunna gå ett stycke till, nedför betongrampen, blunda och fortsätta. Hon skulle kunna gå rakt fram, korsa Boulevard Ney, slå in på Avenue de SaintOuen, gå tills benen domnar, tills hon blir berusad. Men ångesten har redan tagit över. Utomhus tappar hon fotfästet, utomhus utgör hon en fara för sig själv. Tad kramade om henne. Håll ut, du måste få igång maskineriet igen. Hon såg henne försvinna bort i mörkret. Hon gick tillbaka till hissarna. Plötsligt hade hon smaken i munnen, hon hade glömt den precis som allt annat, den söta smaken av vit choklad med kokos som de brukade snatta, en enda kaka som fick glida ner i fickan på väg hem från skolan. Hemma hos Tad ställde de fram mellanmålet på soffbordet i vardagsrummet, värmde 29

d eL PhIn e d e VIg a n

mjölk, bröt chokladen i bitar, tog fram croissanterna ur påsen, de höll sig troget till ritualen som band dem vid barndomens sötma som de kunde känna smälta mot gommen, snart skulle det bara finnas ett par smulor på ett foliepapper kvar. När Tads föräldrar gick ut någon kväll klädde sig flickorna i hennes mammas glansiga underkläder och satängbyxor och högklackade skor, de rökte låtsascigaretter och gled runt på glamorösa tillställningar som aldrig tog slut. De lyssnade efter bilar och efter hissen och var redo att plocka ihop allting vid första varningssignalen: av med kläderna, in med dem i garderoben, ner under täcket och blunda. Nu ska de göra en besiktning. Bedöma skadornas omfattning. Han kom tidigt på morgonen för att förklara hur en ”gastrisk tömning” går till. Hon kan inte låta bli att kommentera vilken poesi som ryms i en sådan terminologi. Han ler, men fortsätter. Undersökningen gör inte ont: patienten, eller det som återstår av henne, ska svälja en radioaktiv omelett. Syftet är att se om magsäcken, som inte är större än hos en sexmånaders bebis, fungerar normalt. Ja, även om bebisar inte äter omelett. Den påminner sällsamt nog om den som brukade serveras i skolmatsalen, men glaset med vatten som serveras till, rödfärgat även det, är betydligt lättare att svälja. En gång 30

d agar ut a n h u ng e r

i halvtimmen tar de en bild. På så vis kan man mäta den tid som magen, förtvinad av flera veckors fasta, behöver för att smälta vätska och fast föda. En hel eftermiddag för att smälta två ägg, det håller henne sysselsatt. Imorgon ska hon få svälja sex plasttabletter som också synliggörs med röntgenstrålar. De kommer att röntga henne dagligen för att följa upp var de befinner sig i tarmsystemet, på väg längs en trög tarm kantad av många fallgropar, ända tills tabletterna kommer ut med avföringen. Han ser på henne när hon skrattar. Hon skulle skratta högre om hon inte var så mager, så svag helt enkelt. Hon tänker på allt hon skulle kunna svälja, en toffla, en gaffel, en tvålkopp, alla dessa opassande ting ”som synliggörs med röntgenstrålar”, som hon skulle kunna gömma i kroppens inre för att förvåna eller skrämma honom och som han skulle få upptäcka varje morgon när han satte röntgenbilden mot det vita ljuset. På väg tillbaka till sitt rum går hon förbi dagrummet. En ung kvinna väntar halvliggande i en galonfåtölj. Hon röker en cigarrett. Hon ropar på henne, hon reser på sig. 31

d eL PhIn e d e VIg a n

Hennes knotiga händer söker efter något att stödja sig på. Fatia är återfallsanorektiker. Hennes kinder är svullna av flera veckors sondmatning. Under nattlinnet är hennes onda mage rund som en fotboll. Längst bort i korridoren sitter hon och väntar på ett mottagligt öra. Fem flaskor om dagen, kvider hon för den som vill höra. Hon klagar över att magen är så uppblåst att hon inte kan svälja något över huvud taget. Hon vill att man ska följa med henne in på rummet. Hon lägger sig på sängen och kopplar in sonden. Det bubblar i hennes mage. Det är bara det hon vill. Att någon ska vara närvarande vid denna barbariska ritual, att någon ska vara vittne till hennes lidande. Hon säger du kan gå nu, det går bra. Vagnen har redan kommit och står framför dörren. Undersköterskorna pratar medan de serverar maten. Klockan är knappt sex på kvällen. Uppriktigt sagt, hur kan någon, ur en rent fysiologisk synvinkel, vara hungrig så dags? Hon skulle gärna slänga brickan över hela rummet och gråta ögonen ur sig, men snyftningar förstör aptiten. Hon sätter sig i skräddarställning på sängen och drar bordet till sig. Hon drar ett djupt andetag och lyfter på locket.

DE LP HI NE D E VI GAN

dagar utan hunger ”En säck benknotor i en sjukhussäng, det är vad hon är. Det är allt.”

Laure är 19 år och anorektiker. I sjukdomens slutstadium blir hon inlagd på sjukhus av en skicklig, intuitiv läkare som på många sätt blir hennes räddning. Det tar tre månader att blåsa liv i hennes utmärglade kropp. Månader som ger Laure tid att börja förstå hur det kunde gå så långt, att möta de barndomsminnen som hon inte kan frigöra sig ifrån, och att hitta livsglädjen igen. Delphine de Vigan skrev den här romanen för att besvärja sin egen historia, om sjukdomen, om viljan att leva och om att våga bli vuxen. Delphine de Vigan är fransyska och bor i Paris. Hon har skrivit sex romaner varav två finns utgivna på svenska sedan tidigare: No och jag (2008) och Underjordiska timmar (2010). Dagar utan hunger är hennes debut (2001) och skrevs ursprungligen under pseudonymen Lou Delvig. Översättning från franska: Maria Bodner Gröön

”Dagar utan hunger presenterades som en anorektikers bekännelse och skildrade en ung kvinnas kamp mot de destruktiva krafter som plågade henne.” LE FI GA RO ”En vacker roman om en anorektisk ung kvinnas sjukhusvistelse och tillfrisknande.” L’ASSOCI ATI O N A UTREM ENT, en stödförening för personer med ätstörningar.

ISBN 978-91-86480-31-8