Page 1


Göran Burén

Mordet på Folke Bernadotte

Leopard förlag Stockholm 2012

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 3

2012-01-24 14.37


Av Göran Burén har tidigare utgivits på andra förlag: Vårflod (1981) Läderbältet (1993) Utan Sofie (1995) Jag älskar det praktiska livet, Francesca (1998) Malin och Sjungaren (2002)

Göran Burén: Mordet på Folke Bernadotte Leopard förlag S:t Paulsgatan 11 118 46 Stockholm www.leopardforlag.se Copyright © Göran Burén 2012 Omslag: Rasmus Kellerman Omslagsbilder: © Pressens bild/Scanpix, © Richard Goerg/iStockphoto Kartor: Stig Söderlind Sättning: Team Media Sweden AB, Falkenberg Tryck: Bookwell, Finland 2012 ISBN 978-91-7343-384-6

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 4

2012-01-24 16.09


Innehåll

Förord

”Vi har avrättat greve Bernadotte.”

”Greve Bernadotte borde ha varit här idag.”

  1. Händelserna den 17 september 1948

7

9

  2. En respekterad man

23

  3. Människan Folke Bernadotte

26

  4. Bernadottes internationella karriär

38

  5. De Vita bussarna

55

  6. UNSCOP och delningen av Palestina

76

  7. De palestinska flyktingarna

99

”För ett ögonblick tyckte jag att jag kunde se hans själ och i samma stund förstod jag att han var en god människa.” ”Jag har aldrig haft ett uppdrag, som intresserat mig mer än detta.”

” Om jag bara fick träffa Himmler, skulle jag inte behöva gå alldeles tomhänt från besöket.”

”I stort sett det enda som judar och araber är överens om, är att britterna måste ge sig iväg.”

”Ty det oerhörda inträffade, att när striderna i Palestina tog slut förbjöd den nya staten Israel de arabiska flyktingarna att återvända till sina hem.”

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 5

2012-01-24 14.37


8. Till Palestina

113

  9. Fredsplanerna

133

10. Bernadotte mördad

153

11. Obehagliga misstankar

164

12. Om mordutredningar och diplomatiska turer

185

13. Agranatkommissionens rapport

195

14. Mördarna

220

15. Om Israelopinionen och tystnaden kring Bernadotte.

231

”Han var den ende som kunnat åstadkomma detta.”

”…… detta är ett minimikrav för att dess strävanden att skänka detta land fred skola lyckas.” ”Denna händelse, för vilken Israels regering måste ta fullt ansvar …”

”… den skapade en klar medansvarighet i mordet.”

”…de enklaste försiktighetsåtgärder från israeliskt håll skulle ha förhindrat attentatets utförande.”

”Fläck som består …”

”Akta dig, Hillman!”

”Vi svenskar har en skuld till Folke Bernadotte.”

16 Slutord

265

Källor och litteratur

269

Noter

271

Personregister

279

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 6

2012-01-24 14.37


Förord Den här boken har kommit till, därför att jag råkade få ögonen på ett källmaterial som i 60 år legat så gott som outnyttjat i Utrikesdepartementets arkiv. Det innehåller vittnesmål och andra dokument som utgör underlag till riksåklagaren Maths Heumans granskning av den israeliska utredningen om mordet på Folke Bernadotte. Där framträder en annorlunda bild än den gängse beträffande vem som låg bakom attentatet. Boken är skriven som ett historiskt reportage. Den är inriktad på hur det offentliga Sverige förhållit sig till mordet på Folke Bernadotte. En stor del av den utgör en bakgrundsteckning till själva mordhändelserna – Folke Bernadottes liv, händelserna i Palestina fram till 1948, spelet i FN. Bakgrundskapitlen riktar sig till en bred allmänhet som inte har några förkunskaper i ämnet. Jag berättar alltid ­vilka källor jag har använt mig av, men för att inte belasta texten med en alltför stor notapparat, gör jag exakta sidhänvisningar bara när det handlar om kontroversiella och särskilt uppseendeväckande uppgifter. När det handlar om min egen källforskning, som redo­ visas i kapitlen 11 till 13, har jag strävat efter att följa gängse forskningspraxis och håller tillbaka mina lustar för att formulera och polemisera. I de avslutande kapitlen tillåter jag

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 7

2012-01-24 14.37


8

mig åter att vara mer personlig och ibland provokativ. Jag avhåller mig konsekvent från att förmoda någonting. Som alla politiska mordhistorier inbjuder även denna till spekulationer av typ: Visste mördarna i vilken bil och på vilken plats Bernadotte satt och hur hade de i så fall fått veta det? Fanns det några hemliga förbindelser mellan Sternligan och den provisoriska regeringen? Mycket kommer vi aldrig att få veta och finns det ingen dokumentation, så lämnar jag det därhän. Det var inte bara Folke Bernadotte som mördades. Vid samma tillfälle sköts den franske flygöversten Sérot. Om det skedde av misstag eller om han också var en utsedd måltavla vet vi inte säkert. Han får inte samma plats i denna bok som Folke Bernadotte. Hans roll i spelet var långt mindre betydelsefull, men hans liv var därför inte mindre värt. Begränsningen är nödvändig, för detta är en bok om svenskarnas förhållande till Folke Bernadotte och mordet på honom. Ett mord kan dock ha flera offer. När jag skriver mordet ska det uppfattas som mordet på Folke Bernadotte och överste Sérot.

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 8

2012-01-24 14.37


1

Händelserna den 17 september 1948 ”Vi har avrättat greve Bernadotte.”

Natten till den 17 september tillbringade Folke Berna­ dotte och hans sällskap i Damaskus. På dagen hade de besökt Beirut.1 Ett stort antal palestinier hade drivits på flykt under­stridigheterna och levde där under miserabla förhållanden. FN-medlaren fäste mycket stor vikt vid deras situation och han var i färd med att organisera en internationell hjälpaktion. Ett 50-tal länder hade lovat bidra och hjälpsändningarna skulle tas emot i Beiruts hamn. Halv tio på morgonen lyfte det vita FN-planet och satte kurs mot Jerusalem. Åge Lundström, som följde Berna­ dotte på den sista färden, berättar att resan i första hand gjordes av hänsyn till observatörerna, den obeväpnade FNpersonal som hade till uppgift att övervaka den rådande vapen­vilan. ”Folke Bernadotte ansåg, att han, både för att öka effekten av sin egen insats och för att ge ett gott före­ döme, icke borde tveka att bege sig till utsatta frontom­ råden, där observatörerna och övriga medhjälpare måste uppe­hålla sig, och han försmådde därvid ett skydd, som

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 9

2012-01-24 14.37


10

inte kunde komma dem till del.”2 Därutöver ville Bernadotte undersöka möjligheten av att flytta sitt högkvarter från Rhodos till Jerusalem, närmare bestämt till det av britterna övergivna Government House. Följeslagarna bestod av chefsobservatören general Lund­ ström och dennes adjutant Miles Flach, stabschefen löjtnanten Jan de Geer, läkaren Rudolf Ullmark, sekreteraren Barbro Wessel samt Johan Kull, som i Heumans mordutredning kallas ”betjänten Kull”, medan Folke Bernadotte själv om­ nämner honom som sin mångårige medhjälpare. Uppe i luften mottog man ett telegram som meddelade att det var landningsförbud på Kalandiaflygplatsen och att varje plan som försökte landa skulle beskjutas. Folke Berna­dotte frågade Miles Flach, vad han ansåg som saken och denne svarade att han ansåg att telegrammet var falskt, liksom ett annat telegram de hade fått tidigare på morgonen, där det sades att general Lundström skulle varit död. ”Jag föreslog att vi inte skulle ta någon hänsyn till detta meddelande då jag fått bekräftelse på morgonen att allt var klart på flygplatsen. Greve Bernadotte skrattade och sade att det var precis hans mening, varför vi flög vidare.”3 Planet landade utan problem, det plan som transporterat greven och hans sällskap så många gånger i skytteltrafiken mellan huvudstäderna i regionen. Bernadotte och Lundström och några till for först till Ramallah för att besöka brigadgeneral Lash, som var chef för arablegionens styrkor i Jerusalem. Lundström som var en försiktig general, föreslog att man hos Lash skulle an­ söka om eskort för vägen från Ramallah till frontlinjen och han fick stöd för förslaget av en observatör. Inte minst tele­grammet de fått i flygplanet hade framkallat en hotfull stämning. Bernadotte ville inte höra talas om något sådant. Han sade på svenska att han som FN:s medlare hade rätt att obeväpnad och utan skydd uppehålla sig var han ville i Pales­tina. När Folke Bernadotte hade enskild överläggning med Lash passade Lundström ändå på att begära eskort för

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 10

2012-01-24 14.37


passagen genom arabiskt område. När Bernadotte fick veta att en eskort skulle komma ryckte han på axlarna och sade: ”Bara det inte tar för lång tid”, och upprepade på engelska vad han nyss sagt på svenska. En annan som oroade sig för säkerheten var chefen för FN-observatörerna, den franske översten Sérot. Sérot var nyutnämnd befälhavare för observatörsstyrkan och när han presenterat sig för Bernadotte hade denne börjat leta i sitt minne. Namnet lät bekant. Jo, mycket riktigt, Sérot hade en hustru som var judinna och hade suttit i tyskt koncent­ rationsläger. Hon var en av dem som Folke Bernadotte hade räddat i samband med Vita buss-expeditionen. En svensk observatör, Magnus af Petersens, berättar: ”Han var orolig på grund av den våldsamma hets, som de judiska tidningarna riktat mot Bernadotte och ansåg att besöket både ur politisk och säkerhetssynpunkt var illa förberett. På grund av brådskan hade icke nödvändiga säkerhetsåtgärder blivit vidtagna. Efter landning vid niotiden for Bernadotte med sina medarbetare till arablegionens högkvarter, där han mottogs av chefen, den engelske brigadgeneralen Lash. Sérot och jag väntade utanför, och han upprepade gång på gång, hur oförsiktig han ansåg Bernadottes resa vara. Det kommer att sluta illa, sade han flera gånger till ’American Colony’ ”.4 När eskorten dröjde gav sig kortegen ändå iväg. Folke Bernadotte satt till höger i baksätet, Lundström i mitten och Sérot till vänster. Snart mötte de en pansarbil och senare också en jeep som följde dem fram till Mandelbaumporten, där passagen från den arabiska till den judiska zonen brukade ske. Lundström hade tidigare föreslagit att de skulle ta en annan väg, eftersom krypskyttar var mycket aktiva vid Mandelbaumporten och en FN-observatör hade blivit dödad där. Man kunde passera via Latrun in i Jerusalem väster­ifrån, en betydligt säkrare färd, som dock skulle ta en timma extra. Inte heller det ville Bernadotte vara med om.

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 11

11

2012-01-24 14.37


12

Han var i Jerusalem som ett gott föredöme och då måste han ta samma risker som sina observatörer. Ingen hade rätt att hindra honom från att passera linjerna var han ville. De blev också mycket riktigt beskjutna i närheten av Mandelbaumporten utan att någon kom till skada. En kula träffade vänstra bakre hjulnavet, strax nedanför där Sérot satt. Solen sken som vanligt från en molnfri himmel, när linjen passerades. En observatör gav tecken med en vit flagga att bommarna skulle öppnas. En amerikansk journalist ropade ”Good luck to you!” just som bilarna satte igång och Bernadotte svarade: ”Thank you, I shall need it!” På den judiska sidan mötte överste Begley, han som brukade köra Bernadottes bil i Jerusalem samt en israelisk förbindelseofficer, kapten Hillman. Hillman hade pistol och när Bernadotte fick se den, sa han: ”Jag är rädd att ni måste lämna ifrån er den där. Ingen av våra män är beväpnade. FN-flaggan är vårt enda skydd.”5 För övrigt fanns ingen eskort och Lundström måtte ha resignerat, för han tycks inte vidare ha fört frågan på tal. ”Judisk eskort mötte ej, vilket dock på intet sätt kommenterades vid tillfället. Begley ansågs nämligen väl så god som någon eskort.”6 Nu for man till YMCA som var en imponerande byggnad mitt emot King David Hotel, där medlarens sällskap skulle inkvarteras och äta lunch. Efter lunchen for de vid tretiden vidare till Govern­ment House, den mäktiga byggnad varifrån britterna under 30 år styrt Palestina. Sällskapet åkte i två bilar, en de Soto och en Chrysler. Båda hade två flaggor på de främre stänkskärmarna, en FN-flagga och en vit flagga. FN-medlarens läkare, dr Ullmark, hade inte fått plats i någon av bilarna. Han påpekade att han borde följa med, för han var den ende som kunde vara till nytta om något hände. Greven klappade honom på axeln och förklarade: ”Det är inte så farligt, vi är strax tillbaka.” Nu hade Lundström och Sérot bytt plats i Bernadottes bil, så att fransmannen kom att sitta i mitten

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 12

2012-01-24 14.37


bredvid greven. Det skedde på Lundströms initiativ, så att det inte skulle verka som om han sökte skydd i mitten, enligt vad han själv uppgav. Platsbytet kostade Sérot livet och räddade Lundströms.7 Government House ligger på en kulle som i den bibliska historien har det ödesmättade namnet ”Det onda rådets berg”. På arabiska heter kullen Jabal Muhktabar. Hit ville Bernadotte flytta sitt högkvarter. Området omkring Det onda rådets berg var ingenmansland och låg mellan de judiska, de transjordanska och de egyptiska linjerna. Det kallades även Röda Korsområdet, eftersom britterna vid sin avfärd först lämnat det till Röda Korset, som i sin tur överlämnat kontrollen till FN. Höjderna hade den största strategiska betydelse, den som ville kontrollera Jerusalem måste oundgängligen besätta dem. I Government House fanns en sjukvårdsklinik, som leddes av en schweizisk läkare, dr Facel. Dr Facel förevisade det gamla brittiska kolonialresidenset och sedan beundrade hela sällskapet en lång stund den fantastiska utsikten över Jerusalem, där Klippmoskéns gyllene kupol skimrade ovanför de vita husen, omgärdade av ringmuren från Suleiman den stores tid.

13

På återfärden från Government House följde dr Facel med i kortegen i egen bil prydd med Röda Korsmärket. Sällskapet tittade in på Agricultural School en kort bit därifrån för att försöka klara upp några påstådda brott mot vapenvilan. Här togs det sista fotografiet av Folke Bernadotte. Någonstans i staden fick vid denna tidpunkt de båda israe­liska militärerna major Bernard och överste Cote frågan av en man som Bernard kände till utseendet: ”Är det sant att greve Bernadotte har mördats?”8 Vid tiden för återfärden från Det onda rådets berg väntade en jeep med fyra beväpnade män ett par kilo­meter därifrån. Platsen var väl bebyggd med bland annat ett större bostadskomplex, ”Biebermans’s house” och en liten affär­

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 13

2012-01-24 14.37


14

som hette Tnuva. Både affärsinnehavaren och hans fru hade lagt märke till jeepen och det hade även ett antal barn, ett av dem hade till och med pratat med männen i jeepen. Han var tolv år och hette Yoram Katz. Han berättade senare för polisen att han frågat männen om deras vapen och fått svaret att de var tjeckiska. Innan männen körde iväg pojken såg han bokstäverna IZL på ett av dem. IZL betyder Irgun Zwei Leumi – Irgun, en motståndsgrupp som vid den tidpunkten lagt ner sina vapen och underordnat sig den provisoriska regeringen. Hur visste attentatsmännen att kortegen skulle komma den vägen? Enligt Heumanrapporten, den svenska mordutredningen, fanns ingen annan väg om man ville ta sig tillbaka till YMCA från Government House. Det var krig och staden var full av militära avspärrningar. Medlarens planer för dagen hade meddelats myndigheterna. Hur de sedan nådde fram till attentatsmännen är en annan fråga. Möjligheten finns att mördarna såg kortegen köra iväg till Röda Korsområdet och därmed kunde utgå från att de förr eller senare skulle komma tillbaka samma väg. Vid 17-tiden började återfärden från Agricultural School. I den första bilen, en de Soto, satt Hillman och Barbro Wessel i framsätet och där bak Jan de Geer. Den andra bilen var dr Facels och den tredje, en Chrysler, kördes av Beg­ley. I baksätet satt alltså Bernadotte till höger, överste Sérot i mitten och Åge Lundström till vänster. Kortegen hejdades en kort stund vid en vägbom, som fälldes upp och ner några gånger. Strax därefter mötte de en pansarbil. Hillman, den israeliske förbindelseofficeren, vände sig om i framsätet, tittade noga på den och sade: ”Titta där var doktor Joseph!” de Geer frågade: ”Menar ni verkligen att ni såg honom i pansarbilen?” och Hillman svarade: ”Ja, jag såg honom absolut i pansarbilen.” Sedan blev inte mer sagt om detta, men morgonen därpå skrev samtliga i första bilen under en redogörelse för mordet där denna för dr Joseph, Jerusalems militärguvernör, så kom-

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 14

2012-01-24 14.37


prometterande närvaro i närheten av mordplatsen intygades.9 Karavanen körde in i stadsdelen El Qatamon och passerade en polisstation med en vägspärr, där de släpptes fram obehindrat. Strax efteråt körde kortegen om en militär bärgningsbil som bemannades av tre soldater. Vägen gick brant uppåt. På kullens krön väntade jeepen med attentats­männen. Bilkortegen körde sakta uppför den branta sluttningen. På vänstra sidan av vägen fanns en del skjul och kojor. På ­högra sidan var ett stup. Klockan var strax efter fem på efter­middagen, solen stod ännu högt på himlen. När de tre bilarna passerat kullens krön backade en jeep ut på vägen. De som färdades i den första bilen trodde att jeepen höll på att vända och tyckte att föraren bar sig gans­ka klumpigt åt. Men jeepen blev stående tvärs över vägen framför en liten butik och kortegen tvingades stanna. Fyra man åkte i jeepen. Föraren satt kvar, men de tre övriga hoppade ur och gick mot kortegen med sina automatvapen. Två av dem stannade till höger om den första ­bilen, medan den tredje fortsatte fram till den sista, där FN-medlaren Folke Bernadotte satt. De tre männen väckte först ingen större uppmärksamhet bland FN-folket, eftersom vägspärrar och militärkontroller var vanliga. En formell vapen­vila rådde i striderna mellan israeler och araber i Pales­tina, men talrika brott mot vapenvilan förekom och Jerusalem befann sig i ett krigsliknande tillstånd. I den första bilen satt den israeliske förbindelseofficeren Hillman. Han stack ut huvudet och ropade åt männen att släppa fram kortegen, det var FN-medlaren som kom. Då öppnade männen eld. De två vid den första bilen sköt mot däcken. Den tredje som kommit fram till Bernadottes bil stack in kpisten genom bakre vänstra rutan och avlossade en mängd skott, vilka träffade FN-medlaren och den franske översten Sérot som satt bredvid honom. Mannen som sköt hade ansiktet förvridet av hat, mindes Åge Lundström efteråt. Överste Sérot dog omedelbart.

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 15

15

2012-01-24 14.37


16

Bernadotte lutade sig framåt och Lundström, som sluppit undan kulorna, frågade: ”Är du sårad, Folke?” Lundström tyckte att han nickade och mumlade något, men omedelbart efter­åt sträckte han på sig och sjönk medvetslös bakåt. Överste Begley hoppade ur bilen och gav sig in i handgemäng med mördaren. Ett skott gick av och mynningsflamman svedde Begleys kind. Mördaren lyckades göra sig lös och sprang mot jeepen sedan han skjutit hål på Chryslerns kylare. På vägen tappade han pipan och magasinet till sitt vapen. Han lyckades dock inte komma med jeepen, för de andra hade redan kört därifrån i högsta fart och han fick ta sig från brottsplatsen på egen hand. Hillman hoppade in i Chryslern och den ej så lättskrämde Begley körde på punkterade däck i rasande fart enligt Hillmans anvisningar till gamla Hadassah-sjukhuset, som låg i Ryska kvarteret och de var framme inom några minuter. Där konstaterade en läkare att de båda var döda. Det fanns flera vittnen till dådet. En 15-årig flicka och ett par pojkar befann sig bara några tiotal meter från bilarna och såg alltihop. Folk som bodde i husen omkring gick fram till fönstren eller ut på balkongerna när skottlossningen började. Två av de tre soldaterna på bärgningsbilen sprang iväg nedför backen mot polisstationen, alltså bort från mordplatsen, när de hörde skjutandet, men den tredje gick uppåt och när bilarna givit sig iväg tog han reda på pipan med magasinet, som mördaren tappat. Så småningom kom även två poliser, Riesenfeldt och Israel till platsen, men något egentligt polisarbete företogs inte då. Sergeant Israel såg pipan från mordvapnet i soldatens hand och bad att få den. Soldaten vägrade ge honom den och sade att han skulle lämna den till militärpolisen, vilket han också gjorde. Den skickades senare till kriminalteknisk undersökning, som bekräftade att med den avskjutits de kulor, som hittats på mordplatsen. Riesenfeldt, som kom först till platsen, tog hand om den 15-åriga flickan som sett alltihop och överlämnade henne

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 16

2012-01-24 14.37


till konstapeln Israel. Han berättade senare att han hört chauffören på bärgningsbilen uppmana flickan att inte säga något till polisen. Senare på kvällen kom Jerusalems polischef Rabinowitz till platsen. Någon avspärrning gjordes inte, utan det stod fritt för vem som ville att plocka till sig kulor och hylsor och andra souvenirer. Samma kväll började maskinskrivna meddelanden spridas i Jerusalem i vilka en dittills okänd organisation som kallade sig Hazith Hamoledeth, Fäderneslandsfronten, tog på sig ansvaret för mordet. Texten på meddelandet löd:

17

Vi har avrättat greve Bernadotte den 17 september 1948. Greve Bernadotte uppträdde öppet som representant för den brittiska fienden. Hans uppgift var att genomföra brittiska planer för att överlämna vårt land och Yishuv åt utländskt styre. Han tvekade inte att föreslå att Jerusalem skulle överlämnas åt Abdullah. Bernadotte arbetade oförtröttligt för att försvaga våra militära ansträngningar och bar själv ansvaret för blodsutgjutelsen. Detta innebär slutet för alla fiender och deras ombud. Detta kommer att utgöra slutet för alla fiender till judisk frihet i hemlandet. Hemlandet kommer inte längre att styras av främlingar. Jerusalem kommer inte längre att styras av några främmande guvernörer.

Och följande dag fick pressen ett brev: Även om enligt vår uppfattning alla FN:s observatörer är medlemmar av främmande ockupationsstyrkor, som inte har någon rätt att vara på vårt territorium, berodde mordet på den franske översten Sérot på ett fatalt misstag: våra män trodde att officeren som satt bredvid greve Bernadotte var den brittiske agenten och anti-semiten general Lundström.10

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 17

2012-01-24 14.37


20

Natten mellan den 17 och 18 september låg Bernadotte och Sérot på lit de parade i YMCA-byggnaden. De båda döda var omgärdade av blommor, på Sérots bröst låg hans flyg­ officersmössa, på Bernadottes scouthatten. Dagen efter fördes de i stor kortege till Haifa. Så stort var motståndet mot medlaren bland israelerna, att de inte ens efter hans död ville visa någon aktning. Flera har vittnat om deras reaktion, bland andra Barbro Wessel, som berättade för Heumankommissionen: ”De judar som uppe­ höllo sig utmed färdvägen under den fyra timmar långa ­resan, visade ingen som helst aktning för kortegen. Några hade spelat kort och några hade spottat, andra hånskrattat och gjort föraktfulla gester. Araberna däremot hade visat stor aktning och å det område som hölls besatt av araberna hade man ställt upp ett hederskompani, som skyldrade gevär då processionen passerade.”11 Från Haifa fördes de döda i två vita flygplan. I det ena fanns kistorna, i det andra en hedersvakt. Bernadottes medarbetare satt på sina vanliga platser i den vita DC3:an – Åge Lundström, Jan de Geer, Miles Flach, Barbro Wessel, ­Rudolf ­Ullmark och Johan Kull. På grevens plats låg en blombukett. Efter mellanlandningar och hedersbetygelser på Rhodos, i Rom och Genève landade planen i Paris, där ett stort uppbåd av internationella storheter väntade. Men, som Barbro Alving skrev i sitt stämningsfulla reportage,12 ”den som stod främst i blickpunkten bland alla dessa centrala gestalter i världspolitiken var ändå en, som ej hörde till den kretsen: en ensam svartklädd kvinna, mme Sérot, den frans­ke överstens änka – en gång den första av de otaliga kvinnor i Ravensbrucks koncentrationsläger, som genom greve Bernadottes strävan befriades och över Sverige återfördes till sitt hemland.” Den 21 september flögs Bernadotte slutligen hem till Stockholm. När planet kom in över land i Sverige tändes ­eldar på marken så de bildade en lång kedja av små lysan-

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 20

2012-01-24 14.37


de punkter. Det var scouterna som hedrade sin ledare. På Bromma flygplats väntade 4 000 människor, bland dem förstås hustrun Estelle och de båda sönerna Bertil och ­Folke Jr. Där fanns också prinsessan Sibylla, som året innan i en flygolycka förlorat sin make, kronprinsen Gustav Adolf. Folke Bernadotte var väl medveten om vilka faror han utsatte sig för. Innan han reste till Palestina för sista gången hade han och Estelle kommit överens om hur begravningen skulle ske, för den händelse han inte skulle komma tillbaka levande. Det skulle vara enkelt, några scouter bara, och inga tal, förutom prästens. Enkelt blev det inte riktigt. Det var en internationell storbegravning i närvaro av världspressen och många dignitärer. Hundratusentals sörjande kantade begravningskortegen, först från hemmet till Gustav Vasa-kyrkan, därefter från ­kyrkan till krematoriet på Norra begravningsplatsen. Kyrkan var överfull och tusentals människor följde ceremonin utanför genom högtalare. Barbro Alving berättar om en förunderligt ljus stämning – ”stämningen när en familj och en världsvid vänkrets tar avsked av en man, som dog i medvetandet om att hans liv haft en mening och hans död inte var ett slut. Amerikanska, engelska, franska, belgiska, polska, ungerska, skandinaviska nationsfärger var representerade i kransmängden. Blommor i höstens heta färger svallade över hela koret, upp mot kolonnerna, ut i sidogångarna, och alla gav de belägg för att Folke Bernadotte till det yttersta uppfyllt sina plikter i en värld vars signum är plågad odelbarhet.” Bland alla de otaliga kransarna fanns en från en dansk kvinna, som skrivit på bandet: ”I djup tacksamhet för att jag i maj 1945 genom Folke Bernadottes hjälp fick mina två söner hem från fångenskapen i koncentrationsläger i Tyskland.” En av grevens instruktioner för sin begravning följdes: bara prästen talade. Komminister Dahlby höll griftetalet. Han utgick från ett bibelord, ur Jesaja: ”Jag hörde Herren tala och han sade: Vem skall jag sända ut och vem vill vara min budbärare? Och jag sade: Se här är jag, sänd mig.”

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 21

21

2012-01-24 14.37


22

Sven Grafström, diplomaten, satt bland åhörarna och tänkte sannolikt på hur han varnat Bernadotte, hur förfärad han varit inför Bernadottes iver att ta på sig uppdraget. Bibel­ordet gav Bernadottes offervillighet en högre dimen­ sion. Och komminister Dahlby påminde om det valspråk ­Folke Bernadotte antog, då hans äldste son dog: ”Vi har inte kommit till världen för att bli lyckliga, utan för att göra and­ra lyckliga.” Nu följde en tid av hyllningar.

114804_Folke_Berna_ORIG.indd 22

2012-01-24 14.37


9789173433846  

Göran Burén Leopard förlag Stockholm 2012 Av Göran Burén har tidigare utgivits på andra förlag: Vårflod (1981) Läderbältet (1993) Utan Sofie...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you