KO S T E R H AV E T
naturen och människan Per Klaesson Sven-Gunnar Lunner yd
Kabusa BĂścker
INNEHÅLLSFÖRTECKNING HUMMERFISKE SÄL URSHOL MEN FÅGELLIVET FÅGELSKÄRET HAVSKRÄFTA MAKRILLFISKE EJDERMORGON BÅTFOLKET HAVET RÄKFISKE MINK VALAR STORSKARV KRABBFISKE OSTRON ÅLFISKE NORD- & SYDKOSTER NATION ALPARKEN ÄMNESR EGISTER
19 29 39 47 55 63 71 81 89 97 103 113 119 123 131 139 145 153 159 170
Föregående uppslag Skadden, norra Ursholmen. När knubbsälen byter päls i augusti ligger den oftare på land. Viktiga D-vitaminer bildas med hjälp av solens strålar. En vuxen knubbsäl äter 3–4 kilo fisk om dagen. Foto David Börjesson.
SÄ L Fet som en gris ligger sälkuten och suger i sig den näringsrika mjölken från honans spenar. I början av juni föddes den på Våskärs klippor och efter bara några minuter hade den funnit moderns mjölk. På tre veckor skall den öka från 8–25 kilo, mer än 0,5 kilo om dagen. Ingen omöjlighet när de första dagarnas dimjölk är lika fet som smör. Honan var välnärd med ett 6 centimeter tjockt späcklager, en energireserv som snabbt kommer att minska under digivningen. Under de tre veckor honan ger mjölk kommer hon att minska med 30 procent i vikt. 20 meter från den feta kuten ligger en mager stackare och skriker, han är övergiven av sin mor. Den hungriga kuten försöker gång på gång att närma sig honorna och komma åt deras spenar. Bryskt blir den bortmotad av honornas labbar. En sälhona känner igen sin egen unge, både med luktens och hörselns hjälp. I våra ögon kan det synas grymt när en kut går en säker svältdöd till mötes, men naturen har inte råd med känslor. En hona som övergivit sin kut direkt efter födseln känner säkerligen av att hennes kondition inte är tillräcklig för att göda upp en unge. Tre veckor efter födseln blir kuten tvungen att klara sig själv. Till en början är fiskeresultatet inte lysande, det är nu den har nytta av det tjocka 30 Säl
fettlager den fått under diperioden. Synen spelar naturligtvis en stor roll i jakten på föda, men vi vet att sälar kan jaga i totalt mörker och märkligt nog kan även blinda djur vara i god kondition. Förklaringen sitter i morrhåren, de är styva, långa och kan röras med särskilda muskler. Nerverna, som går till morrhåren, kan läsa av små vibrationer som orsakats av rörelser i vattnet. På så sätt kan en ungsäl följa andra sälars rörelser. Morrhåren är så känsliga att de kan känna rörelsen från en fisk som passerat en minut tidigare. Det råder inga tvivel om att knubbsälen är en mycket god simmare. Får man glädjen att se en under vattnet blir det oftast ett pilsnabbt möte. Ett slag med stjärten och så är den borta. Framlabbarna har den mest nytta av för att styra och när den skall kravla sig upp på klipporna för att lapa sol. Kroppen behöver D-vitaminer, som den kan omvandla från solens strålar. I synnerhet under päls bytet, då sälarna tillbringar mycken tid på land. Vad Kostersälarna äter undersöktes i slutet av 1980-talet. Sälforskarna samlade spillning på klipporna, som sedan analyserades. I spillningen fann man otoliter, hörselstenar, från fiskar. Dessa hörselstenar är hårda och bryts inte ner helt och hållet av magens syror. Varje fiskart har arttypiska hörselstenar och storleken på dem
Föregående uppslag Ejderhonan ruvar ensam sina ägg. Blir hon skrämd flyger hon iväg och lämnar samtidigt en illaluktande avföring över redet. Överst Tobisgrisslan lever av småfisk och häckar på de yttersta, minkfria öarna. Nederst Det finns i stort sett häckande grågäss på vartenda skär med en grästuva. Arten har ökat kraftigt under senare år.
FÅ GEL S KÄ R E T April månad är kärlekens tid, om det nu är så mycket av det vi menar med ”kärlek” i fåglarnas parningstid. Det handlar om att finna en partner, eller att befästa ett gammalt förhållande, och i slutändan få ut så många livskraftiga ungar som möjligt. Ejderhanarna kråmar sig inför honorna, deras drift är att para sig med så många som möjligt. Det enda de har i sina huvuden är att få sprida sina egna gener. Varje ägg en hane är med och befruktar kommer att bära 50 procent av hans egna anlag. Starkast och fräckast guding vinner! När inga ådor kvarstår för parning lämnar han dem vind för våg. I stora flockar samlas hanarna, ofta långt ut till havs, för att rugga, byta sina vinterdräkter till nya fjädrar och dun. Långt bort, där farorna är som minst. När vingpennorna faller och de nya växer ut tappar fågeln under en tid sin förmåga att flyga. Ur mänsklig aspekt kan gässen verka mer sympatiska. Paret håller ihop år efter år och tillsammans sköter de om alla bestyr, från ruvning till att skydda ungarna. Paret visar telningarna var de bäst finner mat och till slut skall de under hösten lära dem vilken väg man skall ta och vart man skall flytta över vintern. För 20 år sedan började grågåsen att etablera sig på den svenska västkusten. Numera verkar 56 Fågelskäret
det snarare som en invasion. Idag återstår knappt en endaste ö i Kosterhavet som inte hyser ett eller flera par. Grågåsen har tveklöst tagit en av de starkaste stämmorna i vårens ljudkonsert. Det är inte skärgården som blivit mer gynnsam för kanada- och grågäss. Förklaringen ligger i att vårt jordbruk förändrats och att de senaste årens vintrar varit milda. Fält efter fält står vintertid gröna av höstsådd. Svälten är inget allvarligt hot längre i södra Sverige och Mellaneuropa där gässen uppehåller sig vintertid. Förr flyttade alla svenska grågäss till Spanien och nationalparken Las Marismas. I en enda flygning gick resan, utan någon mellanlandning. De norska artfränderna gick det sämre för. Deras resa var längre och krävde ett stopp i Frankrike, där jägare väntade på dem. Till Spanien kom de senare än ”svenskarna” och fick hålla till godo med sämre områden. Strategin att häcka på öar ute till havs är för många fågelarter framgångsrik. Vintertid är det inte ovanligt att få se pilgrimsfalkens blixtsnabba dykningar mot sjöfågel och mås, men under häckningstid finns varken falk eller uv bland Kosteröarna. Räven finns på huvudöarna och Ramsö, så egentligen är det bara minken bland rovdjuren som kan ställa till besvär för de mindre öarnas häckfåglar. Kråka, korp och de större trutarna
MAKRILLFISKE
Föregående uppslag Ostronlarver är först frilevande och behöver sedan något hårt för att börja ett liv som stationär mussla. Foto David Börjesson. Ostron har i flera århundraden varit eftertraktade och var tidigt en viktig handelsvara till storstäderna och kontinenten. Foto David Börjesson. Nästa uppslag Kosterhavets ostron räknas till de mest delikata i världen.
O S T RON Ostronbankar är mer hemliga än skogens kantarellställen, men de finns i Kosterhavet. Lämningar av hushållsavfall från sten- och bronsåldersbosättningar berättar om att ostron konsumerades i stora mängder, även vikingarna åt dem. När bosättningarna tog fart på 1600-talet i norra Bohuslän blev både hummer och ostron en viktig handelsvara. Uppköpare slogs om rättigheter, som delades ut av kungen mot garantier om leverans till hovet. Idag är ostronen hårdvaluta och i synnerhet de vilda som betingar ett avsevärt högre pris än odlade. Förr skördades ostronen med hjälp av vattenkikare och skrapor, idag sker det med torrdräkter och flaskor fyllda med luft. David Börjesson och Erik Karlsson är samkörda dykare, näst intill professionella. Den här dykningen är välplanerad och sker under tidig vår när vattentemperaturen fortfarande är låg, men vad gör det när dagens dykardräkter är både torra och varma. När dräkterna är påtagna, regulatorerna kontrollerade och de tunga luftflaskorna fästa på ryggen, faller dykarna baklänges ner från båten i vattnet. De har sänkt ner vedkorgar av plast mot botten, korgar som allt eftersom skall fyllas med ostron. De vet att ostronen finns på 3–4 meters djup. Många är tomma skal och fungerar som fotfäste för nya ostron. De levande ostronen ligger
med en liten öppning och filtrerar havsvattnet från mikroskopiska plankton. Ett normalstort ostron filtrerar 1 liter i timman. I kassar av nät samlar David och Erik levande ostron. De tömmer fångsten i vedkorgarna som sedan hissas upp i båten där ostronen sorteras och rensas. Storleken är det som bestämmer priset. Vem som helst får inte skörda ostron utan den rätten tillfaller markägaren. Före 2005 var det fritt att plocka ostron runt de flesta öarna i Kosterhavet, eftersom de var kronoholmar och saknade privata ägare. Därefter tog Statens Fastighetsverk över öarna och rätten att skörda ostron ett visst antal meter från land. Det är meningen att det även i nationalparken skall finnas möjligheter att plocka ostron. När dagens dykning är färdig skall ostronen sumpas, sänkas ner på förvaring i havet. Eftersom ostronen inte bara filtrerar nyttiga partiklar från vattnet utan även giftalger, bakterier och virus, är det viktigt att sumpningen sker i rena vatten och den får bara ske i en godkänd anläggning. Felaktig sumpning kan ge konsumenten akut magsjuka till följd. Många musselarter kan innehålla flera tusen gånger högre halter av gifter och bakterier än den omgivande miljön. Det är ett gott skäl att 141 Ostron