9789113028309

n t il l A v f ö r f At t A r e

»Bi t terfit ta n «

Av Maria Sveland har tidigare utgivits: Bitterfittan 2007

isbn 978-91-1-302830-9 © Maria Sveland 2010 Norstedts, Stockholm Omslag: Sara R. Acedo Tryck: WS Bookwell, Finland 2010 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp, grundad 1823

Han stod på grusvägen och stirrade rakt mot dem. Klappade förstrött sin stora mage som såg alldeles för tung ut för de smala benen som stack fram under kortbyxorna. Med omsorgsfulla lugna rörelser torkade han bort svetten från pannan med en vit näsduk utan att ta blicken från dem. Behärskad i hela sin uppenbarelse, bara svetten avslöjade honom en aning. Han utstrålade en rofylldhet, som om hans plötsliga uppdykande på den lilla skogsstigen var den självklaraste sak i världen.

Emma såg honom innan Julia eftersom hon än så länge gick ett halvt steg före. Alltid och helt omedvetet blev det så utom när de sprang. Då vecklade Julias gängliga kropp ut sig och hon förvandlades till en atlet med övernaturliga krafter. Den dåliga hållningen försvann och hennes kropp anpassade sig och blev stark och smidig. Men den här heta eftermiddagen gick Julia fortfarande strax bakom Emma, så nära att hon gick in i henne när Emma utan förvarning stannade vid åsynen av mannen på grusvägen.

Allt som sedan hände den sommaren och hösten började där och då, med mannen som dök upp i deras skog, på deras skogsväg.

Emma såg honom och tänkte på sin barndoms stora sagotrauma, Trollboken. En illustrerad barnbok utformad som ett uppslagsverk om troll, där påhittade fakta blandades med fasansfulla berättelser om människors möten med troll i skogen. Troll som plötsligt stod på en grusväg i en skog precis som denna. Samma skräckblandade förtjusning då som nu, en längtan att läsa den om och om igen trots 9

att hon hade svårt att somna på kvällen i mörkret, ensam i sin säng, på grund av bilderna och berättelserna. Den utövade en märklig lockelse, ett slags löfte rentav, att livet var ett äventyr fyllt av både härlighet och hemskhet i en enda salig röra. En längtan hon bara hade när hon var barn, innan sådant som gjorde ont på riktigt ramlat in i hennes liv. Då hon fortfarande var befriad från vetskap om sakernas tillstånd, allt som kan hända, det som händer. Än så länge var hon bara tretton och livet tedde sig stundtals ganska tråkigt.

Julia hade precis berättat om sin pappas senaste idé, att bygga en bastu i anslutning till garaget, men nu avbröt hon sig och tystnade. De var på väg till Trädet där de tillbringat varje eftermiddag under sommarlovet. I Trädets grönskimrande lövkoja hade de suttit nära varandra och pratat livsviktigheter. Trädet var deras bästa upptäckt den här sommaren. Ömsom svalkande med lövskugga de dagar hettan tryckte dem till marken, ömsom regnskyddande de dagar sommaren var på det humöret. Men framför allt var det deras eget, ingen annan verkade ha upptäckt den här delen av skogen i utkanten av området. En tillfällig fristad de instinktivt förstod att de behövde.

Därför var det märkligt att det plötsligt stod en man längre bort på vägen och stirrade på dem. Som om han väntat.

Noggrant vek han ihop den vita näsduken och stoppade tillbaka den i fickan, fortfarande med blicken riktad mot dem. Emma glodde tillbaka, oförmögen att sluta, medan hon försökte beräkna eventuella flyktmöjligheter, när mannen oväntat bröt det som började kännas hotfullt med ett stort, varmt leende. Julia drog ett djupt andetag och de såg på varandra och log av lättnad och fortsatte att gå mot mannen.

De gick under tystnad, sakta till en början men snabbare ju närmare de kom.

Julia skulle precis fortsätta att berätta om hennes mammas talande tystnad, en uppenbar irritation över pappans bastubygge, när 10

hon plötsligt hörde att hela världen stannat. Det var fascinerande att för första gången verkligen höra hur det lät när något var fel. En ny insikt, att fåglarna och träden hörde ihop på det sättet. Trädens lövprassel upphörde i samma sekund som fåglarna slutade sjunga.

Ett hemligt samband, ett varningstecken, men då var de alldeles för nära mannen för att inte märka att leendet som sett stort och varmt ut på håll nu förvandlats till ett konstlat varggrin. För nära för att kunna undvika att se när mannen med en snabb rörelse drog fram sin svullna köttkorv och hotfullt pekade med den mot dem. Förvånade stannade de upp och blev stående framför honom. Båda stirrade förtrollat på den blänkande, rosalila saken. Såg hur den svajade i hans hand som om den när som helst kunde förlora balansen.

Djupt inuti Emmas kropp spred sig en okänd hetta från magen och ner mellan benen. Brände på samma sätt som när hon blev generad, blodtungt och pulserande, sved och paralyserade.

Mannen höll det svullna könet i handen och vippade det smeksamt upp och ner samtidigt som ett plågat leende syntes i hans ansikte.

Emma stirrade fascinerat på hans upphetsning.

Jag skulle kunna stå här i evigheters evighet.

Hon vacklade till och förlorade ett kort ögonblick balansen när Julia plötsligt ryckte tag i hennes hand och började springa.

På grusvägen, springande genom skogen vaknade hon upp ur sitt tillstånd. Om det var något Julia kunde här i världen så var det att springa. Hela sommaren hade hon sprungit till Emma, till Trädet, till affären, till parken, överallt. Med svetten rinnande nerför sina ansikten sprang de hem och möttes av Julias mammas välsminkade, förskräckta ansikte. ”Är du inte lite för gammal för att ränna runt på det där viset Julia?” hade Gisela sagt när de andfådda satte sig vid det dukade bordet i matsalen och Julia glupskt la upp en stor hög med potatismos och köttbullar.

11

Julia lät som vanligt sin mammas missnöje rinna av henne. Vid det här laget var hon van vid Giselas kommentarer. En strid ström av påpekanden och lagom kylda tillrättavisningar som bekräftade den gnagande känslan i magen. Hon var en annan sort. ”Pappas flicka!” brukade Gisela säga, ett uttalande som upprörde Julia, hon var varken sin mammas eller sin pappas sort och så hade det alltid varit. De hade aldrig förstått sig på henne och hon hade aldrig begripit vilka de var bakom de kontrollerade ansiktsdragen.

De råkade bara vara tilldelade samma familj, ett lag, ett team, i en stor, gul villa där de förväntades leva ihop. Men Julia visste att de aldrig skulle ha valt varandra frivilligt.

I sina mörkaste stunder i rummet med storblommiga tapeter hände det att Julia fantiserade. Om eftermiddagen, på sängen med överkastet i samma blåblommiga mönster som på väggarna, dammpartiklar som dansade i solljuset från fönstret. Hennes rum.

Det hände att hon låg på sin säng, slöt ögonen och fantiserade om att de dog i en bilolycka. Själva olyckan gick snabbt och smärtfritt, de hann knappt märka att de dog. Kraschade bara enkelt in i en mötande långtradare som mosade deras bil och kroppar till en odefinierbar hög av plåt och kött.

Oförstående såg de på varandra, Julia och Gisela. Ett främlingskap som skyddade.

Därför rann hennes mammas missnöjda kommentarer av henne så att hon kunde fortsätta springa, stolt som en antilop med svetten lackande. Det var därför de inte kunde ta ifrån henne denna nya upptäckt. Att hon blev en annan Julia när hon sprang. En Julia hon tyckte betydligt mer om än den gamla. Den springande Julia var stark och snabb och full av infall medan den gamla för det mesta följde andras regler.

Samma trygga känsla infann sig också nu när hon sprang på grusvägen med Emmas hand i sin. När hon vände sig om såg hon att mannen också börjat springa. Klumpiga steg som egentligen 12

inte hotade dem på något annat sätt än genom själva galenskapen, att han faktiskt jagade dem. Men då var de alldeles nära det ställe där grusvägen svängde. Bakom kröken var det bara några meter till den lilla upptrampade stigen som ledde fram till deras Träd genom ormbunkar och blåbärstuvor.

Solen hade stekt marken snustorr i flera veckor och nu virveldansade dammet runt fötterna, och ormbunkarna som kantade stigen piskade deras nakna smalben när de rusade fram. Julia kom fram först och hävde sig upp på den nedersta grenen med armarna och sköt på med fötterna mot den skrovliga trädstammen. Emma knuffade på underifrån och klättrade sedan själv upp med hjälp av Julias nedsträckta hand. Trädet var varmt av eftermiddagshettan, men det täta lövverket gav dem skugga och blev samtidigt ett gömställe. Julia satt med ryggen mot den tjocka stammen och Emma lite längre ut där en grenklyka var formad som en fåtölj. ”Ser du honom?”

Julia viskade.

Emma sträckte på halsen och spanade ut mot vägen. ”Nej … men jag tror jag hör hans steg.”

De lyssnade och mycket riktigt hörde de strax gruset som knastrade av mannens tyngd. Han stannade och såg sig sökande omkring. För en sekund såg han rakt in i skogen mot Trädet, men just när de började tro att han upptäckt dem lät han blicken vandra vidare. ”Flickor! Var är ni?”

Hans röst var låg, mer en viskning. ”Jag vet att ni är här nånstans!”

Han tog några prövande steg framåt, stannade sedan åter upp och spanade in i skogen. ”Kom fram nu och visa era små fittor! Fittflickor!”

Rösten var högre nu, gäll och arg. Han slog små hårda slag mot buskarna närmast vägen. Julia och Emma såg på varandra och 13

försökte kväva det hysteriska skratt som ville fram mellan de hårt knutna händerna. Han såg lustig ut där han struttade fram och tillbaka och slog på trädgrenarna med ena handen samtidigt som han fortfarande höll sin rabarbersvajande lem i den andra handen. ”Förbannade jävla fittor! Fittor! Hör ni vad jag säger?”

Hans skrik lät ursinnigt i den täta skogen. ”Ni är bara två stackars fittflickor! Det är bäst att ni fortsätter gömma er, för ni kan aldrig föreställa er vad jag skulle göra om jag fick tag på er!”

Han bröt av en kvist och piskade marken med hårda slag. Gruset yrde oroligt runt honom, förvånat över den omilda behandlingen.

Det var tydligt att han var en man som aldrig tvekade att mosa vad som än kom i hans väg.

Emma log brett mot Julia som flinade tillbaka och höll upp långfingret i luften mot mannens riktning. Det tillbakahållna skrattet fick hennes kropp att skaka. Så plötsligt hördes inte längre mannens skrik och ljuden kom snabbt tillbaka, ett och ett. Först löven som åter prasslade i vinden, sedan fåglarna som försiktigt ropade till varandra att faran var över. Det svaga grusknastret när mannens steg försvann på vägen. De väntade några sekunder, hela tiden med blicken på varandra medan deras leenden växte tills det stora garvet inte längre gick att hålla tillbaka. Ett skratt från djupet av deras innersta rusade fram och övertog kropparna med ett vrål. Ett dödsföraktande helvetesskratt sprunget ur dumdristig omnipotens fick dem att vika sig dubbla medan de ansträngde sig för att hålla balansen på grenen. Pressade luften ur lungorna tills de inte kunde göra annat än flämta. Julia försökte klumpigt torka bort dregel ur mungipan samtidigt som tårarna började rinna nerför kinderna.

Synen av den gråtande och skrattande Julia fick Emma att skratta så mycket att hon plötsligt förlorade balansen och ramlade i marken med en hård duns. ”Hur gick det?”

14

Julia såg på Emma som rullade runt på marken. ”Det gör ont som satan!” ”Få se om det syns nåt?”

Julia tog sig ner från trädet och visslade när Emma drog upp tröjan och visade blåmärket som redan syntes på ryggslutet. ”Det där kommer att bli riktigt snyggt!”

Smärtan var skön och passade upprymdheten, bultade ikapp med blodet som pulserade i ådrorna och gjorde henne ännu varmare.

Försiktigt smög de fram på stigen som ledde tillbaka till grusvägen, Emma före och Julia strax bakom. Hela sommarlovet hade passerat utan något som helst innehåll. Förutom två veckor som Julia tillbringat med sin familj på sin farmors gård i Skåne hade de bara varit hemma. Långa dagar av planlöst drivande på gatorna i området, uttråkat hade de tjuvtittat genom buskarna på grannarna i villorna runt omkring i hopp om att få syn på något. Vad som helst.

Men världen verkade ha bågnat under värmeböljan och grannarna hade varit ett under av tråkighet. Klippt sina välvårdade gräsmattor med manisk precision eller legat raklånga i solstolar med någon bok. Allt hade varit tyst och hett och till slut hade de helt enkelt gett upp. Tillbringat timmar uppe i Trädet och längtat efter att skolan skulle börja igen. Smakat på ordet, högstadiet. En helt ny skola med parallellklasser! Två stora cementgrå femvåningshus som sträckte sig upp i luften, tog plats med alla sina löften om en ny sorts vuxenhet de var på väg att få tillträde till. Tredubbelt så stor som den gamla mellanstadieskolan, en barackliknande trälåda med bara några få klassrum. Men hur spännande tanken på allt det nya som väntade än var så gick det inte att jämföra med detta. Adrenalinet som rusade fram genom kroppen var berusande och fick blicken att klarna. Emma kisade mot solljuset som stack i ögonen med obarmhärtig styrka. Liv och lycka, hur hjärtat plötsligt, äntligen, bultade av upphetsning. Allt var förändrat från och med nu, vad som helst kunde hända. Tunna, blonda hårfjun stod rakt upp 15

från Emmas knottriga, brunbrända armar. Julia såg det, log och strök med fingertopparna över hennes arm. Det framkallade en skön rysning som fick Emma att stoppa armarna innanför linnet och snubbla fram på den smala skogsstigen.

Som så många gånger förut fick närheten till Julia hjärtat att värka av ömhet. Tillsammans med Julia var luften alltid full av syre, fladdret i bröstet försvann och skrattet låg liksom på långkok.

Bubblande nära att koka över, varje sekund.

Framme vid grusvägen tittade de åt båda hållen, men vägen var tom och tyst. ”Jag ser honom inte. Han måste ha gett upp.” ”Vi går hem till dig, va?”

Julia såg frågande på henne. ”Absolut!”

De var sällan hemma hos Julia trots att hon bodde i villa medan Emma och Annika bodde i en lägenhet med tre rum och kök.

Det var något med Julias hem som ingen av dem någonsin pratade om. Något som hade med tystnaden och den stickande lukten av starkt rengöringsmedel att göra. Något som satt i tapeterna och de bonade parkettgolven och gardinerna i stelt, glansigt material.

En svag doft av bryggkaffe som blev starkare ju närmare köket man kom. En lukt av gummi från Giselas plasthandskar som hon använde när hon städade, en lukt som blandade sig med den parfymerade handkrämen (hyacint) som släpptes fri när Gisela tog av sig städhandskarna.

Med sina gula plasthandskar och sitt ljusblå förkläde såg Gisela ut att tillhöra en annan tid. Under städklädseln var hon alltid perfekt sminkad med rosa pärlemorskimrande läppstift och matchande naglar. Så olik Emmas mamma, Annika med det långa bruna håret som oftast var utsläppt eller uppsatt i en slarvig knut och svart smink som förstärkte hennes blågrå ögon. Annika med smala stuprörsjeans från Gul & Blå som fick henne att se betydligt 16

yngre ut än de flesta andra kompisars mammor. Något som Emma både skämdes för och var stolt över. Annika betedde sig sällan som andra mammor, särskilt inte ensamstående mammor. Emma visste att Annika pratade mycket, för mycket ibland, ganska ofta. Hon om någon visste hur irriterande mycket plats Annika kunde ta. Ett behov att alltid deklarera sina åsikter om precis allt. En oförmåga att vara tyst. Något i hennes utstrålning som ofta hade den effekten på människor runt omkring henne; antingen blev de förälskade eller så avskydde de henne.

Ibland undrade hon vad Julia tyckte om sin mamma. Såg hon Giselas bekymrade rynka i pannan? Hörde hon att hennes tonfall var irriterat? Hur allt hon sa lät som en anklagelse?

Vissa saker pratade de helt enkelt inte om. En tyst överenskommelse om att låta det vara som det var, vila i oförklarlighet. Som det främlingskap som Julia och hennes föräldrar uppenbarligen kände för varandra. Så annorlunda mot Emmas och Annikas närhet, ­ibland så nära att hon blev tokig. Men det var väl skillnad på att leva med både mamma och pappa och lillebror, något annat än deras lilla tvåsamhet. Kanske var det så här i alla familjer med pappor? Kanske var det avståndet mellan medlemmarna i Julias familj som var det naturliga och Emmas och Annikas närhet som var ovanlig?

Det gjorde henne förvirrad och de få gånger de var hemma hos Julia längtade hon oftast hem till Annika.

Det som på något underligt vis band samman all irritation och lukten av rengöringsmedel som stack i näsan i Julias hem var tystnaden. Det fanns helt enkelt inga ljud hemma hos Julia. I ett hus med fyra personer borde det låta mycket mer. Bullra när någon sprang i trappen, slamra från köket där Gisela förberedde middagen, brusa från radion i bakgrunden, vad som helst. Men inget bullrade eller slamrade någonsin hemma hos Julia. Inga ljud fortplantade sig eller letade sig fram, utan dog bara en mystisk ljuddöd.

17

Som om vartenda rum var ljudisolerat och familjemedlemmarna lekte en ständigt pågående variant av tysta leken. En tystnad som skapade ett kli i hårbotten, som om den plötsligt blev full av flagande mjäll.

Hemma hos Emma stod alltid radion på, eller så spelade Annika musik på hög volym samtidigt som hon stod i köket och sjöng eller pratade. Ett ständigt pladder, i telefon med någon vän eller upprört argumenterande mot någon gubbe på radion som sa något förjävla idiotiskt. Annika lyckades alltid få porslinet att slamra när hon dukade eller diskade och maten fräste överdrivet, kokade vilt och för mycket, rann över på spisen vilket ledde till ytterligare några svordomar och så ljudet av kranen när hon blötte en trasa för att torka upp matskvimpet. En vild ljudsymfoni som ingenting lyckades dämpa eller tysta, ljud förknippade med kärlek och trygghet. Tystnad gjorde henne däremot nervös.

Vägkorsningen utgjorde gränsen mellan skogen och den övriga världen, den som var full av bostäder och människor. En kort vägsträcka som aldrig var trafikerad, lika tom som det ingenmansland de just var på väg att lämna. Naturreservatet, skogen eller Diset som det kallades av de flesta. Ett namn som blev vedertaget då bilfabriken byggdes i andra änden av naturreservatet 1970. Röken som pyrde konstant från skorstenarna låg ofta som en dimma över hela skogen.

Julia slickade bort några svettpärlor som låg som en gnistrande mustasch på överläppen. ”Det är inte särskilt trevligt att gå runt och skrämma små fittflickor med sin rabarber på det där sättet!”

Hon flinade sitt breda leende, det som delade hela hennes ansikte till en enda stor, glad skevhet. Emma såg på henne och log tillbaka. ”Verkligen inte. Vi borde göra nåt som lär honom en läxa.”

18

”Döda honom!” ”Det räcker nog med att skrämma honom.” ”Hur?” ”Vete tusan. Vi kommer nog på nåt.”

Emmas bruna, långa hår låg som en varm pälsmössa över hennes överhettade skalle, hon försökte tvinna det till en tjock, trasslig hårknut högst upp på huvudet. Det hjälpte en aning, även om hårbotten redan var fuktig av svett. ”Gud, vad jag är törstig!” ”Jag med. Ska vi gå till tjockkiosken och sno läsk?”

Julia såg på Emma som log och nöp Julia i midjan. Hon skrek till och hoppade åt sidan samtidigt som hon slog efter Emmas händer.

Julia skakade på huvudet för att få bort håret som hängde ner över ögonen, men det åkte strax tillbaka. Trots att det hängde i ojämna testar och täckte stora delar av ansiktet tycktes det inte bekomma henne. Emma hade aldrig sett hennes hår uppsatt eller flätat och såvitt hon visste hade Julia aldrig besökt en frisör.

En gång hade Annika frågat om hon fick fläta Julias hår. Julia såg frågande på henne en kort sekund innan hon generat slog ner blicken och nickade lätt. Håret var det tydligaste beviset på att varken Julia eller någon annan brydde sig om hur hon såg ut. Tydligen ansåg Annika samma sak, för bakom hennes leende förslag om att fläta håret rynkade sig pannan bekymrat och avslöjade en förundran över Julias ovårdade yttre. Annika satte sig bakom henne och borstade hennes hår i långa, jämna tag, på samma sätt som hon alltid borstade Emmas hår om kvällarna. Det var en ritual de haft så länge hon kunde minnas. Emma sittande på golvet nedanför henne i soffan, blundade och njöt medan Annika borstade håret tills det sved i skinnet.

Julia satt tyst med vidöppna ögon hela tiden och med ryggen alldeles för rak, i en ställning som vittnade om hur spänd hon var. Annika småpratade och nynnade medan hon gjorde två inbakade flätor.

19

”Så där, titta vad fin du blev!”

Hon föste Julia framför sig mot den stora hallspegeln och ställde sig bakom henne med händerna vilande på Julias axlar. Men Julia rodnade och såg så olycklig ut att Emma avbröt Annikas komplimanger genom att handgripligen dra Julia i armen bort därifrån. ”Vi måste gå nu!”

Annika tittade efter dem när de försvann ut genom dörren. Ingen av dem nämnde flätningen och nästa dag hade Julia åter­igen håret hängande i samma trassliga icke-frisyr.

Julia var söt, det såg man enkelt om man tittade, men de fina dragen försvann lätt bakom de slitna hårtestarna, de hopkurade axlarna och kläderna som alltid tycktes vara någon storlek för små. Ärmarna en aning för korta och byxorna nådde sällan nedanför fotknölarna. Som om Gisela inte lade märke till att Julia konstant växte och blev längre för varje månad tills kroppen ringlade sig upp som en krokig flaggstång.

Eller såg hon utan att bry sig om det?

Gisela som själv alltid hade matchande uppsättningar kläder, kjol och kavaj och välsminkat ansikte. Det var konstigt hur någon som brydde sig så mycket om sitt eget utseende kunde undgå att se sin egen dotters behov av en klippning eller nya kläder.

Tjockkiosken låg mitt emellan Julias villaområde och Emmas hyres­ hus. Ett slags minilivs med några få mjölkpaket som alltid tycktes ha passerat bästföredatum, godis och cigaretter, läsk och lättöl.

I tjockkiosken jobbade Evert och hans fru Stina sedan tusen år tillbaka. Ständigt stillasittande i kombination med ett aldrig sinande utbud av chokladbollar och kokostoppar hade gett dem enorma kroppshyddor. Tungt och sakta vaggade de fram på de få kvadratmetrarna när de inte satt på någon av pallarna som fanns strategiskt utställda här och var i butiken.

Att det blivit just tjockkiosken och Evert och Stina som utsat20

tes för Emmas och Julias ovälkomna uppmärksamhet var ingen slump. Deras tröga förflyttningar av sina kroppar påverkade obönhörligt intrycket av deras intelligens. Tvärsäkert dömde de ut Evert och Stina som lättare att lura än andra butiksinnehavare. Under sommar­lovet hade det blivit en vana att sno godis och läsk i tjockkiosken. I brist på äventyr fick man skapa sig sina egna, och mannen med rabarbersvajet hade ju inte behagat dyka upp förrän nu, när det bara var en vecka kvar tills skolan började.

Knepet när man snattade var att handla något litet. Att för en kort sekund distrahera Evert eller Stina så att den andra hann stoppa på sig läsk eller godis. Det säkraste kortet var de gånger då de hade tillräckligt med pengar för att kunna köpa en mjukglass. Under den tid det tog för Evert att stå med ryggen vänd mot kiosken och fylla en våffla med mjukglass hann de stoppa på sig massvis av chokladkakor och annat gott. Men nu hittade de bara fem kronor i Emmas ficka, Julia letade efter mera i sina jeans. ”Nej, ingenting. Det får gå ändå.” ”Ska jag handla tuggummi så tar du läsken?” ”Okej.”

Evert satt på en stol bakom kassan och andades tungt. Luften var tjock av eftermiddagshetta, och stekos låg som en stickig filt över den lilla butiken. ”Hej!” Emma log stort mot Evert och gick fram till kassan där uppradade plastburkar var fulla av tuggummi och godis som man kunde köpa styckvis. ”Hej hej! Vilken varm dag va?”

Han pustade och blåste ut luft som för att understryka det han just sagt.

Hon nickade till svar och studerade omsorgsfullt utbudet av godis, låtsades välja noga och länge. ”Shake, är det lakritssmak?”

21

Evert reste sig mödosamt upp från sin pall och tittade på tugg­ gummit som Emma höll upp i luften. ”Jag tror det.” ”I såna fall ska jag inte ha det. Jag hatar lakrits. Vet du om ni har nåt tuggummi som smakar jordgubbe?”

Evert tittade förvirrat ner bland plastburkarna. Undrade kanske över detta allvar inför valet av ett tuggummi som kostade femtio öre. ”Det här kanske?”

Han sträckte fram ett tuggummi med rosa papper.

Emma studerade det med rynkad panna. ”Nja, jag tror det där är hallonsmak.”

Evert drog en djup och plågad suck. Plötsligt tycktes hela den långa, heta eftermiddagen slå emot honom och den sista gnuttan av servicekänsla försvann och han rasade ner på pallen igen. ”Stiiina! Kan du komma ett tag?”

Rösten gick upp i falsett och Emma vände sig hastigt om och insåg i samma ögonblick att Stina inte varit i personalutrymmet bakom som hon brukade, utan i butiken. Julia satt på huk framför raderna av läsk och två flaskor sockerdricka buktade ut under hennes tunna T-shirt och Emma såg att Stina såg. Att Stina antagligen sett hela tiden och tyst iakttagit deras rävspel och väntat på rätt ögonblick. Trettio gånger, kanske mer hade de snattat läsk och godis i tjockkiosken. Inte en enda av de gångerna hade Evert och Stina varit i butiken samtidigt. Men denna märkliga dag verkade hela världen så som de kände den ha förvandlats till något nytt, med nya regler och lagar.

Stina var förvånansvärt snabb för att vara så stor. Hon tog tag i Julias arm och drog henne upp på fötter. Ansikte och halsen var rödfläckiga av ilska när hon väste: ”Vad tror du att du håller på med flicka lilla? Va?! Svara mig!”

Julia såg sig desperat omkring för att hitta en flyktväg. Emma 22

hann inte tänka utan rusade bara fram och bankade Stina i ryggen. ”Släpp henne! Hör du vad jag säger! Släpp!!!”

Stina vände sig förvånat om och Julia lyckades dra sig loss och rusa mot dörren. Vid kassan hade Evert sakta förstått att något var galet och rest sig från pallen. Julia rusade förbi honom och Emma strax efter. Han gjorde ett tafatt försök att ta fast dem men nådde inte fram. Inifrån butiken hördes Stinas skrik. ”Gör nåt, Evert! Ta dom!”

De vände sig om och såg hur Evert tungt vankade framåt i en halvhjärtad ansträngning att jaga efter. Han gav upp efter några meter och tog sig för bröstet. Hans ansträngda andhämtning hördes trots att de var minst tjugo meter längre bort. De sprang och Julias kropp förvandlades, musklerna spändes, blodet pulserade.

Att springa i all evighet och aldrig någonsin mer stanna.

Lungorna underordnade sig kroppens ansträngning och synkroniserade syreflödet.

Upplevelsen när hennes kropp fungerade. Ingenting annat gav en sådan bultande frihets- och lyckokänsla.

De kom runt hörnet på kvarteret där det fanns fullt av innergårdar att gömma sig på och slog sig ner bland syrenbuskarna som stod i en tät ring runt en asfalterad yta som borde ha utemöbler om någon orkat bry sig. Julia drog fram sockerdrickan hon haft under linnet och bet av kapsylen med tänderna och räckte flaskan till Emma. ”Jag tyckte nästan synd om dom!”

Hon såg på Emma som drack girigt i djupa klunkar. ”Jag med! När han försökte springa efter. Stackarn!”

De satt tysta och begrundade dagens händelser. Julia närstuderade en myra som simmade för sitt liv i en pöl av sockerdricka på asfalten. Något högg till i magen och Emma korsade händerna som ett skydd mot det onda. Visste plötsligt, en klar insikt, att hon inte gillade detta nya.

23