9789173874410

Lars Björklund

Lars Björklund

Det som Det som ger ger hoppet hoppet liv liv femförutsättningar förutsättningar fem

l i b r i s fö r l ag

•

ö r e b ro

Libris

ti di gare av lar s b jör k lund på l i b ri s f ör lag : Dagar (1987) Nära (1990) Med-delande (1995) Guds begränsning (1998) Modet att ingenting göra (2003) Ett skimrande trots (2004) En skugga av kärlek (2006) I saknaden (2006) Orden och tystnaden (2007) Hur ska jag orka? (2011)

Utgiven med bidrag från Samfundet Pro Fide et Christianismo (kyrkoherde Nils Henrikssons Stiftelse) copy ri g h t © 2015 Lars Björklund och Libris förlag om slag oc h f ormg ivni ng : Maria Mannberg om slag sb i l d : Topic Photo Agency/Corbis t ryc k : Livonia, Lettland 2015 i sb n : 978-91-7387-441-0 www.libris.se

Innehåll

Förord … 7 Det som ger hoppet liv … 11 Livet och livets mening … 19 Livets begränsningar kan vara en tillgång … 35 h op pet s f örut sät t ni ngar I.Verkligheten … 49 II. Trygghet … 57 III. Omsorg … 67 IV.Tillåta känslor … 75 V. Språk bortom orden … 85 Själens infrastruktur … 101 Efterord … 111

Förord

f ör ti o år se dan blev jag kontaktad av Unga Riks, dåva­ ran­de avdelningen för barn och ungdomsteater inom Riks­teatern, om ett föreläsningsuppdrag. Det var våren efter tsunamikatastrofen i Thailand och temat för terminens skolprogram var tro och existens. Många frågor som togs upp i pjäser och samtal handlade om livet och döden och barns tankar om tro och Gud. Min erfarenhet som sjukhuspräst på Akademiska barn­s­juk­huset i Uppsala, och att jag ofta anlitas som föreläsare när det gäller att möta barn och vuxna i sorg och kris, gjorde att jag blev kontaktad.

7

Jag fick föreläsa för dramatiker, regissörer och skådespelare och blev sedan erbjuden att föreläsa i Riksteaterns regi runt om i landet. Den föreläsningen fick rubriken ”Leken som rum för livet ”och riktade sig först och främst till barnomsorgspersonal och skolpersonal.

För några år sedan gav jag en ny föreläsning under rubriken ”Hoppets förutsättningar”. Den föreläsningen kan ses som en sammanfattning av allt jag skrivit och föreläst om under åren som gått. Den riktade sig till teaterföreningarna runt om i landet och flera gånger har föreläsningen varit ett samarrangemang mellan den lokala teaterföreningen och Svenska kyrkans församling på orten. Jag upplever att det samarbetet är viktigt. Teater och kyrka har mycket gemensamt. På olika sätt gestaltar de livets stora eviga frågor, och användandet av berättelser och dramatik finns hos båda två.

Kyrkan och teatern har mycket att lära av varandra, inte minst i hur vi kan hantera stora och svåra händelser i våra liv. Berättelser och dramatik är kanske människans viktigaste redskap i konsten att leva.

Boken följer i huvudsak dispositionen i min föreläsning. Jag beskriver fem förutsättningar som jag tror är avgörande för att hoppet ska kunna födas på nytt ur hopplösheten. Fem

8

förutsättningar kan verka i minsta laget, och självklart är livet mer komplext än så. Det mänskliga är större än alla våra teorier, men det kan ändå vara bra med en överblick.

Den kan liknas vid en karta som hjälper oss att hitta i okänd terräng. På kartan finns de viktigaste delarna markerade.

Detaljerna får vi ta ställning till när vi är på plats.

Först skriver jag om hur jag ser på livet och människan och sedan om begränsningen och det som kan ta ifrån en människa hoppet. Efter det följer fem kapitel om de förutsättningar jag tror är de centrala för att hopp ska kunna födas på nytt.

Till sist försöker jag beskriva något jag vill kalla själens infrastruktur. Se det som en summering och sammanfattning.

Jag berättar om vad jag sett och tänkt och kommit fram till under alla år jag mött människor i sorg och svåra livssituationer. Dikterna som finns mellan de olika kapitlen kan läsas fristående, men också som kommentarer till det jag skriver om.

Exemplen i boken är tagna ur min erfarenhet men återberättade så att det inte går att veta vem jag beskriver.

9

Det som ger hoppet liv

h on vi l le måla sin sorg.

Ett papper var uppställt på staffliet.

Hon tog penslar och började måla.

Sedan såg hon på bilden och tänkte: – Där är inte min sorg.

Hon tog färg på sina händer och fingrar.

Hon målade.

Sedan såg hon på bilden och tänkte: – Där är inte min sorg.

11

Hon lade papper på golvet.

Hon klädde av sig, fyllde kroppen med färg och slängde sig ner.

Såg bilden och tänkte: – Där är min sorg.

Och hon reste sig och började gå.

V i hade mötts under lång tid. Hennes sorg hindrade henne från att leva. Hon ville inte vara med längre. V id ett av våra samtal berättade hon om bilden på golvet. När hon målade hände ingenting med sorgen, men någonting hände med henne själv.

Så länge sorgen bara fanns inom henne blev den för tung att bära. Nu när hon såg en bild av den, blev en del av sorgen utanför henne. Det är som om det verkligen går att göra så på riktigt. Att det går lägga en del av sorgen utanför sig själv. Även om sorgen inte blev mindre blev det ändå annorlunda för henne sedan hon hade målat. Hon kände att hon fick kraft att gå vidare.

När vi berättar om något börjar berättelsen att tala med oss. V i påverkas själva av det vi berättar, så nästa gång vi berättar blir det därför aldrig på samma sätt. En del av det som händer oss ska berättas åter och åter igen. Det kan

12

behövas tusen berättelser för ett enda ögonblick. Det kan behövas tusen berättelser för att kunna förstå och leva med det som har hänt.

Men ibland kan vi inte på något sätt beskriva med ord hur det känns eller hur det är. Sorgen och det som händer i våra liv gör oss stumma. V åra ord förlorar sin betydelse. Det verkar som om orden tar slut i livets ytterkanter. Orden upphör både när vi känner stor lycka eller övermannas av stor sorg.

Det verkligt svåra får oss att förlora hoppet och tron på framtiden. Stumheten gör oss svaga. Sorgen och smärtan tar över. V i behöver då ett språk som går utöver alla ord vi känner. V i behöver ett gestaltande språk som utan ord kan återberätta det vi har upplevt. Detta gäller också stora händelser som påverkar samhället och världen. Om något fruktansvärt händer behöver det synliggöras. V i måste få möjlighet att uttrycka och gestalta vår sorg och vår vrede, vår oro och vår tacksamhet. Tystnad, stumhet och ordlöshet kan leda till att vi ger upp inför framtiden.

När jag började mitt arbete som sjukhuspräst på Akademiska sjukhuset i Uppsala tänkte jag att mitt uppdrag var att ge hopp till människor som saknade hopp.

13

Jag föreställde mig att det handlade om att uppmuntra den drabbade och att ge något till tröst. Det fungerade utmärkt på lindriga ortopediska åkommor.

Någon hade brutit foten och sa: – Jag kommer aldrig att kunna gå igen.

– Jodå, svarade jag – Menar pastorn det?

– Ja. – Tack !

Men när jag för första gången besökte en familj där ett barn hade dött var de ledsna när jag kom och lika ledsna när jag gick. Mitt besök hade inte gjort någon som helst skillnad i deras sorg. De sörjde fortfarande lika mycket.Och jag hade ingenting att ge. V erkligen ingenting. Jag kom tomhänt och gick därifrån lika tomhänt. Ändå bad de mig komma igen. De bad inte om tröst, de bad om att inte bli för ensamma i sorgen. De bad om någon som orkade ta emot deras sorg. Någon som orkade vara i deras förtvivlans rum utan att fly. Någon som orkade komma tillbaka lika tomhänt gång efter gång. Utan förväntan på någon som helst förändring.

14

Det största hotet för människan tycks vara att bli övergiven och lämnad ensam. När livet sviker finns bara vi själva kvar.

Ingen kommer till vår undsättning. Det kan till slut kännas som om livet, själva existensen överger oss för alltid.

Det finns en skillnad mellan önskan och hopp. Det blev så tydligt när jag vid ett tillfälle besökte en man som var döende. Han talade insiktsfullt om att livet snart skulle ta slut och sa när vi skiljdes åt att vi nog inte skulle ses igen.

Men det blev en nästa gång, och vid det tillfället berättade han om sin trädgård vid sommarstugan och att han så gärna ville att jag skulle besöka honom där till våren. V i pratade om allt vi drömde om som om det fortfarande var möjligt att det skulle förverkligas.

Våra önskningar lämnar oss aldrig. Också en människas allra sista dag kan vara en dag fylld av liv och drömmar. Men hoppet måste växa ur den hårda verkligheten, och när jag mötte mannen som var så nära döden var det inte hoppet om att träffas till våren vi talade om. Det var en önskan eller en dröm om det omöjliga, och några av våra drömmar måste få flyga fritt. Det är som om vi måste få vila en stund från verklighetens hårda och obarmhärtiga yta.

När jag var barn hände det vid några tillfällen att jag

15

fick följa med när min pappa höll friluftsgudstjänst. Jag tyck-

”dettesägs atvar t det sista överger människan hoppet.

Jag att jag med omsom något alldeles särskilt. är Några gånger skulle vilja vända på det och säga att människan behöver hoppas

var det tidigt på morgonen. Solen hade varit uppe länge,

på något för att orka leva. Jag har sett människor förlora allt för att men landskapet var fortfarande märkt av den korta natten. sedan resa sig och börja leva igen. Jag har också mött några som Gräset var fuktigt, luften stilla. Det särskilda var inte vad inte har orkat. Livet och krafterna tog slut. Det som slog sönder pappa sa, för utanhårt. klangen i hans röstvad närsom hankrävs talade. den deras liv, slog Jag har undrat förOch att livet ett skimmer.

Denbehövs starka, för högtidliga rösten förmedlade ändåhade ska fortsätta.

Vad som att hoppet ska få liv igen.” något viktigt.

Den ingav på ett märkligt sätt hopp ochför en Vilka är hoppets förutsättningar?

Vilken jordmån behövs att det ska kunna gro och växa?

Med berättelser, egna dikter och skimrande aning om något större. exempel från sin långa som själavårdare visar Minnet från erfarenhet min barndom blir en bild av författahur det ren Lars Björklund vad som får oss att hoppas när livet är som svåexistentiella språket kan hjälpa oss. Det bär inga svar, inga rast.förklaringar, Att känna andras omsorg är en av de viktiga förutsättningarna, inga teorier, men det föder ändå hopp.

b i l d : m ag n u s a ron s on

men också att våga se verkligheten som den är.

Det som ger hoppet liv kan ge livsmod och nya tankar till dig Det sägs att det sista som överger människan är hoppet. Jag som går igenom en svår livspassage, men också till dig som i ditt skulle vilja vända på det och säga att människan behöver arbete möter människor i sjukdom och svåra livssituationer.

hoppas på något för att orka leva. Jag har sett människor förlora allt för att sedan resa sig och börja leva igen. Jag har också mött några som inte har orkat. Livet och krafterna tog slut. Det som slog sönder deras liv, slog för hårt. larsvad björklun d arbetar på Jag har undrat som krävs för att som livetkaplan ändå ska och som fortsätta. V ad somSigtunastiftelsen behövs för att hoppet skaföreläsare. få liv igen.Han har skrivit flera uppskattade själavårdsböcker, bland annat Modet att ingenting göra och Hur ska jag orka?

16

www.libris.se