jag hade föreställt mig. Julian såg mitt ansiktsuttryck (min haka måste ha hängt nere vid skorna) och frågade om jag ville åka en sväng med honom. Jag hade aldrig suttit i en bil som körde så snabbt. Det kändes som om hjulen när som helst skulle lätta från asfalten och bilen skulle lyfta. Jag tror inte att jag sa ett ord under hela färden. När vi var tillbaka vid huset klev Julian ur bilen, men jag rörde mig inte ur fläcken. »Vill du sitta kvar i bilen ett tag?» frågade han. Jag nickade. Han vände sig om, men innan han hann gå hejdade jag honom. »Julian?» »Ja?» sa han. »Hur har du fått den här bilen?» frågade jag. »Jag menar . . . kostade den mycket pengar?» »Det kan du tro», sa han. »Så om du vill ha en sådan här bil, Jonathan, så måste du arbeta väldigt, väldigt hårt när du blir stor.» Jag glömde aldrig det. Som jag minns det hade Julian inte stannat kvar någon längre stund efter middagen – mamma och Catherine hade verkat besvikna, kanske också förargade. Fast jag var bara tio kunde jag föreställa mig att Julian hade mycket roligare saker att göra. Det var uppenbart att han levde ett sådant liv som jag ville leva när jag blev äldre. Jag såg avundsjukt på när Julians fantastiska sportbil försvann längs gatan. Mamma hade inte pratat om Julian på åratal, men nu hade hon börjat nämna hans namn varenda gång vi träffades. Hon hade nyligen berättat att han hade gjort sig av med Ferrarin. Julian hade tydligen genomgått något slags livsförändrande upplevelse. Han hade hoppat av sin extremt lukrativa karriär som stjärnadvokat, sålt Ferrarin och börjat leva »ett enkelt liv». Mamma sa att han hade studerat hos en grupp munkar som bodde högt uppe i Himalaya och att han nu ofta gick omkring i någon sorts röd rock. Hon sa att han var en helt annan 14
De hemliga breven.indd 14
2012-06-29 15.19