Page 1

D e H e m l ig a B r e v e n f r å n M u n k e n s o m s å l de s i n F e r r a r i

ROBIN SHARMA är idag en av de mest lästa författarna i världen. Hans böcker har sålts i mer än fem miljoner exemplar i över sextio länder. Av hans elva internationella bästsäljare har fem hittills kommit ut på svenska: Munken som sålde sin Ferrari, Finn din livsuppgift, Vem gråter vid din grav?, Greatness guide och Ledaren utan titel. Robin Sharma är utöver författare även en populär föreläsare, coach och konsult inom områdena livsstil, personlig utveckling och ledarskap.

separerad pappa med dåliga matvanor, stressiga dagar och noll tid för eftertanke. En dag får han ett meddelande från en släkting som ber honom om hjälp med att samla in nio talismaner med tillhörande brev som är spridda runtom i världen. Motvilligt går Jonathan med på att fullfölja detta uppdrag. Det blir starten på en intensiv och omvälvande resa som tar honom till bland annat Buenos Aires, Paris, Shanghai och Istanbul. Genom denna resa och de människor han möter får Jonathan livsviktiga insikter, och han kan återvända till sin släkting Julian med väl utfört uppdrag. En gång i tiden stod Julian själv inför ett vägskäl som räddade hans liv – han sålde sin Ferrari och lät livet ta en annan vändning. Nu går hans visdom i arv till Jonathan.

Robin Sharma

Jonathan Landry lever ett hektiskt liv som

»Så tog jag fram den lilla boken

R o b i n S h a rm a

ur jackfickan. Julians brev om autenticitet låg i den. Jag hade inte funderat så mycket på texten när jag läste den. I Istanbul hade

De

He m l i g a B r e ve n

inte levde mitt liv. Eller kanske snarare som om jag stod utanför

f r ån

Mu n k e n

det känts som om jag egentligen

mitt liv och iakttog det som en

som sålde sin

F e r r ari

främling. Nu undrade jag om det jag såg var verkligt. Vilket var mitt autentiska jag? Vem var jag, egentligen? Jag mindes mitt samtal med Ahmet på båten. Jag

»Robin Sharmas böcker hjälper människor världen över att leva fullt ut.« PAULO COELHO, FÖRFATTARE TILL ALKEMISTEN

ÖVER R JON E 5 MIL A SÅLD ER BÖCK

hade berättat för honom att jag var elektroingenjör. Att jag var gift. Att jag hade en son. Allt det var sant, men det var sant också för tusentals andra män. Hur skulle jag beskriva mig själv om jag inte använde de etiketterna?«

Omslag utifrån originalutgåvan: John Persson Omslagsfoton: © Tim Robinson/Arcangel Images (footprints); Keren Su/Getty Images (monk) Författarfoto: David Leyes

9789127133082_Sharma_De hemliga breven_hela.3.indd 1

ISBN 978-91-27-13308-2

www.robinsharma.com 9 789127 133082

6/20/12 10:39 AM


De hemliga breven.indd 5

2012-06-29 15.19


prolog

in stumme vägvisare rörde sig snabbt framför mig, som om han också tyckte att det var obehagligt att vara här. Tunneln var fuktig och dunkelt upplyst. Skeletten efter sex miljoner parisare låg begravda här nere . . . Plötsligt stannade den unge mannen framför ingången till ännu en tunnel, som var avspärrad med en rostig järngrind. Tunneln var kolmörk. Min vägvisare öppnade grinden och gick in i mörkret. Han stannade till och såg sig om för att försäkra sig om att jag följde med. Jag gick med trevande steg bort från det bleka ljuset när hans rygg försvann framför mig. Jag tog ytterligare några steg. Då stötte min fot emot något. Ett ihåligt rasslande ljud fyllde rummet och jag stelnade till. När jag gjorde det lystes tunneln plötsligt upp. Min vägvisare hade tänt sin ficklampa. Jag önskade att han inte hade gjort det. Den kusliga ordningen var borta. Det fanns ben överallt – spridda över golvet runt våra fötter, liggande i stora högar längs väggarna. I ficklampans skarpa sken syntes virvlande damm och spindelväv som hängde från taket. »Ça c’est pour vous», sa vägvisaren. Han kastade ficklampan till mig. När jag fångade den svepte han förbi mig. »Vad . . .», började jag. Innan jag hann avsluta min fråga snäste han: »Il vous rencontrera ici.» Och så var han borta och lämnade mig ensam tio meter under marken, en ömklig mänsklig varelse i ett hav av döda.

7

De hemliga breven.indd 7

2012-06-29 15.19


kapitel 1

D

et var en sådan där morgon när man önskar att dagen hade varit slut redan innan tio minuter av den hade gått. Det började när jag slog upp ögonen och märkte att en oroväckande mängd solljus silade in under rullgardinen. En mängd som antydde att klockan var åtta snarare än sju. Väckarklockan hade inte ringt. Den insikten följdes av tjugo minuters desperat svärande och skrikande och gråtande (min sexårige son stod för gråtandet) medan jag rusade runt i huset, från badrummet till köket till ytterdörren och försökte samla ihop alla pryttlar som Adam och jag behövde under dagen. När jag stannade utanför hans skola fyrtiofem minuter senare såg han förebrående på mig. »Mamma säger att om du jämt lämnar mig på skolan för sent på måndagarna så kan jag inte sova över hos dig på söndagarna.» Fan. »Det är sista gången», sa jag. »Sista gången, jag lovar.» Adam klättrade ur bilen med misstrogen min. »Här», sa jag och sträckte fram en knölig plastpåse. »Glöm inte din lunch.» »Jag vill inte ha den», sa Adam utan att titta på mig. »Jag får inte ta med mig mackor med jordnötssmör till skolan.» Och så vände han sig om och rusade över den öde skolgården. Stackars unge, tänkte jag när jag såg honom pinna iväg mot porten på sina små ben. Det finns inget värre än att komma inspringande i skolan för sent, när alla redan sitter i klassrummet 8

De hemliga breven.indd 8

2012-06-29 15.19


och nationalsången ekar genom korridorerna. Det, och dessutom ingen lunch. Jag slängde plastpåsen på passagerarsätet och suckade. Ännu en umgängeshelg hade slutat i bedrövelse. Jag hade, tydligen, misslyckats totalt som make. Och nu verkade det som om jag skulle misslyckas lika fatalt som separerad pappa. Från den stund jag hämtade Adam tycktes jag bara åsamka honom den ena besvikelsen efter den andra. Trots att jag saknade honom så att det värkte i mig under veckorna kom jag undantagslöst för sent på fredagarna. Hans glädje över den utlovade pizzan och bion hade grumlats när Annisha hade fått lirka i honom en tonfisksmörgås eftersom jag fortfarande inte dykt upp när det blivit dags för middag. Och så var det min mobil, som pep oavbrutet, som om den led av hicka. Den pep under filmen, och när jag stoppade om Adam. Den pep när vi åt våra lätt vidbrända frukostpannkakor och medan vi promenerade till parken. Den pep när vi hämtade hamburgare och under hela sagostunden. Naturligtvis var det inte pipandet som var problemet. Problemet var att jag inte kunde låta mobilen vara. Jag kollade mina sms, jag svarade på dem, jag pratade i telefon. Och för varje avbrott blev Adam lite tystare, lite mer sluten. Det skar i hjärtat på mig, och ändå blev jag svettig i handflatorna vid tanken på att strunta i fanskapet eller stänga av den. Medan jag gasade iväg mot jobbet grubblade jag över den förfelade helgen. När Annisha hade meddelat att hon ville separera kändes det som om någon hade backat över mig med en lastbil. Hon hade klagat i flera år över att jag aldrig tillbringade någon tid med henne eller Adam, att jag jobbade för mycket, att jag var för upptagen med mitt eget liv för att vara en del av deras. »Men på vilket sätt», invände jag, »skulle det bli bättre av att du lämnade mig? Om du vill träffa mig mer, varför vill du då se till att du träffar mig mindre?» Hon hade ju faktiskt sagt att hon fortfarande älskade mig. Att hon ville att jag skulle ha en bra relation med min son. 9

De hemliga breven.indd 9

2012-06-29 15.19


När jag till sist flyttade till en egen lägenhet var jag sårad och bitter. Jag hade lovat att försöka vara hemma mer. Jag hade till och med avstått från en golfturnering och en kundmiddag. Men Annisha sa att jag egentligen inte brydde mig, att jag inte var intresserad av någon djupgående förändring. Varenda gång jag tänkte på hennes ord gnisslade jag tänder. Förstod inte Annisha hur krävande mitt arbete var? Förstod hon inte hur viktigt det var för mig att fortsätta uppåt? Om jag inte hade jobbat så mycket som jag gjorde skulle vi inte ha haft vårt fantastiska hus, eller bilarna, eller de jättestora teveapparaterna. Okej, Annisha brydde sig inte ett skit om teveapparaterna. Men ändå. Jag gav mig själv ett löfte då: Jag ska bli en jättebra »deltids­ pappa». Jag ska engagera mig till hundra procent. Jag ska gå på alla tillställningarna i Adams skola, jag ska skjutsa honom till simningen och karateträningen, jag ska läsa för honom. När han ringer på kvällen ska jag ha all tid i världen att prata med honom. Jag ska lyssna på hans problem, ge honom råd och skoja med honom. Jag ska hjälpa honom med läxorna, och jag ska till och med lära mig spela de där urtråkiga tevespelen han gillar. Jag ska ha en underbar relation med min son, även om jag inte kan ha någon med min fru. Och jag ska visa Annisha att jag visst bryr mig. Under de första veckorna efter att jag hade flyttat tyckte jag att det gick ganska bra. På många sätt kändes det inte så svårt. Men jag blev chockad över hur mycket jag saknade dem båda. Ofta vaknade jag i min lägenhet och lyssnade efter den lilla rösten som jag visste inte var där. På kvällarna gick jag av och an och tänkte: Nu skulle jag ha läst en godnattsaga. Nu skulle jag ha kramat Adam god natt. Nu skulle jag ha krupit i säng tillsammans med Annisha, nu skulle jag ha hållit henne i min famn. Jag längtade innerligt efter helgerna. Men efterhand som månaderna gick började dessa tankar att blekna. Eller rättare sagt trängdes de undan av allt annat. Jag arbetade över eller tog med mig jobb hem varje kväll. När Adam ringde 10

De hemliga breven.indd 10

2012-06-29 15.19


satt jag och knattrade på datorn och hörde bara varannan mening. Det gick hela veckor utan att jag en enda gång tänkte på vad han sysslade med om dagarna. När lovet började insåg jag att jag inte hade planerat in någon ledighet så att jag kunde vara tillsammans med honom. Sedan bokade jag in en kundmiddag samma kväll som Adams vårkonsert i skolan. Jag glömde att ta med honom till tandhygienisten, fast Annisha hade påmint mig så sent som veckan innan. Och jag började komma för sent när jag skulle hämta honom på fredagarna. Den här helgen hade bara varit ännu ett försök till »kvalitetstid» som varit allt annat än just det. Jag vinkade åt Danny i vaktkuren när jag svängde in på firmans parkering. Fast jag nyss haft så bråttom hit önskade jag nu att jag inte befunnit mig här. Jag parkerade i min ruta men slog inte av motorn direkt. Till mitt försvar kunde jag i alla fall säga att det bara var naturligt att jag var besatt av arbetet. Det var väldigt stressigt på firman. I flera månader hade det gått rykten om att den skulle säljas. De senaste tre månaderna hade jag inte gjort annat än spottat ur mig rapporter: säljrapporter, inventeringsrapporter, personalrapporter, resultatrapporter. När jag gick och lade mig på kvällen dansade kalkylblad fulla med siffror innanför ögonlocken. Det var det som väntade mig inne på mitt rum, men jag kunde inte skjuta upp det längre. Jag stängde av motorn, tog min datorväska och gick in. Jag hälsade på Devin, vår receptionist. Han satt med huvudet böjt mot datorskärmen och såg oerhört upptagen ut, men jag visste att han bara lade patiens. När jag gick åt höger tyckte jag mig se att han flinade, fast kanske var det bara inbillning. Den kortaste vägen till mitt rum var åt vänster, men jag gick aldrig den vägen längre. Devin trodde uppenbarligen att det var för att Tessas skrivbord låg åt höger. Men det var bara ett plus. Om jag gick åt höger behövde jag inte passera Juans rum. Juan. Fan. Jag förstod inte varför det fortfarande kändes så jobbigt efter all 11

De hemliga breven.indd 11

2012-06-29 15.19


den här tiden. Det var bara ett övergivet kontorsrum nu. Persiennerna var uppfällda, skrivbordet var rent, stolen tom. Det stod inga fotografier av Juans fru och barn på arkivskåpet och inga kaffemuggar på bokhyllan, och det hängde inga diplom på väggen. Men det var som om skuggorna från alla dessa föremål svävade över de tomma ytorna. Jag saktade in på stegen när jag närmade mig Tessas bås. Tessa och jag hade jobbat ihop i åratal. Vi hade alltid gillat varandra – vi hade samma sorts humor. Jag visste inte riktigt hur det skulle gå med Annisha, men jag måste erkänna att jag hade tänkt rätt mycket på Tessa sedan separationen. Jag såg en skymt av hennes mörka hår, men hon talade i telefon. Så jag fortsatte framåt. Nästan i samma ögonblick som jag gått in genom dörren till mitt rum vände jag mig om. Jag funderade på om jag skulle kolla hur det gick med den nya prototypen innan jag satte igång med mina mer överhängande arbetsuppgifter. Jag visste att konstruktionsteamet skulle informera mig om det, men tanken på att fördriva en liten stund på labbet var lockande. Det var labbet jag hade börjat på. Ett av mina första jobb hade varit på konstruktionsavdelningen på det här stället – ett företag som tillverkade bildelar. Det var mitt drömjobb. Juan, som var avdelningens chef, tog mig under sina vingar. Juan blev min mentor. Men även om man gillar sitt jobb kan man inte stanna upp. Då kan man glömma karriären. Men ingen behövde säga det till mig. Jag var som en hund som viftade så ihärdigt på svansen att ryggen höll på att gå av. Och ledningen lade märke till det. När jag fick erbjudande om att klättra ännu ett pinnhål upp på karriärstegen kallade Juan in mig på sitt kontor. »Om du tar den här tjänsten», sa han, »så får du inte jobba mer med forskning och konstruktion. Då kommer du bara att få syssla med försäljning och administration. Är det vad du vill?» 12

De hemliga breven.indd 12

2012-06-29 15.19


»Jag vill vidare, Juan», sa jag och skrattade. »Och jag tänker inte vänta med det tills du går i pension!» Juan sa inget utan log bara vemodigt. Efter det klättrade jag vidare uppåt ganska snabbt. Nu var jag ansvarig för alla våra projekt och produkter för vår största kund. Jag tog min kaffemugg för att ge mig av längs korridoren mot labbet. Men så hejdade jag mig. Jag hade inget att göra där. Jag ställde ifrån mig muggen och sjönk ner i stolen. Jag satte på datorn, öppnade en fil och vände blicken mot myriaderna av siffror som fyllde skärmen. Några timmar senare hade jag sammanställt ännu en resultatrapport och skulle just sätta igång med att gå igenom min överfulla inkorg när telefonen ringde. Det tog ett ögonblick innan jag kände igen min mors röst. Hon lät bekymrad. Herre­ gud, tänkte jag. Vad är det nu då? Min mor hade varit omåttligt intresserad av mitt liv de senaste månaderna. Det började bli irriterande. »Förlåt att jag stör dig på jobbet, Jonathan, men det är viktigt», sa hon. »Jag har just pratat med kusin Julian, och han måste få träffa dig genast. Det är väldigt angeläget.» Mig? tänkte jag. Varför i himlens namn vill Julian träffa mig? Jag kände ju överhuvudtaget inte Julian. Han var inte min kusin, utan min mors. Hon hade vuxit upp på samma ställe som Julian och hans syster Catherine, men jag var uppvuxen på andra sidan landet. Avlägsna släktingar var lika intressanta för mig som förra veckans dagstidning. Den enda gången jag träffat Julian var när jag var runt tio år. Vi var och hälsade på Catherine och hon hade bjudit hem honom på middag. Jag minns inte om Julians fru var med, eller om han redan hade skilt sig. Sanningen att säga mindes jag ingenting av besöket, utom en sak: Julians klarröda Ferrari. Jag hade hört Catherine prata om den, så jag stod och väntade på trappan när han svängde in på uppfarten. Bilen var till och med ännu häftigare än 13

De hemliga breven.indd 13

2012-06-29 15.19


jag hade föreställt mig. Julian såg mitt ansiktsuttryck (min haka måste ha hängt nere vid skorna) och frågade om jag ville åka en sväng med honom. Jag hade aldrig suttit i en bil som körde så snabbt. Det kändes som om hjulen när som helst skulle lätta från asfalten och bilen skulle lyfta. Jag tror inte att jag sa ett ord under hela färden. När vi var tillbaka vid huset klev Julian ur bilen, men jag rörde mig inte ur fläcken. »Vill du sitta kvar i bilen ett tag?» frågade han. Jag nickade. Han vände sig om, men innan han hann gå hejdade jag honom. »Julian?» »Ja?» sa han. »Hur har du fått den här bilen?» frågade jag. »Jag menar . . . kostade den mycket pengar?» »Det kan du tro», sa han. »Så om du vill ha en sådan här bil, Jonathan, så måste du arbeta väldigt, väldigt hårt när du blir stor.» Jag glömde aldrig det. Som jag minns det hade Julian inte stannat kvar någon längre stund efter middagen – mamma och Catherine hade verkat besvikna, kanske också förargade. Fast jag var bara tio kunde jag föreställa mig att Julian hade mycket roligare saker att göra. Det var uppenbart att han levde ett sådant liv som jag ville leva när jag blev äldre. Jag såg avundsjukt på när Julians fantastiska sportbil försvann längs gatan. Mamma hade inte pratat om Julian på åratal, men nu hade hon börjat nämna hans namn varenda gång vi träffades. Hon hade nyligen berättat att han hade gjort sig av med Ferrarin. Julian hade tydligen genomgått något slags livsförändrande upplevelse. Han hade hoppat av sin extremt lukrativa karriär som stjärnadvokat, sålt Ferrarin och börjat leva »ett enkelt liv». Mamma sa att han hade studerat hos en grupp munkar som bodde högt uppe i Himalaya och att han nu ofta gick omkring i någon sorts röd rock. Hon sa att han var en helt annan 14

De hemliga breven.indd 14

2012-06-29 15.19


människa. Jag förstod inte riktigt varför hon verkade tycka att det var så bra. Och hon hade försökt ordna ett möte mellan oss. Hon hade föreslagit att jag skulle hälsa på honom när jag besökte hans hemstad i jobbet. Men om jag inte hade tid för Annisha eller Adam, varför skulle jag ta ledigt för att tillbringa en dag tillsammans med en man jag knappt kände? Det hade varit en annan sak om han fortfarande varit en otroligt framgångsrik advokat med en glamourös livsstil och en tjusig sportbil. Men varför skulle jag träffa en arbetslös man utan Ferrari? Det fanns tillräckligt med sådana män på syltan i mitt kvarter. »Mamma», sa jag, »vad pratar du om? Varför behöver Julian träffa mig?» Mamma kunde inte berätta några detaljer. Hon sa att Julian måste prata med mig. Han behövde min hjälp med något. »Det låter ju helt knäppt», sa jag. »Jag har inte träffat Julian sedan jag var liten. Jag känner honom inte. Det måste finnas någon annan som kan hjälpa honom.» Mamma sa inget, men jag tyckte mig höra henne gråta tyst. Hon hade haft det svårt sedan pappa dog några år tidigare. »Mamma?» sa jag. »Hur är det?» Hon snörvlade lite men så började hon prata igen, med en stålhård röst som jag knappt kände igen. »Jonathan, om du älskar mig så gör du det här. Då gör du precis som Julian säger.» »Men vad . . .» Jag fick ingen chans att avsluta frågan. »Det ligger en flygbiljett och väntar på dig när du kommer hem i kväll.» Hon började säga något mer, men hennes röst bröts. »Jag måste sluta nu, Jonathan», sa hon och lade på. Jag hade svårt att koncentrera mig under resten av eftermiddagen. Min mor hade låtit så olik sig i telefon, och jag förstod inte varför hon verkat så förtvivlad och varit så enträgen. Och hela saken var så obegriplig. Vad sjutton var det Julian ville att 15

De hemliga breven.indd 15

2012-06-29 15.19


jag skulle göra? Jag undrade hur han var nu, efter den där livsförvandlingen. Hade han blivit helt knäpp? Skulle jag mötas av en gammal tokstolle som orerade om regeringskonspirationer? En gubbstrutt som hasade omkring på gatorna med håret på ända, klädd i morgonrock och tofflor? (Jag visste att det inte var det mamma menade med »röd rock», men jag kunde inte få den bilden ur huvudet.) Jag var så upptagen av dessa tankar att jag gick rakt förbi Juans rum när jag gick hem för dagen. Det var inte förrän jag var framme vid receptionen som jag insåg vad jag hade gjort. Det kändes som ett ont varsel. När jag kom hem glömde jag nästan att tömma postfacket. Jag kämpade med den skeva nyckeln i flera minuter, och sedan flög den lilla plåtluckan upp, så att försäkringserbjudanden och reklamblad från pizzerior flög ut över golvet. När jag samlade ihop dem såg jag ett tjockt kuvert. Det var från min mor. Jag suckade, stoppade ner det i fickan och gick uppför trappan till min lägenhet. Jag öppnade kuvertet medan min frysta lasagne snurrade runt inne i mikron. Inuti kuvertet låg en lapp från min mor där det stod att Julian för närvarande bodde i Argentina, och en tur och retur-biljett till Buenos Aires. För helsike, tänkte jag. Ville de att jag skulle flyga i tolv timmar för att träffa min mammas kusin i en timme eller två? Nu i helgen? Toppen. Jag skulle bli tvungen att tillbringa hela helgen i en flygande sardinburk och göra min son besviken. Antingen det eller göra min mamma besviken, och ännu mer bekymrad än hon redan var. Jag åt den ljumma lasagnen framför teven och hoppades att ett stort glas whisky skulle maskera mitt missmod och middagens torftighet. Jag väntade med att höra av mig till Annisha tills jag var säker på att Adam hade gått och lagt sig. Annisha är noga med rutiner, så jag visste precis när det var dags att ringa. När hon svarade lät hon trött, men inte förargad. Jag stålsatte mig inför hennes 16

De hemliga breven.indd 16

2012-06-29 15.19


reaktion när jag berättade om mina eventuella helgplaner. Men Annisha kände redan till dem. »Jag har pratat med din mamma, Jonathan», sa hon. »Du måste göra det här. Adam kommer att förstå.» Jaha, då fick det väl bli så.

17

De hemliga breven.indd 17

2012-06-29 15.19


kapitel 2

T

axin hade svängt av från motorvägen och in på en otroligt bred boulevard. Den såg ut som en typisk stadsgata, kantad av träd på bägge sidorna och med en grön mittremsa som skilde oss från den mötande trafiken, men den var minst tio filer bred. Jag hade aldrig varit i Sydamerika tidigare och blev överraskad över hur mycket Buenos Aires påminde om en europeisk storstad. En jättelik obelisk som liknade Washingtonmonumentet tornade upp sig framför mig, men husen och gatorna påminde lite om Paris. Julian hade bokat in mig på ett nattflyg på fredagskvällen. Till min förvåning hade jag somnat under flygningen och vaknat just när planet landade. Och nu var det alltså morgon, men i en annan hemisfär än den jag somnat i. De vackra artonhundratalshusen med fönsterlådor och balkonger i svart smidesjärn avlöstes så småningom av byggnader som såg äldre och lite slitna ut. Väggarna var nedklottrade, putsen flagnade och markiserna var urblekta och solkiga. Fast det var en kylig höstdag här stod många fönster öppna, och jag såg gardiner fladdra i vinden. I ett hörn stod en grupp gatumusikanter och spelade för en liten skara åhörare. Taxin saktade in och stannade utanför ett skyltfönster. På skylten som var målad på fönstret stod det att man erbjöd tangolektioner. Det hördes musik genom den halvöppna dörren. Jag kollade adressen som jag fått av Julian. Det verkade som 18

De hemliga breven.indd 18

2012-06-29 15.19


om den gick till den här dansstudion. Jag visade papperslappen för taxichauffören för att försäkra mig om att vi befann oss i rätt stadsdel, att det inte hade blivit något missförstånd. Han nickade och ryckte sedan på axlarna. Jag betalade honom och klev ur bilen. Oj, tänkte jag när jag kikade in genom dörren. När mamma sa att Julian hade bytt livsstil skojade hon inte. Rummet var långt men inte brett. Väggarna var djupröda och det hängde kristallkronor i taket. Män och kvinnor dansade runt i rummet i takt med den pulserande musiken, tätt intill varandra men samtidigt en smula formellt. En lång, stiligt klädd man bugade mot sin partner och kryssade sedan mot mig mellan de virvlande paren. När han kom närmare såg jag att han log. »Jonathan», sa han. »Jag är så glad att du kunde komma.» Han sträckte fram handen och jag skakade den. Det tog mig en stund att få ihop bilden jag hade föreställt mig på vägen hit med mannen som stod framför mig. Julian såg mycket yngre ut än han gjort när vi träffades över tjugo år tidigare. Hans slanka, muskulösa gestalt bar ingen likhet med den glåmige, plufsige figuren som hade suttit bakom ratten i den där Ferrarin. Hans ansikte var slätt och avslappnat. De klarblå ögonen tycktes se rakt igenom mig. »Jag ber om ursäkt», sa han och gjorde en gest ut över rummet. »Jag visse inte riktigt när ditt plan skulle landa, så jag tänkte att jag skulle gå på min lördagslektion. Men nu när du är här går vi upp till mig.» Julian gick före mig till en dörr som jag inte hade sett när jag kom in. Han öppnade den och pekade åt mig att gå uppför trappan. När jag kom upp gick han förbi mig och öppnade ännu en dörr. »Stig på, stig på», sa han när han gick in i rummet. Lägenheten var ljus och luftig men såg inte alls ut som ett sådant hem som jag tänkt mig att Julian skulle ha. Möblemanget 19

De hemliga breven.indd 19

2012-06-29 15.19


bestod av en udda blandning av nytt och gammalt. Affischer med musiker och dansande par prydde väggarna, och på golvet låg travar med böcker. Det såg litegrann ut som en studentlya. »Jag beklagar att du har fått resa så långt med så kort varsel, men jag har bott i den här underbara staden i några månader. En god vän ville hyra ut sin lägenhet, och eftersom jag alltid har velat lära mig att dansa tango tyckte jag att det var ett utmärkt tillfälle. Jag ska bara byta om, så lagar jag kaffe till oss sedan.» Julian försvann bort i en lång smal korridor. Jag sjönk ner i en stol täckt av en bomullspläd där orden »Var speciell» var broderade. Jag hörde tangomusiken sväva uppför trappan och kände den vibrera under golvbrädorna. När jag väntade på Julian började tankarna mala. Vad höll jag på med? Vad visste jag om den här mannen? Jag kände plötsligt ett starkt obehag. På något sätt förstod jag att så snart Julian kom tillbaka in i rummet skulle mitt liv förändras för evigt. Jag kände att det som låg framför mig skulle bli svårt och mödosamt. Jag måste inte göra det här, tänkte jag. Jag vred på huvudet och kastade en blick mot dörren och funderade på hur lång tid det skulle ta att få tag på en taxi. Just då kom Julian tillbaka in i rummet. Nu var han klädd i en lång röd kåpa, med kapuschongen uppdragen över huvudet. »Te eller kaffe?» frågade han när han gick in i ett litet kök i bortre änden av vardagsrummet. »Kaffe, tack», sa jag. Det kändes konstigt att sitta kvar i vardagsrummet ensam, så jag reste mig och gick in till Julian i köket. Medan han sysslade med kaffekokaren tittade jag ut genom fönstret, ner på den smala kullerstensgatan. Danslektionen måste vara slut, för jag såg paren strömma ut på trottoaren nedanför. Den rytmiska musiken hade ersatts av prat och skratt. Till sist vände jag mig mot Julian. »Vad . . .» Jag avbröt mig och funderade på hur jag skulle lägga fram det så finkänsligt 20

De hemliga breven.indd 20

2012-06-29 15.19


som möjligt. »Vad är det du behöver hjälp med? Varför ville du träffa mig?» »Jonathan», sa Julian och lutade sig mot köksbänken. »Känner du till min historia?» Jag förstod inte riktigt vad han menade. Jag sa att jag visste att han hade varit en framgångsrik advokat som tjänat en förmögenhet och levt ett liv i lyx och överflöd. Jag sa att jag hört att han hade bestämt sig för att hoppa av karriären, men att jag inte kände till detaljerna. »Det är sant», sa Julian. »Jag var mer framgångsrik än jag någonsin hade drömt om – när det gällde berömmelse och pengar. Men det var ett destruktivt liv. När jag inte begravde mig i arbete rökte jag cigarrer och drack dyr konjak och festade med unga fotomodeller och nya vänner. Det förstörde mitt äktenskap, och på grund av min livsstil klarade jag inte heller av mitt arbete särskilt bra. Jag befann mig i en nedåtgående spiral, men jag visste inte hur jag skulle ta mig ur den. En dag, mitt i en plädering i en viktig process, rasade jag ihop på golvet i rättegångssalen. Hjärtinfarkt.» Det lät bekant. Mamma hade förmodligen berättat det, men jag hade tydligen inte lyssnat så noga. Julian tog av sig kapuschongen och sträckte sig sedan mot en hylla ovanför diskbänken och tog ner två muggar. »Det tog flera månader för mig att återhämta mig. Under den tiden fattade jag ett beslut.» Jag suckade. Det var då han gjorde sig av med den underbara Ferrarin. »Jag sålde min lyxvilla, mina bilar, alla mina ägodelar. Och sedan åkte jag till Indien i hopp om att få ta del av så mycket som möjligt av världens visdom. Jag hade nämligen tappat tron på pengars värde och ville nu upptäcka mitt eget värde. Och i stället för att jaga vackra kvinnor ville jag söka efter varaktig lycka.» 21

De hemliga breven.indd 21

2012-06-29 15.19


Jag kvävde en suck. Det lät som om det var början på en lång historia. Och det enda jag var intresserad av var att få reda på vad den hade med mig att göra. »Under mina resor i Himalaya hade jag den fantastiska turen att träffa en mycket speciell man. Han var munk, en av Sivanas mystiker. Han tog med mig högt upp i bergen, till byn där mystikerna bodde, studerade och arbetade. Jag lärde mig många omvälvande saker av mystikerna, och jag skulle så gärna vilja dela med mig av den lärdomen till dig.» Julian gjorde en paus och tittade ner på mina fötter. Jag insåg generat att jag hade trummat med foten som en otålig kund i en kassakö. Julian log. »Men jag märker på dig att det inte är rätt tillfälle.» »Ursäkta», sa jag. »Jag är bara lite angelägen om att resa hem igen.» »Oroa dig inte. En historia ska berättas bara då lyssnaren är beredd att höra på den», sa Julian milt, och fortsatte: »Vill du veta varför jag bad dig att komma hit?» Jag nickade. Kaffet var klart. Julian hällde upp det i två muggar. »Mjölk? Socker?» Jag skakade på huvudet. Julian räckte mig en mugg och vi gick in i vardagsrummet. När vi slagit oss ner i var sin stol fortsatte han med sin berättelse. »En av de saker munkarna lärde mig var talismanernas kraft.» »Talismanerna?» sa jag. »Små statyetter eller amuletter. Det finns nio stycken. Var och en innehåller ett viktigt budskap om hur man ska leva ett så rikt och lyckligt liv som möjligt. Var för sig är de bara symboliska föremål, men tillsammans besitter de en oerhörd kraft, som kan leda till djupgående förändring. De kan i själva verket rädda liv.» »Behöver du rädda någons liv?» frågade jag. Det lät lite melodramatiskt. Eller knäppt. 22

De hemliga breven.indd 22

2012-06-29 15.19


»Ja. Det är en människa som är i desperat behov av hjälp. Andra har försökt gripa in, men utan att lyckas. Det här är vår sista chans.» »Har det här något att göra med min mor?» frågade jag. Hon hade låtit väldigt orolig i telefon. »Ja, det har det», sa Julian. »Men jag kan tyvärr inte avslöja på vilket sätt.» »Men om min mor är sjuk eller så har jag rätt att få veta det.» Det knöt sig i bröstet och jag fick svårt att andas. »Det är ingen fara med din mor», sa Julian. »Det är allt jag kan säga.» Jag var på väg att pressa honom, att ställa fler frågor, men han hade snörpt ihop munnen och ställt sin mugg på bordet framför mig. Det verkade som om han ansåg att samtalet var slut. Jag suckade och tittade ner i golvet en stund. »Okej», sa jag sedan, »men var kommer jag in i bilden? Vad är det du vill att jag ska göra?» Julian hade rest sig upp och gått fram till fönstret. Han tittade ut på gatan nedanför, men hans blick tycktes vara fäst någonstans långt borta i fjärran. »När jag lämnade byn», sa Julian, »gav munkarna mig talismanerna i en läderpåse och bad mig att ta hand om dem. Men när jag lämnat Himalaya reste jag omkring ett tag. En natt började det brinna i det lilla hotellet jag bodde på. Jag var ute då, men mitt rum blev förstört. Jag hade tagit talismanerna med mig när jag gick ut, så det enda jag blev av med var ett par sandaler. På ett annat hotell hörde jag en man berätta om när han blivit rånad i en gränd i Rom. Jag insåg att talismanerna hade varit i tryggt förvar hos munkarna i byn – jag var den ende som hade besökt den avlägset belägna platsen på många år. Men nu när jag hade hand om dessa värdefulla föremål kunde de när som helst bli stulna, borttappade eller förstörda.» Julian förklarade att han hade kommit fram till att det var bättre om han skickade varje talisman till en väktare, en betrodd 23

De hemliga breven.indd 23

2012-06-29 15.19


vän som kunde återlämna den till Julian när han behövde den. Till varje talisman hade han bifogat ett brev där han formulerat det budskap han ansåg att den symboliserade. Nu var det uppenbart att han behövde få tillbaka talismanerna. Han sa att han ville att jag skulle samla ihop dem. »Va?» sa jag chockat. »Är det inte sådant man har budfirmor till?» Julian log och återvände till sin stol. »Jag tror inte att du inser hur viktiga dessa talismaner är. Jag kan inte anförtro dem åt en budfirma eller åt posten. De är spridda över hela världen, och det är nödvändigt att någon jag känner hämtar dem personligen.» »Och du kan inte göra det själv?» sa jag. Jag vet att det var lite oartigt, men jag såg fortfarande framför mig hur han dansade omkring över golvet där nere. Julian skrattade, men så blev han allvarlig igen. »Det kanske inte verkar som om jag är så upptagen», sa han. »Men jag har helt enkelt inte möjlighet till det.» Jag satt tyst ett ögonblick. Hur skulle jag formulera mig? »Julian», sa jag. »Ta inte illa upp, men du sa att de måste hämtas av någon du känner. Och du känner ju faktiskt inte mig. Vi har bara träffats en gång – när jag var tio år.» »Jag känner dig bättre än du tror», sa Julian. Hans vänliga leende var borta. Ögonen var mörka och han såg på mig med ett allvar som fyllde mig med oro. »Hör på mig, Jonathan», fortsatte han dämpat. »Jag kan inte berätta för dig hur jag vet det här, men jag vet det. Den ende som kan hämta talismanerna är du.» Han gjorde en paus och tillade sedan: »Jag vet att mina svar inte är så tillfredsställande. Men du måste tro mig, Jonathan, när jag säger att det här handlar om liv eller död.» Vi satt tysta en lång stund. Jag tänkte på min mors tysta gråt i telefonen. Tomrummet på Annishas sida av sängen. Blicken i Adams ögon när jag svikit honom. Det är inte ofta man är »den ende» – den ende sonen, den ende maken, den ende fadern. 24

De hemliga breven.indd 24

2012-06-29 15.19


Till sist bröt jag tystnaden. »Hur lång tid kommer det att ta?» frågade jag. »Jag har skrivit till alla väktarna», sa Julian. »Jag har inte fått svar från alla än, men det finns ett ställe du kan börja på – hos en god vän i Istanbul. Och när det gäller tiden tar det nog några veckor att hämta alla talismanerna. Kanske en månad.» Herregud. Det var hela min semester, plus lite till. Jag drog ett djupt andetag. Julian såg på mig och lade huvudet på sned. »Jonathan?» sa han. Jag tittade upp på honom. Det fanns en oerhörd vänlighet i hans blick. För ett ögonblick påminde han mig om min pappa, och jag insåg hur mycket jag saknade honom. Jag insåg också att jag hade fattat ett beslut. Orden fastnade i min hals, så jag nickade bara. Julian log. Så reste han sig och strök med händerna längs kåpan. »Och nu», sa han, »när vi har klarat av det här, ska jag laga lite lunch till dig, och sedan kan vi kanske ta en promenad i stadsdelen. Den heter San Telmo. Och den har blivit en av mina favoritplatser på jorden.» Det blev en trevlig, om än lite underlig, eftermiddag tillsammans med Julian. Han tog med mig till en danssalong ett par kvarter bort där några erfarna tangodansare hade uppvisning. Medan musiken dunkade genom min kropp som ett andra hjärta såg jag hur Julian stampade takten och rörde på benen, som om han själv varit uppe på dansgolvet. Sedan strövade vi genom de slingrande gränderna tills det var dags för mig att ge mig av till flygplatsen och sätta mig på kvällsflyget hem. När vi stod på trottoaren utanför Julians hus, omvärvda av musiken som strömmade ut från dansstudion, vände han sig mot mig. »En sak till, Jonathan.» Ur en ficka i kåpan drog han upp en liten anteckningsbok med skinnband. »Jag skulle vilja att du antecknar i den här under din resa.» 25

De hemliga breven.indd 25

2012-06-29 15.19


»Ska jag skriva dagbok?» sa jag. »Varför det?» »Du ska inte skriva dagbok, Jonathan. Du ska föra journal. Talismanerna skänker kraft till dem som innehar dem. Men de som innehar talismanerna ger också kraft till dem. Det är viktigt för mig att få reda på dina tankar och känslor om den här resan – och om vad talismanerna betyder för dig när du fått dem.» Mina axlar sjönk ihop. Jag visste inte vilket som var värst – att lägga flera veckor av mitt liv på att resa jorden runt och samla ihop någon annans saker, eller att vara tvungen att skriva om det. Självreflektion har aldrig varit min starka sida. Jag var på väg att protestera, men jag hejdade mig. Vad spelade det för roll? Om jag nu skulle ge mig ut på det här bisarra företaget kunde jag lika gärna göra det på det sätt Julian ville. I samma ögonblick stannade taxin intill oss. När jag steg in i den ilade det plötsligt till i mig av rädsla. Det var mycket länge sedan jag hade börjat på något nytt, gett mig in på något slags äventyr. Jag stängde dörren och såg efter Julian när taxin svängde ut från trottoaren. Han vinkade åt mig och ropade: »Gläd dig, Jonathan! Det är inte varje dag man får möjlighet att rädda ett liv!» Det var med stor vånda jag satte mig i bilen för att ge mig av till jobbet på måndagsmorgonen. Jag hade tre veckors semester att ta ut, och jag måste ta ut dem så fort som möjligt. Men om resan tog längre tid än så skulle jag få problem. Det enda jag kunde göra var att be om ledigt utan lön, och om svaret blev nej, ja, då skulle jag väl bli arbetslös. Men egentligen, sa jag till mig själv när jag motvilligt steg ur bilen och tvingade mig att gå in genom entrén, vad spelade ett enda dumdristigt beslut för roll? Hittills hade jag alltid fattat beslut som jag tyckte var strålande när jag fattade dem, och vart hade det lett mig? Mitt jobb hade blivit en ständig källa till stress och frustration. Min underbara fru hade lämnat mig. En stor del av de besparingar jag hade slitit ihop genom allt mitt 26

De hemliga breven.indd 26

2012-06-29 15.19


De hemliga breven.indd 27

2012-06-29 15.19


D e H e m l ig a B r e v e n f r å n M u n k e n s o m s å l de s i n F e r r a r i

ROBIN SHARMA är idag en av de mest lästa författarna i världen. Hans böcker har sålts i mer än fem miljoner exemplar i över sextio länder. Av hans elva internationella bästsäljare har fem hittills kommit ut på svenska: Munken som sålde sin Ferrari, Finn din livsuppgift, Vem gråter vid din grav?, Greatness guide och Ledaren utan titel. Robin Sharma är utöver författare även en populär föreläsare, coach och konsult inom områdena livsstil, personlig utveckling och ledarskap.

separerad pappa med dåliga matvanor, stressiga dagar och noll tid för eftertanke. En dag får han ett meddelande från en släkting som ber honom om hjälp med att samla in nio talismaner med tillhörande brev som är spridda runtom i världen. Motvilligt går Jonathan med på att fullfölja detta uppdrag. Det blir starten på en intensiv och omvälvande resa som tar honom till bland annat Buenos Aires, Paris, Shanghai och Istanbul. Genom denna resa och de människor han möter får Jonathan livsviktiga insikter, och han kan återvända till sin släkting Julian med väl utfört uppdrag. En gång i tiden stod Julian själv inför ett vägskäl som räddade hans liv – han sålde sin Ferrari och lät livet ta en annan vändning. Nu går hans visdom i arv till Jonathan.

Robin Sharma

Jonathan Landry lever ett hektiskt liv som

»Så tog jag fram den lilla boken

R o b i n S h a rm a

ur jackfickan. Julians brev om autenticitet låg i den. Jag hade inte funderat så mycket på texten när jag läste den. I Istanbul hade

De

He m l i g a B r e ve n

inte levde mitt liv. Eller kanske snarare som om jag stod utanför

f r ån

Mu n k e n

det känts som om jag egentligen

mitt liv och iakttog det som en

som sålde sin

F e r r ari

främling. Nu undrade jag om det jag såg var verkligt. Vilket var mitt autentiska jag? Vem var jag, egentligen? Jag mindes mitt samtal med Ahmet på båten. Jag

»Robin Sharmas böcker hjälper människor världen över att leva fullt ut.« PAULO COELHO, FÖRFATTARE TILL ALKEMISTEN

ÖVER R JON E 5 MIL A SÅLD ER BÖCK

hade berättat för honom att jag var elektroingenjör. Att jag var gift. Att jag hade en son. Allt det var sant, men det var sant också för tusentals andra män. Hur skulle jag beskriva mig själv om jag inte använde de etiketterna?«

Omslag utifrån originalutgåvan: John Persson Omslagsfoton: © Tim Robinson/Arcangel Images (footprints); Keren Su/Getty Images (monk) Författarfoto: David Leyes

9789127133082_Sharma_De hemliga breven_hela.3.indd 1

ISBN 978-91-27-13308-2

www.robinsharma.com 9 789127 133082

6/20/12 10:39 AM

9789127133082