På knä i Köpenhamn
Niklas om Lars: När min bror Lars Gårdfeldt lade fram sin avhandling Hatar Gud bögar? (2005) vimlade det av tjusiga karlar i uniform. I vanliga fall brukar det inte behövas en polisinsats när man disputerar i teologi, men eftersom en del vanliga (nåja) dödliga verkar lida homofobiska kval så var det nödvändigt. Lars tar man inte där man sätter honom. Några månader efter sin disputation blev han och hans man tvillingpappor i USA. Jag var förstås med och pussade de små liven – och deras underbara surrogatmamma. Nu är Lars inte bara min storebror. Han är även sin lillebrors alldeles egna prinsessa. En prinsessa utan lokalsinne, med en förkärlek för tantiga inredningar, punschpraliner och Birgit Nilsson. Dessutom är Lars en moralisk kompass i Sveriges hbt-debatt.
Lars om Niklas: I personbeviset står det Niklas Gårdfeldt. Men för mig kommer lillebror alltid att vara Docka, min ständiga samtalspartner genom livet. Docka är min följeslagare i den aktivistiska kampen och Prideparaden är en lika självklar högtid för Docka och hans fru som den är för mig och min man. På senare år har Docka firat nya triumfer som rockstjärna i Kina, med rent chockerande publiksiffror. Han har även levererat låttexter till utländska topplistor och rimmat svenska versrader till sådana erfarna älsklingar som Lill-Babs. Gaymänniskor får så sällan agera hjältar i den romantiska litteraturen. Båda har vi varit utsvultna av det tomrummet. På knä i Köpenhamn är vår gemensamma gåva till oss själva och till alla andra som längtar efter euforiska läsupplevelser. Och till alla som älskar Agnetha Fältskog. Champagne … och kärlek …
PÅ KNÄ I KÖPENHAMN
Gårdfeldt & Gårdfeldt
Rosor till Robin
Normal Pulp – litteratur som bryter den heteronormativa blicken Copyright © Lars & Niklas Gårdfeldt 2009 Omslag Katy Kimbell Grafisk form Erika Söderström Normal redaktion Antje vom Lehn Normal support Jonas Hugozon Normal inspiration Roger Lundgren Tryckt 2009 hos Olssons grafiska ISBN 9789186347048
R
obin suckade tungt. Människorna omkring honom såg lyckliga ut. Han stod vid rullbandet och väntade på sitt bagage på Kastrups flygplats. Affärsmannen bredvid böjde en kritstrecksrandig arm och satte mobilen till örat: – Hej älskling, nu är jag framme i Köpenhamn. Ringer dig efter mötet. Puss! Ett nyförlovat par som suttit i samma rad som Robin på flyget fortsatte nu sitt avancerade hånglande vid flygplatsens bagageutlämning. Det är bara jag som är ensam. Tänk, vilken lycka att ha någon att ringa. Mig skulle ingen sakna, om jag så stannade
– 7 –
i Köpenhamn för evigt … Jo, Malena förstås, och kanske någon mer tjejkompis. Väskorna dröjde, rullbandet stod stilla. Robin tog fram sin mobil och bläddrade fram bilderna på farmor. Underbara älskade farmor, vad hade jag varit utan dig? Tänk om du hade varit med mig nu, tänk om du hade fått leva lite längre och kunnat njuta av min framgång? Så stolt du hade varit över BE@UTY! Och allt är tack vare dig! Det var ju du som gav mig kunskaperna: en ren hy, en skonsam kräm för ansiktet, puder och en finkänslig matchning av färger när det gäller läppstift, rouge och ögonskugga. Med ett surrande förkunnade rullbandet att det nu var berett att leverera passagerarnas väskor. Robin väcktes ur sina drömmerier och spanade uppmärksamt efter sina båda champagnefärgade metallväskor. Ur kavajens bröstficka drog han upp en liten flaska. Min oundgängliga fickplunta. Glamour i vätskeform. Robin tog sig några droppar. Visst var det alkohol i flaskan, men inte drickbar sådan. Det var Gaultiers senaste doft i specialdesignad förpackning. Limited edition, just like me! Den sensuella citrusdoften var ljuvligt uppfriskande. Robin strök sina fingrar längs käklinjen och kände vällukten sprida sig.
Åh, jag har ju faktiskt all anledning att vara lycklig. Här var han i Köpenhamn för att skriva ett mångmiljonkontrakt. Kedjan med skönhetsbutiker som blivit en sådan succé i Sverige, skulle nu även komma danskarna till del. Robin var stolt över sitt lilla skönhetsimperium. Den första BE@UTY!-butiken hade snabbt knoppat av sig i flera och nu fanns kedjan etablerad i hela Sverige. Idag var det Köpenhamns tur. Robin var tacksam över kontakten med Predrup & Predrup, det glamorösa skrytvaruhuset, mitt på Strøget, i den danska huvudstadens hjärta. Genom att BE@UTY! fick öppna en butik i Predrup & Predrups varuhus var framgången redan garanterad. Nyheten skulle sprida sig som en löpeld och BE@UTY! skulle lyckliggöra glåmiga danskar med tonvis av puder och undergörande krämer. Copenhagen – You are meant to be beautiful. Copenhagen – BE@UTY! is meant for You. Robin bet hårt i underläppen. Han visste att positivt tänkande inte var tillräckligt för att lyckas. Han insåg att Köpenhamnsbesöket handlade om att vinna eller försvinna. Den snabba tillväxten av BE@UTY! hade skett till priset av stora skulder. Och nu hopade sig räkningar och amorteringar … Och den nya Guccikostymen var köpt med kreditkort.
– 8 –
– 9 –
Så var väskorna på plats. Robin drog rullvagnen framför sig, och hans förväntan ökade ju närmare utgången han kom. Vem skulle hämta honom? Den storbystade, frejdiga Pia Predrup? Eller kanske snyggingen själv, tvillingbrodern Preben? Robin hade träffat syskonparet vid ett flertal tillfällen, bland annat på Kungliga Operan i Stockholm. De hade trivts tillsammans. De var lika galna i sopraner som Robin, och de var ofta i Sverige eftersom deras mamma var svenska. Robin såg sig omkring. Ingen stilig Preben. Ingen storskrattande Pia med överdimensionerad urringning. Inte ett enda känt ansikte – men ack så många skönheter! Som han där till exempel. Åh, vilket härligt kantigt ansikte. Farligt sugande ögon och grop i hakan. Vad är det där för karl? Och så bär han uniform också! Gyllene knappar över ett kungsblått kavajtyg. Byxor i samma färg, och som extra smör på moset en keps eller hatt eller vad man nu skulle kalla det. Blå den också, med ett brett mässingsmärke mitt på brättet. Mannen i uniformen höll i ett diskret litet plakat. Av nyfikenhet gick Robin närmare. Hjärtat stannade nästan när han läste namnet på skylten. Robin Karlsson – men det är ju jag! Vad ska detta betyda?
Kommer inte Pia och Preben och hämtar mig som överenskommet? Har de alltså skickat en taxichaufför? Men de har väl inte så snygga uniformer? Mannen i blå uniform hälsade artigt och tog en champagnefärgad metallväska i vardera handen. Robin trippade snabbt efter. Dörrarna öppnade sig automatiskt och de kom ut i friska luften. En flera meter lång vit limousin stod parkerad utanför Kastrups entréhall. En tanke for genom Robins hjärna: Var det inte så att ett flyg från Los Angeles just hade anlänt? Och såväl Cher som Liza Minnelli skulle hålla konserter i Köpenhamn någon gång under året. Tänk om det är någon av dem som har anlänt just? Tänk om jag plötsligt får syn på Cher i en av sina fantastiska peruker! Det vore något att berätta om på affärsmötet. Pia och Preben skulle säkert skratta gott. Den vackre mannen i uniform – han hette visst Jens – stannade vid limousinen och lyfte vant in Robins väskor i det generösa bagageutrymmet. Limousinen var alltså inte ämnad för Cher eller Liza Minnelli, fnittrade Robin tyst. Nej, nu var det en annan primadonna som skulle få glänsa. Åh, så härligt. En stilig karl i uniform, i en vit limousin, på väg in mot Köpenhamn. Jag är inte en fattig flicka med svavelstickor, tänkte Robin.
– 10 –
– 11 –
Jag är … jag är … jag är kanske lycklig! Jens prånglade ut den långa lyxbilen på motorvägen mot Köpenhamn. Robin såg det låglänta, grågula danska landskapet vevas förbi när han satt och gled runt på skinnsätet med ett glas bubblande champagne i ena handen. Tack till Predrup & Predrup för den välkomsthälsningen! Robin försökte verkligen njuta av överdådet. Han ville så gärna tro att han var värd allt detta. Så ja, så ja, viskade han för sig själv. Det här går väl bra. Kontraktet med Predrup och Predrup kommer inte att bli något problem. Och med kontrakt på fickan lär jag väl få nya lån därhemma? Limousinens mjuka säten och den lugna framfarten genom landskapet vaggade slutligen fram en stilla ro inom Robin. Han kände sig mer avspänd och harmonisk än på länge. Kanske var det champagnen som gjorde mest verkan. Robin kände hur kinderna blossade, ett skratt kittlade honom i halsen och hans ögon drogs obönhörligt framåt. Det var något visst med den här chauffören. Jens. Snygge Jens i den snygga uniformen. Tänk att få slicka den där breda hakan, låta tungspetsen söka sig allt längre ned på halsen, slösa med kyssar och saliv längs Jens håriga bröst för att sedan fortsätta ned mot naveln
och få suga i sig hela den härliga manligheten. Robin riktade blicken framåt och mötte Jens leende i backspegeln. Snabbt stängde Robin munnen. Han ville inte se alltför intresserad ut. Han ville inte besvära chauffören. Sankta Agnetha Fältskog! Så vacker han är! Robin kände sig alldeles matt inombords. Han tänkte på hur vackra de kvinnor måste vara som får en sådan goding som Jens på kroken. Skönhet söker sig ständigt till skönhet. Åh, att få vara en sådan där övervacker kvinna. Att få Jens på kroken. Eller kanske snarare – att själv få bli agnad på hans styva krok. De rundade ett hörn och blev stående framför ett rödljus. Åter mötte Jens ögon Robins i backspegeln. Den breda hakan sprack upp i ett vackert leende, och Robin trodde knappt sina öron när han hörde Jens föreslå en guidad tur genom Köpenhamn. – Men det är ju precis vad jag längtar efter, utropade Robin. Med champagneglaset i handen pekade han ut genom fönstret mot en uteservering med bar. – Jag behöver tips om bra krogar helt enkelt. Särskilt sådana där det kan hänga en regnbågsflagga
– 12 –
– 13 –
utanför, om du har sett sådana någon gång? – Då skulle vi nästan kunna parkera här. Bulls & Balls ligger alldeles om hörnet. Det är ett av mina favoritställen. Mer gay än så kan det knappast bli. Rödljuset slog över i grönt, och Robin vände på nacken för att få sig en glimt av Jens ”favoritställe”, innan färden gick vidare mot hotellet. Förslaget om guidad tur gällde tydligen inte här och nu. Eller också tyckte Jens att han hade fullgjort sitt uppdrag genom tipset om Bulls & Balls? Det surrade till i Robins bröstficka och till sin förvåning märkte han hur en glasruta hissades upp inne i limousinen. En privat sfär bildades, och så kunde Robin tala ostört i telefon. Genom glasrutan noterade Robin att även chauffören passade på att telefonera. – Hallå, hallå, gumman? – Åh, Malena, älsklingsvännen, jag längtar efter dig. – Jag med efter dig. Tänk att du är i Köpenhamn just nu, mitt ibland en massa smaskiga danske pölser! – Ja och du anar inte … – Nej, skämt åsido. Jag ville bara påminna dig om att inte gå med på något, och inte skriva på något kontrakt innan du faxat kopior till mig. Jag förstår mig på det finstilta, förstår du. Vi vill inte vara med om några fler
missöden på grund av din brådska och vilja att vara människor till lags. Varenda paragraf i affärskontraktet ska granskas! – Jawohl, syster Stalin! – Men skoja inte bort det här nu, Robin, jag menar allvar. Särskilt den där Preben kan vara en slug typ har jag hört. – Ja, ja, Malena. Jag ska lyda dig. Jag kommer inte att skriva på något utan ditt godkännande. Men du, Malena, älsklingsgumman – vet du vad den här flickan gör just nu? Jo, hon sitter i en vit limousin, och hon dricker champagne och har en urstilig chaufför i uniform i förarsätet. Dessutom tycks han vara gay! – Lägg av nu, Robin. Du tror minsann att du hamnat i en rosa stjärnhimmel! – Det är sant! – Men så underbart då, lilla gumman. Förstör inget nu bara. Flirta inte med chauffören. Låt honom tala till dig i dina runkfantasier istället. Tro mig, karlar säger bra mycket intressantare saker i våta drömmar än i verkligheten. Robin skrattade så han kiknade. Malena var inte bara en skicklig jurist, utan lojal, som en bästa väninna ska vara. Dessutom grov i mun och rolig som få. Han
– 14 –
– 15 –
visste att hon inte menade vad hon sade. Malena levde enligt parollen: ”ser du en karl, så ta honom”. Ingen skulle bli gladare än hon om Robin äntligen fick sig lite kärlek. Hon visste hur mycket han längtade. Framme vid hotellet lyfte Jens ut väskorna ur limousinen. Trots uniformen kunde Robin skönja spelet av ryggmuskler under den kungsblå kavajen. Som en riktig gentleman bar Jens de tunga väskorna ända fram till hotellets reception. Robin önskade hett att han själv blivit buren av den stilige över tröskeln. Att få vila trygg i de där starka armarna! Att vara ägd och uppburen på samma gång! – Du kan väl ringa mig då, om du vill ha lite roligt som ni svenskar säger. Jens överräckte en handskriven lapp. Robin fick inte ett pip över läpparna. Han var alldeles för omtumlad. En svag nickning var det enda han förmådde. Personalen på hotellet var som väntat följsam och artig. Han visades upp till sin svit. När dörren slog igen föll blicken på den tjocka heltäckningsmattan i hallen. Den såg så inbjudande ren och mjuk ut, som om den hade lagts in enbart för Robins skull. Han lade sig ned och njöt. Så här brukade han ligga som pojke och titta
upp mot farmors vackra gardinuppsättningar, de som ramade in en rad välskötta pelargoner, flankerade av gnistrande lampetter. Farmors vardagsrum hade varit det finaste i hela världen! Nu stirrade Robin upp mot den smäckra kristallkronan som lyste ovanför. Med ögonen följde han prismornas speglingar. Tankarna dröjde sig kvar vid farmor. Vad hade farmor tyckt om hans framgångar? Kedjan BE@UTY! var nu känd i hela Sverige. Den senaste butiken hade han öppnat i den lilla värmländska stad han kom ifrån. Det var en sorglig och lycklig dag på samma gång. Vinden slet i träden, som om till och med de var ledsna över det faktum att Robins farmor inte levt länge nog för att få se hans skönhetsimperium växa fram. Hon hade tagit hand om honom alltsedan hans föräldrar dog i en bilolycka. Egentligen var det väl ett under att socialtjänsten gick med på det. Men farmor var ännu relativt ung när olyckan skedde och för Robin var hon tryggheten själv. Hans allt på jorden. En av Robins dagdrömmar handlade om hur farmor kom och var med när en ny butik öppnades. Hon skulle kliva av färdtjänstbussen med sin hårdsprejade permanent, sin blänkande handväska och sin farmoderliga stolthet. Asta Karlsson, världens bästa farmor.
– 16 –
– 17 –
– Herr Karlsson, Herr Karlsson. Det knackade på dörren. På ett ögonblick reste sig Robin upp från mattan, rättade till frisyren och försökte se samlad ut när han öppnade. Det var hotellchefen. – Herr Karlsson, här är blomster till dere. En famn full av röda rosor. Långstjälkade. Tungt doftande underbara. Praktiskt nog redan nedställda i en vas. Hotellchefen höll hårt i den slipade kristallpjäsen, trängde sig förbi Robin och ställde ned blommorna på ett sidobord. Robin var alldeles stum av häpnad. Han fick inte fram ett ord. Hotellchefen bara log mot honom, gjorde en elegant bugning och gick sin väg. Robin var alldeles hänförd. Så fantastiska rosor! En så härlig bukett! Och kristallvasen är ju rentav majestätisk! Som en ädelsten kompletterade blomsterarrangemanget det överdåd som sviten i övrigt bjöd på. Robins ögon gick på upptäcktsfärd. Den tunga förgyllda kristallkronan i taket, de nättare takkronorna i hall, badrum och sovalkov, den varsamt slipade ekparketten, de välknutna mattorna från orienten, överkastet med dess vackra broderade mönster av franska liljor. Tillsammans med de nyanlända blommorna bildade
sviten en ljuvlig harmoni. En känsla av ärvda, trygga pengar. Robin kände lyckan sprida sig genom kroppen. Han älskade denna tidlösa glamour. Det var en upplevelse av absolut hemmahörighet. Det var detta farmor hade försökt efterlikna i sitt arbetarklasshem: Genom postorder fick hon råd att köpa nyproducerade kristallkronor, och i möbelaffären hemma i Värmland kunde hon då och då fynda på sekunda stilmöbler. Hon kompletterade med förgyllda lampetter, vars sammetsröda tygskärmar spred ett varmt sken över rummet. På auktion köpte hon blomsterpiedestaler med marmorskiva och oljetryck med stora gamla guldramar, rikt ornamenterade. Hur vackert var inte allt detta! Och här var Robin nu i en liknande miljö, med den skillnaden att här var allt äkta vara. Istället för wiltonmattor i persisk stil var här dyra, handvävda mattor. Istället för nytillverkade kristallkronor hängde här praktpjäser från 1800-talet. Han tackade sin lyckliga stjärna att han inte placerats på något nytt designhotell med stram skandinavisk inredning av Arne Jacobsen i varje hörn. I tanken färdades Robin åter bakåt, hem till farmor, hem till Värmland och barndomen. Robin suckade och reste sig upp. Det var härligt att
– 18 –
– 19 –
dagdrömma, men nu var det dags att ta tag i verkligheten. Till att börja med måste han reda ut misstaget med blommorna. Han hade ju faktiskt inte beställt några. Än mindre kunde det vara fråga om något blommogram. För vem skulle skicka sådana rosor till honom? Förmodligen var det någon underskön kvinna i rummet intill som satt och väntade på blomsterhyllningen. Och han kunde föreställa sig en trånande karl, med bestämda händer och varma kyssande läppar. Efter en sådan blomsterbukett måste ju följa en kärleksnatt. Det skar i magtrakten på Robin. Robin ville ju också få blommor, ville också bli efterlängtad och kysst. Robin visste att han inte var värd det. Varför skulle någon bli förälskad i honom? Babyface, Babyface – barndomens mobbare ekade i minnet. För ett mycket kort ögonblick orkade Robin möta sin egen blick i hallens sirliga spegel. Babyansiktet tittade skrämt tillbaka. De blonda lockarna som föll ned i pannan, de märkligt ljusa himmelsblå ögonen, den nätta lilla näsan och munnen med amorbåge. Min lilla kerub, brukade farmor säga. Farmors lilla änglagosse. Robin hade alltid hatat sitt bäbisansikte. På senare år hade han börjat acceptera tanken att leva som singel resten av livet. Det blev ju ändå några kortare äventyr
nu och då. Engångsligg är ju inte heller det sämsta. Och med Malena som bästa väninna och hjärtats förtrogna var han ju inte helt ensam i världen. Men ändå, tänk att bli älskad av en man som skickar buketter med långskaftade rosor. Det vore ändå något! Men, vad nu? Robin stack försiktigt ned tummen och pekfingret i mitten av buketten, och fiskade darrande upp ett litet kort. Dyrt, handgjort papper med en hälsning skriven med gammaldags bläck. En djärv och samtidigt bestämd handstil. Breda bokstäver som liksom krävde sin plats. Det var en avgjort maskulin stil. En hälsning från en karl! Robins kinder blossade när han läste: ”Jag vill känna din kropp emot min.”
– 20 –
– 21 –