9789187585258

Maskinblod 3

Caroline L Jensen Hans Olsson Eva Holmquist Sofie Berthet KG Johansson Erik Odeldahl Johannes Pinter Andrew Coulthard Boel Bermann Oskar Källner Lupina Ojala Harald Wägner Anna Jakobsson Lund Alexandra Nero Tora Greve Markus Sköld Anna Gable

Maskinblod 3

... och Kyria tystnade

5

Caroline L Jensen

I obeliskernas skugga

88

Hans Olsson

Vellians armé vinner alltid

106

Eva Holmquist

Bortom inomhus

114

Sofie Berthet

Vid brunnen

122

KG Johansson

Paddan som sjöng

134

Erik Odeldahl

Beskyddaren på månen

150

Johannes Pinter

Det svåra spelet

153

Andrew Coulthard

Omstart 187 Boel Bermann

Pancasila 189 Oskar Källner

Minns mina tankar

221

Lupina Ojala

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf

237

Harald Wägner

Doften av mango

246

Anna Jakobsson Lund

Nätverka 255 Alexandra Nero

Tvillingarna från Dilmun

260

Tora Greve

Arca Ferrum

282

Markus Sköld

Stålfjäder 298 Anna Gable

... och Kyria tystnade Caroline L Jensen

Att uttala sig emot Alliansen, att ifrågasätta den, var sådant som fick folk att försvinna. Som om de aldrig hade funnits. Födelsedagar var inga jippon. Den enda som egentligen räknades var den när man fyllde tio. När man fick flytta från ett gemensamt boende för barn till en alldeles egen kammare. När man blev vuxen. Förväntades bidra till Alliansens välmående. Vara nyttig.

Kyria kände sig inte nyttig. Det enda hon kunde var att berätta historier. Att skriva ner dem vore straffbart. Det vore också deras innehåll.

Hon satt på sin kammare och blev sjutton år. Det var kväll. Teno satt bredvid henne på britsen med fötterna uppdragna under sig.

De delade en termos kaffe, rökte och pratade. Teno var en nyttig medborgare. Två år äldre än Kyria och arbetade med medicinsk forskning. Exakt vad han gjorde kunde han naturligtvis inte berätta.

De diskuterade livligt, som vanligt. ”Om det nu inte finns nåt slut så kan det rimligen inte heller finnas en början. Varför minns vi då inget innan vår egen födelse?” ”Teno, Teno.” Kyria suckade. ”Tröttar du aldrig ut dig själv?” Hon gav honom en road blick.

Han tog en klunk nästan kallt kaffe och fräste. ”Men...” ”Nej men, lyssna nu. Jag tror inte på döden. Jag tror på ... förändring.”

Teno himlade med ögonen. ”Stora Moder.” ”Och jag har hört talas om människor som visst minns saker som hänt innan de föddes. De är inte så ovanliga, om man får tro vad man hör.” ”Om man får tro vad man hör, ja. Det får man, men man kanske inte borde.” ”Sluta nu, du beter dig som ett barn”, skrattade Kyria. ”Jag vet”, sa han och blåste ut ett stort moln rök. ”Det är det som är charmen med mig.” Han lutade sig framåt och rösten ändrade ton när han frågade: ”Har du nån berättelse åt mig idag?”

Kyria slöt ögonen och började tala. ”En kvinna sitter i en transportör på väg från norra Centrat. Det är nästan fullt ombord. Hon har en fönsterplats. Nuförtiden spelar det ingen roll var man sitter, men just den här kvinnans resa inträffade för många år sedan. Innan kupolerna länkades samman. Vi pratar alltså om en tid när en lång resa faktiskt innebar att man fick se utsidan. I knät har kvinnan ett stort, mjukt paket. Hon tittar ut.

Marken därute är ojämn. Inte alls som här på insidan. De enda som går där är De Utstötta. De står längs transportörens färdväg och tittar storögt. Längtande. Vill bara in. Några av de äldre sträcker ut sina smutsiga händer mot transportören när den susar förbi. Kvinnan kan föreställa sig hur de luktar.

Plötsligt gör transportören en kraftig vänstersväng och hon stöter till mannen på sätet bredvid. Han grymtar åt henne. Argt.

Kvinnan skrattar och sedan lossar hon försiktigt på ett av paketets band. Ur glipan i snörningen glider en kall, död spädbarnshand ut och vidrör mannens ben. Transportören är framme vid en station.

Mannen skriker. Kvinnan går skrattande av.”

Kyria tystnade.

De satt tysta en stund innan Teno frågade: ”Är det kvinnans eget barn i paketet?”

Kyria log. ”Ja.”

Teno skakade på huvudet. ”Dina historier blir mer skruvade för varje gång. Vem är den här kvinnan?”

Kyria stirrade på sin cigarrettglöd. ”Modern.” ”Modern?” Teno höjde på ögonbrynen. ”Ja. Om det nu är Modern som har skapat oss, så är jag övertygad om att hon bara leker med oss.” ”Mannen som skriker då. Vem är han?” ”Översteprästen. Cykon. Han som står närmast Modern. Jag tror inte ett dugg på det där. Om han verkligen såg vad hon är och vad hon bär med sig skulle han skrika och skrika och skrika.”

Teno lade huvudet på sned. ”Jag måste gå.” Han reste sig. ”Sov gott, Kyria. Min själ med din.” En lätt kyss på hennes kind, sedan lämnade han kammaren. ”Min själ med din”, svarade hon, precis innan dörren väsande gick igen.

När hon skulle somna bökade något mörkt och stort omkring i bålen. Hon hade blivit ett år äldre, men var fortfarande lika vilsen. *** ”Jag såg Cykon idag. På storsamlingen. Kunde inte sluta tänka på din historia från igår.” Teno sänkte rösten. ”Jag tror, att om han försökte skrika, alltså på riktigt ta i, så skulle hans urgamla kropp gå sönder. Bara spricka.”

Kyria skrattade. ”Undrar om det skulle komma sågspån eller slem ur honom.” Sedan insåg hon att hon sagt det där lite väl högt och sänkte rösten hon också. ”Visst, Cykon är gammal. Men tänk så mycket han har sett. Kanske är han smartast av oss alla.

Se bara hur han får massan att följa honom. Att blint böja sig för varje påbud, att ... låta sig manipuleras.” Hon såg sig diskret omkring medan hon pratade. Folk hade blivit arresterade för mindre.

Fyra bord bort satt tre unga män. De räknade polletter och diskuterade livligt kring vilken av varuautomaterna de skulle använda.

Som stela, gigantiska vaktposter stod maskinerna uppradade längs väggarna. En gammal kvinna satt ensam vid ett bord med ett glas juice framför sig. Hon bara satt där och betraktade folk. Hon

hade sin kåpa på, med huvan uppfälld och det gjorde Kyria lite illa till mods, trots att den var svart.

Färgen på kåpan. Den betydde allt. Svart betydde att den gamla kvinnan var en vanlig arbetare. Den högsta klassen, prästerskapet och deras tjänare, hade röda kåpor. Alliansens kontrollanter bar gröna kåpor och hade rätt att stiga in i vilken kammare som helst, när som helst, och kontrollera identiteten på den som befann sig där. Hade rätt att förhöra på plats, eller ta med sig folk för mer ingående utfrågningar. Den bildade klassen, den som Teno tillhörde och som också Kyrias far hade tillhört, bar blå kåpor. ”Du säger det här om Cykon i beundran, Kyria. Jag ser det på dig”, sa Teno. ”Än sen?” svarade Kyria och reste sig. ”Vad gjorde Cykon på en vanlig storsamling, förresten?” ”Det är ju minnesdag idag.” ”Just ja, det hade jag glömt.” Kyria tog med sig termosen till en av kaffeautomaterna för att fylla på. Teno iakttog varje rörelse hon gjorde, det kändes i ryggen, spelade över hela huden när hon gick.

När Kyria kom tillbaka rynkade hon på pannan åt hans trånande blick. ”Jag följde efter en kvinna i dag. I nära nog en timme.” Hon satte sig ner.

Teno svarade inte. Han väntade. Det här var ännu en berättelse. ”Det började med att jag hörde en röst som fångade min uppmärksamhet. Jag stod och fingrade på en liten sten som jag hittat i ett säljutrymme, och som fångat mitt intresse. Ja, du vet ju själv hur sällsynt det är med nåt som är till salu som inte är instoppat i en maskin. Plötsligt hörde jag en röst. Jag hörde inte vad den sa, men den var så ... mjuk. Liksom varm. Jag lyssnade en stund. Sen började jag gå mot den. Jag gick runt ett hörn. Där stod en mycket gammal kvinna, helt vithårig, tillsammans med en ung flicka. De stod framför en informationsskärm. Båda var blinda. Skärmen hade blindskriftsfunktion och flickan smekte den med sina långa fingrar.

Hon läste högt för gumman. Jag tog ett par steg ut i gången. Gick lite närmare. Flickan var väldigt lång och hade tunt, ljust hår. Det verkade inte finnas en enda skarp vinkel på henne. Det var nyheterna hon läste för den gamla damen. När hon var färdig tog de

varandra i hand. Den äldre tackade och stapplade iväg. Den unga vände sig också för att gå. Hon kände sig fram med blindkäppen.

När hon hade tagit några steg stannade hon plötsligt upp, vände sig om, rakt mot mig, och stod helt tyst. Hennes näsborrar vidgades och det var som om hon hade fått upp vittringen av mig. Jag höll andan och vågade inte röra mig. Hon vände sig till slut om igen och gick ut på torget. Jag kunde inte hjälpa det. Jag var tvungen att följa efter. Hon gick långsamt och jag följde efter henne över torget, vidare längs gatorna. Hennes färd verkade planlös. Hon tog ingen transportör. Hon gick. Jag gick efter.

Det dröjde nästan en timme innan jag vågade göra nåt. Jag försökte hela tiden hålla mig så nära som möjligt, så att jag kunde höra hennes röst när hon pratade med folk, vilket hon gjorde ganska mycket. Då och då stannade hon upp, så där som hon gjort i säljutrymmet, och sökte min doft. Det är i alla fall vad jag tror att hon gjorde. Det är roligare så. När hon sen gick in i på en offentlig toalett kunde jag inte hålla tillbaka min impuls. Jag störtade in efter henne precis innan dörren väste igen. Puttade in henne i ett hörn och väntade. Hon skrek inte. Hon bara satt där och stirrade rakt ut i luften med sina kalla ögon. ’De där är det enda som inte passar in på dig’, sa jag. Hon verkade slappna av när hon hörde att min röst var en kvinnas. ’Vilka då?’ frågade hon. All magi var borta ur rösten. ’Dina ögon’, sa jag. ’De är döda. Dina ögon är döda men resten lever. Hur känns det att gå omkring i en levande kropp med två döda klumpar som sitter fast i den?’ ’De är inte döda ... bara sjuka’, sa flickan. ’Ja men, sjukt kött då’, sa jag. ’Usch!’

Sen lutade jag mig över henne och andades in hennes doft. ’Ditt hår luktar fränt.’

Jag satte mig på huk framför henne. Hon satt fortfarande helt tyst, utan att gråta, utan att blinka ... även blinda människor gör det, vet du. Flickan gjorde ingenting! Jag ville få henne att reagera.

Jag ville att hon skulle uttrycka nån slags liv, så jag strök undan lite ljust hår från hennes panna och började ta på hennes ansikte. ’Nu ser jag på dig’, sa jag. ’Nu tittar jag som du tittar. Nu känner du att jag ser på dig.’

Men jag fick ingen reaktion. Hon var ganska vacker. Med undantag för de sjuka ögonen som var alldeles för ljusa. Simmiga. Som om de var täckta med vit plastfilm. Jag lyfte handen och rörde vid hennes bröst. Hon hade bara en tunn tunika under kåpan. Jag stirrade på ögonen för att se om de skulle reagera, och sedan nöp jag henne hårt. Hon flämtade till men ... hennes ögon förblev döda. Jag tog bort handen och la den om hennes nacke istället. Sen kysste jag henne. Jag kysste henne på riktigt. Efter en stund släppte jag, reste mig, torkade mig om munnen och sa: ’Det tjänar ingenting till. De förblir döda.’

Så gick jag därifrån.”

Kyria tystnade. ”Alltså...” började Teno. ”Vänta”, avbröt hon och gick bort till cigarrettautomaten. När hon kom tillbaka tillade hon: ”Hon verkade inte särskilt upprörd, flickan.”

Hon erbjöd Teno en cigarrett och tände en själv. ”Varför gjorde du så mot henne, Kyria?” ”För att jag föraktade henne.” ”Varför? ”Jag såg framför mig tusentals och åter tusentals av henne. De stod och vaggade fram och tillbaka, mässade och tillbad Modern med sina många, mjuka röster. Tillsammans överröstar de allt. Ett folkhav som dyrkar nåt de tror är underbart. Men folkhavets ögon är döda.”

Hon drog ett djupt bloss på cigarretten. ”Vad jag såg var blind dyrkan.”

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

I obeliskernas skugga Hans Olsson

Dag 1 – En märklig och otäck händelse Vår lägenhet i Setre

Vi vaknade av ljudet i natt. Elle sa att det var åska och jag var för sömndrucken för att ifrågasätta. Vi somnade om båda två. Jag borde förstått att det inte var åska. Den låter inte så, det här var mer en metallisk klang, likt en såg som försöker ta sig igenom armerat järn, fast utan det där skärande ljudet som uppstår, det som får en att vända sig bort från oväsendet. Det hördes bara en gång, till skillnad från åskans mullrande som kan hålla på i timtal.

Nästa gång vi vaknade var i gryningen, då larmet gick.

Alla skyndade ur sina hus för att få reda på vad som hade hänt och det var då vi såg den. Den bara stod där på kullen utanför byn.

En blodrödsvart obelisk som reste sig mot himlen. Basen såg ut att vara tre till fem meter i diameter och obelisken var minst tjugo meter hög, med trekantiga grenar som spretade åt olika håll. Inte helt olik hur en fraktal ser ut då man dyker ner längst dess spretiga utskott med ett förstoringsverktyg. Ingen visste var den kom ifrån eller vad den gjorde där. Rykten började surra direkt. En kollega

till mig, språkprofessor Femmel, trodde att Shepulcha Cooperative släppt den där som en överraskning, ett practical joke modell större. Vern, ägaren till apoteket, spekulerade i att det var en gåva från Marcus Meindorow, filantropen i New Burg, som hade skänkt otaliga konstverk till nybyggarstäderna. Andra trodde att det var ett militärt radiotorn, uppsatt över natten för att förenkla kommunikation till de större städerna. Men vilken kommunikation? Vi bodde längst ut i koloniringen. Utanför Setre fanns bara den ogästvänliga öknen, som sträckte sig hundratals mil västerut. På andra sidan fanns Gröna havet och bortanför det den andra kontinenten där städerna börjat växa sig stora på riktigt.

Till slut skickade borgmästaren iväg några av de fredsbevarande soldaterna för att undersöka den. De var sex stycken som gav sig av till häst. Jag och Elle stod på vår balkong, nära ån som rinner alldeles vid stadsgränsen. Vi såg allting mycket tydligt. Nyfikna människor stod i klungor och spejade upp mot krönet av kullen.

Soldaterna red över bron och kämpade sig långsamt uppåt. De red på ett led, med kanske fem meter mellan varje man. Med solen i ryggen såg de ut som pappersfigurer. När den första föll var han femtio meter från obelisken. Det gick ett sus genom människohopen. Hade hästen snubblat? Hade soldaten skadat sig? De två männen som red närmast bakom honom hoppade av hästarna och drog sina gevär. Sedan föll de också. Utan ett ljud. De som var kvar höll in hästarna. De andra föll strax därefter, som dominobrickor som rasar samman. Mannen längst bak vände, manade på hästen och kom störtande nerför kullen, men det var för sent för honom också. Han föll i ett moln av grus och damm. Folkmassan var dödstyst. Elleztra tog min hand och höll den hårt.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Vellians armé vinner alltid Eva Holmquist

Explosionen fick marken att skaka. Det var nära att jag ramlade baklänges, men i sista stund lyckades jag räta på stridsroboten.

Jag tvingade mina värkande muskler att driva roboten framåt.

Min förra salva hade skadat motståndarens stridsvagn, men inte tillräckligt. Den kunde fortfarande skjuta efter mig. Jag lyfte den enorma armen och pressade ner avtryckaren. En kort salva och sedan exploderade stridsvagnen. Den vräktes åt sidan med ett stort hål i sidan. Jag lyfte handen i en segergest. Det här var en barnlek. Motståndarna rådde inte på våra stridsrobotar. Vellians armé skulle vinna igen. Det var jag säker på. Över kullen rullade nästa stridsvagn. Innan den hann komma i position för att skjuta mot oss fick jag iväg nästa skott. Explosionerna fick det att eka inuti roboten. Vi hade jämnat alla hus med marken och snart var stridsvagnarna borta. De var ingen match för oss. Stoltheten fyllde kroppen med ny energi och jag sprintade bort till en artilleripjäs som stod övergiven kvar. Med ett kraftfullt knytnävsslag med roboten blev den snart obrukbar.

Blänket från den nedåtgående solen fick mig att kisa. Det började bli sent. Den främmande världens två månar hade redan

klättrat upp på himlen. Snart skulle kvällssignalen ljuda och sen skulle det vara ledigt tills striderna började igen imorgon. Om inte motståndarna kapitulerade under natten. Det fanns inte mycket kvar av deras armé.

Jag hittade Delus stående uppe på höjden. Hans gula stjärna lyste trots smutsen. Han vinkade till mig och jag lyfte handen tillbaka. Jag kunde inte sudda ut leendet. Nästa permission var det dags. Det skulle äntligen bli vi två. Signalen ljöd. Den ekade över landskapet och varje stridsrobot vände om mot vårt läger. Jag var trött. Det värkte i hela kroppen. Det var tungt att styra våra robotar, men det var det värt. Med dem sopade vi banan med varenda motståndare vi mötte. De hade ingen chans.

Jag torkade bort svetten från pannan. Förhoppningsvis skulle jag hinna tvätta av mig innan jag skulle träffa Delus. Vacker skulle jag aldrig bli, men väldoftande kunde jag kanske hoppas på. Inte för att det var lätt. Vi hade stridit hela dagen på samma sätt som vi gjort den senaste månaden. Tidigare hade vi brutit ner motståndet på bara någon vecka, men den här gången hade stridsvagnarna dykt upp på stridsfältet och gjort motståndet svårare. En månad på samma ställe gjorde att maten hade minskats till ett minimum och vattnet var ransonerat. Tvål fanns inte att få tag på längre. Vi var alla smutsiga och slitna. De kunde inte hålla ut mycket längre.

Kanske en dag till, sedan måste de ge upp.

Farbror Xosa, vår general, väntade på oss i hangaren. Han stod oberörd medan alla stridsrobotar radade upp sig framför honom.

Uniformen var utan en rynka med Vellians armés symbol, ett stort slott med eld i tornet, ovanför vänstra bröstfickan. Han var den enda med en regelrätt uniform i armén, men så var han också vår beskyddare. Det var han som såg till att vi lyckades vinna och kunde komma hem till våra familjer efter striderna. För mig var han dessutom den ende fadersgestalt jag haft. När far och mor dog tog han hand om mig. Jag hade vuxit upp på slagfältet med alla soldater. ”Bra jobbat, soldater”, sa farbror Xosa med hög röst. ”Nu är det inte långt kvar.”

Han höjde armen i en segergest. ”Vellians armé vinner alltid.”

Ett oväsen utbröt när alla soldater höjde stridsrobotens hand i segergesten. ”Vellians armé vinner alltid”, skrek vi i korus. ”Lediga.” Äntligen. Nu skulle jag snart få träffa Delus.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Bortom inomhus Sofie Berthet

Jag har inte varit utomhus på 429 dagar. Jag har inte känt solens varma beröring vid min hud eller vindens nyckfulla dans i mitt hår på ett år, två månader och tre dagar. Det är inget konstigt med det.

Men jag längtar. Jag törstar efter solen, vinden, regnet. Och mest av allt – jag vill uppleva alla dofter utomhus. Både de behagliga och de som man oftast inte tänker på. Till och med de illaluktande, stinkande odörerna vill jag dra in genom mina näsborrar.

Jag vill att de ska sticka till i min näsa och chocka mig. Kanske till och med få mig att må illa. Allt från sopor till ruttnande djurkadaver. Fuktig, möglig jord och förmultnade löv. Och så njutbara gammaldags honungsrosor, det salta skummet på vågorna och fuktig sommarasfalt. Eller min favorit – varm finkornig sand. Alla utomhusdofter är lika välkomna.

Nu är det inte lång tid kvar. Min väntan är snart över. Om bara arton dagar ska jag få komma ut. Utomhus. Jag smakar på ordet.

Säger det om och om igen, tyst inom mig. En kittling i maggropen får mig att inse att jag är nervös.

Jag tittar ut genom fönstret och ser att solen är på väg ner mot horisonten. Det är snart kväll och min arbetsdag börjar lida mot

sitt slut. Inte för att det egentligen är solen som jag tittar på. Jag är fullt medveten om att det som vanligt bara är ett specialutrustat fönster, en skärm som utöver bild också utstrålar värme och olika typer av ljus. Hela kontoret är utrustat med dem. Och alla andra kontor jag känner till. Alla bostäder också, naturligtvis.

Solen på skärmen känns verklig. Mitt på dagen satt jag och svettades i dess strålar vid mitt skrivbord. Till och med nu, när den stor och brandgul sjunker mot horisonten, måste jag kisa mot dess intensiva ljus. Den här konstgjorda solen är mer bekant för mig än den riktiga. Den stjärna runt vilken planeten Jorden har sin bana har jag bara sett en gång som vuxen. Här i staden är den ständigt dold bakom ett tjockt sjok av farliga föroreningar, bakom en grågul gröt som dagligen avger giftiga regn. ”Hur många dagar är det kvar för dig nu?” Min kollega Karin sveper undan de papper som ligger ytterst på mitt skrivbord, och sedan dimper hon ner på kanten av det med ett stort leende.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Vid brunnen KG Johansson

Det var något med hennes sätt att röra sig. Hon var inte alls särskilt vacker, och fastän hon var vältränad var det i syfte att vara effektiv, inte att se bra ut. Hennes hår var mörkt och praktiskt kortklippt. Figuren något pojkaktig. Och det var något underligt med hennes ena öga, det skelade en aning, följde inte riktigt med. Han hade inte frågat.

Men det var hennes rörelser.

Han försökte stå emot. De hade sex veckor på sig. Det fanns ingen anledning till att göra bort sig första kvällen.

Hon reste sig upp för att kontrollera en monitor och hennes höfter rörde sig under overallen. Han såg på henne när hon vände sig om. Hon log mot honom, vänligt men en aning tankspritt.

Huvudet fullt av magnetfält. ”Kom och sitt här”, sa han när hon drog ut stolen på sin sida av det lilla bordet.

Julia log igen. ”Inte nu”, sa hon. ”Inte nu i alla fall.”

Han blev generad. Hon var lika väl förberedd som han. Det fanns inga knep som hon inte skulle genomskåda.

Ursprungligen publicerad i tidskriften Mitrania (2008)

Ärlighet, tänkte han, varar längst. ”Men varför inte?” sa han, väl medveten om hur många miljoner män som hade använt samma replik före honom, i hur många tusentals år. I sin iver, sin brådska.

Hon blev allvarlig och studerade honom. ”Jag gillar dig”, sa hon.

Han nickade. Försökte låta bli att vara otålig. ”Jag vet”, sa han. ”Och jag dig. Det är därför vi är här.” ”Men vi har tid på oss.”

Det var det ögonblicket han skulle tänka så mycket på. Han kunde ha tagit det lugnt. Spelat korten på ett annat sätt.

Vad han sa var: ”Men tiden går. Den här kvällen kommer aldrig tillbaka. Det här ögonblicket. Och du vet att sannolikheten för att vi ska ligga med varann, medan vi är här, är över åttiosju procent.” ”Åttiosju komma fyra”, sa hon. ”Ja”, sa han. ”Så varför inte?”

Men hon bara log, igen, och han kände att tillfället hade glidit honom ur händerna.

Han hette Max och var några år yngre än henne. Med en ålder på bara lite drygt trettio var han ovanligt ung för den här typen av uppdrag. Han hade förstås en lysande forskarkarriär bakom sig; han hade blivit docent vid tjugotre års ålder och var redan en av världens ledande gravitationsforskare. Men det fanns många konkurrenter, även på den nivån.

Det var hans och Julias kemi som hade gett honom chansen.

Deras kompatibilitet, som någon faktiskt hade kallat det.

Jag ska inte förstöra det här, tänkte han när de kom ut ur maskhålet.

Hon är tilldragande men inte alls märkvärdig. Att få den här chansen är betydligt viktigare.

De befann sig i ett klotformat skepp som genom processer som bara Max och ungefär ett hundratal andra människor i världen kunde förstå skapade sitt eget svarta hål, försvann in i detta, vände polariteten och kom ut genom ett vitt hål, i princip var som helst i universum – även om energiåtgången steg exponentiellt med avståndet. Den här färden, till en planet trettiofem ljusår från

jorden, en jätteplanet som hade döpts till Cervantes av någon frustrerad kultursnobb, hade krävt lika mycket energi som tre år av världens samlade förbrukning för bara ett par årtionden sedan.

Det var omdiskuterat. Enbart det faktum att rymdforskningen hade gett sådana enorma spinoffeffekter, både i fråga om vetenskapliga framsteg och rent ekonomiska fördelar som gruvdriften på ett antal asteroider, hade gjort det möjligt. Och ändå fanns det bakåtsträvare som vägrade inse att nittonhundratalet för länge sedan var över och att framtiden inte låg i asiatisk risodling eller europeisk boskapsskötsel.

Men de var här. De var här därför att någon, på något sätt, hade fått loss anslag för att studera extrema gravitationsfält.

Dessutom fanns det gamla teorier om att soleruptioner kunde vara kopplade till magnetfält. Och den här annars anonyma stjärnan hade en enda planet, en planet som var ett monster; sex tusen gånger tyngre än jorden, nästan tjugo gånger tyngre än Jupiter.

Så snart illamåendet efter maskhålet hade gått över skulle de börja studera planetens, och dess arton månars, rörelser.

Det var verkligen något fel med månarna. Två av de största, Cardenio och Lucinda, fanns inte där de borde. Felet var genomgående, ned till de allra minsta. Månarna fanns inte där de borde.

De befann sig på de platser där de borde finnas om fyra jorddygn och elva timmar.

Julia var inte lika förbluffad som han.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Paddan som sjöng Erik Odeldahl

Det är sen kväll här i Madrid. Jag sitter på mitt hotellrum och tittar ut genom fönstret. Funderar på vad jag ska skriva till er. Jag använder vanligt papper och blyertspenna. När som helst kan strömmen gå igen.

Det är gott om folk på gatorna. Vid en första anblick verkar allt vara som vanligt, men man förstår snabbt att det inte står rätt till.

Människorna tittar inte på varandra. Talar inte till varandra. De tittar upp mot himlen. Pekar mot det fenomen jag sett så många gånger i min karriär, men själv aldrig upplevt så här långt söderut. Ett fenomen som senast syntes här för tio år sedan, timmarna före Nollpunkten.

Aurora Borealis – norrskenet. Grönskimrande över Madrid.

Jag vet inte exakt vad min del är i orsakerna bakom att det sker här i kväll. Kanske är jag bara ett oskyldigt vittne till händelser utanför min kontroll. Det jag såg och hörde igår kväll i Filips lägenhet är inbränt i mitt medvetande. Jag får tvinga mig själv att inte nervöst titta över axeln vid minsta ljud, inbillat eller ej. Jag sov inte en blund igår natt. Händelserna känns som fantasifoster, tagna ur en feberdröm. Vore det inte för att Filip är den han är skulle jag inte våga tro att de utspelades på riktigt.

Låt mig börja från början.

En av mina äldsta vänner, Filip Cantor, har en underlig förmåga att frammana det oväntade ur både vardagliga och ovanliga föremål.

Det här började tidigt, redan när vi var barn och gick i skolan tillsammans. Han kunde till exempel bestämma sig för att slumpvis peka ut bokstäver i dagens tidning, eller böcker vi läste på lektionerna. Satte man dessa samman så bildade de meningar. Jag såg honom göra detta vid minst två tillfällen. Det ligger hundra kronor under stenen vid trappan till 12B. Mannen i lägenheten på femte våningen är död. Han hade rätt i båda fallen. Mannen, en sjuttiofemårig änkling, hade halkat i badkaret under morgontimmarna.

Slagit huvudet i handfatet och dött omedelbart. För pengarna vi hittade under stenen köpte Filip godis som vi delade på.

Men det är inte dessa extraordinära händelser som jag mest förknippar med honom. Det är de andra, vanligare sakerna som ofta hände runt om honom.

Vilda fåglar kunde plötsligt landa på hans axel, sitta där ett tag och sedan flyga iväg. Han kunde trösta ledsna barn genom att bara säga ett par ord till dem, eller lugna fyllegalna vuxna med en enkel gest. Vi som umgicks med honom lärde oss med tiden att såna saker helt enkelt händer när han är nära. Det slutade att vara konstigt efter ett par år. Ibland hörde vi våra föräldrar ängsligt diskutera det, men vi struntade i deras oro. De kände inte Filip som vi.

Om det fanns oro för att vissa delar av Filips personlighet skulle skapa problem för honom och de han umgicks med, så fanns det också andra som ingav mer hopp hos de vuxna. Filip var en musikalisk naturbegåvning. Han sjöng rent redan som tvååring. Ett par år senare var det inte ovanligt att höra honom att på sin mors piano återskapa musik han precis hört på radio. Det kom helt naturligt.

Jag tror inte att han tog en enda musiklektion som barn. Filip har perfekt gehör. Om han bestämmer sig för att lära sig att spela ett nytt instrument, så bemästrar han det inom ett par månader.

Filip har haft en fascination för medeltida konst sedan han var sjutton år. För verk av Hieronymous Bosch framförallt. Det började när vi introducerades för hans djävlar under en historielektion på gymnasiet. Vår lärare använde utskrifter av Boschs helvetesskildringar för att illustrera den tidens syn på himmel, helvete och synd. Filip, som inte någonsin varit religiös, fastnade ändå för den

djupa symboliken i tavlorna. Han började läsa på om Bosch och hans samtid. Det verk som framförallt fångade hans intresse var Lustarnas trädgård, en triptyk målad i olja på ekträ någon gång i slutet av 1400-talet. Verket består av tre scener. Längst till vänster ser vi människans liv i paradiset. Mittenpartiet, som är det största, är ett panorama av nakna, lustande människor i en trädgård full av fantastiska växter och vad som ser ut som organiska maskiner.

Den avslutande scenen illustrerar vad som händer i helvetet där människor plågas och förtärs av demoniska djurhybrider.

På internet hittade vi senare en text om en musikstudent som transkriberat musik inpenslad av Bosch i triptykens helvetesparti.

Noterna är målade på en förödmjukad mans skinkor – kanske en illustration av vad Bosch tyckte om den profana musikens inverkan på massorna. Studenten hade knappat in noterna i ett midi-interface på sin dator och lagt ut det på nätet, mest på skoj. Han, eller hon – jag minns inte så noga, hade inte lagt ned speciellt mycket tid på det hela. Musiken spelades upp i perfekt kvantiserade fjärdedelstoner i C-dur och fyrtakt. Ärligt talat så lät det inte så roligt.

Det som verkade så intressant och kul när man läste om det, blev snabbt ett antiklimax när vi lyssnade på musiken. Det glömdes bort av alla, inklusive mig, och ersattes snart av nya virala länkar på dåtidens sociala nätverk.

Men Filip är inte en sån som glömmer. Han kunde inte släppa det. Varför målade Bosch noter på en man dömd till evig plåga?

Varför på hans skinkor? Var det bara ett skämt? Och om det skulle föreställa riktig musik, varför målade han noterna som ruterformade punkter utan skaft, helt utan information om vare sig tempo eller tonart? Fanns det en djupare mening gömd här någonstans?

Filip såg ett mysterium framför sig. Han älskar att lösa mysterier.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Beskyddaren på månen Johannes Pinter

Den är, utan att vara medveten om hur Den kan finnas.

Allting har ett ursprung. Men på samma sätt som att vinden omöjligen kan säga var den en gång började, att regnet och oceanen är en oändlig förlängning av varandra utan start och mål, och att hönan och ägget kan argumentera i evighet om vem av dem som var först – lika lite vet Den var den uppstod och hur.

Den är som ett kroppslöst, omedvetet medvetande. Som en motvind eller en vägg. Som en kortslutning eller virusattack eller Guds vrede.

Den syns inte. Hörs och känns inte. Men om man skulle komma nära skulle man skönja dess närvaro som en doft som svagt påminner om ... bittermandel?

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Det svåra spelet Andrew Coulthard

Allting förändras så mycket med åren, inte minst vi själva. Jag har hört folk säga att vi inte gör det, att de känner sig precis som när de var unga, men jag tror att sådana människor helt enkelt inte minns. Ingenting förblir detsamma.

När jag var ung älskade jag spel. Jag spelade brädspel med mina föräldrar och syskon och leksaksspel med mina polare. I tonåren var det krigsspel och rollspel som gällde med små gubbar i tenn och plast och till slut, när priserna föll, blev det datorspel.

Farsan köpte familjens första dator, en Sinclair Spectrum. Häftigt.

Men vi fick inte spela på den ifall den skulle slitas ut. Jag hängde med min polare Simon istället och såg mest på när han och Johnny körde Elite och annat spännande på Commodore 64:an. Ibland fick även jag köra ett tag. Vi laddade in spelen med bandspelare, det hördes en massa konstiga ljud, ungefär som de där faxmaskinerna som alla företag hade förr. Svårt att tro nu.

På den tiden var spel både ett självändamål och även något som jag hade en känsla skulle leda någonstans – på något vis utgjorde de ett kompletterande inslag i mitt liv. Spelen speglade vem jag var och vart

jag var på väg. Men det var då det, nuförtiden vet jag att livet är en återvändsgränd och spel har jag inte mycket till övers för.

Jag vaknar i mörker från en dröm vars handling först är tydlig men som sedan bleknar och försvinner. Några märkliga, sköna känslor rör sig i dess kölvatten, men sedan är även de borta. Klockan tickar högljutt. Det är en gammal träklocka som vrids upp med en nyckel och som tillhörde min frus farmor en gång i tiden. Alla de fina modernare klockor som vi sedan fick är numera obrukbara.

Det går inte att skaffa batterier till dem längre, eller jo det kan man, men de kostar.

Jag vänder mig i sängen. Filtarna luktar inte så gott. Det gör nog inte jag heller. Vi har en tunna Renobakt som vi skulle kunna använda för att göra oss rena. Renobakt är en slags grå grovkornig smet proppfull med konstgjorda bakterier som är mycket effektiv mot smuts och sådant. Som allting annat kostar det tyvärr en hel del och måste därför sparas för att hålla kök och toaletthinkar fria från alla de där multiresistenta bacillerna som finns överallt nuförtiden. Tvål finns. Bröderna gör egna tvålkakor nere i Tanto som fortfarande funkar mot det mesta och det är dessutom mycket billigare.

Vi har rent, rinnande vatten än och i dessa kvarter ingår det faktiskt fortfarande i hyran men mängden är ransonerad till ett fåtal liter om dagen som vi mest dricker. Vill man ha mer utöver ransonen blir det dyrt. När det gäller att uträtta behov använder vi kemhinkar och den delade toaletten i källaren. Tvättar gör vi bara då och då. Det är billigast att låta Bröderna sköta klädestvätten nere vid Årstaviken och de gånger vi har pengar över är det så vi gör.

Jag stirrar ut i mörkret: beckmörker utan en tillstymmelse till en ljusglimt. Jag hör grabbens andetag och försöker somna om, men jag är klarvaken. Det blir ofta så här nu när jag blivit gammal.

Tankar, minnen och känslor trillar hipp som happ igenom mig. Jag ser min fru, som hon var när vi var unga. Så fin hon var. Vi träffades i England mot slutet av 1980-talet. Då var det fortfarande kalla kriget, inte för att folk vet något om det nuförtiden, i alla fall inte de som bara gått fattigskolan. Det är vad statens utbildningsanläggningar heter i folkmun. Grundutbildningen är så pass begränsad

att det inte räcker långt. Om man vill komma någonvart idag måste man komplettera genom att köpa tilläggsutbildningsmoduler som levereras medialt. Du kan få kunskaperna direkt i huvudet om du har de rätta implantaten. Men det kostar. Allting kostar.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Omstart Boel Bermann

Ett lätt, fint regn av aska och svavel. Singlar ner som snöflingor från det gråa molnet som täcker himlen. Ljust damm lägger sig på min hud, täcker mitt hår, fastnar i mina ögonfransar. Jag skrattar.

Sträcker ut handen och fångar in flagor i mina händer. Allt är täckt, inget har undflytt askan. Det är som att världen inte längre är en värld, som att den förvandlats till en skiss med blyertspenna på ett vitt papper. Att det kan vara så vackert med världens undergång.

Med Guds plan. Tredje dagen. Askan täcker allt i drivor. Jag rättar till mitt munskydd.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Pancasila Oskar Källner

Jag står i verkstaden och betraktar Carls döda kropp. Han ligger uppslängd på en arbetsbänk, det blanka glasansiktet uttryckslöst.

Gemi skrapar en fot i golvet. Han är storögd och ovanligt stilla. ”Kommer Carl att bli bra igen?”

Jag stryker honom över håret. ”Jag tror inte det.” ”Men kan vi inte föra över hans minnen till en annan kropp?” ”Jo. Men en ny kropp skulle ha ett nytt neuralt nätverk. Även om han mindes allt så skulle han få en ny personlighet. Det skulle inte vara Carl.”

Jag låter fingertopparna glida längs Carls blanka arm, smyga genom hans handflata. Helt kort kramar jag hans fingrar. Carl var den sista av kolonins synteter. På mindre än en vecka har alla tolv förstörts. Carl var en lysande xenobiolog och antropolog. Hela kolonin behöver honom. Men än viktigare, han var min vän. ”Aninda säger att vi klarar oss lika bra utan AIs”, säger Gemi. ”Att det ger oss en chans att visa vad vi människor går för.”

Det är för att Aninda är ett opportunistiskt svin. Jag blickar upp i taket och harklar mig.

”Det är för att Aninda kommer från en värld där syntetiska personer ännu inte har några medborgerliga rättigheter. Hon är van att se dem som maskiner, inte som individer.”

Det finns en närmast obetydlig, utstående buckla strax ovanför Carls tinning. Mina fingrar dröjer kvar på upphöjningen, så liten och så dödlig. Jag har ännu inte lyckats identifiera sporerna. Det enda jag vet är att de på något sätt tog sig innanför kraniet och expanderade. Det neurala nätverkets skyddshölje knäcktes som ett äggskal. Men sporernas DNA matchar ingen av de hittills katalogiserade arterna på Pancasila. Det är egentligen inte så märkligt.

Det finns miljontals arter där ute i djungeln som väntar på att upptäckas. Men utan Carl kommer det arbetet ta mycket längre tid.

Gemi drar i min arm. ”Mamma, kan vi gå nu?”

Motvilligt sliter jag blicken från Carl och följer efter min son.

Han springer mellan hyllorna, tyngda av reservdelar och maskiner. ”Ta det försiktigt!”

Men han har redan passerat genom den runda öppningen, ut i ljuset. Jag snabbar på stegen. Dörrens svaga klimatfält smeker över huden och jag är ute. Pancasilas fuktiga luft slår emot mig.

Solen är bländande. En grupp barn rusar förbi. Luften vibrerar av deras skrik och skratt. Med ett klick stängs plåtdörren bakom mig.

Med en hand skuggar jag ansiktet för solen. Men i nästa sekund har hjärnimplantatet aktiverat nanobotarna i mitt öga. Hornhinnan, som innehåller hundratusentals av de mikroskopiska robotarna, mörknar tills ljuset upplevs behagligt igen. Jag står på kolonins lilla torg, inramat av ett pärlband av vita bubbelbyggnader. Platsen är full med människor. De pratar, äter eller tar en tupplur i skuggan av några av de kvarlämnade träden. Det är den varmaste timmen på dagen och ingen orkar arbeta. Men barnen leker trots sina föräldrars förmaningar. Längs torgets ena sida pågår en vild fotbollsmatch. Gemi har redan kastat sig in i leken.

Bubbelbyggnaderna ser alla likadana ut. De allmänna byggnaderna är visserligen större än de privata men de är konstruerade på samma sätt, snabbhärdande plast som blåsts upp och stelnat.

Men de är bara tillfälliga. När Hon som talar med skuggor anländer i

omloppsbana om en månad kommer konstruktionen av de riktiga bosättningarna att börja.

Jag slänger en blick mot Gemi, men han är helt fokuserad på bollen och har för länge sedan glömt bort mig. Med en tanke kopplar jag mig mot hans klädverk; hundratals diskret gömda sensorer, lägespositionerare med röstkom och underhållningssystem, allt integrerat i hans kläder. Alla värden ser bra ut. Jag låter honom leka. Istället går jag in i mitt privata nätverk och kontrollerar om någon av fågelholkarna har plockat upp nya luftburna partiklar. De levererar en del intressant mätdata men inget motsvarar de sporer som dödade Carl. Jag sparkar i marken och fnyser så högt att ett förbipasserande par tittar på mig. De får tro vad de vill.

En varm vind blåser över torget. Den för med sig doften av fuktig jord och gröna blad. Djungeln kallar på mig. Jag har bett Aninda om att få låna industriprintern och skriva ut några biodrönare för att hämta prover, men Aninda menar att det inte är en prioriterad fråga. Inte för henne kanske, men jag kan inte vänta. På något sätt måste jag ta mig bort från kolonin, sätta upp fler mätstationer. Men hur? Jag knyter nävarna och förbannar Aninda och hennes döda ögon.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Minns mina tankar Lupina Ojala

En steril kliniks kala väggar är såväl mitt allra första minne i den nya tiden som mitt första minne från barndomen och tiden innan jag hamnade här, på en forskningsstation ljusår från mitt forna hem. Eftersom jag inte längre kan tala har professor Didriksen övertalat mig att skriva ned min historia. Han menar att det är traumat jag genomgått som berövat mig talförmågan, att det är psykosomatiskt och kommer att ge sig med tiden. Ironiskt kan tyckas för så mycket tid som jag tilldelats kan ingen annan människa skryta med. Jag är 214 år, men då har jag spenderat 190 av de åren i kryosömn.

Den gode professorn tror att det hjälper mig att bearbeta mitt förflutna genom att skriva ned allt som hände innan jag hamnade här. Naturligtvis vet han allt, jag har delat mina tankar med honom men det dröjde månader innan jag litade på honom så pass mycket att jag vågade. Han blev förvånad och uppriktigt ledsen över vad jag gått igenom. Jag kände en våg av skam genomskölja honom när han upplevde mitt förflutna, fast det inte på något sätt är hans fel att så mycket ont skett i vetenskapens namn.

Nu var det mitt liv på Jorden jag skulle skriva om och inte

min nuvarande situation så jag börjar från början. Mina tidigaste minnen är alltså från kliniken på ett forskningscenter, jag växte upp i det enorma byggnadskomplex som under lång tid var hela min värld. Det fanns små trädgårdar på området och det var den enda natur jag kände till. Himlen var för mig bara den lilla snutt som skymtade fram mellan husväggarna och aldrig kunde jag ana vad som fanns därutanför.

På den tiden skiljde jag inte direkt på att kommunicera med ljud eller med tanken. Båda föll sig lika naturligt och det var inte förrän i sjuårsåldern som jag insåg att de vuxna omkring mig enbart använde sig av ljudmetoden. Då först insåg jag att jag är annorlunda. De kunde höra allt som jag skickade till dem, men svarade alltid med tal. Först undrade jag varför, min metod är så mycket snabbare, men snart förstod jag att det helt enkelt var för att de inte kunde annat.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Människans odödlighet – vetenskapens sista triumf Harald Wägner

Professor Pletjnikov satt i sitt arbetsrum, bekvämt lutad i sin stora karmstol, och över det enorma skrivbordets papper och böcker hängde den gröna elektriska lampan. Professor Pletjnikov var i aftondräkt, ty han kom nyss från ett sammanträde i Vetenskapsakademien i Paris där han hållit föredrag över ämnet: Människans odödlighet.

Applåderna, komplimangerna susade ännu i hans öron där han satt i sitt tysta arbetsrum, ensam med sina tankar och sin älskade gröna arbetslampa, de tysta timmarnas vän, hans enda, men också trofasta älskarinna. Professor Pletjnikov höll ännu manuskriptet till sitt föredrag i handen och helt belåten strök han sitt silvervita patriarkskägg och sitt grånade hår, medan han tänkte på att här på pränt, skrivet med hans fina, något petiga handstil, ja, här på dessa trettio blad fanns quinta essentia av mänsklig vetenskap och snille koncentrerad. Här fanns, med decenniers mödor utexperimenterat, extraktet av allt det vetande som rymdes i de böcker, vilka i långa, allvarsamma och sirliga rader kringgärdade hans arbetsrums fyra väggar.

Professor Pletjnikov hade framställt och vetenskapligt bevisat

Ursprungligen publicerad i novellsamlingen Lögn och förbannad dikt (1913)

en teori, enligt vilken det var möjligt att förlänga människans liv med tjugo decennier, ja kanske rentav i det oändliga. Odödligheten var teoretiskt fixerad och omätliga perspektiv öppnade sig för den svindlande människotanken – såvitt man icke som professor Pletjnikov var härdad av vanan att vandra utmed problemens bråddjup.

Må man nu icke tro att professorn trodde sig ha funnit de vises sten, lapis philosophorum, som medeltidens och även några av nyare tidens största andar med flämtande hjärtan sökte i sina retorter och smältugnar, törstande efter livets trollformel, brinnande av osläckligt begär att kanske sent omsider kunna väga i sin utsträckta hand makten, äran och härligheten. Nej, professor Pletjnikov hade endast visat den teoretiska möjligheten av att bibehålla den mänskliga organismen vid liv över de 70 år som den israelitiske diktaren pessimistiskt utmätte som människans högsta ålder.

Han hade visat att kroppens vävnader skulle kunna hållas vid liv, föryngras och förnyas ännu tre gånger så lång tid som nu. Vid 150 års ålder skulle blodet alltjämt friskt och kraftigt av oförslappade hjärtmuskler och spänstiga pulsådror drivas ut i venerna. Ögat skall se lika skarpt, örat lika känsligt uppfatta nyanser och hjärnans kapacitet och kombinationsförmåga vara oförminskad.

Följde en människovarelse från sitt livs födelse professor Pletjnikovs metoder, så skulle den med säkerhet nå tvåhundra år.

Kommande släktens uppgift bleve det då att bygga vidare på den grund han lagt och tillförsäkra mänskligheten odödlighet, eller åtminstone ett liv vars längd det stod den enskilde individen fritt att avbryta om han händelsevis skulle finna det enformigt.

Så tänkte professor Pletjnikov, och belåten såg han skyarna av den lätta aftoncigarren stiga uppåt likt en offerlågas rök, uppåt mot odödligheten!

Professor Pletjnikov vek ihop sitt manuskript och lade det i ett kuvert för att morgonen därpå skicka det till tryckeriet. Han skulle just resa sig och gå in i sin sängkammare, då betjänten kom in med ett kort. Professorn tog det och läste: Monsieur Anthrope.

Han kastade en blick på klockan, som visade elva. ”Jag kan inte ta emot nu.” ”Herrn säger att han har åhört professorns föredrag i afton.”

Nåja, tänkte professorn. Kanske han har något att säga, som

kan ha sitt intresse att höra innan föredraget befordras till trycket. ”Bed monsieur Anthrope komma in!” sade han.

Betjänten gick ut och öppnade dörren för en herre i modärn aftondräkt, med hatten under armen och svarta handskar på händerna. ”Professor Pletjnikov, god afton!” hälsade han avmätt, när han kommit in. ”God afton!” sade professorn och böjde på huvudet med värdighet, i det han med en artig gest visade den främmande en stol. ”Min herre har tillkännagivit att ni önskar tala med mig om mitt föredrag i afton, Människans odödlighet, och om ni lovar att vara skonsam mot min nattsömn, skall jag höra på er. Vad önskar ni veta av mig?”

Främlingen smålog. ”Ingenting”, sade han, ”som jag icke vet förut. Kanhända blir det ni, som kommer att fråga mig.”

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Doften av mango Anna Jakobsson Lund

Förhörsledaren är norrifrån, från höglandet där mänsklighetens vagga stod. Hon har hud med samma färg som för svagt kaffe och en brytning som blir grövre när hon är förbannad. Just nu förstår jag knappt vad hon säger. ”Din organization, dom liggar bakjom den attentat vid Raadsplatz, mish? Dom är var?”

Elstaven laddas med ett tunt skrikande som skär i öronen. Smärtan går från mitt ena bröst, ut i axeln och ner i magen. Allt vänder runt och rummet slocknar i kanterna. Huvudet rycks bakåt men jag håller mig upprätt. Magen är tom nu så jag spyr inte. Svarta flätor faller framför ansiktet och jag stryker undan dem. Försiktigt, utan att röra vid dem med naglarna. ”Du berätta snart?”

Jag biter ihop de ömma käkarna. Om hon får fortsätta med mig kommer jag inte att kunna säga något alls. Läpparna är redan spruckna, ena kinden så svullen att den pressar ner mungipan. Det måste vara åtminstone ett par timmar sedan hon tog tre naglar. De ligger kvar på bordsskivan. Kladdiga, med flagnat rosa lack. Blodet runt dem har börjat torka och smärtan är bara ett hett bultande i

vänsterarmen. Jag skrek, halsen känns fortfarande sönderskrapad efter det. Men jag sa ingenting.

En Falk pratar inte.

Utanför går solen upp. En blodröd strimma faller genom gallerfönstret. Ljuden från staden som vaknar tränger in.

New World City Mombasa. Tolv miljoner människor. Hundra ranka, grå skyskrapor som står så tätt att solen aldrig hittar ner mellan dem. En av många flyktingstäder som byggdes när havsströmmarna ändrade riktning och isen bredde ut sig.

Häktet ligger på ön. Här finns inga höghus, bara tre kvadratkilometer av ruckel och lagerlokaler. En råttinvaderad hamn med stank av fiskrens och små kemiska verkstäder. Det enda hem jag känner till. ”Så ström bitar inte på dig?” Förhörsledaren ler med halva ansiktet. Det är något fel med den andra halvan. Den är stel och huden är torrare där, grå och flagnad. ”Kanske bitar bättre på din löjtnant. Du pratar om jag skonar henne, mish?”

Jag ser på händerna. Avanoosh. Hon var en av mina allra första Falkar. Fortfarande ung, nästan tio år yngre än jag. Mandelformade ögon som ser allt och ett tålamod som alltid slätar över mitt hetsiga humör. Det är en vecka sedan de tog henne. De kan inte använda henne för att komma åt mig. Hon är död. Jag vill att hon ska vara död.

Tanken på Aaron smyger sig på, och jag är för trött för att mota bort den. Den makar undan skammen över att jag sviker Avanoosh.

Jag kommer inte ihåg något liv före honom. Han är bara arton månader yngre. Aaron lyckobringare. Född med ett blått och ett brunt öga i sitt vackra, mörka ansikte. Det är ett omen mäktigare än många andra, och han behövde inte gå hungrig. Folk gav honom det de hade att avvara, och han delade det han kunde smuggla undan med mig.

Aaron vindvändare.

Efteråt förstod jag att det var honom Legendviskaren kom för.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Nätverka Alexandra Nero

Det vita klotet lämnar kolonisationsriggen. Partiklar, skrot och stenar elimineras av defensiva vapen. Den yttre och inre skölden håller lasten säker.

Innan kapseln når målplaneten sänks hastigheten inför inträdet i atmosfären. Klotet faller och brinner. Dess släta hölje, den yttre skölden, spricker upp i facetter som lossas då de tjänat sitt syfte.

Svart och slätt skär föremålet genom molnmassorna. Vita punkter glöder längs dess utsida. Ljusen rör sig enligt ett mönster, allt snabbare, tills de formar en konstant vit linje kring kapseln och den detonerar. Lasten frigörs.

Sporerna sprids i lufthavet och dalar mot land.

Ett fönster stod på glänt på kontoret tillhörande en mekanisk verkstad. Innanför fönstret, på ett stökigt skrivbord, stod ett glas vatten. Vätskan var grumlig och längs insidan av glaset löpte en intorkad rand ned till vattengränsen. Texten ”Experimentet – rör ej” stod skriven på en bit silvertejp som klistrats på sidan av glaset.

Sporer drev in genom fönstret och landade i vattnet.

De lämnade kontoret efter lunch och satte sig i firmabilen. Andrea tog förarsätet, Johannes passagerarsätet. Slingbilen passerade dem i grinden, men i övrigt var trafiken i området fredagslugn.

Andrea saktade in vid korsningen.

Johannes pressade handflatan mot magen. ”Bromsa inte så”, sa han.

Andrea pumpade med foten på pedalen. ”Stanna”, stönade Johannes.

Andrea svängde upp på trottoarkanten i utkanten av industriområdet. Johannes slog upp dörren, hävde sig ut ur bilen och kräktes vid busskuren. Han torkade munnen med baksidan av handen.

Andrea hängde över passagerarsätet. ”Hur går det?”

Johannes stapplade tillbaka till bilen, lätt framåtlutad, och kasade ner i sätet. Han torkade handen på insidan av skjortan. ”As.” Han andades genom munnen. ”Det går över.” Andrea drog åt sig handväskan från baksätet och plockade fram en vattenflaska. Hon räckte den till honom. ”Här. Drick.” ”Behåll det.” ”Kom igen. Är du fortfarande sur?” Andrea lutade pannan mot ratten. Axlarna skakade. ”Du drack experimentet.”

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Tvillingarna från Dilmun Tora Greve

Dilmun skickade lika antal män och kvinnor till Doradusuniversitetet. Meningen var klar: De mest begåvade ungdomarna borde bilda par innan de kom hem.

Trina och Rhina var något för den dilmunska civilisationen så ovanligt som ett andromediskt tvillingpar. Båda var ljusblonda. Men ingen borde låta sig luras av deras utseende. Mildheten som följde med andromederna, besatt de inte alls. Båda var dilmunskt effektiva. Däremot hade detta blonda folk en annan egenskap som vanliga dilmuner tycktes sakna: De hade en benägenhet för andlighet.

Prins Enki JHVH var också med i denna grupp. Han sneglade bort på tvillingarna. Strax innan de åkte iväg, hade han varit inblandad i en pinsamhet rörande deras familj. Flickornas far var alkoholist och blev våldsam när han drack. Deras mor sökte skydd i templet och beklagade sig inför översteprästinnan. Den vanliga proceduren i sådana fall var att fyra manliga invigare skulle uppsöka mannen i fråga och prata förnuft med honom. Han måste helt enkelt sluta dricka. Första mötet var alltid verbalt, i gärningsmannens hem. Om han fortsatte med sitt beteende, blev nästa konfrontation inte fullt så vänlig. Då var det dags att kalla in gärningsmannen till temp-

let. Han hämtades av polisrobotar, fördes ner till ett källarrum och pryglades av fyra invigare. Gången därpå skulle det bli tvångsvård på mentalsjukhus, något som kunde räknas som en slutstation. De dilmunska mentalsjukhusen var inte snälla.

Enki undrade om tvillingarna visste att han hade varit med om att spöa deras far.

De dilmunska ungdomarna fick inte så mycket tid att bekanta sig med varandra under tiden deras rymdskepp åkte mot det dilmunska solsystemets utkant. Där fanns deras gammalmodiga geontunnel. Doraduscivilisationen hade nekat dem en mera modern variant. Doradus betraktade alla Typ 2-civilisationer som sina kolonier och ville inte förse dem med mera teknologi än nödvändigt. Men Dilmun hade utvecklat etanastången, som tillät dem att accelerera upp mot ljushastigheten utan problem för resenärerna. Därför kunde de tillryggalägga avståndet genom solsystemet och nå geontunneln på bara några timmar.

Samtliga studenter trängdes vid utsiktsluckan då rymdskeppet kom ut ur tunneln nära Dysonsfären i Doradus. Enki, som inte var speciellt storväxt, stod precis bakom tvillingarna. Han sög in doften av deras vitblonda lockiga hår. De var ovanligt läckra. Enki tryckte sin kropp mot bådas. Hans åtsittande klädsel kunde inte dölja hans stånd. Dilmunska flickor tog det som en komplimang.

Alla visste dessutom att han var auktoriserad invigare och därmed garanterat bra i sängen.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Arca Ferrum Markus Sköld

Rubek stirrade på dubbeldörrarna och kände hur en droppe svett rann bakom örat och ner i skjortkragen. Om dörrarna slogs upp nu skulle allt vara förlorat. De fick inte komma än.

Festens skratt och sorl kändes långt borta och han ryckte till när en kvinna i genomskinlig klänning sträckte sig fram för att ta ett glas från brickan han höll framför sig. Hon gav honom en blinkning med ena ögat och vände sig långsamt om och gick tillbaka in i minglet. Av de hundratalet människor som var där kände han igen drygt hälften från olika bulletiner – politiker och berömdheter.

Den andra hälften var makten som opererade i skuggorna – företagsledarna och prästerskapet. Ikväll var deras sista kväll på planeten och man hade inte sparat på något. All serveringspersonal var människor, det hade varit Rubeks sätt att ta sig in på festen. I köket godtogs androider, men det fina folket skulle inte behöva se dem, inte deras sista kväll på planeten.

Rubek tittade ut genom fönstret. Små prickar av ljus bredde ut sig från takvåningen så långt ögat kunde nå i alla riktningar. Det gick inte att prata om olika städer längre eftersom staden aldrig tog slut. Istället pratade man om zoner. Det här var zon A. Geogra-

fiskt låg det på den plats som en gång kallats för Berlin, åtminstone om man fick tro ryktena. Men Rubek hade lärt sig att inte lyssna på rykten.

Någon tittade upp och pekade mot himlen. Ett stilla sorl spred sig genom rummet när skeppet bröt sig loss ur molntäcket och började sänka sig ner mot taket. Bulletinerna hade kavlats ut om och om igen. Det här var bara det första skeppet i en armada av skepp. Mänskligheten skulle gå ombord på sina egenkonstruerade Noas arkar och lämna den uttjänta planeten till de smittade. I alla fall om man trodde på bulletinerna. Rubek hade lärt sig att inte lyssna på dem heller.

Skeppet skulle ankra vid takvåningen, och när festen var över skulle passagerarna få gå ombord på sitt nya hem. Han släppte dubbeldörrarna med blicken för ett ögonblick och tittade upp på skeppet som vred sig i luften så att namnet syntes: Arca Ferrum.

Det var enormt. Plats för tio tusen människor, självförsörjande i två hundra år. Innan dess räknade man med att hitta en ny planet att kolonisera. Under natten skulle skeppet landa på ett antal platser där liknande fester pågick för att hämta upp passagerare.

Han torkade bort en droppe svett ur pannan och vände åter blicken mot dörrarna. De fick inte komma än – inte innan skeppet hade dockat. Om dörrarna slogs upp nu skulle det vara katastrofalt.

Bara Saindi var där hon skulle vara. Rubek höll hårdare i brickan.

Hon hörde till nästa del av planen och han kunde inte fokusera på det än. Han fäste återigen blicken på dörrarna.

Vil l d u l ä sa m e r?

B es ök www. a ffro n t . se

Stålfjäder anna Gable

Ovetande om vad som fanns i lastrum fyra på det intergalaktiska skeppet njöt passagerarna i första klass av en utsökt måltid. I/G Rheanic hade angjort Kiios, en av Sjotuns fyra månar, för att bunkra upp ett gott förråd av de fina råvaror som himlakroppen gjort sig känd för. Maskinchef Wolfgang Vogel hade en given plats vid kaptenens bord och kände sig nöjd med att inte vara i tjänst för tillfället. På andra sidan om kapten Gregorius Kartousis satt Leonore, den galaktiskt hyllade artisten. Mitt emot henne en annan ovanlig gäst, Josiph Graanit, som titulerade sig ”Änglaforskare”. Vogel ville inte avbryta gästerna, men väntade ivrigt på att någon skulle föra in samtalet på den ovanliga lasten som vetenskapsmannen hade med sig. ”Är den äkta?” undrade Miriam Gaspar till sist.

Som hustru till Adrian Gaspar, skeppets i särklass mest inflytelserika, och förmodligen även rikaste, passagerare, var hon van att konversera. De reste mycket och Vogel hade dinerat med dem på flera rutter vid det här laget. ”Jag vet inte hur de skulle kunna vara oäkta, om du ursäktar”, svarade han. ”Personligen är jag inte speciellt förtjust i att ha en ombord, vem vet hur den reagerar när vi går över i Parallellen?”

Han ställde frågan till sin chef, men kaptenens min röjde inget av eventuella känslor kring lasten när han svarade, vänd mot änglaforskaren på vars böjda axlar ansvaret för lasten vilade. ”Ni har väl med er egen personal som själva ser till att allt går rätt till?” mer konstaterade än frågade han innan han förklarade för de övriga vid bordet: ”Efter själva lyftet ombord slutar vårt ansvar. Vi är skyldiga att ta med vad det än är som vi blir ålagda att transportera som bolaget har godkänt, men vi ansvarar inte för innehållet i någon låda eller ... bur. Jag hoppas att ni förstår att all diskussion kring detta stannar vid det här bordet. Om det kommer ut bland passagerarna...” ”Givetvis”, sa Adrian Gaspar hastigt medan han spände ögonen i sin hustru. ”Jag antar att det skulle bli ett oerhört liv på de religiösa fanatikerna från Jax-Ejo?” Miriam lade ett ben i kors över det andra och började vippa med foten. ”Ja. Ja”, svarade hon i takt med sin egen rörelse. ”Förresten äter de ju aldrig i matsalen ändå, de fastar under sina färder om jag har förstått saken rätt?”

Det verkade som om svaret mest kom för att göra maken tillfredsställd. ”Och om de äter är det i tredje klass förstås”, lade hon till och klappade honom på armen. ”Personal?” avbröt Leonore.

Trots mörkret i universum och restaurangens dämpade belysning bar hon stora mörka glasögon som snarare gjorde henne mer igenkänd än om hon inte burit dem. Hennes kropp var dold i en vid tsab, ett kaftanliknande plagg som kommit från ökenplaneten Raam, där urbefolkningen bar dem som skydd mot dubbelsolarna, men som snabbt hade börjat tillverkas i eleganta tyger för aftonbruk. Något efternamn hade aldrig någon hört att hon hade, man sa Leonore och så visste åtminstone halva det kända universum vem man pratade om. Att hon gav ett framträdande på en intergalaktisk färja var i sig anmärkningsvärt, numera brukade hon endast synas på enormt stora scener, men än mer anmärkningsvärt var att hon inte bara skulle uppträda för förstaklasspassagerarna utan hade öppnat upp för samtliga

ombord. Publiken skulle dock få stå i strikt åtskilda sektioner på olika avstånd från scenen beroende på vilken biljett de hade.

Ombord skulle dock alla kunna se henne i verkligheten, och inte bara som en projektion. ”Jag tror du får svara på personalfrågan Graanit?” sa kapten Kartousis och vände sig till den enda av gästerna som ännu inte uttalat sig.

Josiph Graanit hade valt frystorkat från menyn, trots de nya råvarorna. Nu lade han ifrån sig sina ätpinnar och såg runt bordet.

Hans blick stannade på sångerskan medan han gav henne ett leende. För ett ögonblick lyste hans ansikte upp, nästan förändrades, men strax efter var han tillbaka till det mer slutna uttryck han haft under hela middagen. Dock svarade han vänligt. ”I naturligt tillstånd kan de befinna sig på flera platser samtidigt. Tid och rum finns inte för dem, som för oss. I naturligt tillstånd hade de alltså inte behövt vare sig I/G Rheanic eller någon annan farkost för att förflytta sig, även om de brukar hålla sig till sin egen planet. Men den här är fjättrad. Vingklippt, skulle man kunna säga. Vi har undersökt den och försöker ge den allt den kan behöva genom modern teknik, men hittills verkar den inte ge den respons vi hoppats på. Det är därför som vi ska prova med en ny miljö för att se om vi kan anpassa den och arbeta med den.” ”Vingklippt?” frågade artisten som tydligen bestämt sig för att konversera med ett ord i taget.

Vi l l d u l ä sa m e r?

B es ö k www. a ffro n t . se

Maskinblod 3 Redaktör: Peter Öberg Förlag: Affront År: 2014 ISBN: 978-91-87585-25-8 © Respektive författare