Page 1

Inledning

I

mars 2008 bekräftade FN:s världsomfattande narkotikarapport (World Drug Report) att priset på kokain i Europa hade fallit till rekordlåg nivå, och det hade lett till rekordhöga nivåer i kokain­ konsumtionen. ”Kända personer som bryter mot förbudet mot narkotika kan starkt påverka attityder, värderingar och beteende i allt som rör missbruk, i synnerhet bland ungdomar”, framhöll rapporten. FN skyllde på ”kändiskulturen” och gick så långt som till att anklaga polisen för att se genom fingrarna med rika och berömda kokainister.1 Drogoffer med hög profil, som artisterna Pete Doherty och Amy Winehouse och modellen Kate Moss, tävlar med ständigt större narkotikabeslag om utrymme på de brittiska kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar. I arbetet på denna bok ville jag inte fastna i den alltför välbekanta blandning av närgångenhet, avund och skenhelighet som ofta kallas ”allmänintresse” eller i den rituella inflation och deflation av medelmåttighet som går under namnet ”kändisskap”. Jag har inte vänt mig till kommentatorer eller politiker och bett att få höra deras åsikter, och inte heller har jag återgett anekdoterna om rubriknamnens drogvanor. I stället har jag talat med dem som dagligen arbetar på kokainvägarna som går från Colombia till London och New York genom Miami, Kingston i Jamaica och Tijuana i Mexiko. Jag ville se vilken effekt kriget mot narkotika har på dem som konsumerar, handlar med och producerar kokain och hur det påverkar militären, poliserna, tulltjänstemännen och läkarna som har till uppgift att föra kriget. Jag ville föra in de ordknappa hantlangare som håller kokainekonomin rullande i blickfånget. År 2002 tillbringade jag i Colombia. Då det närmade sig sitt slut

7


Inledning

gjorde jag en dokumentärfilm som hette Resistencia: Hip-Hop in Colombia. Efter visningen på en filmfestival i Bogotá kom en kvinna fram. Hon hade blivit förvånad men glad över att en utlänning gjort en film om hennes land som inte nämnde något om kokainhandeln. Kokain verkade vara det enda som utomstående kände till eller ville veta om Colombia, sade hon, och deras skildringar av verksamheten utgjordes enbart av en rad klichéer. Colombia är ett vackert och fascinerande land och dess turiststyrelse kommer säkerligen att uppskatta min rekommendation till alla och envar att semestra där. Men de kommer nog inte att tycka om något annat jag har att säga om deras land i den här boken. Colombianerna själva hävdar bestämt att deras land inte är det enda i Anderna som producerar kokain, att verksamheten hålls i gång endast av den starka efterfrågan på kokain i Europa och USA och att inget land har betalat ett så högt pris för kokainet som deras. Men inget annat land är heller lika lämpat för kokainproduktion som Colombia. De flesta som kommenterar situationen funderar aldrig över varför det är så. Kokainaffärerna, kriget mot droger och Colombias inbördeskonflikt är tilltrasslade och förvirrande, men när man väl har rett ut härvan blir man chockerad över hur okunniga alla aktörer är om varandra. Attityder, politiska åtgärder och institutioner tycks fungera helt oberoende av varandra. Denna löslighet är inte speciell för Colombia. Den är typisk för strategierna mot droger i hela världen. När jag var tillbaka i London slogs jag av att alla klagade över stressen, informationsflödet och de höga priserna. Varför betraktade då så många Londonbor det starkaste kända stimulerande medlet som ett passande sätt att fira fredagskvällarna med? Kokainet är dyrt, ger energi, höjer självkänslan och inger konsumenterna i lika mån grandiosa och paranoida föreställningar, och jag märkte att det hade blivit den perfekta kryddan på tillvaron i det begynnande 2000-talet. En brittisk parlamentarisk utredning från 1903 om hur drogvanor förvärvas beskriver kokainanvändarna som ”bohemer, spelare, prostituerade av hög och låg klass, nattportierer, piccolor, inbrottstjuvar, gangstrar, sutenörer och daglönare”.2 År 2008 hade kokainet blivit en vara vilken som helst. Det var just det som mest

8


Inledning

oroade myndigheterna. Enligt The Times ”uppger polisen i enskilda samtal att kokain börjar bli lika acceptabelt i den brittiska medel­ klassen som cannabis var en generation tidigare och att man är på väg att förlora kriget mot drogen”.3 På sin första dag som chef för Londons polismyndighet, Metropolitan Police, i februari 2005, upplyste sir Ian Blair det väntande pressuppbådet om att ”folk har middagsbjudningar där de dricker mindre vin och snortar mer kokain”.4 I själva verket dricker de mer vin och snusar mer kokain. Den exotiska nykomlingen kokain intas för det mesta tillsammans med alkohol. De båda förenas i levern och bildar kokaetanol, ett helt nytt berusningsmedel som är aktivt dubbelt så länge som kokain. ”Vilka personliga skador de får intresserar mig inte”, fortsatte den nye polischefen, ”men priset för kokainet är misären på gatorna i Londons fattigdistrikt och blodet på vägarna från Colombia och Afghanistan.”5 Blairs ord förde tankarna till Nancy Reagans uttalande 1988 om att ”den som tar droger då och då är medskyldig till mord”.6 De som är kritiska till ”festknarkandet” hamnar i ett dilemma. Utan ett socialt problem att slå ner på, eller offer som de kan hjälpa och tycka synd om, har de bara en enda möjlighet att protestera mot vissa rusgivande substanser: att peka på det elände som har uppstått genom att drogbruket tvingats under jorden. Det förefaller vara längtan efter lyx som ligger bakom alltsammans. Kokain har länge varit vanligt och accepterat bland de förmögna och berömda. Brittiska ungdomar som vill ha både pengar och ryktbarhet betalar för och konsumerar kokain som aldrig förr. Kokain­ användarna, oavsett om de tillhör den övre eller lägre medelklassen eller arbetarklassen, får mycket kritik för att de är hänsynslösa och bara ute efter sin egen tillfredsställelse, men kontorsarbete, ymnig konsumtion och ett ordentligt rus varje vecka för att få mening i det hela har blivit karakteristiska inslag i livsstilen i hela landet. Om personer som Ian Blair och Nancy Reagan sökte efter ett socialt problem, varför tog de då inte upp de fattigas dagliga intag av crack? Till skillnad från de prostituerade 1903 lägger de flesta av dagens sexarbetare sina inkomster enbart på sitt dyra crack- och/eller heroinberoende. Offren för crackkokain är nu en daglig syn i mitt

9


Inledning

område i London och flera av mina vänner har blivit beroende av heroin och crack. Varför finns det alltjämt så många ”problematiska” droganvändare? Varför dukar somliga under för droger medan andra verkar kunna behandla dem som godis? Och varför sägs det plötsligt att ”beroende” är förklaringen till fetma? Om vi alla är beroende av en potentiellt skadlig substans och/eller aktivitet, betyder det då att dubbla espresso och alltför mycket videospelande också är beroendeframkallande? År 2004 kostade ett kilo kokain i genomsnitt 655 pund i Colombia. När det hade smugglats norrut in i Mexiko kostade det 3 940 pund. Så fort det hade kommit över gränsen till USA var priset uppe i 11 750 pund.7 Efter att ha delats upp i tusen påsar på 1 gram var kokainet värt 18 500 pund. Utdrygat med 200 gram laxativpulver eller glukos var det uppe i 22 200 pund. Om man tar med ett kilo rent kokain till Europa kan man sälja det för i genomsnitt 23 845 pund, mer än dubbelt så mycket som det skulle ha inbringat i USA.8 Dessa siffror är hämtade ur en bok av Sandro Calvani, tidigare chef för den colombianska avdelningen i FN:s drog- och brottsbyrå (Office on Drugs and Crime). Jag anser dem trovärdiga, men man måste ha klart för sig från början att antaganden alldeles för ofta tas för fakta i alla fasetter av kokainekonomin. Att skriva objektivt om en illegal verksamhet är svårt under de bästa förhållanden, och de flesta iakttagare hemfaller gärna åt vilda överdrifter. Det påstås utan vidare att världens drogförsäljning är uppe i 500 miljarder dollar.9 Det duger inte att skylla på jäktade journalister, eftersom den siffran förekom i ett pressmeddelande från FN. Den colombianske ekonomen Francisco Thoumi upptäckte senare att ”siffran 500 miljarder dollar var resultatet av ’forskning’ presterad av den FN-myndighet som är ansvarig för att samordna den globala attacken mot narkotikahandeln, då chefen absolut måste ha ett belopp i all hast före en presskonferens”. Sådan slapphet är inte ovanlig. Financial Action Task Force, en multinationell organisation som ska ta itu med droghandlarnas penningtvätt, beställde också en undersökning som skulle beräkna den illegala droghandelns omfattning. Utredaren kom fram till att den

10


Inledning

globala narkotikahandeln antagligen omsatte mellan 45 och 280 miljarder dollar om året, och då bestämde sig uppdragsgivarna för att inte publicera hans rön därför att ”vissa medlemsländer ville ha en högre siffra”.10 När till och med internationella myndigheter fäster större vikt vid vad de tror är sant än vid vad de kan konstatera är sant är det inte så underligt att de som inte är specialister följer efter. Författaren till en populär bok om den internationella droghandeln hävdade att de illegala drogerna stod för 36 procent av Colombias bruttonationalprodukt. Sanningen är att kokainhandeln aldrig har utgjort mer än 5 procent av landets BNP.11 Det amerikanska utrikesdepartementet är skyldigt enligt lag att lägga fram siffror om droghandelns storlek, men kongressen bevakar inte hur kriget mot drogerna bedrivs och därför har departementet inget incitament att göra uppgifterna trovärdiga. I offentliga diskussioner måste siffrorna verka auktoritativa. Det räcker kanske som motivation för att ta fram siffrorna men inte för att gå till botten med beräkningarna. I en artikel som publicerades 1971 med rubriken ”Livskraften hos mytiska siffror” (The Vitality of Mythical Numbers) visade Max Singer att New York helt enkelt inte längre existerade, om man stämde av de officiella siffrorna för antalet heroinanvändare i New York mot vad det kostade att ta heroin regelbundet och mot heroinisternas beroende av stöld för att skaffa sig substansen. Hela staden hade stulits av missbrukare.12 De som motsätter sig det internationella kriget mot droger överdriver också droghandelns omfång. Colombias FARC-gerilla (Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia), som betraktar USA som ett land av frossande barbarer och hopplösa drogmissbrukare, säger att droghandeln utgör mellan 20 och 30 procent av världsekonomin.13 Andra kritiker är övertygade om att USA:s ekonomi gynnas av droghandeln och att kriget mot den bara är en fasad bakom vilken bankerna på Wall Street åtnjuter förbudets frukter. Men de amerikanska bankerna och storföretagen har ingen anledning att föredra drogpengar framför några andra pengar. Om människor lägger ner sina slantar på droger kan det bara betyda att de inte lägger dem på något annat. Francisco Thoumi har påpekat att sluga ekonomer

11


Inledning

skulle rekommendera Colombias myndigheter att förbjuda tobak och på så sätt höja cigarettpriserna, om det vore sant att den illegala droghandeln bidrog till USA:s ekonomiska tillväxt. Det i sin tur skulle generera intäkter till staten. Företag betalar skatt, men det gör inte kokainhandlare. Korrumperade personer och skatteparadis gynnas av handeln med illegala droger, men det gör inte ett lands ekonomiska system. Som väl är finns det tillförlitliga källor till uppgifter om drogekonomins storlek. Oavsett omfattningen gynnar droghandeln helt klart dem som ägnar sig åt den. Man tror att det finns cirka 300 personer som importerar droger till Storbritannien, 3 000 grossister och 70 000 gatuförsäljare. Drygt var 800:e britt arbetar alltså med att köpa och sälja illegala droger.14 Tillsammans omsätter de mellan 7 och 8 miljarder pund om året, omkring en tredjedel av Storbritanniens tobaksmarknad och två femtedelar av dess alkoholhandel. Den årliga importen av kokain har nyligen beräknats till 33 ton. Med tanke på att ett gram i genomsnitt kostar 50 pund kan vi utan risk anta att detaljhandeln i kokain i Storbritannien omsätter över 33 miljoner gram kokain, värt 1,6 miljarder pund om året.15 Som jämförelse kan nämnas att försäljningen av skor i Storbritannien år 2005 uppgick till 5,7 miljarder pund och försäljningen av läskedrycker till 6,2 miljarder pund. I USA uppgår den illegala drogförsäljningen till sammanlagt omkring 25 miljarder pund om året, vilket är mindre än 1 procent av landets BNP och mindre än 2 procent av amerikanernas sammanlagda privatkonsumtion. Eftersom USA är den med bred marginal största marknaden för så gott som alla illegala droger, är den globala siffran sannolikt inte dubbelt så stor. En marknad som omsätter 50 miljarder pund om året är stor, men jämfört med de totala globala handelsströmmarna på närmare 3 biljoner dollar eller 1,5 biljon pund om året är det en mycket blygsam andel. Narkotikaaffärernas andel av den sammanlagda världshandeln sjunker till en trivial nivå när man räknar in att större delen av värdet uppkommer när drogerna passerar gränsen till USA. Värderar man narkotikahandeln efter importpriserna reduceras det sammanlagda värdet till högst 10

12


Inledning

miljarder pund. Dessutom finns det mycket större illegala affärsverksamheter än droghandeln. Amerikanerna tjänade omkring 350 miljarder pund på illegala verksamheter 1998, motsvarande omkring 8 procent av landets BNP. Den mest inbringande var skattefusk, som uppgick till 131 miljarder pund om året. Bredvid den siffran blir narkotikahandelns 25 miljarder pund om året rent torftiga.16 Jag belastar texten med dessa siffror för att visa att det vimlar av felaktigheter så snart man kommer in på droger. Som vi ska se i kapitel 1 infördes de första restriktionerna på kokainbruk av politiker med moraliska invändningar mot droger, men deras invändningar byggde på okunnighet, fördomar och karikatyrer av verkligheten. Jag uppmanar mina läsare att gå vidare med öppet sinne. Genom att låta dem som sysslar med kokainhandel komma till tals hoppas jag kunna sticka hål på några av dessa klichéföreställningar och fästa uppmärksamheten på de motiv och belöningar som håller både tillgången och efterfrågan på kokain vid liv. En narkotikapolitik anpassad till 2000-talet kommer att framträda först när dessa dolda sanningar avslöjas, studeras och appliceras på verkligheten.

13


del I Hur hamnade vi h채r?


kapitel 1 Från läskedryck till tung drog

I

en scen i dokumentärfilmen Coca Mama (2001) ger en peruan en avslöjande presentation av historien om hur kokaväxten blev föremål för ett amerikanskt krig. ”När de vita kom rådfrågade våra förfäder Solguden. Han uppmanade dem att lita på kokabladet. Kokaväxten kommer att livnära och bota er och ge er styrka att överleva, sade han. Han tillfogade att de vita skulle upptäcka dess magiska kraft men inte veta hur de skulle utnyttja växten. Solguden sade till våra förfäder att kokabladet skulle förvandla de vita till odjur och idioter.”1 Ett utdrag ur den italienske upptäcktsresanden Amerigo Vespuccis dagbok antyder att de vita intog samma nedlåtande attityd till kokatuggarna. Det skildrar ett möte som ägde rum år 1499 utanför kusten till vad som nu är Venezuela. Vi urskilde en ö som låg omkring sju och en halv mil från kusten och beslöt att segla dit för att se om den var bebodd. Där fann vi de fulaste och mest djuriska människor vi någonsin hade sett: motbjudande i ansikte och uttryck, och allesammans med munnen full av en grön ört som de oupphörligt tuggade likt idisslare, så att de knappast kunde tala. Alla hade två kalebasser om halsen, den ena fylld med örten och den andra med ett vitt pulver som såg ut som pulvriserat gips. De doppade en pinne i pulvret och stoppade den i munnen för att pulvret skulle blandas med örten som de tuggade. Detta upprepade de mycket ofta. Vi blev förbluffade och förstod inte var hemligheten låg eller varför de gjorde så.2

17


Hur h a mna de v i h ä r?

Det gröna blad som Vespucci såg de infödda tugga var koka. Förbudet mot kokabuskens derivat var bara en av en mängd åtgärder som hindrade specifika folkgrupper och kulturer från att ta sig in i Latinamerika. När conquistadorerna steg i land i Nya världen hade de just sett häxbränningarna svepa fram över hela Europa, och de gjorde sig inget samvete av att sätta eld på vad de ansåg vara djävulska seder. Många av dessa seder, bland annat att tugga kokablad, har först de senaste tjugo åren börjat hämta sig från de första européernas attack. Kokain är ett verk av en europeisk kemist för 140 år sedan, men kokabuskens blad som kokainet utvinns ur hade tuggats av amerikaner från Chile till Guatemala sedan 2100 f. Kr.3 Koka var en av de första växter som odlades av invånarna på de amerikanska kontinenterna. Arkitekterna och arbetarna som byggde Machu Picchu tuggade kokablad, liksom de som byggde vägarna i Nazcas öken, det fantastiska terrasserade jordbrukslaboratoriet i Moray nära Cusco i Peru och det 3 500 år gamla templet i Kalassassaya i Bolivia.4 På 1600-talet förde de europeiska upptäcktsresandena med sig många milt psykoaktiva substanser från Nya världen, till exempel sådana moderna, allmänt accepterade stimulantia som kaffe, tobak och choklad. Många spanska nybyggare i Anderna hade lagt märke till att inkafolket använde koka för att hålla hunger och trötthet borta och utvann ”stort välbehag” ur ämnet. Så varför ingick inte koka i den första vågen av importvaror? Européerna var inte vana vid att röka växtdelar men anammade entusiastiskt seden att röka tobak, kanske därför att det var något helt nytt och främmande för dem. Inställningen till koka tycks ha sammanfallit med Amerigo Vespuccis: att tugga en buss kokablad förde tanken till deras egna kor. Perus nya herrar började alltså inte tugga kokablad. Dessutom insåg de första katolska missionärerna att seden var ett avgörande hinder mot att omvända de infödda från hedendomen till den kristna läran, eftersom kokabusken var porten till det inhemska panteon. De insåg emellertid kokabladets symboliska betydelse för sina nya undersåtar, något som var besläktat med katolikernas nattvards­oblat, och hur värdefullt detta kunde vara för deras frälsningsuppdrag i

18


Fr å n l äsk edryck till tung drog

Nya världen. Koka övervann hunger och trötthet, och därför delade kolonisterna ut det till gruvarbetarna som utvann silver ur bergen. Enligt den infödda traditionen var det ett helgerån att köpa och sälja kokablad. Ändå blev kokaplantagerna snart stöttepelaren i den spanska kolonin i Peru, och många kolonister avlönade sina arbetare med koka. På 1600-talet hade kokamarknaden i silvergruvstaden Potosí dubbelt så stor omsättning som marknaderna för livsmedel och kläder.5 Med kommersialiseringen av kokaodlingen blev en helig växt ett redskap för exploatering av den infödda arbetskraften. De kreolska markägarna, de spanska kungarnas ställföreträdare, utnyttjade de indianska arbetarna och blev därmed den sydamerikanska kontinentens första droghandlare. ”Våra rättrådiga herrar vill inte att de fattiga ska inse sin tragedi och önskar i stället att de ska dö utan att känna av sin hunger och okunnighet”, skrev en samtida, ”att kokabladets beska smak ska trubba av upprorsinstinkten och att de ska leva i ett konstgjort paradis.”6 Om vi betraktar kokabusken i sitt rätta sammanhang – som en helig växt som sattes att tjäna ett avlägset väldes kommersiella intressen – får vi en viktig lärdom i hur oskyldiga växter kan bli farliga droger. Långt in på 1900-talet avlönade godsägarna i Anderna sina infödda arbetare med kokablad, vilket ledde till undernäring och blev fallstudier för en ny teori om drogberoende. På 1940-talet utvecklade den peruanske farmakologen Carlos Gutierrez Noriega en teori om ”kokaism”, huvudsakligen byggd på studier av kokatuggandet i fängelser. Han utgick från att de infödda peruanerna hade förslavats av koka och att det var orsaken till att de hade hamnat i fängelse. Noriega hävdade att de infödda tuggade kokablad i stället för att äta och att det förklarade deras undernäring. Han betecknade koka som ”den viktigaste faktorn som motarbetar förbättringar av indianens hälsa och sociala förhållanden”. Colombias regering ansåg att kokatuggande försvagade hälsan, fördröjde barnens inlärningsförmåga, orsakade beteenden ”oförenliga med civilisationen och de kristna traditionerna” och ”förvärrade sexuella instinkter”.7 Trots att Noriega hade fått sin enda kontakt med den indianska kulturen medan

19


Hur h a mna de v i h ä r?

han besökte fängelserna i Lima, där han utnyttjade de intagna för sina experiment, blev han världens främsta auktoritet på bruket av koka. Under åren därpå blev hans syn på kokaismen standardförklaringen till både kokabruket och indianernas fattigdom. Efter 1938 begränsade Colombias regering försäljningen av kokablad till apoteken. År 1947 blev det olagligt att betala ut löner i kokablad eller att odla eller distribuera koka. År 1952 förbjöd FN en sed som gick tusentals år tillbaka i tiden i namn av att bekämpa den högst moderna sjukdomen ”drogberoende”. Förbudet hävdes först 1988, då drogkonventionerna skrevs om för att lämna ett visst utrymme för traditionellt bruk av psykotropa ämnen som koka och opium. Sandro Calvani, som tidigare varit Colombias representant i FN:s drog- och brottsbyrå, skrev 2007: ”Numera finns det tillräckligt mycket empiriska och vetenskapliga bevis för att det ska vara orimligt att fortsätta att betrakta kokabladet som en farlig eller psykotrop drog eller konsumtionen av te bryggt på kokablad som belägg för ’drogberoende’.” Kokabladet innehåller B-vitamin och mer järn och kalcium än någon annan gröda som växer naturligt högt uppe i Anderna. Det vidgar luftrören i lungorna, vilket gör det lättare att andas på hög höjd där det är ont om syre. Att tugga koka sägs också dämpa köldförnimmelser och trötthet och ha oöverträffade bedövningseffekter. Eftersom verkningarna är snabbt övergående blir man varken överstimulerad eller sömnlös. Omkring åtta miljoner personer i Anderna tuggar kokablad regelbundet. Det innebär att det finns långt fler kokatuggare i Latinamerika än det finns kokainanvändare i USA.8 Jag träffade Daniel Maestre på De inföddas nationalorganisation i Bogotá. Jag hade gått dit i hopp om att få tala med någon som visste hur koka användes långt tillbaka i tiden och blivit hänvisad till ett rum där Daniel satt i lugn och ro och tuggade koka, medan han väntade på en bekant som snart skulle komma från ett sammanträde. Jag frågade honom i vilken utsträckning kokabladets bestående popularitet låg i dess fysiska effekter. ”Vi brukar säga att kokabusken är en intelligent växt”, svarade han. ”När man börjar tugga bladet känns tungan bedövad, men snart slappnar kroppen

20


Fr å n l äsk edryck till tung drog

av, så när man ser någon som är van vid att tugga koka märker man hur fridfull han ser ut. Koka är avslappande, men mer på grund av käkarnas jämna och långsamma rörelse än de kemiska verkningarna. De fysiska effekterna av att tugga koka är knappt märkbara.” Det kemiska innehållet i ett kokablad består till omkring 0,5 procent av kokain. En kokatuggare i Anderna går igenom kanske 30 gram blad om dagen, vilket motsvarar 150 milligram eller en genomsnittlig dos kokain. Alldeles som man skulle känna av helt andra fysiska verkningar av att ta rent koffein än om man dricker några koppar kaffe under dagens lopp, blir effekterna av att sniffa 150 milligram kokain omöjliga att jämföra med dem man får av att i sakta mak absorbera koka genom munnen och mag-tarmkanalen. I dag råder till och med den amerikanska ambassaden i Bolivias huvudstad La Paz nykomlingar att dricka kokate tills de har vant sig vid att vistas 4 000 meter över havet. Skillnaden mellan koka och kokain ligger dock inte enbart i intensiteten. Brukarna tillskriver vart och ett helt olika betydelser. Páezfolket lever i provinsen Cauca i Colombia. Det är en av många inhemska grupper som tuggar koka dagligen, men deras medicinmän använder också koka i reningsceremonier. En gång i halvåret samlas en familj under ett träd och medicinmannen tuggar en buss kokablad medan han låter aguardiente (det lokala brännvinet) sila genom munnen. Därpå spottar han ut tuggbussen på familjens tegar för att djuren ska hålla sig friska och onda andar avvärjas. När mörkret faller tuggar han mer blad tills han kan skilja de eldflugor som för med sig tur från dem som för med sig otur. De sistnämnda fångar han, binder med kvistar och kokablad och häller aguardiente över paketet innan han gräver ner det i marken. Koka, myter och vardagslivets ritualer är intimt förbundna, som Daniel Maestre förklarar. ”Min farfar berättade att kokabusken en gång var en vacker kvinna. Hon var så vacker att alla slogs om henne. Eftersom inte alla kunde få henne förvandlade de äldste henne till en växt så att alla fick avnjuta henne. Det som började som en källa till splittring blev en källa till enighet. När man kommer in i puberteten börjar de äldste förbereda en för att få en poporo (kalebass).

21


Hur h a mna de v i h ä r?

Man blandar kokabladen med stötta havssnäckskal i kalebassen. Medan man tuggar frigör inslaget av kalcium i snäckskalen alla de välgörande kemikalierna och alkaloiderna i bladen och man börjar drömma, fundera, minnas, lyssna och se. Koka representerar min farmors ord och poporon min hustrus. Koka är ljuvt som en kvinna och sötar orden som kommer ut ur munnen. Det skänker harmoni åt det man säger och gör ett samtal välbalanserat och meningsfullt. Man får en stark förnimmelse av harmonisk energi. Man lever hela sitt liv med sin poporo, alldeles som man gör med sin hustru, och precis som ingen tycker om att se en annan man röra vid hans hustru låter man inte andra människor röra vid ens poporo.” Förbudet mot droger som kokain, heroin och cannabis är en tämligen ny avvikelse från en tradition i europeiska och nordamerikanska samhällen där bruket av en lång rad psykoaktiva substanser tolererades. Fram till för hundra år sedan var opium en populär psykoaktiv substans på båda sidor om Atlanten. Nybyggarna i 1600och 1700-talens Nordamerika hade för vana att ta små doser opium som smärtlindring. Benjamin Franklin tog regelbundet laudanum (opium extraherat i alkohol) för att lindra smärtorna av njursten under sina sista år i livet.9 Att identifiera och isolera de aktiva beståndsdelarna i opiater och koka var ett avgörande första steg i framväxten av en massmarknad för dessa droger. Artonhundratalets kemister sysslade ivrigt med att blottlägga alla de tidigare ”magiska” substanserna: kodein 1832, koffein 1841 och kokain 1859. Men isoleringen var inte enbart en kemisk process. Den skar också av de psykoaktiva substanserna från deras specifika kulturella sammanhang. Nu kunde de förpackas som varor och säljas till alla som hade råd att köpa dem. Eftersom dessa substanser inte längre delades ut av medicinmän eller var reserverade för speciella ceremonier fick man lära sig på nytt hur man skulle bruka dem. Åtminstone till en början såg det ut som européerna och amerikanerna var mycket läraktiga. Från ungefär 1875 till sekelskiftet 1900 stimulerade de allt större utländska marknaderna framväxten av tillverkningsindustrier, som i sin tur ställde nya krav på arbets-

22


Fr å n l äsk edryck till tung drog

kraften. En ny tjänstemannaklass låg i för att hålla jämna steg med arbetstakten i denna ekonomiska högkonjunktur. Denna klass, ”hjärnarbetarna”, behövde stimulantia för att orka med, men fram till 1880-talet var koffein det enda stimulantium som fanns. Kokainet fyllde denna lucka. Det nådde marknaden i form av patent­ mediciner och ordinerade läkemedel. Patentmedicinerna tillverkades av livsmedelsleverantörerna och innehöll i regel ospecificerade kvantiteter kokabladextrakt. De flesta kokaprodukter marknadsfördes som ”stärkande” och innehöll tämligen små doser av den aktiva beståndsdelen. Kokabladextrakt och milda kokainlösningar blev genast populära som ”uppiggande”, ungefär som våra dagars espresso och sportdrycker. Tillverkarna lanserade dem med reklam som ”Gå inte omkring och häng läpp, gaska upp dig! Om du känner dig trött och utled så be om kokain”, och ”Stärker och friskar upp kropp och själ”. Ett sådant elixir var kokavin, kokablad som fått dra i rödvin. Den förste som köpte kokavin i USA var Abraham Lincoln, som en månad innan han valdes till Förenta staternas president 1860 betalade 50 cent på ett apotek i Springfield, Illinois för en flaska ”Cocoaine”. Det populäraste kokavinet var ”marianivin”, en skapelse av den italienske kemisten Angelo Mariani. Han kallades till en annan amerikansk presidents sjukläger, Ulysses Grants, som led av strupcancer. När Mariani steg in satt författaren Mark Twain vid Grants säng. Han hade föresatt sig att hålla Grant vid liv så länge att han hann teckna ner presidentens minnen från det amerikanska inbördeskriget till sin nästa bok. Mariani föreslog att Twain skulle uppmana Grant att dricka kokavin. Grant bekräftade snart att de väldiga mängder kokavin han intog dagligen gjorde stor nytta, men han medgav att han hade mycket svårt att upphöra med det. Marianivinet blev världens popläraste patentmedicin som lovsjöngs av H. G. Wells, Thomas Edison, Émile Zola, den ryske tsaren och till och med påven Leo XIII, som skickade en guldmedalj till Angelo Mariani som tack.10 Jules Verne, författaren till En världsomsegling under haven och andra klassiker, var hänförd: ”Eftersom en enda flaska av Marianis enastående kokavin garanterar en livstid på hundra år kommer jag att få leva till år 2700!” Marianivin framställs

23


Hur h a mna de v i h ä r?

än i denna dag i Bolivias huvudstad La Paz, men entusiasterna för det har krympt till en liten skara.11 Coca-Cola var ännu en triumf för denna första våg av kokafili, en av de många frukterna av 1800-talets globalisering. Det var också den ”häftigaste” dryck man kunde tänka sig, den fanns på alla läske­drycksbarer och uppskattades som botemedel för bakfylla. Den började som ett försök att kringgå nykteristerna i staden Atlanta, som hade infört alkoholförbud 1886. Den dryck som då kallades Peruvian Wine Cola såldes utan alkoholinnehåll som en välgörande kombination av koka, koffein och ett extrakt av den afrikanska colanöten, vars uppiggande egenskaper hade hyllats av den skotske upptäcktsresanden David Livingstone. Då lagen om skatt på narkotika infördes i USA 1914 tvingades emellertid Coca-Cola Company att ta bort kokainet från sin hemliga formel 7X, och företaget slutade att marknadsföra drycken som uppiggande.12 Våra dagars burk med röd och vit dekor, hämtad från den peruanska flaggans färger, är det enda som minner om Coca-Colas ursprung i Anderna. Vid sidan av patentmedicinerna stod det tyska företaget Merck och de amerikanska Parke-Davis och Burroughs Wellcome för de receptbelagda kokapreparaten, och att de innehöll kokain var klart och tydligt markerat. Tillsammans bidrog dessa läkemedelsjättar till att göra kokainet till en av det sena 1800-talets stora farmaceutiska framgångar.13 År 1900 såldes kokain för 25 cent grammet i USA och hade blivit ett av nationens fem mest sålda läkemedel.14 Det var den främsta aktiva ingrediensen i allt från tandvärksdroppar till hemorrojdbandage, astmamediciner, salvor och till och med cigarrer. Det lanserades som bot för huvudvärk, katarrer och dålig mage, som aptitdämpande, som bot för blyghet hos barn och som universalmedel för alla som kände sig trötta och håglösa. ParkeDavis tillkännagav stolt att kokain ”kan göra tjänst som mat, göra den fege modig, den tystlåtne vältalig och den plågade okänslig för smärta”.15 Det botade tydligen allt utom rationell skepsis. De som läste Sears-Roebucks katalog på 1890-talet erbjöds ett behändigt kokaetui från Parke-Davis som innehöll en injektionsspruta, allt till det facila priset 1 dollar och 50 cent.

24


Fr å n l äsk edryck till tung drog

År 1900 lagerförde apotek världen runt 70 000 substanser som innehöll psykoaktiva ingredienser av ett eller annat slag.16 Fram till 1907 kunde praktiskt taget vilken drog som helst köpas på apotek i USA. Handeln var legal och oreglerad och krävde inget tillstånd. Efterfrågan på kokablad växte exponentiellt. Peru var världens största leverantör av kokaprodukter. År 1900 exporterade odlarna 10 ton kokain (i dag tros årsexporten av kokain från Peru, Bolivia och Colombia ligga närmare 1 000 ton). Kommersiella kokaplantager anlades långt från Anderna, av kaffeodlande nederländska kolonister på Javas höjder, där kokabusken hade högre kokain­innehåll än som någonsin förekommit i Anderna. Plantager anlades också av japanerna på Taiwan och av britterna på vad som på den tiden hette Ceylon. Somliga konsumenter ville helst ta sitt kokain i dess mest koncentrerade form, men man ska hålla i minnet att de flesta föredrog att avnjuta det som en läskedryck. Kokainets historia som en ingrediens i legala preparat har fördunklats i takt med att 2000-talets entusiaster och förbudsivrare i lika mån har placerat drogen i dess mest potenta form i centrum. I slutet av 1800-talet fanns ingen drogkultur. Det fanns inga kokainister, droghandlare eller crackberoende prostituerade. Man tog inte droger för att fly från vardagslivet, inte heller var det en övergångsrit in i kändisvärlden, den litterära världen eller de invigdas värld. Det var varken överklass, medelklass eller underklass. Droger var inte något som angick domstolar, politiker eller skolledare, och de omnämndes nästan aldrig i tidningarna utom i reklamtexter. Den mest bekymmersamma rusgivande substansen vid sekelskiftet 1900 var inte kokain eller opium utan alkohol. Alkoholhaltiga drycker hade varit populära i USA sedan republiken grundades, men redan tidigt fick drinkarna mothugg av en stark nykterhetsrörelse. De amerikanska tidningarna var proppfulla av sensationsjournalistik pådriven av nitiska moralentreprenörer, som regelbundet påstod att spriten var orsaken till brottslighet, sinnessjukdomar, fattigdom, skilsmässor, utomäktenskapliga barn och konkurser i USA. När kokainförbudet infördes var det alltså en liten del av en mycket större rörelse mot berusningsmedel av alla slag.

25


Hur h a mna de v i h ä r?

Förbudet mot potentiellt farliga substanser som alkohol, heroin och kokain hade sina progressiva såväl som reaktionära förespråkare. Å ena sidan ingick kampanjen för förbud mot droger och sprit i ett program för sociala och ekonomiska reformer som avsågs ge de förtrampade en bättre tillvaro. I dem ingick upphävandet av slaveriet, gratis skolor för alla och rösträtt för kvinnor. Men nykterhetsrörelsen underblåstes också av amerikaner med ett visst mått av egenintresse. Invandrarna från Irland, Italien och Östeuropas judiska områden förde in livligare dryckesvanor i USA. Misstänksamheten mot deras seder kopplades samman med oro för städernas snabba tillväxt, trångboddhet, våld och de vita anglosaxiska protestanternas vikande makt i de amerikanska storstäderna.17 Att röka opium var en sed som de kinesiska invandrarna hade haft med sig när de kom till USA för att bygga landets järnvägar. Kampanjerna mot opium fick luft under vingarna först när vita arbetare i San Francisco började protestera mot konkurrensen från den kinesiska arbetskraften. Så snart kineserna hade byggt järnvägen till Stilla havet klar och blivit arbetslösa blev de kollektivt syndabocken i en våg av opiumskräck. I sydstaterna följde en debatt om det problematiska bruket av kokain också en våg av arbetslöshet. Bomullsekonomin i sydstaterna var redan försvagad när de vita började gasta om kokainberusade svarta. Polisen klagade över att deras pistoler inte var effektiva nog att hejda en svart man som var hög på kokain. ”Vanliga pistolskott tar inte död på honom”, som en polis i sydstaterna uttryckte saken.18 Heroin och kokain vållade onekligen hälsoproblem i USA. De första kokainanvändarna hade i huvudsak varit medlemmar av medel­ klassen sysselsatta i fria yrken – en tredjedel var antingen läkare eller tandläkare – och det var i denna grupp som de första missbruksfallen framträdde.19 Dessa ”kokainomaner” injicerade i regel kokain och var få till antalet. Efter hand som pressen blev mer kritisk till den oreglerade drogindustrin och det blev uppenbart att kokain och opiater kunde ställa till skada, blev allmänheten försiktigare i sitt umgänge med dem och bruket av bådadera halverades praktiskt taget långt innan de förbjöds. Men medan kokainbruket spred sig

26


Fr å n l äsk edryck till tung drog

till andra samhällslager kom de vita politikerna underfund med att drogskräcken gav dem en chans att nå fram till sina vita väljare, särskilt när det var lågkonjunktur eller arbetslöshet. De politiska vinster som man kunde göra på skrämselpropaganda vägde alltid tyngre än den oro för folkhälsan som de eventuellt hyste. De första skräckhistorierna om kokain i de amerikanska tidningarna gick ut på att det lockade till sig dem som var minst kompetenta att hantera det. Detta var de första heltäckande segregationslagarnas epok och kulmen på lynchningarna av svarta män i sydstaterna. En stor del av kokainet kom till USA på fartyg som seglade norrut från Latinamerikas Stillahavskust, genom Panamakanalen och vidare till New Orleans, där det tycks ha fått fäste bland stadens stuveri­ arbetare eftersom det gav dem krafter att arbeta många timmar med korta matraster. Det var något som deras arbetsgivare mer än gärna understödde. År 1912 skrev dr Charles B. Towns: ”När en förman i södern avsiktligt tillsätter kokain i sina svarta anställdas matransoner för att de ska prestera mer i ett plötsligt nödläge, är det dags att införa någon form av redovisning för försäljningen av en drog som kokain.”20 Ingenting väckte sådan panik bland vita amerikaner i sydstaterna som hotet om svart våld. Eftersom kokainbruk också ledde till grovt fylleri och slagsmål krävde väljarna i söder snart att kokain skulle förbjudas helt och hållet. Dr Christopher Koch vid delstaten Pennsylvanias apoteksstyrelse vittnade inför kongressen om att ”de flesta överfall på vita kvinnor i södern är den direkta följden av kokainberusade negerhjärnor”. Amerikas förste officiellt utnämnde drogbekämpare eller med en modern benämning ”drug tsar”, dr Hamilton Wright, ansåg att svarta män blev våldsamma när de hade tagit droger och fick mod att revoltera mot de vitas auktoritet.21 Lagen om rena livsmedel och läkemedel, som trädde i kraft 1906 i USA, stipulerade att vissa droger som ingick i patentmediciner skulle anges klart och tydligt på etiketten, så att konsumenterna visste vad de fick i sig. Tillverkarna hotades av stora ekonomiska förluster på mängder av produkter som kunde få dåligt rykte av negativ publicitet om kokain. Konsumenterna kunde fortfarande köpa

27


Hur h a mna de v i h ä r?

rent kokain, men de flesta som tog milda koka- och kokainhaltiga preparat slutade helt enkelt att köpa dem, eller också gick de över till versioner av Marianivin och Coca-Cola som inte innehöll kokain. Men myndigheterna gjorde ingen större skillnad mellan koka och kokain. Följden blev att legitim oro över folkhälsan fick stå åt sidan för inbillade farhågor och generaliseringar. Denna röriga kombination av ädla syften och fördomsfullhet styrde också den federala statens åtgärder mot bruket av opium. År 1900 försåg brittiska köpmän 27 procent av Kinas befolkning med opium, en narkotikahandel i en skala som aldrig har överträffats vare sig förr eller senare. Amerikanska troende förfärades över britternas sätt att dra kommersiella fördelar av drogberoendet hos sina undersåtar i kolonierna. När USA köpte Filippinerna efter spansk­ amerikanska kriget konstaterades opiumrökning vara utbredd även där. Filippinernas förste anglikanske biskop Charles Henry Brent var fast besluten att sätta punkt för opiumhandeln och ledde rörelsen mot opium i USA. De amerikanska diplomaterna var överens med Brent och hans anhängare för sina egna syften, främst för att de ville få till stånd goda relationer med Kinas regering. Hamilton Wright, som handlade opiumfrågorna i utrikesdepartementet, ansåg att rörelsen mot opiumhandeln kunde utnyttjas ”som olja för att lugna vår aggressiva handelspolitiks upprörda vågor i Kina”. En begränsning av produktionen av opium och koka skulle kräva världsomspännande enighet, så 1911 tog Charles Henry Brent initiativet till en internationell konferens i Haag där han själv var ordförande. De tolv nationer som var representerade undertecknade en konvention som gav de producerande och konsumerande nationerna kontroll över sina gränser, samtidigt som var och en fick utfästa sig att stifta inhemska lagar som styrde droghandeln. Målet var en värld där droger enbart användes i medicinskt syfte.22 Förbudskampanjens slagord poängterade folkhälsoaspekterna, men den amerikanska läkarkåren dröjde med att lägga sin tyngd bakom den. Läkarna visste att opium och kokain var utomordentliga medel att ta till i smärtbehandling. Laudanum ordinerades vitt och brett för allehanda krämpor och kokain var ett erkänt effektivt lokalbe-

28


Fr å n l äsk edryck till tung drog

dövningsmedel, och även ett stimulerande medel, om än med risk för att leda till missbruk. Vid denna tid var de flesta drogberoende hemfallna åt opiater, men flertalet var samtidigt produktiva medborgare med arbete och familj. Läkarkårens inställning till rus av olika slag vändes emellertid helt om då synen på den medicinska vetenskapens ändamål förändrades vid 1800-talets slut. Läkarna gick vidare från sitt ursprungliga kall att bota sjuka till att främja fysisk och mental hälsa och blev en modern, sekulär kulturs prästerskap, som förvandlade ”god hälsa” till ett moraliskt och politiskt imperativ. Psykiatrerna betraktade bruket av kokain inte som en avvikelse utan som en sjukdom, som de laddade med sin spännande nya teori om beroende. Denna teori, knuten till den lagstiftning som infördes efter konferensen i Haag, utgör än i dag den orubbliga grunden för åtgärderna mot droger världen runt. Någon bättre populär framställning av drogpolitikens misslyckande i USA än TV-serien The Wire har aldrig gjorts. Serien utspelar sig helt och hållet i Baltimore, Maryland och är ett verk av en före detta journalist på Baltimore Sun och en polis som varit narkotikaspanare. Handlingen i de olika episoderna vilar stadigt på författarnas gemensamma erfarenheter av den crackepidemi som på 1980-talet härjade i storstäderna på USA:s östkust. Kurt Schmoke, som har en liten biroll i serien, var borgmästare i Baltimore från 1987 till 1999. När jag träffade honom i november 2007 berättade han att han var lika frustrerad som författarna över de lokala och federala åtgärderna mot drogmissbruket. ”Som borgmästare hade jag lagt märke till att vi hade alldeles för många mord som hängde samman med försäljning och distribution av droger för en stad på 750 000 invånare. Jag hade varit åklagare i fem år, satt människor i fängelse och deltagit i kriget mot droger som en traditionell drogbekämpare, men ju fler vi åtalade och fängslade, desto mindre verkan hade vi. Till all olycka för mig bröt crackepidemin ut i Baltimore ungefär när jag tillträdde som borgmästare. Mordfrekvensen rusade upp i 300 om året och många hade med crack att göra. Jag började studera problemet från

29


Hur h a mna de v i h ä r?

den ekonomiska sidan. Vi hade en massa människor som inte själva var beroende av droger men däremot av pengarna i drogerna. Jag tittade närmare på den period då alkohol var förbjudet i USA och jämförde den med vår tids drogförbud, och jag kom fram till att förbudet, så som vi tillämpade det, gjorde mer skada än nytta.” Eric Sterling var juridisk rådgivare i kongressen 1986 och deltog i förberedelserna för den lag mot missbruk av narkotika som stiftades det året, hörnstenen i Ronald Reagans krig mot droger, men också han har ändrat åsikt och kritiserar nu skarpt myndigheternas sätt att manipulera lagen så att den tjänar detta krig. ”Historiskt sett har den federala lagstiftningen varit begränsad till att gälla smuggling, postrån och falskmynteri”, säger Sterling. ”Lagen om beskattning av narkotika från 1914 var den första federala lag som rörde droger. Den fick formen av en skattelag som stipulerade en skatt på 1 000 dollar per ounce [28 g] droger, och om man inte kunde visa upp skattekvittot bröt man mot lagen.” Denna lag tillät opiater, även heroin, i små mängder i receptfria läkemedel som hostmediciner men förbjöd allt kokain i patentmediciner. Detta var den dittills strängaste restriktionen på någon drog. Ändå stod det ingenting i lagtexten om att drogbrott skulle falla under strafflagen. ”Den utgick ifrån att det skulle finnas en statlig reglering men inget totalförbud”, understryker Kurt Schmoke. ”Den utgick ifrån att delstaterna skulle ha rätt att låta läkare skriva ut droger. Men den förändrades med tiden av politikens och domstolarnas åtgärder, av J. Edgar Hoover och de första cheferna för den federala narkotikabyrån.” I första världskrigets efterdyningar fick USA en mycket starkare ställning i världspolitiken och utnyttjade denna makt till att lägga press på andra stater att utvidga sin befintliga lagstiftning mot opium. Manegen var krattad för internationell drogkontroll som inte vilade på reglering utan på ohöljt förbud. Även andra stater som arbetade på att införa en viss ordning efter första världskriget fann det logiskt att förbjuda droger. Under kriget hade det gått rykten om att det kejserliga Tyskland underblåste spridningen av kokain, en beskyllning som gick tillbaka på Tysklands banbrytande roll i framställningen av kokain sedan 1880-talet.23 Trots att mycket

30


Fr å n l äsk edryck till tung drog

få personer använde kokain som njutningsmedel i Storbritannien befarade den brittiska regeringen att landets stridsförmåga skulle undergrävas av importen av utländska droger, så 1916 ändrade den lagen om rikets försvar och införde förbud mot drogbruk i krigstid. Detta var Storbritanniens första lag mot droger. Den begränsade också pubarnas öppettider till två timmar vid lunch och tre på kvällen, spädde ut ölet med vatten och tredubblade priserna. Följden var att alkoholkonsumtionen halverades och antalet fylleridomar sjönk med tre fjärdedelar. Storbritannien hörde till segrarnationerna men gick svårt utmattat ur kriget, ännu mer misstänksamt mot främmande influenser än tidigare. År 1920 ändrade parlamentet en lag från 1914 som för första gången fordrade att alla utlänningar som besökte Storbritannien skulle fylla i in- och utreseformulär. I och med att lagen om farliga droger stiftades 1920 permanentades krigstidens förbud mot droger, liksom restriktionerna på pubarnas öppettider, som inte upphävdes förrän åttiofem år senare. Kokain hade varit populärt bland Londons nytillkomna demimonde, något som omvittnades av kolumnisten ”Guinevere” i tidningen Daily Mail i juli 1901. ”Vanan fastnar snabbt: en mild 10-procentig lösning som man får på apoteket mot tandvärk har gett många människor en första smak av kokainets fröjder och fasor. Den första effekten av en dos är extrem upprymdhet och mental briljans. Fantasin fattar eld. Efterverkningarna – total förlust av moralisk ansvarskänsla, fläckig hy och sinnessjukdom eller döden. Ändå kan vilken apotekare som helst intyga att kvinnor på senare år alltmer har efterfrågat kokain.”24 År 1922 blev en kines bosatt i London som kallades ”Brilliant” Chang den förste droghandlare som fick rubriker i en brittisk tidning. Pressen vältrade sig i historien om hur Chang hade förtrollat en skådespelerska vid namn Freda Kempton med kokainpulver, som genast tog hennes liv. I World’s Pictorial News kunde man läsa att Chang utöver droger också stod till tjänst med exotiska sexuella utsvävningar: ”Sex droggalna kvinnor deltog i vilda orgier med honom.”25 En spännande utlänning som förför oskyldiga kvinnor är ett väletablerat tema och en källa till fruktan och fantiserande i den

31


Hur h a mna de v i h ä r?

brittiska litteraturen. I Shakespeares Othello får senator Brabantio veta att hans dotter Desdemona har rymt med den svarte generalen från Marocko och säger att Othello måste ha lockat hans dotter med ”trolldomskonst”. Han syftar inte på Othellos karisma eller ståtliga yttre utan på vad vi i dag skulle kalla narkotika. År 1894 hade George du Mauriers succéroman Trilby bekantat sina brittiska läsare med Svengali, en musiker som uppgavs vara av ungersk-judiskt ursprung och utövade förödande makt över den unga hjältinnan. Populärpressen hakade entusiastiskt hotet från nya, ännu mer exotiska elixir på dessa berättelser som hade en stor läsekrets. Efterkrigsgenerationen kände sig påpassad i många avseenden, inte minst i sitt nöjesliv. Många ansåg att ungdomarna borde hållas under uppsikt, särskilt flickor som ville roa sig. År 1920 var rösträttsåldern för brittiska kvinnor satt till tjugosju år. Tanken var att de vid den åldern kunde räkna med sina äkta mäns kloka råd så att de klarade av vuxen­ ålderns alla blindskär. Dessförinnan ansågs de alltför lätt falla offer för känslosvall för att kunna axla det ansvar som rösträtten medförde. Denna trångsynta inställning till friheten som många brittiska kvinnor stötte emot efter första världskriget framgår av en artikel i Daily Express 1922, där den ”förhärskande typen” av den kvinnliga kokainanvändaren beskrevs som ”ung, mager, med alltför korta kjolar och ständigt gripen av hysteriska skrattanfall”.26 På andra sidan Atlanten var den amerikanska statsledningen lika stadigt förankrad i sin tro på att alkohol utgjorde ett fruktansvärt hot mot medborgarna som den var i sin övertygelse om att alkoholkonsumtionen kunde tvingas bort helt och hållet. År 1919 införde kongressen det artonde författningstillägget och därpå Volsteadlagen, som förbjöd tillverkning, försäljning och konsumtion av alkoholhaltiga drycker. Åtminstone till en början såg det ut som om alkoholtillförseln kunde skäras av: alkoholkonsumtionen föll brant i början av förbudstiden, till omkring en tredjedel av nivån före 1919. Men i takt med att amerikanerna lärde sig att kringgå de nya lagarna ökade den illegala tillförseln för att tillgodose efterfrågan, och konsumtionen steg igen till omkring 70 procent av vad den varit innan Volsteadlagen stiftades. Pragmatikerna var besvikna, men

32


Fr å n l äsk edryck till tung drog

de tappade inte modet utan hävdade att även om leveranserna inte kunde klippas av helt och hållet var de i varje fall tillräckligt små för att pressa upp priserna, som skulle hålla spriten utom räckhåll för konsumenterna. Under förbudsåren steg drinkpriserna upp till tre gånger nivån före 1919. Men det gjorde bara verksamheten ännu mer lukrativ. Sedan alkoholen hade gått från de legala tillverkarnas händer till illegala langare och gangsterligor stod myndigheterna där och försökte få kontroll över affärsverksamheten. Mordfrekvensen i USA rusade i höjden och nådde 9,7 på 100 000 personer 1933. Så hög frekvens skulle inte förekomma igen förrän 1980, då den gick upp till 10 per 100 000 invånare medan kriget mot drogerna kulminerade.27 Den federala regeringens oförmåga att hämma den illegala alkoholhandeln, eller det våld och den korruption bland myndigheterna som den gav upphov till, ledde till allmänt missnöje med förbudet. Till sist fanns det inget som hindrade människor från att dricka, vare sig högre priser, respekt för lagen, sociala påtryckningar eller den smörja som gick under namnet alkohol, och förbudet upphävdes 1933. Många befarade att nationen skulle drunkna i en störtflod av billig legal alkohol, men avskaffandet av förbudet fick en förvånansvärt mild effekt på konsumtionen. Till en början låg den praktiskt taget kvar på samma nivå men återgick gradvis till nivån före förbudet under det följande årtiondet.28 I och med att branschen standardiserades igen hade konsumenterna större möjligheter att bedöma vad och hur mycket ren alkohol de fick i sig, och dödligheten i alkoholförgiftning, som hade ökat brant under förbudstiden, föll tillbaka.29 Mordfrekvensen sjönk också brant eftersom tvister mellan rivaliserande leverantörer nu kunde lösas i domstol i stället för på gatorna. Parallellerna mellan förbudstiden och det pågående kriget mot droger är lärorika. Båda klargör hur svårt det är att förbjuda rusgivande substanser, hur stabil efterfrågan är på dem och omfattningen av det våld som uppstår när starkt lönsamma branscher förklaras olagliga. Förbudstiden hade också väldiga sociala verkningar. Den målade ut invandrare som brottslingar, inte bara i journalisternas

33


Hur h a mna de v i h ä r?

föreställningsvärld utan också i verkligheten. Nyanlända var de första som förlorade sina arbeten när den legala ekonomin rasade ihop i slutet av 1920-talet och de första som hakade på den illegala alkoholförsäljningen som en ny försörjningsmöjlighet. Förbudstidens gangstrar som Al Capone, Bugsy Siegel och Meyer Lansky hade gjort vad de kunde för att slå sig fram i ett nytt land mot bergfasta fördomar bland de redan bosatta. De upptäckte en god chans i spritlangningen och lät inte hindra sig av att den var olaglig. Även i andra etniska grupper präglades arbetslivet av diskriminering och maktlöshet, och olaglig verksamhet framstod som den enda utvägen. ”Numbers game” var ett olagligt lotteri där man satsade pengar på en viss sifferkombination i början av en serie siffror publicerad i en tidning, till exempel aktiekurser eller idrottsresultat. På 1940-talet sysselsatte denna spelverksamhet fler afrikansk-amerikanska män i Chicago än någon annan bransch.30 Mike Jay, som har skrivit Emperors of Dreams: Drugs in the Nine­ teenth Century (2000), kallar förbudstiden ”den irrationella villfarelsen hos ett ungt och omoget land styrt av fanatiska religiösa impulser och ett intolerant nit för rasrenhet”. Alkoholförbudet misslyckades därför att det lade bränsle på just de eldar som det var avsett att släcka.31 Förbud mot populära laster skapar brottslingar, vilkas existens i sin tur rättfärdigar de oupphörliga maningarna att återgå till ordning och auktoritet och bildar den stabila basen för relationerna mellan politiker och vita väljare. I stället för att desarmera denna konflikt ansåg sig medier och politiker, då som nu, tvingade att förvandla den till en teaterpjäs, där karikatyrer av det goda och det onda slåss med varandra. Politiska frågor dramatiserades och förde in handlingen på nya banor som eftersträvade allmänhetens gillande i följetongens senaste nummer i kvällsnyheterna. När de politiska beslutsfattarna inte längre står inför allmänhetens blickar måste de bemöta gangsterligorna på ett mycket mer realistiskt sätt och ibland tillmötesgå just de brottslingar som deras lagar har skapat. Då och då har de också korrumperats av dem. USA:s federala regering försökte aldrig exportera sin förbudspolitik. I backspegeln kan man med visst fog hävda att det som starkast

34


Fr å n l äsk edryck till tung drog

avtappade förbudsivrarnas självsäkerhet var den stora depressionen, alldeles som deras seger i första världskriget hade förstärkt den. Förbudet mot alkohol var ingen rationell åtgärd. Det var ett moraliskt korståg, en idealistisk fanfar och ett uttryck för vissheten om Amerikas förmåga att reformera världen från grunden. Beträffande de alkoholister som förbudet var tänkt att återföra till nykterhetens smala väg tvingade den kommersiella alkoholmarknaden de troende amerikanerna att hitta nya sätt att vårda sin hjord. Eftersom de inte kunde få alkoholen ur vägen måste de inrikta sig på frestelsen att förtära den. Alkoholisten Bill Wilson hade 1934 lagt en lovande karriär på Wall Street i spillror genom att ständigt vara berusad. Han behandlades på Charles B. Towns-sjukhuset av dr William Silkworth, som hävdade att alkoholism var en sjukdom. På sjukhuset genomgick Wilson vad han uppfattade som en andlig upplevelse och kunde sluta dricka efter att ha blivit övertygad om att det fanns en läkande högre makt. Organisationen Anonyma alkoholister, som han var med om att grunda, bygger på avhållsamhet där andlig väckelse ersätter alkoholberoende och stöd från kamrater i samma situation ersätter alkoholismens isolering. AA är fortfarande den första nödhamnen för människor världen runt som vill ha hjälp med att sluta dricka.32 Förbudet mot droger lyckades mycket bättre i många år än det mot alkohol. Tidningarna fortsatte visserligen att gotta sig åt kokainskandalerna i Hollywood som blossade upp emellanåt, men kokainet blev omodernt med tiden. ”Kokain som beroendeframkallande medel har de senaste tjugo åren upphört att vara ett problem”, uppgav den utredning om drogberoende som New Yorks borgmästare publicerade 1930. Lagstiftningen påskyndade troligen trenden. Allmänhetens rädsla för vad ett utdraget kokainbruk kunde ställa till med minskade utan tvekan efterfrågan på stimulantia, som nu tillgodosågs av amfetamin, en ny klass syntetiska droger som snart skulle bli billigare och lättillgängligare än kokain. Trots att de drogberoende var så gott som osynliga fortsatte medier och politiker att utnyttja allmänhetens drogrädsla till att mobilisera häxjakter mot dem som ansågs icke önskvärda. ”Lagarna

35


Hur h a mna de v i h ä r?

mot marijuana infördes under den stora depressionen, då en väldig torka i sydöstra USA ledde till utvandring till Kalifornien”, säger Eric Sterling. ”Kalifornien hade varit spanskt från 1500-talet till 1840-talet, då USA övertog det sedan man hade hittat guld. En ny diskurs konstruerades där kalifornierna på något sätt var utlänningar och använde en utländsk drog som tände deras mordinstinkter.” Tidningarna upprepade ogrundade påståenden om att ”det dödande ogräset” förmådde konsumenterna, i synnerhet mexikanska sådana, att begå ohyggliga våldsdåd, särskilt mot anglosaxiska kvinnor. Harry J. Anslinger, som var den federala narkotikabyråns förste chef, hävdade att ”marijuana får svartingar att tro att de är lika goda som vita”. I en situation där det var ont om mark bidrog pressens demonisering av marijuanarökarna till att spansktalande ostraffat bestals på sin egendom och sattes i fängelse i hela delstaten. Som Eric Sterling påpekar ansågs det ”bättre att anställa de goda kristna vita som hade flytt undan den stora depressionen till Kalifornien och behövde arbete”. Censuren underblåste också okunnighet och fördomar. Från 1934 vägrade det amerikanska filmförbundet, Motion Picture Association of America, att släppa igenom filmer där narkotika förekom, ett förbud som kvarstod till 1956 då Mannen med den gyllene armen, där Frank Sinatra spelar en musiker som försöker övervinna sitt sug efter heroin, med stor framgång visades utan godkännande.33 Också i det hermetiskt tillslutna tomrum utan minsta tillstymmelse till syndiga ting som myndigheterna hoppades skapa flammade drogskräcken upp ibland. På 1950-talet kastade sig medierna över en historia om två tonåringar i Colorado som hade fått hemska hallucinationer efter att ha råkat andas in modellplanslim. Detta utlöste ännu en välment landsomfattande panik och lockade en mängd uttråkade och nyfikna ungdomar att börja sniffa lim. USA:s första riktiga drogepidemi spred sig genom New York. En som var med kan vittna om hur diskret heroinet användes när det först slog igenom. ”År 1959 såg man inte heroin säljas på gatorna. De som ville köpa höll till i parken – där fanns det! De besvärade inte andra genom att hänga på trottoarerna. På den tiden var de beroende

36


Fr å n l äsk edryck till tung drog

välklädda. Enda anledningen till att man visste att de var beroende var att de alltid ramlade ihop därför att de hade tagit en för stor dos. Och de arbetade, de hade jobb. Visst stal de från sina närmaste, från sin mamma eller fru, men man såg nästan aldrig någon som slog ner folk och rånade dem.”34 År 1961 blev en vändpunkt i heroinets historia i New York. Det var ont om varan, och människor som tidigare hade skött sin konsumtion mycket mer i smyg började rusa omkring i staden och leta efter droger. De erkände öppet vad som dittills hade varit en högst privat last.35 Samma år införde FN, som sammanträdde i New York, konventionen om narkotika. Det stora flertalet men ingalunda alla de mest glödande förbudsivrarna var amerikaner. Sådan var USA:s makt att konventionen i allt väsentligt var formulerad av amerikaner och undertecknades av de övriga medlemsstaterna. Konventionen ålade signatärländerna att ytterligare begränsa tillförseln av olagliga droger, behandla och rehabilitera offren och bestraffa handlarna. Raden av förbjudna substanser utvidgades till att omfatta cannabis och kokablad. Peru och Bolivia förväntades fasa ut sin produktion av kokablad inom tjugofem år. Världen skulle lita till västerländska läkemedelsföretag för sina huvudvärkstabletter och smärtstillande medel och till västerländska livsmedelsföretag för sin Coca-Cola och sitt nescafé. ”Droger”, oavsett om de användes som stimulantia eller smärtstillande medel, skulle nu bli kommersiella mediciner. Det skulle sätta punkt för alla de svårigheter att definiera och begränsa magiska elixir som hade härskat sedan mitten av 1800-talet. Så kom det sig att en åtgärd som huvudsakligen syftade till att bekämpa bruket av heroin i en mycket liten minoritet i USA oavsiktligt kriminaliserade flera miljoner människor i Anderna, där man obehindrat hade tuggat koka i tusentals år. Heroinbeslagen 1961 i USA uppgick till omkring ett kilo om året. Endast fyra miljoner amerikaner hade någonsin prövat en illegal drog. År 2003 var den siffran uppe i 74 miljoner.36 FN-konventionen har inte satt stopp för bruket av droger. Ändå är den fortfarande i kraft med vissa tillägg, av allt att döma huggen i sten. Harry Levine, en av redaktörerna för Crack in America: Demon drugs and social justice (1997), formulerar förbudets

37


Hur h a mna de v i h ä r?

universella lockelse: ”Under 1900-talets lopp fick drogförbudet stöd från liberala regeringschefer, moderata monarker, militära ledare och maoister. Det stöddes av prominenta ärkebiskopar och radikala präster, av nationalhjältar och imperialistmarionetter, av fackföreningsledare och ägare av fabriker med oorganiserad arbetskraft, av socialister, socialarbetare, samhällsvetare och societetsdamer – av allehanda politiker som bedrev politik av alla slag i alla politiska system.”37 Konventionen är beroende för sin överlevnad av USA:s engagemang men samtidigt ger den också FN väldig muskelkraft, och alla länder ser ut att dra nytta av de förstärkta polisiära och militära maktbefogenheter som försöket att förbjuda narkotikabruk fordrar. I USA finns det fler civilklädda spanare på narkotikarotlarna än i någon annan gren av polisens verksamhet. Att övervaka droghandeln kräver underrättelse- och övervakningsmekanismer som kan kopplas över till andra områden. Så till exempel utfördes inbrottet i Watergate av före detta CIA-agenter från Richard Nixons egen speciella drogbekämpningsorganisation. Narkotikabruket ökade dramatiskt i slutet av 1960-talet. ”Ökningen skedde i en situation av enorm social konflikt, folkomflyttning och rädsla. Vid den här tiden förekom upplopp, bussbränningar, mord, mordet på president Kennedy 1963, morden på Martin Luther King och senator Robert Kennedy 1968 och attentatet 1972 mot George Wallace som kandiderade i presidentvalet”, säger Eric Sterling. ”Hundratusentals människor marscherade och ordnade sittstrejker, brände inkallelseorder och flaggor. Massevenemang som Woodstock förekom, män klippte inte längre håret kort utan lät det växa, alla kvinnorna som var med vid det demokratiska partikonventet 1968 viftade med sina behåar. Man hade en känsla av att samhället hade spårat ur, och droger ansågs vara det som drev ungdomen till vansinne. Drogförbud ingick i ett försök att lägga locket på igen.” I takt med att drogkonsumtionen övergick från att vara en esoterisk och marginell företeelse till en som var intimt förknippad med den framväxande ungdomskulturen, visade sig det förment heltäckande förbudet mot drogkonsumtion inte kunna stoppa tillförseln.

38

9789172321861  

Inledning 7 Inledning 8 Inledning 9 10 Inledning Inledning 11 Inledning 12 Inledning 13 del I Hur hamnade vi här? I en scen i dokumentärfilm...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you