9789127121546

c h ri s t i n a j u t t e rs t rö m

Christina Jutterström har haft de tyngsta och tuffaste chefsjobben i Mediesverige – på Dagens Nyheter, Expressen och Sveriges Television. Men vad är det som fått henne att gå i spetsen för stora förändringsprojekt som ofta utsatt henne för kritik, frestat på privatlivet och ibland resulterat i grava personangrepp?

Här berättar hon för första gången om sin resa, från det icke-akademiska hemmet i Uppsala till vd-skapet på Sveriges Television. Fram träder en flicka som tidigt burit på ett duktighetsok från en sträng pappa, och som sedan fortsatt att i stor utsträckning fostras av män, men till slut hittade sitt eget sätt att leda.

ch ri stina jutte rström

Men här finns också en kvinna med stor arbetslust, kärlek till journalistiken och till de människor som funnits vid hennes sida.

Christina Jutterström har bland annat varit inrikeschef på Rapport, SvD-korrespondent i Afrika, chef för Ekoredaktionen, chefredaktör för DN, chefredaktör för Expressen, doktorand på JMG i Göteborg och vd för Sveriges Television. Hon är också författare till debattboken ”Fri television” (2008).

”Men vem avgör egentligen vad som är min historia? Är det de andra som genom åren har bedömt och kanske fortsatt kommer att bedöma mina insatser som chef och ledare på SVT, Expressen, Dagens Nyheter, Ekoredaktionen och Rapport? Jag har gett mina bilder av livet som chef, som ledare, som människa, som mamma och som partner.

Det ger mig en viss ro. Jag får lust att använda en av drottning Christinas aforismer när hon lämnade regentskapet 1654:

memoarer

’Jag ägde makten, jag lämnade den med lätthet.’

Fast fan tro’t när det gäller mig.

FOTO ELISABETH OHLSON WALLIN

ISBN 978-91-27-12154-6

9 789127 121546

Men jag längtar åter till havet. Till det öppna havet.”

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 6

10-06-16 12.04.40

Innehåll

Prolog 9 Min journalistskola 28 ”Radiokvinna i strid med Sträng” 35 Barn eller inte barn? 45 Vi som byggde Rapport 52 Afrika i mitt hjärta 60 På en harmonisk redaktion 70 Stormarnas hus 83 Mitt och andras misslyckande 136 Att byta landskap mitt i livet 154 Estonia – med sorg och vrede 165 Professor i mina drömmars stad 178 Åter till modershuset 197 Epilog 271 Personregister 275

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 7

10-06-16 12.04.40

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 8

10-06-16 12.04.40

Prolog

Ä

ntligen har jag tagit mig ut till Ytternäs också den här sommaren.

Gruset på planen framför storstugan knastrar bekant.

Pionerna har hunnit blomma över. De vita rosorna likaså. Närmare huset hör jag ett obekant gnyende från badstigen i backen.

Den stig jag som barn sprang uppför och nerför somrarna igenom.

Ut på bryggan, på huvudet i vattnet, upp igen hur många gånger som helst. Ibland avbrutet av lite abborrfiske, kortspel eller teaterrepetitioner ute i det fria med sommarkompisarna.

Gnyendet hörs allt tydligare. När jag tittar ner mot backen ser jag ett människoknyte. Just ett hoprullat knyte. Det är min pappa Gösta. Jag tror knappast mina ögon. Min stora, stränga pappa.

Som ett ynkligt knyte. Snabbt böjer jag mig ner och hjälper honom upp. Han har ramlat och han gråter. Min pappa gråter. Det har han bara gjort i min åsyn de nyårsdagar då vi gick i högmässan i Uppsala domkyrka. Pappa ville höra befolkningsutvecklingen, som lästes upp just den dagen på året. Men han blev alltid rörd till tårar när vi andra sjöng psalmerna. Han sjöng aldrig själv. Kanske var det också något annat behov han tillfredsställde de dagarna.

Minns hans tårar ytterligare en gång. När han höll tal och tackade dem som räddat mitt liv på avdelning sju på Akademiska sjukhuset under den månad jag som sexåring dag efter dag höll på 9

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 9

10-06-16 12.04.40

uppfostrad av män att kvävas i falsk krupp. Nyligen hittade jag det blad i mitt första album där pappa med vacker stil skriver att ”professor Nylén sade den 24 februari 1947 att något hopp för Christinas tillfrisknande knappast fanns”. Också jag gråter när jag förstår att jag egentligen lever på nåder.

Jag hjälper pappa uppför backen och lägger honom i sängen i det lilla sovrum som han delar med mamma. I stan delar de aldrig sovrum, men i sommarstugan räcker inte rummen till. Drar över honom lakanet och täcket. Det är ett av de där turkosa bomullstäckena med småblommor på som de haft så länge jag minns.

Han säger bara en mening, flera gånger: ”Säg inget till mamma, lova det.”

Jag lovar. Men jag förstår att min mamma Siri redan vet hur illa ställt det är med hennes man. Ibland har hon beklagat sig under våra telefonsamtal, men jag har inte velat lyssna.

Så snart jag själv i skolåldern i pappas närvaro var nära gråten för något sa han ”häng inte läpp”. Jag grät därför inte på många år, kunde helt enkelt inte. En gång i övre tonåren släppte detta.

Jag minns inte varför, jag minns bara hur skönt det var att känna tårar på kinderna.

Ett knappt år senare, 1973, var pappa borta för alltid. Han dog omedelbart i en hjärtinfarkt och blev bara 68 år. Jag tänker på brevet min farmor, statarhustrun Anna Kristina, skrev med vacker handstil till sin son som flytt den fattiga skånska landsbygden för Stockholm. Jag har det i min ägo. Hon varnade honom för det där med rökning som hon hört skulle vara så farligt. Men det är klart att han rökte och gjorde så intill sin död. Fast han drog ner på antalet cigaretter den sista tiden. Det skröt han med och visade upp Princepaketet.

Mamma överlevde pappa med många år. Hon blev nästan 95.

Jag hade stor glädje av det – och nytta. När det mesta körde ihop sig på jobbet, samtidigt som barnen behövde mig, kom hon ofta med tåget från Uppsala. Om hon inte skulle spela bridge med 10

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 10

10-06-16 12.04.40

Prolog tanterna. Eller gå på ordenssällskapet FFF:s damklubb. Eller läsa engelska på ABF. Det var hennes sätt att vara aktiv utanför hemmet. Hennes eget liv.

Vi andra i familjen hade ju sett till att hon måste sluta jobba i kappaffären. Hon ville så gärna ha ett eget arbete en gång till i livet. Men pappa som var kriminalkommissarie i stan tyckte det var pinsamt att hon jobbade i kappaffär. Hemmafruidealet levde i allra högsta grad på 1950-talet. Både min syster och jag blev smått hispiga över att mamma inte var hemma, vare sig på lunchen eller efter skolan. Ändå hade hon förberett maten, dukat lunchbordet och bakat bullar till eftermiddagsmålet. Vilket misslyckande för oss alla fyra! Ingen av oss såg mammas behov av ett eget liv, ett yrkesliv. Vi såg bara till våra egna behov och intressen.

Pappa var stolt över sin familj, även om han hade hoppats att i alla fall hans andra barn skulle bli en pojke. Han hade döpt honom till Torbjörn före födseln. Det blev en Ann-Charlotte och han visade inget annat än belåtenhet med min syster. Han var sträng, jag var ganska rädd för honom. På lördagseftermiddagarna, när han slutat jobba för helgen, fick jag ibland sitta i hans knä. Det kändes gott. Men det skulle alltid vara tyst i lägenheten, både efter lunch och efter middagen, varje dag. Då skulle han sova en kvart.

Kanske var strängheten en följd av hur pappa tagit sig fram i livet. Han behövde ha kontroll, inte bara över sig själv utan över hela familjen och det mesta. Bättre bestämma själv än lyss till andra blev omedvetet hans elixir. Aldrig mer hamna i något som liknade statarmiljön på Valla gård utanför Åstorp i Skåne. Pappa sa alltid till mig att hans far hade varit rättare, men hans yngre bror berättade en sen natt när vi kom varandra nära att deras far rätt och slätt var statare. När farfar dog fick farmor inte bo kvar på gården med sin sistfödde lille son. Så fungerade statarsamhället. Statarfamiljen var närmast livegen. När mannen inte längre fanns och kunde arbeta på gården eller godset fick resten av familjen flytta.

11

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 11

10-06-16 12.04.40

uppfostrad av män Min farfar Alfred fick barn med åtminstone två kvinnor och farmor Anna Kristina kom till deras äktenskap med två barn, födda utom äktenskapet. Sammantaget hade Alfred och Anna Kristina så småningom åtta barn. Kyrkboken säger att även min farfar föddes utom äktenskapet, men så skrev inte pappa i min systers fotoalbum.

Jag läser detta i de gamla kyrkböckerna i källaren till Björnekulla kyrkas församlingshem i norra Skåne. De levde ett hårt och fattigt liv. Farmor tvättade och städade åt fint folk. Hon måste ha skött sina uppgifter bra. När hon begravdes framgår det av en tidningsnotis, som jag ärvt, att självaste patron på gården höll tal om henne.

Farfar var sträng och slog både sina barn och sin hustru, och först 11 år efter det att min pappa föddes erkände han faderskapet. Även pappa stod alltså ett antal år i kyrkboken som uä-barn. Det var så man betecknade barn som fötts utom äktenskapet. Kanske var det detta som gjorde att min pappa ville köra ut mig hemifrån när jag som 17-åring en sommarnatt efter utebliven mens med stor vånda knackade på i storstugan på Ytternäs. Jag trodde att jag var med barn och ville ha deras hjälp. Pappa blev rasande och sa att ”inte en unge över min tröskel”. I så fall skulle han ju tappa kontrollen och få in ett utomäktenskapligt barn. Mamma höll om mig och ville hjälpa.

Jag var inte med barn – inte den gången.

Jag träffade aldrig min farfar och farmor. De dog i 50-årsåldern på 1920-talet. Deras gemensamma grav på Björnekulla kyrkogård finns kvar. Den har blivit min livlina till den familjen.

Pappa blev betraktad som svikare av arbetskamraterna på sitt första jobb på tegelbruket alldeles invid Valla gård. Han bestämde sig för att bryta upp från fattigdomen och ofriheten genom att ta värvning. Magister Höök i Björnekulla skola upptäckte att gossen Gösta hade läshuvud och lät det arbeta. Det syns i betygen, som finns bevarade i en familjepärm. Och i husförhörsboken i församlingshemmets källare. Nästan bara högsta betyg.

Han stack iväg till infanteriregementet i Eksjö och blev så små12

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 12

10-06-16 12.04.41

Prolog ningom fanjunkare. Sökte till polisskolan i Stockholm, fick tjänst i Älvsjö och bodde i ett kyffe högst upp i ett av tornen på det gamla gula polishuset på Kungsholmen. Mamma besökte honom där en gång efter att de hade träffats, men det fanns så mycket vägglöss att hon gick därifrån. Det var i slutet på 1920-talet.

Pappa slutade sin karriär som makthavare. Han blev landets yngste kriminalkommissarie i Uppsala 1947. Han tyckte mycket illa om journalister, kallade dem murvlar. De störde honom även på nätterna med sina frågor. Båda hans döttrar blev journalister, inte som protest utan snarare som en följd av hans stora samhällsintresse. Radion stod ofta på, Dagens Nyheter, Upsala Nya Tidning och kvällstidningarna fanns alltid tillgängliga hemma.

Det smittade av sig.

Pappa fick däremot aldrig uppleva mig som makthavare. Men när han hörde mig som redaktör för Riksronden i radion var han ändå ganska nöjd. Det har min syster Lotta, som bodde kvar hemma, berättat. Lotta hade en mycket varmare relation till pappa än den jag fick uppleva.

Hur många generationer tar det för en släkt att producera en makthavare? Det frågar professor Anita Göransson i boken Maktens kön. En oproportionerligt stor del av dagens makthavare kommer ur högre samhällsskikt. Men det är vanligare med klassresor än att det finns far- och morföräldrar med maktposition, och en stor del av dagens makthavares släkter har gjort klassresan i en tidigare generation. Den kvinnliga medieeliten utmärker sig genom att ha en större andel förfäder med högre klasstillhörighet, särskilt på moderns sida.

Pappa gjorde alltså en tydlig klassresa. Han ståndscirkulerade, som det också heter. Men inte bara han. Alla hans syskon tog sig ur arbetarklassens ofria och slitsamma liv i samband med första världskriget, kvinnor som män.

Min bakgrund stämmer ganska väl med vad forskningen kommit fram till. Med ett undantag. Som mediemaktelit har jag inte ett 13

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 13

10-06-16 12.04.41

uppfostrad av män antal förfäder med högre klasstillhörighet. På mammas sida var de bönder i Rasbotrakten utanför Uppsala tillbaka till 1600-talet. Min morfars far hade arbetat sig upp till att äga en av Ras­bokils större gårdar. Den blev han av med genom att under en blöt spelkväll lova att gå i borgen för en person som sedan inte kunde betala för sig. Efter det valde min morfar Nils-Emil att söka sig till polisen i Uppsala och blev i stort sett helnykterist.

Min mamma blev alltså född stadsbarn, liksom hennes fyra syskon. Poliskonstapeln Nils-Emil gifte sig med Vendela, som drygade ut hushållskassan genom att arbeta som knapphålssömmerska till ett skrädderi och servitris i ”bättre familjer”. I Uppsala betydde det stadens professors- och biskopsfamiljer. När jag som ung student gick på gask på nationerna kände jag nästan alltid servitriserna. De var mormors yngre vänner.

Det fanns något tryggt över mammas bakgrund och över morföräldrarnas hem på S:t Göransgatan 27, där syrenerna prunkade på bakgården på försomrarna och tanterna samlades runt kaffet.

I farstun umgicks alla familjer, kvinnorna hade bildat föreningen ”Muntra fruarna”. De ställde alltid upp för varandra och ordnade stora fester, som ofta utspelade sig i lägenheterna på alla tre våningsplanen. Farbror Josse och tant Lotten spelade sketcher, riktigt folkliga sådana, som när tant Lotten med nattlinne och papiljotter i håret stod med brödkaveln redo när Josse kom hem lite lallig sent på natten.

Till mormor fick jag åka från Ytternäs när jag var hård i magen och inte klarade att av gå på utedasset. Hon tog hand om mig med sina mjuka händer och sin vänliga röst. Till mormor gick jag också först av alla och berättade att jag tänkte bryta upp från mitt första äktenskap. Jag prövade på henne innan jag gick hem till mamma och pappa. Vi satt som vanligt i varsin karmstol med det lilla runda bordet emellan oss. Mormor med det stelopererade benet utsträckt.

Mamma gick i vanlig folkskola och tog sig snabbt ut i arbets14

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 14

10-06-16 12.04.41

Prolog livet. Som ganska ung bestämde hon sig för att Uppsala var för trångt. Hon reste till huvudstaden och arbetade som affärsbiträde, först på Birger Jarlsgatan och sedan i många år på den dåvarande flotta damklädesaffären Fernqvists på Kungsgatan. Först när hon var 36 år fick hon sitt första barn. Det var jag. Då slutade hon förvärvsarbeta. Min syster kom fyra år senare. När jag var tre år tog mamma med mig till sin gamla arbetsplats. Hon skulle visa upp mig för självaste herr Fernqvist. Vi gick uppför en stor stilig trappa till hans kontor. När jag kom ut hade jag med mig en hel box full med godis.

Mamma ärvde eller snarare lärde sig många av mormors egenskaper. Bland annat omtänksamheten om vänner och gamla. ”Det finns alltid de som har det värre”, var något av hennes valspråk när det körde ihop sig. Och det gjorde det naturligtvis då och då.

Pappa hade dåligt sprithumör och drack tidigt för mycket. Det gick ut över mamma. Ofta låg jag på helspänn och väntade på att de skulle komma hem efter någon fest. Det blev nästan alltid bråk.

Följderna såg jag ibland i form av mammas blåmärken. * Jag är alltså en förstagenerationsstudent. Minnet av vad pappa sa när jag kommit in på gymnasiet är fortfarande mycket tydligt.

Jag vet till och med var vi gick i Uppsala när han på sätt och vis märkte mig för livet. Det var vid den så kallade ”politiska knuten” i hörnet av Fyristorg och Drottninggatan. ”Nu Christina”, sa han, ”vill jag att du sköter skolan och är duktig.”

Där och då fick jag mitt duktighetssyndrom inpräntat.

Pappa sa en sak till den där gången. En sak som jag länge stoppade långt bort i minnesvindlingarna. Jag skämdes. ”Jag vill inte att du gifter dig med en metallarbetare.” Numera ser jag på det kravet med milt överseende. Pappa var född statarbarn.

När det gäller mina betyg har jag varit lite över medelmåttan 15

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 15

10-06-16 12.04.41

uppfostrad av män med historia, samhällskunskap och franska som de bästa ämnena. Där hade jag alltid de främsta lärarna. Ett år som tonåring i flickskolan hade jag C i uppförande. Jag hade lagt en snöboll på lampan ovanför kristendomslärarens huvud. Hon blev blöt när den smälte och jag kallades upp till rektorn.

Duktighetssyndromet har jag burit på mina axlar. På gott och ont. Kanske är det detta duktighetskrav, tillsammans med den alltid smygande lusten och min ständiga nyfikenhet, som gjort att jag tackat ja till de många jobben med makt som jag erbjudits.

Chef för Eko-redaktionen, chefredaktör för Dagens Nyheter, chefredaktör för Expressen, gästprofessor på universitetet i Göteborg, vd på Sveriges Television. Lusten och nyfikenheten har nog sitt ursprung hos mamma. Hon ville så mycket mer med sitt liv än hon tillät sig. Och hon rådde aldrig mig att tacka nej.

Med åren har jag blivit en intellektuell i den mening att jag iakttar, läser, analyserar och debatterar. Hemma fanns inte en sådan miljö, även om mina föräldrar alltid såg till att jag fick ett skolabonnemang på Uppsala stadsteater med framtida storheter som Jan-Olof Strandberg, Ernst-Hugo Järegård och Meta Velander. Men debatt och spännande samtal förekom knappast. Det skulle helst vara tyst kring matbordet och vi skulle äta fort. En gång berättade mamma att hon på ett föräldramöte lyssnat på en rektor som sa att vid deras middagar utsåg de alltid ett samtalsämne att diskutera. Så lärde sig deras barn att argumentera och lyssna. Mamma skulle vilja att vi hade det så, sa hon. Men det passade liksom inte in hos oss.

Jag har genom åren med stor möda försökt lära mig att våga debattera och att lyssna. Det har inte varit lätt. * Jag var en brådmogen tonåring med krav på frihet. Mamma fick tåla många elakheter från mig. Det var otänkbart att gå bredvid 16

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 16

10-06-16 12.04.41

Prolog henne på stan, allra värst var det att passera Nybron där en hop jämnåriga alltid hängde. Hon fick i det närmaste order om att gå före, jag efter. Eftermiddagarna tillbringade jag alltid hos en äldre tjejkompis, som visste lite mer om vuxenlivet. Senare i livet berättade mamma för mig att mormor tröstat henne med att ”det går över”.

Detsamma sa mamma till mig när jag tyckte att jag blev förödmjukad av min egen tonåring. Det går oftast över.

Somrarna ägnade jag tidigt åt att arbeta och tjäna egna pengar, som jag sedan använde till att köpa precis de kläder jag själv ville ha. En tröja med lite ovanligt vågad urringning, en duffel av senaste modet. Som barn sydde mamma nästan alla våra kläder eller handlade på rea. En gång sydde hon om en av sina kappor till mig, efter det att hon tvättat tyget i Varnolene, den tidens hemkemtvätt. Mamma var en duktig sömmerska, men det blev inte alltid à la mode.

Mitt första sommarjobb hade jag 1953. Då var jag 13 år. Mina föräldrars vänner ägde Fabriksboden på Dragarbrunnsgatan i Uppsala. Där sålde jag ”korta varor”, vilket bland annat betydde underkläder, tröjor och lite annat. En dag kom en man in och började fråga efter kvinnokläder. Jag var ensam i den lilla butiken.

Han ville prova och vårt provrum var lika med det lilla trånga personalrummet innanför butiken. Jag lät honom gå in med en bh och ett par damunderbyxor, men jag minns inte om han köpte något. Jag var alltför chockad. Jag hade aldrig varit med om en man som ville ha damunderkläder, än mindre visste jag vad en sådan människa kallades. Arbetet i Fabriksboden fick tyvärr ett brått slut. Mamma bröt en fot och jag kallades hem till Ytternäs för att sköta hushållet.

Sommaren därpå svarade jag med bistånd av mamma på en annons om en hjälpreda till ett äldre par på Mälar Aspö utanför Enköping. Jag fick jobbet och det visade sig vara hos den kände författaren och pingstvännen Sven Lidman och hans fru Brita.

Det blev en kort men hård tid för mig, som då bara var 14 år.

17

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 17

10-06-16 12.04.42

uppfostrad av män Tant Brita, som jag skulle kalla henne, bad mig först av allt att städa skafferiet och gå igenom mjölpåsar och liknande. Jag var förfärligt rädd för småkryp på den tiden. I nästan varje påse kröp mjölbaggar och liknande. Det var ingen bra start. På tredje dagen lämnades jag ensam i den stora herrgården med ett 3-årigt barnbarn till familjen. De vuxna reste till Stockholm på någon begivenhet. Det blev åska och regn på natten och jag var rädd för åska. Jag blev alltmer illa till mods. När jag tömt den snälle farbror Svens potta ett antal morgnar, det ingick i jobbet, fick jag svåra magplågor och hämtades av pappa. Resten av den sommaren arbetade jag i stället på Tempo.

Ibland har jag funderat över om mina föräldrar tyckte det var skönt att vara av med sin upproriska tonårsdotter, i alla fall på somrarna. Eller ingick deras uppmuntran till mina sommarjobb i en sorts förberedande uppfostran för vuxenlivet? Jag vill tro det senare, men funderingarna kom för sent för att jag skulle kunna ställa frågan till dem.

Den stora judiska familjen Josephson, där Erland är den mest kände i dag, kom definitivt att spela en viktig roll på vägen mot vuxenlivet, både när det gällde min intellektuella utveckling och mitt yrkesval. När jag var 17 och 18 år gammal, 1957 och 1958, arbetade jag som barnflicka i den släktens stora sommarhus vid Ekolsund. Torpa hette det. Jag fick jobbet på en annons i Upsala Nya Tidning.

På Torpa bodde Erlands pappa Gunnar, känd bokhandlare i Stockholm, med sina fyra barn och deras dåvarande och tidigare familjer. Två av Erlands tidigare kvinnor togs till exempel alltid väl emot. En av dem var den tidens välkända skådespelare Annika Tretow. Erlands dåvarande kvinna var Kristina Adolphson, men jag är inte säker på att hon ännu hade presenterats för familjen.

Erland, som då var drygt 30 år, betraktades som lite av familjens svarta får. Det var för många kvinnor, för lite ordning och reda.

Huset var under helgerna ofta fullt av olika kulturpersonlighe18

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 18

10-06-16 12.04.42

Prolog ter, som också jag fick umgås med. Farfar Gunnars syster var gift med tonsättaren Hilding Rosenberg. Det paret kom på besök i sin vackra mahognybåt. Hilding drog sig ofta undan i en liten stuga på tomten. Kanske komponerade han eller tyckte bara att det var stökigt i stora huset. Och det var det. Men det var härligt och det var utvecklande för mig.

För första gången fick jag lära mig att det fanns något som hette Söndagskonserten på radio. Den lyssnade vi aldrig på hemma, men det gjorde alltid farfar Gunnars dotter Inger. Hon skulle, liksom jag, senare i livet på egen hand adoptera ett barn från tredje världen. I huset fanns alltid böcker att läsa. Det fördes kvällarna igenom diskussioner i stora rummet med den sköna soffan, där jag gärna satte mig nära Carl-Olof, en annan av farfars söner. Han hade en speciell dragningskraft på mig.

Jag skötte tre av barnen Josephson medan deras pappa Åke – son i huset och min latinlärare – satt på Carolina och forskade.

Deras mamma Barbro var journalist på tidningen Idun och senare Dagens Nyheter. Hon reste runt i Sverige och utomlands, kom hem och satte sig i den röda skrivarstugan. Sedan kunde man läsa hennes alster i tidningen.

Sakta växte en övertygelse fram. Journalist var ett jobb för mig.

Tänk att få resa ut, iaktta och intervjua människor hemma och i världen. Sedan berätta om detta för läsarna av en tidning.

Jag blev en rikare människa inombords efter de somrarna. Och lite säkrare. Både med hjälp av den kulturella rikedom som bjöds och genom att jag kunde klara av att sköta tre små barn i en familj där föräldrarna ofta var borta. Där fanns en acceptans för mig som ung flicka och en värme som stannade kvar länge inom mig. Samtidigt hade jag tydliga skygglappar för alla problem som också den familjen brottades med. Skilsmässor och självmord fick jag höra om många år senare.

Det är mycket som kan berika en gymnasist. Sommaren 1959, när jag var 19, arbetade jag som servitris på Societetsrestaurangen 19

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 19

10-06-16 12.04.42

uppfostrad av män i Varberg. Kaféet, där det serverades ”café complet” bestående av kaffe och ett fat med wienerbröd, mazarin och småkakor, var ungdomarnas danstillhåll. De åt inte så mycket av faten. Men det gjorde jag och mina servitriskompisar. Vi gömde resterna i personalrummet. Den vuxna serveringspersonalen gömde slattarna av vin och sprit, slog ihop allt i ett och samma glas, ställde det bakom gardinen och drack på rasten.

Pappa skrev flera långa brev till mig den sommaren om att jag skulle passa mig för sommarkrogens alkoholister och annat farligt.

Han var rädd om mig och orolig för att jag skulle hamna i dåligt sällskap. Men mitt umgänge var ett Varbergsgäng som bestod av en teologiestuderande från Lund, en detachör (han jobbade på kemtvätten) och en handelsresande från Hultsfred. Vi hade vansinnigt kul på nätterna när jag slutat jobba och det var ganska oskyldigt. Men det kunde ju inte pappa veta. Han tyckte i alla fall att jag hade blivit rund om rumpan när han hämtade hem mig på Centralen efter två månader. Det var en korrekt iakttagelse. Jag hade gått upp 10 kilo på mazariner och wienerbröd. * Stig var min första riktigt fasta kille. Vi träffades när jag var 16 år, gifte oss när jag var 22 och skilde oss när jag var 27. Stig och våra kompisar spelade den andra viktiga rollen för min intellektuella och emotionella utveckling som ung. Stig kom inte heller från någon läsfamilj. Han var också en förstagenerationsstudent med en pappa som var flottningsfaktor i den vackra Voxnadalen och en mamma som passade upp hemma i det röda tvåvåningshuset mellan Alfta och Edsbyn. När jag kom dit första gången hade jag aldrig varit längre norrut än skolresorna till Furuviks djurpark.

Stig flyttade tidigt till Uppsala och gick hela sin gymnasietid där.

Han blev inte ingenjör som pappa Verner så gärna ville. Det var den tidens finaste yrke för en familj där sonen var den förste att 20

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 20

10-06-16 12.04.42

Prolog läsa vidare. Även han blev journalist och senare chefredaktör.

På somrarna jobbade han som flottare i Voxnan. Breven till mig berättade ofta om de riktiga flottarna och fläsket de alla karvade av till lunchen. Ett brev handlade om att de hittat en död människa i älven, en av byinvånarna. Vi avslutade alltid våra brev med en kyss på brevpappret. Mina syntes för jag hade läppstift.

Det var kärlek. Sedan dess har jag aldrig kysst ett papper. Men väl upplevt kärleken.

Stig hade en inspirerande svensklärare som hette Erik Hörnström.

Han bidrog till att eleven från Hälsingland läste litteraturhistoria och filosofi på universitetet och dessutom till att Stig, jag och vårt gäng flitigt hängde på den tidens stora debatter i sal X på universitetet. Jag som till en början fortfarande gick i gymnasiet fick en tidig inblick i hur storheter som Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Olof Lagercrantz med flera tänkte om världen. Deras åsikter tog vi med oss hem till studentrummen där diskussionerna fortsatte. Vi blev vänstermänniskor med åren, men vi röstade på Folkpartiet 1962, det första valet jag deltog i.

Där i våra studentrum hade vi också studiecirklar om tidens stora svenska poeter, Erik Lindegren och Gunnar Ekelöf. Vi läste dem, beundrade dem och åkte till och med till Sigtuna och tittade in genom fönstren i huset där Ekelöf bodde. Poeten och senare Ord & Bild-redaktören Lars Bäckström var cirkelledare. Hur vi fick honom att ägna sig åt oss betydligt yngre akademiker vet jag inte.

Vi satt också i olika källarvalv och lyssnade till författare som Lars Gustafsson och Björn Håkanson. Unga och gröna på den tiden, men ändå lite äldre än vi och några att ta intryck av. P O Enquist skriver i sin memoarbok Ett annat liv att han delade bostad med författaren Lars Gustafsson – för övrigt på samma gata där jag bodde – men jag minns inte honom från den här tiden.

Nyligen tog jag åter fram en av Ekelöfs diktsamlingar och har den kvar på nattduksbordet. Kombinationen av skärpa och mystik tilltalar mig ännu mer i dag.

21

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 21

10-06-16 12.04.42

uppfostrad av män Utan Stig hade jag inte fått vara med om allt detta. Det var han som var motorn. Jag hängde med. När jag tidigt bröt upp från vårt äktenskap upplevde jag att jag hade blivit för mycket av en kopia av honom. Vem var jag innerst inne? Vilka intressen var egentligen mina? Jag gick till slut till den unge psykiatern och psykoterapeuten Tom Fahlén på Beckomberga för att få hjälp med beslutet att skiljas eller inte skiljas. Psykoterapi hade blivit på modet och flera i min omgivning prövade att gå i terapi för att försöka reda ut sina liv. ”Om du ska skilja dig kan bara du avgöra”, sa Fahlén till min besvikelse. Jag tog steget ut ur äktenskapet, men blev inte så mycket annorlunda i mina intressen.

Skilsmässan innebar att jag fick ett sent och hetsigt ungkarlsår med gott om andra män, något jag inte haft i tonåren.

I de papper som jag sparat genom åren – de är inte så många – finns ett utkast till ett brev till Stig där jag skriver ”att det till slut blev någon slags människa av mig är din förtjänst även om jag måste sticka för att förstå det. Detta ska du veta innan jag dör.”

Jag vet inte om jag skickade något brev. * Söndagsskolan spelade en viktig roll för mig. Inte så mycket beroende på det kristna budskapet som på mina två söndagsskolefröknar. Den ena var Ingrid Persson, som senare blev en av landets första kvinnliga präster, den andra har jag glömt namnet på, men jag ser fortfarande hennes lilla lägenhet framför mig. Hem till dem fick jag ofta komma. Där var det lugnt och tryggt. Inga scener utspelades, inga gubbar drack och blev oförskämda mot sina fruar. De gav mig en god bild av kristna människor.

Någon gång i 16–17-årsåldern upplevde jag en religiös kris. Den handlade om att jag måste bestämma mig för om jag skulle gå den smala eller den breda vägen under resten av mitt liv. Valet var visuellt mycket påtagligt. Gick jag den smala stigen måste jag 22

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 22

10-06-16 12.04.42

Prolog avstå från mycket av livets härligheter som jag börjat smaka på.

Då måste jag följa Jesus och leva efter Bibeln. Den breda vägen var den tillåtande vägen, som omgavs av gröna, vackra, frestande gräsmattor, men som kanske inte skulle göra mig lycklig och dugande. Enligt Bibeln var det vägen till fördärvet. Jag gick ofta i kyrkan under den här perioden och jag knäföll och bad varje dag vid min säng. Det kändes som ett slags tvång, som nästan kunde strypa mig. Dessutom försökte jag få in Stig i detta lilla helvete som det var att bestämma sig. Han var för rationell för att följa mig i min vilsenhet.

Det måste ha varit mitt i den krisen som jag halkade in i universitetslivet, eftersom Stig och resten av vännerna var ett par år äldre och hade börjat sina framtidsstudier. När jag både lyssnade på och läste Ingemar Hedenius argument om tro och vetande, segrade efter en tid vetandet. Den tidens kristna ledare var föga aktiva i den debatten. De uppträdde som om de redan var beseg­ rade av ateisterna, i stället för att slåss för sin tro. Det är märkligt med dagens ögon sett.

Jag valde alltså den breda och, som jag uppfattade det, den tillåtande vägen.

Det valet krävde vid den här tiden en aktiv handling, nämligen att formellt begära utträde ur den dåvarande statskyrkan. Stigs och mitt uttåg ter sig närmast komiskt eller snarare rent av fegt.

1962 hade vi bestämt oss för giftermål. Vi hade inga pengar till bostad, men kunde få låna av mina föräldrar. De ville så gärna att vi skulle gifta oss i kyrkan. Vi ville vara snälla och visa tacksamhet för både lånet och annat. Det blev ett litet förmiddagsbröllop i Uppsala Näs kyrka, nära vårt sommarställe. Jag var genomförkyld och snöt mig oupphörligt. Dessutom hade jag fått smak för Johann Sebastian Bach och bett organisten att spela en Bachfuga.

Han valde en som inte var särskilt vacker, och länge kändes det som om den inte hade något slut.

Måndagen efter bröllopet skulle vi göra slag i saken och begära 23

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 23

10-06-16 12.04.43

uppfostrad av män utträde ur statskyrkan. Vi gick till pastorsexpeditionen i närheten av gamla kyrkogården. Den första vi mötte var prästen som vigt oss två dagar tidigare. Då backade jag, men Stig hade modet att genomföra utträdet. Jag återkom senare.

Vilken dubbelmoral! Så gjorde jag som valt den breda vägen.

Men kyrkorummet kom fortsatt att spela en viktig roll för mig.

Genom decennierna har jag alltid besökt kyrkor när jag varit utomlands, och gått mer på konserter i kyrkor än på konserthus.

Behovet av en sorts andlighet kom längre fram i livet att spela en ny roll i mitt liv. * I tidiga tonåren träffade jag en kille som var suverän på den tidens moderna jazz. Han hette Olle Minell och jag minns att hans pappa sa till min att han ville att vi skulle bli ett par. Vi blev aldrig ihop.

Det blev mera jazz än erotik mellan oss. Jag hade den tidens jazzstorheter hemma på väggen när mina jämnåriga tjejkompisar satte upp filmstjärnor. Att få åka till Stockholm och på Konserthuset uppleva Louis Armstrong, Ella Fitzgerald och Dizzy Gillespie var stort. Gene Krupa på trummor, alltid tuggande tuggummi, var en speciell favorit. Jag bar nästan alltid med mig en liten fyrkantig väska fylld med den tidens nya EP-skivor, för att kunna spela dem när jag var hos kompisar. Kanske var det också lite skryt över det hela. Jag hade ett intresse som de inte visste mycket om. En dag snubblade jag i trappan hemma – jag sprang alltid upp och ner – och nästan hela skivbunten gick i bitar mot marmorgolvet.

Men mitt jazzintresse har stått sig hyfsat genom åren. Framför allt har Bengt Säve-Söderbergh, också han från Uppsala och under många år ordförande i Sveriges Jazzriksförbund, hjälpt mig att hålla liv i intresset. När jag skriver detta har jag just blivit ordförande för Stockholm Jazz Festival. Ett svårt uppdrag. Men jag kunde som vanligt inte låta bli att tacka ja. Det är inte lätt 24

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 24

10-06-16 12.04.43

Prolog numera att definiera vad jazz är jämfört med på 1950-talet. Av de stora, gamla stjärnorna finns nästan inga kvar. Däremot finns många nya spännande musiker och sångare som jag hoppas ska få lysa på Skeppsholmen många år framöver.

Varför opera kom att bli ett annat viktigt musikintresse har jag sämre koll på. Det är av betydligt senare datum. Kanske var det Folkoperans berömda uppsättning 1985 av Aida – den där massscenerna bytts ut mot avhuggna händer som slängdes ut på scenen – som gick rakt in i mig. Ett sådant där tillfälle där hjärnans högra halva får arbeta helt ostört med känslorna, då den vänstra halvans krav på kontroll och argumentation helt enkelt stängts av för att upplevelsen är så stark.

Jag erinrar mig ett tal som Bengt Dennis, min nära vän och chef och tidigare riksbankchef, höll på en av mina födelsedagar. Där sa han att jag var ovanlig på det sättet att jag använde både den vänstra och den högra delen av hjärnan. Jag gillade att han sa så.

Jag vill gärna vara en sådan människa.

På Folkoperan ges många av de stora välkända operorna, men på ett nytt sätt. Grundarna Claes Fellbom och Kerstin Nerbe drevs av lusten att göra opera intressant och hörvärd för en bred allmänhet. Och för barn. Jag glömmer aldrig den sommar vår familj tillbringade i Brixham i England, då vår dotter Johanna, 10 år, gick omkring och sjöng olika stycken ur Trollflöjten. På våren hade hon med skolan sett Folkoperans barnversion av Trollflöjten.

Hon kunde texterna perfekt.

Folkoperan har definitivt fått in mig i operafållan. Det är någonting med helheten och kraften i musik, teater och koreografi i ett och samma stycke som är oemotståndligt. Så oemotståndligt att jag numera är ordförande i den stiftelse som Fellbom, Nerbe och ett par personer till en gång bildade.

När jag i dag som pensionär berättar om mina åtaganden i olika styrelser kan jag se ett och annat överseende leende hos vissa människor: Grafikens Hus i Mariefred, det lilla Warbro Kvarn 25

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 25

10-06-16 12.04.43

uppfostrad av män med sina ursprungssädesslag hemma i Sörmland, Etikkollegiet, bestående av tidigare vd:ar, professorer och andra chefer med brinnande intresse för etik- och moralfrågor, och så Folkoperan.

Kan hon inte låta bli att vara makthavare? Vad driver henne?

Rädsla för att bli bortglömd och gammal?

Frågorna känns berättigade. Det är nog inte enbart duktighetskravet, lusten och nyfikenheten som driver mig. Kanske har jag till slut ändå blivit en sorts karriärist? Under DN -tiden fick jag ett år i julklapp Jan Myrdals bok Karriär av min äldsta dotter Klara. Den gången blev jag mycket sårad, utan att visa det. Jag uppfattade gåvan som att Klara enbart såg mig som en karriärist. Karriärist hade för mig som fyrtiotalist en klart dålig klang. Jag tyckte aldrig att jag hade stakat ut en väg för mig som chef och kämpat för att nå det målet. Det hade mera bara blivit så. Men Klara såg mig som en karriärist. Det här är fortfarande en svår och känslig fråga för mig. Jag måste någon gång reda ut den med henne. Vad tänkte hon när hon köpte boken? Var det ett sätt att försöka få mig att öppna ögonen?

Se att också hon fanns, inte bara jobbet. Jag misstänker att det var så hennes tankar gick. * Att vara fyrtiotalist, kvinna och få ta studenten innebar också att höra till den största generationen genom tiderna. Vi som blivit till under och strax efter kriget fick i hög grad del av det pågående välfärdsbygget. Många läste samhällsämnen på universiteten. Själv valde jag statskunskap som mitt huvudämne på gamla Skytteanum i Uppsala, men också historia och nationalekonomi.

Jag vågar hävda att det inte var karriär som drev oss kvinnor och förstagenerationsstudenter på slutet av 1950-talet och i början av 1960-talet. Det som lockade var möjligheterna att få vara med och bygga det nya samhället som skulle ge ett bättre liv åt allt fler 26

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 26

10-06-16 12.04.43

Prolog människor. Det låter säkert patetiskt för yngre generationer, men så var det.

Många av oss blev tjänstemän i departement, på myndigheter och i kommuner. Andra, som jag själv, valde journalistbanan för att både få spegla och granska den nya världen. Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Efter åren som korrespondent i Afrika under 1970-talet övervägde jag att omskola mig till sjuksköterska med tropikspecialitet. Bara för att få vara med och bygga välfärd också på den kontinenten.

Men så blev det inte. Efter Afrikaåren startade i stället min chefs- och ledarbana.

27

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 27

10-06-16 12.04.43

Min journalistskola

J

ag skriver detta mitt under brinnande finanskris 2009.

Människor blir uppsagda från sina jobb i stort sett varje dag, världen över. Mina två döttrar hör till de senast anställda på sina jobb och riskerar att bli av med dem. Jag har aldrig upplevt något liknande i mitt liv och kommer inte heller att få göra det, eftersom jag nu är pensionär. Troligen får jag min pension sänkt, men även det klarar en person med mina inkomster utmärkt.

Någon beskrev min levnadsbana som att jag så här långt haft guldsked i mun. Alltid varit gynnad, ofta fått de bästa jobben. Det ligger något i den beskrivningen. Åtminstone när det gäller mina jobbpositioner. Men jag har också jobbat hårt – och gärna.

Min trebetygsuppsats i statskunskap skrev jag samtidigt som jag hade ett sommarvikariat på Dagens Nyheter 1962. Handledare under uppsatsskrivandet var docenten, senare professorn Nils Elvander. Han var gammal studentkamrat med Herbert Söderström, dåtidens, tillsammans med Åke Ortmark, stora förnyare av samhällsjournalistiken i radion. Skjutjärnsjournalistik kallades deras arbetsmetod och den innebar väl pålästa utfrågare som inte släppte personerna de intervjuade förrän de fått fullständiga svar. Denne Söderström hade tackat ja till att bli chefredaktör för Örebro-Kuriren och letade med den systematik som var så utmärkande för honom några goda reportrar, helst kvinnor, att 28

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 28

10-06-16 12.04.44

Min journalistskola ta med till Örebro. När han vände sig till Nils Elvander pekade denne ut mig. Varför, har jag många gånger undrat, men ställde aldrig frågan i tid. Nu är de båda döda. Örebro-Kuriren blev därmed min första fasta arbetsplats. Då hade jag en fil.kand. i ryggsäcken, men ingen formell journalistutbildning. Enbart sommarvikariat på Östgöta Correspondenten och Dagens Nyheter. Men det var i Örebro jag först fattade vad allt jag läst i böckerna under tre år på universitetet innebar i praktiken, i verkligheten. Lite hade jag också skrivit för studenttidningen Ergo, där en av mina kvinnliga idoler, Gunnel Törnander, var chefredaktör. Hon hade då redan hunnit resa i Afrika och deltog flitigt i samhällsdebatten. Gunnel blev senare administrativ redaktör på DN under min tid där.

Under Örebrotiden såg jag för första gången på riktigt hur ett samhälle fungerar. I stort och smått. Bostadsbristen fick jag och Stig, som följt med till Örebro, erfara genom att vi blev utan den lägenhet som Herbert så generöst lovat att ordna. Det fanns inga lägenheter att hyra. I stället blev vi inhysta i ett minimalt rum hos en av tidningens tjänstemän. Rummet låg vid ytterdörren och jag vaknade med magont varje morgon klockan fem när ÖrebroKuriren släpptes genom brevlådan. Vad hade jag ställt till med i tidningen i dag? Vem skulle bråka med mig? Vi bedrev ju grans­ kande journalistik.

Hyresvärdinnan hade i smyg ihop det med en av redaktionens gifta chefer. Sådant hade jag inte sett i min studentvärld, inte i familjens umgänge heller. Och tv-serierna var av ett helt annat slag än i dag. Men jag förstod snart att otrohet är en vanlig företeelse i samhället.

Det närmaste otrohet jag hade kommit som barn var när jag en morgon som vanligt hämtade en av mina bästisar på väg till skolan. Stämningen var uppriven i hallen hos familjen. Pappan hade just berättat att han träffat en annan kvinna och att han skulle flytta.

29

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 29

10-06-16 12.04.44

uppfostrad av män Sista gången jag träffade min skolkamrats föräldrar var för några år sedan. Då hade de sedan länge försonats. Mamman halvlåg på marken vid sommarstugan och pysslade med sina blommor.

Benen bar henne inte längre. Pappan hjälpte henne kärleksfullt in i sommarstugan. Jag kan inte låta bli att fascineras över vilka udda händelser som fastnat i mitt minne.

Herbert Söderström hade en mycket bestämd uppfattning om vad en lokaltidning skulle syssla med, nämligen att granska alla typer av samhällsinstitutioner och debattera de lokala och regionala frågorna. Dessutom att ständigt stå på läsarnas sida. Herbert hade anställt tre nya reportrar, alla var kvinnor: Christina Högmark som kommunreporter, Gudrun Mayer som konsum­entre­porter och så mig som folkrörelse- och kyrkoreporter. Örebro hade speciellt många frikyrkoförsamlingar, som Söderström ville ha granskade.

Jag tror att de här rekryteringarna bidrog till att tidningens kvinnliga reportrar aldrig kände sig diskriminerade på grund av sitt kön. Vi lyftes fram av både chefredaktören och redaktionschefen. Detta gav oss en säkerhet i yrket för resten av våra yrkesliv.

Varje morgon höll Herbert möte med oss reportrar på sitt rum.

Vi stod längs väggarna, han satt säker i sin chefredaktörsstol.

Där fanns ett klart avstånd mellan chef och medarbetare. Herbert gick igenom dagens tidning, delade ut ros och ris och lade upp morgondagens tidning. Sedan fick vi och den från Aftonbladet inlånade redaktionschefen Leif Ingvardsson sköta resten.

Det var Ingvardsson som lärde mig journalistikens mysterier.

Han kunde yrket och var en gudabenådad pedagog. Han fick mig att tänka efter vad jag säkert visste i det aktuella ämnet för dagen och därefter våga ta ut svängarna, det som sedan gjorde att jag vaknade klockan fem på morgonen med ont i magen.

Jag kom att tycka mycket om Leif Ingvardsson. Han och Herbert Söderström har spelat en viktig roll – på gott och ont – för mitt sätt att driva mig själv och mina medarbetare genom åren.

30

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 30

10-06-16 12.04.44

Min journalistskola Säkert också för mitt behov av att vara duktig och ha kontroll.

De två lärarna i mitt nya yrke var män. De krävde mycket av framför allt mig och de andra två nya unga kvinnorna på redaktionen. Ständig skärpthet, stor kreativitet och ständig beredskap att arbeta över.

Här fortsatte en uppfostran av mig av män, den som hade börjat med pappa. Ingen tänkte på att jag hade en man hemma, som nästan varje vardagskväll fick vänta på sin fru till bortåt klockan 22. Det var då det var manusstopp. Det var då Leif Ingvardsson fick lov att vara nöjd med mitt arbete. Och jag lärde mig att trivas i en miljö med stora krav och ganska rikt med beröm över mina arbetsinsatser.

Herbert skrev många ledare om lokala frågor i Örebro och Närke. Han sökte alltid debatt med den borgerliga stora tidningen på orten, Nerikes Allehanda, NA. Aldrig ska jag glömma den fräckhet och det totala oansvar som NA visade den lokala politiska debatten under de år Herbert var på Kuriren. De skrev aldrig en lokal ledare. Inte en enda gång bemötte NA Herberts önskan om debatt ledarsidorna emellan. Örebro-Kuriren skulle inte finnas på kartan för NA:s läsare.

Det var under Kurirentiden som jag för första gången förstod hur makthavare av olika slag kan rubbas i sina maktpositioner genom vad en tidning skriver. Örebro-Kuriren ägnade sig alltså redan under tidigt 1960-tal åt grävande journalistik. Den blev uppmärksammad även i andra medier i landet. Jag fick till och med tidigt erbjudande om reporterjobb på ett par andra socialdemokratiska tidningar, som också kände behov av att distansera sig från det stora partiet.

Min uppgift på Örebro-Kuriren var framför allt att granska de många frikyrkorna och nykterhetsrörelsen i utgivningsområdet.

Jag blev inte populär i de kretsarna. Det blev inte heller Herbert hos de kommunala socialdemokratiska toppolitikerna. Tidningen ägdes av de lokala socialdemokraterna och facken. De blev för 31

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 31

10-06-16 12.04.44

uppfostrad av män första gången i tidningens historia granskade som alla andra med maktposition.

Dåtidens socialdemokratiske kommunalpamp var i full sving i Örebro i form av Harald Aronsson. Han blev naturligtvis senare landshövding i länet. Aronsson styrde över det mesta, men en och annan partimedlem använde sitt meddelarskydd och berättade för tidningens reportrar om dolda missförhållanden. Aronsson kom med tiden att tycka mycket illa om Herbert. När jag senare träffade honom en gång i riksdagen sa han så här: ”Du, att Herbert var så aggressiv på partiet i Örebro måste ha varit en kompensation för att han var så liten.” Till saken hör att de båda var ungefär lika korta. Aronsson hade större mage.

Stig flyttade med mig till Örebro, trots att han inte var färdig med sina studier. Han åkte tåg till föreläsningar och seminarier i Uppsala. Det var säkert inte särskilt givande att vara medföljande till mig under de här åren. Jag tänkte nog mest på mig själv och mitt yrkesliv från fem på morgonen till tio på kvällen. Det var först så dags som Ingvardsson släppte iväg mig från redaktionen.

Jag klagade inte över detta, men skänkte heller inte min ensamme man många tankar under dagen. Min syster har berättat att Stig inte tyckte det här var någon rolig tid.

Herbert såg Stigs begåvning och förmågor. När chefredaktören tog semester erbjöd han Stig att vikariera som ledarskribent.

När vi senare kom till Stockholm blev Stig anställd på Stockholms-Tidningen av Gunnar Fredriksson, just som ledarskribent, framför allt med sociala frågor som specialitet. Gänget kring Fredriksson flyttade, när Stockholms-Tidningen lades ner, vidare till Aftonbladets ledarsida. Precis som under studenttiden blev Stigs arbetsgäng och vänner också mina vänner. Det var en grupp spännande personer. Dieter Strand, den lysande krönikören och Lennart Ljunglöf, med sina stora utrikeskunskaper, hör till dem som jag gillade bäst. När de var nyktra. Berusade var de rätt påfrestande.

32

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 32

10-06-16 12.04.44

Min journalistskola Herbert Söderström blev inte så gammal på sin post i Örebro.

Han återvände efter drygt två år till Sveriges Radio i Malmö.

Själv längtade jag till huvudstaden och antog ett erbjudande från Vecko-Revyn, mest för att komma till Stockholm. Där fick jag, som examinerad akademiker, skriva om nya bantningsmetoder och forskningsrapporter om människors sexliv, för den tiden nya och redan då populära ämnen i pressen. När den amerikanska Kinseyrapporten kom på svenska lades den många hundra sidor tjocka boken i mitt knä. Nyfiken och förundrad läste jag nätterna igenom och skrev med glädje och lätthet.

Vecko-Revyns ”smekmånadsresa” till Gabicce Mare i Italien blev mitt livs första flygresa. Jag utsågs till reporter. Fotograf var Björn Larsson, senare med namnet Ask, Svenska Dagbladets stjärnfotograf i många år. Jag var fruktansvärt rädd när vi lämnade marken på Bromma flygplats och kramade Björns hand vit.

Men jag var tvungen att arbeta under flygresan som faktiskt var något absurd. I alla fall med reporterögon. Alla par var ännu inte vigda, men detta ordnades under flygfärden. Över schweiziskt luftrum gjorde man ett altare av matkantinerna, tände ljus och lät Mendelssohns bröllopsmarsch ljuda i högtalarna. Prästen vi medförde vigde paren, som sakta skred fram i flygplansgången.

Björn och jag fortsatte senare i hyrbil över slingriga vägar i Apenninerna mot Florens. Vi skulle hitta den heta fotbollsspelaren Kurre Hamrin, som spelade för Fiorentina, och intervjua honom. Det lyckades.

Jag fick fantastiska arbetskamrater i Bonnierskrapan, där Vecko-Revyn hade sin redaktion. Lisa Killander-Braun, som senare blev lärare på Stockholms universitets journalistutbildning, Marianne von Baumgarten, som kom att brinna för barnlitteratur, Per Amnestål, vidareutbildare av journalister på språkområdet och Thomas Danielsson, senare barn- och ungdomsmedarbetare på SVT. När jag träffar dem i dag är det som om drygt fyra decennier inte har funnits. De 18 månaderna i den gula Bonnierskrapan 33

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 33

10-06-16 12.04.44

uppfostrad av män på Torsgatan gav mig en nyttig inblick i veckotidningsvärlden, men jag har aldrig längtat tillbaka. Inte de efter mig heller.

Herbert och jag höll kontakten genom åren. I början, sedan vi skilts åt, gjorde jag ofta ett stopp i villan utanför Malmö när jag varit på jobb för Dagens Eko i Danmark eller Skåne. Kom jag från Danmark ville Herbert att jag skulle köpa med mig en flaska portvin. Det var billigare där än i Sverige och vi gillade båda den här portugisen. Vi kunde diskutera natten igenom. När vi bröt upp var oftast portvinet slut. Herbert kom senare till Stockholm som informationschef för Sveriges Radio. Då gjorde vi ett försök att inleda en annan sorts relation, men det blev inte mycket av den. Vänskapen klarade även detta.

I mitten på 1990-talet, 30 år efter Kurirenäventyret, bjöd Herbert in ett antal av sina gamla medarbetare till ett seminarium om vår sextiotalsjournalistik. Han var då pensionär och levde som änkeman på hustruns föräldragård i Hälsingland. Vi fick alla, typiskt för Herbert, uppdrag att hålla inledningar på olika teman från 1960-talstiden. När jag tittade i backspegeln lanserade jag tanken att vi hade varit för tidigt ute med vår tuffa granskning av Örebro och dess makthavare. I vilket fall ökade vi inte tidningens upplaga, som var tanken bakom att driva den nya journalistiken.

Partipressen hade inte så stor rörelsefrihet då och ägarna utövade fortfarande sin makt också över tidningens innehåll.

Herbert var storrökare. När jag påpekade att det säkert inte var så bra med de där långa, starka ciggen var hans stående svar: ”Hellre lever jag färre år än avstår från att röka.” Han gick bort 2002 och blev bara 72 år. Till honom skickade jag i alla fall ett brev och berättade om allt han betytt för mig. Men det var först när han låg i sjuksängen. Jag är inte säker på att han orkade läsa det innan han dog.

34

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 34

10-06-16 12.04.45

101903_Uppfostrad.ORIG.indd 35

10-06-16 12.04.45

c h ri s t i n a j u t t e rs t rö m

Christina Jutterström har haft de tyngsta och tuffaste chefsjobben i Mediesverige – på Dagens Nyheter, Expressen och Sveriges Television. Men vad är det som fått henne att gå i spetsen för stora förändringsprojekt som ofta utsatt henne för kritik, frestat på privatlivet och ibland resulterat i grava personangrepp?

Här berättar hon för första gången om sin resa, från det icke-akademiska hemmet i Uppsala till vd-skapet på Sveriges Television. Fram träder en flicka som tidigt burit på ett duktighetsok från en sträng pappa, och som sedan fortsatt att i stor utsträckning fostras av män, men till slut hittade sitt eget sätt att leda.

ch ri stina jutte rström

Men här finns också en kvinna med stor arbetslust, kärlek till journalistiken och till de människor som funnits vid hennes sida.

Christina Jutterström har bland annat varit inrikeschef på Rapport, SvD-korrespondent i Afrika, chef för Ekoredaktionen, chefredaktör för DN, chefredaktör för Expressen, doktorand på JMG i Göteborg och vd för Sveriges Television. Hon är också författare till debattboken ”Fri television” (2008).

”Men vem avgör egentligen vad som är min historia? Är det de andra som genom åren har bedömt och kanske fortsatt kommer att bedöma mina insatser som chef och ledare på SVT, Expressen, Dagens Nyheter, Ekoredaktionen och Rapport? Jag har gett mina bilder av livet som chef, som ledare, som människa, som mamma och som partner.

Det ger mig en viss ro. Jag får lust att använda en av drottning Christinas aforismer när hon lämnade regentskapet 1654:

memoarer

’Jag ägde makten, jag lämnade den med lätthet.’

Fast fan tro’t när det gäller mig.

FOTO ELISABETH OHLSON WALLIN

ISBN 978-91-27-12154-6

9 789127 121546

Men jag längtar åter till havet. Till det öppna havet.”