© Kamilla Oresvärd 2015 Utgiven av Hoi Förlag www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Göran Alfred, Alfreds design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist Tryckt hos Scandbook, Falun 2015 ISBN: 978-91-7557-959-7
Han satt framåtlutad över gravstenen med en svag doft av rosor dröjande kvar i andetagen. Solen brände i nacken och tröjan klistrade mot ryggen medan han stirrade in i den svarta graniten, hård och solvarm under hans hand. En svag bris rasslade genom trädkronorna och bar med sig ljuden från staden in i kyrkogårdens stillhet. Han slöt ögonen. Började sjunga lågt för sig själv. ”Stars shining bright above you. Night breezes seem to whisper I love you, birds singing in the sycamore trees, dream a little dream of me.” Han öppnade ögonen. Lät fingertopparna löpa i de guldpläterade skårorna i gravstenen. Vid döden hejdade han sig. Huvudet gungade fram och tillbaka och orden fortsatte strömma över hans läppar medan han långsamt slöt handen runt överdelen av stenen. ”Say nighty-night and kiss me, just hold me tight and tell me you’ ll miss me.” Han blundade. Hjärtats slag ökade med adrenalinet som strömmade ut i blodet och han tog ett djupt andetag, öppnade ögonen och tittade framåt, över stenens kant och bort över blomstrande vårdar, krattade gångar och monument resta över de döda. ”While I’m alone and blue as can be. Dream a little dream of me.” I samma ögonblick som han uttalade de sista orden hävde han sig upp. De svarta, hårt snörade kängorna grävde sig krasande ner i stenarna under honom. Han tog sats. Och sprang. Bakom honom sprutade gruset och smattrade ner mot marken likt stormande hagel. Det dunkade i bröstet. Lungorna flämtade väsande efter luft och för varje meter han lade bakom sig dånade det allt högre i huvudet. 5
När han var framme vid von Rosens gravvård förstod de och han hörde deras röster. Förvånade. Avlägsna. Och sedan arga. ”Hallå där. Stopp. Stanna, för helvete!” Han vände sig inte om. Försprånget var bräckligt och kunde lätt tas ifrån honom. Han var nära nu. Slutet på kyrkogården. Den röda muren. Grinden. Svart, hög och stabil. Han skulle igenom den. Sedan ut. I friheten. En bild glimmade förbi. Ett blont hår, guld fläckat av blod. Han blinkade hårt utan att slå av på takten. Förde upp handen och gav sig själv en hård örfil. Inte nu, tänkte han. Inte nu. När som helst, men inte nu. Han var igenom grinden. Sprang ut i gatan. Sulorna dunkade mot asfalten. Blodet pumpade. Lungorna skrek. Ögonen tårades och friheten var i hans hand. Han kunde ta på den, känna den, smaka på den, när något hårt slog emot honom med så stor kraft att hans kropp slungades iväg i en vid båge över den grå asfalten.
6
Det äkta paret på Daltorpsgatan 6 i stadsdelen Örgryte i Göteborg hade hittat ett skelett i sin jordkällare. Visserligen visade det sig oftast att larm om skelettdelar handlade om döda djur och inte om människor, men eftersom både mannen och kvinnan i det här fallet var läkare, och därmed torde vara väl bekanta med den mänskliga anatomin, hade den mottagande på länskommunikationscentralen bedömt att de visste vad de talade om och skickade omgående ut en radiobil. Först på plats var ordningspoliserna Lena Holm och Hampus Källgren. De hade parkerat radiobilen utanför den vita grinden, gått över den grusade gången förbi den kakifärgade trävillan och in i jordkällaren i trädgårdens bakre hörn. Där hade de mycket riktigt hittat skelettdelar från vad som verkade vara en människa. I alla fall vad de kunde se, eftersom den största delen av kroppen var begravd under massor av jord och sten. Allt detta kände kriminalkommissarie Stina Seger till när hon kom gående längs trädgårdsgången steget före kollegan David Sandberg-Saliba. Hon suckade av värmen och stoppade ett tug�gummi i munnen. Ovanför henne var himlen blå och solen stekande, men den växande huvudvärken, den kvava luften och de gråsvarta molnen som tornade upp sig bortom det blå förebådade att ett åskoväder var på väg mot dem. ”Vad har vi?” frågade hon kort och skyndade på stegen för att snabbt komma in i skuggan under träden. ”Det ligger ett skelett i jordkällaren”, sa Hampus Källgren och lyfte mössan. Det guldfärgade polisemblemet glimmade till när han 7
förde underarmen över den finniga pannan för att torka bort svetten. ”Det …”, började han men blev avbruten av kollegan Lena Holm. ”Teknikerna har redan satt igång”, sa hon, tog ett steg framåt och förankrade de fotriktiga skorna i gräset och stoppade tummarna innanför det tunga bältet i en väl inarbetad gest. ”Det var visserligen väldigt mörkt därinne”, sa Hampus och sneglade på kollegan medan han tryckte tillbaka mössan på sitt rödlockiga huvud. ”Men vi såg en dödskalle.” ”En dödskalle?” Lena Holm tittade på honom med höjda ögonbryn och ett snett leende. ”Men vänta lite nu, va. Vad tror du att detta är? En piratfilm, eller? Pirates of the Caribbean?” Hon skrattade rått och vände sig mot Stina och David och himlade med ögonen. ”Du menar väl ett kranium, får jag anta?” ”Ja, okej.” Hampus värmeröda hy gick över i en djupare nyans av rött. ”Visst, ett kranium menade jag så klart”, sa han lågt och tittade ner på sina fötter. Stina betraktade Lena Holm och leendet som krökte hennes läppar. Sedan sneglade hon på Hampus. Den unge polisen hade dragit nitlotten i partnerlotteriet. Lena Holm var ingen lätt person att jobba med. Hon hade varit uppe för diskussion för inre tjänst men vägrade hårdnackat och eftersom hon hade facket med sig kunde ledningen inget göra. Hon trivdes bäst ute bland folk sa hon och alla som hörde det skakade på huvudet eftersom man inte med den bästa viljan i världen kunde kalla Lena Holm socialt begåvad. Något som Hampus också skulle komma att få erfara på samma sätt som hon själv hade gjort som ny polisassistent. De åren hade Stina inte glömt. Men så var hon heller inte en person som glömde. Eller en som lät saker passera utan att ge igen. Hon tuggade snabbt på tuggummit och vände sig mot David. ”Ingen idé att knacka dörr innan vi vet mer.” ”Håller med.” Han stoppade händerna i byxfickorna. ”Tycker vi inväntar det preliminära från teknikerna.” 8
Hon nickade och vände sig mot Hampus och Lena. ”Ni två säkerställer så att inga nyfikna tar sig in över avspärrningarna. Det stod några smågrabbar och glodde utanför staketet och med tre radiobilar stående på gatan lär det inte dröja länge förrän media är här. Ingen får ta sig in och jag vill inte se en bild av fyndplatsen i tidningen imorgon. Hampus, du tar hela staketlängan på framsidan. Och du Lena, du kan vakta soptunnan så att ingen kommer och börjar rota i den.” Hon log mot Lena. ”Du som har varit med förr vet ju att när media väl sätter igång finns det inga gränser för vad de kan ta sig till. Till och med rota i soptunnor.” Lena öppnade munnen, tittade mot Hampus, och stängde den sedan. Hon gav Stina en blick och följde dröjande efter sin yngre kollega över gräsmattan. Halvvägs framme stannade hon upp och vände sig om. Hon stirrade på Stina och öppnade munnen igen. Kom igen, tänkte Stina och stirrade på henne. Käfta emot bara. Hon gjorde sig beredd när hon hörde David skratta lågt och en lätt knuff på armen fick henne att ta ett steg åt sidan. ”Det där var nästan lite taskigt.” ”Tycker du?” sa hon och tittade upp och möttes av bilden av sig själv i spegelglasen på hans pilotglasögon. ”Jag sa, nästan.” Hon tittade bort mot Lena igen. Hennes närvaro hade sänt upp en svärm av grönglänsande spyflugor över sopkärlet och nu surrade de ilsket omkring hennes huvud. Att vakta en stinkande soptunna i den här värmen var nog inte riktigt vad Lena hade sett sig själv göra idag. Hon vände sig mot David igen. ”Ibland får man vad man förtjänar.” ”Sant”, sa han och tittade upp mot huset. ”Du, jag går ett varv.” ”Gör det”, sa hon. David gick mot baksidan av huset. Hon följde honom med blicken och såg hur han försvann in bland kollegor och tekniker och gjorde sig hemmastadd med några ord som följdes av ett 9
högt skratt. Hon vände sig om och tog ett par steg framåt. Lyfte blicken och såg sig omkring. Den ljusa trävillan med vita foder runt fönstren vilade på en hög stengrund. Det tegelröda plåttaket såg nylagt ut. Allt var prydligt och välordnat. Utemöblerna var vita och välskrubbade. Rabatterna välansade till perfektion. Inga onödiga prylar låg framme och från avsaknaden av leksaker, cyklar och oljefläckar från läckande mopeder på uppfarten drog hon slutsatsen att inga barn bodde i hushållet. Det enda som bröt ordningen var den lilla rödvita minigrävaren som stod med skopan nerkörd i marken, längst bak i trädgården.
10
Det var som om han befann sig utanför kroppen när smällen från hård metall träffade mjuk vävnad och skickade iväg honom på en flygtur över cykelbanan. Som genom någon annans ögon såg han varje detalj i omgivningen. Det röda trähuset med runda takkupor behövde målas om, ett hjärta var ritat i dammet på den svarta bilen och stegen som stod lutad mot trädstammen var trasig. Det sista han såg var att skylten för enkelriktat lutade något åt vänster och pilarna på gång- och cykelbanan var nymålade. Sedan träffade han asfalten, så hårt att han studsade till innan han blev liggande på rygg och kippade efter andan. Han lyckades rulla över på sidan och kämpade ner luft i de hoptryckta lungorna med blicken i resterna av ett intrampat tug�gummi i sprickorna i asfalten. Där låg han medan andetagen fyllda av smuts och avgaser långsamt kom tillbaka och han kunde ta sig upp i sittande ställning. Han kände en stickande känsla i benet och tittade ner. En lång reva hade slitits upp i byxbenet och det ljusa tyget hade färgats rött strax under knäet. Såret såg inte djupt ut och han provade att röra på benen. Höger ben gick bra. Men det var något med det vänstra. Något fel. Det ville inte. Han såg sig omkring. Ett par meter framför honom stod en bil med mörktonade rutor. Han hörde ett knäppande varefter dörren till förarplatsen öppnades och en svart, välputsad sko sattes ner på gatan. Han vred på huvudet. Han hörde rösterna. De var nära nu. Bilens förare hade klivit ur och stod med handen på bildörren och tittade bort mot honom. Mörk, grå kostym, vit skjorta och röd slips. Skräck och illamående i ansiktet. Och något mer. Var 11
det förvåning? Möjligen chock. Han var inte säker. Det var svårt att läsa känslor i människors ansikten. Rösterna igen. Upprörda. Hotfulla. Närmare nu. Han hävde sig upp och gjorde sig beredd att springa när benet vek sig under honom, så oväntat att han var nära att falla till marken. Han lyckades hålla balansen och tittade ner. Det var fel. Men han hann inte. Han måste iväg. Han böjde sig fram. Vred till foten. Haltade fram mot bilen med benet hasande efter sig och med männens röster ringande i öronen. Den kostymklädde öppnade munnen, tog ett par steg mot honom och sträckte fram handen för att hjälpa. Uttrycket i ansiktet förändrades när han slog undan den utsträckta handen och knuffade undan honom så kraftigt att han ramlade ut i gatan. Han krånglade sig in i bilen. Tog tag i den skinnklädda ratten och kramade den hårt medan han tittade på instrumentpanelen och vidare ner på växelspaken. Hur gjorde man? Det var så länge sedan han satt bakom en ratt. Allt var så annorlunda. Han höjde blicken till den svarta grinden och drog ett djupt andetag. Männen. De trängde sig igenom grinden och närmade sig snabbt. Ett pulserande ljud fick honom att rycka till. Det ringde uppfordrande och han tryckte på knapparna för att få tyst på det. Han grep tag om ratten igen och skakade den hårt. Vad ville bilen att han skulle göra? Han visste inte. Sedan förstod han. Ljudet. Det måste betyda att motorn var igång, så tyst att den inte hördes. Han drog ner växelspaken och tryckte foten mot gaspedalen. På ett ögonblick knäckte det till i nacken och bakhuvudet slog mot nackstödet. Den röda muren rusade plötsligt emot honom i våldsam fart och i sista stund, innan han slog in i den, lyckades han parera med ratten och ta sig ut på vägen. I ögonvrån såg han deras vita ansikten och vrålande munnar när han körde förbi. Han andades ut. Han hade klarat det.
12
Dan Kowalski klev hukande ut i det starka solljuset. Han stannade upp, rätade på ryggen och lät ögonen vänja sig ett kort ögonblick. Sedan tittade han ner på sin Omega Speedmaster, en extravagans i blankt stål med svart urtavla som han hade gett sig själv i fyrtiofemårspresent för två år sedan. Den var det dyraste han någonsin hade köpt som inte var en nödvändighet, men hade visat sig vara värd den svindlande summan av drygt trettiotusen kronor. Den visade alltid tiden perfekt. Och nu var klockan 14:23. I ögonvrån såg han Stina Seger komma ångande mot honom med långa, målmedvetna steg samtidigt som hon fläktade in luft under kavajen. Han suckade. Han visste vad som skulle komma nu. En timme och tretton minuter hade de fått på sig. ”Hej, Dan”, ropade hon. ”Vad har du hittat?” Och där kom den. Den obligatoriska frågan. Han var så oändligt trött på den. Varför kunde de inte lära sig att jobbet som han och hans tekniska team utförde var ett precisionsarbete där minsta lilla misstag eller ens en antydan till slarv kunde äventyra en hel utredning? De var på honom som hökar och krävde information, oftast snabbare än vad som var möjligt. Och varje gång kände han sig tvingad att lämna ut den. Ovilligt, för han visste mycket väl att om något skulle något gå snett skulle alla vara snabba att lägga skulden på honom. Han älskade verkligen sitt arbete. Det gjorde han. Men de senaste åren var det som om passionen långsamt hade börjat avta i takt med att tempot i utredningarna trappades upp. Det fanns inte längre samma förståelse för noggrannhet och tid till analyser. 13
Den nya tekniken skulle göra jobbet. Allt skulle gå knäppa-medfingrarna-snabbt och man förstod inte att det krävdes så mycket mer än bara teknik. Det här var ett hantverk som få klarade. Dessutom började han bli oändligt trött på att snart varenda människa ansåg sig vara expert efter att ha tittat på ett par avsnitt av CSI och helt urskillningslöst vräkte ur sig ogenomtänkta kommentarer och enfaldiga råd. Många gånger så dumma, att om den som sa det hade förstått just hur dumt det var, så skulle de rodna av skam. Men det var också något annat som gjorde att känslan för yrket inte var lika stark längre. Att gräva ner sig i ett nytt fall gav inte den gamla tillfredsställelsen och totala hängivenheten. Han hade börjat känna att det inte räckte. Han saknade något i sitt liv. Han rättade till spännet på bältet så att det satt helt rakt. Han visste att han inte var mycket att titta på med sin långa magra kropp och sitt tunna hår. Han var heller inte särskilt rolig eller intressant eftersom han hade en benägenhet att snöa in på detaljer. Att han arbetade med brottsutredningar hade kunnat vara till hans fördel, men tyvärr hade han ett sätt att uttrycka sig på som var alldeles för torrt och fantasilöst för att någon skulle orka lyssna på honom en längre stund. Han hade mycket emot sig. Sin blyghet, sitt alldagliga utseende och, fick han faktiskt erkänna själv, sitt ganska tråkiga sätt. Men han hade bestämt sig. Det var bara några lösa trådar som behövde knytas ihop sedan skulle han ta tag i sitt liv. Det skulle ske något nu. Innan det blev för sent. ”Nå, vad säger du?” Han tittade ner på Stina som hade stannat framför honom och viftade luft med kavajen medan hon otåligt väntade på svar. Han drog in lukten av henne, en blandning av citrusparfym och sköljmedel och en svag doft av svett, och skakade på huvudet. ”I nuläget har jag inget att tillföra.” ”Nähä.” Hon slutade vifta med kavajen och dofterna lade sig. 14
”Men nåt måste ni väl ha hittat, eller?” Hon log inte. Tittade bara på honom med stora ögon och värmeröda kinder. Många tyckte illa om henne för hennes bryska och korta sätt men inte han. Han tyckte tvärtom att det var uppfriskande. Det var så effektivt och avskalat och krävde inga onödiga artighetsfraser tillbaka. Dem som han själv var så dålig på. ”Det har vi naturligtvis.” Han började dra av sig latexhandskarna med en van rörelse och lyssnade på snärten när det sista fingret släppte. ”Jag kan bekräfta att det rör sig om kvarlevorna efter en människa och att de har varit lokaliserade i ifrågavarande jordkällare i ett antal år. Alla eventuella spår som skulle kunna tänkas finnas är kalla. Och när jag säger kalla menar jag verkligen iskalla.” Stina nickade. ”Hur många år är ett antal, då?” Han ryckte på axlarna och kramade hårt runt handskarna som låg som en liten elastisk boll i handen. Det var för tidigt. Han behövde mer fakta innan han lämnade något ifrån sig. Men Stina skulle inte ge sig förrän hon hade fått något av honom. Det var lika bra att slänga åt henne en liten munsbit, så skulle hon kanske nöja sig för stunden. Han harklade sig och förde handen över håret. ”Det får bli ett väldigt grovt estimat, men jag skulle säga nånstans mellan tjugo och femtio år, men det måste jag få återkomma om för att bekräfta.” ”Så pass.” Hon tittade upp på den lilla grävmaskinen som stod bredvid jordkällaren. ”Vad gräver de?” Dan följde hennes blick. ”De ska göra om jordkällaren till ett växthus. Det var när de började gräva som väggen rasade samman och kvarlevorna visade sig.” ”Så liket var dolt i väggen?” ”Ja, det verkar så. Nån har bemödat sig med att täcka över det med jord och stenar. Antagligen för att dölja det.” Hon nickade. ”Hur går vi vidare? Eftersom det är ett så gammalt lik, menar jag.” 15
”Vi får ackumulera allt som finns här och ta med oss till labbet. Fyndet är som sagt gammalt, men finns det nåt där kommer vi att hitta det.” Hon nickade mot ingången. ”Kan jag gå in?” ”Ja”, sa han och stoppade handskarna i fickan. ”Det går bra så länge du inte kontamin… Jag menar så länge du inte rör vid nåt.” Hon höjde ögonbrynen och tittade på honom. ”Nej, Dan”, sa hon övertydligt och gick förbi honom. ”Jag ska inte röra vid nåt.” Han tuggade i sig tillrättavisningen och följde henne med blicken. Vid ingången till jordkällaren stannade hon upp och stod och tittade in en stund innan hon böjde ner huvudet i den låga dörröppningen, snubblade till över tröskeln och försvann utom synhåll. Han drog ett djupt andetag. Lyfte handen mot hårfästet och förde fingrarna över det tunna håret och vände ansiktet mot solen. Ikväll skulle det ske. Han skulle ta första steget mot ett nytt liv.
16