9789152634363

vår tro som min

Cristina Grenholm är kyrkosekreterare och chef för Sekretariatet för teologi och ekumenik på Kyrkokansliet i Uppsala.

cristina grenholm

”Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse”, säger prästen när trosbekännelsen ska läsas i gudstjänsten. Vad innebär det att stämma in? Kan jag läsa med även i de ord jag är obekväm med?

Cristina Grenholm vandrar igenom den apostoliska trosbekännelsen, som varit en samlingspunkt för kristna över hela världen i snart tvåtusen år. Den börjar med skapelsen och slutar med himlen. Författaren låter bibeltexter och psalmer, traditioner och teologer, kyrkans tro och den egna mötas i resonemang som inbjuder till tankar och samtal.

vår tro som min

levande trosbekännelse

cristina grenholm 9 789152 634363

cover_vartrosommin141203.indd All Pages

2014-12-11 14:51

2

Cristina Grenholm

V책r tro som min levande trosbek채nnelse

3

Innehåll

Vår tro som min 9 1 Vi tror 17

Samla, avgränsa och ge utrymme

2 på Gud 23

Någon vill oss väl

3 Fader 33

4 allsmäktig 41

5 himmelens och jordens skapare 47

Den viktiga skillnaden mellan fäder och gudar Makten som inte ger sig Gud är inte instängd

6 Vi tror ock på Jesus Kristus 55

En av oss

7 hans enfödde Son 61

8 vår Herre 67

9 vilken är avlad av den helige Ande 71

Mellanrum för Gud

Inte begränsad av vanligheten Transcendensens ogripbarhet

10 född av jungfrun Maria 77

11 pinad under Pontius Pilatus 83

12 korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket 89

13 på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda 95

Guds utrymme i det brokiga livet Hjälten som inte kom undan Inte skyddad från mörkret Döden sätter inte punkt

5

14 uppstigen till himmelen 101

15 sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida 107

16 därifrån igenkommande 113

17 till att döma 119

18 levande och döda 125

19 Vi tror ock på den helige Ande 131

20 en helig allmännelig kyrka 137

21 de heligas samfund 147

22 syndernas förlåtelse 153

23 de dödas uppståndelse 161

24 och ett evigt liv 167

Mer än avsked

Hopp och utmaning

Återseendets assymetri

Att berätta fram förändring Livet är på allvar

Guds hemlighetsfulla närvaro

Aldrig perfekt, alltid gränsöverskridande Gemenskap med förebilder Generöst allvar

Inte bara överleva

Förankrade i det anade

Tack 173 Kommentarer 174

6

Vi tror på Gud Fader allsmäktig, himmelens och jordens skapare.

Vi tror ock på Jesus Kristus, hans enfödde Son, vår Herre, vilken är avlad av den helige Ande, född av jungfrun Maria, pinad under Pontius Pilatus, korsfäst, död och begraven, nederstigen till dödsriket, på tredje dagen uppstånden igen ifrån de döda, uppstigen till himmelen, sittande på allsmäktig Gud Faders högra sida, därifrån igenkommande till att döma levande och döda.

Vi tror ock på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund, syndernas förlåtelse, de dödas uppståndelse och ett evigt liv.

7

min tro vilar inte på trosbekännelsen, den vilar i att jag

känner igen det bekännelsen pekar på.

8

Vår tro som min

Jag är kristen, men om någon frågar mig vad kristen tro är läser jag inte upp trosbekännelsen som förklaring. Om jag däremot ska undervisa om kristen tro utgår jag nästan alltid från trosbekännelsen, även om jag inte läser upp den då heller.

Jag använder den för att få ordning på mina tankar. De som lyssnar märker den knappt. På en direkt fråga använder jag alltså inte trosbekännelsen, men ändå använder jag den ofta.

Trosbekännelsen är för tron vad skalan är för musiken. När jag lärde mig spela piano utgick vi från den vita tangenten nära nyckelhålet. Så såg pianon ut, de hade lock och nyckelhål. Jag fick lära mig att trycka på en vit tangent i taget tills jag kom till den åttonde tonen. Se där! C-durskalan kallas den och med den kan man spela massor med melodier: Gubben Noa, Blinka lilla stjärna. Fast inte Vem kan segla, för den går i moll.

Då måste man använda några svarta tangenter också. Skalan är inte musiken, men den finns i musiken. Man kan börja på olika toner, spela fort eller långsamt, hårt eller mjukt, men skalan finns där hela tiden, utan att man tänker på den.

Om någon frågar mig vad kristen tro är vill jag spela en melodi, inte de åtta tonerna i skalan. Jag pekar på predikstolen i kyrkan och berättar att vi aldrig bara läser ur bibeln utan alltid tolkar den för att orden ska bli ett tilltal som berör och angår dem som kommit till gudstjänst. Eller jag sjunger en psalm som betyder mycket för mig och berättar hur det kom-

9

mer sig att den blivit viktig för mig. Ofta blir det nummer 217 om att Gud vill helighet men är barmhärtighet. Den sjunger jag när jag är ledsen över att livet är som det är, att det aldrig får vara bara bra eller vackert. Då är det skönt att Guds barmhärtighet finns, så att Gud kan finnas i det svåra eller smutsiga och omsluta det med ömhet. Det sista är förresten ett citat ur en bön.

Jag skriver den här boken till dig som vill veta mer om den kristna trons C-durskala. Jag spelar också melodier, eftersom det inte går att skriva om de enskilda tonerna utan att använda dem. Detta är inte en uppslagsbok, men en beskrivning av den kristna trons byggstenar. Samma toner finns över hela världen, men melodierna får sin prägel av att det är jag som spelar – vår tro som min, alltså. Jag är präst i Svenska kyrkan och därför spelar jag i en tradition, men jag gör det på mitt sätt. Här finns det gemensamma och det personliga.

Min förhoppning är att både du som inte är så bekant med den kristna trons innehåll, men nyfiken på den, och du som redan spelar dina egna melodier ska ha glädje av boken. Du som är nybörjare får C-durskalan, och jag hoppas du vill spela egna melodier. Du som redan spelar får en tydligare bild av skalans toner och kan utveckla ditt eget sätt att spela. Tillsammans för vi en musik vidare som levt genom århundraden genom att samtidigt bevaras och anpassas till nya förhållanden.

I den här boken delar jag upp trosbekännelsen i fler delar än man brukar göra, 24 avsnitt. Jag tar fasta på att bekännelsen är ett sammanhållet flöde. Jag kommenterar hur vissa ord återkommer och räknar till och med hur många ord som skiljer ett ord från ett annat. Men jag fäster också stor vikt vid att flödet delvis är en synvilla, eftersom det innehåller många spänningar. Trots att trosbekännelsen låter som en enkel beskrivning finns det många krångligheter. Det betyder inte att bekännelsen är misslyckad. Trots allt är det en text som

10

fungerat i nästan två årtusenden. Det är nog snarast tack vare att flödet inte stänger ute sådant som skorrar och väsnas som bekännelsen betyder något för oss. Livet består ju inte bara av vackra melodier.

Rymliga ord som ger riktning Ord är, liksom musikens skalor, fantastiska byggstenar. De kan fungera på många olika sätt. Ibland behöver språkbruket vara exakt, så att det uppstår så få missförstånd som möjligt.

Det gäller lagar och regler, medicinska råd och tekniska instruktioner. Ibland behöver ord vara rymliga, så att de kan fånga stämningar och relationer. Trosbekännelsens ord tillhör den rymliga sorten. De är beskrivningar av verkligheten som också rymmer en andlig dimension. Den handlar om männi­ skorna i den här världen och om Gud i himlen och om hur allt hänger ihop. I den här boken behöver jag använda två specialord för detta. Sådant som alla kan se, det vi kan kalla det inomvärldsliga, är det immanenta. Det som går utöver detta, men som kan anas av oss, är det transcendenta. Immanens betyder inneboende och transcendens överskridande.

Jag behöver begreppen eftersom immanens och transcendens inte uttrycker en lika stark kontrast som inomvärldslig och utomvärldslig eller som världslig och andlig. För den troende handlar det om en enda verklighet där sammanhanget mellan dem är viktigare än det som skiljer. Trosbekännelsens centrum handlar just om hur den transcendenta Guden tar plats i den immanenta världen och blir människa.

Det nära sambandet mellan immanens och transcendens innebär att påståendena i trosbekännelsen är beskrivningar av ett annat slag än påståenden som bara handlar om det immanenta. Trosbekännelsens ord talar om tillvaron genom att använda bilder som visar på vad bekännelsen handlar om,

11

samtidigt som det inte är en slutgiltig beskrivning. Bilderna både stämmer och inte stämmer. Det finns något som är likt och något som är olikt. Sådana bilder kan kallas analogier.

Att Gud är i himlen betyder inte att Gud är en varelse som bor på en stjärna, men det betyder att Gud inte är begränsad till jorden.

Trosbekännelsen uttrycker vår tro, men vilka är »vi« i den här boken? Det är alla som använt den sedan 200-talet, alltså en ofattbart lång kedja av människor som levt under väldigt olika förhållanden. De finns alltid med när man skriver om trosbekännelsen. Det har också alltid funnits teologer som tolkat och förklarat vad den betyder. I den här boken kommer jag att nämna några av dem som format den kyrkofamilj Svenska kyrkan tillhör, den lutherska. Men jag kommer också att referera till nutida teologer som har betytt mycket för mig genom sina böcker. Bland dem finns det flera som kommer från andra kyrkofamiljer. Jag tycker att många behöver vara med när vi reflekterar över vår tro. »Vi« som tillsammans bekänner »vår tro« är alltså inte en skarpt avgränsad grupp i den här boken. Jag hoppas att du ska uppleva det som ett inbjudande vi, som bejakar olikheter och oenighet. Jag skriver om »oss« utan att förutsätta att alla håller med om allt. Jag skriver också om min egen tro utan att förutsätta att den är helt unik. Det finns både ett utrymme och ett samband mellan den gemensamma bekännelsen och den egna tron. Det innebär också ett avstånd som kan vara besvärligt att hantera. Tillhörigheten till den kristna tron är inte olik vår tillhörighet i släkt och familj – den är påtaglig, men inte bara enkel. Ibland är den obekväm. Jag tror inte att det är meningen att vi ska absorberas av trosbekännelsen, jag tror att det rent av är meningen att den också ska bjuda motstånd. För mig är det försvårande att trosbekännelsen är patriarkal, att språket är så konkret och att kyrkan bekänner

12

sig själv. Detta är en av anledningarna till att jag blev teolog, att det finns sådant jag inte kan sluta att brottas med och att det samtidigt är meningsfullt att göra det. Att reflektera över trosbekännelsen ger en del svar, men reser också nya frågor.

Trosbekännelsen är en sammanfattning av den kristna trons innehåll, men det finns också många andra uttryck och gestaltningar. När jag undervisar om kristen tro utgår jag, som sagt, oftast från något annat och använder trosbekännelsen som bakgrund för det jag säger. I den här boken utgår jag från trosbekännelsen och tar med mig teologiska resonemang i en dialog med bibeltexter och psalmer. Bibeltexterna läses av ännu fler än dem som läser trosbekännelsen. Psalmer är inte så välkända längre, men de är gemensamma ändå. De är delar av ett kristet sammanhang och hjälper mig när jag ska skriva om utrymmet mellan den gemensamma tron och den personliga.

När jag för dialog med bibeltexter i den här boken är det alltså inte för att visa att bibeln har rätt eller att jag har rätt, eftersom det stämmer med bibeln. Bibeln bär vår gemensamma och levande tradition. Den är en textsamling som lästs på olika sätt i olika tider, den är en källa som ständigt utforskas.

I min bok Levande teologi har jag skrivit mer om hur den egna teologin, eller gudspratet, kommer till. Det sker när dörren till den samlade erfarenheten av livet och tron har öppnats, och jag känner igen sådant jag själv varit med om eller får min erfarenhet fördjupad. När jag reflekterar över innehållet i min tro är det därför inte något strikt privat, det är ett uttryck för att jag tillhör en gemenskap som sträcker sig över tid och rum.

Min tro vilar inte på trosbekännelsen, den vilar i att jag känner igen det bekännelsen pekar på. Jag tror inte att Jesus har uppstått för att det står så, utan för att jag mitt i en förtärande oro för mitt barn, nästan omedvetet, viskat »Gud, hjälp!« och känt en värme och en närvaro som tröstat och stärkt. Bönen tas emot av någon som går bredvid mig. Den upplevelsen är

13

inte immanent utan transcendent, men den börjar här i det alldeles vanliga.

Bekännelsen är på samma gång en förkortad berättelse och ett slags kom-ihåg-lista. Den är en plats där många samlas och kommer till ro samtidigt som den ger visioner av rättvisa och möjligheter till nystart som pockar på engagemang. Bekännelsen ger en karta över hela tillvaron, och den fungerar som en kompass som hjälper oss att söka svar på de djupaste frågorna i en viss riktning. Den är ett gemensamt hem att komma till, och den är tecknet på en tillhörighet som man kan bära med sig, som ett pass. Den är ett fönster mellan immanens och transcendens, och den är en skala som kan forma många melodier – en del har aldrig spelats förut. Välkommen med till kyrkan, där bekännelsen just ska till att läsas! 1

14

15

trosbekännelsen blir ett sammanhang för den

som stämmer in i den, ett gemensamt hem med rum för var och en.

16

1 Vi tror

Samla, avgränsa och ge utrymme Det blir högtidligt när trosbekännelsen ska läsas i kyrkan. Det går till på samma sätt vare sig det är ett dop eller en högmässa.

Prästen inleder med en uppmaning att delta. Alla reser sig och man hör prästens till en början ensamma stämma fyllas på med andra röster. Några tittar framåt och är vana vid orden, men de blir allt färre. Andra läser innantill och känner igen sig här och där. Ganska många är obekväma och vet inte riktigt hur de ska göra.

En konfirmand gick direkt fram till mig när hon kom ut från sin första högmässa. Hon visste ju att konfirmationsundervisningen skulle handla om den kristna tron. Var det detta som avsågs? Varför förväntades hon läsa med i på förhand bestämda ord och vad skulle det i så fall betyda? Hon undrade varför vi krånglade till det och inte bara sa att vi trodde på Gud. Det skulle hon också kunna säga, men hur skulle hon kunna ge en så lång beskrivning? Hon blev inte imponerad av att trosbekännelsen lästes gemensamt. Hur kom det sig att så många kommit fram till samma sak? Hon misstänkte att folk inte var ärliga, att de som läste med i bekännelsen inte trodde på allt detta. Samtidigt verkade det absurt om något som hade en så högtidlig inramning i själva verket bara var ett slags teater.

Konfirmandens frågor har stannat kvar hos mig. När man vant sig vid att läsa med kan man glömma bort att det finns

17

mycket som behöver förklaras och att vi behöver samtala om vad vi menar. Trosbekännelsen sammanfattar och avgränsar den kristna tron, den håller samman en gemenskap och den är beroende av att enskilda personer läser med.

Trosbekännelsen är en samlingspunkt för kristna genom alla tider och över hela världen. Den apostoliska trosbekännelsen, som jag utgår från i den här boken, har använts vid kristna dop sedan 200-talet. Den börjar med skapelsen och slutar med himlen, precis som bibeln börjar med berättelsen om hur allt kom till i Första Moseboken och slutar med Uppenbarelsebokens vision av nya himlar och en ny jord.

Trosbekännelsen är en kort gemensam berättelse om vad vi tror på i den kristna kyrkan. Den är inte en checklista där varje rad måste vara godkänd för att man ska få stanna kvar under gudstjänsten. Men den är en kom-ihåg-lista för vad kristen tro handlar om.

Eftersom trosbekännelsen samlar de kristna avgränsar den oss också mot andra. Vi har gemensamma rötter med judendomen och islam, men bara vi tror att Jesus är Guds son. Det kan göra det svårt för människor som oroas av motsättningar mellan religioner att läsa med. Det är ett faktum att skillnaderna mellan religioner är laddade och att frågan hur vi hanterar dessa blir allt mer angelägna. Vi vet att de har en roll i många av världens konflikter: Syrien, Irak, Pakistan, Israel, Palestina.

Kan vi med gott samvete fortsätta att bjuda in människor att läsa med i vår bekännelse?

För mig är det avgörande hur vi ser på avgränsningen. Kristen tro är en del av min identitet, och jag måste ta ansvar för hur jag handskas med den tillsammans med de andra som stämmer in i bekännelsen. Som jag ser det, är det omöjligt att leva helt utan tillhörighet till sammanhang som man delar med andra, men det behöver inte medföra avståndstagande från dem som tillhör andra sammanhang.

18

I Sverige diskuterar vi inte gärna religion i det offentliga.

När mångfaldsfrågor debatteras handlar det om etnicitet och kultur, men sällan om religion. Många tror att det bara leder till konfrontation och konflikt om man börjar debattera tro.

Jag tror att risken för konflikt är mycket större om man inte pratar om religion offentligt. Dessutom behöver fler känna till att det hela tiden förs respektfulla – och ibland också förtroliga – samtal mellan dem som tror olika.

Det finns en tradition av att lämna varandra i fred med religiösa olikheter. Jag önskar att det vore mer som i politiken. Åsiktsskillnaderna är viktiga när vi röstar på ett parti i stället för ett annat, men det behöver inte betyda att de som röstar annorlunda är våra fiender. Demokratin bygger på att vi kan samverka med dem som tycker annorlunda. Samtidigt är det riktigt att olikheterna kan leda till våldsamma konflikter. Det är en ständig utmaning för samhällen att bejaka mångfald och förhindra att detta leder till motsättningar. Kunskap om hur andra lever och tänker ökar respekten mellan människor. Det gäller både politik och religion, och där har alla ett ansvar.

Religiösa människor förenas många gånger av sin andlighet på ett sätt som överbryggar andra olikheter. Ett exempel är att företrädare för olika religioner har ett gemensamt engagemang för klimatfrågans allvar. Religioner är känsliga för etiska utmaningar. Gudstron kan också förena människor som lever under vitt skilda villkor. Inom alla världsreligioner känner vi till hur våra trossyskon har det i andra delar av världen. Religiösa företrädare är naturligtvis inte de enda som vet hur klimatförändringarna drabbar dem som redan har det svårt, men de håller nära kontakt med de mest utsatta och med varandra.

Religiösa företrädare har ofta ett särskilt bidrag till globala etiska utmaningar, eftersom de religiösa traditionerna kombinerar uthållighet och hopp. Vi håller tidigare gene-

19

rationers berättelser levande på ett sätt som ger perspektiv på dagens utmaningar. Även om varje generation möter nya problem vet vi att de som funnits före oss klarat av sina. När människor söker sig till kyrkan för att tända ljus i samband med kriser och katastrofer är det en påtaglig tröst att andra kommit dit i århundraden och gjort samma sak. Ytterst vilar uthålligheten i gudstron. Vi hoppas på en Gud som vill mänskligheten väl. Vi förenas i en tillit till morgondagen, även om det verkar mörkt.

Att »vi« bekänner »vår« tro innebär alltså inte att vi tar avstånd från andras bekännelse, men att vi formulerar vår egen. Vi som samlas kring en bestämd formulering av tron är inte heller någon tydligt avgränsad grupp. Vi är alltid fler än de som just där och då stämmer in i texten. Vi som har samma bekännelse tillhör olika kyrkor och samfund. Olika delar av bekännelsen är olika viktiga för oss. Kristna är inte någon enhetlig grupp.

Det betyder att trosbekännelsen blir ett sammanhang för den som stämmer in i den, ett gemensamt hem med rum för var och en. Att stämma in i trosbekännelsen är ett personligt ställningstagande, men bekännelsen är inte personlig i betydelsen »detta är det viktigaste i min tro«. Den uttrycker att jag är del av det stora sammanhang som utgörs av alla dem som förenas i denna bekännelse.

Det finns förstås ett nära samband mellan »jag« och »vi«.

När jag läser med, eller stämmer in, i trosbekännelsen är det min röst som förenas med de andras. Trosbekännelsen kan också börja »jag tror«. I kyrkans historia finns båda formerna.

Det latinska namnet på trosbekännelsen är credo, som betyder just »jag tror«. Oavsett vilken inledning som väljs är jag en del av ett vi som tillsammans uttrycker sin tro.

Ett sådant jag, som i stor utsträckning är en del av ett vi, har blivit lite udda i vår individualistiskt präglade tid. Det

20

finns ett intresse för det personliga som ofta är större än för det gemensamma. Enskilda personer som är med i en rörelse är intressantare än rörelsen i sig. Partiledarna är viktigare än partiprogrammen och författarna viktigare än böckerna.

När jag funderar över relationen mellan jag och vi i bekännelsen kommer jag att tänka på vad litteraturvetaren Ingrid Elam skriver om självbiografier. Det ges ut många sådana.

Ibland får vi historien berättad ur en verklig persons synvinkel, ibland är huvudpersonen bara delvis densamma som författaren. Vad säger detta om vår tid?

Allt fler berättelser är föregivet eller fiktivt självbiografiska utan att det jag som uppträder i dem behöver vara ett tecken på en allmänt tilltagande jagcentrering. Det kan också vara ett uttryck för att något gått förlorat, ett centralperspektiv, ett kollektivt sammanhang, eller en världsbild.

När jag läser om det förlorade centralperspektivet tänker jag att trosbekännelsen verkligen behövs! Jag tycker att det är värdefullt att individen lyfts fram och att vi inte låter oss styras eller förminskas av gemensamma förväntningar och ideal.

Men vi behöver det gemensamma också: världsbilder, kartor över livet och kompasser som vi vet har fungerat för andra.

Där kan vi både vila oss och låta visionerna sporra oss till handling. Handlingen kräver just det självständiga engagemanget, visioner måste bäras av personer som gjort dem till sina. Det måste finnas ett samband mellan den gemensamma bekännelsen och den egna tron. Detta är vad jag vill uttrycka genom att kalla den här boken Vår tro som min: levande tros­ bekännelse. De ord som förmår förena människor är inte de noggrant definierade, utan de ord som är tillräckligt rymliga för att tillåta olika tolkningar.2

21

vår tro som min

Cristina Grenholm är kyrkosekreterare och chef för Sekretariatet för teologi och ekumenik på Kyrkokansliet i Uppsala.

cristina grenholm

”Låt oss stämma in i kyrkans bekännelse”, säger prästen när trosbekännelsen ska läsas i gudstjänsten. Vad innebär det att stämma in? Kan jag läsa med även i de ord jag är obekväm med?

Cristina Grenholm vandrar igenom den apostoliska trosbekännelsen, som varit en samlingspunkt för kristna över hela världen i snart tvåtusen år. Den börjar med skapelsen och slutar med himlen. Författaren låter bibeltexter och psalmer, traditioner och teologer, kyrkans tro och den egna mötas i resonemang som inbjuder till tankar och samtal.

vår tro som min

levande trosbekännelse

cristina grenholm 9 789152 634363

cover_vartrosommin141203.indd All Pages

2014-12-11 14:51