9789152310991

Gruvans gåta

Det är vår, träden knoppas och vitsipporna

Helena Bross & Johan Egerkrans

blommar. Överallt är det vår – utom runt Svartsjön. Där är alla växter vissna och döda. Har naturen blivit förgiftad?

Bianca och Teo följer med på en cykelutflykt.

De kommer till ett övergivet torp och en gammal gruva. Vad är det som döljer sig i gruvans mörker? Och vem är den svartklädda kvinnan som visar sig då och då?

Det här är den tredje boken i serien om Svartskogens hemligheter - berättelser på gränsen mellan saga och verklighet.

ISBN 978-91-523-1099-1

(523-1099-1)

Gruvans gåta_omslag.indd 1

2015-01-23 15:23

Gruvans gåta Söndagsmorgon

4

På okända vägar

7

En böjd gestalt

10

Den gamla gruvan

15

Pojken i trollberget

20

En port till det okända

25

Tre knackningar

30

Ett gammalt industriområde

34

Där tiden har stått still

37

MIX Kemi

40

Millevis oro

43

Död strand

48

Provtagning

51

Ner i underjorden

56

Vattnets vägar

60

Gifttunnor

66

Vad har hänt med Råda?

70

DöDskallemärket

76

Bloss i mörkret

82

Gruvans gåta_inlaga.indd 2

2015-01-23 15:21

Gruvfrun

89

Flytta spr채ngsten

95

Uppe igen

98

Livet 책terv채nder

Gruvans g책ta_inlaga.indd 3

101

2015-01-23 15:21

Ner i underjorden Torpet är en stuga inne i skogen där Torbjörns mamma, Signe, bodde när hon var liten. Nu är hon gammal och bor på sjukhemmet. Torbjörn har rustat upp det gamla huset och brukar vara där på helgerna och på sommaren.

Nu gick Bianca och jag stigen bort mot stugan och gav hela tiden noga akt på naturen omkring oss.

När vi kom en bit bort från sjön såg det lite bättre ut. Pyttesmå grässtrån spirade vid sidan av stigen.

Blåbärsriset och björkarna hade fått små löv. Det var tydligen bara området runt sjön som var drabbat.

Solen lyste ner på stugan och vi satte oss på den gamla bänken utanför och pustade ut.

– Vågar vi ta lite vatten? undrade Bianca.

– Jag tror det, sa jag. Här ser ju naturen ut som vanligt.

Det finns en brunn på gårdsplanen och på en spik på stugväggen hänger alltid en mugg om det är någon som blir törstig. Bianca hämtade muggen och jag lyfte på locket. Hon böjde sig ner och fyllde muggen och gav den till mig. Jag drack och fyllde den sedan igen och gav den till henne.

56

Gruvans gåta_inlaga.indd 56

2015-01-23 15:22

– Hallå där, hör ni inte att jag pratar med er? sa plötsligt en vresig röst bakom oss.

Vi ryckte till och såg oss om. Den där rösten kände vi igen, det var ju Grue som vi träffat i höstas. Han tillhör det underjordiska småfolket och han och hans familj är närmaste grannar med stugan. De bor alldeles under stuggolvet och de skrämde nästan slag på oss när vi sov över i torpet en gång.

– Nu hör vi dig, Grue, sa jag. Du vet ju att vi måste dricka av vattnet först.

Vattnet i brunnen är mycket speciellt, för när man har druckit av det kan man plötsligt se och höra saker som man inte lägger märke till annars.

– Det var då för väl att ni hör mig nu, sa Grue.

Förra gången ni kom hit var jag inte alls glad att se er, men nu har jag förstått att ni kanske kan hjälpa oss. Jag har saker att berätta och nu vill jag att ni följer med ner till oss!

Jag tittade på Bianca och såg rädslan i hennes ögon. Det kunde vara farligt att följa med de underjordiska ner i deras gångar. En gång hade vi gjort det och det höll på att sluta illa.

– Jag ser nog att ni kanske inte vågar, sa Grue.

Men ni kan lita på mig. Jag tänker inte hålla er kvar där nere, hur skulle ni då kunna hjälpa oss?

57

Gruvans gåta_inlaga.indd 57

2015-01-23 15:22

58

Gruvans g책ta_inlaga.indd 58

2015-01-23 15:22

Vi såg på varandra igen och kände att vi måste våga. Det hade känts bättre om Millevi varit med, men nu var vi ensamma med Grue. Vi gick med honom bort till den stora stenen bakom stugan. Han la handen mot stenen och då öppnades en dörr till en underjordisk gång. Den ledde neråt och facklor brann på väggarna. Vi klev in, Bianca först och sedan jag. Grue gick sist och stängde till om oss.

59

Gruvans gåta_inlaga.indd 59

2015-01-23 15:22

Vattnets vägar Så fort vi kom in i gången hörde vi stoj och skrik.

Det lät som en massa ungar som lekte och rasade runt. Grues egna barn Gunne och Ganna hade vi träffat tidigare, men det lät som om de var flera stycken här.

– Ja, det är ett elände här nere just nu, sa Grue.

Kom in i storstugan ska ni få se!

Vi steg in i ett stort rum som var fullt med småfolk, både unga och gamla. De höll allihop på att sätta sig kring det stora matbordet. Där stod en ångande gryta och en korg med nybakat bröd. När vi kom in stannade alla i rummet upp och tittade på oss. Barnen kröp under bordet och satt där och glodde nyfiket. Vi kände igen några av dem, för vi hade träffat dem i skogen tidigare.

– Men får vi storfrämmande, så roligt! sa Gruemor.

Var så goda och sitt och ta för er av maten.

– Nej, mor, sa Grue. Vi ska inte bjuda dem på mat i dag.

– Inte bjuda på mat …? sa Gruemor. Men ser det inte gott ut?

Hon rörde med sleven och i grytan och la upp en portion. Det doftade verkligen underbart. Ett av

60

Gruvans gåta_inlaga.indd 60

2015-01-23 15:22

61

Gruvans g책ta_inlaga.indd 61

2015-01-23 15:22

de små barnen kom och sträckte fram en bit färskt bröd mot Bianca. Men hon skakade på huvudet.

– Efter vår pratstund måste de i väg, sa Grue.

Bianca och jag drog en lättnadens suck. Vi visste att om man tar emot mat av de underjordiska så blir man kvar där nere för evigt. Även om man tackar nej, börjar de truga och fresta och det kan vara svårt att stå emot.

– Se er om här! sa Grue och slog ut med armen.

Ni anar inte hur besvärligt vi har det. Just nu bor vi femton personer i vår lilla håla. Bille och Billemor har varit tvungna att flytta hit med hela sin släkt.

– Ja, ungdomar, sa Bille. Ni har ju varit hemma hos oss en gång, minns ni det?

Bianca och jag nickade och jag rös lite, för det var där jag fick ett bröd som jag så gärna ville bita i.

– Då vet ni vilka fina gångar och rum vi har. Men nu kan vi inte bo där, för barnen blir sjuka. De har fått hosta och eksem över hela kroppen. Och gammelfarmor här, hon har börjat tappa håret.

Nu såg jag att några av ungarna var bleka och hade såriga utslag i ansiktet. En av dem andades rosslande och hostade då och då. Gammelfarmor satt liten och krokig på en bänk. Nu drog hon av sig sjalen som hon hade på huvudet.

62

Gruvans gåta_inlaga.indd 62

2015-01-23 15:22

– Titta, snart är jag alldeles skallig! Jag som hade så fint, tjockt hår.

– Men vad beror det på? undrade Bianca.

– Vi tror att det har med vattnet att göra, sa Bille.

Det finns en underjordisk källa i vår håla, men nu vågar vi inte dricka ur den, för vi tror att vattnet är förgiftat. Grue och Gruemor har låtit oss flytta hit och nu mår i alla fall barnen lite bättre.

– Varifrån får ni ert vatten? frågade jag Grue.

– Vi brukar ta vårt vatten ur brunnen på gårdsplanen, sa Grue. Torbjörn har inget emot det.

– Men varför är det här vattnet bra när deras är dåligt? frågade Bianca.

Grue log ett snett leende, ett sådant där leende som avslöjade att han tyckte att vi var lite okunniga.

– Den som bor under jorden vet mycket om vatten, sa han.

Vattnet letar sig fram genom sprickor i berget och genom gruset i åsarna. När det regnar rinner det ner och tar olika vägar beroende på hur det ser ut under marken. Vårt vatten kommer inte från samma håll som deras vatten.

63

Gruvans gåta_inlaga.indd 63

2015-01-23 15:22

– Men hur är det med vattnet i Svartsjön? frågade jag. Varifrån kommer det?

– Från två håll, sa Grue. Dels från väster och dels från öster.

– Nu är vi öster om sjön, eller hur? frågade jag vidare.

– Det stämmer, sa Grue.

– Men Billes familj bor väster om sjön, visst är det så? sa Bianca.

Grue nickade.

– Väster om sjön och alldeles runt sjön, visst är det där som träden inte slagit ut? undrade jag.

– Ja, så är det, sa Grue. Jag tror att ni börjar förstå ett och annat.

– Ni tror att giftet kommer med vattnet och att det gör både träden och levande varelser sjuka, eller hur? frågade Bianca.

– Just precis, sa Grue. Och giftet måste ha med människor att göra, det har aldrig funnits här tidigare. Vi skogsvarelser håller inte på med sådant.

Vi är rädda om allt som lever.

– Torbjörn och Samir har tagit prov på vattnet, sa jag. Vi hoppas att vi får veta vad det är så att vi kan hjälpa er.

– Hoppas det, sa Grue.

64

Gruvans gåta_inlaga.indd 64

2015-01-23 15:22

Han följde med oss upp och sa adjö vid stendörren.

Han var sig inte lik, vi var vana vid att han var sur och tvär. Nu såg han väldigt trött och bekymrad ut.

Bianca och jag var bedrövade när vi cyklade hem.

Vi hade lovat att försöka hjälpa till, men skulle vi kunna det?

65

Gruvans gåta_inlaga.indd 65

2015-01-23 15:22

79

Gruvans g책ta_inlaga.indd 79

2015-01-23 15:22

Sanoma Utbildning Postadress: Box 30091, 104 25 Stockholm Besöksadress: Alströmergatan 12, Stockholm Hemsida: www.sanomautbildning.se E-post: info@sanomautbildning.se Order/Läromedelsinformation Telefon 08-587 642 10 Telefax 08-587 642 02 Redaktör: Maria Renck Grafisk form: AB Typoform Omslag: Johan Egerkrans/AB Typoform Illustrationer: Johan Egerkrans Gruvans gåta ISBN 978-91-523-1099-1 © 2015 Helena Bross och Sanoma Utbildning AB, Stockholm Första upplagan Första tryckningen Kopieringsförbud!

Detta verk är skyddat av lagen om upphovsrätt. Kopiering utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt Bonus-Presskopias avtal, är förbjuden.

Sådant avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet. För information om avtalet hänvisas till utbildningsanordnares huvudman eller Bonus-Presskopia. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare.

Tryck: Livonia Print, Lettland, 2015

108

Gruvans gåta_inlaga.indd 108

2015-01-23 15:22

Gruvans gåta

Det är vår, träden knoppas och vitsipporna

Helena Bross & Johan Egerkrans

blommar. Överallt är det vår – utom runt Svartsjön. Där är alla växter vissna och döda. Har naturen blivit förgiftad?

Bianca och Teo följer med på en cykelutflykt.

De kommer till ett övergivet torp och en gammal gruva. Vad är det som döljer sig i gruvans mörker? Och vem är den svartklädda kvinnan som visar sig då och då?

Det här är den tredje boken i serien om Svartskogens hemligheter - berättelser på gränsen mellan saga och verklighet.

ISBN 978-91-523-1099-1

(523-1099-1)

Gruvans gåta_omslag.indd 1

2015-01-23 15:23