Page 1

Johan E. sköld — I Herrans namn­

1


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

I Herrans Namn av Johan Sköld

Johan E. sköld — I Herrans namn­

I Herrans namn Till minne av min farmor Alva, som avled 94 år gammal under denna berättelses tillkomst

1:a upplagan Förlaget Orda AB 2012 © Johan Sköld 2012 Omslag: Okapi-Grafik Typografi: Palatino Utgiven av Förlaget Orda AB Tryckt i Polen 2012 ISBN 978-91-7497-006-7

www.forlagetorda.se

2

3


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Lördag morgon, strax efter midnatt den 23 september Smärtan som följt henne som ett svart moln så länge hon minns börjar skingras. Länge grät hon sig till sömns, saknade föräldrarna, deras trygga dofter, varma närhet. Nu har saknaden äntligen ersatts med ilska, på gränsen till hat. Jävla mamma! Patetisk världsförbättrare som offrat allt inklusive sitt enda barn för att bygga skolor i U-länder, eller som nu senast rädda en indianby längs Apurefloden. Apure, en jävla rännil som knappt någon hört talas om ens i Venezuela. Allt för att göda sitt jävla ego. Och lilla pappa, ständigt steget efter morsan med sin Gitanes i mungipan, lönlöst protesterande mot vansinnet. Fotografierna där mamma pratar med äckliga tandlösa gamla gummor, kramar små fula barn eller håller någon loppig byracka i famnen är på väg att kväva henne. Det självgoda leendet på bilderna svider som eld. Kanske skulle hon kasta dem åt helvete, men de blir kvar, som något slags självplågeri. Men nu är det någon annan som fyller hennes tankar. Han som driver smärtan ur hennes kropp, får henne att skratta och älska. Livet har fått mening och glädje, tillslut. Det är de nu – han och hon. Hon ser hans ansikte framför sig när hon dansar hemåt i natten. Det bubblar och munnen vill inte sluta le. Lyckan sprider sig till mellangärdet, drar med sig resterna av smärta, kvillrar genom kroppen, bubblar genom porerna och virvlar iväg genom natten som lycklig sockerdricka. Fullmånen och molnen får natten att växla mellan upplyst och kompakt svart, men mörkret gör henne ingenting. Den hon inte ser, ser inte henne, osynlighetens trygghet. På natten kan hon leva ut till hundra procent. En reva i molnen lyser upp landskapet när hon närmar sig

bron över sjön. Här blåser det mer och hon kan höra vågorna slå mot stenläggningen. Bron, där allt började. Här gav han henne den första kyssen. Mmmm! Vinden kyler. Under den tunna koftan har hon bara en blus och blåsten från sjön är kall och fuktig. Därborta, efter bron, blir det lummigare igen. Där kommer vinden inte åt lika mycket. Samtidigt tar asfalten slut och en halv kilometer grusväg tar vid. Grus… Hon smakar på det äckliga ordet. Är man uppväxt på asfalt och kullersten vänjer man sig aldrig vid detta lantliga elände. Varför placerade de henne här? För att mamma gick här som barn? Kommer hon att göra likadant själv när hon får barn? Aldrig! Förbannade jävla kärring! Så fort hon tagit studenten bär det av till Paris, städernas stad. Hon har bantat i ett år och redan står två agenturer och rycker i henne. Hennes älskade har lovat att följa med. Tillfället ska inte gå dem ur händerna. Strax innan själva bron är asfalten märkligt hårdare och hennes steg hörs tydligare. Det är ett ljud hon älskat sedan hon som liten hörde farmors klackar när de promenerade tillsammans i centrala Reims i Frankrike. Där hos farmor tillbringade hon mycket av sin barndom. Redan då lämnade mamma bort henne så ofta hon kunde. Hon har länge undrat vad den skatan skulle ha barn för om hon inte ville ta hand om det? Farmor, nätta, fåfänga och eleganta farmor Etienne är fortfarande hennes idol. Fransyska ut i fingerspetsarna som trots att hon är nästan åttio aldrig visar sig omålad, som spenderar snuskigt mycket pengar på krämer, behandlingar, kläder, skor och annan lyx. Det var av farmor hon fick sina första klackskor till foträta mammas förfäran. Sedan dess har hon övat på att gå elegant. Numera övar hon att gå som en modell. Hon glider fram med spänst i stegen med fötterna på en linje och höfterna i jämn svängning. Ännu så länge mest när ingen ser, men i fantasin följer ljuset henne längs catwalken där fotografer och världskändisar trängs med modeorakel och förmögna kvinnor. Hårt sminkad, trådsmal och draperad i extrema designerplagg lever hon ut sin dröm. Nu, ensam i natten i sitt lyckorus kan hon inte hålla sig utan börjar svänga på höfterna, sträcker på stegen, stannar, gör en snygg vändning, vilar på höften och låtsas att publiken ser på

4

5

Prolog


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

henne, känner beundran och bekräftelse i deras blickar innan hon nonchalant knycker på nacken och börjar gå åt det håll hon just kom från. Tio meter bort gör hon en ny vändning, ser åter ut över sin låtsade publik innan hon fortsätter sin vandring hemåt. Hon ryser vällustigt åt sina fantasier. Tillsammans med fåfängan är de en härlig last! Får henna att vilja sjunga. Det börjar som ett trevande nynnande, men efter några takter kommer sångtexten till henne och hon sjunger för full hals. ”I feel pretty, Oh so pretty. I feel pretty and witty and bright, And I pitty any girl who isn’t me tonight.” Fullt upptagen i sin euforiska sång och sina danssteg varken ser eller hör hon hur en person materialiserar sig ur mörkret bakom henne. ---

Soffan knarrar när han vrider sig för att hitta en bekvämare ställning. Det är skumt, lamporna i lägenheten är släckta, det enda ljuset silar in från fönstret. Ensamheten känns bättre så, kryper inte lika nära. I skymningen anar han vardagsrummets konturer. Hyllorna med böcker han inte läst på ett halvt liv, den öppna spisen som bara används på nyår när han och Lovisa smälter bly. Krukorna i fönstren hans mor ställt hit. Torra blommor han pliktskyldigt vattnar när han kommer ihåg. Det är i alla fall städat. En doft av såpa. Minner om farmors kök. Genom ett öppet fönster hör han ljudet från Stora Torget, Norr­ täljes gamla hjärta varifrån en gång allt utgick. Då, innan man byggde lågprislador längs utfarterna som dränerade stadskärnan på allt liv. Här i centrala stan, som i hans eget liv, härskar ett begynnande vakuum. Kriminalinspektör Germund Askerfeldt väcks ur sin självömkan av ett ljud. Förvånad inser han att han knappt känner igen dörrklockan längre. I spegelbilden på väg ut i hallen möter han sin skugga när han hasar för att öppna. Det var länge sedan han var en av de som räknades, grabben som älskade kläder, hängde på disco och visste allt om det senaste oavsett genre. Nu bryts bara hans lunk av de dagar han har sin dotter, av joggingrundorna för att hålla sig i form, av nya påhitt från traktens kriminella klientel. ”Säkert en säljare”, hör han sig säga när han vrider om dörrvredet. Utanför i trapphuset står en man i dryga sjuttioårsåldern. Trots det svaga ljuset är han nästan övertydlig, som ett väsen. Kinderna är lika äppelfriska som på en tomte i Coca Colas julreklam. De blir stående och betraktar varandra på någon meters av­ stånd. Avvaktande. Som om båda väntar på att den andre ska säga något. ”Visst är det du som är JP Askerfeldts pojk?”, frågar gubben tillslut. ”Jag såg dörrskylten!” Han mönstrar gamlingen, det är något bekant med honom, med rösten.

6

7


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning ”Kanske. Vem är det som frågar?”, svarar han tillslut. ”Sven Wikström”, säger gubben med allvarlig min och räcker fram en stor näve. ”Jag är gammal lots och arbetade med JP på lotsplatsen i Furusund. Det är inte många som heter Askerfeldt.” ”Han var min farfar. Jag heter Germund.” ”Jaså, är det du som är tullsnok?”, säger Sven Wikström och mönstrar honom ännu allvarligare. ”Du är jävligt rödhårig i alla fall, precis som han.” ”Jag funderade på det, men blev polis istället...” ”Ska du ha kaffe?”, frågar den gamle mannen utan att kommentera Germunds yrkesval ytterligare. ”Jag har flyttat in på bottenvåningen.” ”Jag kan bjuda på kaffe annars”, svarar Germund, inte utan viss nyfikenhet. Gubben tittar utforskande på honom i det skumma ljuset. ”Nej, kom ned till mig, här får man väl inte röka?” Mannen väntar inte på svar, utan försvinner nedför trappan. Halvvägs stannar han och vänder sig om. ”Jag bor i Gillbergs lägenhet. Hon var kusin med min mor.” Germund blir stående och ser honom försvinna. Det var modigt att bara knacka på sådär. Kanske är det så när man börjar bli gammal, att man inte har så mycket tid för att analysera och grubbla, fundera över var alla tog vägen. Man blir tvungen att ta för sig. Innan allt är slut.

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Fem minuter senare står han utanför gubbens lägenhet. På något sätt känner han sig förväntansfull. På vad är svårt att säga. Sven Wikström öppnar direkt när han ringer på, men säger inget utan vänder bara och går före in i köket. Efter några steg känner Germund igen doften av piprök och nykokt kaffe. Det luktar farfar. Borkum Riff. ”Slå dig ned”, säger Sven och pekar på en pinnsoffa. ”I den soffan har du suttit många gånger när du var en liten snorvalp. Du och JP med samma röda hår på skallen, fast han hade ju mustasch.” Lägenheten är sparsamt eller snarare spartanskt möblerad. Ett köksbord, pinnsoffan och två stolar. Genom en dörr ser han en säng och en soffa med ett soffbord och en fåtölj. Allt riktat åt

samma håll. Antagligen för att en TV döljer sig där han inte ser. Tapeternas nötta blekta yta förstärks av stora oblekta rektanglar där Gillbergs hängt tavlor eller haft större möbler. Det som förvånar är avsaknaden av flyttkartonger trots att gubben just flyttat in. ”De flesta möbler från Yxlan har jag givit till ungarna”, säger Sven, som svar på den outtalade frågan. ”Resten har jag kastat. Vill jag sitta och se på gammal skit har jag kvar stugan på Gräskö. Det var där min Elsa växte upp.” Ett stråk av vemod sveper under några sekunder över den gamle mannens ansikte. ”Bröstcancer”, säger han lågt. ”En jävla sjukdom. Tog na’ på två år. Hon hann knappt gå i pension så var hon borta.” Germund nickar och försöker möta hans blick, men han slår undan den. Det är tydligt hur plågad den är. ”Berätta om farfar”, försöker han, för att byta samtalsämne. De blir sittande tysta en stund innan Sven vänder blicken mot honom. Ögonen är röda. ”JP ja”, säger han eftertänksamt. ”Han var ju femton-tjugo år äldre. En bakslug en. Tyckte nog att jag var en riktig snorunge i början.” ”Farfar tyckte alla var snorungar”, säger Germund samtidigt som han försöker klura ut vad det är med den kärve mannen tvärsöver bordet som känns så hemtamt. Sven skakar på huvudet samtidigt som han tar upp en smal pipa ur askkoppen och stryker eld på en tändsticka. ”Dessutom kände han och alla andra till att jag egentligen ville till tullen. Farsan var ju länsman så jag ville också bli något i uniform, fast på sjön”, säger han och sätter den brinnande stickan till piphuvudet. ”Farfar ogillade tullare”, säger Germund. ”Jag tror inte han hade överdrivet rent mjöl i påsen. Det kom nog in en del som borde ha beskattats.” ”Hela skärgår’n smugglade på den tiden. Men jag var godtemplare som ung så jag drack inte. Det kanske var det som retade upp honom mest när vi först träffades. Vill du ha kask förresten?” Germund tittar förvånad på Sven Wikström. ”Du sa att du var godtemp­lare?” ”När jag var ung sa jag ju. Alla har ju varit unga och oförståndiga”, skrockar Sven och reser sig. Ur ett skåp tar han fram en etikettslös flaska. ”Fråga inte...”, säger han när Germund höjer

8

9


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning ögonbrynen. Tre timmar senare är han tillbaka i lägenheten. Det var länge sedan han var så upprymd. Sven Wikström visade sig ha ett sinne för att berätta rövarhistorier. Tydligen var hans pappa med om att utreda det så kallade ’spionmordet’ på Söderöra i början av 40-talet, när två unga fiskare sköt en kvinna som agerade kontraspion mot Tyskland för Sveriges räkning. På 20-talet jagade Svens pappa spritsmugglarkungen Algoth Niska tillsammans med tullarna, utan att lyckas förstås, men i alla fall. Själv berättade Germund om den senaste veckans kurs i bevisvärdering hos New Scotland Yard i London. Sven visade sig också vara en bra lyssnare. Tydligen var han nära att bli polis. Men att det bland annat föll på problem med att stava när han skrev den tidens antagningsprov och en oförmåga när det gällde pistolskytte. ”En märklig man”, säger Germund till sig själv innan han somnar.

10

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Kapitel 1 Lördag den 23 september. Conny Mattsson, trettiotre år gammal och lantbrevbärare från Bloka by i Roslagen, sitter camouflageklädd i ett jakttorn med utsikt över ett hygge. Gryningen har precis övergått i tidig morgon. Han har suttit länge med hårkorset parkerat i den praktfulla råbockens bröstkorg men ändå tvekat. Det är rent skottfält men han har inte lyckats förmå sig att skjuta. Tillslut låter han fingret krypa ur varbygeln, bort från avtryckaren. Istället sänker han bössan tills den vilar i knät. ’Du passar bättre bland rågetterna i skogen än i min panna’, tänker han. ’Det är många nya små rådjur kvar för dig att avla innan din tid är ute.’ Som om bocken hört Connys tankar, vänder den sig om. Deras blickar möts i en sorts gentlemens agreement, innan det stolta djuret med högt buren krona försvinner in bakom ett enesnår. Förlusten är lätt att bära, han har skjutit en liten spetsbock den här morgonen, färskt kött har han redan. Himlen är ljusblå. Luften kallt septemberkrispig men solen lovar brittsommarvärme ännu en dag. De flesta träden är i huvudsak fortfarande gröna, endaste ett fåtal har helt fällt sina löv. Känslan att ha avstått från att skjuta är märkligt nog större än den brukar vara när han skjutit. Som ung hade han aldrig låtit ett lovligt djur passera. Speciellt om den haft en så stilig trofé på huvudet. Kanske börjar han bli gammal, eller i alla fall mogna. Efter några minuter får han syn på en hare, och åter åker bössan upp. Men nej, varför då? Han har redan fem oätna harar i frysen därhemma. Det kvittrar till i mobilen i innerfickan. ’Ska vi dra?’, står det korthugget på displayen. ’Ja’ knappar han in.

11


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

En sötaktig blandning av färskt blod dallrar i luften och söker sig genom mun, näsa och svalg när den trötta Volvokombin kränger fram längs den gropiga skogsvägen. Bredvid Conny på det nedsuttna sätet ligger Svante, Connys vorsteh­hund och bästa vän. Fyrtio kilo muskler som behärskar allt från fågel- till älgjakt. Bakom ratten gnolar Connys granne och jaktkamrat Sven-Bertil Kelldahl på en sliten dansbandsmelodi. Jaktlyckan har stått dem bi. Utöver Connys lilla bock ligger ytterligare två bockar som Kelldahl skjutit, bak i bilen. Runt de uppsprättade bukarna surrar årets sista flugor trött. Efter några kilometer är de ute på stora vägen och det brutala skumpandet upphör. Conny öppnar med möda det tröga fönstret och fyller lungorna med frisk höstluft. När de passerar bron vid Sonö som sträcker sig över sjön Närdingen passar han på att luta sig ut för att dra i sig så mycket som möjligt av den friska sjöluften. I ögonvrån noterar han med förvåning någon i vattnet vid den gamla brobänken. ”Vem är det som badar nu?” ropar han för att överrösta Kelldahls gråtmilda dansbandstoner. ”Badar, var då”, svarar Sven-Bertil från framsätet samtidigt som han vrider ned ljudet. Det sprakar i den gistna bilstereon när de taktfasta tonerna av hjärta och smärta drunknar i motorsurr, gnissel och däcksljud. ”Det var någon i sjön vid bron, en tjej tror jag.” Kelldahl skakar på huvudet. ”Du har levt ensam för länge och ser bara vad du vill se”, svarar han och vrider upp radions volym igen. Conny rycker på axlarna och lutar sig tillbaka samtidigt som den trötta sångaren får ny luft. Minuterna senare är de hemma på Connys gård. Han bär in bössan och ställer ryggsäcken i köket innan han går ut och tar emot sin nyskjutna bock. Varken kropp eller horn är något att skryta med, men han gläds åt att han medvetet skonat den stora guldbocken. ”Det låg en tjej i vattnet vid bron. Det är säkert. Grön baddräkt”, säger Conny. Sven-Bertil tittar på honom och ler ett fårat leende så snuset

rinner över de bruna tänderna, genom mungipan och ner i det gråsprängda skägget. ”Du är en jävla bock Mattsson, vet du det. Tänk efter, ingen badar i september. I alla fall inte en tidig lördagsmorgon, och garanterat inte uppe vid bron, bland näckrosor, sten och bråte. Det var väl en kartong som blåst av en lastbil du såg. Gå och lägg dig nu.” Kelldahl lägger tillbaka sin gamla bössa i bagageutrymmet innan han slänger igen bakluckan med ett brak. ”Nu skall jag hem, hänga de här i kylrummet, mjölka och ge jäntans häst hö innan jag går och knoppar. Glöm det där!” När motorn motvilligt hostat igång höjer Kelldahl pekfingret till kepsskärmen innan han rullar iväg. Trots kompisens helt logiska bedömning har Conny svårt att släppa tanken. Något var det han såg, och någon kartong var det inte. Samtidigt har Kelldahl antagligen rätt, att någon badar vid gamla Sonöbron är en sensation även mitt i sommaren. Ändå blir han alltmer säker på att det var en människa han såg, eller i alla fall något som liknar en människa, kanske en skyltdocka. Och tänk om... Bilnycklarna hänger på mässingskroken bakom köksdörren. Han tvekar kort innan de åker ned i fickan. När han öppnar garageporten slås han av skillnaden mellan hans egen Volvo och Kelldahls. Trots att de är jämnåriga och en gång i tiden lackerade i samma färg är Connys bil i närmast nyskick om man jämför. Svante hoppar vant upp i baksätet. En kort vridning på nyckeln får motorn att viska igång, kanske inte silkeslent men en ocean ifrån Kelldahls tröskverk. Sekunderna senare rullar han och Svante försiktigt ut på Unungevägen. Trots att han redan tillbringat tre timmar i skogen är klockan bara halv nio när han parkerar på den gamla brobänken som går parallellt med nya bron. Doften är samma som i skogen. Sval krispig luft blandat med multnande löv. När ljudet från motorn försvinner blir det tyst, för tyst. En känsla av obehag. I den stunden är det skönt att Svante är med, även om han bara är en hund. ---

12

13


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Klockan närmar sig halv nio på lördagsmorgonen. Vid sju skulle de ha blivit avlösta, men en eldsvåda har tagit alla andra resurser i anspråk, så de har blivit kommenderade att arbeta fram till tio i väntan på att nytt folk hunnit kallas in. Polisassistent Viveka Svinhufvud ser på sin kollega Eva Alexanderssen som halvslumrar bakom ratten på Polisvolvon. För att få lite lugn och ro har de parkerat ute vid Kärleksudden. Officiellt för att spana efter tecken på langning. Men det är ett svepskäl. Alla i kåren vet att här ute har inget allvarligare än vattenmelon i skivor dealats sedan 70-talet. Men det är ett prima ställe att komma undan ett slag på under långa nattpass. Den här natten har varit som en vanlig fredagskväll. I alla fall tills någon tuttade eld på sågen i Spillersboda. Tre fyllerister har de hunnit med att lagföra. Två för störande av ordning, en för misshandel. Dessutom tre bilister som kört med varselljuset ihop med halvljus. Det senare är ungefär det mest meningslösa polisarbete man kan tänka sig. Vem blir polis för att bötfälla folk som tryckt på fel ljusknapp? Ingen! Stillsamt hissar hon ned rutan på sin sida. Havet doftar salt och friskt även såhär långt in i Norrtäljeviken. Här skulle hon kunna tänka sig att ha pick-nick med kyckling och vin. Att häcka i en polisbil i mer än tolv timmar är en annan femma. Ryggen ömmar och det svider i ögonen. I stunder som denna funderar hon ibland på sitt yrkesval. Hon hade redan en juristexamen i bagaget när hon sökte till polishögskolan. Vilket vansinne. Hade hon blivit affärsjurist skulle hon tjäna tre-fyra gånger den magra polislönen idag, arbetat fasta tider bakom ett skrivbord i dräkt och blus. Istället kämpar hon mot bus, fylleri och våld i en illasittande uniform. Värst är passen på helgkvällar och nätter. Sönderslagna hemmafruar kämpar om polisens uppmärksamhet med nedskitna tonåringar som tagit sin jungfrusil och börjat resan ned i avgrunden. För en vecka sedan skadades hennes fasta kollega, och svävar mellan liv och död efter en onödig trafikolycka. Ingen av kollegorna vet hur illa det är ställt... Hon har många gånger tänkt hur lätt det är att börja hata i det

här jobbet. ”4050 från 70”, rasslar det till i polisradion. Anropet väcker henne ur sina tankar och får Alexanderssen att börja röra på sig. ”4050, det är väl vi”, säger hon sömndrucket samtidigt som Viveka sträcker sig efter mikrofonen. ”Det stämmer”, säger Viveka och trycker in knappen. ”70 från 4050” ”Kan ni åka på ett drunkningstillbud vid Sonöbron mellan Edsbro och Skebobruk”, frågar den metalliska rösten. Alexanderssen ser på henne med rödsprängda ögon. ”Måste vi?” ”Om de haft någon annan skulle de inte anropa oss, då hade vi redan varit lediga”, svarar Viveka och trycker åter in sändknappen. ”70 från 4050, uppfattat, vi åker.” ”Ingen återvändo alltså”, mumlar Alexanderssen och vrider om startnyckeln. ”Fy vad jag är trött!” Samtidigt som de rullar iväg genom Norrtäljes högburna villaområde Kvisthamra sneglar Viveka på kollegan. Det är bara någon månad sedan Alexanderssen började sin tjänstgöring vid Norrtäljepolisen och mindre än en vecka sedan hon ryckte in och började arbeta ihop med Viveka. De är varandras raka motsatser. Eva, blond, liten och nätt, Viveka, lång, brunett och muskulös. Ändå kommer de väl överens redan efter bara några arbetspass. Kanske beror det på att de har samma sorts humor, kanske på att Eva sedan många år är en av Vivekas lillasyster Saras väninnor. ”Tack för att du ställer upp”, tänker Viveka högt. ”Förlåt, vad sa du”, säger kollegan och ser undrande på henne samtidigt som de lämnar Norrtälje bakom sig. ”Jag tänkte högt. Tack för att du ställer upp, efter det som hänt Karlsson.” ”Ni stod varandra nära va?” Viveka nickar. ”Så nära man kommer en kollega. Han är en sådan som kan allt, absolut allt... Vi har jobbat ihop i två och ett halvt år.” Allvaret sätter sig som en klump i halsen, hon känner att hon egentligen vill skrika, men till vem? De blir sittande tysta en lång stund. Musiken från radion rinner nonstop som diarré från någon

14

15


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning kommersiell kanals förprogrammerade spellista. Smäktande lugna favoriter. Då och då uppblandad med kommersiella meddelanden. Köp, köp, köp! Kliniskt, opersonligt. En seg tuggummi-kuliss av ljud. Det tar drygt tjugo minuter i utryckningshastighet att tillryggalägga de dryga tre milen. När de kommer fram är räddnings­ tjänsten på plats. Ambulanskillarna arbetar inte med överdriven brådska, hoppet är med andra ord ute. Viveka och Alexanderssen stiger ur polisbilen just som kroppen lyfts ur vattnet. När den läggs på båren ser Viveka att det är en ung kvinna, sannolikt runt tjugofem. Ansiktet är gråvitt, urvattnat. Ena ögat är öppet. Flickan ser ut att ha varit söt. Hon är smal på gränsen till mager, i prydlig grön kofta, beige kjol och vit blus. Det som bryter mönstret är skorna eller snarare den som är kvar. Klacken är närmare en och en halv decimeter. ’Hur har du hamnat här lilla gumman’, tänker Viveka och vänder sig till ambulanskillarna. ”Hur länge kan hon ha legat här?” ”Ett antal timmar”, säger den yngre av dem. ”Titta här! Hon har ett fult jack i nacken. Det ser inte ut som en olycka”. säger han. Rösten är upprörd. ”Fast det är ju inte min sak att avgöra!” Alexanderssen är blek. Inte så konstigt, det är ingen vacker syn. Viveka tittar ett par gånger till på den döda kroppen och på jacket i bakhuvudet som ambulansmannen just visat henne, innan hon bestämmer sig. ”Ring vakthavande”, säger hon till Alexanderssen. ”Det här är ingenting för oss att hålla på med.” ---

16

Johan E. sköld — I Herrans namn­ Kaffet från kaffebryggaren är varken varmt eller aromatiskt. Smaken påminner om hotellkaffet i London senaste veckan. Blask. Germund ser sig omkring i köket och konstaterar att städhjälpen gjort bra ifrån sig som vanligt. Silvana från Bulgarien är en gudagåva, även om hon inte är billig. Utan henne skulle hans hem likna en kennel för dammråttor. Kanske skulle han kunna få henne att kalka ur kaffebryggaren också? Samtalet igår kväll med Sven Wikström var fängslande. Han fick höra många nya sidor om sin farfar. Bland annat att han räddat en förlist tysk U-båtsbesättning under andra världskriget. Men även om Sven berättade mycket om Germunds farfar, var det berättelserna om Svens egen far som var länsman och senare polis Germund inte kan släppa. Fantastiskt att man kunde lösa så komplicerade fall på den tiden, utan DNA och datorer. Fingeravtryck, i den mån man hittade dem fick man jämföra för hand. Enda fördelen var väl att den tidens människor inte rörde på sig lika mycket. Förbrytaren var antingen någon lokal förmåga, eller en främling, och sådana märktes på ett annat helt annat sätt i den tidens hårt samman­ svetsade samhälle. Tankarna snurrar runt. ”Jag kanske borde åka in till polismuséet och kolla lite mer”, säger han för sig själv och stoppar ett par djupfrysta brödskivor i rosten. Det tar några minuter innan de hoppar upp alldeles för mörkbrända, på gränsen till oätliga. När han skrapat av det värsta sotet över diskhon ringer mobilen. I förhoppningen att det är Lovisa lägger han sig till med sin allra lenaste röst. ”Hej pappas lilla solstråle!” Det är tyst i luren, men han hör andningen. ”Det är inte din dotter, utan jag, Staffelmann”, säger tillslut en myndig röst. Kommissarie Staffelmann, vad vill han så här på lördagsmorgonen. ”Jag är ledig”, försöker Germund. ”Jag kom från London igår.” ”Jag vet. Men vi har fått ett misstänkt dödsfall på halsen. Kollegorna på plats tror att personen i fråga bragts om livet. Och då är det bättre att du tar tag i det direkt, än att alla spår ska ligga och svalna till på måndag. Vad tycker du?” Germund lägger ned den sotiga brödbiten på tallriken. Kän-

17


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning ner hur nyfikenhet och dåligt samvete börjar sin inre dragkamp. Som alltid är slutet givet. ”OK, säger han. Jag åker dit och tittar. Var är det?” ”Sonöbron, inte långt från byn Bloka.” ”Jag vet var det ligger. Det är på väg hem till morsan och farsan i Edebo.” ”Bra”, säger Staffelmann. ”Det var bara en sak till.” ”Vadå?” ”Befäl på plats just nu är assistent Svinhufvud, bara så du vet. Ni är ju inte direkt bästisar!” ”Varför sa du inte det direkt, jävla orm!” ”Skulle du ha gjort det? Knappast. Lycka till!” Det blir tyst i telefonen. Kommissarien har lagt på. ”Jävla Staffelmann”, muttrar Germund och lägger i två nya brödskivor i rosten, den här gången vrider han ned termostatratten till hälften.

Johan E. sköld — I Herrans namn­ plats om det inte vore för en sak. Lovisa. Här, i ett gammalt omodernt hus från 1700-talet bor Lovisas mamma Karina Blomberg tillsammans med sin bror och Lovisa. När det inte är hans vecka. Om han inte fått förhinder. Vilket han ofta har. Frustrationen i att inte räcka till som förälder får magen att dra ihop sig och han har i perioder tvingats äta Losec. Att han och Lovisas mamma aldrig haft mer än ett one-night-stand ihop, när Lovisa kom till, gör inte saken mindre komplicerad. Fan. När han rullat förbi kyrkan, avfarten till syskonen Blombergs hus och lämnat 50-sträckan trampar han gasen i botten i ren frustration. ---

Temperaturen närmar sig 20 grader när Germund ser Norrtälje försvinna i backspegeln. Brittsommarens bleka sol strålar från en ljusblå himmel. Träden skiftar från mörkt grönt till enstaka lövkronor i eldigt rött. Här och där försöker sig en och annan blomma på en sista blomning. Som vanligt kör han sin bil, en röd Audi Quattro av rallymodell från tidigt 80-tal. Mot reglementet använder han den ibland i tjänsten, något som retar många, inte minst denna i sig irriterande polisassistent Svinhufvud. I hans ögon en paragrafryttare som tillbringar för mycket tid med att vårda reglementet istället för att lösa brott. Själv har han en mer pragmatisk syn på regler. Mer som en etisk rekommendation. Inget som får stå i vägen för ett effektivt polisarbete. När han tänker på Svinhufvud ser han framför sig en valkyria av Wagnerska proportioner. De tillfällen de stött på varandra har det alltid skurit sig. Å andra sidan är det bara att peka med hela handen och be henne försvinna så fort han kommer fram till brottsplatsen. Problemet är att Norrtäljestationens resurser är begränsade, så på något sätt lär han bli tvungen att upprätthålla viss kontakt. När han åkt någon mil närmar han sig Estuna. En obetydlig

18

19


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Viveka tittar på kvinnokroppen på båren. Benen är långa, kroppen modellsmal nästan helt utan kurvor. Det ena av de två omsorgsfullt sotade ögonen är groteskt uppspärrat. Ändå kan man inte undgå att se hur vacker hon måste ha varit när hon levde. En klump växer i halsen. Så onödigt! En av ambulansförarna pekar på en man i trettioårsåldern på en upp och nedvänd roddbåt ett tiotal meter bort. Han är magerlagd och över medellängd, klädd i typiska jägarkläder med det mellanblonda håret rufsigt under trucker-kepsen. Bredvid honom ligger en hund. ”Det var han som hittade henne. Du borde nog prata med honom”, säger han. Viveka nickar och vänder sig om. Innan hon är framme hos mannen kommer Alexanderssen ifatt henne och tar tag i hennes arm. ”Jag har pratat med Läns Kommunikations Centralen, LKC. Ett par tekniker är på väg och de har skickat en bil som hämtar henne. Ska jag spärra av tycker du?” Viveka möter blicken från kollegan och försöker le. ”Gör det. Och se till att teknikerna visiterar kroppen innan de kör iväg henne. Dessutom föreslår jag att du fixar hit en dykare för att se om de kan hitta ID, mobil och annat av intresse i vattnet. Såg du någon handväska?” Alexanderssen skakar på huvudet. Viveka går fram och hälsar på mannen med hunden. Så här på nära håll ser hon att han har ett karaktärsfullt ansikte. Om han vore ännu lite längre skulle han se bra ut även i hennes ögon. ”Svinhufvud, Norrtäljepolisen. Var det du som hittade henne?” De blå ögonen ger ett sorgset intryck, blicken är vänlig men det är tydligt att han är tagen av upplevelsen. När han reser sig och hälsar är handslaget överraskande fast. ”Conny Mattsson”, säger han och gör en kort paus. ”Och det här är Svante, min hund. Förlåt men jag har aldrig sett en så ung människa död...” Han sväljer några gånger. Viveka ser på honom och känner ett sting av medlidande. Medan de utbyter några artighetsfraser rullar en polismålad minibuss hon inte sett förut fram och parkerar bredvid dem.

Två män stiger ur. Hon känner igen den äldre av dem som kriminalteknikern Jan-Olof Jaernius, omtalad, duktig, men närmast asocial. Viveka ursäktar sig till Conny Mattsson, och går fram för att hälsa. ”Hej Jaernius, varför åker ni med det där skåpet?” Jaernius, lätt överviktig, i knappa sextioårsåldern med grått hår och grå vattniga ögon, Stalinliknande grå mustasch och gammal brun yllehatt, blänger surt på henne. ”Vår bil är sönder efter att någon duktig aspirant bucklat till den i polisgaraget. Det här var första bästa vi hittade igår kväll när vi gick på. Men den duger, vill ni ha kaffe så har den vattenkokare. Var ligger kroppen?” Viveka pekar bort mot båren, innan hon återvänder till Conny Mattsson. ”Jag tror vi tar och lånar den här bussen, hunden kan kanske vänta i din bil, om han nu inte har något att berätta.” Mattsson nickar, till synes oförstående inför hennes trötta försök till skämt, och lunkar iväg med hunden. Någon minut senare är han tillbaka. Befälsbussen är inredd med ett väggfast bord och fyra stolar i gul plast. En kommunikationsradio glimmar från en panel och på väggen sitter en stor klocka. Viveka tittar på Conny Mattsson. Han ser lätt vilsen ut, men ansiktsdragen är avspända. ”Det finns varmt vatten”, säger hon. ”Vill du ha te eller kaffe?” Han ser tacksamt på henne. ”Kaffe tack.” ”Hur kommer det sig att du hade vägarna förbi just här?” Det tar knappt tio minuter för Conny Mattsson att berätta om morgonens jakt och hur han fick syn på kvinnan från baksätet på jaktkompisens bil. Viveka antecknar omsorgsfullt och frågar om då och då. ”Har du sett henne förut?” Conny Mattsson rycker uppgivet på axlarna. ”Hon verkar bekant. Men det är svårt att känna igen någon som är så död”, svarar han och tittar på henne, som om han väntat sig en reaktion. ”Det kan väl stämma”, säger hon tillslut. ”Det beror på att muskelspänningarna i ansiktet upphör, som när någon tar botox

20

21


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

mot rynkor.” ”Botox?” ”Injektioner mot bland annat rynkor, vanligt bland välbärgade kvinnor.” ”Inte här ute tror jag”, säger han efter en stund. ”Strunta i botox. Har du något mer att berätta?” ”Jag vet inte, jag måste fundera.” Hon lägger ned pennan. ”Vi tar en kort paus. Vill du ha mer kaffe?” Conny Mattsson skakar på huvudet och tar fram en kexchoklad ur jackfickan. ”Reservenergi när man sitter på pass”, säger han med låg röst, som om han skäms för att han är hungrig. ”Jag jagar själv”, säger Viveka. ”Men jag tuggar vingummin på passen, de låter mindre.” De sitter tysta några minuter medan hon ögnar igenom sina anteckningar. Just som hon hon är på väg att fortsätta ställa frågor öppnas dörren och Alexanderssen tittar in. ”Teknikerna är färdiga. Har du något emot att de kör bort henne.” ”Vänta så får jag prata med Jaernius först.” Genom dörren ser hon den gamle teknikern komma släntrande. Även han ser angelägen ut, så hon vänder sig kort till Conny Mattsson. ”Ett ögonblick. Jag är strax tillbaka.” Viveka hinner knappt ut innan Jaernius stannar någon meter ifrån henne. Tittar med sin skeptiska min och drar med ena handen i mustaschen. ”Drunknade gjorde hon i alla fall inte, så mycket kan jag säga. Jag sätter min hatt på att hon blev ihjälslagen. Obducenterna lär inte hitta mycket vatten i de lungorna...” ”Ambulanskillarna antydde en skada”, säger hon och talar medvetet extra tyst. Jaernius fiskar upp pipa och tobak ur byxfickan. ”Märklig skada.” ”Hur så”, säger Viveka. Sakta och metodiskt fyller Jaernius rökverket innan han tar fram en tändare och börjar elda. Med filosofisk min följer han

röken med blicken, hur den stiger och sakta löses upp. När han blossat i någon minut tar han tag om piphuvudet och pekar på kroppen som just lyfts över i en plastsäck. ”Hon har ett rejält jack i bakhuvudet utan tecken på läkning”, säger han tillslut. ”Det måste ha uppkommit i nära anslutning till dödsögonblicket.” ”Ett yxhugg menar du, eller?”, viskar Viveka tyst. Jaernius ser på henne med frågande min innan han svarar med extra hög röst. ”Nej, det är det som är så konstigt. Någon yxa är det knappast, jacket är alldeles för smalt. Min första tanke var att hon huggits med ett svärd”, säger han och puffar sakta på sin pipa. ”Men jag medger att det känns rätt långsökt i dessa dagar. Vad som verkligen hänt är ditt och dina kollegors jobb att reda ut.” Han lutar sig mot polisbilen och eldar med tändaren igen innan han hostar några gånger och pekar med pipskaftet. ”Någon drunkning är det inte. Du har fått ett mord i knät Svinhufvud, grattis.” ”Staffelmann är meddelad”, säger Viveka dämpad. Jaernius kommenterar det inte utan huttrar istället demonstrativt. ”Fy fan, nu vill jag åka hem och sova. Är du snäll och schasar ut ditt vittne ur bussen. Var är den där jävla Askerfeldt förresten, det här är väl hans bord?” ”Ju längre bort han håller sig desto bättre”, svarar hon. Jaernius brister ut i ett kort bistert leende under den buskiga överläppen. ”Då är vi i alla fall överens om en sak.” Han drar ett par bloss till på pipan innan han skakar den mot klacken, trampar på glöden, vänder och ropar på kollegan. Viveka går tillbaka in i bussen. ”Kom så går vi och sätter oss här ute, teknikerna vill ha sin buss.” ”Blev hon verkligen mördad?”, frågar Conny Mattsson när han kliver ut. ”Jag hörde vad den där teknikern sa.” ”Kanske”, säger Viveka och försöker byta ämne. ”Är du upp­ växt här i trakten.” ”Jag bor i en by någon kilometer härifrån, den heter Bloka.” ”Vad jobbar du med och vad gör du på fritiden?” Han tittar undrande på henne. ”Lantbrevbärare”, säger Conny Mattsson och pekar bort mot sin bil där hunden skäller. ”Annars

22

23


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

är det mest jakt och fiske... Vi rospiggar är väl som norrlänningarna skulle jag tro.” Hur menar du?” ”De flesta snusar. Många bränner själva. Vi dricker öl, gillar inte vin. De flesta kör sina gamla Volvohäckar och Mercadieslar till de rasar. På vintern kör norrlänningarna skoter, vi åker fyrhjuling året runt”, säger han och gör en paus. ”Men dialekten... Jag fattar inte vad de säger, det är bara en massa ’int’. Men de tycker väl vi låter rackarns konstiga.” Viveka kan inte låta bli att le. Jämförelsen med Norrland är ny men rätt talande. ”Sjön”, säger hon och pekar. ”Finns det mycket fisk?” Conny Mattsson ler. Svagt, men likväl ett leende. ”Det finns gott om smågäddor upp till ett par tre kilo. Att gå tomhänt är ovanligt. Men de är oätliga på grund av all dy som finns i sjön. Det finns en del gös också, den verkar konstigt nog inte ta smak på samma sätt, fan vet varför. Fiskar du?” Hon nickar. ”I Norrtäljeviken ibland”, svarar hon när begravningsbilen rullar iväg. ”Så, nu är hon borta.” ---

Först ser han bara polisbilen, men när han slagit av motorn kommer Svinhufvud mot honom i all sin storhet, hon måste vara närmare två meter. ”Kunde de inte ha skickat någon annan så länge?”, frågar hon surt när han stiger ur bilen. Germund noterar att hon är röd i ögonen, antagligen har hon jobbat hela natten. ”Staffelmann ringde. Som bekant är det huvudsakligen mitt ansvar att utreda de mord som inträffar i vårt distrikt.” ’Det blir tungt att dra den information jag behöver ur henne’, tänker han samtidigt som han försöker se myndig ut. Vad han inte fattar är varför hon för befäl på platsen. Undrande söker han med blicken efter hennes kollega som han känner väl. Till sin förvåning ser han bara en ung kvinna i polisuniform istället för ett skägg med begynnande kulmage. Dessutom står en jägarklädd man en bit bort. ”Var är Karlsson?”, säger han. Hon tittar på honom med plågad min. ”Vet du inte? Han ligger på intensiven. Han och hustrun krockade med en rysk långtradare vid Kapellskär i onsdags. Chauffören var full. Karlssons fru dog, han ligger i koma och vet inte att han blivit änkling.” Germund ruskar på huvudet. ’Anders Muffen’ Karlsson är en av vete­ranerna inom Norrtäljepolisen och en av de mest uppskattade kollegorna. Sitt öknamn har han fått på grund av ovanan att ha rattmuff på vintern, till och med i polisbilen. Karlsson är en kollega de flesta tar för givet. Kunnig, erfaren och alltid tillhands när man behöver råd. Han har koll på gamla fall och ser ofta de dolda sammanhangen innan alla andra. Konstigt nog har han aldrig avancerat. Tankarna på honom och hans fru Birgit får irritationen att för en kort stund rinna av. ”Ska vi koncentrera oss på det här så länge”, säger han dämpat. Svinhufvud ser på honom och nickar. ”Vem är det där”, säger han och pekar på mannen i grönkläder. ”Det var han som hittade kroppen, en lokal jägare, Conny Mattsson heter han.” Germund nickar, försöker se ut som om han förstår, är med.

24

25


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Men tankarna på vad som hänt Karlsson blockerar. ”Kan du berätta vad vi vet?”, frågar han. ”Förhöret är inte formellt avslutad. Du kom ju instormande här”, säger hon. ”Men jag kan väl dra vad vi vet så här långt så avslutar vi samtalet med honom gemensamt.” Germund nickar och börjar gå i riktning från mannen. När han är på tillräckligt avstånd sätter han sig på det gamla broräcket och tecknar åt Svinhufvud att göra samma sak. Det tar henne mindre än tio minuter att gå igenom alla detaljer. Han uppfattar mindre än hälften. Samtidigt som hon berättar anländer dykaren från Nationella Insatsstyr­kan. ”Har vi någon identitet på henne?”, frågar han när hon tystnat. Svinhufvud skakar på huvudet och gnider sig i ögat. ”Hon hade inget leg, ingen handväska, ingenting. Med lite tur hittar dykarna något på botten.” ”Vet jägarmannen därborta något om hennes identitet?” Svinhufvud tittar på honom en stund innan hon nickar. ”Det finns ett litet problem”, säger hon. ”Han vet att kvinnan blev mördad.” ”Hur kan han veta det? Har du berättat det? Du kanske har ringt tid­ningarna också?” Hon skakar på huvudet och gäspar demonstrativt. ”Han råkade överhöra Jaernius som lite för högljutt rapporterade sina iakttagelser till mig. Han var trött och tänkte sig väl inte för.” ”Jävla klant”, muttrar Germund. ”Skadan är redan skedd, vad väntar vi på?” De reser sig och går fram till mannen. På nära håll ser Germund att han påminner om en långdistanslöpare i jägarmundering. Handen han sträcker fram är senig och knotig men handslaget fast och beslutsamt. ”Conny Mattsson”, säger han. Germund presenterar sig helt kort innan han går rakt på sak. ”Har du sett henne förut? Vet du vem hon är? Var hon bor?” Conny Mattsson tar av sig kepsen och kliar sig i nacken. Håret är rufsigt. ”Först när jag såg henne kände jag inte igen henne. Men nu när jag fått fundera en stund så tror jag att jag vet”, säger han.

”Men jag är inte helt säker, hon var väldigt sminkad. Det brukar hon inte vara om det är hon...” ”Vem är det då?” ”Jag tror att hon går på skolan där borta”, säger han och pekar bort över sjön. ”Det är ett internat. Hon påminner om Louise.” ”Charlottenbergskolan? Är du säker? Hon såg inte ut som en skolflicka.” ”Det är det jag menar. Om det är Louise så såg hon inte vanlig ut. Louise ska i alla fall ta studenten i vår. Jag brukar ha med pengar och paket till henne.” ”Det där lät märkligt”, säger Germund. ”Kan du förklara?” Svinhufvud tittar irriterat på honom. ’Om du tycker det låter naturligt borde du byta yrke’, tänker han och blänger tillbaka, men säger ingenting. ”Jag är ju lantbrevbärare, det är inte så konstigt. Hon fick en del aviseringar och paket. Mest från föräldrarna i Sydamerika. Ibland får hon paket från Frankrike också, de brukar väga väldigt lite och lukta parfym.” ”Har den här Louise något efternamn”, säger Germund. Trots att Germund går på rätt offensivt verkar Conny Mattsson inte vackla. Det är ovanligt. Även vittnen brukar känna viss respekt för polisen. Det stör honom... ”Paulelle heter hon. Det är visst franskt”, säger Conny Mattsson. ”Blev hon verkligen mördad?” Rösten är möjligtvis något försiktig men inte orolig. Germund ser på honom och Svinhufvud. ”Det verkar så”, säger han. ”Jag tror jag vet var det hände i så fall.” Orden får Askerfeldt att höja på blicken. ”Hur menar du? Det är ovanligt att komma på ’bara sådär’, du vet ju inte ens hur vi hon dog...” Conny Mattsson tittar på dem båda med lugn stadig blick. ”Jag hörde när han med hatten sa att hon fått ett svärdshugg”, säger han stilla. ”Och är det så att hon blödde, vet jag ett ställe där det kan ha hänt.” Germund betraktar Mattsson. Står han här och driver med dem? ”Och hur fasen skulle du kunna veta det?”, frågar han.

26

27


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

”I morse när jag och min hund gick till skogen på andra sidan bron för att jaga betedde han sig märkligt.” ”Hur då märkligt?” ”Som vanligt blev han nyfiken på några ställen längs vägen där det låg rester av påkörda smådjur, råttor, ekorrar och fåglar. För en hund är det mer regel än undantag.” Svinhufvud nickar instämmande. För henne är det tydligen självklart, det är det inte för honom. ”Vad har några påkörda ekorrar att göra med kvinnan i vattnet”, säger han irriterad. Men Conny Mattsson låter sig inte provoceras. Istället ler han överseende. ”Som jag sa hittar Svante ofta spår av påkörda djur på vägen, vanligen blod, ibland hela djur. I morse”, fortsätter Conny Mattsson. ”Markerade han där det rent logiskt inte borde finnas något att markera på.” Germund känner att han ser ut som ett frågetecken. ”Inte borde... Det verkar långsökt. Blod kan väl finnas överallt. Eller?” ”Du kan inte så mycket om djur och natur va”, säger Conny Mattsson lugnt. ”Hur så”, säger Germund och känner sig allt osäkrare. Inte minst som Svinhufvud ler överlägset. Hon verkar ha fattat, eller tro sig fattat i alla fall... ”Vilda djur blir som regel påkörda när de är på väg över vägen för att äta, dricka, para sig eller när de är förföljda”, säger han. ”Jo”, säger Germund. ”Det är väl logiskt.” ”I morse markerade hunden mitt ute på bron”, säger Mattsson. ”Där finns varken skog eller diken på sidorna, bara räcken och vatten. Där korsar nästan aldrig några vilda djur, ändå markerade min hund, jag tänkte inte på det först.” Germund kliar sig på hakan och tittar omväxlande på Svinhufvud och Conny Mattsson. Tillslut ger han med sig. ”Jag måste motvilligt erkänna att teorin inte låter helt dum. Det skulle kunna vara en möjlighet. Men går de inte över bron om de vill passera över sjön”, säger han tillslut. Conny Mattsson skakar på huvudet. ”Ytterst sällan, och blir de påkörda i det läget blir de som regel kvar eftersom få rovdjur är intresserade av att gå ut på bron och kalasa. Kom ska jag visa.” Några minuter senare är de framme. Conny pekar på vägbanan

nära ena räcket. ”Här var det. Det är faktiskt en fläck. Jag såg den inte i morse när det var mörkt. Titta.” Svinhufvud och Germund sätter sig på huk och tittar. Det liknar utan tvekan blod. Även metallräcket har färska fläckar. ”Det skulle kunna stämma”, säger Germund stilla för sig själv. Samtidigt får Svinhufvud syn på en grön tråd som fastnat i en rostflaga på räckets översida. ”Titta, hon hade en kofta i den här gröna färgen på sig när hon hittades.” Germund nickar. ”Bra, stoppa den i en bevispåse. Du får ringa hit folk som spärrar av den här sidan av vägen och se till att vi får hit teknikerna igen. Sen vill jag att du ber dykaren att komma hit och söka av botten så fort som möjligt.” Han vänder sig till Conny Mattsson och klappar honom på axeln. ”Bra, du behövs inte mer om du inte har fler sensationer att berätta.”

28

29

Han följer Mattsson och Svinhufvud med blicken innan han vänder den mot stranden på sidan om bron. På en tomt vid vattnet går en kvinna i trettioårsåldern och krattar löv. Runt henne cyklar en liten flicka på cykel med stödhjul. Fan också, Lovisa. Samvetet slår till och han längtar efter en Losec. Hela veckan har han sett fram mot att få rå om henne från och med måndag, nu har förutsättningarna ändrats. Mordutredningar är svåra att kombinera med engagerat föräldraskap. Förra veckan var egentligen hans, men Lovisas mamma Karina gick tillslut med på att byta eftersom han skulle på den eftertraktade kursen hos Scotland Yard. Att återigen be henne uppoffra sig för hans jobb är inget han ser fram mot, dessvärre är det nödvändigt, både för Lovisa och utredningen. Det känns i magen vilket tungt samtal som väntar, hur lite han vill ringa det. En nödlösning vore att be någon av hans två systrar att ha hand om Lovisa, men inte i mer än några dagar, de har fullt upp. Alternativet är att be morsan och farsan. De ställer upp, problemet är allt tjat det för med sig. ’Germund, borde du inte stadga dig… Finns det ingen trevlig tjej som vill vara med dig? Vad säger du om Karina, hon är ju så rar.’ Med en suck trycker han iväg samtalet till Karinas mobil. När


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

det kopp­lar upp tutar det intensivt några sekunder innan samtalet bryts. Upptaget. Lättad lägger han tillbaka luren i fickan. Nu har han i alla fall försökt. Han går några steg, slår sig ned på räcket och kisar mot solen. Mobilbilden Svinhufvud visade antydde att offret är i tidiga tjugoårsåldern. Elegant sminkad, Snarare överklass än prostituerad. Vad hade hon här ute att göra? Så finklädd? När han tittar upp kommer Svinhufvud gående mot honom. Stegen är sega, fulla av mjölksyra. ”Jaernius och hans kompis är på väg tillbaka. Han var inte glad”, säger hon och slår sig ned några meter bort. ”Bra. Vet vi vem som tar hand om henne på rättsmedicinska?” ”Hur så? Spelar det någon roll”, svarar hon skarpt. Germund kan inte låta bli att störas av hennes röstläge. ”Alla där är duktiga, men jag föredrar Johansson när det finns misstankar om brott. Har du problem med det?” ”Ja det har jag”, svarar hon. ”Om du inte ger de andra chansen kommer de aldrig att växa. Johansson är för övrigt ledig idag enligt Jaernius. Det är lördag om du inte lagt märke till det.” ”Det innebär att även du frågat efter honom.” ”Fy fan vad du är självgod Askerfeldt. Om det inte vore för...” Svinhufvud avbryts mitt i meningen av Germunds telefon som ringer. ”Hej, det är Staffelmann. Hur går det?” ”Inget vidare. Hur så?” ”Jag och länspolismästare Nilzén har bestämt att du och Svinhufvud ska samarbeta i den här utredningen. Ni är båda skärpta och ambitiösa och borde kunna komplettera varandra. Alexanderssen behövs inne på stationen.” ”Men va fan”, utbrister Germund. ”Hon går ju inte att samarbeta med.” Likt en kobra rycker Svinhufvud luren ur hans hand. ”Vad är det för snack”, fräser hon i luren. En kort stund senare blir bleknar hennes ansikte ytterligare en nyans. Hon fortsätter lyssna en stund innan hon mumlar något till svar och skickar tillbaka telefonen. ”Till dig”, säger hon dämpat. När han får tillbaka telefonen torkar han demonstrativt av den med sin näsduk.

”Hon slet den ur mitt öra”. ”Ni beter er som dagisbarn! Åk och ät lunch och kom inte tillbaka innan ni slutit fred. Misslyckas ni får ni fortsätta jobba tillsammans till ni lär er, utredning efter utredning. Är det uppfattat?”

30

31


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Kapitel 2

Johan E. sköld — I Herrans namn­ ”När jag började som polis tänkte jag inte så”, säger han lågt. ”Då var det bara action och äventyr.” Han lägger ned besticken och vänder blicken mot henne. Den är uttrycks­lös. ”Det har kommit ikapp mig med åren, inte minst sedan jag fick barn. Tanken att något skulle kunna hända min dotter rider mig om nätterna.” Det blir tyst vid bordet. Askerfeldt tar några tuggor till innan han skjuter undan tallriken och koncentrerar sig på sin Ramlösa. ”Fan va äckligt”, säger han med en röst som understryker vad han menar. ”Vad gör vi nu?”, frågor hon efter en stund. ”De kommer att ha ögonen på oss. Vi får försöka reda ut vad som hänt så snabbt som möjligt. Sen kan vi fortsätta att fredligt hata varandra utan att någon lägger sig i.” Viveka kan inte låta bli att dra på munnen när hon tittar på honom. ”Vet du vad han sa till mig?” Askerfeldt skakar på huvudet. ”Att vi kommer att hålla varandra på tå.” Han ser på henne med ett svagt leende. ”Det där är inte Staffelmanns ord. Det måste vara Charles Nilzén som ligger bakom.” ”Polismästaren...” ”Han hette säkert Kalle Nilsson från början.”

Pizzerian är inrymd i ett fallfärdigt hus ovanpå en radioaffär i centrala Rimbo. Inredningen består av nötta plaststolar och bord av perstorpsplatta. Det doftar billig parfym, vitlök och friterat. Viveka tittar på klockan som hänger på den en gång vitkalkade väggen, och konstaterar att den närmar sig halv ett. Snart har hon jobbat nitton timmar i sträck. Ögonen svider, tack och lov hann hon sova igår eftermiddag. Askerfeldt ropar på en trött servitris som tillslut kommer balan­serande med deras pizzor. Hans en barnportion i jämförelse med hennes välfyllda specialare. Tillsammans med en ölsejdel till bredden fylld med mjölk fulländar den bilden av lunch värdig en skogshuggare. Efter några tuggor påbörjar han till hennes förvåning en snudd på filosofisk monolog. ”Den här flickan... Vem tog sig rätten att besegla hennes öde i förtid! Ta ifrån henne framtiden. Av vilken anledning?” Hon ser hur han biter ihop käkarna. ”Du tar åt dig, trots att du bara sett henne på en suddig mobilbild”, säger Viveka sakta och dämpat. ”Jag trodde du var immun mot sånt, du har ju jobbat med mordutredningar i Stockholm.” Askerfeldt skakar på huvudet. ”Immun blir man förhoppningsvis aldrig. Glöm inte att varje lik inte bara är ett utredningsobjekt. Det är framför allt en människa vars vänner, släkt och familj på ett eller annat sätt kommer att sörja varje födelsedag, varje jul, varje gång längtan bubblar upp. Smärtan blir kanske mindre med tiden, inte saknaden.” Viveka tittar förvånad på honom. ”Är du alltid så filosofisk.” ”Vårt arbete är en del i de anhörigas sorgeprocess. Vi får inte glömma det.” Askerfeldt tystnar och ser ned på sin tallrik. När han skär en bit från sin nästan orörda pizza vitnar knogarna.

När de återvänder till Sonö är ena körbanan spärrad av en patrull­ bil med blåljus. Det är varmare, närmare tjugo grader varmt och vinden från sjön har avtagit. Jaernius buss står parkerad framför och någon har rest ett provisoriskt tält på platsen för de misstänkta blodspåren. Viveka går fram till avspärrningarna och vänder sig till en ung polis. ”Har du sett Alexanderssen?” Den unge polisen är bredaxlat vältränad, men ansiktet fort­ farande pojk­aktigt utan spår av skäggväxt. ”Är det hon med ljus hästsvans”, svarar han med pipig röst. Viveka nickar. ”Hon fick order att åka tillbaka för en halvtimme sedan”, säger han och tittar osäkert på henne, som om han oroar sig för

32

33


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

att svaret var tillräckligt bra. ”De sa att hon behövde hem och sova”, skyndar han sig att tillägga. ”Vem fan behöver inte det”, muttrar Viveka och vänder. Askerfeldt står och pratar i telefonen när hon knackar honom på axeln. Han tecknar irriterat åt henne att vänta. Innan hon hunnit formulera något dräpande kommer hon ihåg deras överenskommelse. Skönt att de inte behöver hyckla. Efter någon minut trycker Askerfeldt bort samtalet. ”Rättsmedicinska”, säger han. ”Hon är huggen i bakhuvudet med vad som konstigt nog verkar vara just ett svärd. Möjligen en tunn köttyxa. Bengt Johansson var där trots allt. Han undersöker henne just nu.” ”Jaernius yrade ju om svärd”, svarar hon. ”Vem slår ihjäl folk med svärd nuförtiden. Det känns mer som 1500-tal. Några tecken på strid?” Askerfeldt skakar på huvudet. ”Oklart. Han är inte klar. Ska vi se vad surgubben har hittat eller inte?” Bubblorna i vattnet nedanför bron indikerar var dykaren söker. Jaernius kommer ut ur tältet just som en skördetröska passerar den tillfälligt enfiliga bron med ett öronbedövande slammer. I det hårda solljuset ser hans ansikte ännu mer fårat ut. ”Blötdjuret där nere har hittat lite ni säkert vill se”, muttrar Jaernius och tar av sig hatten. Det är märkligt att gubben alltid bär samma fula hatt år ut och år in. En grå anskrämlig sak, enligt honom själv en irländsk herdehatt i otvättad ull, i de flesta kollegors ögon en upp och nedvänd Melittapåse som stinker när det regnar. ”Hej dysterkvist! Varför har jag inte sett dig på hela sommaren”, säger Askerfeldt och klappar Jaernius på axeln. ”Vi kan väl hälsa i alla fall?” ”Passa dig”, fräser Jaernius och rycker undan. Viveka kan inte låta bli att tycka de är rätt komiska. Jaernius verkar inte se det humoristiska i situationen, utan pekar med pipskaftet in i det lilla tältet. ”Handväskan låg på botten under bron, jag tycker den ser jävligt dyr ut? Det låg en mobiltelefon i ena facket i väskan, instoppad i någon sorts vattentät påse, så den fungerar konstigt nog fortfarande. Jag har skickat den till labb. Dessutom hade hon över sju tusen i kontanter och

ett ID-kort i plånboken. Hon verkar heta Louise Paulelle, sjutton år gammal.” Han gör en paus och tänder pipan innan han fiskar fram en flaska mineralvatten ur fickan. ”Dykar’n har hittat ett armband också. Det låg på botten inte långt från väskan”, fortsätter Jaernius. ”Det ser klart billigt ut i jämförelse med allt annat hon hade. Vill ni rota finns gummihandskar i lådan.” Fynden ligger uppradade på en bricka inne i tältet. Armbandet Jaernius beskrev ser mycket riktigt enkelt ut. Ett tunt svart lädersnöre med en graverad silverbricka, inget mer. Lädersnöret verkar ha slitits av. ”Det står ’E.A.’ ingraverat”, muttrar Jaernius när Viveka anstränger sig för att läsa. ”Dålig maskingravyr om ni frågar mig”. ”Inget annat? Något tillhygge, exempelvis ett svärd”, frågar Viveka. Jaernius skakar på huvudet. ”Svärdet var bara min gissning”, säger han surt. ”Rättsläkaren sa faktiskt samma sak”, svarar Askerfeldt och kliar sig i den röda kalufsen. ”Låt dykaren söka längs både nya och gamla brobänken. När hinner labbet gå igenom mobilen, kolla SMS och sånt, och när tror du vi kan få DNA-svar från fläckarna på bron och räcket?” ”Mobilen kan vi gå igenom till måndag. DNA-analysen tar ett par dagar.” ”Skulle jag och Svinhufvud kunna få titta i lugn och ro”, frågar Askerfeldt. ”Det är ni som tjafsar”, grymtar Jaernius och tar några steg bort. Askerfeldt harklar sig och vänder sig till Viveka. ”Du sa att du uppskattade kvinnans ålder till runt tjugofem? Det här verkar vara en tonåring.” Viveka nickar och räcker honom legitimationen. Han tar den och tittar noga. ”Ska man döma av dina mobilbilder av offret så var hon en kvinna i karriären, men på hennes legitimation är det mest en ung tjej, men med liknande ansiktsdrag”, säger han. ”Kan det vara förfalskat?” Viveka skakar på huvudet. ”Med smink kan man åstadkomma

34

35


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

mycket som kvinna. Dessutom. Om en ung person har falsk legitimation brukar det vara för att verka äldre för att komma in där det är åldersgräns och dessutom för att få handla på systembolaget. Namnet stämmer ju med vad Conny Mattsson sa.” Askerfeldt nickar och backar ut ur tältet. Viveka fortsätter att gå igenom väskans innehåll och hör honom försvinna. Känslan att rota i en annan kvinnas handväska är lika obehaglig varje gång hon tvingas göra det. Få saker är så intimt, så personligt. Efter fem minuter kommer Askerfeldt tillbaka. Under tiden har hon fått en inblick i Louise Paulelles privatliv. ”Jag har gjort en snabbslagning på henne”, säger han. ”Det stämmer att hon är sjutton, att hennes senast kända adress är Charlottenbergs Internatskola. Hennes mor och far är utlands­ svenskar med senast kända adress i Venezuela. Och lyssna här”, säger han och gör en paus. ”Hon är inte direkt barskrapad. I den senaste deklarationen uppges en inkomst av kapital på drygt nio hundratusen kronor.” ”Inte illa för en sjuttonåring”, säger Viveka. ”Jag är inte klar”, fortsätter Askerfeldt. ”Hon har en förmögenhet på nästan arton miljoner. I huvudsak aktier, fonder och banktillgodohavanden samt en lägenhet på Narvavägen i Stockholm.” Viveka tittar på honom. ”Det förklarar en del. Kom ska du få se vad hon hade i handväskan.” ”Gör det?”, säger han. ”Vi pratar om missionärer med en dotter god för nästan tjugo miljoner. Missionärer i Sydamerika som ofta skickar paket till henne. Tänk Svinhufvud, tänk! Vad flödar i Sydamerika?” Hon stannar upp och tittar på honom. ”Menar du..?” ”Jag menar ingenting mer än att man måste ha alla delar av hjärnan påslagna för att kunna se sammanhangen.” Han har rätt, men hon tänker inte visa hur dum hon känner sig. Istället pekar hon på den guldfärgade handväskan. ”Den är av ett sällsynt franskt märke som heter ’Clérisse’”, säger hon och fortsätter. ”Min syster pratar ofta om dem. De bärs nästan bara av fotomodeller och de riktigt rika. Priset börjar på

fem-sex tusen. Euro, alltså.” Viveka pekar på innehållet från väskan. Plånbok, tamponger, parfym, läppstift och nagellack i samma kulör samt stay-ups. ”Hennes smak för lyx sträcker längre än en dyr väska” ”Berätta, det är inte direkt mitt område”, säger han. Rösten är inte längre lika överlägsen. Hon pekar på de utsirade flaskorna. ”De här kostar minst ett par tusen­lappar styck. Samma sak med läppstift och nagellack. Genomgående bland de dyraste i sitt slag! Det kanske ligger något i dina funderingar om drogrelaterade brott.” ”Jo, fast drogbaronerna brukar knappast tvätta så stora förmögenheter för att lägga på sina barn. Jag har det som en möjlighet bland flera. Dessutom”, säger Askerfeldt och kliar sig på hakan med bekymrad min. ”I de där gängen så mördar man med pistol, sprängämnen och liknande, aldrig med svärd. Något mer spännande?” Viveka ser hur han tittar undrande. De är på hennes gata nu. En angenäm känsla. ”P-piller. Det ligger en karta i ett fack i hennes handväska. En ansvarsfull fröken alltså¨. Sammantaget pratar vi alltså om en sjuttonåring med ett sannolikt regelbundet sexliv, som klär sig i dyra vuxenkläder, vars handväska med innehåll kostar mellan fyrtio och femtio tusen. Rätt onormalt, även om hon har täta föräldrar. Möjligen lever Hollywoodkändisarnas barn på det sättet.” Askerfeldt ser på henne och nickar. ”Nu måste vi få henne formellt identifierad. Om alla anhöriga finns utomlands får vi be skolan om hjälp. Därefter ska vi prata med de som kände henne väl, få mer bakgrundsfakta.” Han börjar gå i riktning mot sin röda kantiga Audi. ”Ska vi åka i den där och lämna dödsbud”, säger hon. ”Det känns som att komma i en raggarbil!” Askerfeldt tvärstannar och vänder sig om. På sättet han gör det, är det tydligt att hon trampat på en öm tå. ”Det här är lika mycket raggarbil som en Porsche eller Ferrari”, säger han stött. ”Jag har haft den till och från i jobbet sedan jag började på Norr­täljepolisen, och den har fångat fler förbrytare än någon polismålad bil.” ”Den är i alla fall jävligt pubertal”, muttrar hon när hon kläm-

36

37


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning mer sig ned i det trånga sätet för andra gången idag. ---

38

Johan E. sköld — I Herrans namn­ En stund senare rullar de upp för en knastrande grusväg på väg mot Charlottenbergs slott. ”Vissa har ordnat det för sig.”, konstaterar Germund när de passerar en rödmålad grosshandlarvilla bara ett par meter från sjön till vänster om vägen. Svinhuvud svarar inte så han knuffar henne lätt i sidan. Ingen reaktion. Någon minut senare ser han slottets blå byggnader skimra i det låga solskenet. Det slår honom att han varit här förut. På skolresa i sjätte klass. Germund minns hur han och bästisen Janne klättrade i ekarna i allén och pekade lång näsa åt internatets elever istället för att följa med in och titta. Så här i efterhand anar han att de två lärare som var med lät dem hållas, i trygg förvissning om att klängandes i trädkronorna, kunde lille Jan och Germund inte ställa till med värre saker än några skrubbsår och i värsta fall varsin hjärnskakning. ”Det ser nästan nytt ut, och väldigt stort”, säger Svinhufvud spontant när hon vaknar. Germund tittar förvånad på henne. ”Du är väl uppväxt på ett liknande ställe?” Hon tittar på honom med road min. ”Mamma och Pappa har en bondgård, den är inte på mer än än fem hundra hektar”, säger hon och skrattar. Germund slår av motorn. Han har hela tiden föreställt sig att hon växt upp furstligt med hela paketet. Ädla hästar, stalldrängar och privatchaufför. ”Vi får prata mer om det sedan”, säger han lite stött. ”Nu ska vi överlämna ett dödsbud.” Grusplanen är krattad i vackra linjer, gräsmattorna och rabatterna fria från ogräs. ”Att någon har råd att hålla allt i det här skicket”, säger Svinhufvud. Germund tittar på henne. ”Så himla unikt är det väl inte?” ”Du bor i lägenhet va?” Germund nickar. ”Det är uppenbart”, svarar hon och bultar på slottsporten. ”Det är bara att gå in”, ropar en pojke i grön munkjacka som kommer släntrande över gruset med en cykel i handen. ”Expe-

39


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

ditionen ligger till vänster innanför dörren.” Takhöjden i hallen är minst tio meter. En stentrappa leder upp till den första våningen. Rakt fram ligger vad som antagligen är skolans matsal. Genom de öppna dörrarna ser han borden som står i raka rader. En dörr i samma utsirade stil som slottsporten är märkt med en mässing­skylt på vilket det står ’Expedition’. Skolans expedition liknar receptionen på ett lyxhotell. Väggarna är klädda med panel i mörkt trä. De kompakta skrivborden av engelsk modell är skinnklädda och kröns av engelska bibliotekslampor i mässing med gröna glasskärmar. Fönstren är inramade av tjocka gardiner. Det är högtidligt tyst. En lång man i fyrtioårsåldern klädd i beige linnekostym reser sig och kommer fram. Han är blond och solbränd med bakåtslickat hår. Det är något som är bekant med honom när han ställer sig bredbent en bit ifrån dem och synar Svinhufvuds uniform upp­ ifrån och ned. ”Jaha”, säger han och ler stelt. En hörntand av guld glimmar när han öppnar munnen. Någonstans har Germund träffat på den här mannen tidigare, frågan är bara var. ”Kriminalinspektör Askerfeldt, Norrtäljepolisen, det här är assistent Svinhufvud. Vi vill tala med rektor”, säger Germund och håller fram sin legitimation. Mannen tittar på dem. ”Har ni avtalat tid? Hon är rätt upptagen.” Svinhufvud tar ett steg framåt. ”Och vem är du”, säger hon. ”Claes Lundström, studierektor, huvudlärare i biologi, kemi, fysik och mattematik. Dessutom rektorns svåger. Hurså?” ”Vårt ärende är brådskande”, säger Svinhufvud. ”Bråttom?”, säger Claes Lundström. ”Alla har bråttom.” ”Hämtar du henne nu, är jag tillräckligt tydlig”, säger Svinhufvud till mannen. Med en viss motvilja vänder han och försvinner genom en dold dörr i panelen. Efter fem minuter hörs steg fulla av självförtroende. En medelålders kvinna, någonstans mellan femtiofem och sextio kommer in genom dörren. Hon är klädd i svagt cerisefärgad dräkt.

Page-frisyren hålls i ett järngrepp av ett brett diadem i matchande färg och mönster. Germunds första reaktion är att den här sortens kvinnor hittar man bara i Stockholms finare kvarter. Hon studerar Germund uppifrån och ned innan hon sträcker fram handen. Naglarna är välvårdade och målade i samma färg som dräkten. ”Karin Lundström. Jag är skolans rektor. Vi går in på mitt kontor! Den här vägen. Jag hoppas det här går fort.” Tonen är befallande, det hörs att hon är van att bestämma. Kontoret är påkostat. Femtio kvadratmeter fulla av antika möbler. Längs väggarna trängs oljemålningar med bokhyllor. På många sätt påminner det om kontoret hos hans engelske värd under veckan, Chief Inspector D.A. Baxter vid New Scotland Yard. Skillnaden är att rektor Lundströms kontor är dubbelt så stort. ”Varsågoda och sitt. Lite te?” Karin Lundström pekar mot en vinröd soffgrupp i skinn som står vid fönstren med utsikt över sjön. Framför den öppna spisen tronar ett par öronlappsfåtöljer i samma stil. Germund konstaterar att han en gång lagt bud på ett par likadana på annonssajten Blocket. ”Ja tack”, svarar Svinhufvud spontant ”Te vore gott!” Germund känner sig besvärad av hennes snabba accepterande samtidigt som även han känner ett visst sug. ”Ja tack, om det inte är till något besvär”, svarar han. ”Hade det varit besvärligt hade jag inte frågat”, svarar rektorn. Sekunderna senare hörs en knackning. En kraftig kvinna i vita kockkläder kommer in genom en sidodörr. ”Lena, kan du servera oss te med något till?” Kvinnan tittar på rektorn och tvekar. ”Går det bra med äppelbakelser. De är bara en halvtimme gamla.” Kockkvinnan talar sävligt som om hon vore drogad. ”Tack Lena, det blir bra!” Karin Lundström väntar tills kvinnan stängt dörren. ”Lena är vår köksmästare. Gudabenådad bakom grytorna, men...” Germund väntar några sekunder innan han tar upp tråden igen. ”Anledningen till vårt besök är att en flicka vi tror var elev här påträffats död i vattnet vid Sonöbron i morse.”

40

41


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

Karin Lundström skakar på huvudet. ”Hade någon saknats skulle jag ha fått veta det.” Rektorns blick är bestämd när han möter den, och hennes övertygelse får honom att vackla för en sekund. Kan de ha tagit fel. Det känns osannolikt. Efter en stund börjar Karin Lundström skruva på sig. ”Jag vill inte vara oförskämd”, säger hon. ”Men har ni kontrollerat eventuellt saknade personer i trakten som kan passa in?” Hon avbryts när dörren öppnas och kock-kvinnan rullar in en tevagn av engelskt snitt. De minuter det tar att servera känns som frisk luft. Därefter tar Germund åter till orda. ”Jag förstår att det är svårt att ta in tanken, men ett oberoende vittne har känt igen henne. Dessutom har dykare hittat flickans ID-handlingar i anslutning till fyndplatsen. Vi är tämligen säkra.” Rektorns självsäkra min falnar under några sekunder. ”Vad betyder det?” ”Att vi är så säkra man kan vara innan någon anhörig identifierat henne.” Karin Lundström gör en svepande gest med armen mot bordet. ”Förlåt mig, varsågoda.” Det uppstår en kort tystnad medan Germund tar en klunk te. Det slår honom att han inte druckit kaffe sedan i morse. ”Ni har inte sagt vem det är ni hittat”, säger Karin Lundström efter en stund och ställer ned sin kopp. ”Det borde ni kanske...” ”Hon heter enligt våra uppgifter Louise Paulelle, vet ni vem det är?” Ögonen som fokuserat Germund fryser för ett ögonblick. ”Louise”, säger hon lågt och vänder sig bort några sekunder. När hon ser på dem igen är blicken annorlunda, nästan sårbar. ”Hon var ordförande i elevrådet förra året. Satt i skolstyrelsen som elevrepresentant. Jag känner henne väl. Skulle hon vara död?” Germund nickar stilla. ”Föräldrarna är missionärer för Waldemarskyrkan”, säger Karin Lundström. ”Just nu bygger de skolor i Sydamerika.” Hon reser sig och går bort till fönstret. ”I sjön nere vid bron säger ni, det är ju nästan en kilometer dit. Hur hamnade hon där?” Germund tar ett djupt andetag. Att berätta att ett dödsfall är resultatet av ett brott är alltid en prövning. Samtidigt vill han inte

att de anhöriga ska få reda på sådant av media. ”Vår preliminära bedömning är att hon föll offer för en gär­ nings­man någon gång mellan midnatt och tre i morse.” Karin Lundström går tillbaka till skinnfåtöljen, sjunker ned i det knarrande lädret och tar stilla av sig glasögonen. Hon torkar sakta ögonen med en näsduk innan hon vänder sig mot Germund. ”Säger ni att Louise har blivit dödad av någon?” Blicken är långt borta. ”Det är ju förfärligt.” Hon reser sig, ser sig omkring i rummet, som om hon skulle vilja ta tag i något, innan hon åter sätter sig. ”Vad kan jag göra för att hjälpa er?” Germund ska just ta till orda när han ser Svinhufvud i ögonvrån. Oberörd av dramatiken i rummet är hon fullt upptagen med att sluka det mäktiga bakverk hon dränkt i ett hav av vaniljsås. Han gör några fruktlösa försök att fånga hennes blick, men utan resultat. ”Om polisassistenten önskar kan jag be Lena om ytterligare ett par bakelser och en burk vaniljsås som ni kan ta med?”, säger rektorn. Rösten är trött, resignerad. Svinhufvud tittar först på sin egen tomma tallrik. Därefter på Germunds och Rektorns orörda. Han noterar med visst nöje att hon blir röd i ansiktet. ”Nej tack, men det var jättegott”, svarar hon och ställer försiktigt tillbaka tallriken på bordet. Nöjd med Svinhufvuds glupska självmål vänder sig Germund till Karin Lundström. ”Eftersom Louise Paulelles alla anhöriga bor utomlands måste vi be om hjälp med identifieringen. Vem skulle kunna hjälpa oss med det? Ni själv kanske?” ”Den av de vuxna här som känner henne bäst är husmor på flickornas internat, hon heter Jeanette Svensson. Jag skall se om jag kan få tag på henne”, säger rektorn och reser sig upp. ”Ursäkta mig, jag är strax tillbaka.” ”Berätta inte för henne vad det gäller, bara att vi vill prata med henne.” ropar Germund efter henne när hon försvinner genom dörren. När den slår igen ser Germund överlägset på Svinhufvud. ”Vill

42

43


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

du ha min bakelse också?” Svinhufvud blänger tillbaka, svaret hänger i luften. Ljudet av rektorns klackar på väg tillbaka gör att det inte kommer. När Germund ser sig omkring i rummet noterar han att det varken finns telefon eller dator i rummet. ”Jeanette väntar på er vid internatet. Det är den östra flygeln, till vänster när ni kommer ut. Hon vet bara att ni vill prata med henne, inte varför”, säger rektorn och tystnar en stund. ”Hur gör jag nu?” Germund reser sig och sträcker fram handen. ”Låt oss gå igen­ om det när vi kommer tillbaka från rättsmedicinska. Jag skulle vara tacksam om ni inte berättar om det här på skolan till dess identiteten är fastställd.” Karin Lundström nickar och reser sig. ”Kom ska jag visa er till Jeanette”, säger hon och följer dem ut på trappan. Under den dryga halvtimmen de suttit på rektorns kontor har solen sänkt sig och ljuset blivit blekare. Luften är sval. Det luktar höst. Germund vänder sig till rektorn och försöker byta samtalsämne. ”Vem bor i den röda magnifika villan vid sjön man passerar på väg upp hit?” ”Han är uppfinnare”, svarar hon dämpat. Jeanette Svensson visar sig vara en vältränad, väderbitet sportig kvinna på dryga femtio med muskulösa axlar. När Germund och Svinhufvud närmar sig står hon i dörren till vad som beskrivits som flickornas internat med en röd frottéhandduk runt halsen och dricker sportdryck direkt ur flaska. ”Karin ringde och sa att polisen ville prata med mig. Vad har jag nu ställt till med? Det är inte varje dag det händer”, säger hon och betraktar Svinhufvuds uniform. ”Vi skulle vilja prata om Louise Paulelle”, säger Germund. ”Louise? Har hon av alla ställt till med något”, säger Jeanette Svensson. ”Hon är inte den som brukar hamna i trubbel. Lite flörtig kanske, men inget annat.” ”Ska vi se om hon är på sitt rum”, frågar Svinhufvud och pekar på trappan innanför dörren. Germund följer efter, bra tänkt. Nu kan de göra en första besiktning av Louises rum utan att behöva trösta de tårar som alltid

följer på ett dödsbud. Det slår honom att han har ett stort kontrollbehov i jobbet. Med tanke på Staffelmanns kommentar borde han kanske ge Svinhufvud mer utrymme. Se vad som händer. Går det bra kan han ta åt sig av äran. Går det åt helvete kan misslyckandet skyllas på Svinhufvud, Staffelmann och polismästaren. Trappan upp till övervåningen är över två meter bred, vitlackad och klädd med tjock blå matta som hålls på plats av mässingsstänger. Den leder upp till ett allrum med engelska skinnsoffor av samma typ som på rektors kontor, bara mer slitna. På väggarna hänger oljemålningar och akvareller med motiv från skolan blandat med klassiska porträtt. Germund är ingen konstkännare, men till och med han kan se kvalitetsskillnaden mellan de olika verken. ”Ni har påkostad inredning”, säger han och pekar på en äkta matta i samma färg som de tjocka gardinerna. ”Hur har ni råd?” Jeanette Svensson tittar på honom och ler stolt. ”Waldemarsrörelsen har det förvisso rätt gott ställt eftersom alla medlemmar ger sitt tionde. Dessutom återanvänds alla möbler i en byteskedja en av våra pastorer kom på. När någon behöver nya möbler får rektorn de nya som köps in, hennes går till vår skolkaplan, hans möbler går till lärarrummet och så vidare. Till sist hamnar möblerna på pojkarnas internat. De här sofforna är faktiskt närmare 25 år gamla”, säger hon och pekar. Germund går fram och tittar på en av tavlorna. Den föreställer en delvis genomskinlig kvinna i slöjor som gungar. I bakgrunden ser man Charlottenbergs slott. I hörnet sitter en oläsbar signatur. ”Vem har målat den här, den är rätt kuslig”, säger han. ”Det är faktiskt just Louise”, säger Jeanette Svensson och ställer sig i berättarställning, som om hon vore en guide på en konstutställning. ”Varje år i slutet av maj har vi Charlottens­ holmsdagarna där föräldrar och släkt bjuds in. Vår vernissage är en av höjdpunkterna med en omröstning bland besökare och elever som korar årets bästa alster. Louise vann för två år sedan med den där tavlan.” Germund nickar och pekar på en TV på väggen. ”Vi har ett begränsat kanalutbud”, svarar Jeanette Svensson på hans outtalade fråga. ”Däremot får de inte ha egna DVD-

44

45


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

filmer, där har vi strikt censur. Varken sex, våld eller vad vi kallar tvivelaktig moral. Rektor ska godkänna alla filmer, vi är ju inte vilken skola som helst”, säger hon och ler. ”Eleverna har å andra sidan egna filmer i sina datorer och mobiler nu för tiden, och de kommer vi ju inte åt.” Hon pekar in i korridoren. ”Kom går vi och pratar med Louise, hennes rum ligger längst ned på södra sidan. Hon brukar ha riktiga sovorgier på helgerna, ni vet hur trötta de kan vara i tonåren.” Germund noterar att det varken finns spår av slitage eller klotter på väggar och snickerier. Miljön ser snarare ut som på någon bättre konferensgård. ”Här bor Louise”, säger Jeanette Svensson och knackar på en vitmålad dörr. En gång, två, tre och fyra gånger. Inget svar. ”Konstigt, hon verkar inte vara där.” Istället öppnas dörren bredvid. Ut kliver en flicka med mörkt välkammat hår. Hon är klädd i rak lila klänning med ett enkelt silverkors i en tunn rem. ”Hej Jasmine, har du sett Louise”, säger Jeanette Svensson, och fortsätter. ”Det här är Jasmine Abrahamsson, hon går sista året på vår bibelstudielinje. Det här är kommissarie Askerfeldt och assistent Svinhufvud.” ”Dessvärre bara kriminalinspektör Askerfeldt” rättar Germund och räcker fram handen mot flickan. Hon tittar på Germunds utsträckta näve men tar den inte i sin. ”Jasmine. Det stavas som teet om ni undrar. Ursäkta, jag är sen till kapellet.” Den bleka varelsen försvinner genom korridoren samtidigt som Jeanette knackar ytterligare några gånger på Louise Paulelles dörr innan hon fiskar upp en nyckelknippa ur fickan. Rummet är tomt. Väggarna är ljusblå. En soffa i marinblå sammet med matchande fåtölj och ett designerbord utgör rummets sociala del. Soffan, fåtöljen och sängen är draperade med matchande kuddar och plädar. Överkastet på sängen skvallrar om att ingen verkar ha sovit här inatt. Det som slår Germund är att rummet är ovanligt stort för att vara ett internatrum, nästan överdrivet kvinnligt. Över rummet vilar en svag doft av parfym. I hörnet vid sängen tronar ett sminkbord med små lampor

runt spegeln, som i en teaterloge. Ett öppet smyckeskrin och en ansenlig mängd små burkar och flaskor fulländar bilden av fåfäng ung kvinna. ”Bor alla elever så här?” Svinhufvuds fråga kommer spontant. ”Självklart inte. Det här är ett av de fyra största rummen på flickinternatet. De andra är betydligt mindre.” ”Hur kommer det sig, blir det inte orättvist?”, frågar Svinhufvud. ”Här får man göra bostadskarriär precis som i Stockholms innerstad”, säger Jeanette Svensson. ”När eleverna kommer hit får de flytta in i ett av de mindre rummen tillsammans med en kamrat. Dubbelrummen är trevliga men bara på tolv kvadrat. Därefter får man successivt byta upp sig. Om två elever samtidigt står på tur när ett rum blir ledigt får kamraterna rösta. Det lär eleverna nyttan av sociala nätverk”, säger hon och gör en paus. ”För ett år sedan stod Jasmine som ni just träffade, och Louise på tur när det här rummet blev ledigt. Louise fick flest röster. Sedan dess har stämningen mellan dem varit rätt frostig.” Germund nickar och fortsätter att se sig omkring. På det välstädade skrivbordet står en avslagen röd bärbar dator med skärmen uppfälld. På en hylla på väggen trängs ett tiotal fotografier, alla föreställande samma kvinna i olika situationer i djungeln, på alla bilder praktiskt klädd i shorts och khaki. ”Det där är Louises mamma”, säger Jeanette Svensson och ställer sig bredvid Germund. ”De bor utomlands sedan många år. Jag vet att Louise saknar dem mycket. Föräldrarna flyttade till Bolivia samma dag hon kom hit. Det är väl ingen stor gissning att tavlan som hänger där ute föreställer hennes mamma.” ”Har alla rum möbler från Svenskt Tenn”, säger Svinhufvud utan att kommentera fotografierna och deras historia. ”Knappast, men många har med sig egna möbler”, säger Jeanette Svens­son. ”De flesta av våra elever kommer ju från rätt goda hemförhållanden.” Hon gör en paus innan hon vänder sig mot Germund i en häftig rörelse. ”Var kan hon ha tagit vägen. Det är inte likt Louise att bara försvinna.”

46

47


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning Hon tittar utforskande på dem. ”Vet ni något jag inte vet?” Svinhufvud tittar på henne och nickar samtidigt som hon lägger handen på hennes axel. ”Har du något ställe där vi kan prata?” Jeanette Svensson ser på dem med oro i blicken. ”Jag har kontoret och min lägenhet på bottenvåningen. Vad är det som hänt?” Husmors utrymmen står i skarp kontrast mot Louise Paulelles lyx. Enkelt inrett med köksbord, pinnsoffa och några stolar. Kontoret domineras av ett rörigt skrivbord och gula post-itlappar på väggarna. Bredvid dörren står tre paddlar. ”Gillar du kanot?”, frågar Germund. Jeanette Svensson lyser upp något innan hon går fram till en hylla där hon plockar fram två medaljer. ”OS i Los Angeles -84 och Seoul -88, brons i tvåmanskajak! Det är knappast någon mer än jag själv och min paddlarpartner som minns det idag, men det är något att berätta när man blir gammal.” ”Men du är fortfarande aktiv”, säger Svinhufvud. Hon rycker på axlarna och sätter sig åter på sin kontorsstol. ”Mest paddlar jag tidiga morgnar. Ibland kör jag eftermiddags­ pass, det håller kärringen igång.” Germund känner att samtalet är på väg att spåra ur och harklar sig. ”Anledningen till att vi ville prata med dig är att vi hittat en ung kvinna död i vattnet borta vid Sonöbron i morse”. Jeanette Svensson ser på dem båda med vidöppen blick. Färgen i hennes ansikte bleknar och hon för handen mot munnen samtidigt som hon börjar skaka på huvudet. ”Louise...”, får hon fram samtidigt som ögonen blir blanka. ”Inte Louise?” ”Dessvärre pekar mycket på att kvinnan är Louise Paulelle.” Efter ett tag börjar hon vagga framåt och tillbaka samtidigt som tårar börjar rulla längs hennes kinder. ”Assistent Svinhufvud ger dig en sammanfattning”, säger Germund. ”Jag går upp och tittar i Louises rum en gång till. Kan jag få nyckeln.” Kvinnors tårar är mer än han klarar av och i denna sekund är han märkligt nog tacksam för att han har just Svinhufvud med. Annars hade han fått ta all gråt.

48

Johan E. sköld — I Herrans namn­ I allrummet på övervåningen har två flickor i tolv-trettonårsåldern just bänkat sig framför TVn. ”Hej, jag heter Germund. Känner ni Louise?” ”Jaa det gör vi”, svarar den yngre av dem och fyrar av ett leende prytt av en blank tandställning. ”Hur är hon”, frågar han, och känner hur töntig han låter. Flickorna verkar inte bry sig utan tittar nyfiket på honom. ”Hon är jätteschysst och brukar hjälpa oss med franska-läxan. Hon så cool. I julas fick jag hennes gamla mascara när hon fick ny i julklapp. Fatta! Dior, nästan oanvänd”, säger den äldre av de två. Den yngre hakar direkt på: ”Är du hennes pappa? ” ”Nej det är jag inte”, svarar han. Germund kan inte låta bli att le när han går vidare mot Louises rum. Deras entusiasm är en viktig pusselbit. Husmor verkar ha rätt. Louise ser ut att ha varit populär. När han kommer in på Louises rum igen tar han några bilder med mobilen mest för att dokumentera det innan teknikerna drar in med buller och bång. En kort titt i tekannan visar att den är nästan tom. En kopp med läppstiftsmärken och en mörk ring i botten står på bordet. Garderoben är välfylld. Kläderna tunga, gedigna och dyra, långt från Lovisas mamma Karinas postorderplagg. Han tar ut en svart paljettklänning och tittar. Chanel. Kollar en till. Vivienne Westwood. Konstaterar stolt att han känner igen båda märkena. Germund hänger tillbaka kläderna i garderoben och ser sig omkring. Försöker förstå. Vem är du som bodde här? Hur tänkte du när du skapade din oas av lyx här ute. Vad tycker omgivningen, blev de avundsjuka? Träffade du någon? Vem i så fall? Var träffades ni? Vad döljer du för oss Louise, för dina vänner, för dig själv? Den överdrivna konsumtionen, bilderna på mamma, den spökliknande tavlan. Som återhållen ångest. Lyx och shopping kan enligt Hollywoods psykologer mildra smärta, det har han i alla fall sett psykologer hävda på TV. Men vem handlar så här mycket? Utsikten från fönstren sträcker sig i två väderstreck. Vyn över sjön och allén är vidunderlig, inte konstigt att alla flickor på Charlot-

49


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning tenberg vill bo just här. Två tre hundra meter bort ser han den röda grosshandlarvillan där det ska bo en excentrisk uppfinnare. När han fått på sig gummihandskar tar han Louises röda dator och lägger i en röd skinnväska med ett äpple på som han hittar under skrivbordet. Just som han böjer sig ned efter väskan får han syn på ett USB-minne. På ren rutin åker det med i datorväskan. Slutligen innan han går e-postar han bilderna han tagit till Staffelmann och ber honom lägga upp dem i den centrala utredningsmappen.

Johan E. sköld — I Herrans namn­ Jag är hemma ikväll igen. Skulle det vara något viktigt får ni prata med rektorn eller HG.” Flickorna tittar missmodigt på dem, men låter sig nöjas. ---

I kontoret på bottenvåningen är Jeanette Svensson helt slut när Germund kommer tillbaka. Ögonen är röda, ansiktet svullet. ”Jag såg henne vid femtiden igår, hon gjorde en kanna te. Är ni säkra på att det är Louise ni hittat? Jag menar, hon kan ju ha tappat sin väska tidigare. Säg att det kan vara så”, säger hon. Svinhufvud ser på henne och skakar på huvudet. ”Eftersom hennes föräldrar bor utomlands och hon inte har några släktingar i Sverige, måste vi be dig som husmor på internatet att följa med för att identifiera henne. Om vi har tur är det inte Louise...” ”Jag har aldrig sett en ung människa död. Ser hon hemsk ut? Måste jag verkligen verkligen göra det?” ”Vi är med dig och det finns ytterligare personal där som kan hjälpa dig om det blir för svårt. Hon finns i Solna och vi kör dig dit och tillbaka efteråt. Det tar inte mer än tre timmar.” Jeanette Svensson reser sig med en suck. ”Jag antar att jag inte har något val.” De skall just sätta sig i bilen när de två flickorna Germund pratat med i TV-rummet kommer rusande. När den yngre får syn på Germund stannar hon och pekar. ”Jeanette! Det är han, tjuven som tog Louises dator! Jag såg det. Han pratade med oss, sen tog han Louises dator!” ”Det är ingen fara. De är poliser ser ni väl”, säger Jeanette Svensson till flickorna med en röst som är nära att brista. ”Har Louise laddat ned film i datorn igen”, säger den ena av flickorna. Jeanette Svensson skakar på huvudet. ”Nej det har hon inte.

50

51


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

På väg mot rättsmedicinska ringer Germunds mobiltelefon just som de kör genom Edsbro. Han tittar på displayen. Karina, Lovisas mamma. Fan, han borde ha försökt igen och inte vänta på att hon ringer. I några sekunder tvekar han. Tillräckligt länge för att samtalet ska kopplas bort. I baksätet sitter Jeanette Svensson med ledsna ögon. Genom backspegeln möter han hennes blick. ”Det var min dotter, har du något emot att jag ringer tillbaka”, frågar han. ”Självklart inte, ring du.” Lovisa svarar på första signalen. ”Hej Pappa! Varför svarade du inte. Ligger du och sover? När kommer du imorgon? Vad ska vi göra sen?” Trots omständigheterna kan han inte låta bli att le när han hör hennes glada röst. Under veckan i London har han längtat efter de intensivt blå ögonen inramade av det lockiga bruna håret. För sitt inre kan han se henne i Karinas kök med luren i handen. De runda kinderna, de knubbiga armarna. ”Pappa, var tog du vägen?” Han blir tvungen att svälja. ”Hej Lovisa min lilla prinsessa, vad gör du? Leker du med Mobbo?” ”Pappa, jag leker inte med Morrrbrrorrr Tommmy”, säger hon med överdriven artikulation. ”Tommy är hos sin kille. När kommer du, mamma vill veta för hon och jag tänker laga mat till dig!” Lovisa gör en kort paus och Germund försöker formulera vad han måste. Det är svårt att hitta de rätta orden och Lovisa hinner före. ”Jag och Mamma har plockat svampareller. Vi ska göra omelett. Blir du glad då?” ”Menar du kantareller?” ”Jag sa ju det. När kommer du?” ”Lovisa, det har hänt en sak. Du måste nog bo hos mamma nästa vecka också.” Det blir tyst i luren. Lovisa har varit med om det förut, men det är lika smärtsamt att säga det varje gång. ”Måste du jaga bovar nu igen pappa”, säger hon med moll i rösten. Germund suckar i telefonen. Lovisa kan inte undgå det.

”Är det dumma bovar eller läskiga mördare”, säger hon. ”De läskiga”, svarar han. ”Får jag prata med mamma?” ”Ja det får du, men Pappa, har du köpt något till mig i London?” ”Kanske det…” ”Glöm inte min present när du kommer! Puss Puss!” Det rasslar till när hon lägger luren åt sidan och springer iväg efter Karina. Det tar någon minut innan hon kommer. ”Jag var ute i grönsakslandet. Kan du inte ha Lovisa i veckan, är det vad du ringer för att säga?” Germund söker efter ord men får mest fram ett grymtande. ”Fan ta dig och ditt jävla jobb Germund Askerfeldt! Lovisa sa att du skulle jaga en mördare”, fräser hon. ”Alltid är det någon jävla skit!” ”Karina, jag är jätteledsen, men...” han gör en kort paus. ”… men om det är problem för dig får jag be morsan att hjälpa mig...” Han skäms för att hota med sina föräldrar, men det fungerar alltid. Karina har sedan Lovisa föddes kämpat för att bygga en bra relation till Germunds mamma, han vet hur rädd hon är om den. Sucken från andra sidan änden telefonlinjen är tung, men hans illa förtäckta hot fungerar ännu en gång. ”Jaga du dina mördare, men när du fångat dem är du skyldig mig en flaska champagne. Dyr ska den vara, inget fusk som förra gången, utan riktig skumpa!” ”Tack Karina, du är en ängel!” ”Innebär det att du inte ens hinner komma hit och äta med oss imorgon?” ”Jag kommer gärna, men jag kan inte stanna så länge. Du vet hur det kan bli…” ”Bra, om det passar herrn är han välkommen vid sex.” När de tryckt bort samtalet blir han sittande med luren i handen. Tankarna stannar hos Lovisa. Hur kunde han glömma att köpa en present till henne under sin resa. Det enda han köpt är några burkar mintpastiller till Staffelmann och en svindyr modell av en dubbeldäckarbuss. Rent principiellt är han mot att ge Lovisa snask och den fina dubbeldäckaren för över tusen kronor är ingen leksak utan en modell han tänkt ha som prydnad på kontoret. Att få tag på något

52

53


Förlaget Orda ISBN 978-97-7497-006-7 — I Herrans namn — Provläsning

Johan E. sköld — I Herrans namn­

som liknar en Londonsouvenir i Norrtälje så här på söndagseftermiddagen är uteslutet. Att ge bort bussen svider. Å andra sidan behöver han inte bestämma sig här och nu. När de rullar genom Rimbo hänger solen lågt och kastar sina skuggor över busstorget där några unga flickor står i en klunga och röker. En våg av sorg sveper iväg hans tankar. Om ändå farmor fortfarande levt. Då kunde han ringa och få svaren, de självklara argumenten. Kraften att orka vidare i tillvaron. Det har gått tre månader sedan hon dog. En tid av vakuum. Samma sak med farfar. Även om han varit död i många år minns han de självklara kommentarerna, hur han plirade med ögonen, drog i mustaschen och sa på sin breda skärgårdsdialekt att ’har en tage’ fan i båt’n, får ’n ro’n iland!’ Mötet igår kväll med Sven Wikström väckte nytt liv i minnet av farfar. Fan vet om han inte ska söka upp gubben ikväll. Gårdagskvällen hos Sven var som att återuppleva kvällarna på lotsplatsen i Furusund. När han som pojke satt med stora öron i det glimrande ljuset från UKV-radion och lyssnade på lotsarnas rövarhistorier. Det ligger mycket i farfars ord om fan i båten och Sven upprepade dem så sent som igår. Just nu är han tvungen att kämpa. Inte ge upp. När den skyldige väl sitter där bakom lås och bom kan han ta time-out, köpa champagne till Karina, vara med Lovisa och fundera över vad han vill med sitt liv. ”Hur gammal är din dotter?” Frågan från Jeanette Svensson i baksätet får honom att vakna ut sitt eget navelskådande. Han har nästan glömt att hon sitter där. ”Lovisa är fyra. Jag och hennes mamma har haft delad vårdnad ända sedan hon föddes.” ”Det måste vara svårt att kombinera polisarbete med ansvaret för en så liten flicka.” Germund nickar, samtidigt som han inser hur privilegierad han är med den hjälp han har från alla håll. ”Otillräcklighet är väl tidens tecken”, svarar han och försöker skratta lite. ”Du är duktig som försöker.” ”Vad har jag för val”, säger han och gör en paus, för att byta ämne. ”Hur är det med ordningsreglerna på Charlottenberg. Jag

har läst en del om Waldemarskyrkan, och vad jag minns har man en rätt konservativ syn på livet.” Jeanette Svensson skrattar nervöst. ”Vi var en flickskola med bara kvinnlig personal fram till slutet på sextiotalet. Pojkar och män fick inte ens vistas på området. I och med jämlikhetsdebatten i samhället blev vi tvungna att tillåta manliga anställda och då beslutades att även tillåta pojkar på internatet.” ”Låter som stenåldern”, säger Svinhufvud. ”Är det lika strikt som i andra samfund?” ”Waldemarsrörelsen är nog på många sätt strängare i sin syn”, säger Jeanette Svensson. ”En del stofiler i styrelsen predikar artonhundratalsmoral. Sexualitet i annan form än mellan gifta är otänkbart. Och ansvaret vilar enligt församlingens lära helt och hållet på oss kvinnor. Här håller man på sig, punkt slut” ”Är det så generellt”, säger Germund, och ser för sitt inre Louise Paulelles handväska med sitt innehåll. ”På ytan kanske” fnyser Jeanette Svensson.

54

55

9789174970067  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you