9789100121778

ulf eriksson

Överrocken Roman

albert bonniers förlag

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 3

10-01-25 09.47.23

Av Ulf Eriksson har tidigare utgivits: Varelser av gräs 1982 I förut lugna rum 1983 Det gjorda återstår 1984 Brevet 1985 Färjefärd 1986 Ulrike ler 1986 Äppelaffärer 1987 Legion 1988 Byte 1988 Rum för läsande 1990 Byggnad med kreatur 1990 Mörkret bland färgerna 1992 Xaviers hemlighet 1993 I det uppenbara 1994 Paradis 1996 Min vän Mr Ho 1997 Flamma livsstund kalla eld 1998 Is 1999 In i spegeln och bort 2000 Rymdens vila 2002 Beröring under oväder 2003 Varelser av glas 2005 Om dagars genomskinlighet 2006 Det försvunna rummet 2008

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-012177-8 Copyright © Ulf Eriksson 2010 ScandBook AB, Falun 2010

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 4

10-01-25 09.47.23

She looked over his shoulder For vines and olive trees, Marble well-governed cities And ships upon untamed seas, But there in the shining metal His hands had put instead An artificial wilderness And a sky like lead.

W. H. Auden, ”The Shield of Achilles” Jag hänger på kroken ute i entrén Georg Johannesen, ”Ars Moriendi”

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 5

10-01-25 09.47.23

Eriksson_OĚˆverrockenkorr2.indd 6

10-01-25 09.47.23

I Den vita rymden

Eriksson_OĚˆverrockenkorr2.indd 7

10-01-25 09.47.24

Eriksson_OĚˆverrockenkorr2.indd 8

10-01-25 09.47.24

h är inne kan världen ritas upp. Det råder ingen brådska. I viss mening kan tiden ännu inte mätas här (fast en klocka hörs). Ute regnar det, sådan är årstiden. Den fina nederbördens knaster mot fönstret, de lugna ljuden av bildäck som långsamt rullas över våt asfalt, är allt som hörs.

Vi befinner oss på tröskeln till en värld utan vittnen. Precis på tröskeln måste vi dröja, och inte luta oss för långt fram och försöka kika, för om vi gör det, så försvinner vi.

Du säger kanske att en värld utan vittnen inte finns: något måste man väl se, och någon måste se det man gör, även om det inte är man själv som syns. Jag håller med. Det är just därför vi blir stilla på tröskeln, med en hållning som är i pakt med det som sker där inne.

Vittnesbördet: det löper som en vindlande gräns genom världen, en förkastningsbrant ibland, eller en låg, knappt förnimbar ribba – där förintas världen och återskapas, oupphörligt. Vittnesbördets plats kan vara en linje på ett papper.

Han har mycket annat att göra om dagarna. Ofta kommer exempelvis en stor vind och fyller honom med en idé om ”världen”. Då blir han stilla och hör inte vad man säger till honom. Vinden kommer ur väggen ibland, eller ur en buske eller rätt upp ur gräset, eller ur en vattenpöl. Men också de storas röster råder över dagarna, delar in dem, hugger av dem, tänjer ut dem. Det är inte klokt vad de vuxna kan hugga av ibland, eller tänja ut, eller snabba på eller hejda, så att nästan ingenting händer fast det kryper i hela kroppen av längtan 9

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 9

10-01-25 09.47.24

efter att något skall hända. Ja, han har en hel del att stå i.

Med jämna mellanrum befinner han sig likväl här inne. Då är det dags att rita, varvid ingenting annat egentligen finns. Ett rum utan vittnen, men där vittnesbördets gräns ändå växer fram genom en vit rymd utan början eller slut. Kanske vet han – utan att därför tänka så – att den där vita rymden lika gärna kan betraktas som en genomskinlig natt som strömmar över allt han ser och ger liv åt det: bokhyllan; skrivbordsstolen där hans tioåriga kropp nu vilar; soffbordet bredvid sängen, där Fantomentidningarna ligger i en hög, just nu med en ruta i fokus där Den vandrande vålnaden (företrädd av sin pratbubbla och från en plats utanför bilden) säger till bandarhövdingen Guran, vars ansikte som vanligt ligger i skugga under hatten: ”Varför skrattar du nu, min vän?”; fåtöljen där han sällan sitter; skrivbordslampan som för tillfället är släckt; brevkorgen som han har proppat full med gummisnoddar; skrivbordsunderlägget med världskartan; spegeln där det bor en pojke som har födelsemärket på andra sidan munnen; taklampan från vilken det hänger en liten svärm modellflygplan: Sopwith Camel, Spitfire, Stuka, Phantom, en epokblandad luftstrid, ljudlös, eller så hänger planen bara där och pratar med varandra; väckarklockan vars siffror förändras med ett underligt ljud mitt emellan viskande och klapper, när tunna metallflikar fälls ned; rullbordet där jongleringsbollarna och hopprepet ligger; byrån med kläder mamma fortfarande viker; golvlampan som han har riktat upp i taket för att få ett ”bra allmänljus” som det stod i en katalog från varuhuset där alla dessa möbler är inköpta.

Den tunna linjen vandrar iväg, tvekar, väljer en ny riktning, upphör, dyker fram på en annan plats, blir tjock och luddig, skärps, rör sig i kurvor, oroligt, bildar en lycklig båge som skäms över sig själv och tränger igenom papperet. Kanske är det färgerna som räddar honom, färgerna ur vaxkritor och ur vattenfärgskakorna. Ljudet när han drar en linje mjuk blyerts genom torkad vattenfärg är ett mycket bra ljud, tål att upprepas.

10

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 10

10-01-25 09.47.24

Färgerna är räddningen, och sedan det där andra som förr eller senare sker: rivandet. Varje teckning rivs i små bitar. Varför det? kan man undra.

Vi som står på tröskeln till detta rum ser dem inte, men de finns.

Den ene är smal, den andre tjock, de pratar hela tiden i mun på varann och trängs kring allt han gör. De strider om rätten till hans tankar. Den ene kommer utifrån och säger: njaaa, det påminner för mycket om, eller det där är ju bara samma mönster som, eller du har ju bara ritat av. Den andre kommer underifrån teckningarna och vill dra in honom där så att han fastnar bland linjernas klibbiga trådar.

De kallas Överklottraren och Underklottraren och han hatar dem och är rädd för dem och vet att de är delar av honom själv. När han skall somna ser han dem växelvis: den magre med lemmar som piprensare, den tjocke med lemmar som en Michelingubbe: ett ludet skelett och en kropp av varv på varv av deg. De vet ingenting, de vill honom ingenting, utan de skall bara dra ned, håna och förminska allting. När de växlar plats riktigt fort för hans inre syn somnar han.

Men ÖK och UK sover aldrig.

Därför måste teckningarna rivas: endast så kan de räddas från ÖK och UK som inte förstår sig på pussel. Bitarna hamnar i det stora kuvertet. Vissa kvällar tömmer han kuvertet från balkongen, ser de räddade teckningarnas pappersflingor virvla bort i mörkret, virvla och stiga i vinden, föras iväg över husen, in i världen.

Men han tänker inte varje kväll på de där bägge. Ibland är det lätt att somna genom att tänka på Fantomen. Han kan exempelvis, som nu, grunna över vad Guran egentligen menade med sitt svar till Den vandrande vålnaden. I det uppslagna äventyret i högen på soffbordet har vi just fått vara med om en av de utopiska gläntorna i Fantomens liv. Han och Diana har badat sonen Kit i floden. Skrattande håller de upp barnet mot ljuset. Några rutor längre fram kommer redan äventyret hastande i skepnad av en man från Djungelpatrullen som ropar efter Mr Walker i en kommunikationsradio. Det sägs att detta namn kommer från det amerikanska originalets motsvarighet till 11

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 11

10-01-25 09.47.24

Den vandrande vålnaden, The Ghost Who Walks, men man kan inte vara säker.

Gurans svar är märkligt. Fantomen, klädd endast i höftskynke och solglasögon, frågar: ”Varför skrattar du nu, min vän?” Det är med tanke på den glada stunden en underlig fråga. När skulle man skratta eller le om inte när ett barn badas i en paradisisk miljö av sina lyckliga unga föräldrar?

Men Guran är redan gammal. Han säger: ”Man kan inte stiga ned två gånger i samma flod.” Och det gör han utan det vanliga vördnadsfulla tillägget ”o vandrande vålnad”, kanske därför att Fantomen nu har badat utan sin kostym. Möjligen är det egentligen själva fantomendräkten som Guran vördar. Kanhända är det hans fasta förvissning att det är ur den som kraften utgår. Kanske anser han rent allmänt att det är ur dräkters tomhet, deras inre natt som all makt utgår. Man kan undra om Bandarernas hövding känner till den gamle grekiske naturfilosofen Herakleitos som tillskrivs den berömda frasen om floden. Han får inget svar av Fantomen som strax får annat att göra och inte mera i detta äventyr befattar sig med barn, hustru eller gamla vänner och beskyddare. Ensam och blind som själen inuti drömmarna skall han kämpa för sina linjers sanning.

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 12

10-01-25 09.47.24

II I simultanekan

Eriksson_OĚˆverrockenkorr2.indd 13

10-01-25 09.47.24

Eriksson_OĚˆverrockenkorr2.indd 14

10-01-25 09.47.24

jag h a de länge för vana att besöka det stora varuhuset för att prova överrockar, tänkte Prospekt medan den gamla hissen lugnt vaggande lyfte honom uppåt och grannarnas mässingsskyltar glimmade till och sjönk bort. Fast, sade han sig framför hemmets dörr, varför kalla det en vana? Det var ju snarare en ovana, och det är skönt att ha blivit av med den.

Väl inne i tamburen såg han sig omkring, men märkte inte att han hade fått besök. Som vanligt hängde han av sig på en av krokarna intill gästtoaletten, tog upp posten från dörrmattan och gick sedan stillsamt gnolande den knarriga serveringsgången och vidare rakt in i köket för att sätta sig på pinnstolen, öppna breven och läsa. Den nye besökaren förblev tyst och högtidlig. Utan vare sig ansikte eller kroppsvikt hängde den på en av galgarna i halvdunklet bland de andra plaggen.

Det regnade. Prospekts lägenhet vette både mot gatan och den stora innergården. Trots den underhållande villervallan på fastighetens utsida, med trafik och fotgängare, grävarbeten och reklam, föredrog han att betrakta kvarterets insida som för den delen ibland liknade något helt annat än en insida, rentav marken på en okänd, öde planet. Denna anblick gjorde i regel Prospekt tillfälligt upprörd: han kunde, liksom vi alla ibland, för en stund få för sig att han var någon annanstans än där han var.

Gården gav också i dag ett ödsligt och våldsamt intryck som fick honom att känna sig än skummande extatisk, än isklart asketisk, men i det långa loppet neutral. Att se kvarterets inre är också att 15

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 15

10-01-25 09.47.24

se sitt eget inre, filosoferade han denna dag medan han öppnade posten.

Mycket i den berättelse du just har börjat läsa, exempelvis stadens egentliga plan och Prospekts exakta adress, har fallit ur berättarens minne och får ersättas med läsarens – dina – benägna kunskaper.

Men en sak bör sägas som jag vet: det är inte riktigt sant att han helt hade förbisett sin nya gäst. Rättare vore kanske att säga att han kort hade vilat blicken på den nya överrocken i tamburen, men inte blivit medveten om synintrycket.

Rockens gestalt fanns ändå, under brevsprättandets stund, kvar i hans synminne som en skugga, ganska spöklik. Han började därför känna sig illa till mods utan att förstå varför, och försökte förklara känslan med postens trista, i något fall direkt hotfulla innehåll – exempelvis reklamerbjudanden som liknade riktiga inbetalningskort och därför utlöste en ”P-botsreflex”, det vill säga en impuls att betala genast för att fortast möjligt bli av med saken och kunna återvända till den värld där detta aldrig hade inträffat – med undantag för det faktum att hans flickvän Vy hade sänt ett kort från Spanien.

För någon minut släppte han fram bilder ur de gamla, tyvärr redan ganska nötta drömmarna om att flytta ihop med Vy. I fonden för de där drömmarna fanns en skara av allt att döma lyckliga vänner, i en vardag som förvisso bågnade av parenteser: (den låt vara tillknäppte) Ram och hans (aningen svärmiska) fru Panorama, exempelvis – det vill säga att Prospekt nuförtiden tyckte att Panorama var litet skränig och yvig, vilket möjligen hade att göra med att de för ett decennium sedan hade varit gifta i ungefär tre år, under den tid då det verkligen gick bra för Prospekt och de kunde köpa ett sommarhus vid havet tillsammans, nere i klimatzon ett. Det huset hade nu Ram och Panorama, vilket ibland plågade Prospekt.

Andra vänner fanns, exempelvis den listige (ibland illistige) Zon 16

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 16

10-01-25 09.47.25

och hans (utlevade) livskamrat Sektor. Det fanns ännu fler, och alla var de, envar på sitt sätt, beroende på betraktarens sinnesstämning, en mer eller mindre lockande förebild: det behövdes bara att Prospekt började ge sig hän åt tankar om att verkligen bli en annan för att han skulle börja se de andra så. Skulle han sadla om och bli byråkrat som Ram, arbeta sig upp inom någon förvaltning? Omöjligt var det väl inte, eftersom han ännu inte var lastgammal och det nyinstiftade Institutet för medborgerlig omorientering, IMO, regelbundet erbjöd olika startpaket där det var meningen att folks längtan efter förvandling skulle om inte tas tillvara så bemästras.

Eller skulle han till slut ge upp Vy och försiktigt närma sig Zons och Sektors utsvävande vandel?

Men här kanske vi ställer för svåra frågor till Prospekt, jag menar sådana frågor som han skulle rycka på axlarna åt. Att rycka på axlarna var förresten just vad han gjorde nu, inför bakgården inuti vars luftkub skuggor växte, vältrades av vinden, närmade sig och gled, likt stora dystra isflak, tvärs genom hans lägenhet och vidare ut i det bottenlösa. Vanan att rycka på axlarna inför sådant som i kraft av sina dimensioner trotsade kommentar, var något han hade ärvt av sin far, men det visste han inte, och hos fadern hade gesten för övrigt mer handlat om att leende slå ut med armarna i en bejakelse av livet än om någon kutryggighetens resignation. Hos Prospekt var det så att säga bara axlarna kvar, och av leende inget spår i hans lilla torra, man frestas säga ödlelika om än inte fjälliga ansikte.

Vännerna var egentligen till för något annat än att erbjuda förebilder, i den mån de alls borde ses som medel i stället för självändamål.

Han visste detta, men han kunde ändå inte låta bli att i vännernas gestalter leta efter någon signal om vem han borde vara. För den händelse man ville vara felfinnare, kunde man säga att Prospekt i vännernas ansikten inte letade efter information om hur de mådde, utan efter underrättelser om vem han själv var eller borde vara.

Inte undra på att den sociala frotteringen ofta stressade honom 17

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 17

10-01-25 09.47.25

så att han hällde i sig litet för mycket på fester. Vid andra tillfällen gick han tidigt hem och slog på schackdatorn eller ställde sig ensam i någon bar, strax under en av de där väldiga filmdukarna som visar en finskspråkig hantverkare upptagen med att geschwint limma fast stora gipsplattor på en vägg, ett nästan omöjligt arbete för en ensam man, under det att han förtroligt sneglar under mösskärmen mot betraktaren.

Tro nu inte att Prospekt gick omkring och kände sig ihålig invärtes, eller falsk. Han hade som alla andra de där hemska drömmarna om att spela fiol inför en jättepublik utan att kunna spela fiol, men de var ändå rätt sällsynta. Det var bara det att åren hade glidit genom hans huvud och lämnat en bottensats av grådager inom honom.

Någon ändring av livet hade med andra ord inte blivit av – det vill säga ingen annan ändring än den som rymdes inom hans enda liv.

Det där var Epicykels poäng: att man alltid bara hade ett liv, vilka förändringar man än genomförde, och att det därför (nästan) alltid var lika bra att förbli den man var. Prospekt tänkte en stund på Epicykel, den hängivne cyklisten i stadens utkant, som ofta for runt med musik i lurarna, jagande sin skugga i gryningens apelsinfärgade sken över dikesrenens tistlar, grodor och daggnistrande spindel­vävar i vars inre ibland något som liknade överblommade zeppelinare kunde anas – en lycklig man, kanske, ibland, trots sömnlösheten.

Men alla tankarna på vännerna kunde inte driva den där olustiga förnimmelsen på flykten, utan den tätnade till ett tydligt obehag, en aning om att det fanns någon annan eller något annat här hemma hos honom, något som inte var han men ändå var han.

På väg ut med räkningarna till brevkorgen i arbetsrummet såg han äntligen i spegeln den svarta trenchcoaten på sin galge. Huvudlös och med utbredda armar som för att flyga på honom och fånga honom i sina kalla veck med lukt av skyttegrav hängde den där.

Fast egentligen var den inte svart, utan subtilt rutig, i ett mönster av ideligen svarta men ömsevis matta och blanka romber. Som pepita 18

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 18

10-01-25 09.47.25

ungefär, tänkte Prospekt förvirrad och började räkna romberna på en av de stora fickorna.

En parkettknäpp fick honom att vakna, som om själva huset hade blivit otåligt över hur han slösade bort sin tid. Nu gick han helt intill plagget, samtidigt som han med liten röst ropade: ”Hallå, är det någon här? Vad vill ni?” Han kunde naturligtvis inte tänka sig att det var själva rocken som hade kommit på besök, utan räknade med att dess bärare nu väntade någonstans i det inre av hans bostad, beredd till något.

Att Prospekt ändå uttryckte sig så pass artigt också i detta ansträngda känsloläge, det får skrivas på hans goda uppfostran mer än på någon ovanlig feghet. Han var egentligen inte alls feg, bara en blid natur med en omfattande uppsättning regler för korrekt beteende. Somliga skulle väl ändå med viss avsmak kalla honom småborgerlig, om inte annat så utifrån hans yrke som var fastighetsmäklarens. Men liksom rockar har veck, hade Prospekts personlighet sina mindre konventionella prång, sina dramatiska avsatser och rentav sublima raviner. Därför kände han på något vis igen sig i den nya rocken, eller han kände sig i alla fall besläktad med den på ett sätt som inte har något vettigare namn, om än litet löjligt, än trivsel. Nu såg rocken med ens trivsam ut där den hängde. Om det nu inte var för att den omärkligt hade smugit ned ena ärmen i fickan som för att samtidigt antyda och dölja en möjlighet.

Eller inte ny: för nu liknade den inte alls någon ny rock, ingen sådan han – som en sorts genant hobbyverksamhet – förr hade brukat prova i varuhuset. Nu var det en gammal, sliten, för honom helt okänd rock med ålderdomliga detaljer (exempelvis läderklädda spännen) som hängde i hans tambur denna regniga tisdagseftermiddag, kanske glömd av en berusad Zon efter någon fest för överraskande länge sedan.

Med en i förhållande till handlingens plötslighet komiskt upp­ given gest över ryggen tryckte Prospekt ned all skräppost i den redan 19

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 19

10-01-25 09.47.25

fulla sophinken, rätade upp sig och tänkte dagens första oväntade tanke: jag tar inte itu med hemarbetet i kväll, jag söker upp någon vän i stället. Mappen med formulär, kontraktsutkast, besiktningsprotokoll, annonser, homestagingtips och lägenhetsplaner skulle få ligga kvar på köksbordets hörn till nästa morgon. På så vis skulle han komma att vara strängt upptagen hela nästa dag och tvingas äta lunch vid skrivbordet – en hälsosmörgås från kvartersbutiken intill – och slippa gå på restaurang med sina bägge medarbetare. Överrocken hade lagt bort sin arroganta uppsyn och hängde nu stram och möjligen aningen sorgsen ute i tamburens dunkel. För ett ögonblick antog rocken den rätvinkliga gestalten hos en malgarderob, denna skapelse (ägnad att väcka både ve- och klenmod) som ofta påträffas hängande i klungor, likt enorma kubistiska fladdermöss, på hyreshusens vindar och vars öde det är att varken vara tält, hus eller plagg utan något annat med knapp nöd uthärdligt.

Men rocken ändrade sig hela tiden och nu såg den verkligen fin ut. Om den hade varit en katt hade man rentav kunnat säga att den var fin i pälsen: det eleganta mönstret av romber hade åter framträtt, och de gamla fula spännena var försvunna. Nu verkade den sidenlätt som en elegant japansk morgonrock. Prospekt tummade sin stinna kalender och såg än hit, än dit i den trånga serveringsgången. Vem skulle han ringa? Frågan kändes faktiskt litet ovan. Med risk för att överdriva en aning kunde man om Prospekt säga vad berättaren i en berömd novell säger om sin huvudperson: ”Han hade ej på flera år varit ute någon afton.”

Det var januari och strax mörkt. Sedan några årtionden var människorna i staden vana vid regn på julafton i stället för snö, men under årets första månad brukade temperaturen ändå långsamt sjunka förbi nollstrecket, och någon kväll kunde den första snön kanske ses virvla över gatan. Prospekt tillhörde dem som längtade efter snön. Men detta var nog inte en sådan kväll: ännu föll regnet ihärdigt över innergårdens tidlösa lervälling, där en minut var många millennier och små landskap utan skala osedda bildades och 20

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 20

10-01-25 09.47.25

upplöstes. Det knastrade mot rutorna när vinden kastade nederbörden mot hans fönster, och det ylade till i balkongräcket som om en energiulv varit instängd där i sin bur.

Prospekts bägge medarbetare hette Grand och Bjälke och var väsensskilda: där den ene var tjock var den andre benig, den enes blondhet var den andres svartmuskighet, kom den ene för sent till arbetet så var den andre sedan länge på plats, den enes handstil var tydlig och uppblåst, den andres mikroskopisk och skrumpen, och så vidare. Trots denna frapperande olikhet vilade det över dem en air av stum endräkt, som om de på något vis, i likhet med tvillingar, hade utbildats tillsammans. Deras respektive rörelsemönster när de tog sig fram genom det år för år allt trängre mäklarkontoret var fantastiskt i sin till synes lidelsefria ritualenlighet: från skrivbordet till kaffeautomaten, från kaffeautomaten till arkivskåpet, från toaletten till kopiatorn till faxen till skrivbordet och så vidare, i olika mer eller mindre förutsägbara kombinationer.

Denna självkopierande vardaglighet var förstås abstrakt, men ändå kändes den som ett gummiartat fängelse, eller kanske – om man nu tog känslan mellan tänderna – som ett ummiaa ängee. Om nu originalet till denna på en gång hysteriska och kontrollerade leda för längesedan hade sjunkit bort mellan handlingar och akter, så gällde detta inte den längtan som de tre kompanjonerna kände efter ett livligare samröre med övriga varelser i sin vardags töjbara labyrint.

Kanske kände också kunderna denna längtan? Det var en omfattande fråga. Prospekt, vän av små till medelstora frågeställningar, skulle antagligen ha slagit bort den som övermäktig. Men det är ganska säkert att han efter en stund, på någon omväg, skulle ha återvänt till frågan, med ett ”vad var förresten det där du sa om kundernas, ehu, beho, kra, längtan”, för han var en nyfiken person, om än, som antytt, något blyg.

21

Eriksson_Överrockenkorr2.indd 21

10-01-25 09.47.26