Page 1

PROLOG juni 1957


* f l ic kor f l ic kor f l ic kor står det på skylten som hänger på ståltrådsstängslet, och vi visslar och jublar då bussen dundrar förbi genom dalen och drar upp ett moln av damm. En ilsken svart fluga surrar mot fönstret och någon försöker bränna den med en cigarett. Så långt ögat når brer malörtssnåren ut sig, och Kohler säger att här skulle man inte kunna ligga död mer än en dag innan prärievargarna hade hunnit gnaga rent ens skelett. Strax innan vi lämnade Pendleton lät Kohler tatuera sig: en flicka som vrider sig och vickar på rumpan då han spänner armmuskeln, och nu kavlar han för sjätte eller sjunde gången i dag upp skjortärmen. När vi åker förbi en vägvisare där det står att det är hundrasextio kilometer till Vegas, hurrar vi en gång till och lutar oss ut och bankar på bussens sidor ända tills den smala asfaltremsan försvinner i fjärran. Någon säger sig ha hört att det fanns ett foto av Rita Hayworth fasttejpat på den första bomben som de lät detonera över Bikini, och detta framkallar ett par flin. Kohler har varit i Vegas och han säger att vi ska ta in på Desert Inn när vi har permis, spela på de enarmade banditerna och se Shirley Jones. Klockan 15:13 glider vi in i Desert Rock, sträcker på benen och börjar jogga runt på den asfalterade planen för

9


att bli av med den värsta stelheten. Det är nästan fyrtiofem grader, en tryckande värme som får det att spränga i huvudet. Den där regnskuren, som fi nns i ett moln i fjärran, hinner förångas högt uppe i luften långt innan en enda droppe når ner till öknen. Vi får rena grönkläder att dra på oss och sedan är det inte något mer vi omedelbart måste göra, så vi hittar en skuggig fläck och ser på hur några av grabbarna ger sig iväg i en oordnad skara för att utforska terrängen, hur de skämtar och knuffas ända tills de försvinner i fjärran i sin jakt efter kratrar. På natten är himlen ren astronomi. Under flera dagar gör vi ingenting annat än väntar och vi fördriver tiden med att sova eller jaga ödlor över den spruckna, hårt packade ökensanden. Någon skriver hem att vi bor på stranden till en forntida sjö, eftersom det finns fossil som tyder på det. Sedan kör vi in till en spökstad i närheten av Death Valley, ställer oss i vägkorsningarna och duellerar med händerna formade till pistoler. Ibland händer det att någon spelar en raspig skiva med Johnny Mathis eller Elvis. Vi dricker för att blodet inte ska bli alltför tjockt, vatten på dagen och öl på kvällen. Vi ser hur flickan utför sin ryckiga dans på Kohlers biceps. Vinden blåser hela tiden från fel håll, det är en konstig vind som gör oss illa till mods då den får sanden att flyga omkring i nervösa virvlar. Vi får sand mellan tänderna då vi äter våra måltider. När vinden sedan till sist vänder, kommer ordern om att sprängningen ska äga rum klockan 06:30. Vi stiger upp klockan 04:00.

10


Provsprängningarna är uppkallade efter vetenskapsmän eller berg, alla utom den som vi har kommit för att vara med om, Priscilla, den bomb som hänger tvåhundra meter upp i luften i en heliumballong. Man har skickat ut ett meddelande till civilbefolkningen, där de varnas för skador som kan uppkomma på näthinnan om man tittar på eldklotet, till och med på så långt håll som tio mil, men trots det kommer gruvarbetare att klättra upp till toppen av Angel’s Peak, precis som om det hade varit den fjärde juli. Vi åker de fem milen ut till Frenchmans Flat på flaket till militärlastbilar, och de strålningsdosimetrar som vi är utrustade med har fortfarande en betryggande blå färg. Lastbilarna stannar två kilometer från hypocentrum och vi klättrar halvsovande ner från flaken. Sedan ska vi ner i skyttevärnen så att vi får markytan i ögonhöjd. Vi är tusen man, men det är nästan som ingenting alls där på den oändliga slätten; uppifrån ser vi ut som myror, som något som bara är lite ovanligt, inte som en art utan som en liten episod som inte ser sig själv som historia. Nu är vi nästan alldeles tysta, vi lyssnar till prärievargarna och öknens alla ljud, ända tills högtalarna börjar vråla ut order till oss i det svaga gryningsljuset. Senare kommer en del av oss att skickas till Vietnam, och när vi ligger där och svettas i tälten där det krälar av spindlar och när huden är infekterad av svamp, då kommer vi att minnas det här, minnas hur enkelt det var. Medan vi väntar dundrar en rad lastbilar förbi, fullpackade med levande djur. Vi ser hur man en kilometer längre fram släpar ut niohundra svin och föser dem mot

11


skyttegravar och inhägnader. En del av svinen har på sig splitternya arméjackor med foder, vars hållbarhet ska testas. En handfull kaniner, för att vetenskapsmännen längre fram ska kunna mäta graden av sådan blindhet som orsakats av starkt ljus. Det är femton minuter kvar tills nedräkningen ska börja. Femton minuter då vi kan tänka på Vegas, på den gången då vi skakade hand med Ike, på trumslagarna i de stora banden, som Krupa till exempel, som kunde lirka med ett set trummor och få dem att tala utan att banka på dem, och på den stillsamma pianomusiken på klubbarna i Kalifornien. Femton minuter, då vi hinner med ännu en Chesterfield, hinner med att tankspritt gräva små gropar med fingrarna i väggen till skyttegraven. Tusen tankar, ett litet tvärsnitt av ett ögonblick i Amerika. Med hjälmarna på sned, ännu inte fastspända. Byxorna är fortfarande styva av stärkelse. Solen stiger upp i all sin prakt, som om den än en gång måste uppfinna öknen. Tidningsjournalisterna har två minuter på sig att slå sig ner på sina stolar vid kontrollplatsen, män i kostym med presskort i hattbanden som aldrig kommer att berätta för någon om det här. Tusen man som håller armarna framför ögonen som flickor på bio och som lyssnar till den ensamma, högtalarförstärkta rösten då den räknar bakåt från tio. Det här är juni 1957, långt innan nedräkningar blev synonymt med raketuppskjutningar som skulle sända astronauter långt utanför jordens atmosfäriska vakuum. Och sedan ett ljud som vi aldrig hört förut. Någonting som måste vara nästan maximal ljudstyrka. Trots att vi

12


blundar, ser vi en blixt med hett vitt ljus från en bomb som är tio gånger så stor som den över Nagasaki och som är så ljus att det inte fi nns några skuggor. Vi räknar till tio och tittar sedan och det vi ser är att det rinner blod i våra egna ådror och vi ser skeletten hos männen framför oss. Röntgenbilder av tusen meniga soldater, deras skelett ser ut som en diabildsvisning i öknen. Yuccaträden avtecknar sig i relief, bergen är grå som aluminium. Högtalarna vrålar fram en order att vi ska ställa oss upp, och vi reser oss; förstummade rör vi oss utan att tänka, utom de av grabbarna som ligger längst ner i diket och gråter och ber. Vi ställer oss upp och vi träffas av en tryckvåg med hetluft som skulle kunnat slita huvudena av oss. Den vräker oss bakåt och vi träffas av marken. Vi är alltför panikslagna för att fundera på om det finns någon logik i de order vi får. Vi lyder, eftersom det är enda sättet att ta sig levande igenom det här. Luften är mörk som en serieteckning av domedagen. Hur ska jag kunna förklara att vi tog allt detta personligt? Ännu en mur, ännu en framvällande störtflod av jord och skräp som bombarderar oss med pinnar och stenar och annat som vi inte förmår att tänka på just då, och några av oss blir till hälften begravda. Det uppstår ett ögonblick av egendomligt lugn, lik en paus av djup respekt strax innan man börjar sjunga nationalhymnen. Sedan kan vi inte längre andas. Det finns ingen luft kvar när tryckvågen vänder tillbaka in mot hypocentrum, mycket lugnare och sorgsnare nu när detonationen börjar avta; det uppstår ett vakuum som hotar att suga i sig allting. Medan skräpet

13


faller till marken kämpar vi för att få luft, var och en för sig och sedan ser vi det, det som vi har kommit hit för att se: ett enormt eldklot som stiger uppåt på baksidan av det svampformade molnet, som en djävul som rider upp mot himlen. Det är det vackraste vi någonsin har sett, det kokar i sitt eget blod, stiger mer än tio tusen meter och sprider sig tills det skymmer solen, sprider ut sig ovanför våra huvuden och låter resterna av öknen regna ner över oss. Vi kan inte tänka. Det fi nns inte längre plats i våra hjärnor för någonting annat än detta. Tjugotvå kilometer därifrån, vid kontrollplatsen, flyger dörrarna av gångjärnen. Geigermätarna uppför sig som skenande hästar och måste lugnas ner. På motorvägen i närheten kör bilisterna in till vägkanten och ställer sig förbryllade bredvid sina kombibilar, blinkar och kikar upp mot himlen efter rymdvarelser. Ända bort i Mercury och Indiana Springs kan man känna vindstöten, i Kalifornien och i Reno kan man höra dånet. I Utah blåser en varm luftström genom barnens hår och T-tröjorna pressas mot deras kroppar medan de springer omkring och leker i ett virvlande moln av aska. När tystnaden slutligen lägger sig reser vi oss upp och marscherar framåt för att anfalla hypocentrum nollpunkten. Vi är tusen man och våra strålningsdosimetrar är blossande röda, som kinderna hos flickor som just blivit kyssta.

14


ETT maj 2000


* n ä r de h i t ta de honom hade han gått halvvägs på den enda asfalterade väg som går genom Mercury Valley. De två poliserna fick syn på honom där han gick långt borta på vägen, ruggig som en kråka. Han tittade tomt på dem när de körde upp bredvid honom, och han verkade varken överraskad eller tacksam. De frågor som de ställde till honom tycktes göra honom förvirrad, och hans blick gled förbi dem och fortsatte ut över öknen. Han gjorde inte något motstånd när de visiterade honom. De öppnade hans plånbok och kunde räkna till tjugotvå dollar förutom växelpengar. Då de läste upp hans namn och adress för honom avslöjade hans ansiktsuttryck absolut ingenting. Mannen, som stod framför dem i sin smutsiga kostym, hade nästan inga likheter alls med det öppna, koncentrerade ansikte, som fanns på det körkort som var utfärdat av delstaten New York; solen hade fått dragen att mörkna och dammet hade nötts in så djupt i rynkorna att man absolut inte kunde tro att han bara var trettiosex år gammal. Därför antog de att han hade stulit plånboken och även om de förstod att han var uttorkad och förvirrad satte de på honom handfängsel innan de förde honom till bilen. Han satt stelt i baksätet, lutade sig en aning framåt och höll blicken fäst vid vägbanan. De kallade honom Samson, inte för att de

17


egentligen trodde att han verkligen hette så, utan för att de inte kunde komma på något annat att kalla honom för. Medan de behandlade honom på akuten i Las Vegas för vad det nu var han led av, ringde en av poliserna in en efterlysning efter Samson Greene, född den 29 januari, 1964. När man då upptäckte att Samson Greene hade varit försvunnen i åtta dagar, och att man senast sett honom när han vandrade ut genom grindarna vid Columbia University för att fortsätta nerför Broadway, började saker och ting bli intressanta. Någon i det tjugofjärde polisdistriktet kunde sätta polismannen i kontakt med den socialvårdsbyrå där Samson Greenes fru arbetade, och sedan denne polis hade talat med tre olika personer, blev han slutligen kopplad till henne. Hallå? sa hon med dämpad röst i telefonen, eftersom hon redan hade fått reda på vem det var som ville tala med henne. Lever han? Det uppstod en kort förvirrad diskussion: vad menade han, var de inte säkra på att det var han, stod det inte Samson Greene på hans körkort? och på detta ville polismannen inte svara. Ni förstår, Damen, Samson Greene skulle mycket väl kunna ligga i ett dike någonstans i utkanten av Vegas, efter att ha fått ett knivhugg i bröstet av den man som numera bär omkring på hans medlemskort till West Side Racquet Club, till engelska fakulteten vid Columbia University och till Moderna Museets Vänner. Har han några speciella kännetecken? frågade polismannen i stället. Ja, sa hon, han har ett ärr på baksidan av vänster arm. Hon hejdade sig, det var som om Samson hade legat framför henne och hon höll på att inspektera hans kropp. Och så

18


har han ett födelsemärke strax ovanför ena skulderbladet. Polisen sa att han skulle ringa upp igen så fort han visste mer, och av ren artighet gav han henne numret till den telefon som han hade ringt från. Hon envisades emellertid med att vänta i telefonen, så han lät luren hänga medan han gick för att ta reda på om det verkligen var hennes make de hade liggande där på båren. En sköterska, som gick förbi, tog luren och sa: Hallå? Hallå? men när hon inte fick något svar lade hon på luren. En minut senare ringde telefonen, men det fanns ingen i närheten, så den fortsatte bara att ringa med gälla signaler, och efter varje signal kom en kort, desperat tystnad. Senare lyckades man rekonstruera större delen av hans resa med utgångspunkt i de bussbiljetter han hade i fickorna och från några få berättelser av vittnen som kunde minnas att de hade sett honom – en servitris och en motellinnehavare i Dayton – redogörelser som bekräftades av de spöklikt förbifladdrande bilderna av honom som hade uppfångats av övervakningskamerornas rörliga ögon. När man så småningom spelade upp de här banden för Samson, log han och skakade på huvudet, för han kunde inte komma ihåg var han hade varit eller varför han hade åkt dit. På ett sätt som Anna Greene, som nu var ensam i sin sorg, inte riktigt kunde förklara, fick de där bilderna henne att längta fruktansvärt mycket efter sin make, så som hon inte hade längtat efter honom sedan de började dela säng, bil, hund och badrum. På en av dem, den enda där man tydligt kunde se Samsons ansikte, stod han vid utcheckningsdisken på ett billigt motell utanför Nashville. Han hade öppnat

19


sin plånbok och hans blick var vänd uppåt och han såg helt nollställd ut. Samtidigt som Anna från flygplanet tittade ner över Nevadaöknens ojämna yta, där den genomkorsades av en glänsande väg som förde till Vegas, studerade neurologen, doktor Tanner, en datortomografi av Samsons hjärna. När Anna, rufsig och slarvigt klädd, kom fram till sjukhuset och efter sig rullade en liten resväska på hjul som hon inte kunde påminna sig att hon hade packat, hade man redan ställt en diagnos och visste att Samson hade en tumör, som under många långa månader då han själv varit upptagen med att arbeta eller sova, hade utövat ett godtyckligt men elakartat tryck på hans hjärna. Trots att det bara var i maj hade värmen under bilfärden från flygfältet varit nästan outhärdlig. Nu, när Anna hade kommit in i det luftkonditionerade sjukhuset, frös hon så att hon skakade och hennes fuktiga skjortblus klibbade fast vid ryggen. Hon kunde inte förstå, och ingen hade ännu kunnat förklara det för henne, hur Samson hade hamnat där de funnit honom, någonstans långt ute i Nevadaöknen. Det var med mycket stor svårighet som hon lyckades ta till sig vad doktor Tanner berättade där han satt mitt emot henne. Den är ungefär stor som ett körsbär, den trycker på hjärnans tinninglob, det är med största sannolikhet en juvenile pilocytic astrocytoma. Och Anna föreställde sig i sin egen hjärna – som var helt klar och inte påverkad av någon sjukdom – hur den där blanka, mörkt körsbärsröda saken låg inbäddad i den grå hjärnsubstansen. En gång, för fem eller sex år sedan, hade de svängt av från stora vägen i Connecticut och följt

20


en handtextad skylt där det stod Körsbär, självplock. Sedan hade de kört hem igen genom den tidiga sommarkvällen med två fyllda korgar och fläckar på händerna och bilrutorna nedvevade för att släppa in doften av nyklippt gräs. Nu, när Anna lyssnade till doktor Tanners röst och hans vänliga pauser, fick hon en känsla av att han var en lycklig man, en man som i sin ljudisolerade bil skulle kunna sitta och lyssna till klassisk musik på FM-bandet då han körde hem till frun med det ljusa skrattet – en man som inte varje dag vaknade upp till samma elände han hade somnat ifrån i fåtöljen kvällen innan. Hon avundades honom, hon avundades sjuksköterskorna som gick förbi i korridoren, hon var avundsjuk på sjukvårdsbiträdena och på städaren som gick och sköt sin grå golvmopp framför sig på linoleumgolvet i korridoren. Doktor Tanner fortsatte: Vi ska göra en biopsi efter operationen och hoppas då att tumören ska visa sig vara benign. När han sa det, tyckte Anna att ordet var precis lika omilt som alla andra eufemismer, något som Samson en gång hade påpekat för henne. Tanner vände på skärmen och sköt den bort mot henne över skrivbordet, lutade sig fram i stolen och följde kartan över Samsons hjärna med pennan. Den hejdade sig på en gul ö mitt i en blå kontinent. Det verkar som om han för närvarande fungerar med hjälp av något slags autopilot, en tillräckligt tränad medvetenhet för att han ska ha kunnat ta sig tvärs över det här landet på egen hand. Det är omöjligt att på det här stadiet säga om några eller alla hans minnesfunktioner har blivit permanent förstörda eller om operationen i sig kommer att

21


medföra sådan skada. Anna tittade ut genom fönstret mot parken runt sjukhuset som hölls grön tack vare den jämna bevattningen som hela tiden spreds med hjälp av sprinklersystemet. Hon var trettioett år gammal. Hon hade levt tillsammans med Samson i nästan tio år. Hon tänkte på den gången då han hade haft så svår tandvärk att han gråtit, och oförklarligt nog också på att han en gång hade skickat blommor till hennes födelsedag men på fel dag. Hon vände sig åter mot doktor Tanner och studerade hans ansikte. Om ni avlägsnar den och den är godartad, sa hon till sist, finns det då någon möjlighet att han kommer att bli helt frisk igen? fast med helt frisk menade hon densamme. Jag tror inte att ni har förstått, sa doktor Tanner, och hans röst var fylld av den medkänsla som ibland uppfattas som medlidande. Det finns stor risk att hela hans minne kommer att vara totalt utplånat. Han gjorde en paus, en lång, medicinsk paus och hans fingrar vilade lätt på Samsons hjärna. Han kommer antagligen inte att komma ihåg vem ni är.

22


* de t h a n kom ihåg från det ögonblick då han öppnade ögonen, var att klockan på väggen ovanför dörren visade på halv fyra. Han måste ha slumrat till en stund till, för när han sedan vaknade igen hade klockan försvunnit och han befann sig i ett annat rum med fönster, vars gardiner man dragit åt sidan för att släppa in solskenet. Senare försökte han komma ihåg exakt vad han hade tänkt och känt under de där första timmarna, men till skillnad från de klara minnesbilder han hade av vad som hände därefter, kunde han bara vagt komma ihåg hur han vaknade upp ur narkosen. Utan att påverkas av något annat ville han minnas de där första rena ögonblicken när något precis hade avlägsnats från hans hjärna och det enda som fyllde dess plats var tomhet – som när luften rusar in i ett vakuum. Även om det inte fanns något annat namn att ge det, var det inte riktigt som glömska. När det sedan hade gått tillräckligt lång tid för att han återigen skulle ha lärt sig vad som menades med att glömma, försökte han förklara detta för Anna, tala om för henne att det inte alls var som när man amputerat en arm då hjärnan fortfarande kan känna hur det kliar i fantomfingrarna. Nej, det var en total utplåning, avlägsnandet av både minnet och av dess eko, och det var detta som Anna inte kunde förstå, denna brist på saknad. Men

23


hur skulle man kunna sakna något som, vad hjärnan anbelangade, aldrig hade existerat? Till och med ordet förlust är en felaktig beskrivning, för vad är en förlust om man inte är medveten om att man har förlorat någonting? Ett par veckor senare satt Samson bredvid Anna på planet tillbaka till New York med rakat huvud, ett bandage över operationssåret och med ett stort kuvert som innehöll skiktröntgenbilderna i knäet. Han hade gått ner tio kilo och de kläder han hade på sig – de enda som Anna hade kunnat hitta i de billiga affärerna i närheten av sjukhuset – var omoderna och passade inte ordentligt. Samson såg i ögonvrån att Anna stirrade på honom, men han var rädd att hon skulle börja gråta om han sa något till henne. Han litade på henne eftersom hon tog hand om honom och eftersom han inte hade någon annan. När planet började nedstigningen mot La Guardia lade hon sin hand på hans, och när de tog mark tittade han på hennes hand och försökte förstå vad som menades med det. Under taxifärden genom Queens tryckte Samson pannan mot bilrutan och läste på de upplysta skyltarna längs med motorvägen. När de passerade Triboro Bridge och Manhattan avtecknade sig mot natthimlen framför dem, frågade Anna: ”Kommer du ihåg?” ”Från filmer”, sa han och lutade sig fram för att se. Det godartade astrocytom som man hade avlägsnat från hans hjärna, hade bevarats på objektglas och förvarades nu i sjukhusets patologiska laboratorium. Biopsin tydde på att det under flera månader, kanske under flera år, hade hållit på att utvecklas långsamt utan att ha gett honom några

24


symptom. Den var vad man kallade en tyst tumör som inte gav några symptom. Före det ögonblick då Samson lade ifrån sig en bok i sitt arbetsrum på universitetet och dörren till hans minne stängdes, kan det ha förekommit små luckor, ögonblick då hans minne kan ha blivit svart innan det kom tillbaka ett par sekunder senare. Men nu fanns det ingen möjlighet att veta om något sådant hade förekommit. Och under tiden hade tumören hållit på att bildas i hans hjärna, likt en mardrömspärla. Den där eftermiddagen, i slutet av maj, när skoldagen precis var över och studenternas rop hördes ut genom de öppna fönstren, hade den slutligen blivit så stor att det gradvis ökande trycket från den blivit alltför stort. Mellan två ord i en bok hade Samsons minne försvunnit. Allt, utom hans barndom, för den kom han ihåg då han flera dagar senare vaknade upp på ett sjukhus i Nevada. Till att börja med kunde han inte ens minnas sitt eget namn. Trots det fanns det ändå en del saker som var välbekanta, till exempel smaken av apelsinjuice. Han förstod att den kvinna, som iklädd röd skjortblus stod vid hans sängkant, var söt, fast han kunde inte påminna sig några fulare ansikten som gjorde att hennes skilde sig från andra. Alla dessa tidiga tecken var mycket positiva, och när läkarna testade honom stod det snart klart att han inte bara hade behållit ett slags egentligt minne av världen, utan att han dessutom, vilket var ännu märkligare, hade förmåga att skapa nya minnen. Han kunde komma ihåg allt som hade hänt efter operationen. Detta tycktes förbrylla läkarna, och när de gick ronden med sina läkarkandidater, brukade de

25


stanna länge i Samsons rum. Man fortsatte att ge honom glukosinjektioner, men allt eftersom tiden gick blev det allt mer uppenbart att hans minnesförlust inte hade orsakats av något ödem. Hans speciella sjukdomsbild – retrograd amnesi som framkallat förlust av alla detaljerade minnen från tiden före operationen – var mycket ovanlig. Och trots att Samson tycktes ha glömt bort allt om sig själv och sitt liv, visste han ändå att blommorna som stod på sängbordet kallades amaryllis och att kvinnan som stod vid hans säng, Anna, hade köpt dem till honom. Och det var när han en vecka efter operationen öppnade ögonen och såg på de där ovanliga vita blommorna som någonting lossnade och likt ett fragment ur en dröm flöt upp till ytan. Det var den starka färgen hos minnet som förvånade honom, en klart lysande, blå färg. Den fanns överallt omkring honom, varm och mjuk och när han rörde sig genom den mot ljusskenet, kunde han höra dämpade ljud som tycktes komma mycket långt bortifrån. Trots det svaga trycket mot hans lungor som till sist tvingade honom uppåt, kände han ett slags sällhet. Han kom ihåg att när hans huvud bröt igenom vattenytan hade han blivit överraskad av hur kall luften var och av att världen in i minsta detalj framstod perfekt klar och tydlig: grässtråna, natthimlen, de våta ansiktena hos två pojkar som upplystes av strålkastarna vid poolen. ”Fyrtiotre sekunder”, ropade en av dem och tittade på sin klocka, studsade sedan nerför trampolinen, hoppade upp i luften medan han höll armarna om knäna och föll ner i vattnet med ett stort plask. Under de dagar som följde direkt efter operationen

26


fortsatte minnen från barndomen att med skrämmande precision dyka upp i hans hjärna. Det var som om bländaröppningarna i hans ögon hade blivit förvirrade av yttervärlden och därför vänts inåt för att börja kasta perfekta bilder mot hjärnans vitkalkade väggar, som i en camera obscura. De tunna sprickorna i sockerskålen som stod på köksbordet. Solskenet, som genom lövverket kastade skuggor på hans händer. Moderns ögonfransar. Anna hade blivit stormförtjust och hon hade kramat hans hand varje gång han beskrev allt det han kunde minnas. Det var hon till att börja med, denna kvinna som dag ut och dag in satt vid hans säng och vars handleder var så smala att han kunde gripa om dem med två fi ngrar: hon var någon som lyssnade till hans minnen. Och även om det skrämde honom att hon, som en välunderrättad agent, redan kände till många av de där minnena, vilka år de hade utspelat sig och på vilka platser, så fortsatte han ändå att berätta för henne om dem, för han hade en känsla av att hon skulle kunna hjälpa honom. Han beskrev om och om igen sin mor för henne, för han hoppades att Anna skulle kunna fi nna modern och föra henne till honom. När han frågade varför modern inte ville komma, lade hon handen för munnen och vände bort blicken. ”Jag älskar dig”, viskade hon och med stapplande meningar började hon förklara sig, samtidigt som hon ursäktade sig. Han kunde emellertid inte ta till sig allt det som hon försökte berätta för honom. När hon talade om att modern hade dött, kändes det som om hon stuckit en kniv i hjärtat på honom och han utstötte ett ljud som han inte

27


ens själv kände igen. När han sedan var alltför utmattad för att gråta mer, låg han kvar i tystnaden och hela hans varelse hade krympt samman till den raka linjen hos det hjärta som slutat att slå. Anna förblev förhoppningsfull, trots att läkarna varnade henne och sa att sådana barndomsminnen inte nödvändigtvis betydde att Samson någonsin skulle kunna återfå minnen av senare datum. De sa att det ibland blev så här. Som om det var så viktigt att de där tidiga åren bevarades, att de skyddades i en annan del i hjärnan, att de vaktades så noga för att de skulle förbli intakta, även om alla andra minnen försvann på grund av en hjärnskada. Och så tycktes det vara med Samson, vars alla minnen efter tolv års ålder hade bleknat bort som fotsteg mot framtiden. När taxin körde fram till det flerfamiljshus där de bodde, klev Samson ur medan Anna betalade chauffören. Han ställde sig förvirrad vid sin egen port utan att kunna förstå att det här var den gata där han hade bott under fem år, att han före det hade bott tio kvarter längre söderut, att han ännu tidigare hade bott mitt i centrum och att han dessförinnan hade bott i Kalifornien och så vidare tillbaka genom oräkneliga rum med egna speciella ljusförhållanden och olika utsikter. Han hyste en artig tilltro till sitt tidigare liv: en sådan tilltro som man visar upp när man samtalar med troende. Och även om han inte visste någonting om den kvinna som nu gick fram till honom, ville han på något sätt göra henne glad, eller han ville i alla fall inte göra henne mer upprörd än vad hon redan var.

28


När Anna stack nyckeln i låset kunde han höra ljudet av en hunds upphetsade gläfsande och krafsande på andra sidan dörren. ”Det är Frank”, sa Anna och fumlade med låset. Samson såg att hennes hand darrade och hade precis tänkt erbjuda sig att hjälpa till när nyckeln gled på plats och Anna kunde skjuta upp dörren. Hunden hoppade upp mot Samson och knuffade honom mot väggen. ”Nej, Frank, lugna dig nu”, sa hon och drog hunden lätt i halsbandet. Frank vände sig om för att slicka hennes hand. Hon klappade honom på huvudet och han satte sig lydigt och kikade nyfi ket upp mot Samson. Varje gång hon strök honom över huvudet drogs hans ögonbryn uppåt så att ögonen spärrades upp och han fick en komiskt häpen uppsyn. Samson skrattade och hunden stack fram huvudet under Annas hand och belönade honom med fnysningar och krafsanden. Han fick lust att lägga armarna om hundens hals och ansiktet mot dess mjuka öron, krypa ihop bredvid den. Anna tände lamporna och Samson och Frank följde efter henne in i biblioteket. Där var väggarna täckta av hyllor med hundratals böcker. På trägolvet låg ett par blekta mattor och överallt i rummet stod stolar och lampor som Anna nu tände, en efter en. Det var ett hemtrevligt rum och när Samson nu såg sig omkring försökte han hitta ett samband mellan det och den kvinna som gick omkring i det. På sätt och vis liknade det henne, det fanns en viss överensstämmelse. När rummet var helt upplyst – som en scen, tänkte Sam-

29


son – vände hon sig om och betraktade honom. Hon hade långt, mörkt hår och ett ansikte som förändrades varje gång han såg på det. Han hade hört hur läkarna sagt till henne att inte förvänta sig någonting av honom, att inte i början driva på honom att försöka minnas. Inte titta så där förhoppningsfullt på honom, så där förväntansfullt, som hon nu gjorde. Han såg från henne till böckerna och såg mot fönsterbrädorna som var fyllda med växter, och när han knep ihop ögonen kände han hur någonting fladdrade upp som en duva mot hans hjärnas takfönster. Han öppnade ögonen. ”Har du läst alla de där böckerna?” frågade han. Anna lät blicken glida över bokhyllorna. ”Nej”, sa hon, ”men du har gjort det.” Senare, under långa eftermiddagar i biblioteket, skulle Samson läsa om underbara fall då blinda hade fått tillbaka synen. Medan bandagen avlägsnades och familjerna stod samlade omkring dem i väntan på den gudomliga uppenbarelsen, så det är alltså så här som det ser ut! Men de sa aldrig så, för det är inte nödvändigt att se för att kunna uppfatta. De former som sågs av dem som nyss fått förmågan att se, hade ingen giltighet i deras hjärnor vilka aldrig hade anpassats till att kunna uppfatta rymd. Färger hade ingen betydelse i den värld som de hade skapat av tid och ljud. När Samson läste dessa skildringar – den återhållna andedräkten, det plötsliga ljusflödet åtföljt av förvirring och oförmåga att känna igen någonting – påmindes han om sina första dagar hemma. Anna, rummen i lägenheten,

30


deras ägodelar: han kunde se alltsammans. Men ändå hade ingenting av allt detta någon speciell innebörd. Även om minnena från hans barndom var tydliga, tycktes de märkta av någonting överjordiskt; det var som om allt numera nästan verkade vara sin egen arketyp och ännu inte hade formats av en lång rad associationer och erfarenheter. Andra kvällen som Samson var hemma, var Anna så uttröttad att hon somnade före honom. Han låg i mörkret och andades tyst så att han inte skulle väcka henne. Han hörde ljudet av bilar som körde i regnet och hörde ljudet av skratt från en påslagen teve från våningen under. Han kände sig illa till mods i deras säng, men han kunde inte komma på något annat ställe där han ville vara. Även om han inte kunde komma ihåg någonting från alla de år som hade gått sedan han var barn, tycktes det sovrum där han hade växt upp tillhöra en försvunnen värld som hade existerat för mycket länge sedan. Trots sin tafatthet och sin förvirring kände han sig inte som en tolvårig pojke, utan som en trettiosexårig man. Det var bara det att han inte kunde komma ihåg hur han hade blivit den man han nu var. Han var tacksam för att äntligen få vara ensam med sina tankar efter alla de där förvirrade dygnen efter operationen och det långsamma uppvaknandet från glömska till den situation han nu befann sig i. Det var så mycket han inte visste – hur hans mor hade dött, om han hade varit kär i Anna, om han hade varit en snäll man – men som han ännu varken hade modet eller styrkan att fråga om. Han visste ännu inte hur han skulle bära sig åt för att överbrygga av-

31


ståndet till en annan människa med hjälp av en beröring, en fråga. Försiktigt, så att han inte skulle väcka Anna, lade han sig på sidan och såg på henne. Det var första gången han på allvar kunde titta på henne, studera henne utan att möta hennes blick, den där blicken som alltid tycktes vilja ha någonting. Även om han långsamt började förstå sin egen situation, kändes det snarare som om tiden hade glömt bort honom än som om han hade glömt bort tiden. Som om han hade somnat i ett liv och på något sätt förflyttats längs med ett utdraget hjärtslag in i det här andra, så att ett svagt minne av vem han var, var han kom ifrån, hade stannat kvar hos honom. Och av allt det, som man hade sagt åt honom att han skulle tro på, var det allra egendomligaste att den kvinna som nu sov bredvid honom var hans hustru. Samson försökte känna igen henne när han tittade på henne där hon låg slapp och fuktig och försjunken i djup sömn. Han studerade hennes nakna armar och såg hur hennes fingrar kröktes; sedan slöt han ögonen och sökte efter dem. Han sökte i mörkret efter något som skulle ha kunnat lämnas kvar, som spåret av en kvardröjande parfym. Han flyttade sig närmre. Han ville röra vid henne för att kunna känna hur han hade varit. Gå in i rollen som Samson Greene, som när en filmskådespelare tar på sig en annan gestalts kläder och kör hans bil, som när han vandrar i den andres skor. Som om han skulle kunna stiga in i sitt förflutna om han bara lade sin hand mot hennes midja och imiterade Samson Greenes gester. Det som kallas taktilt minne existerar verkligen, känslan av kallt, vasst eller

32


mjukt, och han undrade om inte känslan av Anna fanns kvar någonstans inom honom. Nu kunde han känna lukten av henne, en svagt sötaktig doft. Hennes bröstkorg steg och sjönk när hon andades, konturen av hennes bröst avtecknades mot hennes bomullsnattlinne. Hur många gånger hade hans händer nuddat vid dem, så tankspritt att hon aldrig förvånat hade dragit sig undan? Om han nu sträckte sig efter henne utan att väcka henne, skulle hennes kropp då underkasta sig hans hand eller skulle den, någonstans långt inne i sin egen historia av tusentals beröringar, känna att den här var annorlunda? Kroppen som lade sig på andra sidan och oförlåtande vände sig bort från honom. De hade inte rört ofta vid varandra på sjukhuset och inte heller sedan de kommit hem. Han hade inte närmat sig henne och hon måste ha känt att hans kropp var stel och illa till mods i hennes närhet. Han tyckte det var lättare att klappa hunden. När hon hade börjat byta om innan de skulle gå och lägga sig, hade han blivit generad då hon lyfte blicken och kom på honom med att stirra. I det dunkla rummet hade åsynen av hennes bleka kropp chockerat honom. Om han kunde memorera henne nu skulle han i morgon kunna minnas henne. Det ville Anna. Han började med hennes ansikte, hur hennes ögonbryn välvde sig. Hur såg de ut? En bild av hans mor dök upp, av hur hennes ögonbryn höjdes när hon blev förvånad. Han kom ihåg en låda med marionettdockor som han hade lekt med när han var barn. Han föreställde sig hur trådar var fästa vid Annas ögonbryn, vid hennes axlar, armbågar och fi ngrar. Om hon flyt-

33


tade sig nu, hur skulle det då se ut om hon reste sig och gick bort till fönstret? När hon stod i gatlyktornas skugga skulle han dra i det snöre som var fäst vid hennes vänstra handled ända tills handen strök mot kinden och då skulle han sänka snöret som var fäst vid hjässan så att ansiktet sjönk ner mot den höjda handen. Nu svävade hans egen hand ovanför henne och lusten att röra vid hennes kropp var så stark att det kändes som om den skulle kväva honom. Han började sänka sin handflata och precis innan den nådde Anna, rullade hon över till honom och borrade in huvudet mot hans bröst. Han stelnade häpet till och handen hejdade sig i luften ovanför den tomma madrassen. Fortfarande med armen höjd gled han ut över sängkanten. Han kände sig dum och skamsen och när han upptäckte att sovrumsdörren var stängd var det som om rummet höll på att slutas omkring honom. Han upplevde en överväldigande lust att komma därifrån. Han tryckte ner handtaget, smög ut i vardagsrummet och fortsatte sedan med bultande hjärta mot ytterdörren. Det hördes ett ljud från köket och han hejdade sig, stelnade till. Det var hunden som kom runt hörnet och brickorna i halsbandet klirrade. Frank lade huvudet på sned och tittade på honom. ”Sch”, viskade Samson. Frank skyndade sig fram till honom, vände sig om och satte sig vid Samsons fötter. De förblev så en liten stund, vända mot dörren båda två. Samson böjde sig ner och klappade hunden. ”Hej kompis!” Frank andades mot hans ansikte.

34

9789170017629  

PROLOG juni 1957 * 9 10 11 12 13 14 ETT maj 2000 17 * 18 19 20 21 22 23 * 24 25 26 27 28 29 30 deras ägodelar: han kunde se alltsammans. Men...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you