9789146234029

Kapitel 1

P

errongen var kall under fötterna. Skorna var hennes enda par och de hade så tunna sulor. Kappan var däremot varm och hon hade suttit med den på hela resan, så nu var hon blöt av svett under armarna.

Uli tittade mot stationshuset för att se om det fanns något hotell i närheten, men hon såg inget. Hon skulle bli tvungen att fråga någon. På en bänk satt två äldre män i byxor med blankslitna knän. De glodde på henne. Hon tänkte inte fråga dem för då skulle hon bli granskad i varje steg fram till bänken och det hade hon inte lust med. Intill henne stod en hel familj, där barnen var uppklädda och verkade nöjda över att ha fått hem sin far. Uli sneglade på dem, men ville inte störa. Det kändes som om hon skulle smutsa deras glädje bara genom att ta kontakt med dem, med den otvättade stanken från kroppen och den sura andedräkten hon visste att hon hade nu. De såg så prydliga ut allihop. En av sönerna krävde att få bära faderns resväska, den andre hans hatt.

Den unga kvinnan som måste vara modern i familjen hade hållit en jollrande liten flicka mot höften, men mannen som kommit med tåget öppnade sin överrock och lyfte över flickan till sig och drog en bit av rocken över henne för att hon skulle slippa de kalla vindarna.

7

Uli knäppte sin kappa och tänkte att hon hade gjort rätt som tog den i alla fall. Fru Cederstam behövde den inte, hon hade så många andra kappor och skulle inte upptäcka att den var borta förrän till vintern. Då hade fru Cederstam säkert glömt att hon bett det tyska hembiträdet att lämna in den för tvätt, ja hon skulle till och med ha glömt att hon ens haft ett tyskt hembiträde några månader över sommaren, som fått gå för att hon var för flamsig och högljudd för den stillsamma våningen i Malmö där frun levde sitt liv.

Uli hade inte hittat biljetten från Wangels kemiska tvätt i fickan förrän dagen efter att hon fått sparken. Hon hade intalat sig att hon kunde se kappan som en kompensation för att hon så hastigt blev av med platsen, fast hon visste att fru Cederstam också gett henne två veckolöner mer än hon hade rätt till för att inte verka snål av sig. ”Ni reser hem till Hamburg?” hade fru Cederstam frågat. ”Ja, det är väl bäst”, hade Uli svarat.

Hon hade ljugit. Istället hade hon letat reda på Krokom på en karta över Sverige och sett att det gick tåg dit. Det var en bra bit norrut, någonstans i mitten av det långsmala landet, och närmare Norge än Finland. Där kunde man ju behöva en fodrad kappa.

Hon hade hört att det var kallare i fjälltrakterna än i Malmö och om hon stannade till vintern så kunde snödrivorna visst nå två meter.

Uli hade inte dåligt samvete för kappan längre.

Hon hade inte dåligt samvete för någonting, för vad tjänade det till?

Vad hjälpte det att ångra något när man ändå inte kunde få det ogjort?

Under det gula stationshusets utskjutande lilla tak stod en man som såg ut att arbeta där. Han hade emblem på både jackan och mössan och tittade på ett fickur när Uli kom fram till honom.

8

”Ursäkta, finns det ett hotell här?”

Hon hade försökt ordna orden i munnen innan hon talade, så att det skulle bli hennes bästa svenska som kom ut.

Det hade ju blivit fel på tåget nyss, strax innan Uli skyndat sig av. Hon hade suttit vaken nästan hela resan och tittat på landskapet, på gulnade löv och björkar, på små röda stugor och brungrå städer med likadana stationshus, på barn och gamla och människor i hennes egen ålder, på hur de klädde sig och verkade, och så småningom på skog, på granar och tallar som reste sig stolta ur backen. Först precis på slutet hade hon somnat. ”Här ska ni av”, hade konduktören sagt och tagit henne hårt i axeln för att hon skulle vakna. ”Vielen Dank”, hade hon svarat, nyvaken och förvirrad, fast hon borde ha sagt tack så mycket.

Konduktören hade stirrat på henne som om han trott att han kände henne, men hon just visat sig vara någon helt annan. Fast han kände henne inte förstås, ingen kände henne, varken på tåget eller här i Krokom. ”Hur sa?” sa mannen framför stationshuset. ”Finns det hotell? Eller pensionat? Rum att hyra över natten?”

Uli log mot honom, i tron att det skulle hjälpa. Hon hade fortfarande ett vackert leende, det visste hon, om hon bara höll munnen stängd och inte visade tänderna, som spretade och hade fått bruna hål.

Mannen drog med fingret längs sin mustasch, vars ändar hängde långa och lite lockiga ner i mungiporna på honom. Kinderna var renrakade. På vänster sida om munnen hade han en stor leverfläck som stod ut en aning och Uli tänkte att det kanske var för att dölja den som han skaffat mustaschen.

Han såg frågande på henne och hon blev osäker. Sa hon trots allt inte rätt? Hon tyckte att hennes svenska blivit betydligt bättre under månaderna i Malmö, men hon kunde ändå ta fel och de 9

talade en annan dialekt här. Fast hotell, nog hette det hotell? Varenda liten stad där tågen stannat verkade ju ha ett järnvägshotell.

Uli hade sitt lexikon i resväskan, men tänkte inte ta upp det nu.

Då kunde ju underkläderna trilla ut. Eller breven. Värst vore det om han såg breven. ”Rum att hyra?” sa hon igen. ”Zimmer”, la hon till för säkerhets skull. ”För natten?” ”Tyska?” sa mannen i mössan.

Det var väl oundvikligt, tänkte Uli och nickade.

Hon mindes det fru Cederstam sagt om att man inte nödvändigtvis måste berätta varifrån man kom för alla människor man mötte, men det var ju efter att en pojke på gården marscherat bakom Uli och ropat ”Hitlersvin, Hitlersvin, Hitlersvin” så att grannarna hörde. Uli hade inte brytt sig om att påpeka att det faktiskt inte var hon själv som berättat att hon kom från Tyskland, att det måste vara fru Cederstams eget prat om hur billigt det var att ta sig ett tyskt hembiträde nu efter kriget som spritt sig i kvarteret.

Mannen framför stationshuset tittade på klockan igen. Det var sena eftermiddagen. ”Ni får fråga på byn”, sa han. ”Jag vet ingen som hyr ut.”

Den ände av mustaschen han petat mest på hade lagt sig som ett blött, svart streck över kinden. ”Inte till tyskar i alla fall”, sa han.

Han vände henne ryggen och gick fram till männen på bänken istället. De glodde fortfarande. Rodnaden hettade på Ulis kinder.

Hon måste hitta någon annan att fråga, för hon behövde få luta huvudet mot en kudde någonstans innan alla tankarna kletade ihop sig och gjorde henne sjuk. Hon ruskade på sig för att bli av med det han sagt. Åh, alla hennes tilltag, alla hennes vilda infall och storslagna planer.

10

Alla stormar som drog in och slet med sig henne och släppte ner henne någonstans där hon var alldeles vilse.

Uli såg ner på sina skor, som verkade skava på nya ställen hela tiden. Sedan började hon gå åt det håll där fler hus skymtade.

Det var låga byggnader och inte så många så hon hade knappast kommit till en stad, kanske rent av bara en by.

Så det här är Krokom, tänkte hon.

Här någonstans finns Elsa Pettersson.

11

Kapitel 2

E

lsa hade gått förbi Forsens kontor några gånger, men dörren var fortfarande stängd. Det var inget gott tecken. Han hade kommit tillbaka någon gång under eftermiddagen när hon var ute i butiken och inte visat sig sedan dess. Nu hade hon betjänat dagens sista kund, låst ytterdörren och räknat dagskassan och allt hon ville var att Forsen skulle öppna till kontoret, så att han kunde låsa in pengarna i kassaskåpet och hon kunde gå hem.

Elsa hade hängt av sig förklädet, det bar hon aldrig när hon räknade kassan, men städrocken som hon alltid hade under förklädet tänkte hon ta hem och tvätta upp ikväll så den hade hon fortfarande på. Hon hade skrivit upp ett halvt kilo skinka och en bit hårdost under sitt eget namn i boken vid kassadisken och redan stoppat matvarorna i ryggsäcken. Egentligen skulle någon annan skriva när man tog ut själv, sådana var reglerna, men Elsa visste att Forsen litade på henne och aldrig skulle klaga.

När hon gått förbi hans dörr en tre fyra gånger öppnade han äntligen och ropade på henne. ”Ja?” sa hon när hon stod på tröskeln.

Det var som hon trodde.

Ingen sprit stod framme, men den våta ringen efter glasets fot fanns kvar på skrivbordet och ögonen var blanka. Elsa visste att 12

Forsen drack där inne, det var inget som var nytt med det, men de dagar då han hade dörren stängd i flera timmar var också de dagar då han var som mest nedstämd.

Elsa räckte honom tygpåsen med pengarna och kvittona, sorterade som han ville ha det. ”Sätt dig”, sa Forsen och pekade på stolen framför skrivbordet.

Hon ville helst inte, men hade inget val.

Forsen strök bort den våta ringen med handen. Sedan drog han handen över ögonen. ”Det är vemodet”, sa han. ”Jaså”, sa Elsa, som om hon inte redan visste det.

Hon tänkte försöka att inte låtsas om hans tårar, då blev det mindre genant. Hon visste inte vad det var han sörjde, hon hade aldrig frågat och hade inte med det att göra, men tänkte att det kanske handlade om sonen för hon brukade höra delar av deras högljudda gräl här inne. Kanske hade det med frun att göra också, för hon var sjuklig. Hon satt mest hemma numera, sa Forsen. Värken var värre och hon hade fått svårt att stödja på ena benet. Sist Elsa såg Forsens fru hade hon haft tjocka vantar på sig, för hennes reumatism hade gjort händerna till förvridna små klumpar.

Kanske hoppades Forsen att Elsa skulle fråga vad det var han grät över, men hon kom sig inte för.

De satt bara där på var sin sida av skrivbordet och betraktade varandra.

Hon brukade försöka muntra upp honom med att fråga hur fisket gick, för han kunde berätta länge om öring, röding och abborre, om hur gäddan stod i vassen och månen på himlen, om ytvatten och djup och strömmar, men idag såg hon varken till hans spön eller hans stövlar så hon lät bli.

På ena sidan av skrivbordet låg en hög med skära förpackningar.

Forsen tog upp en av dem och kastade till Elsa. Det var näsdukar med sidenkänsla, stod det på utsidan. Elsa kunde inte komma på 13

att hon tagit i äkta siden någon gång och tänkte att det gjorde den utlovade känslan omöjlig. Då hade man ju inget att jämföra med.

Hon visste vad Forsen skulle fråga nu.

Häromdagen hade det gällt damstrumpor i nylonull, som var ett material som skulle göra strumpstoppning överflödig. ”Tror Elsa att det här är något för damerna på Krokom? Borde vi sälja dem här?”

Hon öppnade förpackningen och tog ut näsduken. I ena hörnet fanns en broderad bukett med blåklint. ”Elsa har ju blick för sådant. Vad som går och inte, menar jag.”

Hon blev alltid glad när Forsen berömde henne och det gjorde han ofta. Hon begrep att han bara bad henne bedöma nya varor för att han ville ha sällskap inne på kontoret och inte längre vara ensam med tårarna och spriten, men han passade alltid på att säga något vänligt till henne samtidigt.

För några veckor sedan hade han, just under en sådan här sen eftermiddag, och kanske lite mera onykter än vanligt, sagt att det hade varit mycket bättre om det var Elsa och inte sonen som skulle ta över butiken. ”Huvudet på skaft, kan räkna och ta folk. Elsa kan allt en handlare behöver kunna. Men med Nils är det som om det aldrig riktigt vill sig”, hade han sagt den gången.

Forsen sladdrade bara, men det hade ändå fått fäste i henne och gjort henne lycklig en stund. Han såg henne, tänkte hon.

Märkte att hon kunde. Elsa hade tagit flera brevkurser på Forsens bekostnad, en som bara hette Affärsbiträde, en som hette Reklam och en som hette Skyltning och textning. Hon hade läst och gjort övningarna hemma på kvällarna. Mycket hade varit självklart för henne, som att en nöjd kund kommer tillbaka och att man aldrig ska lura på folk något av låg kvalitet för då kan man få dåligt rykte, men kurserna hade visat Forsen att hon ville lära och det tyckte han om.

14

Nu visste även Forsen det Elsa vetat länge, att hon var den skickligaste här.

Genast när hon tänkt så skämdes hon.

Så fick man ju inte tycka, liksom höja sig själv på det där sättet.

De andra som arbetade i affären var ju också duktiga.

Gittan, som bara gjorde några timmar mitt över dagen, var bra när hon koncentrerade sig och inte räknade fel på växeln eller pratade med kunderna om hur hennes barn nös och snörvlade på hennes långa klänningsärmar. Anna Karlström, som egentligen gått i pension, var så barsk att kunderna var rädda för henne, men blev det kö så gick det ju undan om hon var där för ingen sa mer än det nödvändiga till henne. Hennes stränga uppsyn och gammalmodiga frisyr gjorde att ingen tordes, inte de unga i alla fall, och inte de som någon gång råkat komma i vägen för de hårda ord hon hade om allt och alla. Anna Karlström vägrade låta kunder skriva upp, så de som inte hade pengar gick ofta och strök borta vid dörren till kontoret istället, i hopp om att Forsen själv skulle komma ut i butiken.

Var han där och förstod hur det var ställt brukade han lägga armen om den som vankade runt, föra kunden fram till kassadisken och berätta högt så att alla hörde hur viktig just den här kunden var för Forsens lanthandel. På något sätt brukade den blå boken, där de skrev upp alla som hämtat ut varor men inte betalat, komma fram och kunden fick gå ut med det som fattades.

Elsa tyckte om Forsen i de ögonblicken.

Han ville aldrig förnedra den som var fattig eller glömsk.

Fast hon tyckte det var fånigt som han bredde på om de inte hade pengar nästa gång heller, och kom med ett par ripor eller ett rökt älghjärta istället. Det gick till överdrift när Forsen fick det att låta som om det nästan var en fördel för honom att de inte hade kontanta medel, för vem som helst kunde ju förstå att det inte gick i längden. Hur skulle han då kunna betala sina leverantörer?

15

Nu hade Forsen också vecklat ut en broderad näsduk. Han snöt sig ljudligt i sin. ”Jag vet inte om någon här har direkt bruk för dem”, sa Elsa. ”Så de har inga tårar att torka på Krokom?” sa Forsen. ”Det är bara jag som ser sorgmanteln?”

Han log lite för att visa att han inte menade allvar. Elsa visste att sorgmanteln var en fjäril, för hon hade suttit flera skolår i Gärningsberg bredvid en målad plansch av en. Den hade mörkbruna vingar med gul ytterkant och ett band av blå fläckar. ”Och inga snoriga barn heller?” frågade Forsen. ”De kommer tycka att näsdukarna är för påkostade för sådant”, sa Elsa. ”Då blir de kvar i förpackningen, oanvända.” ”Jaha”, sa Forsen.

Han lät besviken. ”Men kanske som en presentartikel? Något litet att ge bort?” sa Elsa. ”Så gör vi” sa Forsen. ”Så ser folk att till och med Forsens lanthandel har lite flärd att erbjuda.”

Hon tyckte att han såg aningen gladare ut igen.

Elsa hade hört honom säga ibland att han var som en far för henne. Han sa det till andra, aldrig till Elsa direkt. Han brukade berätta hur han anställt henne, att han lärt upp henne och att hon var det bästa biträde han någonsin haft, både Örnsköldsvik och Krokom inräknat. Forsen hade ju haft affär i Örnsköldsvik innan han kom hit och sålt mattor och möbler.

Elsa hade tänkt att hon borde påminna honom om att hon redan hade en far, ja en mor också, hon hade Anders och Karin Pettersson i Gärningsberg. De var hennes föräldrar, även om hon inte hälsade på dem så ofta som hon borde.

Elsa ville verkligen inte att det skulle låta som om hon kom från ingenting för det var inte sant, det var bara sådant som gjorde Forsens berättelse bättre. Han ville ju gärna få det till att han funnit en 16

flicka gående längs landsvägen utan ett öre på fickan, genast sett att hon hade talang och tagit med henne till lanthandeln där han gjort henne till den hon var idag, den Elsa på Forsens som alla kände och tyckte om, när det i själva verket var Elsas moster Stina som fått syn på ett anslag om att lanthandeln behövde biträden och uppmanat Elsa att gå dit och söka trots att hon saknade erfarenhet och Forsen själv sett skeptisk ut när hon till slut vågade framföra sitt ärende.

Men Forsen tyckte ju om fina ord och buller och bång. Det skulle vara alla de där stora gesterna, en dunk i ryggen, en pålitlig näve, en rolig historia med en tydlig poäng, och det skulle vara skratt som växte sig högre och starkare för varje gång man släppte loss dem.

Det var för att han betedde sig så där som människor som inte kände Forsen trodde att han var gladlynt. Det hade Elsa också trott i början, men hon såg igenom det nu. Ändå ville hon hellre prata om affärerna än om hans vemod. Där fanns deras gemensamma intresse, det vill säga varorna och vinsterna och hur man bäst undvek bakslag. De stunder då de pratade om affärerna fanns det mer kontakt mellan henne och Forsen än hon någonsin lyckats få med sin far, för vad Anders Pettersson egentligen tyckte och tänkte borta vid vedspisen där han alltid satt när han var hemma, det var svårt att veta. Elsa visste att han var stolt över hennes arbete, men de hade så lite att säga varandra. Han bara hummade och kisade och täljde nya gubbar. Ändå var det oftare sin fars ansikte Elsa tänkte på än Forsens, när hon grubblade över hemligheten. Värmen i hans ögon skulle försvinna om det blev känt vad hans Elsa gjort. Skammens trubbiga nål stack henne i hjärtat varje gång hon föreställde sig att hon skulle behöva åka hem till Gärningsberg och berätta för honom.

Det var för hans skull hon måste göra sig av med hemligheten, en gång för alla, för hans och sin mors skull, ja för sin egen också.

Livet måste få bli som vanligt igen och Elsa visste att hon aldrig skulle klara en vinter till.

17

Kapitel 3

D

e stod vid fotänden av sängen när hon vaknade. Uli ryckte åt sig täcket och drog upp det över brösten för att skyla sig.

Kvinnan vid sängkanten var densamma som tagit emot henne i tamburen när hon kom, mannen bredvid henne kände Uli inte igen. ”Ni har sovit länge”, sa kvinnan. ”Ja”, svarade Uli tvekande. ”Vi trodde …”, började kvinnan, men avslutade inte meningen.

När Uli äntligen nått fram till pensionatet och kommit till rummet hade hon tagit av sig alla kläder och somnat direkt. Kappan, klänningen och underbyxorna låg i en hög på golvet. Den lilla resväskan stod oöppnad intill sängbordet. Uli hade varit för utmattad för att gå och tvätta sig, så hon hade fantiserat om att det vita lakanet skulle suga åt sig av svetten och lukterna och göra henne ren istället.

Kanske hette kvinnan som stirrade på henne Björkegren, för det namnet hade stått ovanför dörren på huset dit Uli blivit hänvisad av en ung flicka. Tröttheten hade varit så bedövande att Uli varken tagit reda på vad det skulle kosta att bo här eller vad de erbjöd. Hon hade bara räckt över de pengar hon hade. ”Ni har sovit nästan ett helt dygn. Hon trodde att det hade 18

hänt er något och sa att vi måste gå in och titta till er”, sa mannen.

Han nickade åt kvinnans håll. Mannen var lång och bred över axlarna och allting verkade luta åt vänster hos honom, till och med huvudet. Håret var grått och vågigt. Kvinnan kunde vara hans hustru. Håret under hennes sjalett var mörkt och kraftigt, men hon hade nog nått femtioårsåldern, tänkte Uli. ”Men nu ser vi ju att ni är vaken …”, sa kvinnan. ”Det var låst och vi knackade på flera gånger men ni öppnade inte, så till slut sa Augusta att vi måste ta huvudnyckeln …”, sa mannen.

Han drog sig mot dörren och såg förlägen ut. ”Är ni hungrig?” frågade kvinnan. ”Frukost ingår i priset, men nu är det ju eftermiddag igen. Fast jag kan steka några ägg åt er.”

Uli klämde på magen under täcket. Hon hade varit hungrig så länge att hon inte kände av det längre. Det senaste hon ätit var en liten smörgås på gammalt bröd när hon lämnade Malmö. ”Ja tack”, sa hon. ”Kom till köket när ni är klar”, sa kvinnan. ”Det är nerför trappan och in till vänster. Där hittar ni mig.”

Uli sneglade ut i den mörka korridoren. Där fanns en rad stängda dörrar, men hon såg inte till fler gäster. Hon hade plockat upp klänningen från golvet och tagit på sig den igen. Den såg bedrövlig ut, både smutsig och skrynklig. Hon hade en kjol med sig också men hon hade ingen blus till, så kjolen fick ligga kvar i resväskan.

Hon tog några försiktiga steg ut i korridoren och i andra änden såg hon en dörr som det stod WC på. Dit gick hon. Där inne tog Uli snabbt av sig klänningen igen och stod naken på den lilla, fyrkantiga trasmattan som låg på golvet. Allt var grönmålat och såg nytt ut. Hon satte sig och kissade och sedan ryckte hon i kedjan och spolade. När hon skulle tvätta sig var vattnet i kranen ovanför det skinande rena handfatet så isande kallt att tvålen inte löddrade 19

alls, men hon gnuggade in den så gott hon kunde på kroppen. Låg tvålen framme så var det väl meningen att man skulle slösa med den? Den var väl till för pensionatets gäster?

Frau Müller, som Uli hyrt husrum av i många år i Hamburg, hade haft ett litet förråd av tvålar i ett linneskåp som alltid var låst.

Uli visste var nyckeln fanns, men hade aldrig vågat ta ut någon tvål eftersom hon utgick från att frau Müller visste exakt hur många hon hade och räknade dem då och då.

Det var med viss ömhet Uli tänkte på frau Müller nu.

Uli hade hyrt rummet, som egentligen var ett vindsförråd, ända sedan tonåren. Ibland var de två flickor som delade, ibland tre med sängar längs alla väggar, men Uli var den som stannat längst och trots att frau Müller alltid hävdat att deras relation bara var den som skulle finnas mellan varje hyresvärd och hyresgäst hade Uli ändå anat att frau Müller brydde sig om henne.

Det var ju frau Müller som till slut tagit dit en läkare i vintras, då Uli bara legat och stirrat in i väggen. Inte för att han kunde göra något, han lyssnade på lungor och hjärta och sa det andra sagt, att det nog inte var något större fel på henne och att det fanns andra som led mycket mer, men efter hans besök hade Uli trots allt stigit upp och ätit lite potatissoppa.

Hon ville inte göra frau Müller besviken när hon gjort sig besväret att gå till ruinerna vid Harlsmannsstrasse och letat reda på doktor Lindemann inne bland arbetarbostäderna, och dessutom betalat hans arvode. Han var en av de billiga, men ändå.

Uli hade inte sagt något om hästarna, som hon tänkte låg döda inom henne och ruttnade, men dem brukade hon aldrig berätta om för läkarna. Inte för någon annan heller.

Varken när de var döda eller när de skenade.

Hästarna hade funnits i henne sedan barndomen och ingen skulle någonsin förstå.

Inte doktor Lindemann, inte frau Müller.

20

Frau Müller skulle bara veta var jag är nu, tänkte Uli, medan hon tvättade underlivet. Tvålen sved i de känsliga vecken och hon hittade inget att torka sig med. Det fanns en liten bit papper kvar på en rulle, men det prasslade och var alldeles blankt och sög inte åt sig något alls. Det fick bli klänningen, som nu inte bara var smutsig utan blöt och kall också. Uli huttrade när hon gick nerför trappan.

Precis som hon lovat stod kvinnan vid spisen med stekpannan redo. I samma stund som Uli kom in i köket grävde hon upp en stor klick smör ur paketet med en sked och la i pannan. Det fräste. ”Herrarna brukar äta i matsalen men kvinnfolk tål väl att se disk, så ni kan sitta där.”

Uli satte sig där kvinnan pekat.

Bordet var belamrat av saker, sockerpaket och upphällt mjöl och uppslagna tidningar, men det fanns ett litet utrymme på änden där det skulle gå att sätta ner en tallrik. På kökssoffan låg ett gevär med en mycket kort, avsågad svart pipa och nötbrun träkolv, täckt av ett snidat rutmönster. ”Han jagar, karln min. Och samlar på sig lite av varje”, sa kvinnan, när hon såg att Uli tittade på det.

Uli fick två stekta ägg på en tallrik och en kniv och en gaffel. ”Tack så mycket”, sa hon. ”Ni kan kalla mig Augusta, förresten. Det är jag som har pensionatet. Augusta Björkegren”, sa kvinnan och sträckte fram handen. ”Ulrike Hartmann”, sa Uli. Augusta Björkegrens hand var stor och full av förhårdnader, men varm. ”Jo, jag vet, jag såg det i liggaren när ni skrev in er”, sa hon.

Uli tog upp besticken och skar med kniven rakt över gulan. Den var lös i mitten, precis som hon önskat. På en halv minut hade hon 21

ätit båda äggen och hoppades att Augusta skulle erbjuda henne ett till. Det smakade lite fisk av dem, kanske för att Augusta inte rengjort stekpannan tillräckligt, men de landade så mjukt i magen.

Uli tittade på Augusta och kunde inte bestämma sig för om hon var ful eller vacker. Ansiktet var brett och ögonbrynen mörka och kraftiga ovanför två djupt liggande ögon men kroppen var liten och muskulös. Förklädet hon hade hängde bara löst om halsen, hon hade inte knutit åt det i midjan.

Hon såg rätt så pålitlig ut, tänkte Uli. Precis som Uli hoppats frågade Augusta om hon var mätt nu eller om hon kunde tänka sig ännu ett ägg. ”Vi har ju egna höns här bakom, så vi har gott om dem. Jag har döpt allihop efter kärringar på Krokom, som de kacklar och sprätter runt”, sa Augusta och skrattade högt åt sitt eget skämt.

Uli saltade på det tredje ägget och tyckte att det täckte över fisksmaken ganska bra. ”Får man fråga vad fröken gör här?” sa Augusta.

Hon flyttade på geväret och satte sig på sofflocket.

Uli svalde och funderade på vad hon skulle säga. ”Jag söker Elsa Pettersson”, sa hon. ”Vet Augusta någon som heter så? Här i Krokom?”

Augusta stängde några av de uppslagna tidningarna på bordet och tittade i sockerpaketet för att se hur mycket det var kvar. ”Elsa Pettersson”, sa Augusta, ”nog är det väl hon på Forsens?

Hon som går och mallar sig och tror att hon ska ta över affären, bara hon blir gift med sonen. Ja, jag tror det är den enda Elsa Pettersson jag känner till.”

22