9789147084654

ISBN 978-91-47-08465-4 Det engelska originalet är utgivet av Sage Publications, London, Los Angeles, New Dehli & Singapore, © Rom Harré 2006 Originalets titel: Key Thinkers in Psychology © 2008 Författaren och Liber AB översättning: Marika Hagelthorn förlagsredaktör: Eva Sundmyr fackgranskning: Dan Stiwne omslag och typografi: Birgitta Dahlkild produktion: Kenneth Olsson ombrytning: ord & form, Gudbrand Klæstad

Första upplagan 1 tryck: Graphycems, Navarra, Spanien 2008 repro: Repro 8 AB, Nacka Tryckt på miljövänligt papper.

Kopieringsförbud Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Kopiering, utöver lärares rätt att kopiera för undervisningsbruk enligt BONUS-avtal, är förbjuden. BONUS-avtal tecknas mellan upphovsrättsorganisationer och huvudman för utbildningsanordnare, t.ex. kommuner/universitet.

Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig att erlägga ersättning till upphovsman/ rättsinnehavare.

Liber AB, 113 98 Stockholm tfn 08–690 92 00 www.liber.se kundservice tfn 08–690 93 30, fax 08–690 93 01 e-post: kundservice.liber@liber.se

Innehåll

Förord

5

Inledning: En skiss av vissa historiska trender 8 DEL ET T FRÅN BEHAVIORISM TILL KO GNITIV TEORI 1 Behavoristerna 14 Ivan Petrovich Pavlov (1849–1936) 16 Burrhus Frederick Skinner (1904–1990) 23 2 Utvecklingsteoretikerna 33 Lev Semjonovitj Vygotskij (1896–1934) 34 Jean Piaget (1896–1980) 43 3 Kognitivisterna 55 Sir Fredric Charles Bartlett (1886–1969) 57 Jerome Seymour Bruner (1915–) 65 George Alexander Kelly (1905–1967) 74 Avram Noam Chomsky (1928–) 81 4 Datalogerna 93 Alan Mathison Turing (1912–1954) 95 Herbert Simon (1916–2002) och Allen Newell (1927–1992) 101 Marvin Minsky (1927–) 108 John Rogers Searle (1932–) 113 5 Biopsykologerna 118 Alexandr Romanovitj Lurija (1902–1977) 121 Wilder Penfield (1891–1976) 130 Karl Harry Pribram (1919–) 135 Konrad Lorenz (1903–1989) 143

13

6 Perceptionspsykologerna 153 Wolfgang Felix Ulrich Köhler (1887–1967) 155 James Jerome Gibson (1904–1979) 162 Richard Langton Gregory (1923–) 168 David Courtney Marr (1945–1980) 174 David Hubel (1926–) och Torsten Wiesel (1924–) 176 DEL T VÅ FRÅN INDIVIDER TILL GRUPPER

183

7 Personlighetsteoretikerna 184 Gordon Willard Allport (1897–1967) 186 Raymond Bernard Cattell (1905–1998) 192 Hans Jürgen Eysenck (1916–1997) 196 James Thomas Lamiell (1950–) 200 Erving Goffman (1922–1982) 204 8 Socialpsykologerna 209 William McDougall (1871–1938) 212 Fritz Heider (1896–1988) 216 Solomon Elliot Asch (1907–1996) 221 Muzafer Sherif (1906–1988) 225 Stanley Milgram (1933–1984) 230 Michael Argyle (1925–2002) 235 Serge Moscovici (1925–) 240 DEL TRE FRÅN TEORI TILL VERKLIGHET

247

9 Filosoferna 248 John Dewey (1859–1952) 250 George Herbert Mead (1863–1931) 256 Edmund Husserl (1859–1938) 259 Ludwig Wittgenstein (1889–1951) 264 Michel Foucault (1926–1984) 272 Daniel Clement Dennett (1942–) 278 10 Psykopatologerna 290 Emil Wilhelm Magnus Georg Kraepelin (1856–1926) 290 Sigmund Freud (1856–1939) 298 Namnregister 312 Ämnesregister 315

Förord

-talet var rikt på försök att karaktärisera och förklara psykologiska fenomen i syfte att förstå det mänskliga medvetandet. Dessa projekt företogs av en lång rad framstående personer. Bland de viktigaste av dessa var Ivan Pavlov, Sigmund Freud, Alexandr Lurija, Ludwig Wittgenstein, Lev Vygotskij, Jean Piaget, Burrhus Frederick Skinner, Alan Turing, Noam Chomsky, Fredric Bartlett, Jerome Bruner och James Gibson. Var och en bidrog med ett tydligt perspektiv på människans natur och hennes kognitiva och emotionella förmågor.

En del, såsom Lev Vygotskij och Jerome Bruner, har haft bestående inverkan på vår förståelse av oss själva. Andra, såsom Burrhus Fredrick Skinner och Raymond Cattell, som på sin tid hade stort inflytande, följde spår som tycks ha lett in i återvändsgränder.

Att välja ut de människor vars liv och arbete har haft stor betydelse har inneburit två beslut. Ett århundrade är en något godtycklig uppdelning av tiden.

En brytpunkt måste väljas. Jag bestämde mig för det enkla kriteriet att de av personens viktigaste verk som har påverkat utvecklingen inom den vetenskapliga psykologin bör ha publicerats under 1900-talet. Enligt denna princip uteslöt jag motvilligt Wilhelm Wundts och William James liv och arbete. Sigmund Freud och Emil Kraepelin uppfyllde inklusionskriteriet även om de var aktiva också under slutet av 1800-talet.

För att välja ett antal framstående personer bland dem som otvivelaktigt är 1900-talets förgrundsfigurer krävs ett andra beslut. De som jag har valt avspeglar mina antaganden om hur psykologin utvecklades under 1900-talet och hur ämnet sannolikt kommer att utvecklas under 2000-talet. Urvalet av omkring fyrtio inflytelserika tänkare bland så många intressanta människor måste, trots allt, avspegla ens egen personliga uppfattning om varifrån psykologin har kommit och vart den är på väg.

Den här boken är en redogörelse för hur de människor som jag har ansett som nyskapande inom flera viktiga grenar av psykologin har levt och verkat.

Jag gör inga anspråk på att urvalet skulle vara fullständigt. Det finns många digra volymer som ägnas psykologers liv, både dåtida och nutida. Det finns några utomordentliga biografiska artiklar på nätet i olika elektroniska encyklopedier. Referenser till dessa återfinns i avsnitten ”Litteraturtips” efter varje avsnitt och i litteraturlistan i slutet av inledningen.



Då jag går igenom den grupp personligheter som jag har sammanställt enligt förläggarens ursprungliga projektförslag, stör det mig att jag inte har tagit med några kvinnor. Detta beror inte på någon testosteronskapad blindhet hos mig, utan är ett påtagligt drag i 1900-talspsykologin. Om vi, i stället för att begränsa oss till psykologin, skulle ta humanvetenskaperna som helhet, så som de uppfattades under förra århundradet, skulle vi emellertid upptäcka att även kvinnor har lämnat betydande bidrag. Vi skulle då bland annat ta med Deborah Tannen (1991/1993) vars kunskapsområde är lingvistik. Hon har visat hur mönstren i mäns och kvinnors språk har en tendens att leda till ömsesidiga missförstånd.

Hélène Cixous (1975) arbete inom området social och litterär kritik har avslöjat könsrollsmönstren i den västerländska litteraturen. Antropologen Catherine Lutz (1988) har påvisat känslorepertoarernas kulturella specificitet. Pedagogen Bronwyn Davies (1989) har utvecklat en forskningsmetod som bygger på fenomenologisk diktning och har spårat utvecklingen av känslan av kön i människans utveckling. Anna Wierzbicka (1992), antropologisk lingvist, har tagit fram några av den mänskliga kognitionens övergripande drag. Denna lista skulle kunna sträckas ut åt många olika håll. Inget av dessa kvinnors arbeten återfinns inom den renläriga ”vetenskapliga psykologin”. Desto värre för de rättrogna, kan tilläggas.

Det kan också tyckas att en viktig gren av psykologin har utelämnats, nämligen emotionernas psykologi, till vilken kan fogas allmän konstpsykologi. Under det senaste århundradet har studier av emotionernas psykologi sträckt sig från kulturella-historiska undersökningar, över etologisk forskning om hur uppvisande av emotioner fungerar som ett signalsystem, till upphetsningens neurofysiologi. Det finns emellertid ingen människa som ensam framstår som en sann nyskapare eller huvudinfluens på utvecklingen inom området. Utan vare sig någon huvudfigur eller någon särskilt nyskapande metod för enbart emotionspsykologin ryms ingen företrädare för denna gren av psykologin inom ämnet för denna bok. I psykologins allmänna historia under det senaste seklet skulle de naturligtvis ha passat utmärkt.

I en mästerlig analys av olika vetenskapliga skolors historia visade Lewis Feuer (1963) hur utvecklingen av sådana naturvetenskaper som fysik eller kemi genomlöpte en 80-årscykel inom ett av de stora vetenskapscentra. Historien börjar med en ”storguru” vars nyskapande arbete ignoreras eller motarbetas av de etablerade ledarna inom området. Löftet om ett nytt forskningsområde lockar emellertid till sig en generation utomordentligt begåvade elever som knyter an till den nyskapandes arbete. Cykeln avslutas med mindre variationer av kända resultat när efterföljande, mindre begåvade generationer attraheras av ett forskningsprogram som nu blivit berömt. Ett liknande mönster går att urskilja i den senare psykologihistorien. I våra utvalda personligheters liv kommer vi att följa de framsteg som har gjorts beträffande några av 1900-talets stora

Förord



innovationer, vilka ibland har höjts upp till etablerade paradigm och ibland har sjunkit ner i dunkel.

De levnadsberättelser som presenteras här har i grova drag ordnats i kronologiska grupper kring de ämnen som en stor del av var och en av våra personligheters livsverk var inriktade på. Grupperna samlas under rubriker som anger innehållet i de ämnen de omfattar. Många av dessa utomordentligt aktiva och nyskapande människor bidrog naturligtvis inom mer än ett område av den akademiska psykologin. Bör Jerome Bruner placeras bland utvecklingsteoretikerna eller kognitivisterna? Bör Sigmund Freud anses som psykopatolog eller som utvecklingsteoretiker? Och så vidare. Tvärreferenser för oss fram och tillbaka mellan grupperna.

I listorna med litteraturtips finns ett urval huvudverk, en del sekundära källor samt biografier och självbiografier, när sådana finns och är tillgängliga.

Referenser till några av de utmärkta artiklar och biografier som finns att tillgå på Internet har tagits med.

Tvärreferenser anges med fetstil med hela namnet på den författare som diskuteras i det avsnitt som referensen gäller. Namnen på de människor som har lämnat mindre, men ändå betydelsefulla bidrag till psykologin anges med kursivstil.

Boken bygger på en kurs som har getts vid American University, Washington DC under vårterminen 2004. En anpassning till terminens begränsningar har gjort det nödvändigt att göra ett urval. Kursen omfattade följande personers liv och verk: Ivan Pavlov, Burrhus Frederick Skinner, Lev Vygotskij, Jean Piaget, Jerome Bruner, Gordon Allport, Erving Goffman, Alan Turing, Noam Chomsky, Wilder Penfield, Alexandr Lurija, Karl Pribram, Sigmund Freud, Ludwig Wittgenstein och Michel Foucault. Även om detta är ett i viss mån godtyckligt urval, har det visat sig vara hanterbart. Andra val skulle säkert kunna göras och andra kursstrukturer skulle kunna utvecklas utifrån materialet i denna volym.

En sådan studie som denna är i hög grad beroende av om de relevanta böckerna är lätta att få tag i. Jag skulle vilja uttrycka ett särskilt varmt tack till personalen vid Radcliffe Science Library i Oxford och vid Medical Library i Georgetown för deras hjälp och intresse.

Rom Harré Oxford och Washington DC, 2005.

Inledning: En skiss av vissa historiska trender

i början av 1900-talet ifrågasattes allvarligt det länge förhärskande antagandet att det genom studier i sådant som juridik, grekiska och romerska klassiker, filosofi och, mer informellt, litteratur och teater gick att skaffa sig en adekvat förståelse av hur och varför människor betedde sig som de gjorde. Jämsides med laboratorier för undersökning av kemiska, fysiska och biologiska fenomen fanns enheter som var avsedda för undersökning av psykologiska fenomen, på mer eller mindre samma sätt som man undersökte fenomen inom naturvetenskaperna. De mycket stora resurser som utgjordes av befintliga kunskaper om de mänskliga tankarnas och känslornas mönster skulle inte åsidosättas, men det mänskliga, mentala livets natur skulle undersökas på nytt. Oundvikligen ledde de metoder som hade hämtats från den naturvetenskapliga forskningen till motsättningar.

Under århundradets första hälft var behaviorismen det dominerande paradigmet på nordamerikanska akademiska institutioner. Behaviorismen byggde på principen att hela spektret av mänskligt beteende kunde analyseras i mönster av enkla stimulus–responsenheter. En empirisk metodik i vilken ingick manipulation av oberoende och beroende variabler uppmuntrades därmed. Det mesta forskningsmaterialet kom från djurstudier eftersom det antogs att de grundläggande stimulus–responsenheterna lättare kunde fås fram med djur än med mänskliga försökspersoner. Under och efter första världskriget tog psykologin till sig statistiska metoder (Danziger, 1990). Delar av den behavioristiska ståndpunktens styrka inom psykologin kom från dess tydliga likhet med tidens dominerande filosofi, positivismen. Båda rörelserna avvisade användning av icke-observerbara tillstånd och förlopp i vetenskapliga förklaringar. Denna förbindelse gjordes explicit av Burrhus Frederick Skinner (ss. 23–32). Den behavioristiska metodens inflytande var alltjämt stort även efter det att dess huvudprinciper hade övergetts.

I mitten av seklet ifrågasattes det dominerande paradigmet i grunden, något som har kommit att kallas den första kognitiva revolutionen. Den initierades av bland annat Jerome Bruner (ss. 65–74) i USA. Utan att medvetet inta en filosofisk hållning kan arkitekterna till den första kognitiva revolutionen i backspegeln ses bearbeta konsekvenserna av att följa vetenskapens realistiska filosofi. De började använda hypoteser om kognitiva tillstånd och förlopp som inte

Inledning



kunde iakttas vare sig offentligt eller privat. Psykologerna övervägde ännu en gång teorierna på samma sätt som kemister och fysiker. Behaviorismen dominerade inte den europeiska psykologin tillnärmelsevis lika mycket som den påverkade de nordamerikanska psykologernas arbete. Redan på 1930-talet arbetade Jean Piaget (ss. 43–54), Lev Vygotskij (ss. 34–43) och Fredric Bartlett (ss. 57–65) på sätt som stämde väl överens med insikterna inom den första kognitiva revolutionen på 1950-talet.

Emellertid tog det inte slut där. Behaviorism och kognitiv teori syftade till att upptäcka generella drag i mänsklig kognition, emotion och perception. Om det fanns en generell mänsklig natur, existerade den på en mycket hög abstraktionsnivå. Oavsett om de var européer eller nordamerikaner betonade förespråkarna för den första kognitiva revolutionen att psykologiska fenomen bestämdes mer av hur stor betydelse de hade för de berörda människorna än av annat, exempelvis olika neurologiska korrelat. Psykologi som en vetenskap om betydelseskapande måste med nödvändighet ta hänsyn till hur människor använde språket och andra symbolsystem för att uppnå sina mål. Kulturinflytanden på tanke och beteende började uppmärksammas. De framstående forskarna Frederic Bartlett, William McDougall (ss. 212–215) och Lev Vygotskij förespråkade redan före andra världskriget nödvändigheten av att ta hänsyn till att människor i olika kulturer kunde skilja sig psykologiskt från försökspersonerna i merparten av den västerländska psykologiska forskningen. Det föreföll även nödvändigt att skjuta upp projektet att skapa en generell humanistisk psykologisk vetenskap, under tiden som man studerade enskilda människors olika sätt att tänka och handla. George Kelly (ss. 74–81) var föregångare vad gällde idiografiska undersökningar enligt vetenskapliga metodkrav. Gordon Allport (ss.

186–191) hävdade en liknande inställning rörande personligheten.

En andra kognitiv revolution tycks ha ägt rum under den sista fjärdedelen av nittonhundratalet. Betydelser sågs som de grundläggande psykologiska fenomenen, vilket tyder på vissa viktiga begränsningar i användandet av kausalbegrepp för att förklara temporala mönster i tankar, handlingar och känslor.

Kognitiva psykologer och deras allierade inom datapsykologi, till exempel Marvin Minsky (ss 108–113), började tänka i termer av regler och scheman, i de formella representationer av kunskapsfält som hade hamnat i fokus för den kognitiva psykologin. Steget var kort till förslaget att åtminstone en del av de psykologiska förloppens organiserande principer härrörde ur konventioner för berättande, från livet som liktydigt med att leva en berättelselinje. Återigen spelade Jerome Bruner en framträdande roll i denna utveckling.

Vetenskapen om det mentala livet som studiet av hur människor aktivt handskas med betydelser, enligt de regler och konventioner som uttrycker både generella och lokala anständighetsnormer, har nära integrerats med neurovetenskapliga upptäckter. När allt kommer omkring är den mänskliga hjärnan



den viktigaste grunden för vårt tänkande, handlande och varseblivande. Alltsedan neurovetenskapens uppkomst i Ryssland med Alexandr Lurijas (ss.

121–129) krigstidsarbete och dess vidareutveckling av Wilder Penfield (ss.

130–135), Karl Pribram (ss. 135–143) med flera, har den byggt på en metodik som förbinder uttryck för personlig erfarenhet med tillstånd och processer i hjärnan och nervsystemet. Kopplingen mellan högre ordningens kognitiva processer och andra slags beteenden och de nervmekanismer som gör att människor kan utföra sina dagliga sysslor håller långsamt på att arbetas ut. Perceptionspsykologin är nära förbunden med kognitiv neurovetenskap. Richard Gregory (ss. 168–174) framförde tesen att perceptionen praktiskt taget är kognitiv, medan James Gibson (ss. 162–168) visade hur perceptuella system organiseras så att det blir möjligt att extrahera invarianter från näthinnans stimulusmönster.

Sett ur ett övergripande perspektiv tycks två huvudströmningar kunna skönjas vid början av det nya seklet. Å ena sidan finns ett allt större djup och en allt större förfining i identifieringen av de mänskliga förmågornas biologiska rötter.

Neuropsykologin och den genetiska psykologin har utvecklats snabbt. Å andra sidan har det funnits en lika påtaglig spridning av sådana synsätt som har präglats av kulturpsykologi. Dessa forskningsmetoder och teoretiska antaganden har tillsammans vuxit fram som en ny analytisk ram inom vilken psykologiska fenomen kan identifieras och klassificeras. Den har sitt ursprung i försök utförda av sådana forskare som Lev Vygotskij och har vidareutvecklats i Jerome Bruners, Serge Moscovicis (ss 240–245) med fleras arbete. Den börjar uppträda som naturlig partner till neurovetenskapen. Då de båda utvecklingslinjerna ställs samman förefaller det mig som om det håller på att växa fram ett nytt paradigm med en starkt realistisk filosofi och ett fasthållande vid liknande utvecklingar inom fysik, kemi och biologi, vilka från mitten av 1900-talet har lett till en frigörelse från positivismen inom dessa vetenskaper.

Psykologin är, liksom varje annan vetenskap, ett område för kreativ användning av tankar i lika hög grad som ett område för empirisk forskning. Det finns två utmärkta läroböcker som kan komplettera innehållet i denna bok: Daniel Robinsons Intellectual History of Psychology (1986) och Ali Moghaddams (2005) undersökning av de ledande tankegångar som har format psykologin, kanske kompletterad av Graham Richards (2002) Putting Psychology in its Place, kapitlen 5 till 14. För mer detaljerade, ämnesinriktade redogörelser för psykologins historia bör den senaste upplagan av Thomas Leaheys A History of Modern Psychology (2004), kapitlen 8 till 10, vara en utmärkt kompletterande läsning.

Kapitlen 9, 10, 13 och 14 i Elisabeth Valentines Conceptual Issues of Modern Psychology (1986) ger, även om det är ett tag sedan den skrevs, en god allmän uppfattning om några av de filosofiska problem som psykologin har kämpat med.

DEL ET T

Fr책n behaviorism till kognitiv teori

1. Behavoristerna

under -talets första hälft skedde en radikal förändring av uppfattningen om vad som borde ingå i en vetenskaplig psykologi. 1600- och 1700talens brittiska empiriker och 1800-talets tyska experimentalister tvivlade nästan aldrig på rimligheten i människors rapporter om sina subjektiva tillstånd.

På 1920-talet började man emellertid ifrågasätta de medvetna tillståndens och processernas roll som primära källor till förklaringar av allmänt iakttagbart beteende. Man ifrågasatte inte bara lämpligheten i att låta privata upplevelser vara en del av psykologins data. Från och med J B Watson (1919) började dessutom uppfattningen att sådana data vara överflödiga att breda ut sig. Det iakttagbara beteendet kunde förklaras genom identifiering av den stimulus som hade utlöst det.

I det första fallet var emellertid det mänskliga beteendet alldeles för komplicerat för att kunna undersökas genom iakttagelser av stimulus–respons-mönster. Djur kunde tjäna som modeller för studiet av beteende i allmänhet. Djur var inte bara enkla att anpassa till experimentprogram, utan deras primitivare responsrepertoarer antogs också kunna analyseras i enkla elementära stimulusoch responsenheter. Detta antagande underlättade en viss sorts program inom experimentell forskning.

Experimentella studier av stimulus–responsmönster antogs kunna ske genom att elementära tillstånd i omgivningen och elementära responser identifierades och sedan behandlades som oberoende och beroende variabler. Ett experiment kunde bestå av manipulation av den oberoende variabeln och iakttagelser av förändringarna i den beroende variabeln. Visa mat för en hund och den börjar drägla. På så vis har vi en experimentellt bekräftad ’psykologisk’ enhet: mat som stimulus framkallar dräglande som respons.

Under första hälften av 1900-talet gjordes en stor mängd experiment som byggde på detta paradigm. Watson utförde själv en del av dem. De största namnen bakom mycket av detta arbete var Ivan Pavlov (ss.16–23) och Burrhus Frederick Skinner (ss. 23–32). Båda arbetade med djur – hundar, råttor och duvor. Båda använde systematiskt metoden med oberoende och beroende variabler. De skilde sig åt vad gällde valet av väg till en omfattande vetenskaplig psykologi.

Emellertid var båda beredda att generalisera sina resultat till fallet homo sapiens.

Behavioristerna



På det här sättet föddes behaviorismen. Den blomstrade i USA, särskilt när den utvecklades av Edward Tolman (1932) och andra. Den hade lite inflytande i Europa, där antropologi och andra beskrivande metoder att förstå mänskligt liv i allmänhet var viktigare vid den här tiden. Detta kan vi se i Fredric Bartletts (ss. 57–65) och William McDougalls (ss. 212–215) arbete.

Genom att avhålla sig från varje referens till mentala förlopp började de stimulus–responsmönster som hade kommit fram i experiment att av behaviorister helt naturligt uppfattas som orsaksbestämda. Stimuli gav upphov till beteenden. Människan som en aktiv och ansvarstagande agent förvisades därmed från psykologin.

När den behavioristiska psykologiska skolan utvecklades till ett paradigm för en vetenskaplig psykologi, inlemmade den en annan trend som i förstone kunde tyckas främmande för tanken på en psykologi. Påverkade av kraven från militärernas undersökningar och undersökningar inom affärsvärlden, började psykologer använda statistisk resultatanalys, vilket skapade behov av en population försökspersoner som kunde delta i experiment (Danziger, 1990).

Långt efter det att behaviorismen som generell psykologi hade övergetts fortsatte den behavioristiska forskningsmetodiken. Den blev snart ett nästan allmänt utbrett paradigm som praktiskt angav vad vetenskaplig psykologi borde vara. De tre komponenterna – en kausal metafysik, en experimentell metod byggd på oberoende och beroende variabler som tillämpades på en population samt användningen av statistik som det huvudsakliga analytiska verktyget – skapade ett psykologibegrepp som ibland betecknas som det gamla paradigmet.

Oftast var psykologerna helt enkelt omedvetna om att den naturvetenskap de hoppades efterlikna i mycket ringa omfattning använde sig av det gamla paradigmets metod. De ifrågasättanden, som under beteckningen det nya paradigmet kom fram under 1970-talet, fick delvis sin näring från tanken på att tilllämpa fysikens och kemins metafysik och faktiska metod på psykologins problem. Sådana begrepp som ”aktivitet” och ”struktur” dök upp. Modellskapande började få företräde framför experiment.

I det här kapitlet granskar vi i detalj de stora föregångarna inom nya versioner av behaviorismen, Ivan Pavlovs och Burrhus Frederick Skinners liv och arbete.

REFERENSLITTERATUR

Danziger, K (1990) Constructing the Subject, Cambridge, Cambridge University Press.

Tolman, E C (1932) Purposive Behavior in Animals and Man, New York, Appleton Century-Crofts.

Watson, J B (1919) Psychology from the Standpoint of a Behaviorist, Philadelphia, Lippincott.



Ivan Petrovich Pavlov (1849–1936) I början av 1900-talet fanns tillräckliga kunskaper om den mänskliga hjärnan och nervsystemet för att ge stöd åt tanken på en psykologi som enbart baserades på detta system. La Mettries dröm om en materialistisk och allomfattande vetenskap om människan tycktes vara en verklig möjlighet. Vid den här tiden var ”reflexbågen” det nyckelbegrepp som detta hopp byggde på. Sensoriska stimuli fördes till hjärnan där de bearbetades, varpå lämpliga neurala instruktioner sändes ut till muskler och andra organ som ingick i beteenden. Kunde denna ”båge” vara grunden för den mogna människans komplicerade mönster av tankar, känslor och handlingar? Ivan Pavlov var den förste som försökte besvara denna fråga jakande.

Vem var Ivan Petrovich Pavlov?

Pavlov föddes den 26 september 1849 i den lilla staden Ryazan i Ryssland. Hans far var präst, en man med en viss bildning. Ivan var äldst av elva barn. När han var sju år föll han ner från en balkong och landade på huvudet. Han fick sedan problem med att koncentrera sig på skolarbetet och fick ingen formell skolutbildning förrän han var elva år. Genom att hjälpa sin far i trädgården lärde han sig en hel del om naturen. Genom att hjälpa sin mor med hushållsarbetet skaffade han sig en stor mängd praktiska färdigheter, ovanliga för en liten pojke.

Senare i livet kopplade han samman sin entusiasm för fysiologins experimentella sida med de vardagssysslor som hade fallit på hans lott då han var liten. År 1860 började han studera vid Ryazans teologiska seminarium. De flesta lärarna hade en liberal inställning och uppmuntrade Ivans intresse för naturvetenskap. Senare i livet mindes Pavlov särskilt fader Orlov. Tidens mest framstående tänkares verk fanns i ortens folkbibliotek och Pavlov fördjupade sig i deras skrifter, särskilt den radikale ryske författaren Dmitrij Ivanonvich Pisarevs (1840–1868) och engelsmannen Samuel Smiles (1812–1904). Pisarevs politiska vision dominerades av tanken på att förbättra samhället med hjälp av vetenskapen. Från Smiles tycks den unge Pavlov ha fått idén till en disciplinerad, nästan moralisk inställning till vetenskapligt arbete. Både Pisarev och Smiles gjorde Ivan Petrovich entusiastisk inför tanken på vetenskapen som den viktigaste påverkansfaktorn på sociala och politiska framsteg. År 1870 hoppades han kunna påbörja studier vid S:t Petersburgs universitet för att på så vis följa sin passion för naturvetenskap. Hans matematiska förmåga var emellertid svag. På något sätt undslapp han matematiktestet och klarade av inträdesproven. Hans håg förde honom till studier på den biologiska institutionen vid den naturvetenskapliga fakulteten. Vid den här tiden var han lika uppfylld av tankar på att vetenskapligt forma samhället som han var entu-