9789188545527

Av författaren till En officer och spion

MÜNCHEN är en fängslande spionthriller om förräderi, samvete och lojalitet.

Robert Harris briljerar med en historisk roman vars händelser uppvisar skrämmande paralleller till den aktuella världspolitiken.

”En ytterst övertygande och fantastiskt gripande historisk thriller.”

LITERARY REVIEW

© Peter von Felbert

MÜNCHEN är en stämningsfull redogörelse för Münchenöverenskommelsen. Det är en fascinerande roman med välavvägd prosa som sprakar av träffsäkra historiska detaljer.

ROBERT

Robert Harris böcker har översatts till trettiosju språk och sålts i femton miljoner exemplar. Skildringen av justitiemordet på Alfred Dreyfus i En officer och spion (2016) hyllades av såväl kritiker som läsare. Med den psykologiska nutidsthrillern Konklaven (2017) försvarade Harris sin position som den historiska och politiska romanens gigant.

Samtidigt som führerns tåg åker söderut genom Tyskland, korsar premiärministerns flygplan den Engelska kanalen. Tillsammans med makthavarna reser två vänner som inte har setts på sex år. Hugh Legat är en av Chamberlains privata sekreterare. Paul Hartmann är en tysk diplomat och medlem av anti-Hitler-rörelsen. Nu korsas deras vägar i händelsernas centrum. Hur långt är de beredda att gå för att förhindra ett krig?

”Harris har ännu en gång visat att han är en utomordentligt skicklig spänningsförfattare.”

BBC HISTORY MAGAZINE

”Ett av de mest rörande fiktiva porträtten av en politiker som jag någonsin har läst.”

SUNDAY TIMES

”Omöjlig att lägga ifrån sig.”

SUNDAY EXPRESS

München

ROBERT HARRIS arbetade i många år som journalist och politisk redaktör innan han 1992 debuterade med den historiska thrillern Faderland. 1999 följde Enigma, som bland annat utnämndes till Årets bästa deckare av Expressen, och hans roman Spökskrivaren (2007) blev film i regi av Roman Polanski.

SEPTEMBER 1938. Hitler är fast besluten att starta ett krig. Chamberlain vill desperat bevara freden. Oenigheten leder till ett historiskt möte i München om Europas framtid.

HARRIS

DAGARNA SOM AVGJORDE HISTORIEN

”Harris är en oerhört fängslande historieberättare.”

THE SCOTSMAN

München

”Det är svårt att föreställa sig hur historia kan skildras mer spännande än såhär.”

SPORT NEWSPAPER

”Engagerande, informativ och lågmält spännande.”

KIRKUS REVIEWS

”Robert Harris research om förhandlingarna som ledde till överenskommelsen är ytterst noggrann.”

THE WASHINGTON TIMES

”Harris väver skickligt ihop verkliga och fiktiva händelser.”

”Gripande från start till slut. Helt superb.”

ISBN 978-91-88345-69-1 Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto, A Timrén

MAIL ON SUNDAY

”En briljant spionroman.”

OBSERVER

THE AUSTRALIAN

”Ingen behandlar historia lika omsorgsfullt som Robert Harris.”

THE SYDNEY MORNING HERALD

ROBERT

HARRIS MÜNCHEN ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se Munich © Canal K 2017 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2018 Översättning: Svante Skoglund Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto, Anders Timrén Författarfoto © Peter von Felbert Karta © Gemma Fowlie 2017 ”The Lambeth Walk” (from Me And My Girl ) Words by Douglas Furber &Arthur Rose; Music by Noel Gay. Copyright © 1937 Chester Music Limited trading as Cinephonic Music Company, worldwide rights except the United Kingdom, Ireland, Australia, Canada, South Africa and all so‑​called reversionary rights territories where the copyright © is held jointly by Chester Music Limited trading as Cinephonic Music Company and Chester Music Limited trading as Richard Armitage Music and except the USA where the copyright © is held by Chester Music Limited trading as Richard Armitage Music. All Rights Reserved.

International Copyright Secured. Used by permission of Chester Music Limited trading as Cinephonic Music Co and Chester Music Limited trading as Richard Armitage Music.

Robert Harris has asserted his right under the Copyright, Designs and Patents Act, 1988, to be identified as the author of this work.

Det här är ett fiktivt verk. Namn och karaktärer är produkter av författarens fantasi, och eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är helt slumpmässiga.

Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2018 isbn: 978-91-88545-52-7

man bör alltid betänka att det som i dag hör till det förflutna en gång låg i framtiden. historikern f. w. maitland (1850–1906) vi borde ha inlett kriget 1938 … situationen var som mest gynnsam i september det året. adolf hitler i februari 1945

FÖRSTA DAGEN

1

S

trax före klockan ett på eftermiddagen tisdagen den 27 september 1938 visades Hugh Legat, tjänsteman i hans majestäts utrikesförvaltning, till ett bord nära ett av de höga fönstren i hotellet Ritz matsal i London. Han beställde in en halvflaska 1921 Dom Perignon som han inte hade råd med, vek ihop The Times på sidan sjutton och började för tredje gången läsa översättningen av det tal som Adolf Hitler hållit kvällen före i Sportpalast i Berlin.

HERR HITLERS TAL SISTA ORDET TILL PRAG KRIG ELLER FRED? Då och då slängde Legat ett öga mot entrén i andra änden av rummet. Kanske var det bara något han fick för sig, men det kändes som om både gästerna och personalen rörde sig mer dämpat än vanligt på den tjocka mattan mellan stolarna klädda i gammalrosa tyg. Inte ett skratt hördes. De tjocka glasrutorna släppte inte igenom minsta ljud från de fyrtiotal män, några med bar överkropp i det kvava vädret, som höll på att gräva skyddsvärn borta i Green Park.

13

ROBERT HARRIS

Det torde inte någonstans i världen längre råda tvivel om att det inte är en man, eller en ledare, som tar till orda, utan hela det tyska folket. Jag vet i denna timme att hela folket – alla dess miljoner – står bakom varje ord som jag här yttrar (Heil).

Han hade lyssnat på BBC:s direktsändning. Det metalliska, skoningslösa, hotfulla, självömkande, skrytsamma talet – im‑ ponerande på sitt sätt – hade ackompanjerats av smällarna från führerns nävar när han bankat dem i podiet och de entusi‑ astiska ropen från de femtontusen åhörarna. Det var som om det omänskliga, skrämmande ljudet flödade upp ur en mörk underjordisk källa och vällde ut ur radions högtalare.

Jag är tacksam för allt arbete som mister Chamberlain lagt ner, och jag har försäkrat honom att det tyska folket inget hellre vill än fred. Jag har även betonat, och jag upprepar det nu, att sedan den­ na fråga lösts har Tyskland inga fler territoriella anspråk i Europa.

Legat tog fram sin reservoarpenna och strök under hela stycken. Han gjorde samma sak med en tidigare passage, om det tysk-brittiska flottavtalet: Ett sådant avtal är moraliskt försvarbart endast om båda nation­ erna högtidligt lovar att inte föra krig mot varandra igen. Tyskland är berett att utfärda ett sådant löfte. Låt oss alla hoppas att de som delar den inställningen även blir tongivande bland britterna.

Han la undan tidningen och tittade på sitt fickur. Det var en del av hans personliga stil att han inte bar klockan på armen, som de flesta i hans ålder, utan i en kedja på magen. Han var bara tjugoåtta år men gav intryck av att vara äldre – ansiktet var blekt, uppträdandet allvarsamt och kostymen alltid mörk. Han hade bokat bordet två veckor tidigare, innan krisen hade seglat upp. Nu kände han skuld. Han tänkte ge henne ytterligare fem minuter – sedan skulle han gå därifrån.

Klockan hade hunnit bli kvart över när han såg hennes ge‑ stalt reflekteras, mellan blomsteruppsättningarna, på väggen som var täckt med speglar i förgyllda ramar. Hon stannade till i öppningen in till matsalen och såg nästan ut att stå på tå 14

MÜNCHEN

när hon spanade omkring sig med den långa vita halsen ut‑ sträckt och hakan pekande uppåt. Hon vägrade använda glas­ ögon. Han fortsatte betrakta henne en kort stund, som om hon vore en främling; han funderade på hur han skulle ha uppfat‑ tat henne om de inte känt varandra. ”En tjusig kvinna” – det var så man beskrev henne. ”Inte söt, direkt.” ”Nej, men stilig.” ”Pamela är verkligen ett fullblod.” ”Ja, av verkligt gedigen fa‑ milj – en helt annan sort än stackars Hugh …” (Det där sista hade han hört någon säga på förlovningsmottagningen.) Han vinkade. Sedan ställde han sig upp. Till sist fick hon syn på ho‑ nom, log, vinkade tillbaka och gick mot honom mellan borden.

Hon hade en snävt skuren kjol och en skräddarsydd sidenjacka.

Många följde henne med blicken.

Hon gav honom en resolut kyss på munnen. Hon var and‑ fådd. ”Ledsen att jag är sen.” ”Det gör inget. Jag kom precis.” Under det senaste året hade han lärt sig att aldrig fråga var hon varit. Förutom handväskan bar hon ett litet paket. Hon la det på bordet framför sig och drog av handskarna. ”Jag trodde vi sa att vi inte skulle ge varandra några presen‑ ter …” Han lyfte på locket. En svart gummiskalle, ett tryne i metall och de tomma, glastäckta ögonhålorna på en gasmask stirrade upp mot honom. Han ryggade tillbaka. ”Jag tog med barnen till utprovningen. Det visade sig att jag ska sätta på deras masker först. Det vill verkligen till att man har moderskänslor …” Hon tände en cigarett. ”Tror du jag kan få något att dricka? Jag törstar ihjäl snart.”

Han gjorde ett tecken åt hovmästaren. ”Varför bara en halva?” ”Jag måste jobba i eftermiddag.” ”Ja, det förstår jag. Jag trodde kanske inte att du skulle kom‑ ma alls.” ”Jag hade faktiskt tänkt stanna på kansliet. Jag ringde hem men du var inte där.”

15

ROBERT HARRIS

”Fast nu vet du ju vad jag gjorde. Inget att oroa sig för.” Hon log och lutade sig närmare. De skålade. ”Grattis på bröllops­ dagen, älskling!”

Utanför i parken fortsatte männen att gräva.

* Hon bestämde sig snabbt, utan att titta på matsedeln. Ingen förrätt, filead sjötunga, grönsallad. Legat lämnade tillbaka me‑ nyn och sa att han tog detsamma. Maten intresserade honom inte. Han kunde inte sluta tänka på barnen och deras nya gas‑ masker. John var tre, Diana två. Alla dessa förmaningar: spring inte så där, ta på er ordentligt, inga leksaker eller kritor i mun‑ nen för man vet inte var de varit. Han la paketet under bordet och sköt undan det med foten så att det inte syntes. ”Blev de inte rädda?” ”Inte det minsta. De trodde det var en lek.” ”Lustigt – jag känner samma sak ibland. Även om man läser telegrammen som kommer kan man lätt få för sig att allt bara är ett stort skämt. För en vecka sedan såg allt så lovande ut.

Men så kom Hitler på andra tankar.” ”Vad kommer att hända nu, tror du?” ”Säg det. Kanske ingenting.” Han fick för sig att han bor‑ de försöka låta lite mer hoppfull. ”Överläggningarna pågår för fullt i Berlin – i alla fall gjorde de det när jag gick hit.” ”Och om de slutar förhandla – när sätter det igång?”

Han visade henne rubriken i The Times. ”I morgon skulle jag tro.” ”Så snart?” ”Ja, han säger att han tänker gå in i Tjeckoslovakien på lör‑ dag. Våra militära rådgivare räknar med att det kommer att ta tyskarna tre dagar att få stridsvagnar och artilleri på plats. Och det betyder att de måste börja mobilisera i morgon.” Han la ner tidningen på bordet igen och tog en klunk champagne; den smakade surt. ”Men nu pratar vi om något roligare.”

16

MÜNCHEN

Han tog fram en liten ask ur kavajfickan. ”Men Hugh!” ”Den är säkert alldeles för stor”, urskuldade han sig. ”Den är helt underbar!” Hon trädde på sig ringen och höll upp handen under ljuset från kristallkronan så att den blå ste‑ nen glittrade. ”Fast jag blir inte klok på dig. Sa du inte att vi hade ont om pengar?” ”Jo. Och det stämmer. Ringen var mammas.”

Han hade trott att hon kanske skulle tycka att han var snål, men i stället kupade hon ömsint sin hand över hans. ”Det var hemskt rart av dig.” Hennes hud var sval. Hon smekte hans handled med pekfingret. ”Jag önskar att vi kunde hyra ett rum här”, sa han plötsligt. ”Tillbringa eftermiddagen i sängen. Strunta i Hitler. Strunta i barnen.” ”Det kanske kan ordnas. Vi är ju här nu. Vem kan hindra oss?”

Hon såg på honom med de stora gråblå ögonen. Och så insåg han – med en klump i halsen – att hon aldrig skulle ha sagt så om hon inte varit säker på att han skulle säga nej.

Bakom honom hördes en artig harkling. ”Mister Legat?”

Pamela drog undan handen. Hovmästaren förde samman handflatorna i en högtidlig gest, som om han skulle framföra en bön. ”Ja?” ”Det är Downing Street i telefon, sir.” Han var noga med att yttra orden precis så högt att de som satt närmast skulle höra. ”Tusan också!” Legat reste sig och slängde servetten på bor‑ det. ”Du får förlåta mig. Jag måste ta det här.” ”Det förstår jag. Du måste ju rädda världen.” Hon vinkade redan farväl åt honom och började packa ner sina saker i hand‑ väskan. ”Vi får äta lunch en annan dag.” ”Ge mig en minut bara.” Tonfallet var vädjande. ”Vi skulle behöva prata.”

17

ROBERT HARRIS

”Skynda dig.”

Han cirklade runt bordet, medveten om att de andra gäs‑ terna stirrade på honom. ”Men kan du inte vänta?” sa han.

Samtidigt försökte han se oberörd ut.

Han följde med hovmästaren ut i foajén. ”Jag förmodar att min herre vill tala ostört”, sa hovmästaren och öppnade dörren till ett litet kontorsrum. På skrivbordet stod en telefon med luren avlagd. ”Tack.” Han tog upp luren och väntade tills hovmästaren stängde dörren bakom sig. ”Ja, det är Legat.” ”Hemskt ledsen att behöva störa, Hugh.” Det var Cecil Syers, en av kollegerna på premiärministerns kansli. ”Men du måste komma hit så fort du kan. Det håller på att dra ihop sig.

Och Cleverly har frågat efter dig.” ”Är det något särskilt som hänt?”

Han hörde att Syers tvekade. Premiärministerns sekreterare hade fått lära sig att alltid misstänka att telefonisterna tjuvlyss‑ nade. Därför uttryckte han sig svepande. ”Det verkar som om överläggningarna avbrutits. Vår utsände är på väg hem.” ”Då förstår jag. Jag skyndar mig tillbaka.”

Legat la på luren. Ett kort ögonblick stod han helt stilla i det lilla rummet. Var det så här historiens vingslag kändes?

Tyskland skulle angripa Tjeckoslovakien. Frankrike skulle för‑ klara krig mot Tyskland. Storbritannien skulle ge Frankrike sitt stöd. Hans barn skulle vara tvungna att sätta på sig hemska gummimasker. Gästerna på Ritz skulle rusa upp från de linne‑ duksklädda borden och ta betäckning bakom skyddsvallarna i Green Park.

Det var svårt att förstå vad som pågick.

Han öppnade dörren och skyndade tillbaka genom foajén och in i matsalen. Personalen på Ritz var känd för sin effektivi‑ tet och hade redan hunnit duka av.

18

MÜNCHEN

* På Piccadilly fanns inte en taxi att uppbringa. Han gick fram och tillbaka på trottoaren och försökte – förgäves – kalla till sig en bil genom att vifta med den hoprullade tidningen. Till sist gav han upp, gick runt hörnet in på St James’s Street och satte sedan av till fots nerför backen. Då och då sneglade han tvärs över gatan och hoppades få syn på Pamela. Varför hade hon haft så bråttom? Om hon valt att gå hem, till Westminster, borde också hon ha tagit den här vägen. Bäst att inte tänka på saken.

Bäst att aldrig tänka på saken. Han hade redan börjat svettas; det var varmt för att vara september. Under sin gammaldags tredelade kostym kände han hur skjortan klibbade i ryggen.

Trots den fuktiga värmen var himlen dystert grå och hotade med regn som aldrig kom. Längs Pall Mall spred kristallkro‑ norna sitt sken bakom de höga fönstren på Londons förnämsta herrklubbar – Kungliga Automobilklubben, Reformklubben, Athenaeum.

Han slog inte av på takten förrän han kommit fram till trap‑ pan som ledde ner från Carlton House Terrace till St James’s Park. Här upptäckte han att vägen blockerades av ett tjugotal personer. De stod tysta och betraktade vad som såg ut som ett mindre luftskepp vilket långsamt steg mot skyn bakom par‑ lamentsbyggnaden, förbi klocktornet med Big Ben. Det var en märkligt tilltalande syn – på en gång både majestätisk och overklig. Längre bort, på andra sidan Themsen, såg han fler av dessa besynnerliga silverfärgade och spolformade tingestar; en del av dem hade hunnit flera hundra meter upp i luften.

Mannen närmast honom sa lågt: ”Det är väl det här man kallar skarpt läge.”

Legat tittade på honom. Han kom ihåg att hans far använt precis den formuleringen när han var hemma på permission under kriget. Han var tvungen att återvända till Frankrike för att det blivit skarpt läge igen. Hugh hade då varit sex. I hans 19

ROBERT HARRIS

öron hade det låtit som om fadern pratat om vassa knivar. Det var sista gången han såg honom.

Han trängde sig förbi åskådarna, kilade nerför de tre bre‑ da trapporna och skyndade sig över The Mall och in på Horse Guards Road. Och här – mitt på exercisplatsens vidsträckta sandplan – hade något annat hänt medan han varit borta: ett par luftvärnskanoner hade placerats ut. Soldater langade sand‑ säckar från ett lastbilsflak. De arbetade snabbt, som om de fruk‑ tade att Luftwaffe när som helst skulle gå till angrepp. Kring en stor luftvärnsstrålkastare hade de börjat resa en mur av säck‑ ar. En artillerist snurrade energiskt på en ratt så att kanonröret svängde runt och sedan lyftes upp till nästan vinkelrät position.

Legat tog fram en stor, vit näsduk och torkade sig i pannan.

Han ville inte rusa in på premiärministerns kansli svettig och blossande röd i ansiktet. Om det var något som kollegerna såg ner på så var det människor som tillät sig att tappa fattningen.

Han tog trappstegen ner mot den smala, skuggiga och sotiga sidogatan Downing Street. På trottoaren mittemot nummer 10 stod några reportrar. De tittade upp när han kom närmare.

En fotograf lyfte kameran, men när han såg att det inte var någon betydande person som var på ingång sänkte han den igen. Legat nickade åt vakten, som slog ett kraftigt slag med dörrkläppen. Porten öppnades direkt, nästan som av egen vilja.

Han gick in.

Det hade nu gått fyra månader sedan han förflyttades hit från utrikesdepartementet, men ändå kände han samma spän‑ ning varje gång. Det var som att komma in i en herrklubb som inte längre var på modet – hallen med de svartvita golvplat‑ torna, väggarna i pompejanskt rött, mässingslyktorna, golv­ uret och dess trygga tickande, paraplystället i gjutjärn med sitt enda paraply. Någonstans inifrån hördes en telefonsignal.

Vaktmästaren hälsade på Legat innan han återvände till sin läderfåtölj och sin Evening Standard.

I den breda korridoren till husets baksida stannade han upp 20

MÜNCHEN

och såg sig i spegeln. Han rättade till slipsen och strök över håret med båda händerna. Han sträckte på sig och vände sig om. Framför honom låg kabinettsrummet, där regeringens inre krets sammanträdde. Paneldörrarna dit in var stängda.

Till vänster låg det arbetsrum som sir Horace Wilson använde.

Också där var det stängt. Till höger ledde en korridor fram till privatsekreterarnas kontor. Sextonhundratalsbyggnaden ut‑ strålade ett orubbligt lugn.

Miss Watson, som han delade det minsta kontorsrummet med, satt lutad över skrivbordet i samma ställning som när han gick iväg till Ritz. Hon var omgiven av stora högar med akter, så att man bara skymtade hennes grå kalufs. Hon hade inlett sin yrkesbana som kontorist under Lloyd Georges ämbetstid.

Det sades att han brukade jaga kontorsflickorna runt det stora sammanträdesbordet i kabinettsrummet. Det var svårt att före­ ställa sig att någon hade jagat miss Watson. Hennes ansvars‑ område var att ta fram svar på frågorna som oppositionen ställ‑ de i underhuset. Hon kisade mot Legat över dokumentmuren. ”Cleverly frågade nyss efter er.” ”Är han inne hos premiärministern?” ”Nej, han är på sitt kontor. Premiärministern är i kabinetts‑ rummet med de tre stora.”

Legat gav ifrån sig ett ljud som lät som en blandning av en suck och ett stön. När han kommit halvvägs tillbaka i korrido‑ ren svängde han in på Syers rum. ”Svara ärligt, Cecil. Hur illa ute är jag?”

Syers snurrade runt i stolen. Han var en liten man, sju år äldre än Legat. Han gav irriterande nog ett intryck av att alltid vara lätt road. Han hade likadan skolslips som Legat. ”Befarar att du valde fel dag för en romantisk lunch, gamle gosse.” Han sänkte deltagande rösten. ”Hoppas du inte gjorde henne besviken.”

En gång, i ett svagt ögonblick, hade Legat antytt något om sina äktenskapsproblem, vilket han sedan dess ångrat djupt. ”Ingen fara. Hon tog det bra. Vad är det som hänt i Berlin?”

21

ROBERT HARRIS

”Tydligen mynnade allt ut i en av Hitlers haranger.” Syers låtsades drämma handen i armstödet. ”Ich werde die Tschechen zerschlagen!” ”Ja, herregud. Jag tänker krossa tjeckerna! ” En militärisk stämma hördes ute i korridoren. ”Så ni är på plats nu, Legat?” ”Lycka till”, viskade Syers. Legat tog ett kliv bakåt och vände sig om mot det mustaschprydda ansikte som tillhörde Osmund Somers Cleverly, allmänt – och av alldeles oförklarliga skäl – kallad Oscar. Premiärministerns förste privatsekreterare – som titeln löd – krökte ena pekfingret till en krok. Legat följde efter honom in på hans kontor. ”Jag måste säga att ni gör mig besviken, Legat, och inte så lite förvånad.” Cleverly var äldre än de andra; han hade tjänst‑ gjort i armén redan före kriget. ”Lunch på Ritz – och det mitt under pågående världskris? Sådant kanske är kutym på utrikes‑ departementet. Här går det inte för sig.” ”Jag ber om ursäkt, sir. Det kommer inte att hända igen.” ”Är det allt ni har att säga till ert försvar?” ”Det är vår bröllopsdag. Jag fick inte tag på min hustru, så jag kunde inte avstyra lunchen.”

Cleverly stirrade på Legat en lång stund. Han gjorde inga försök att dölja hur misstänksam han var mot dessa unga be‑ gåvningar som kom direkt från finans eller utrikes och aldrig haft en uniform på sig. ”Det finns tillfällen då familjen måste stå tillbaka. Det här är ett sådant tillfälle.” Förstesekreteraren satte sig bakom skrivbordet och tände lampan. Den här de‑ len av huset vette norrut, mot trädgården. Träden där ute be‑ skars aldrig, vilket gjorde att bottenvåningen alltid befann sig i en skymningsliknande skugga. ”Har Syers berättat vad som hänt?” ”Ja, sir. Jag förstod det som att samtalen avbrutits.” ”Hitler har tillkännagett sin avsikt att inleda mobilisering‑ en klockan två i morgon eftermiddag. Det barkar åt helvete, 22

MÜNCHEN

med andra ord. Sir Horace bör vara tillbaka senast klockan fem för att avlägga rapport för premiärministern. Vi planerar ett tal till nationen klockan åtta. Ni får ta hand om teknikerna från BBC. De kommer att sätta upp sin utrustning i kabinetts‑ rummet.” ”Ja, sir.” ”Kabinettet sammankallas i morgon, antagligen direkt efter talet. Så BBC måste snabbt avlägsna sin apparatur. Premiär­ ministern kommer även att samtala med samväldesländernas sändebud. Försvarsledningen kommer hit vilken minut som helst – visa in dem till premiärministern så snart alla tre är på plats. Och jag vill att ni antecknar vad som sägs på mötet, så att premiärministern sedan kan informera kabinettet.” ”Ja, sir.” ”Som ni vet har parlamentet kallats in. Premiärministern tänker informera underhuset om krisen i morgon eftermiddag.

Jag vill att ni tar fram alla relevanta protokoll och telegram från de senaste två veckorna och sorterar dem i kronologisk ordning.” ”Ja, sir.” ”Det är förstås tråkigt, men jag tror att det betyder att ni måste tillbringa natten här.” Antydan till ett leende framträdde under Cleverlys mustasch. Han påminde Legat om en musku‑ lös, kristen gymnastiklärare på en mindre betydande internat‑ skola. ”Tråkigt med tanke på bröllopsdagen alltså, men det kan inte hjälpas. Er hustru kommer säkert att visa sig förstående.

Ni kan sova i den vakthavande tjänstemannens rum uppe på vinden.” ”Var det allt, sir?” ”Ja, för tillfället.”

Cleverly satte på sig glasögonen och tog upp ett dokument som han började läsa. Legat gick tillbaka till sitt rum och slog sig ner vid skrivbordet med en suck. Han drog ut en låda och tog fram ett bläckhorn som han doppade pennan i. Han var 23

ROBERT HARRIS

inte van vid att bli utskälld. Förbaskade Cleverly, tänkte han.

Handen darrade lite, så att pennspetsen slog emot bläckhor‑ nets glaskant. Miss Watson gav ifrån sig en suck utan att tit‑ ta upp. Legat sträckte sig fram mot trådkorgen till vänster på skrivbordet och tog fram en mapp med telegram som nyligen anlänt från utrikesdepartementet. Innan han hunnit knyta upp det skära bandet dök sergeant Wren, ordonnans på Downing Street, upp i dörröppningen. Som vanligt var han andfådd; han hade blivit av med ett ben i kriget. ”Arméchefen är här nu, sir.”

Legat följde efter den haltande gamle veteranen ut i hallen.

I slutet av korridoren fick han syn på lord Gort, vars gestalt lystes upp av en av mässingslamporna. Han stod bredbent i skinande bruna stövlar och läste telegram – en elegant figur, en krigshjälte ur aristokratin dekorerad med Viktoriakorset.

Han verkade omedveten om de kontorister och sekreterare och maskinskriverskor som plötsligt fått bråttom att ta sig genom hallen bara för att få en glimt av honom. Ytterdörren öppnades, så att flygmarskalk Newall kunde rädda sig undan fotografer‑ nas blixtar; efter bara några sekunder följdes han av den reslige förste sjölorden, amiral Backhouse. ”Den här vägen, mina herrar”, sa Legat.

Medan han eskorterade besökarna in i huset hörde han Gort fråga: ”Kommer inte Duff?” Svaret från Backhouse kom snabbt: ”Nej, Neville misstänker att han skvallrar för Winston.” ”Får jag be herrarna vänta här ett ögonblick.”

Dubbla dörrar ledde in till det ljudisolerade kabinettsrum‑ met. Legat öppnade den yttre dörren och knackade försiktigt på den inre.

Premiärministern satt med ryggen mot dörren. Mittemot honom, på andra sidan det långa sammanträdesbordet, satt ut‑ rikesminister Halifax, finansminister Simon och inrikesminis‑ ter Hoare. Alla tittade upp för att se vem som kommit in. Det enda som hördes i rummet var tickandet från pendylen.

24

MÜNCHEN

”Ursäkta mig, ers excellens, men försvarsledningen är här nu.”

Chamberlain vände sig inte om. Han hade lagt händerna på bordet, långt ifrån varandra, som om han precis tänkt skjuta tillbaka stolen. Men i stället trummade han med pekfingrarna på den välpolerade bordsytan. Till sist sa han med sin precisa och en smula frökenaktiga röst: ”Utmärkt. Vi får ses igen när Horace hunnit tillbaka och kan avlägga rapport.”

Ministrarna samlade ihop sina dokument – för Halifax tog det lite längre tid än för de andra två, eftersom hans vänster‑ arm var obrukbar och hängde slapp utmed sidan – och reste sig sedan utan att säga ett ord. ”De tre stora” var samtliga i femtio- eller sextioårsåldern och stod på höjden av karriären; de var ”stora” i kraft av sin värdighet snarare än sin fysik. Legat steg åt sidan. ”Tre kistbärare men ingen kista” var den formu‑ lering han använde när han senare återgav händelsen för Syers.

Han hörde hur de hälsade – dämpat, bistert – på militärerna utanför. ”Ska jag be dem komma in nu, ers excellens?” frågade Legat försiktigt.

Inte heller nu vände sig Chamberlain om. Han satt och glodde in i väggen på andra sidan bordet. Hans korpliknande profil var hård, envis, rentav krigisk. Slutligen sa han, liksom förstrött. ”Ja, naturligtvis. Släpp in dem.”

* Legat ställde sig vid det stora bordets bortre kortända, nära de doriska pelare som höll uppe taket. I bokhyllorna trängdes bruna, läderinbundna lagsamlingar med silverblå upplagor av Hansards parlamentsprotokoll. De tre officerarna la ifrån sig uniformsmössorna på det lilla sidobordet vid dörren och slog sig ner på de platser som ministrarna nyss lämnat. Gort, som hade högsta rangen, valde stolen närmast Chamberlain. De öppnade sina portföljer och tog upp dokument som de la fram‑ för sig. Sedan tände de varsin cigarett.

25

ROBERT HARRIS

Legat blickade upp mot bordspendylen på spiselkransen bakom premiärministerns huvud. Han doppade pennspetsen i bläckhornet och gjorde följande anteckning på ett skrivpapper: PM & arméledn. Kl. 14.05.

Chamberlain harklade sig. ”Mina herrar, jag är rädd att lä‑ get förvärrats. Vi hade hoppats på – och den tjeckoslovakiska regeringen hade samtyckt till – att Sudetenland, under ord‑ nade former, skulle överföras till Tyskland sedan en folkom‑ röstning hållits. Olyckligtvis tillkännagav Hitler i går kväll att han inte är beredd att vänta ens en vecka utan tänker gå in med trupper redan nu på lördag. Sir Horace träffade honom i morse och framförde med skärpa att vi kommer att ställa oss på Frankrikes sida om fransmännen fullföljer sina avtalsenliga skyldigheter gentemot Tjeckoslovakien – och vi har ingen an‑ ledning att tro att så inte blir fallet.” Premiärministern satte på sig glasögonen och tog upp ett telegram. ”Efter en stund av sed‑ vanliga, skräniga utfall svarade Hitler, enligt vår ambassadör i Berlin, med följande ord: ’Om Frankrike och England vill gå till angrepp så är det deras sak. Jag är fullständigt likgiltig. Jag är beredd på alla eventualiteter. Jag konstaterar bara att så är fallet. I dag är det tisdag. Senast måndag nästa vecka kommer vi att befinna oss i krig.’”

Chamberlain la ner telegrammet på bordet och tog en klunk vatten. Legats penna raspade över det tjocka arket: PM – senaste från Berlin – samtalen avbrutna – våldsam reaktion från Hitler – nästa vecka krig. ”Jag kommer självfallet att fortsätta mina försök att nå en fredlig lösning – trots att det är svårt att i dagsläget se vad mer vi kan göra. Och jag fruktar att vi under tiden måste förbereda oss på det värsta.”

Lord Gort såg på sina kolleger. ”Vi har satt ihop ett doku‑ ment. En sammanfattning av vår syn på situationen, ur militär synvinkel. Skulle jag kanske kunna få läsa våra sammanfattan‑ de slutord?”

26

MÜNCHEN

Chamberlain nickade. ”Det är vår uppfattning att inga insatser från brittisk eller fransk sida – vare sig till havs, på land eller i luften – kan förhind­ ra att tyskarna går in i Böhmen och tvingar Tjeckoslovakien till ett avgörande nederlag. Ett återställande av Tjeckoslovakiens suveränitet kan först ske sedan Tyskland besegrats efter en ut‑ dragen konflikt, som redan från början torde anta karaktären av ett fullskaligt krig.”

Ingen sa något. Legat blev plötsligt medveten om det skra‑ pande ljudet från pennan, som nu kändes absurt högt.

Till sist bröt Chamberlain tystnaden. ”Det här är den mar‑ dröm som jag alltid fruktat. Det är som om vi inte dragit några lärdomar av det senaste kriget och att vi är tillbaka i augusti 1914. En efter en kommer världens nationer att dras in – och till vilken nytta? Vi har redan sagt till tjeckerna att även om vi vinner kommer deras nuvarande gränser inte fortsätta att gäl‑ la. Tre och en halv miljoner sudettyskar måste ges rätten till självbestämmande. Att åter avskilja Sudetenland från Tyskland kommer därför inte att vara ett mål för vår sida. Så vad skulle vi egentligen dra ut i krig för?” ”För att ingångna avtal måste följas?” föreslog Gort. ”För att ingångna avtal måste följas. Absolut. Det ska vi se till om vi måste. Men jag önskar att det fanns ett annat sätt att göra det på!” Premiärministern strök sig snabbt över pannan.

Den gammaldags stärkkragen framhävde hans seniga hals.

Ansiktet var grått av utmattning. Han fick anstränga sig för att hitta tillbaka till sin sedvanliga, mer nyktra framtoning. ”Så vilka åtgärder vidtar vi nu?” ”Vi kommer snarast att skicka över två divisioner till Frankrike”, sa Gort. ”Vi har lovat att visa vårt stöd. De kan vara på plats inom tre veckor och stridsklara arton dagar sena‑ re. Men general Gamelin har varit mycket tydlig med att frans‑ männen inte kommer att göra annat än några mindre, symbol‑ iska angrepp på Tyskland förrän till sommaren. Ärligt talat tror 27

ROBERT HARRIS

jag inte att det blir ens det. De kommer säkert att hålla sig på sin sida om Maginotlinjen.” ”De väntar tills vi är på plats med full styrka”, flikade Newall in. ”Är flygvapnet redo?”

Newall sträckte på sig – han hade ett magert, nästan ut‑ märglat ansikte, med en tunn, grå mustasch. ”Det här kommer mycket olägligt, det måste jag dessvärre säga. På papperet har vi tjugosex förband för försvarsändamål, men det är bara sex av dem som har moderna plan. Ett av dem har Spitfires. De andra fem har Hurricanes.” ”Men är de stridsklara?” ”Ja, några av dem.” ”Några?” ”Vi har olyckligtvis drabbats av tekniska problem med ka‑ nonerna på Hurricane-planen. De fryser så snart planet kom‑ mit upp över femtontusen fot.” ”Nu förstår jag inte riktigt.” Chamberlain lutade sig fram som om han hört fel. ”Vi arbetar med att lösa det här, men det kan ta ett tag.” ”Så det ni säger, Newall, är att vi har rustat upp för en och en halv miljon pund – och det mesta har vi som bekant lagt på fly‑ get – men när det kommer till kritan så är våra plan odugliga.” ”I vår planering har vi hela tiden utgått från att en konflikt med Tyskland blir aktuell tidigast 1939.”

Premiärministern vände sig på nytt mot arméchefen. ”Kommer armén att kunna skjuta ner merparten av fiendens flygplan, lord Gort?” ”Jag är rädd att vi har en situation som inte är olik flyg‑ vapnets. Vi har bara en tredjedel av det antal luftvärnskanoner som vi bedömer krävs för att försvara London, och de flesta är ålderdomliga pjäser från förra kriget. Bristen på strålkastare är lika besvärlig, och vi saknar utrustning för avståndsbedömning och kommunikation … Även vi har räknat med ännu ett års förberedelser.”

28

MÜNCHEN

Redan halvvägs in i Gorts svar tycktes Chamberlain tappa intresset. Han satte på sig glasögonen igen och bläddrade bland sina papper. Stämningen i rummet var tryckt.

Legat fortsatte omvandla det obekväma samtalet till sval tjänstemannaprosa – PM uttryckte oro över luftvärnets kapacitet – men de pinsamma materiella bristerna väckte hans ängslan till liv. Återigen såg han barnen framför sig, med gasmaskerna på.

Chamberlain hade hittat det han letade efter. ”Underrättelse­ kommittén räknar med hundrafemtiotusen döda i London ef‑ ter en veckas tyska bombningar. Sexhundratusen efter några månader.” ”Men tyskarna kommer med största sannolikhet inte att börja här. De kommer att sätta in de flesta bombplanen över Tjeckoslovakien.” ”Och vad händer när tjeckerna kapitulerat?” ”Det vet vi inte. Vi bör absolut utnyttja det försprång vi har och börja evakuera London redan i morgon.” ”Hur står det till med flottan?” frågade premiärministern.

Den förste sjölorden var en anslående gestalt, huvudet högre än de andra i rummet. Runt den kala hjässan satt en krans av gråsprängt hår, och ansiktet såg ut att under lång tid ha utsatts för väder och vind. ”Vi har en viss brist på eskortfartyg och minsvepare. Våra större fartyg behöver mer bränsle och ammu‑ nition; en del besättningar är på permission. Vi måste komma igång med mobiliseringen snarast.” ”När behöver ni börja mobilisera för att vara i drift den förs­ ta oktober?” ”I dag.”

Chamberlain lutade sig tillbaka. Han trummade med pek‑ fingret på konferensbordet. ”Det skulle alltså betyda att vi mo‑ biliserar före tyskarna.” ”Det handlar om en partiell mobilisering från vår sida, ers excellens. Och åtgärden har fördelen att den visar Hitler att vi 29

ROBERT HARRIS

inte bluffar – att vi faktiskt är beredda att gå ut i krig, om så krävs. Det skulle kanske få honom på andra tankar.” ”Det skulle det kanske. Eller så skulle det kanske göra ho‑ nom ännu mer krigisk. Tänk på att jag träffat karln två gånger vid det här laget. Enligt min uppfattning är det få saker som han tål lika illa som att tappa ansiktet.” ”Men nog är det viktigt att han blir medveten om vår bered‑ skap? Det vore en tragedi om han tolkade era kloka besök och betydande ansträngningar att bevara freden som svaghetsteck‑ en. Det var väl exakt det misstag som tyskarna gjorde somma‑ ren 1914? De förstod inte att vi menade allvar.”

Chamberlain satt med armarna i kors och stirrade ner i bor‑ det. Legat kunde inte avgöra om det här betydde att han avvisa‑ de eller fortfarande övervägde sjölordens resonemang. Det var slugt av Backhouse att smickra premiärministern, tänkte han.

Chamberlain hade få uppenbara svagheter, men lustigt nog – med tanke på hans blygsel – var han inte så lite fåfäng. Det var tyst i rummet en liten stund. Till sist mötte premiärministern Backhouses blick och sa: ”Då så. Vi mobiliserar.”

Sjölorden fimpade sin cigarett och stoppade ner alla doku‑ ment i portföljen. ”Jag ger mig genast av till amiralitetet.”

De tre höga militärerna reste sig samtidigt, tacksamma över att sammanträdet var över.

Premiärministern avslutade med en förmaning: ”Jag vill att ni står till förfogande för det inre kabinettet senare under da‑ gen. Tänk på att vi inte ens i denna elfte timme får göra eller säga något som kan förstärka den allmänna oron eller tvinga in Hitler i ett hörn som han inte kan ta sig ur.”

Sedan de tre militärerna gått suckade Chamberlain djupt och satt med huvudet i handen. Han kastade en blick i sidled och tycktes för första gången lägga märke till Legat. ”Fick ni med allt det där?” ”Javisst, ers excellens.” ”Släng allt ni skrivit.”

Av författaren till En officer och spion

MÜNCHEN är en fängslande spionthriller om förräderi, samvete och lojalitet.

Robert Harris briljerar med en historisk roman vars händelser uppvisar skrämmande paralleller till den aktuella världspolitiken.

”En ytterst övertygande och fantastiskt gripande historisk thriller.”

LITERARY REVIEW

© Peter von Felbert

MÜNCHEN är en stämningsfull redogörelse för Münchenöverenskommelsen. Det är en fascinerande roman med välavvägd prosa som sprakar av träffsäkra historiska detaljer.

ROBERT

Robert Harris böcker har översatts till trettiosju språk och sålts i femton miljoner exemplar. Skildringen av justitiemordet på Alfred Dreyfus i En officer och spion (2016) hyllades av såväl kritiker som läsare. Med den psykologiska nutidsthrillern Konklaven (2017) försvarade Harris sin position som den historiska och politiska romanens gigant.

Samtidigt som führerns tåg åker söderut genom Tyskland, korsar premiärministerns flygplan den Engelska kanalen. Tillsammans med makthavarna reser två vänner som inte har setts på sex år. Hugh Legat är en av Chamberlains privata sekreterare. Paul Hartmann är en tysk diplomat och medlem av anti-Hitler-rörelsen. Nu korsas deras vägar i händelsernas centrum. Hur långt är de beredda att gå för att förhindra ett krig?

”Harris har ännu en gång visat att han är en utomordentligt skicklig spänningsförfattare.”

BBC HISTORY MAGAZINE

”Ett av de mest rörande fiktiva porträtten av en politiker som jag någonsin har läst.”

SUNDAY TIMES

”Omöjlig att lägga ifrån sig.”

SUNDAY EXPRESS

München

ROBERT HARRIS arbetade i många år som journalist och politisk redaktör innan han 1992 debuterade med den historiska thrillern Faderland. 1999 följde Enigma, som bland annat utnämndes till Årets bästa deckare av Expressen, och hans roman Spökskrivaren (2007) blev film i regi av Roman Polanski.

SEPTEMBER 1938. Hitler är fast besluten att starta ett krig. Chamberlain vill desperat bevara freden. Oenigheten leder till ett historiskt möte i München om Europas framtid.

HARRIS

DAGARNA SOM AVGJORDE HISTORIEN

”Harris är en oerhört fängslande historieberättare.”

THE SCOTSMAN

München

”Det är svårt att föreställa sig hur historia kan skildras mer spännande än såhär.”

SPORT NEWSPAPER

”Engagerande, informativ och lågmält spännande.”

KIRKUS REVIEWS

”Robert Harris research om förhandlingarna som ledde till överenskommelsen är ytterst noggrann.”

THE WASHINGTON TIMES

”Harris väver skickligt ihop verkliga och fiktiva händelser.”

”Gripande från start till slut. Helt superb.”

ISBN 978-91-88345-69-1 Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: Shutterstock, iStockphoto, A Timrén

MAIL ON SUNDAY

”En briljant spionroman.”

OBSERVER

THE AUSTRALIAN

”Ingen behandlar historia lika omsorgsfullt som Robert Harris.”

THE SYDNEY MORNING HERALD