Issuu on Google+

midsommargryning


Lars Wilder채ng

Midsommargryning


ISBN 978-91-87135-24-8 Copyright © Lars Wilderäng 2013 Första tryckningen Omslagsdesign: Nina Leino/PdeR Omslagsfoto helikopter, stående soldater: Henrik Klingberg/Försvarsmakten Omslagsfoto stående jägare: Kim Svensson/Försvarsmakten Omslagsfoto hukande jägare: Torbjörn Gustafsson/Försvarsmakten Redaktör: Eva Stjerne Borgström Utgiven av Massolit Förlag Tryckt i Falun av ScandBook AB 2013 www.massolit.se


Till Ulrica


Prolog Presenningen på byggnadsställningarna utanför fönstret svajade svagt i majvinden. Anders Österö blickade ut mot byggarbetsplatsen nere på Helgeandsholmen och den avslutande restaureringen av Riksdagshuset. Riksdagen fungerade sedan två år återigen fullt ut där, och snart var även den utvändiga restaureringen klar. Det var värre med Nya Rosenbad, den nyritade byggnaden omgärdades fortfarande av byggkranar. Höll tidplanen och budgeten skulle Anders flytta sitt regeringskansli dit nästa år. Förhoppningsvis innebar det att han kunde ha sin statsministerstol där i åtminstone tre år, men egentligen var det inte bråttom med flytten. Han gillade kontoret i det snart helt återuppbyggda Stockholms slott, varifrån han kunde se ut över Riksdagshuset. Det kändes passande. Nya kulvertar hade anlagts och gamla hade öppnats, numera gick det att obemärkt ta sig mellan riksdagens byggnader och Slottet. Det hade varit av lägre prioritet att ordna ett nytt, formellt residens åt statsministern, men Anders var nöjd med den bostadsrättsvåning som hyrdes åt honom på Herkulesgatan, något tiotal meter från Drottninggatan. Från Slottet var det en lagom promenad till det tillfälliga residenset, även om SÄPO tjatade om att han borde åka de femhundra meterna i den svarta eldrivna limousinen med tonade skottsäkra rutor. Slottets planlösning gjorde att besökare fick passera genom flera av de återskapade, men nu som kontorslandskap modernt möblerade rummen, innan de nådde statsministerns rum. Mötena med honom hade rentav börjat benämnas som audiens hos statsministern. prolog

| 7


Det var just en sådan audiens som Anders nu inväntade. Han bläddrade förstrött i sina papper och sneglade på försvarsminister Kvistby som satt och läste på sin padda. Det var inget angenämt möte. Han skulle sparka en nationell ikon, en krigshjälte. Det var dags att lägga mellandagskriget, i vilket Sverige drygt tio år tidigare hade fått ge upp Gotland, bakom sig. Ryssland hade just återöppnat sin ambassad i Stockholm, men än var delegationen inte fullt bemannad. Det hade varit direkt pinsamt att vid första mötet med den ryska ambassadören bli utskälld för ÖB:s planerade storövning ”Midsommardans”. Visserligen var den massiva övningen ett kvitto på tio år av återuppbyggnad av försvaret, trots de restriktioner som Internationella valutafonden lagt på Sveriges möjligheter att rusta upp, men övningen kunde inte uppfattas som något annat än en provokation. Anders, som höll med om att det var provokativt att hyra in en civil bilfärja för att öva transport av förband, hade hänvisat till att vi faktiskt inte hade ministerstyre i Sverige och att Försvarsmakten var en fristående myndighet. Men nu hade det gått för långt. Det talades alltmer om ÖB:s gossar och att lojaliteten hos yrkesförsvaret kanske i första hand inte gällde landet utan den nya försvarsledningen. Överbefälhavarens raketkarriär hade gjort honom mycket populär. Om det inte hade varit för flygolyckan, som hade sorterat bort det sista av det gamla gardet, hade Anders aldrig gått med på att utse en så ung ÖB. Nu hade den ryska ambassadören antytt att Ryssland kunde tänka sig att diskutera att lyfta bort sanktionerna mot Sverige och rentav öppna för frisläppande av svenska investerares tillgångar i Ryssland. Men för det skulle det först krävas ett erkännande av Republiken Gotland. Ett lyftande av sanktionerna skulle i det här läget vara kronan på verket för Anders. Efter ett decennium av politiskt kaos hade saker börjat normaliseras, och om tillgången till fossila bränslen 8 |

midsommargryning


åter kunde öppnas skulle mycket bli som förr igen. Bortsett från att gotlänningar inte skulle få kalla sig svenskar och att den inflyttade ryska minoriteten på ön måste erkännas. Ett hävande av sanktionerna innebar inte bara att rysk olja skulle flöda in i landet igen utan även olja från övriga europeiska länder. I nuläget var det bara Norge som kunde sälja olja till Sverige, men till det allt högre världsmarknadspriset. Alla övriga oljeproducenter i Europa var mer eller mindre beroende av rysk naturgas, och villkoret för att få köpa den var att man inte sålde olja till Sverige. Visserligen stred detta mot EU:s solidaritetsdoktrin, men alla medlemsländer behövde den ryska gasen. Ett erkännande av Gotland som självständig republik skulle antagligen innebära att Sverige fick importera den nyfunna gotländska oljan, olja som egentligen borde vara svensk. Anders fnös för sig själv åt tanken att kalla Gotland självständigt. Ön var en rysk lydstat. Den ryska militärbasen i Slite var öns största arbetsgivare, tätt följd av den spirande offshore-industrin som etablerat sig i spåren av oljefynden i Östersjön. Fynd som var resultatet av en prospektering som Sverige av miljöhänsyn aldrig hade godkänt. Ryssarna skulle knappast lämna ön bara för att Gotland fick ett svenskt erkännande. Om inte annat var gasledningen genom Östersjön numera Europas strategiskt viktigaste infrastruktur. Det var dessutom omöjligt för EU att importera annat än rysk gas via pipeline, eftersom det senaste Georgienkriget hade förstört den konkurrerande pipelinen från länderna runt Kaspiska havet. Men ÖB måste bort. Det var dags att lägga ner vapnen och blicka framåt. Anders bläddrade återigen genom papperen. Internationella valutafonden hade tidigt satt som villkor att stödlånen för återuppbyggnaden av Sverige inte fick användas för att bygga ut försvaret. Tidigare regeringar hade tolkat det som att man inte fick bygga ut numerärt utanför Insatsorganisation 2014, som inkluderade en förbandsreserv. Inget hade sagts om att modernisera. Det var numerären man hade gått med på för att få prolog

| 9


nödlånen, liksom villkoren om utförsäljning och privatisering av de sista statliga tillgångarna. Under de senaste årens koalitionsregeringar hade Nationell samling fått direktlån av vapenexporterande länder som oavkortat hade gått till import av vapen och vapensystem. Listan var längre än vad Anders orkade ögna igenom. Antagligen hade det varit som julafton för Högkvarteret och Försvarets materielverk. Fransk-italienskt luftvärn, norskt luftvärn, norska vapenstationer, finska fordon, brittisk-svenska fordon, nya automatkarbiner, brittiska bomber, tysk-svenska kryssningsrobotar, amerikanska transportplan, tysk-svenska korvetter och ubåtar. Inte ens de nya JAS-planen var särskilt svenska, de hade ju finansierats med utländska lån med krav på motköp som motprestation för de låga, icke marknadsmässiga räntorna. Anders skakade på huvudet. De lånade pengarna skulle ha behövts till sociala reformer och återuppbyggnad av välfärden. De sociala klyftorna hade ökat på grund av Internationella valutafondens dekret, och till slut hade det varit en ren promenadseger för socialdemokratin. Anders hade trätt till som statsminister med helt egen majoritet. Nu var det bara ÖB kvar från koalitionstiden. Nästa ÖB måste vara duva, inte hök. Det kunde bli nödvändigt att snabbefordra en överste från Södra skånska regementet till general för att denna skulle kunna kliva förbi de övriga i försvarsledningen. Enligt försvarsministern var det bara skåningarna som inte räknades till ÖB:s gossar. Skåningarnas beredskap var fortfarande inriktad på internationella insatser, och de hade inte heller fått ta nämnvärd del av den materiella upprustningen. Anders kanslisekreterare knackade kort på dörren och stack in huvudet. ”ÖB med sällskap är här.” ”Jag är upptagen, låt dem vänta.” Besökarna kunde gott få svettas en stund i majvärmen. Någon luftkonditionering fanns inte på Slottet. För att spara pengar 10 |

midsommargryning


hade det utfärdats direktiv om att inga svenska myndigheter fick ha luftkonditionering i sina lokaler, och det inkluderade förstås också regeringskansliet och departementen. Statsministerns kontor var dock beläget mot norr för att slippa den värsta värmen. Anders torkade lite svett från pannan och plockade ihop papperen. Kvistby lade undan sin padda och reste sig. ”Sätt dig, Johan. Vi ska inte hedra överbefälhavaren med att ställa oss upp. Det är tillrättavisning som gäller.” ÖB fick vänta i fem minuter innan han ropades in via telefonen. Anders hade väntat sig en ensam besökare, men ÖB hade med sig ytterligare två officerare. Statsministern drog lite på munnen när delegationen steg in genom de i originalstil nybyggda dubbeldörrarna. En halt och lytt skara. Överbefälhavaren hade, som vanligt, käpp och svart lapp för ena ögat. Den ene officeraren haltade svagt, och Anders kände genast igen befälhavaren för Särskilda operationsgruppen, SOG. Den andre var okänd för honom. Mannen saknade namnbricka och hade ansiktet täckt av ärr. Den totala frånvaron av märken på kamouflageuniformen indikerade att det antagligen handlade om en operatör från SOG. Var det några som var ÖB:s gossar var det just SOG. Ytterligare något att ta tag i, men det fick försvarsministern sköta tillsammans med nya ÖB. Kanske borde förbandet upplösas helt? Även ÖB var klädd i kamouflagekläder, vilket var vad Anders hade väntat sig, även om han hade hoppats på lite mer respekt. Det underströk än mer hur viktigt det var att bli av med hökarna. ”General, välkommen! Jag ska fatta mig kort.” Anders reste sig inte för att gå fram och hälsa, men han lyfte blicken och mötte ÖB:s enda öga. ”Verkligen jätteroligt med Midsommardans. Det blir ett fint kvitto på tio års utvecklingsarbete. Och en perfekt krona på din fantastiska karriär. Men nu är det nya tider, och det är dags för dig att träda tillbaka. Jag och försvarsministern vill se ditt frivilliga avsked senast den första augusti. Skyll på hälsoproblem och gamla skador. Annars får vi lösa det på något medialt mindre prolog

| 11


trevligt sätt. I september kommer du, oavsett, inte att vara överbefälhavare längre.” ”Var det allt?” fnös överbefälhavaren och riktade den silverinfattade käppen mot Kvistby. Försvarsministern nickade. ”Ja, din tinnitus har väl inte blivit sämre?” ÖB utbytte en blick med SOG:s befälhavare, som nickade kort, och vände sig återigen mot statsministern. ”Du får min avskedsansökan efter midsommar. Jag är tacksam att jag får följa Midsommardans till sitt slut. Det är frukten av många års hårt arbete.” Överbefälhavaren väntade inte på svar utan vände tvärt och gick ut genom dörren, tätt följd av de två männen från SOG. Svårare än så här blev det alltså inte, tänkte statsminister Anders Österö. ”En fördel med militärer är att de är vana att lyda order”, konstaterade försvarsminister Kvistby torrt. Anders kunde bara hålla med. Det här gick bra.


1. Midsommardans Midsommarafton 2023, kväll

Gustav måste ha vaknat av att hon höll på att ta på sig löparkläderna ute i hallen. Han gäspade stort när han kom ut från sovrummet och sträckte på sig när hon försökte möta hans blick. Hon tyckte att han hade börjat lägga på sig lite väl mycket om magen, men det var väl vad man kunde vänta sig av en tioårig kastratkatt. Katten strök sig mot hennes ben när hon satte hölstret med tjänstepistolen på plats i svanken. Det var irriterande att hon trots årstiden inte kunde visa upp sin kropp utan fick ha bylsiga och något för stora löparkläder, men fördelen att kunna springa till jobbet övervägde. Mia hängde kedjan med polisbricka, passerkort och ID-kort runt halsen och stoppade in den under den alldeles för stora Tshirten. Hon kontrollerade en sista gång att det fanns mat och vatten till katten för åtminstone tre dagar. Hon bröt antagligen mot någon djurskyddsregel, men blev det larm var det inte säkert att hon kunde vara tillbaka inom ens ett dygn. Och aldrig att hon släppte in en främling i lägenheten, eller ens en granne. Efter att ha låst ytterdörren tog hon de fem våningarna med språng, och stannade upp vid brevlådorna innanför porten. Hennes egen brevlåda blinkade. Hon hade fått post, fast det var midsommarafton. Alldeles nyss, eftersom lägenhetens centralenhet inte hade meddelat henne att det fanns brev att hämta. En snabb midsommardans

| 13


kontroll av centralenheten via mobiltelefonen visade att brev­ lådan öppnats för 33 sekunder sedan. Mia låste snabbt upp brevlådan genom att hålla upp husnyckeln med chippet och tog fram brevet. Ett brunt, ofrankerat brev med hennes namn skrivet med arabiska bokstäver på framsidan. Helvete! Inte igen! Snabbt rusade hon ut genom porten och såg sig omkring. Lättklädda sommarflanörer gick längs Norr Mälarstrand och säkert ett hundratal cyklister cyklade på cykelbanan. Barnfamiljer hade picknick vid vattnet. Ett gäng ungdomar en bit bort var lite väl högljudda, redan berusade fastän kvällen bara hade börjat. Ett fåtal bilar stod parkerade utmed gatan, och en elbil närmade sig med ett dämpat surrande. Mia svor tyst. Hon såg ingen misstänkt åt något håll. Så nära! Hon satte fart västerut, mot Rålambshovsparken som låg några hundra meter bort. Det var mycket folk i rörelse och hon övergav snabbt trottoaren och gav sig ut på cykelbanan. Cyklisterna fick helt enkelt väja, även om det blev rätt många irriterade ringsignaler. Mellan träden utmed stranden kunde hon se pontonbroarna som fortfarande ersatte Västerbron, och längre bort skymtade hon de sista delarna av den kvarvarande kranen vid den nyss färdigställda Nya Essingebron. Det fanns inga andra joggare ute så här på midsommarafton, och det var en smal sak för Mia att konstatera att hon inte var förföljd när hon sprang vidare ut längs Rålambsvägen. Pontonbron låg fortfarande kvar under Nya Tranebergsbron, men numera användes den bara av cyklister och fotgängare, vilket innebar att det oftast var mer trafik på den provisoriska bron än på nybygget. När hon var framme halade hon fram passerkortet och höll upp det mot läsaren vid den omärkta ståldörren intill garage14 |

midsommargryning


porten. Det pep till och hon satte tummen mot sensorn samtidigt som hon sa sitt namn för röstidentifiering. ”Mia Svensson.” Dörren klickade till och hon fortsatte nerför trapporna. De flesta andra var redan på plats. Skarplund höll på att spänna åt bältet på de grönspräckliga kamouflagekläderna. Stridsvästen och kroppsskyddet låg i fåtöljen intill. Han hälsade på Mia. ”Godafton, chefen!” Hon nickade tyst tillbaka och joggade vidare bort till styrketräningsrummet i Nationella insatsstyrkans beredskapslokal i källaren i Alvik. Hon fingrade på det bruna kuvertet i fickan. *** Östersjöns klarblå vatten rusade förbi bara tiotalet meter under kapten Peter Lönns ensamma JAS 39 E, Gator One-Five. Med kvällssolen i ryggen slapp han bländas av solens spelande mot de små krusningarna på den nästan spegelblanka havsytan. Han svängde av svagt åt vänster för att i god tid ta ut avstånd till ett lastfartyg som på sin väg norrut skulle skära hans bana. Med en snabb blick över vänster axel kunde Peter se hur ett rakt streck av upprört vatten följde hans bana och ritade en linje bort mot horisonten och den rosaskimrande solnedgången. Peter började försiktigt återställa den ostliga banan samtidigt som han passerade cirka femhundra meter norr om lastfartyget. Han kontrollerade luftläget på den elektroniska kartan. Från norr, och med en kurs som skulle ta planet öster om Gotland, markerade en symbol A27 Aquila Two-Seven, från 161:a divisionen, på F 16 Uppsala. Långt österut angav en annan symbol, märkt G17, Gator One-Seven, Peters divisionskollega från 171:a divisionen, F 17 Kallinge, utanför Ronneby kollegans otacksamma uppdrag på väg mot Kaliningrad. Gator One-Seven var utrustad med fälltankar för att ha bränsle nog att ta sig hem igen till Hagshult, där divisionshalvan fortmidsommardans

| 15


farande låg i beredskap efter veckans storövning av det svenska försvarets insatsorganisation. Med spaningskapsel under planets buk kunde inte den ordinarie extratanken ge tillräckligt med bränsle för att Peters plan i hög fart och på låg höjd skulle kunna ta sig hela vägen till territorialvattengränsen utanför Kaliningrad, men Peter skulle bara fram till Republiken Gotlands territorialvattengräns, 22 kilometer utanför Klintehamn, på spaningsuppdrag. För högsta möjliga fart och bästa bränsleekonomi var planet minimalt lastat, bortsett från den stora cigarrformade spaningskapseln med kameror, sensorer och radiolänkar. Enda egenskyddet, förutom automatkanonen, var två stycken robot 99 IRIS-T, en på vardera vingspetsen. Allt för högsta möjliga hastighet när det väl gällde. Peter var fortfarande tillräckligt långt från Gotland för att inte bli upptäckt av den ryska spaningsradarn på ön, men det var bara sekunder tills han, trots den låga höjden, skulle bli synlig på deras radar. Luftläget visade inga ryska flygplan i luften, åtminstone inga luftburna ryska Mainstayradarplan. Hade den ryska incidentberedskapen på Visby Flygplats gått upp borde man ha lyckats detektera dem, men eftersom det rörde sig om stealthjaktplan av typen Su-50 Flatline fanns det alltid risk att de inte upptäcktes. Med aktivt visuellt kamouflage var de också svåra att se med egna ögon, även om de förstås var tvungna att aktivt visa sig för att avvisa hotfulla flygplan, som Peters Gator One-Five. Trots att hans JAS 39 E var målad med radarabsorberande färg hade Peter inga illusioner om att planet skulle förbli oupptäckt, så han aktiverade störningen strax före den brytpunkt på den elektroniska kartan där man bedömt att spaningsradarn skulle upptäcka planet, även på den här låga höjden över vattnet. Störsändaren började sända sina falska ekon samtidigt som radarvarningslampan satte igång att blinka. Så länge ryssen inte gick över i fullt krigsmod med sin spaningsradarstyrka borde hans 16 |

midsommargryning


exakta position, fart och riktning vara svår att avgöra, även om hans närvaro någonstans cirka 25 kilometer väster om Klinte­ hamn nu var känd. ”Cobra, Gator One-Five turning on music”, rapporterade han in över den krypterade radion till flygstridsledningscentralen i Hästveda. Strax innan han, enligt det egna planets position på kartan, nådde territorialvattengränsen, svängde han skarpt av mot norr och började stiga brant. Han tände efterbrännkammaren och en behaglig tystnad sänkte sig när JAS-planet passerade ljudvallen under den skarpa stigningen. Ett tjatande från radarvarnaren bröt tystnaden när planet nu hamnade i fokus för först en och sedan ytterligare en rysk målradar. Antagligen närluftvärn i form av lastbilsburet Pantsir-S1 som skyddade batteriet av strategiskt luftvärn av typen S-400 utanför Klintehamn. En tredje och ännu kraftigare målradar målade nu Peters flygplan, och uppmaningarna från radarvarnaren blev nu så intensiva att Peter stängde av varningen. Nu var han även i siktet för det strategiska luftvärnet. Hjärtat bultade i kroppen på honom, medan planet fortsatte sin branta stigning mot norr. Peter hade gjort den här flygningen många gånger förut, men han vande sig aldrig vid att vara i siktet för skarpt luftvärn. Det fanns ingen möjlighet för JAS-planets störning att lura den kraftiga, markbaserade målradarn, och för att inte ge ryssarna analysdata för störningen avaktiverade han den. Den förprogrammerade spaningskapseln började leverera en serie bilder till den ena skärmen, där de snabbt blinkade förbi. De första bilderna var från de primära och sekundära baseringsplatserna för det strategiska luftvärnet en kilometer från Klintehamn, och sedan strömmade det fram bilder på vägarna i området, där det automatiserade närskyddsluftvärnet normalt patrullerade runt på sina bepansrade lastbilar. Peter hann se en Pantsir-S1 på en av bilderna. midsommardans

| 17


Redan nu skickade radiolänken på spaningskapseln över lågupplösta bilder till fastlandet för preliminär analys. Strömmen av foton visade nu istället stränderna runt Klintehamn, och tanken var att Gator One-Five nu skulle fortsätta norrut, helst så långt som till utanför Visby, alltmedan planet höll sig en kilometer utanför territorialvattengränsen. ”Gator One-Five from Cobra. Sniff double bogey, group Alpha, bullseye Visby, southbound.” Hästveda rapporterade in att passiva sensorer hade upptäckt två plan på väg söderut från Visby. Totalt hade ryssarna fyra stycken Su-50 baserade på Gotland. Det hade antagligen varit rimligare med ett något mindre spektakulärt flygplan, som Su-35S Flanker-E, men det ansågs generellt som en politisk markering att basera toppmodernt jaktflyg i den gotländska marionettrepubliken. Samtidigt hade det svenska flygvapnet och luftvärnet fått anledning att utveckla och förbättra metoder för att detektera flygplanen. I det här fallet var det antagligen passiva sensorer på det svenska fastlandet, eller på Öland, som plockade upp planen genom att triangulera de elektroniska signaler som planen sände ut. Det gick även att fånga in planen genom att använda flera olika frekvenser på radar samtidigt och samköra olika radarstationer. JAS 39 E var utrustad med en optisk-infraröd IRST-sensor i form av en glasbubbla framför cockpit, och tekniken kunde utan problem hitta stealthplan i bra väderlek, även om såväl räckvidd som vinkel var begränsad. Med nosen riktad uppåt skymde nosens radarkon just nu möjligheten för den optiska sensorn att hitta planen, så Peter fick förlita sig på landbaserade sensorer. Flygvapnets och luftvärnets markbaserade IRST kunde dock inte se över horisonten, och därför var det signalspaningssensorerna som fick lokalisera de ryska stealthplanen. Mycket riktigt dök gruppen Alpha upp på den elektroniska kartan. Flygplanen var på väg för att genskjuta Peters JAS-plan. 18 |

midsommargryning


Den branta stigningen gjorde att han själv inte kunde se mot norr, men symboler för planen dök upp i hjälmsiktet om han tittade ner mot sina fötter. Det var rutin att varje vecka göra åtminstone en spaningsflygning mot Gotland, men idag hade man alltså skickat upp tre samtidiga spaningsföretag, och inte bara mot ena sidan av Gotland utan även mot den stora ryska basen i Slitegrad på Gotlands östra sida och mot den ryska enklaven i Kaliningrad. Någon på Högkvarteret eller den operativa försvarsledningen Insatsstaben, INSS, ville verkligen få fullt spaningsunderlag för samtliga ryska styrkor i södra Östersjön. Peter gissade att det mesta låg i hamn eller stod på marken. Trots allt hade det varit en intensiv vecka med den stora svenska försvarsövningen Midsommardans, som hade avslutats torsdag morgon. Den ryska incidentberedskapen, både på Gotland och i Kaliningrad, hade fått jobba. Ryska Mainstayplan hade varit i luften och stora delar av Östersjöflottan hade varit till sjöss för att övervaka de svenska övningarna. Torsdagen hade sedan ägnats åt materielvård och hemskickning av alla de bataljoner från arméstridskrafterna som under veckan hade samövat i brigadformationer i stora delar av södra Sverige. Tydligen den största övningen i Sverige sedan 1980-talet. Som alltid höll man en halv division med åtta JAS-plan i ständig beredskap, en dyrköpt läxa som man hade lärt sig av mellandagskriget, drygt tio år tidigare. Den här veckan hade det fallit på Peters divisionshalva att från sin normala basering på Hagshult ligga i beredskap. Enligt ett lottat och hemligt schema låg även två hela armébataljoner i ständig beredskap, liksom åtminstone en ubåt och en korvett. En annan läxa var att hålla krigsflygbaserna ständigt bemannade och att hälften av JAS-planen från respektive division var uppställda där istället för på hemmaflottiljen. För 171:a divisionen innebar det kombinationen Kallinge–Hagshult; för 71:a divimidsommardans

| 19


sionen, Spider, Såtenäs–Råda; för 211:e divisionen, Wolf, Luleå– Jokkmokk. Aquila, från 161:a divisionen, var dock helt baserad på Ärnafältet, med tillhörande kortbanor utanför Uppsala i reserv, men så hade de också kärnvapensäkra berghangarer som skydd. Den vecka en division låg i beredskap var normalt all kommunikation med omvärlden förbjuden. Man fick inte ens använda mobiltelefon eller e-post för att kommunicera med anhöriga. Akuta familjeärenden fick hanteras via kansliet. Signalläget skulle inte skilja sig från den flygbas eller det regemente som inte var i beredskap. Vilka som låg i beredskap vid ett givet tillfälle var förstås också hemligt, men om en kollega inte svarade på mobiltelefonen och hans eller hennes respektive inte ville säga någonting, så visste man förstås. Konstigt att kollegorna på Aquila var ute och flög spaningsuppdrag så här på midsommarafton, tänkte Peter. Speciellt efter en veckas övningar borde all personal på granndivisionen vara hemförlovad. Att två divisioner låg i beredskap hade aldrig skett under hans år som flygförare. Det var illa nog att ligga i full beredskap var åttonde vecka, för att inte tala om att hålla två divisionshalvor aktiva direkt efter en omfattande övning. Peters Gator One-Five hade nu nått avsedd höjd och han planade ut elva kilometer över Östersjöns blå vatten. Nya varningar från den i övrigt avstängda radarvarnaren upplyste honom om att han nu även var belyst av två stycken jaktradar. Den elektroniska kartan visade att Alpha-gruppen låg bakom honom, och även hjälmsiktet indikerade att han hade två plan utanför synfältet. Han vred huvudet så långt åt sidan det gick i den tunga slutna hjälmen, och i en färg snarlik himlen såg han två otydliga skepnader, som omedelbart ersattes av två symboler i hjälmsiktets display. Strax därefter stängde två Su-50 Flatline av den optiska maskeringen och materialiserades som två grå, väldigt platta och dubbelfenade, stora jaktplan några hundra meter bakom Peters JAS 39 E. 20 |

midsommargryning


Signalspaningskapseln fotograferade fortfarande in över Gotland, en snabb kontroll på skärmen visade bilder från Visby Flygplats. Kapten Peter Lönn kände sig nöjd, vek av åt vänster och tog ut riktningen hemåt, mot Hagshult. De två Flatlineplanen följde efter honom, men radarvarningens blinkande lampor slocknade tvärt. Nu hade även luftvärnet stängt av sin målradar. *** Att se barnen dansa runt midsommarstången fick honom att le. Barnens mamma, som dansade med lille Henrik och Elin i var sin hand, såg hans leende och log tillbaka mot honom. Fler musiker höll på att ställa i ordning instrument och utrustning på plattformen där två folkdräktsklädda dragspelare nu höll på att avsluta Små grodorna. Det traditionella midsommarfirandet hade hållits redan vid tvåtiden på dagen, och nu på kvällen skulle det bli mogendans till den medhavda middagspicknicken. Han höjde förstrött rödvinsglaset och låtsades ta en klunk vin samtidigt som han spanade ut över folksamlingen. Ingen reagerade speciellt på hans närvaro fastän han var välkänd i hela landet. Även i civila kläder gick det inte att undvika igenkänning, men det var något han fick leva med. Just här kvällen var det användbart. Såväl MUST, KSI som Rikspolisens gynnare i Ingentingskogen hade många gånger påtalat för honom att Ryssland höll honom under ständig bevakning. Sannolikt även ikväll. Någonstans i vimlet av barnfamiljer och mer eller mindre berusade vuxna hade någon ögonen på honom. Väl medveten om att han stack ut, där han satt i det gröna gräset ett tjugotal meter från midsommarstången, satte Erik Segerfäldt ner vinglaset på den rödvitrutiga picknickduken och rättade till den svarta ögonlappen. midsommardans

| 21


Att etablera sig i bygden hade i princip ingått i hans tidigare tjänster som arméinspektör, insatsledare för markstridskrafterna och därefter ställföreträdande insatsledare för hela Försvarsmakten. Fritidshuset i Vansbro hade han och Erika köpt redan när han rekryterades till den förra arméinspektörens stab. Det hade förstås varit en politisk rekrytering, och som välkänd krigshjälte hade han delvis haft sitt ansikte att tacka för den. Det hade inte varit dyrt att köpa en sommarstuga så här långt från storstäderna. Bränslepriserna gjorde ju sitt, och därtill hade den ekonomiska krisen efter mellandagskriget totalkvaddat marknaden för både bostäder och fritidshus. Först det senaste året hade priserna börjat stiga igen. Till Vansbro gick det åtminstone tåg, så även för familjen var det relativt billigt att åka till den röda stugan, som inte låg längre från stationen än att det gick att cykla eller, i värsta fall, gå. Nästan alla i den högsta militärledningen hade fritidshus inom några mil från Vansbro. Att ha sommarstuga inom den nuvarande tabubelagda Zonen var ett tydligt karriärdrag och visade på höga karriärambitioner. Också i tjänsten dominerade tåg som färdmedel till Vansbro, även om man då var tvungen att resa i civila kläder. Sedan fick man antingen byta till buss söderut, mot Filipstad, och kliva av i Eldforsen eller skjutsas i någon av de diskreta, civilt registrerade, eldrivna minibussar med tonade rutor som brukade användas för att hämta personal från tågstationen i Vansbro. Även lägre officerare hade insett fördelen med att kunna ta med sig familjen på tjänstgöring eller vid skarpt läge. Varje midsommar och julafton fanns större delen av den operativa insatsledningens och högsta militärledningens personal här i sydvästra Dalarna. För överbefälhavare var det obligatorisk närvaro, men den hastiga befordran han fått efter flygolyckan året innan hade inte orsakat några problem på den fronten. Karriären hade gått spikrakt för Erik. När han väl var så återställd att han klarade fysproven hade han omgående blivit befor22 |

midsommargryning


drad till överstelöjtnant och fått 42:a mekaniserade bataljonen under sitt befäl. Men där hade han inte blivit långvarig. Utan att ens ha skaffat partibok hade han, efter ytterligare ett år, befordrats till överste och flyttats uppåt till brigadstaben i Skövde i samband med ett av alla de nyval och regeringsombildningar som präglat det senaste decenniet. Ytterligare ett nyval senare fick han kommando över hela 2:a brigaden, och ytterligare två år senare flyttade han in i det nybyggda Högkvarteret, utanför Kungsängen. Varje ny regering skickade upp krigshjälten ett trappsteg i organisationen, och med upprepade, mer eller mindre frivilliga avgångar, eller rena utrensningar, var det ständig brist på kompetenta högre officerare i Högkvarteret. Till slut hade han diskret fått veta att han, för att bli arméinspektör, måste börja tänka på att välja sida och skaffa partibok. Erik hade krasst konstaterat att de kaotiska regeringarna under Nationell samling hade medfört att det patriotiska populistpartiet var på tillbakagång, och att det alltmer såg ut att bli en återgång till det normala. Han gick därför med i Socialdemokraterna, som vid tillfället förhandlade med Nationell samling (ns). Därefter hade han tillbringat drygt två år som general och arméinspektör innan han flyttades upp till posten som ställföreträdande insatschef. Föryngringen av försvarsledningen var markant. ÖB hade varit bara 52 år gammal, och Erik som var sju år yngre hade varit yngst i högsta försvarsledningen. Skillnaden mot hur det varit tio år tidigare var enorm. Men så hade höstens flygolycka förändrat allt. Som ställ­ företrädande insatschef hade det varit på hans pass som i princip hela försvarsledningen, försvarsministern och delar av Försvarsdepartementet hade störtat i Östersjön på väg till Polen för slutförhandlingar om ett djupare formellt försvarssamarbete mellan de två, av energikrisen och Ryssland, alltmer pressade länderna. Österös nya regering och den nya försvarsministern hade inte haft något annat val än att ge Erik tjänsten som överbefälhavare. midsommardans

| 23


Men det man motvilligt ger bort kan man lika snabbt ta tillbaka, konstaterade Erik. Försvarspakten hade fått skjutas på framtiden. Österö hade uttryckt önskemål om att helt lägga ner diskussionerna med Warszawa. Informellt samarbete fanns förstås kvar, men det var inget som Österö behövde känna till. Som ny ÖB hade Erik prioriterat annat, inklusive att rekrytera en helt ny försvarsledning och slutföra påbörjad, hemlig planering. Han hade behållit käppen mest för syns skull och hade inga problem med att röra sig till fots. Försvarsmaktens hårda fyskrav gällde verkligen för alla anställda. Det hade varit ett steg i att rensa ut det sista dödköttet efter mellandagskriget och visa hur många som bara gått och gissat sitt jobb på Högkvarteret. Erik noterade att en man och en kvinna iakttog honom mellan de dansande barnens skuttande kroppar. Paret stod upp och verkade inte ha med sig någon picknick. Den kortklippte och muskulöse mannen höll i en colaburk. När hans blick mötte Eriks böjde han sig lugnt mot den smärta och vältränade blondinen vid sin sida och viskade något i hennes öra. Hon skrattade till och vände sig bort. Hennes alldeles för tajta rosa sporttop hade glidit upp i ryggen och en tatuering av en svart skorpion skymtade fram i svanken. Erik lyfte vinglaset. Barnens dans hade slutat och Erika var på väg genom folkvimlet med Henrik och Elin när telefonen brummade till i Eriks ficka. Han plockade fram den. Sectratelefonens flata framsida visade ikonen för krypterat meddelande, så han höll tummen mot glaset samtidigt som han sa sitt namn för röstidentifiering. Telefonglaset blinkade till under tummen när fingeravtrycket lästes av. Meddelandet var kort och från insatschefen Nilsson. ”Underrättelseläge gott. Vi är redo. Avvaktar klartecken. /C INS” Erik knappade in ett kort svar. ”Midsommargryning. /C” 24 |

midsommargryning


Han såg sig omkring och fick bekräftat att det fanns människor som såg honom. Sedan svepte general Erik Segerfäldt i sig hela vinglaset och lade sig ner i gröngräset. Dold av picknickkorgen spottade han ut vinet i gräset, samtidigt som Erika och barnen satte sig runt picknickduken. Det skulle bli en lång natt.


9789187135248