Av Marcus Birro har pรฅ Damm fรถrlag tidigare utgivits Att leva och dรถ som Joe Strummer (roman, 2010) Pappatexter (textsamling, 2011)
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 2
2012-08-01 14:29
SLĂ„NGALLA
KARTOR
Memoarer mitt i livet 1992-2012
MARCUS
BIRRO
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 3
2012-08-01 14:29
www.damm.se Copyright © 2012 Marcus Birro Utgåva enligt avtal med Nordin Agency AB Svensk utgåva © 2012 Damm Förlag, Forma Books AB Forma Books AB är ett dotterbolag till Forma Publishing Group AB som är miljöcertifierat enligt SS-EN ISO 14001. Omslagsfoto: Elisabeth Ohlson Wallin Omslagsformgivning: Maria Sundberg Sättning: Forma Books Typsnitt: Adobe Garamond Pro Tryck: Scandbook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-7351-904-5
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 4
2012-08-01 14:29
”Jag är begåvad med ett alldeles för bra minne, det är hela mitt problem …” Klas Östergren ”Minnena ser mig.” Tomas Tranströmer ”Det känns som hundra år sedan. Eller om det var igår?” Joakim Thåström ”Gå ut och var glad din djävel! Vad ska du annars ha allt det här till?” Ulf Lundell
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 5
2012-08-01 14:29
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 6
2012-08-01 14:29
PROLOG Sjutton år gammal, 1990, skrev jag den här dikten: Jag försöker minnas första gången jag insåg det omöjliga i dig När du svingade din sol som ett svärd ur en sten Nu lever jag i väntan på det förflutna. Den dikten är fortfarande en av de bästa jag skrivit. Jag ser på den dikten som en sorts bön, en frist, en liten glipa i tiden. Den helt unge mannen som skrev den vill inte att jag ska glömma honom. Det gör jag inte heller. Det är bland annat därför, och för honom, som jag skrivit den här boken. 3 november 2011: Jag sitter med min bror i logen på SVT i Stockholm. Vi ska vara med i Skavlan och prata om teveserien vi precis börjat skriva tillsammans. I den ska vi berätta om vår uppväxt, vårt gamla rockband, våra drömmar och om en del av de människor som höll oss vid liv de där åren. Det har gått nästan exakt tjugo år sedan vi var med i teve tillsammans för första gången. Den gången hette programmet Ikväll och programledaren Robert Aschberg. Nu har vi en egen loge med våra namn på små skyltar. Vi har en fruktskål och lite godis. Vi travar av och an, som två tävlingshästar. 7
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 7
2012-08-01 14:29
Efter ett tag går vi ut i samlingsrummet där det kryllar av folk. Det är artister, agenter, sminköser, producenter, livvakter och politiker. Alla sitter i soffor och ser programmet som bandas i rummet bakom en stängd dörr till höger om där vi sitter. Till sist blir det vår tur och vi ställer oss i kulisserna. Skavlan spelas in inför publik och det är tänkt att vår presentation ska föregås av ett kortare klipp med oss som unga, för länge sedan. Vi ser klippet i en monitor innan vi går in. Sedan säger studiomannen varsågoda och vi går in och sätter oss i varsin fåtölj med Fredrik Skavlan i mitten. Under den där korta vandringen fram till våra fåtöljer är det som att i en hastig, tidlös sekund färdas tillbaka till 1992 och första gången vi gjorde en sådan här promenad tillsammans. Det är under de där korta sekunderna jag bestämmer mig för att skriva den här boken.
8
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 8
2012-08-01 14:29
19 9 2 Årets skiva: Wish med The Cure Årets bok: Saknaden av Ulf Lundell Årets Thåström: Spelningen i Köpenhamn med Peace, Love and Pitbulls 1 maj Det var oktober. Min telefon var avstängd. Jag vaknade bakfull med en glömd enportionsmiddag sönderbränd i ugnen. Det var varmt. Jag luktade som en gammal hund. Jag var tjugo år och ägde ingenting. Lägenheten jag bodde i, en fin etta på Svanebäcksgatan 8B i Göteborg med slipat trägolv, stod skriven på min mamma. Jag levde på socialbidrag. Jag hade egentligen bara en enda dröm. Att bli författare. Det var ingen dröm som hägrade eller skimrade en bit bort. Det var en dröm som var en del av vem jag var. Drömmen om att skriva är nedlagd i mig. Den fanns där innan jag själv blev medveten om det. Jag kom på fötter, duschade och tog spårvagnen in mot staden. Varje dag startade med att jag gjorde en sorts damage control. Vad hände igår? Hur illa är det? Vem kan man ringa för att bringa klarhet? Eftersom jag varken kunde ringa eller ta emot samtal hemma hade jag Göteborg som vardagsrum. Jag hoppade av vid Järntorget för att gå av mig den värsta baksmällan. Jag hade Imperiet i de vadderade 9
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 9
2012-08-01 14:29
SLÄNG ALLA KARTOR
hörlurarna. Jag hade framförallt skinnjacka och Dr Martens-kängor. Det fanns ingenstans dit de där kängorna inte kunde ta mig. Jag gick över torget, förbi det som då hette Nationalteatern, och höll mig tätt intill fasaderna. Kungsgatan dök upp under mina fötter och i bankomaten vid Domkyrkan kollade jag om jag hade pengar på kontot. Det hade jag inte men jag hittade ett telefonkort som kunde sätta mig i förbindelse med valda delar av mänskligheten. Jag ringde Johan, trogen vän och kompanjon sedan några år. Han bodde i en svårt sunkig och underbar lägenhet i Gamlestan och han berättar att teve ringt honom under förmiddagen och frågat efter mig och Peter. – Vadå frågat efter oss? – Hur man får tag i er. – Vem? – Teve! – Vilken jävla teve? – Nåt program med Aschberg i Stockholm. – Varför? – Inte vet jag. – Vad frågade de då? – Vart ni var. – Vart var vi då? – Inte fan vet jag. – Men igår?! – Svanen. Magasinet. – Var är Peter? – Han sov över här på min tältsäng. – Är han kvar? – Nej, han åkte. – Vart? 10
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 10
2012-08-01 14:29
1992 – In till stan. Var är du? – På stan. Hade han pengar? – Peter? – Ja. – Nej. Eller jo, kanske. – Då är han på krogen. – Testa Halta Lottas. – Ja. – Vi hörs. – Ja, hej då. Peter satt på Halta Lottas och det visade sig att han faktiskt redan snackat med någon ur redaktionen på programmet med Robert Aschberg. De ville ha med oss redan den kvällen för att snacka lite om vår gemensamma bok som vi just gett ut. Peter hade några hundralappar kvar och jag köpte öl för mammas rikskuponger. Sedan sprang vi över spårvagnsspåren vid Redbergsplatsen och ner till taxistationen som låg där och hoppade i en taxi som körde oss genom mörkret ut till Landvetter där vi tog flyget mot Stockholm. Vi delade en kvarting tillsammans. Känslan av att äntligen komma i närheten av det jag var skapad för var mycket stark. Vi var födda för det här. Vi landade rätt sent, jag minns att det var mörkt och att en taxichaufför väntade på oss vid utgången med en skylt med vårt efternamn på. Vi kände oss som The Clash när vi gled in i baksätet på taxin och rul�lade längs motorvägen in mot Stockholm. Huvudstaden var en hägrande oas vid den här tiden. Kommer man från Göteborg får man den komplicerade relationen till Stockholm med kranvattnet. Jag hade bara varit där två gånger tidigare och senaste gången var jag tio år. Jag 11
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 11
2012-08-01 14:29
SLÄNG ALLA KARTOR
kunde inte gatorna, förstod aldrig hur staden hängde ihop. Allt var bara storslaget imponerande. Vi tog oss till tevestudion där vi samlades i ett rum med en massa andra människor. Jag minns att några hockeyspelare från Djurgården var där och Siwan och Gert Fylking. Ikväll med Robert Aschberg var inte vilket caféprogram som helst. Det gick klockan 22 på kvällen och på den tiden på dygnet och vid den tiden på jorden fanns det inte så särskilt mycket annat att kolla på. Aschberg hade redan då gjort sig ett namn med det galna debattprogrammet Diskutabelt som fortfarande till denna dag är det kaxigaste, galnaste och mest subjektiva debattprogram som sänts i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att sparka programledaren för att han hyste egna åsikter, tvärtom. Ofta slutade diskussionerna i rent handgemäng. Med Ikväll taggade dock Aschberg ner en aning och närmade sig mer renodlad talkshow-underhållning även om det fortfarande skapades en och annan rubrik i tidningarna, som SM i lavemang och den berömda pruttmannen. Dessutom gav sig någon ut på staden i hunddräkt och juckade mot förbipasserande. Roligt? Så där. Men de var i alla fall först. När man idag ser komiker som står på Sergels Torg och skriker fitta i en megafon bör man kanske komma ihåg att det där är mögelgammal skåpmat. Vi hade under rätt lång tid följt programmet och att nu vara där, i kulisserna och se alla människor stressa runt, var verkligen som ett äventyr. I det stora samlingsrummet serverades starköl och jag hann dricka en hel del innan det var vår tur och då tog jag med mig en flaska in i studion. Man gjorde entré, hejade på publiken, och gick fram till soffan. Kanske den enklaste vägen i världshistorien, en vandring på kanske sex meter. Givetvis gick jag fel. 12
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 12
2012-08-01 14:29
1992 Min första medverkan i teve och jag drog iväg åt höger med min ölflaska och min brandgula Thåström-keps. Jag var på väg bort förbi husbandet, halvpackat snubblande ut i kulisserna innan Aschberg guidade mig rätt och jag satte mig i soffan. Jag drack den där ölen och minns att jag spillde i soffan och att jag blev orolig på riktigt och frågade Peter: – Vad tror du den här soffan kostar? Jag har spillt öl på den. Men han garvade bara och gav mig en klapp på axeln. Jag satt där med en öl och svart skinnjacka. Jag var i världens centrum och jag älskade varenda sekund av det. Så kom den då. Den första frågan jag fick i ett direktsänt teveprogram. Jag hade kanske väntat mig en något mer djuplodande fråga, en fråga om skrivandets vedermödor möjligen. Men Robert Aschberg hade andra tankar. Hans fråga löd helt kort: – Vad har Al Bundy betytt för er konstnärliga utveckling, grabbar? I början av nittiotalet var Våra värsta år ett måste. Vi kunde sitta i timmar och förfesta hemma hos Johan till inspelade avsnitt. Johan hade Al Bundy på sin telefonsvarare och stora delar av våra liv kretsade runt den där teveserien. 1992 var serien ett av flaggskeppen på TV3. Mitt svar? – Mer än någon modern poet någonsin kunnat göra. Peter svarade: – I en tid av feminism och pacifism är Al Bundy en sann hjälte. Inte konstigt att TV3 älskade oss. Det visade sig senare att redaktionen hade gjort ett noggrant research jobb i det tysta och faktiskt talat med flera av våra vänner om vilken sorts musik vi lyssnade på, vad vi tyckte om att se på teve och liknande grejer. Jag visste inte att det gick till på det viset utan var bara svårt imponerad över att Robert Aschberg på något mystiskt sätt visste att vi älskade att kolla på Al Bundy. 13
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 13
2012-08-01 14:29
SLÄNG ALLA KARTOR
Övriga gäster den kvällen var Miljöpartiets Åsa Domeij, Yngwie Malmsteens flickvän Erica och operasångerskan Siw Wennberg. Jag minns att vi bland annat talade om att Åsa Domeij inte hade någon teve, vilket jag och Peter tillsammans med Aschberg, med viss emfas, tyckte att hon skulle skaffa sig. Efteråt hade jag och Peter en privat efterfest på hotellet och morgonen därpå förväntade vi oss att hela världen skulle falla ner i tacksamma spasmer över att vi varit med i teve. Själv ringde jag runt till mina vänner för att höra vad de tyckte. Det var delvis för att jag ville höra deras uppfattning i frågan, men lika mycket för att bli påmind om vad jag faktiskt sagt. Jag studerade religion på Göteborgs Universitet vid den här tiden och sällskapade i all enkelhet med Kristin som skulle bli präst. Jag tyckte att hon var för snygg för att bli präst. När jag ringde henne sade hon: – Nästa gång du är med i teve, Marcus, så var nykter och ha inte med dig en ölflaska in i studion. Det passar sig inte! Hon uttryckte sig alltid så där. Hon var en gammal tant i en ung kvinnas kropp. Men hon hade så klart rätt. Det skulle dock dröja femton år innan jag vågade vara med i teve nykter. *** I november 1990 hade jag lyckats komma över den fina lägenheten på Svanebäcksgatan 8B i Kungsladugård. Himmelriket. Tidigare hade mamma och jag bott på Nordhemsgatan 17, men när mamma träffade Bengt och gifte sig med honom, bytte vi den stora lägenheten mot en mindre åt mig i Majorna. Mamma flyttade till Bengts villa i Partille. Jag hade just fyllt arton och gick fortfarande på Schillerska gymnasiet men hade egen lägenhet i Majorna. Ni kan säkert föreställa er vilka 14
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 14
2012-08-01 14:29
1992 utsökta galenskaper som utspelades i den där fantastiska lägenheten, särskilt som ingen annan av mina vänner hade egen lägenhet vid den där tiden. Jag var underbart bekymmerslös eftersom min mamma stod för hyran ända tills jag tog studenten 1991. Efter studenten upphörde dock min ömma moders ekonomiska omsorg och jag slungades ut i en fasanfull verklighet där ingen jävel brydde sig ett kattskit om vad jag drömde om och vad jag ville bli. Hela världen skrek åt mig att mina drömmar om att bli författare var naiva, ungdomligt overkliga fantasier som det var bäst att jag avlivade så snart som möjligt. Mitt första så kallat hederliga arbete varade i tre dagar, och det skulle dröja länge innan jag försökte mig på något dylikt igen. Jag skulle arbeta som hemvårdare och började två dagar efter att jag tagit studenten. Ingen tid att ligga på gräsmattorna med ölen bredvid. Ingen tid till mer än att återhämta sig från studentfesterna. Jag hann knappt torka bort spyan från finskorna och kränga av mig min kompis Krånnes kostym innan jag fann mig själv sittande tillsammans med de levande döda ombord på en halsbrytande tidig morgonvagn från Majornas vagnhall. Jag var så trött att jag grät. Jag trodde inte det var sant. Där satt jag på spårvagn 9 hela vägen från Majorna till Angered Centrum, och sedan buss 75 tillbaka till Lövgärdet där jag växte upp. Jag fick ”gå bredvid” några rutinerade hemvårdare och vår första vårdtagare var en svårt MS-sjuk man som hängde i en sorts hängmatta när han skulle forslas från ett ställe till ett annat. Det stank av skit och mediciner. Han var mycket sjuk, förvandlad. Det var en på alla sätt omvälvande erfarenhet. Jag gjorde dock väldigt lite nytta. Jag stod mest paralyserad i hallen och såg på. Jag registrerade två saker. Dels med vilken yrkesskicklighet de båda vårdarna tog hand om honom. Dels med vilken lätthet de sedan skakade av sig hans öde. 15
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 15
2012-08-01 14:29
SLÄNG ALLA KARTOR
Jag upplevde aldrig att de gjorde det av kyla eller brist på empati, snarare tvärtom. De var tvungna att göra det för att alls orka ta sig igenom dagen. Efter första dagen satt jag på spårvagnen hem och grät. Inte för att jag tyckte synd om de sjuka, utan för att jag skulle tillbringa den bästa sommaren, den efter studenten, med att ta mig ut till den där förbannade förorten som jag lämnat bakom mig, och steka falukorv högst upp i gråa höghus längs Paprikagatan, och ingen jävel bland hånglet och fyllorna i Slottsskogen skulle sakna mig mer än en halv minut. Efter två dagar till gjorde jag det enda rätta. Jag gick upp till min chef, tillika min mamma, och sade som det var: – Jag pallar inte detta. – Det har bara gått tre dagar, Marcus. Det blir bättre. – Jag är inte gjord för det här. Hela kroppen skriker nej varje morgon. – Tre dagar … – Jag orkar inte. Jag gråter på vägen hem. Mamma såg på mig med ömhet och en viss oro. – Jag visste, suckade hon. Jag visste det … Så jag löstes smidigt från mina arbetsuppgifter och försvann in i socialbidragstagarens besynnerliga tillvaro. Jag sökte jobb jag inte ville ha och aldrig skulle få. Jag ringde Ringhals kärnkraftverk och undrade om de behövde en icke behörig kärnfysiker. De slängde på luren och det skrev jag att de hade gjort till socialsekreterare Lena på Socialkontoret som hånade mig med all den maktivriga perversion som bara hysteriska kvinnor i för stora glasögon på socialkontor kan göra. Hon avskydde mig. Jag vet inte varför, jag vet bara att hon hatade mig med en iver som skulle fått Hitler att avundas henne. Jag ville bara en enda sak förutom att dricka och hänga runt. Att få skriva. Det var den enda drömmen som läckte in i min bubbla. Det 16
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 16
2012-08-01 14:29
1992 var det enda som var större än ledan, spriten, flykten. Ingenting annat fanns som alternativ. Jag hade inte olika jobbmöjligheter som jag vägde mot varandra. Skrivandet var nedlagt i mig från början. Jag ville bara leva i kallet. Alla former av arbete som hindrade mig från att närma mig den drömmen var stenar i mina skor, hinder, mardrömmar, terror. Jag hatade att jobba. Jag hatade att alla människor omkring mig envisades med att tvinga mig att jobba. Jag ansåg att jag var i min fulla rätt att leva på socialbidrag. Ett riktigt liv var inget alternativ. Ett riktigt liv talade ett annat språk. Jag ville inte dit. Jag ville verkligen inte dit. Jag undvek så gott jag kunde alla fällor av riktigt arbete, men det kostade på. Samhället bryr sig inte ett dugg om en tjugoårings drömmar. Samhället bryr sig bara om sig självt och de olyckliga stackare som lurats in i det. Jag fanns inte där, och eftersom det rätt snart blev uppenbart att jag inte ville finnas där, så ägnades rätt mycket tid åt att försöka tvinga in mig i samhället trots, och detta är det märkliga i kråksången, att samhället egentligen tyckte rätt illa om mig. Alla representanter för samhället som jag hade oturen att springa på såg ner på mig, eller såg mig inte alls. Jag var hundskit för dem. Jag skulle skrapas upp. Jag skulle ut i en verklighet som de ansåg var mer nödvändig för mig ju tydligare jag förklarade för dem att jag inte ville dit. Så jag lade om strategin. Jag försökte spela med. Jag gjorde exakt det minsta som förväntades av mig och försökte sedan ägna resten av tiden åt att skriva, leva, dricka och hångla. 1992 hade jag en inkomst på exakt 30.412 kronor. Av de pengarna kom drygt 20.000 från Försäkringskassan och en del från det månadslånga sommarjobbet som städare på vårdcentraler i Majorna. Jag jobbade som städare mellan den 26 juni och den 31 juli. Lönen för denna månad var 1.344 kronor. 17
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 17
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
Hyran för lägenheten låg på exakt 2.001 kronor och den nedersta ekonomiska gränsen för överlevnad och värdighet låg då strax över 2.700 kronor i månaden att klara sig på efter just hyra och andra fasta utgifter. Jag sorterade julkort -92 också, och för det fick jag 4.308 kronor. Bra betalt om man jämför med andra ord. Jag pluggade också, och på den tiden kom studiemedlet i klump, vilket är direkt livsfarligt för en levnadsglad och enormt slarvig ung man. Det ska också sägas att jag uppträdde med min poesi vid några tillfällen och att betalningen då skedde svart eller i form av starköl. *** Våren 1992 debuterade jag som poet med diktsamlingen I den andra världen, som publicerades i samma bok som min bror Peters diktsamling Det oerhörda. Jag var tjugo år, välsignat fri från alla former av nedbrytande dränggöra och kunde ägna dagarna åt det enda jag var riktigt bra på, dricka, skriva och spilla öl på mina vinylskivor. Tre år tidigare, 1989, hade jag för första gången läst dikter på en scen inför folk. Första gången överhuvudtaget var på min mormors begravning, tidig vår 1989. Jag stod vid kistan och händerna darrade. Dikten publicerades senare samma år i GT. Det första riktiga uppträdandet inför publik skedde på hösten under vad de kallade Fri Scen på Café Hängmattan i Majorna. Det var stadens skönaste vardagsrum för solkiga ungdomar med drömmar stora som sjukhusbyggnader. Jag blev synliggjord på den där lilla scenen. Jag blev till. Jag blev verklig för någon annan än mig själv och jag minns att jag älskade att känna det där ruset, den där kicken som gick utanpå det mesta. På den här tiden skrev jag mina dikter på skrivmaskin och förvarade dem, tippex-fläckiga, gömda i en systemkasse som 18
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 18
2012-08-01 14:30
1992 jag knutit fast i jeansen. Jag hade allt i den där påsen. Ett exemplar av Lundells Jack, ett exemplar av Boyes dikter, tandborste, femtioöringar, penna och papper för att hastigt kunna klottra ner varje mening som behagade komma till mig. Jag hade blivit refuserad av några större förlag i Stockholm, och 1991 bestämde jag mig för att skicka dikterna till Tre Böcker Förlag i Göteborg. Jag minns att jag kysste mitt manus och gjorde korstecknet innan jag postade det i en av brevlådorna som stod på Järntorget. Några veckor senare ringde Lena Pilborg och berättade att de ville ge ut mina dikter. De hade tidigare antagit Peter så han föreslog att vi skulle ge ut våra dikter tillsammans, två böcker i en. Vi bokade möte med Lena Pilborg i hennes stora villa i Örgryte och vi kom dit direkt från en fest som börjat men aldrig slutat och vi stank sprit men tog av oss kängorna i hallen och satte oss ner runt det stora bordet mitt i en av salongerna som hade bokhyllor från golv till tak med tusentals böcker i bokstavsordning. Jag är ännu, tjugo år efteråt, imponerad över två saker: 1. Att Lena Pilborg såg talangen skimra svagt bakom alla skal och rustningar av ungdomlig frenesi. Att hon faktiskt vågade ge ut något av oss när resten av stadens etablissemang redan börjat snickra på sitt totala förakt mot allting som vi gjorde. Jag är henne mycket tacksam för det. Hon såg rakt igenom öldimmorna och attityden. Hon gav oss världens största förtroende i en tid när ingen ville ta i oss med tång ens. 2. Att hon fortsatte att tro på mig under hela nittiotalet och en lång tid efter det. Trots att jag, som vi kommer se längre fram i boken, tog varje chans att rasera förtroendet mellan oss. Lena Pilborg satt vid det väldiga bordets kortända och rökte. Hon såg belåten ut. Vi satt halvpackade och gick igenom kontraktet. Vi skulle bli utgivna. Det kändes overkligt och märkligt förutbestämt på samma gång. Jag låtsades att jag studerade kontraktet noga medan jag 19
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 19
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
snurrade bläckpennan som jag skulle signera det med. Jag skulle få futtiga 1.100 kronor i förskott. Det kändes som galet lite pengar även då men det spelade ingen roll. Fram till dess hade jag blivit refuserad från större förlag i Stockholm under några år. Jag hade skickat in en roman och några diktsamlingar. Mina största litterära framgångar var insändare och dikter i GT, och ett fint, uppmuntrande brev från Ulf Lundell som skrev från Kivik våren 1990 efter att jag skickat diktsamlingen A ndetag till honom att: ”det är betydligt bättre än det jag skrev när jag var i din ålder men behöver du alla gryningar och nätter?” När jag gick igenom dikterna efteråt upptäckte jag sammanlagt 24 gryningar och nätter. Han hade rätt den gode Ulf. Jag strök och förbättrade. Ingen gav dock ut Andetag. Lika bra det kanske. Många andra författare får skriva av sig skiten innan de blir publicerade. Jag blev publicerad rätt direkt. Boken från 1992 är rörande självupptagen och storslagen. Samtidigt är livet rätt storslaget när man är ung. Ingenting är ironiskt. Väldigt lite är på låtsas. Det som händer är heligt. Livet är heligt. Allt liv. Vi levde hårt och intensivt och jag ville att dikterna skulle bli levande och intensiva de med. Jag läste mycket Öijer och Dan Andersson. Hela livet gick att förklara med hjälp av deras dikter. De gav mig min värdighet och berättade för mig att jag alls inte var ensam i den här skrämmande världen. De berättade för mig att det var okej att vara annorlunda, att drömma storslaget och rörande naivt. *** Krånne bodde vid Östra Sjukhuset våren 1992. Vi höll till där ibland. Det var en hemsk lägenhet, och vägen dit var som att gå längs en korridor på Lillhagens mentalsjukhus, allt var kliniskt på något vis. Östra sjuk 20
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 20
2012-08-01 14:30
1992 husets lägenheter var egentligen bara små förbannade hål för de anställda att sova i mellan arbetspassen. Det var som ett koncentrationsläger. Krånne hade jobbat extra där sedan han tog studenten 1990 medan han väntade på att han skulle slå igenom med sin musik på ett eller annat sätt. Kvällen före vår bokrelease drack vi hemma hos Krånne. Jag åkte hem rätt tidigt och jag minns vemodet på den där bussen ner mot staden. Jag var inte full, inte nykter. Limbo. Runt omkring mig rasade högljudda människor omkring men det var som om en glasvägg stod mellan mig och dem. Så kändes det. Jag kände mig som man kan må inför en lång resa. Man har sin väska packad. Man dubbelkollar (och trippelkollar) att man har sina biljetter. Man är trött men kan inte sova. Man sitter uppe fast man vet att man borde lägga sig, för det är en lång resa man ska ut på och man kommer att behöva sina krafter. Releasedagen kom till oss med sned, blåsig sol. Jag tog spårvagn nummer 4 från Mariatorget dit vackra Svanebäcksgatan leder, och satt där i mina Dr Martens och min skinnjacka och med min sparade sprit. Det var söndag och vi hade hyrt Stadsbibliotekets hörsal. Vi hade också affischerat ner hela staden med upplysningen om att Peter och jag ämnade ge ut en bok tillsammans, och med oss på scenen hade vi så klart vin i alla färger, öl i stark procentgrad, Krånne på gitarr och sång, och så en gästartist, poeten och översättaren Ulf Gyllenhak. Det är fortfarande lite oklart varför vi bjöd med honom. Kanske mest för att han var en av de få så kallade etablerade kulturmänniskorna i Göteborg som överhuvudtaget kunde tänka sig att ha med oss att göra. Vi drack backstage i ett litet rum med en trasig overheadapparat och några stolar. Jag hade svarta jeans och vitt linne som jag knäppt en väst över. Lena Pilborg tittade in exakt samtidigt som Peter tappade en flaska vin på stengolvet, så hon stannade vid tröskeln och önskade oss lycka till. 21
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 21
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
Sedan var det dags att gå upp på scenen. Hörsalen var nästan fullsatt. Vi gick in och började montera upp drömmen som blivit nerlagd i oss. *** Göteborg var dynamiskt 1992. Rockklubbarna brände sitt sista krut. Strax skulle den elektroniska musikkulturen och bisarra ravefester ta över, men fortfarande dominerade rocken Göteborg. Den gamla arbetarstaden var fortfarande stolt över sitt rykte. Ingen brydde sig om att skryta om Göteborg som en evenemangens stad. Alla hade fullt upp med att rita kartor över var de häftigaste svartklubbarna låg. De låg överallt. Vi hängde på Solrosen, Kårkällaren, Magasinet och svartklubbarna. En kväll träffade vi Eva och Pernilla från Stockholm. De älskade Sisters of Mercy och Göteborg och vi älskade Sisters vi också. Med Göteborg var det … mer komplicerat. Eva berättade att Göteborg var unikt med sitt pärlband av svartklubbar, så var det tydligen inte alls i Stockholm. Men vi visste ju inte om någonting annat. Eva älskade Göteborg och åkte ner så ofta hon kunde. Mest umgicks vi dock på distans, via långa brev och inspelade blandband. Eva jobbade natt på Karolinska och hennes brev var präglade av den eftertänksamma melankoli som nattarbete och ett vemodigt hjärta i kombination ger upphov till. Jag vet inte vad man ska kalla det jag kände för Eva. Det var kärlek, men inte attraktion på det sättet. Hon var mer som en syster. Hon spelade in de sorgligaste blandbanden världen hört och hade en hel massa sjuka livespelningar med både The Mission och Sisters. Ett tag umgicks vi bara genom att skicka kassettband till varandra. Jag antar att jag inte skötte mina kort särskilt snyggt. Jag kunde charma vem som helst när jag var full. När jag var nykter … ville jag allting annat. 22
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 22
2012-08-01 14:30
1992 Vi fick några dygn tillsammans, men det var dygn som täckte ett årsbehov av kaos. En morgon, efter ett meningslöst men just därför hjärtskärande gräl, hittade jag Eva i köket jagandes spöken med en diskborste. Hon var totalt onåbar i en halvtimma innan jag lyckades lugna ner henne, få den där diskborsten ur hennes händer och förklara för henne att det inte fanns några spöken där inne. Jag minns en del fina eftermiddagar den där våren, maj 1992, när vi satt hos Johan och lyssnade på Ulf Lundells Måne över Haväng och drack. Men vi trängdes alldeles för nära varandras frekvens. Vi skapade kaos för varandra. Det var rundgång hela tiden. En dag satt vi i regnet hemma hos Peter och drack. Mitt emot hans hus låg en minigolfbana och vi diktade de där människornas liv, de som gick där i ösregnet och sköt den där lilla bollen mot hålet, under den lilla bron eller mitt emellan konerna, och det fanns inget hat eller ilska i vår förundran. Det fanns någonstans en varsam längtan dit. Det fanns en skräck över att bli som dem. Rädslan över insikten om att vi inte skulle kunna stå så här vid det här fönstret hur länge som helst. Vi visste, långt ner, djupt in, att allting var i rörelse, att allting skulle förändras, och det som skrämde oss mest då var inte de märkliga turisterna i sina träningsbyxor där ute i regnet, utan att vi inte hade en enda kompass eller guide som kunde leda oss vidare ur det totala kaos av gränder, förvirring och sprit som vi vant oss att leva med. Det som skrämde oss var att när de vred upp sina blanka ansikten mot oss där i fönstret, var det våra egna ansikten vi såg. Vi skulle bli som dem och vi hade inga vapen eller möjligheter att förhindra det. Vi var på väg in i något nytt och vi var slarviga människor som inte visste hur man handskades med allt detta nya. Vi var skyddslösa mot tidens gång.
23
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 23
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
Jag minns en kväll på Krakow där jag, Peter, Juan, Andreas, Krånne, Morgan, Mats och Johan satt och drack med hjälp av mammas rikskuponger. En liten smal, svartklädd kille i runda glasögon ville snacka Kafka med oss. Vi sade att vi inte ville. Han insisterade. Vi vägrade. När jag gick in på dass för att pissa drog han kniv som han stod och svajade med inne vid pissoarerna och tvättställen. – Vad fan sysslar du med? frågade jag. – Jag hatar er, sade han och viftade med sin kniv. – Varför? – Jag bara gör det, och du och ditt pack ska passa er jävligt noga i framtiden. Sedan gick han, tog sin jacka vid baren och stack. Jag såg honom flera gånger efter det, och var alltid lite rädd. Inte så mycket för att han skulle använda den där kniven, men för hatet jag hade uppväckt hos honom. Utan att ha gjort honom något ont stod det alldeles klart att han verkligen avskydde oss. Det tog några veckor men sedan upptäckte vi att det där hatet inte verkade vara isolerat till en enda galning, utan visade sitt tryne lite överallt. Då beslutade vi oss för att omvandla det där hatet till energi och fortsätta göra vår grej, fast ännu högre, ännu mer, ännu jävligare. Vi var extremt högljudda och vi gick våra egna vägar. Vi gjorde säkert några illa men det hat vi fick uppleva stod inte i paritet med hur vi levde. Jag har fått frågan flera gånger om vad det är hos mig som andra hatar. Det är en oförskämd fråga. Hat är en krigshandling och det är inte min uppgift att försöka lista ut vad det är hos mig som lockar fram detta hat. Jag förklarar bara att jag lidit mer av det än jag vågat erkänna. Hatet visade sig genom etablissemangets tystnad, andra poeters avsky och likgiltighet. Vi fick aldrig plats, blev aldrig inbjudna till uppläsningar och poesievenemang. Vi behandlades som smutsiga, ständiga källor till kaos. Vi upplevde att vi blev hatfullt bemötta på krogarna, i 24
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 24
2012-08-01 14:30
1992 GP, i GT, bland politiker, bland institutioner och bolag som vägrade hyra ut eller låna ut lokaler till oss. Andra poeter verkade avsky oss för att vi hittade en publik, för att vi gick runt deras litterära vändkors. De gånger vi mötte andra poeter spottade de på oss, bokstavligen, drog kniv inne på dass, eller försökte slå oss på nattvagnarna hem genom staden. Poeten Ragnar Strömberg och några till startade en så kallad Göteborgselva influerade av den i Malmö som innehöll lovande namn som Lukas Moodysson och Kristian Lundberg. I Göteborg hette poeterna Jörgen Lind, Pamela Jaskoviak, Gunilla Gränsbo och Kennet Klemets för att nämna några. De gick samman för att hjälpa varandra med bokförlag och med att nå en publik men jag och brorsan fick aldrig ens frågan om att vara med. Vi hade dock redan startat vår egen präriebrand. Vi visste hur man skulle göra för att få folk på sina uppläsningar. Vi drog fulla hus överallt, men man går inte ostraffat sina egna vägar i det förbannat trivselklibbiga Göteborg. Istället för uppmuntran, intresse och nyfikenhet från de andra poeterna fick vi likgiltighet, hat och förakt. Dessutom lyckades alla rykten om oss nå stadens partiorgan, den Pravda-lika draken Göteborgs-Posten så att de inte ville skriva om oss. GP hade under den här tiden en närmast stalinistisk position i Göteborg. Det fanns bara GP. Hamnade man i onåd där var det mer eller mindre kört. Vi insåg det dock inte då. Det skulle dröja tio år innan jag förstod omfånget av detta förbannade hat. Inte förrän 2003 lyckades jag få en klar bild av hur kompakt motståndet var. Det var också den insikten som senare fick mig att lämna Göteborg. Jag har levt med det där hatet ända sedan dess. Det märkliga med 1992 är att det är både en början och ett avslut. Ingen av oss som var med såg det då, men vi var redan på väg ner från 25
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 25
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
ett krön. Vi hade redan en del av våra liv bakom oss. Mellan vintern 1989 och hösten 1990 var vi ett sällskap på över 35 personer som umgicks dagligen. Vi spelade i rockband, vi låg med varandras tjejer, vi knarkade och ockuperade hus i Haga, vi raggade inne på Solrosen, vi åkte fast för snatteri och tjuvåkte på spårvagnen. Vi trotsade kylan, vintern, våren, bakfyllorna, socialkärringarna, lärarna, kuratorerna, poliserna, nykteristerna, vi trotsade alla bara genom att våga vara vid liv på våra egna villkor. De åren sparar jag till de sena, riktiga memoarerna. Jag konstaterar bara här och nu att vi den där sommaren 1992, trots att det kändes som att det var då vi tände upp vår värld, redan släckt ner en del av den. Vi stod med blicken mot nästa kulle och hade en bakom oss. Vi var färre 1992. Det var jag, Peter, Krånne, Mats, Johan, Goran, Ola och några till. Vi kom från olika sorters hem. Men vi hade en hel del gemensamt. Vi drömde stort. Krånne spelade i olika band, Mats gjorde flera demoskivor om året (och tvekade inte att slå in tänderna, bokstavligen, på någon som ens vågade undra över låtordningen) och både jag och Peter skrev dikter och romaner. Vi bildade ett nytt band också. Krånne, Mats och jag hade kommit över reptid i en fin lokal vid Redbergsplatsen, teaterhuset Falken. Bara något år tidigare hade jag äntligen börjat lyssna på The Sisters of Mercy och The Mission. Vi ägnade massor av dygnets timmar åt att försöka se ut som och i allmänhet diskutera Andrew Eldritch och Wayne Hussey. Jag upptäckte också Joy Division och fantastiska The Fields of the Nephilim. Jag hade länge älskat The Smiths och The Cure (och Imperiet, förstås) men det här var som att hitta hem. Vuxna drogpåverkade män i slokhatt som stod helspattiga i rök och mässade obegripliga knarkartexter till trummaskin och tolvsträngade gitarrer. Allting gick att förklara med den där musiken. Sommaren 1992 bil26
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 26
2012-08-01 14:30
1992 dade vi således det tämligen urusla bandet The Sisters of Jersey … (Sic!) Peter var med på en repning men han gillade aldrig goth. Hans huvudargument var att Wayne Hussey gick runt i klänning på scenen. Jag tog spårvagnen från Jaegerdorffsplatsen varje förmiddag, klev av vid Olskrokstorget och slank in bland nummerlapparna och friheten på Systembolaget i backen upp mot Redbergsplatsen. Mats var redan i replokalen. Han var alltid där. Han pysslade med sina egna låtar och demos (jag har fortfarande två hela pappkassar med hans demokassetter) under nätterna och förmiddagarna. Runt lunch brukade jag och Krånne ramla in. Vi började dricka Astrakan Päroncider, de där höga flaskorna, och efter några timmar blandade vi vitt vin med cidern. Vid det laget hade vi tagit av oss på överkroppen, startat rökmaskinen och vridit upp volymen så högt att punkarna (!) som repade i lokalen över oss, kom in och klagade. Vi tog det som en utsökt komplimang. Det finns en inspelning kvar från den där sommaren, den ligger på YouTube. Om jag hade illusionen att vi faktiskt var rätt bra, och den illusionen hade jag, så plockade det där klippet den illusionen ur mig. Vi kör ”Marian” från First and Last and Always, inspelat på en åttakanalers liten portastudio. När vi spelade kallade Mats sig för Werner Hasse, jag var givetvis Andy Elving och Krånne hette Sister Ray. Vi hade vår trummaskin Dr Mengele och innan Mats blev för packad var han riktigt duktig på att plocka på sin tolvsträngade gitarr. Hans tusen pedaler hjälpte också till. Krånne, överlägset mest musikalisk av oss alla, tröttnade dock på Mats felspelningar när han var full och till den enda spelningen vi fick, som förband till Jerker Rellmarks band Masque på Valvet hösten 1992, hade vi både trummor och Krånnes basspel förinspelat. På det sättet kunde Krånne spela elgitarr och täcka upp för Mats. Jag minns den där spelningen som magisk. Den var säkert rätt bedrövlig. Men det fanns 27
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 27
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
inte en cell i min kropp som inte trodde att jag var Andrew Eldritch. Vi spelade alltså uteslutande Sisters-låtar. Men för att väga upp det hela hade jag The Mission-tröja och en bakvänd Thåström-keps. För att så att säga fylla upp hela det musikaliska smörgåsbordet. Det slår mig nu att de där tre fortfarande är mina musikaliska ledstjärnor. Jag tänker ibland på vad Marcus 1992 hade sagt om Marcus 2012 fått chansen att berätta för honom att han en dag kommer att få turnera och spela in en skiva med Wayne Hussey. Hur hade han reagerat? Det är med stor ömhet jag tänker på den där unge mannen. Jag saknar honom. Jag skulle vilja ha honom här. Jag skulle vilja sitta ner mitt emot honom och lyssna på honom, rita upp drömmarna, hjälpa honom att sätta kryss på kartan, få honom att inte bry sig så mycket om mörkret och rädslorna. Redan som väldigt ung hade jag ett stort vemod att slåss emot. Det har sedan dess blivit värre. Jag diktade och lovprisade det förflutna innan jag hade ett. Nu har jag det. Nu har jag, om jag har tur och Gud är med mig, levt halva mitt liv. Och det känns fortfarande som om jag inte riktigt börjat än. På många sätt är jag fortfarande fast där, i den där replokalen vid Redbergsplatsen, i den där tanige unge mannen, i den där staden, Göteborg, som jag älskade så innerligt. Det är med stort vemod och stor sorg jag accepterat vem jag var och vem jag blivit. *** Jag fyllde tjugo år den 15 juni 1992. Födelsedagen började i Partille med min mamma och hennes dåvarande man Bengt, min morfar och hans hustru Asta. Jag minns dagen mycket väl. Jag var klädd helt i svart, Dr Martens-kängor, pannband, solglasögon, armringar, kajal. 28
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 28
2012-08-01 14:30
1992 Det togs några fotografier den kvällen som finns med i fotodelen av den här boken. Innan dess hade jag förlorat min Systembolags-oskuld. Jag hade så klart druckit deras vanor tidigare, men den 15 juni 1992 var första dagen som jag kunde handla helt på egen hand och jag hade vaknat tidigt och sedan rusat ner till bolaget i Majorna, nära Jaegerdorffsplatsen prick klockan tio, när de öppnade. Alltså var jag, med viss rätt eftersom det var min födelsedag, rejält tankad när vi kom till Partille. Jag och Peter lyssnade på Just D på bussen dit minns jag. Låten ”Gränser” gick på maxvolym. Vi åt middag med jordgubbar till efterrätt. På eftermiddagen tog vi ett dopp i Stora Kåsjön vilket måste ha betytt att det var en av den sommarens fem fina dagar, och kvällen tillbringades till stora delar inne på Johan Lindholms toalett där jag i omgångar kräktes upp det jag ätit hos min mamma. Alla bör ha en liknande 20-års fest. På sommaren var jag och Peter bokade till Dalarock i Hedemora. Vi hade nu uppträtt med våra dikter på scen sedan 1989, flera år innan Poetry Slam kom till Sverige. 1990 stod vi svajande på ett lastbilsflak på Hultsfredsfestivalen. Vi hade våra namn på festivalaffischen, nästan längst ner, men det räknades ändå som en stor merit att få vara med på samma affisch som Sator, Thåström och Transvision Vamp. Vi hade också uppträtt på bibliotek, företrädelsevis i Borås med omnejd, och andra ställen flera gånger. Vi tog med oss Morgan och bunkrade upp med öl i mammas vita Saab innan vi rullade mot Dalarna. Peter var den enda med körkort så han var nykter. Bilresan tog närmare sex timmar. Till sist var vi framme och slog upp vårt heldassiga tält. Vi stod på scen under tidig eftermiddag och läste några dikter in29
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 29
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
för en nästan obefintlig publik. Morgan kom in i stor vinterrock med pälskrage och spelade munspel och jag sjöng slutet av ”This Corrosion” med Sisters innan vi, på sedvanligt manér, kastade omkull mickstativet och rasade av scenen. Det hördes några matta applåder. Sator var ute på någon form av monsterturné och anlände till Hedemora i helikopter! Det var precis så storslaget som det låter. De hade en spelning till samma kväll och lyfte nästan samtidigt som deras sista låt klingat ut. Vi stod en bit bort och applåderade rotorbladen. På kvällen festade vi med The Sonic Walthers, rockband med kultstatus från hemstaden Göteborg. Jag minns såväl sångaren Roger Arvidssons gröna Systembolaget-tröja som att han berättade att han och de andra jublat när de läst om oss, vårt stackars band The Christer Petterssons, i tidningen. – Vi tänkte på er som hjältar, sade Roger och det var en bekräftelse som slog undan all annan bekräftelse. Det här var ju VÅRA hjältar, som vi lyssnat på, gått och sett, och diskret pekat på om vi någon kväll hamnade på samma krog. Nu berättade DE att de applåderat något VI gjort. Det kändes overkligt och fantastiskt. Vi umgicks med och drogs till musiker. De var, till skillnad från Göteborgs andra författare, glada som vi, galna som vi, högljudda som vi. På natten träffade jag Hillevi från Linköping. Jag minns inte hur eller exakt var på festivalen men jag minns att jag lyckades lura av min bror bilnyckeln och jag minns att han sade: – Tappa den inte! Jag och Hillevi gick till bilen och hånglade en stund och när gryningen var på väg skulle jag vara en gentleman och ge henne en kudde ur bagageluckan men lyckades självklart bryta av nyckeln. Vi skrattade åt det och somnade tätt ihop. 30
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 30
2012-08-01 14:30
1992 Dagen efter blev Peter rasande när han upptäckte att nyckeln var trasig. Bilen gick ju inte att starta. En motorstadion en söndag i juli, bakfull och pank, medan alla andra packar ihop och lämnar det brända gräset åt sitt öde, är en rakt igenom hemsk plats att vara på … Vi ringde en kille på en lokal bärgarfirma som kom och tittade. Han kunde inte hjälpa oss. Under industrisemestern i Hedemora dräller det inte av folk som kan hjälpa en när bilnyckeln gått sönder. Så vi satt där vi satt. Peter lugnade delvis ner sig, Morgan köpte en burk Ravioli av ett par och det såg ut som att vi skulle bli kvar där vi satt, i alla fall till måndagen. Vad gör man då? Man gör det enda man kan göra, det enda som alltid återstår. Man ringer mamma. – Hej mamma, vill ni åka på utflykt? – Hur så? – Vi är i Dalarna och bilnyckeln är trasig. Har ni reservnyckel? – Var är ni sade du? – Hedemora. Det var tyst ett tag. – Vi kommer. Fem och en halv timma senare rullade Bengt och mamma in på en övergiven tältplats. Det dammade om däcken. Vi var sist kvar. Bara några arrangörer i gula västar gick runt och samlade in skräp. Vi fick reservnyckeln och kunde börja resan hemåt. Vi var i Göteborg klockan två på natten och därmed var ett av de längsta dygnen i mitt liv över. Men jag brevväxlade med Hillevi i nästan fem år efteråt och vi träffades en gång till, tidig vinter 1994. Under sommaren lyckades jag också färdigställa min andra, välsignat outgivna, roman. Den heter Jobs andra bok och handlar om en kille 31
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 31
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
som kallas Job och som dricker på krogar och saknar kvinnor han inte har en chans på. Boken är bedrövlig på i stort sett alla sätt men det finns några replikskiften som funkar, och en del bilder och möjligen också ett kvinnoporträtt. Lena på Tre Böcker läste boken men ville inte ge ut den. Jag är henne evigt tacksam för det. *** Hösten 1992 kom jag in på Religionsprogrammet på Göteborgs Universitet. Det var fantastiskt på alla sätt och vis. På den tiden kom studiemedlet i klump så en morgon fanns det plötsligt 12.000 kronor på mitt konto. Det var som en dröm. Det kändes helt overkligt. Jag minns att jag åkte runt på staden och tog ut en hundring ur sju eller åtta olika bankomater bara för att se att det verkligen var sant. Givetvis talade Kristin och en del andra om för mig att de där pengarna skulle täcka hyra, mat och studentlitteratur under rätt lång tid, och givetvis lyssnade jag inte på dem. Vad brydde jag mig om framtiden som hade tusenlappar på mitt konto. Jag gick till Systemet och handlade. Det var kul att läsa religion. Åtminstone till en början. Jag minns att första tentamen var sagolikt flummig. ”Beskriv med egna ord judendomen.” Det var ju inte ens en fråga. Det var en uppmaning till att skriva en mindre avhandling om MINA funderingar runt judendomen. Det var det här jag hade saknat på gymnasiet. En tänkande skola, en möjlighet att formulera viktiga tankar, skeenden och religioner i en kontext som utgick från mig. Jag dansade in den där tentan och gick sedan till Kårkällaren och söp mig full. Livet var vackert, trots allt. Efter några veckor tog dock hela kursen en annan riktning. In kom en äldre man i slarvigt knuten fluga och började analysera Bibeln. Det 32
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 32
2012-08-01 14:30
1992 var värre än diktanalys. Och då är diktanalys djävulens påfund för att plocka lyrikintresset ur en ung människa. Gymnasieskolans skuld när det gäller hur man närmar sig lyriken är tung. Det är verkligen starkt gjort att lyckas släcka poesins lyster för en ung människa i en tid i livet när poesin är viktigare än livet självt. Mitt intresse för Gud och religion störtdök. Det här var en återgång till gymnasieskolans meningslösa kunskapsstoppande. Plötsligt fanns det inte längre något utrymme alls för egna tolkningar och utläggningar. Första frågan på den andra tentan löd: ”Hur högt över havet ligger Jerusalem?” och jag tog det som en grov förolämpning och lämnade klassrummet. Resten av min tid som student tillbringade jag tisdagar och torsdagar på Kårkällaren. Studieskulden, de sista kronorna, betalade jag till sist av 2010. Det var en fest med lång baksmälla. Jag var tillsammans med Maria från Landala från och till under flera år. Vi hade träffats redan 1988 och jag hade varit kär i henne ända sedan vi gick på Guldhedsskolan 1985. Hela 1992 ägnade vi åt att göra slut och bli ihop, göra slut och bli ihop. Jag var konstant otrogen vid varje tillfälle som gavs. De få gånger vi gick ut tillsammans och hon blev tilltalad av någon annan kille eller man, fick jag däremot totalt frispel och skällde ut henne efter noter. Hon grät och försäkrade sin kärlek till mig. Jag behövde hennes kärlek inlåst. Jag behövde hennes känslor väl förseglade. Hon älskade mig kanske, jag vet inte. Jag älskade henne verkligen. Åtminstone tyckte jag att jag älskade henne. Men vad visste jag om kärlek? Jag hade precis upptäckt spritens frihet, hela världens fjäskande vänlighet mot en ung, vacker man med skinnjacka och insydda byxor. Vad visste jag om andra människors känslor? Vad visste jag om något annat än den lilla, lilla, men ofantliga värld som rörde sig inom mig, i mitt hjärta … 33
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 33
2012-08-01 14:30
SLÄNG ALLA KARTOR
Jag kunde inte heller låta det vilda, galna och tillgängliga livet få förbli orört. Jag ville stanna i den där solidariska natten vid bardisken. Jag ville ha hela världens uppskattning. Maria räckte inte till längre. Jag borde så klart ha sagt det till henne. Hon borde kanske ha förstått och insett. Alla var otrogna, hela tiden. Det var inget svek i våra ögon, bara en sorts bieffekt av de sena nätterna. Vi bedrog för att inte själva bli bedragna. Det fungerade inte alls. Men vi visste inte om något annat. Nyåret 1992 firade jag i språngmarsch från restaurang Plankan vid Vasaplatsen i riktning mot Domkyrkan. Jag hade bestämt möte med Maria där en kvart innan tolvslaget. Jag hade dock träffat en annan tjej på Plankan och fick slita mig från det rätt vulgära och njutbara hånglet där inne, för att springa till Maria. I höjd med Chez Amis (ett annat favoritställe under de här åren) hörde jag båtarna tuta nere från hamnen och såg raketerna explodera över himlen. Människor skrek och skålade på sina balkonger runt omkring. Jag var över en halvtimma sen till Domkyrkan och Maria var inte där. Hon hade till slut tröttnat på mina fasoner och helt enkelt gått hem.
34
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 34
2012-08-01 14:30
Birro_Slang_alla_kartor_Inlaga.indd 6
2012-08-01 14:29