9789172995581 by Smakprov Media AB

Han knäppte upp skjortan. ”Jag har letat efter en medicin.” Den röda randen, som omgav malen, såg ut som om någon hade inramat den med färskt blod. Räv drog ljudligt efter andan. ”Vad betyder det?” Hennes röst lät hesare än vanligt. Hon läste svaret i hans ansikte. ”Det var alltså priset.” Hon ansträngde sig att låta samlad. ”Jag visste, att din bror inte skulle få tillbaka sin hud för ingenting.” Hennes ögon fylldes med tårar. Rävhonans ögon, bruna som gammalt guld.

Malen som den mörka fen placerat på Jakob Reckless bröst – som tecken på den dödsdom hon uttalat över honom – mörknar för varje dag och kommer snart lösgöra sig och flyga tillbaka till sin härskarinna och lämna Jakob att dö. Ett förtvivlat sökande efter skatten som kan rädda honom börjar. En kamp mot tiden – och mot goylen Nerron. För goylen handlar det om att vara den bäste skattjägaren i spegelvärlden. För Jakob Reckless handlar det om liv eller död. Den mörka sagan fortsätter …

ISBN: 978-91-7299-558-1

OPAL

Tidigare i serien: Reckless

www.opal.se www.berghsopal.se

Originalets titel: RECKLESS LEBENDIGE SCHATTEN © Text: Cornelia Funke och Lionel Wigram, 2012 © Illustrationer: Cornelia Funke, 2012 Översättare: Gunilla Borén Bokförlaget Opal AB, Bromma Printed by Bookwell, Finland, 2012 ISBN: 978-91-7299-558-1

Cornelia Funke

Reckless Levande skuggor Översättare: Gunilla Borén Opal

Väster

Fontevauds abbotstift Blåskäggets gård

Döda staden Valiants slott

Öster

Ă&#x2013;ster

GoylfĂ¤stning

Svarta skogen

1. Väntan

Han hade fortfarande inte kommit tillbaka. Jag är snart tillbaka. Räv torkade regnet ur ansiktet. Med Jakob kunde det betyda så mycket. Ibland var han borta i veckor. Ibland i månader. Ruinen låg där övergiven som alltid och tystnaden mellan de nerbrunna murarna fick henne att rysa lika mycket som regnet. Människohuden värmde så mycket sämre, men Räv förvandlade sig ändå allt mer sällan till rävhona. Hon kände bara alltför tydligt hur pälsen stal åren från henne – även om Jakob inte påminde henne om det. Vid avskedet hade han tryckt henne hårt intill sig, som om han ville ta med sig hennes värme in i den värld, där han var född. Någonting oroade honom, men det erkände han naturligtvis inte. Han

var fortfarande som en pojke, som trodde att han kunde springa ifrån sin egen skugga. De hade varit långt uppe i norr, i Svearik och Norvey, där skogarna fortfarande låg i djup snö och där hungern drev vargarna in i städerna. Dessförinnan hade de rest så långt söderut att rävhonan ännu hittade ökensand i pälsen. Tusentals mil … Länder och städer, som hon aldrig förr hade hört talas om, allt för att, efter vad som sas, leta efter ett timglas. Men Räv kände Jakob alltför väl för att tro på det. Vid hennes fötter spirade de första vilda gullvivorna mellan de spruckna stenarna. Daggen, som droppade som pärlor från blombladen när hon bröt av en av de spröda stjälkarna, var ännu kall. Det hade varit en lång vinter och Räv kände de gångna månaderna som frost på huden. Det var så mycket som hade hänt sedan förra sommaren. All oro för Jakobs bror … och för honom själv. För mycket oro. För mycket kärlek. För mycket av allt. Hon fäste den blekgula blomman på sin jacka. Händer … de var en kompensation för att människokroppen förde med sig att hon frös om ansikte och händer. Räv saknade att kunna läsa av världen med fingrarna, när hon bar päls. Jag är snart tillbaka. Med ett raskt grepp tog hon tag i en tumling som stack sin lilla hand i hennes jackficka. Han släppte inte gulddalern förrän hon hade skakat honom lika häftigt som rävhonan gjorde med möss hon fångat. Den lille tjuven bet efter hennes fingrar innan den grälande kilade bort. Jakob stoppade alltid några gulddaler i hennes ficka innan han gav sig iväg. Han hade fortfarande inte vant sig vid att hon numera klarade sig bra utan honom även i människovärlden. Vad var det som oroade honom?

Räv hade frågat honom medan de i dagar hade ridit från den ena fattiga byn till den andra bara för att till slut hamna under en sultans förtorkade granatäppelträd. Hon hade frågat honom ytterligare en gång, när Jakob hade supit sig full tre nätter i rad efter att de bara hade hittat en uttorkad brunn i en förvildad trädgård. ”Det är ingenting. Bekymra dig inte.” En kyss på kinden, ett sorglöst leende, som hon redan vid tolv års ålder hade genomskådat. ”Det är ingenting …” Hon visste att han saknade sin bror, men det var något annat också. Räv tittade upp mot tornet på ruinen. De sotiga stenarna tycktes viska ett namn. Clara. Var det så? Hennes hjärta snördes fortfarande ihop när hon tänkte på bäcken där de döda lärkorna hade flutit. Jakobs hand i Claras hår, hans mun mot hennes mun. Så hungrigt. Kanske var det därför som hon nästan hade följt med honom. Hon hade till och med gått med Jakob upp i tornet, men framför spegeln hade hon tappat modet. Dess glas hade verkat som mörk is som fick hjärtat att stanna på henne. Räv vände ryggen mot tornet. Jakob skulle komma tillbaka. Han kom alltid tillbaka.

2. Fel värld

Auktionssalen

låg på trettionde våningen. Träpanelade väggar, ett dussin stolrader och vid dörren en man som med fladdrande blick bockade av namnen på anmälningslistan. Jakob tog emot katalogen som han räckte fram och gick bort till ett av fönstren. En skog av torn och bakom dem de stora sjöarna som silverspeglar. Han hade först på morgonen kommit till Chicago från New York, en sträcka som med häst och vagn skulle ha tagit veckor. Under honom fångades solskenet upp i väggar av glas och förgyllda tak. Den här världen kunde lätt mäta sig med skönheten i den bakom spegeln, men Jakob längtade hem. Han sjönk ner på en stol och granskade ansiktena runt omkring sig. Många kände han igen: antikvitetshandlare, museifolk, konst-

samlare. Skattjägare som han, det var bara det att skatterna i den här världen inte hade någon annan tjuskraft än ålder och skönhet. Auktionskatalogen visade flaskan, som Jakob hade följt i spåren ända hit, mellan en kinesisk kejsares tekanna och en engelsk kungasons silverskallra. Den såg så obetydlig ut att den nog inte skulle få någon annan budgivare. Dess mörka glas skyddades av ett fodral av nött läder och halsen var förseglad med ett vaxsigill. ”Flaska av skandinaviskt ursprung, tidigt 1200-tal”, stod det under fotot. Jakob hade själv beskrivit flaskan så när han sålde den till en antikvitetshandlare i London. Då hade han tyckt att det var väldigt lustigt att kunna oskadliggöra dess invånare på det sättet. Bakom spegeln kunde det vara förenat med livsfara att befria den, men i den här världen var den lika harmlös som infångad luft, ett ingenting bakom mörkbrunt glas. Flaskan hade bytt ägare flera gånger sedan Jakob hade sålt den. Det hade tagit honom nästan en månad att spåra upp den igen. Tid, som han inte hade. Äpplet som botade allt, den eviga ungdomens brunn … han hade ägnat flera månader åt att leta efter fel saker och på hans bröst bodde fortfarande döden. Dags att försöka med en lite farligare medicin. Malen över hans hjärta blev mörkare för varje dag: tecknet på dödsdomen som den mörka fen utdömde för att han uttalat hennes namn. Hennes syster hade viskat det till Jakob mellan två kyssar. Ingen man hade någonsin avrättats på ett ömmare sätt. Förrådd kärlek … Den blodröda färgen, som spreds av malens avtryck, var en påminnelse om vilket brott han egentligen dog för. På första raden fick han ett leende av en kvinnlig antikvitetshandlare, till vilken han för många år sedan hade sålt en karaff av älvglas (hon hade trott att det var glas från Persien). Jakob hade förr tagit med sig mycket genom spegeln för att betala Wills skol-

avgifter eller moderns läkarräkningar. Naturligtvis. Utan att hans kunder hade anat att han sålde något till dem från en annan värld. Jakob kastade en blick på klockan och såg otåligt bort mot auktionsförrättaren. Kom nu äntligen i gång. Förlorad tid. Han visste inte ens hur mycket han hade kvar. Ett halvår, kanske mindre … Den kinesiske kejsarens tekanna gick till ett löjligt högt pris, men flaskan väckte, som väntat, inte någon uppståndelse när den ställdes på auktionsbordet. Jakob var redan säker på att han skulle vara den ende budgivaren, när ytterligare en hand räcktes upp några stolrader bakom honom. Budgivaren var liten och smal till växten, nästan som ett barn. Diamantringarna på hans korta fingrar var mer värda än samtliga föremål som fanns till försäljning. Hans korta hår var svart som fjädrarna på en korp, fastän han hade en gammal mans ansikte. Och leendet när han betraktade Jakob tycktes veta lite för mycket. Dumheter, Jakob. Han hade växlat in en handfull gulddaler för auktionen. Bunten sedlar som han hade fått för det skulle räcka mer än väl. Han hade ju inte själv tjänat särskilt mycket på flaskan. Men varje gång som han höjde sitt bud, höjde främlingen sin hand och Jakob kände hur hans hjärta slog snabbare av ilska för varje ny summa som auktionsförrättaren ropade ut. Genom salen hördes en viskning när budet översteg summan för den kejserliga tekannan. En annan handlare började också bjuda – och slutade när priset klättrade högre och högre. Ge upp, Jakob! Och sen, då? Han visste inte vad han annars skulle leta efter, varken i denna världen eller i den andra. Han fingrar slöt sig ofrivilligt om guldduken i hans ficka, men det trolleriet existerade lika lite här som det som hölls fånget i flaskan. Än sen, då, Jakob. När

de märker att du inte kan betala, är du för längesen genom spegeln igen. Han lyfte handen på nytt, även om summan som auktionsförrättaren ropade ut, fick honom att må illa. Även för hans eget liv var det en enorm summa. Han såg bort mot sin motståndare. Ögonen, som besvarade hans blick, var gröna som nyslaget gräs. Han rättade till slipsen, log mot Jakob igen – och lät den ringprydda handen sjunka. Auktionsförrättarens klubba föll och Jakob var yr av lättnad när han banade sig fram genom stolsraderna. I främsta raden bjöd en samlare tio tusen dollar för silverskallran. Skatter, på båda sidor om spegeln. Kassörskan svettades i sin svarta jacka och hade för mycket puder i sitt degiga ansikte. Jakob gav henne sitt vänligaste leende och sköt fram bunten med sedlar mot henne. ”Jag hoppas att det räcker som handpenning?” Han lade till tre gulddaler. Vanligtvis var de mynten väl mottagna som betalningsmedel också i den här världen. De flesta handlarna ansåg honom vara en dumbom, som inte visste vad antika guldmynt var värda, och för dem, som frågade vilken kejsarinna det var på mynten, hade han en spännande historia redo. Men den svettande kassörskan kastade bara en misstänksam blick på dalerna och kallade en av auktionsförrättrna till hjälp. Flaskan stod bara två steg bort mellan de andra föremålen som hade ropats in. Inte ens på nära håll avslöjade den någonting om den som gömde sig inuti. Ett ögonblick var Jakob frestad att ge sig iväg med sitt byte, trots vakterna vid dörren, men en harkling avbröt denna allt annat än förnuftiga tanke. ”Det är intressanta mynt, Mister … hur var det ert namn var?”

Gröna ögon. Hans motståndare nådde Jakob knappt upp till axeln. I vänstra örsnibben bar han en liten rubin. ”Reckless. Jakob Reckless.” ”Javisst, ja.” Främlingen stack handen under den skräddarsydda jackan och log mot auktionsförrättaren. ”Jag går i borgen för Mister Reckless”, sa han och räckte Jakob sitt kort. Rösten var hes, med en lätt accent, som Jakob inte kunde placera. Auktionsförrättaren sänkte vördnadsfullt huvudet. ”Som ni önskar, Mister Earlking.” Han såg frågande på Jakob. ”Vart vill ni få flaskan skickad?” ”Jag tar den med mig.” ”Naturligtvis.” Earlking log. ”Den har varit på fel plats länge nog, eller hur?” Den lille mannen bugade innan Jakob hann svara något. ”Hälsa er bror från mig”, sa han. ”Jag känner honom och er mor mycket väl.” Sedan vände han sig om och försvann i den välklädda trängseln. Jakob såg på kortet i sin hand. Norebo Johann Earlking. Inget mer. Auktionsförrättaren räckte honom flaskan.

3. Spöken

Fel

värld. Säkerhetsvakten på flygplatsen granskade flaskan så grundligt att Jakob bakom spegeln nog skulle ha satt pistolen i det uniformerade bröstet. Hans flyg landade försenat i New York och hans taxi fastnade så många gånger i kvällstrafiken att han längtade efter resorna med droska genom Schwansteins sömniga gator. Utanför det gamla hyreshuset speglades månen i smutsiga pölar och från tegelväggen över ingången stirrade de groteska ansiktena ner på honom, de som hade skrämt Will som barn så att han drog till sig huvudet varje gång utanför porten. Med tiden hade avgaserna fått dem att vittra så mycket att de knappt skilde sig från stenblommorna som slingrade sig runt dem. Jakob kände ändå deras stela blickar tydligare än någonsin förr, när han steg uppför trappan utanför porten och det var nog samma sak för hans bror. De förvridna ansiktena gav dem en helt ny skräckupplevelse sedan Will hade fått förstenad hud.

Portvakten i entrén var densamme som hade dragit ut dem ur hissen när de var barn och åkte för mycket upp och ner. Mister Tomkins. Han hade blivit gammal och tjock. På disken, där han sorterade posten, stod fortfarande ett fullt glas med Lollis, som han hade mutat dem med som barn för att få dem att gå ärenden åt honom. Jakob hade en gång i tiden lurat i Will att Tomkins var människoätare och sedan hade Will inte velat gå till lekskolan på flera dagar av rädsla för att gå förbi portvakten. Gångna tider. I det gamla huset fanns de i varenda vrå. Bakom pelarna i entrén, som Will och han hade använt sig av när de lekte kurragömma, i källaren, i vars dunkla valv han för första gången (och utan framgång) hade letat efter skatter och i den gallerförsedda hissen, som de allt efter behov hade kallat för rymdskepp eller häxans bur. Det var konstigt hur tanken på ens egen död fick det förflutna att komma tillbaka – som om plötsligt varje upplevt ögonblick blev närvarande och viskade: kanske är det allt du får, Jakob. Dörren till hissen kärvade fortfarande när man öppnade den. Sjunde våningen. Will hade lämnat ett meddelande åt honom på dörren. Är och handlar. Mat i kylskåpet. Välkommen hem! Will. Jakob stoppade lappen i rockfickan innan han låste upp dörren. Han hade betalat med sitt liv för detta välkomnande, men han skulle ha gjort det igen för känslan att åter ha en bror. De hade inte varit så nära varandra sedan Will kröp ner till honom i sängen och fortfarande trodde att portvakter ibland åt människokött. Kärlek gick fruktansvärt lätt att förlora. Mörkret, som väntade Jakob bakom dörren, var främmande och välbekant på samma gång. Will hade målat om i hallen och lukten av nymålat blandades med den från deras barndom. Hans

fingrar hittade strömbrytaren fastän han inte såg den. Lampan var ny liksom byrån bredvid dörren. De gamla familjefotona var borta och de urblekta tapeterna, där man efter åratal hade kunnat se var fotot på deras far hade hängt, var vitmålade. Jakob ställde väskan på den slitna parketten. Välkommen hem. Kunde det verkligen vara hans hem igen, efter alla år då det enda som intresserade honom här hade varit spegeln? På byrån stod en vas med gula rosor. Claras handstil. Utsikten att få se henne igen hade gjort honom lite nervös innan han kommit igenom spegeln. Han hade inte varit säker på om hans hjärta slog extra snabbt på grund av minnet eller om lärkvattnet fortfarande verkade. Men allt var bra. Det kändes bra att se henne med Will i den här världen där han själv inte längre hörde hemma. Hon hade tydligen ingenting berättat för Will om lärkvattnet. Men Jakob kände att minnet av det band dem båda samman, som om de hade gått vilse i skogen och gemensamt hittat vägen tillbaka. Deras mors rum hade Will än så länge inte förändrat, lika lite som deras fars arbetsrum. Jakob öppnade bara tveksamt dörren. Bredvid sängen stod några lådor med Wills böcker och familjefotona, som hade hängt i hallen, stod lutade mot väggen under fönstret. Rummet luktade fortfarande av henne. Lapptäcket på sängen hade hon själv sytt. Tygbitarna hade man kunnat hitta överallt i lägenheten. Blommor, djur, hus, båtar, måne och stjärnor. Vad täcket egentligen berättade om hans mor, hade Jakob aldrig listat ut. De hade ofta alla tre legat på det när hon läste för dem. Sagorna, som deras morfar hade berättat för dem, hade varit de som han hade vuxit upp med i Europa, befolkade med häxor och feer, vars släktingar Jakob hade träffat bakom spegeln, men deras mors sagor

hade varit amerikanska. Ryttaren utan huvud, Johnny Appleseed, Vargbrodern,Trollkvinnan och Senecajätten. Dem hade Jakob ännu inte hittat spåren av bakom spegeln, men han var säker på att de fanns där likaväl som hans morfars sagofigurer. På hans mors nattduksbord stod ett foto som visade henne med Will och honom nere i parken. På det såg hon lycklig ut. Och så ung. Hans far hade tagit fotot. Redan på den tiden hade han troligen vetat om spegeln. Jakob torkade av dammet från glaset. Så ung. Och så vacker. Vad hade hans far sökt som han inte kunde finna hos henne? Hur ofta hade han inte frågat sig det som barn. Han hade varit så säker på att hon måste ha gjort något misstag – och varit så arg på henne. Arg över hennes svaghet. Arg för att hon inte kunde sluta att älska hans far och vänta på honom mot bättre vetande. Eller hade hon väntat på att hennes äldste son en dag skulle hitta honom och föra honom tillbaka till henne? Hade han inte under alla år inom sig utmålat det för sig? Att han en dag skulle återvända med sin far och stryka bort all sorg ur sin mors ansikte? Bakom spegeln fanns det timglas som fick tiden att stanna upp. Jakob hade länge letat efter ett sådant för kejsarinnans räkning. I Lombardiet fanns en karusell som gjorde vuxna av barn och av vuxna barn igen, och i Russia ägde en furste en speldosa, som förde en tillbaka till ens eget förflutna, om man vred upp den. Jakob hade ofta frågat sig om händelsernas förlopp verkligen skulle ändras, eller om man till slut bara omigen skulle handla likadant som man redan hade gjort en gång: hans far skulle återigen gå genom spegeln. Han skulle följa honom och Will och hans mor skulle bli ensamma kvar. Himmel, Jakob! Tanken på den egna döden gör dig sentimental. Han hade en känsla av att hans hjärta den senaste tiden gång

på gång hade kastats i smältdegeln som en metallklump, som inte lyckades få sin rätta form. Om flaskan visade sig vara lika oanvändbar som äpplet och brunnen hade mödan varit förgäves och han skulle snart, liksom som sin mor, bara bli ett foto i en dammig silverram. Jakob ställde tillbaka hennes foto på nattduksbordet och slätade till sängtäcket som om hans mor i nästa ögonblick skulle komma in i rummet. Någon låste upp dörren till lägenheten. ”Jakob är här, Will.” Claras röst lät nästan lika välbekant som hans brors. ”Hans väska står här.” ”Jakob?” I Wills röst hördes ingenting längre av stenen som hade färgat hans hud. ”Var är du?” Jakob hörde sin bror komma genom hallen och ett flyktigt ögonblick stod han i en annan hall med Wills ansikte förvridet av hat bakom sig. Det är över, Jakob. Nej, det skulle det aldrig helt och hållet bli och det var bra så. Han ville inte glömma hur lätt han kunde förlora Will. Och där stod han redan i dörren, inget guld i ögonen, huden mjuk som hans egen, bara betydligt blekare. Will hade ju inte som han i veckor ridit genom en gudsförgäten öken. Han kramade honom nästan lika hårt som förr då Jakob hade räddat honom från någon fjärdeklassare som slog honom. Ja, det var värt sitt pris, så länge hans bror inte visste hur mycket han hade fått betala. Wills minnen från tiden bakom spegeln var som skärvor, som han förgäves försökte foga ihop till en helhet. Ingen vill ju leva med känslan av att knappt minnas avgörande veckor i sitt liv. När Will beskrev personer eller platser för Clara och honom, blev Jakob alltid medveten om hur mycket hans bror ensam hade upplevt bakom spegeln. Det var nästan som om Will hade en andra

skugga, som följde honom som en främling – och som då och då skrämde honom. Jakob kunde knappt vänta tills han kunde gå tillbaka, men Clara bad honom stanna och äta och vem visste, om han skulle få se henne och Will igen. Så han satte sig vid köksbordet, där han som barn ristat in sina initialer med sin första kniv, och försökte att verka så sorglös som möjligt. Men tydligen hade han tappat förmågan att berätta påhittade historier som sanning för sin bror. Jakob fick flera eftertänksamma blickar från honom, när han förklarade sin utflykt till Chicago med en fabrikör från Schwanstein och dennes trängtan efter en flaskande. Med Räv hade han inte ens försökt med den historien. Under deras ändlösa sökande efter de falska föremålen hade han ofta varit nära att berätta sanningen för henne, men tanken på att få se sin egen rädsla också i hennes ansikte, hade varje gång avhållit honom. Han älskade Will, men för honom skulle han alltid i första hand vara den äldre brodern. Med Räv var han helt enkelt sig själv. Hon såg så mycket av det, som han dolde för andra – även om han inte alltid gillade det och de båda sällan talade högt om vad de visste om varandra. ”Känner du nån Norebo Earlking, Will?” Hans bror rynkade pannan. ”Ganska liten till växten? Med en underlig accent?” ”Just det.” ”Mamma sålde några av morfars saker till honom, när hon behövde pengar. Jag tror, att han äger några antikaffärer här och i Europa. Varför?” ”Han bad, att jag skulle hälsa till dig.” ”Mig?” Will ryckte på axlarna. ”Mamma sålde inte allt vad han

ville ha till honom. Kanske vill han försöka lyckan med oss nu. Han är en lustig figur. Jag var aldrig säker på om mamma tyckte om honom.” Will strök sig över armen. Han for ofta med handen över huden som om han ville vara säker på att jaden verkligen var borta. Clara hade också lagt märke till gesten. Spöken … Will reste sig och slog upp ett glas vin åt sig. ”Vad ska jag göra om han ger mig ett anbud? Källaren är full med gamla prylar. Därnere ser det ut som om vår familj aldrig har kastat bort nånting sen det här huset byggdes. Det finns knappt plats för tavlorna som vi har tagit ner från väggarna. Men Clara behöver ett arbetsrum och …” Will avslutade inte meningen, som om deras föräldrars andar lyssnade i de tomma rummen, som de hade lämnat efter sig. Jakob drog med fingret över initialerna som han hade skurit in i bordsskivan. Han hade köpt kniven i hemlighet. ”Sälj vad du vill”, sa han. ”Töm bara alltihop. Ni kan använda mitt rum också, om ni vill. Jag kan sova i soffan, så sällan som jag är här.” ”Dumheter. Ditt rum ska stå kvar.” Will sköt över ett glas vin till honom. ”När ska du tillbaka?” ”Redan idag.” Det var inte längre lika lätt som tidigare att bortse från besvikelsen i sin bror ansikte. Han skulle sakna honom. ”Är allt som det ska?” Will såg oroligt på honom. Ja, det var inte lika lätt som förr att lura honom. ”Visst. Det är ansträngande att leva i två världar.” Jakob försökte få det att låta som ett skämt, men Will såg allvarlig ut. Han var så lik deras mor. Will rynkade till och med pannan på samma sätt som hon. ”Du borde stanna här. Det är för farligt!” Jakob sänkte huvudet så att Will inte såg hans leende. Det var

bara på grund av dig som det blev riktigt farligt, lillebror. ”Jag är snart tillbaka”, sa han. ”Jag lovar.” Han var ju fortfarande en god lögnare. Chansen var tusen mot ett att flaskans invånare inte skulle rädda honom, utan istället döda honom. Tusen mot ett, Jacob. Han hade haft sämre odds.

ISBN: 978-91-7299-558-1

OPAL