DÖDLIG KONSEKVENS
..
DODLIG
KONSEKVENS CARINA DRÄTTING
..
DODLIG
KONSEKVENS CARINA DRÄTTING
DÖDLIG KONSEKVENS Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Carina Drätting © Omslagsbild: Dreamstime Första upplagan Tryckt i Riga, 2018 ISBN:978-91-88769-32-9
Till Alexander, Alice och Alma
H
on stängde av vattnet och hörde hur tyst det var. Obehagligt tyst. Inga skratt eller skrik från de andra tjejerna. Inget brus från hårfönar. Droppandet från duscharnas otäta munstycken ekade kusligt i det kala rummet. Hon visste att något var fel. Förstod vad som hände. Vattendropparna på kroppen blev till is. Hon frös. Ansträngde hörseln till det yttersta. Handen över munnen för att kväva ljudet av de snabba andetagen. Benen skakade. Den varma luften i handen pressade på, hon hyperventilerade. Skulle svimma om hon stod kvar. I kamp mot kroppens paniktillstånd tvingade hon den darrande armen att sträcka sig mot duschdraperiet. Drog det sakta åt sidan. Rasslandet av metallringarna blev till ett skrikande och skärande oljud. Synen som mötte henne fick henne att backa tillbaka in i det trånga utrymmet, i ett löjligt försök att gömma sig. Hjärtat slog hårt. Dunkade i tinningarna, gjorde henne yr. Ville få henne att kräkas. De fortsatte sin tysta lek, ingen av dem sa någonting. Killarnas hånfulla leenden och lystna blickar hade varit tillräckligt för att hon skulle förstå ändå. Efter några evighetssekunder kunde tjejerna inte hålla sig längre. Eva, Anette och Tina fnissade hysteriskt, innan de under överdrivna gapskratt sprang därifrån. Ut ur omklädningsrummet, bort från henne själv. Killarna väntade
7
under fortsatt tystnad. Med armarna lindade kring kroppen tryckte hon sig in i hörnet, hopkrupen, gjorde sitt bästa för att skyla sin nakenhet. Försökte lura sig själv att de inte sett henne, att hon var trygg därinne. Så hördes ljudliga målbrottstrumpetanden från Stefan, Kenta, Micke och några till. I en enda rörelse rycktes draperiet åt sidan och de stod där med glansiga ögon och råa skratt. Hårda händer drog i henne, tryckte ner henne mot det hårda klinkergolvet. Kenta var storvuxen och stark, han var den som höll fast. Stefan den som mest hejade på och slet i hennes ben. Lasse försökte tafatt vara till lags. Micke styrde och domderade. ”Håll så. Vänd henne. Sära på benen.” Han hade en kamera. Blixten smattrade obarmhärtigt i takt med hans kluckande skratt. De höll henne hårt i håret. Rev med ivriga fingrar, som när de skulle hålla fast också ideligen grep i hennes kön. Lät fingrarna, som av en händelse, leta sig in i henne. Tog hårt över brösten, nöp och klämde. När de till sist tyckte de var färdiga, slängde Micke hennes kläder på golvet, spottade en loska och sa att hon kunde klä på sig. Han lutade sig över henne, med munnen tätt mot hennes öra och väste: ”Din lilla äckliga hora. Ingen av oss vill ha dig, inte ens nu när vi hade chansen. För du är bara skit, en nobody, och kommer alltid att vara det. Fattar du det?” Det gick inte att svara, rösten var hopsnärjd som av ett snöre och munnen torr som sandpapper. ”Fattar du det?” Han skrek nu, med munnen fortfarande intill hennes öra. Hon ryckte till vid smärtan av det starka ljudet och lyckades pressa fram ett ljud. ”Jag hörde inte! Vad sa du?” Återigen skrek han i den chockade trumhinnan. Hennes kropp skälvde av kyla och skräck, och med sitt allra yttersta fick hon till slut fram det han ville höra. ”Ja, jag fattar. Jag är bara skit.” Hon satt åter hopkrupen, med uppböjda ben, knäna mot pannan. Blicken nedslagen, tårarna gjorde henne blind. ”Jag är en nobody.”
8
Under veckorna som följde kunde de som ville se nya foton för dagen. Uppsatta på olika ställen i skolan, olika poser men samma motiv. Hur hon helt naken fick blotta sin kropp. Hennes delade ben avslöjade det öppnade könet. Den okände fotografen hade skickligt lyckats undvika att avslöja de ansikten som hörde till de hårt greppande händerna. Hennes ansikte däremot syntes tydligt strax ovanför det dittills orörda könet. Den spretiga texten i svart tusch förkunnade kort och gott: HORA! Det gjordes inga åtgärder från skolans håll, eftersom det inte gick att bevisa vilka som var de skyldiga. Mickes far blev visserligen kontaktad, men efter att han vänligt men bestämt hävdat att hans son aldrig skulle göra något sådant fick det vara bra med det. Att Mickes far var en viktig ledamot i skolstyrelsen skulle möjligen kunnat ses som besvärande, om det nu inte var så att sonen var oskyldig. Efter terminsslutet flyttade hon och hennes ensamstående mor till grannkommunen. Men hon skulle inte glömma.
9
M
aryam Salah Hashi hade gått den oändligt långa transitgången från ankomsthallen till passkontrollen på Arlanda. Hon sträckte fram sitt dyra pass till polisen innanför glasrutan, samtidigt som hon mumlade de inlärda orden ”Asylum please.” Hon hörde hur polismannen drog en trött suck och såg sedan hur han slog ett nummer på sin telefon. Han sa något till Maryam och pekade bort mot människorna som stod bakom henne i kön, men hon förstod inte. Hon gjorde precis som människosmugglarna sagt och stod kvar och upprepade sitt: ”Asylym please.” Då vinkade polismannen med handen som för att förtydliga, men hon förstod inte heller den gesten. Medan kvinnan bakom henne i kön tycktes försöka förklara, klarade Maryam inte längre av att hejda tårarna från att bryta igenom. Tröttheten var överväldigande och hon var både hungrig och törstig. Under hela resan hade hon inte ätit något annat än det hon varit säker på var halal, och eftersom hon inte kunnat fråga någon så hade det bara blivit grönsaker och en fruktkaka. En plötslig yrsel kom över henne och allting runtomkring blev suddigt samtidigt som kroppen kändes alldeles kall. Långt borta kunde hon ana hur en man i uniform kom emot henne med snabba steg, men innan han hunnit fram vek sig hennes ben och hon sjönk ljudlöst avsvimmad ner till golvet. Hennes bristfälligt lindade khimar hade glidit upp och
10
huvudet blottades. Ett tydligt, ilsket rött ärr som slingrade sig från hennes högra öga upp mot de kala fläckarna på huvudet blottades. Människorna i kön mumlade oroligt medan poliserna lyfte upp flickan och bar in henne till det angränsande rummet. Sjukvårdspersonal tillkallades och de sedvanliga rutinerna startade. Rätt personer och instanser skulle tillkallas och snart var Maryam Salah Hashi, flicka, fjorton år och från Somalia, ytterligare ett registrerat fall med en egen akt hos migrationsverket. Mannen som satt på stolen mittemot Maryam berättade på hennes eget språk att han var tolk och hette Abukar Hassan Abdi. Han frågade om det var så att hon hette Maryam Salah Hashi och kom ifrån Somalia? Hon nickade sakta till svar. Flera andra människor befann sig i rummet, men det var en mörkhårig kvinna som ledde utfrågningen genom Abukar. Hon hade presenterat sig som Maria, ett namn Maryam kunde ta till sig. Det var nästan som hennes eget. Maria ville veta hur Maryam lyckats ta sig hela vägen till Sverige från Somalia. Vem hade hjälpt henne? Frågorna var många, och Maryam hade svårt att hålla koncentrationen på varje fråga. Hennes tankar vandrade mellan den fruktansvärda dagen och till flykten i den gamla lastbilen. Minnesbilder från hur familjen varit samlad till matstund på kvällen, blandades med dem när hennes far slogs blodig och släpades ut ur huset. Hur alla flickorna och mamma först våldtagits och hur männen sedan dödat hennes mamma. Hur bröderna förts bort. Också sådant hon helst inte ville berätta om, inte minnas överhuvudtaget, gjorde sitt bästa för att störa henne. Men hon var förberedd på att det skulle bli så här, det hade de sagt till henne från början. Hon hade gått igenom detta flera gånger, det var så många som behövde veta. Tulltjänstemännen, passpolisen och nu Migrationsverket. Sakta gav hon de främmande människorna sin historia, bit för bit. Hon valde noga bland det som hänt och försökte undvika
11
detaljer. Abukar ledde henne varsamt genom den svåra berättelsen, ställde frågor när han inte verkade vara säker på att han förstått. ”När pappa fortfarande inte erkände drog männen fram min lillasyster. Då skrek pappa att han skulle berätta allt de ville, men det var försent. Aisha, var bara sex år. De var fem män och hon dog.” När hon kommit fram till slutet i sin berättelse, var de främmande människorna tydligt berörda. Maria sa: ”Jag är så väldigt ledsen Maryam. Det är fruktansvärt, det finns inga ord … Betyder detta att du är helt ensam nu? För du vet inte alls var dina bröder finns, eller vad som hänt dem?” Abukar Hassan Abdi översatte med sin mjuka stämma, och lade åter sina händer över Maryams. ”Jag vet inte om jag är ensam. Mohamed var den som ordnade med människosmugglarna och fick mig därifrån. Han sålde vår gård och gav alla pengarna till dem som betalning. Kanske han lever, jag vet inte …” ”Du har varit otroligt stark som har orkat berätta allt för oss, Maryam. Makalöst stark. Vi ska hjälpa dig på alla sätt vi kan, och vi ska be våra kontakter söka efter dina bröder.” Maryam tillät sig att känna en glimt av hopp och fick fram ett litet leende. Maria skyndade sig att tillägga: ”Vi måste vara realistiska, det är inte många vi lyckas hitta. Men det händer då och då att våra utsända får napp.” Maryam nickade förstående. Hopp var en dyrbar vara, inte någonting man handskades ovarsamt med. Men det gav en stor tröst att bara få förnimma möjligheten. ”En sista fråga Maryam, om du ursäktar?” Maria såg frågande på henne och hon nickade. ”Varför blev det just Sverige? Vad visste du om vårt land?” ”Ingenting alls. Smugglarna sa att det var ett bra land, med vänliga människor. De hade bra kontakter här, som skulle hjälpa
12
dem med transporter, pass och andra papper som behövdes genom hela resan. Det var säkert därför.” Så lyfte hon blicken, och fäste den på Maria. När Maryam mötte Marias gråblå ögon, kände hon för en kort stund ett ögonblick av samförstånd. Några sekunders tystnad, innan Maryam viskade: ”Tack. Tack så mycket.”
13
N
..
ar Lena och Torsten Klingbergs dotter inte kommer hem efter en fest och senare hittas död, krackelerar deras liv fullständigt. Allt som Lena mödosamt och målmedvetet byggt upp under många år är ingenting värt längre och raseras bit för bit. Hon går från att vara en betydande stöttepelare i samhället, till att bli en hämndlysten människa som väljer att ta lagen i egna händer. Förövarna visar sig vara personer som hon gjort allt för att glömma, men inte lyckats. I jakten på dem trampar hon in på mycket farliga områden där maffian orsakar kaos i Europas flyktinghantering. Snart befinner sig Lena i ett nervkittlande mardrömstillstånd, när hon tar upp kampen för att rädda ensamkommande barn från trafficking. Slutligen står hon ansikte mot ansikte med sin verkliga, hittills dolda, fiende. En fiende som måste avsluta hennes liv.
www.vistoforlag.se ISBN 978-91-88769-32-9
9 789188 769329