9789170374715

Nawal El Saadawi

DEN STULNA ROMANEN Översättning: Marie Anell

•

Ordfront Stockholm 2010

inlaga den stulna romanene 3.indd 3

2010-01-25 13:47:19

Av Nawal El Saadawi har Ordfront tidigare utgivit: Och tiden står stilla vid Nilen (1987) Imamens fall (1988) Törst (1990) Livets källa (1994)

Nawal El Saadawi: Den stulna romanen Ordfront förlag, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se | forlaget@ordfront.se © 2008 Nawal El Saadawi och Tournesol Conseils, Editions Luc Pire, Bryssel Originalets titel: Zina al-riwaya al-masruqa Översättning: Marie Anell Omslagsform: Kerstin Hanson Författarfoto: San Cool Grafisk form: Göran Skarbrandt Tryck: Scandbook, Falun 2010 ISBN: 978-91-7037-491-3

inlaga den stulna romanene 3.indd 4

2010-01-25 13:47:19

Till alla barn, pojkar och flickor som föds på gatan utan far och mor utan skola, kyrka eller moské utan dokument med örnens sigill som lever där, växer upp och utvecklas stjärnor som skingrar mörkret fyller jorden med ljus och förändrar världen

inlaga den stulna romanene 3.indd 5

2010-01-25 13:47:19

inlaga den stulna romanene 3.indd 6

2010-01-25 13:47:19

kapitel 1

Bilden av henne lämnar inte mitt minne. Dragen är inetsade i hjärnan, i skallbenet, i det undermedvetnas djupaste valv. Den liknar min spegelbild när jag var en flicka på åtta år. Jag gick längs gatan bärande på min skolväska, rörde mig makligt i svarta lackskor med stadig bred klack som slog mot asfalten, regelbundet, säkert och stolt. För jag var dotter till den framstående ustaz* ­Zakariya al-Khartiti, vars bild syntes i morgontidningarna, inramad, intill hans dagliga kolumn med titeln ”Trohet mot löftet”.

Hon var nio år och hennes drag liknade mina, förutom ögonen. Två stora irisar spred ett blått sken gränsande till svart, mörkt som natthimlen. Mina ögon drogs ofrivilligt till dem. De tog mitt ansikte i besittning och trängde rakt in i mitt innerstas dolda kärna, som en knivsegg.

Hon verkade äldre än jag, som om hon kommit till världen hundra år före mig, som om hon saknade ålder, far och mor, hem och sovrum, som om hon inte hade någon heder och jungfrudom hon var rädd att mista. Hon ägde ingenting och hade inget att förlora, vare sig i denna världen eller i nästa.

Hon var en flicka som jag och alla andra flickor i skolan, men hennes gestalt var lång, slank och stram, som om den inte var av kött och blod. Den klöv luften som en lans när hon gick. Fötterna var nakna, utan skor, och hon gick över grus, småsten och snår utan att känna smärta, utan att en droppe blod sipprade från dem.

På svarta tavlan skrev jag mitt fullständiga namn med vit krita: Magiida Zakariya al-Khartiti. Min lärare tittade uppskattande på mig och sade till de andra flickorna att jag skulle bli en framstående författare som min far, att min bild skulle synas i tidning* Kursiverade ord förklaras i ordlistan på s. 267. | 7

inlaga den stulna romanene 3.indd 7

2010-01-25 13:47:19

ar, tidskrifter och på teve. Han sade att min farfar al-Khartiti pasha varit en av ledarna för självständighetskampen, att min anrika familj kunde spåra sina rötter till Saad Zaghloul och Orabi pasha och i förlängningen till det heliga Mecka, Quraish och Profeten, Guds sändebud.

Varje elev hade en känd far vars namn hon skrev intill sitt eget på tavlan. Alla var stolta över sina fäder eller farfäder, farbröder eller morbröder eller vilka andra berömda manliga familjemedlemmar som helst. Utom hon. Hon stod vid tavlan med huvudet högt. Läraren sade åt henne att skriva sitt namn. Med sina spetsiga, kraftfulla fingertoppar tog hon en bit vit krita och vände sig mot tavlan. Vi såg hennes smidiga muskulösa rygg med skoluniformen som hade lappar påsydda med svart tråd, och hennes fötter i klacklösa sandaler. Hon skrev sitt namn med stora haltande bokstäver, som vi barn gör.

Zina.

Läraren slog henne med bambukäppen bakifrån, över höften där uniformen var lappad med bomulls- eller gabardintyg.

– Skriv ditt fullständiga namn, som dina kamrater.

Hon tog kritan igen och skrev: Zina Bint Zinaat.

Så vände hon sig om för att titta på oss. De stora irisarna spred en svart eld.

– Skriv din fars och farfars namn, din åsna! röt läraren.

De svarta eldarna flammade upp och brann med ett blått sken.

Hon kastade kritbiten på golvet, trampade på den och gick sedan med huvudet högt tillbaka till sin bänk i bakersta raden.

Läraren, som lärde oss grunderna i modersmål och religion, sade att en flicka som bar sin mors namn var en oäkting. Han lärde oss singular och plural, plural av kalima blir kalimaat, tahiya blir tahiyaat och zina blir zinaat, ordet för äktenskapsbrott.

Vi började skriva hennes namn, Zina Bint Zinaat, på skoltoaletternas väggar. Men hon läste aldrig det vi skrev. Hon kom inte till skolan varje dag, som vi gjorde. Hon kom två gånger i veckan, på tisdagar och torsdagar, för att vara med på musiklektionerna 8 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 8

2010-01-25 13:47:19

med abla Miriam. Tills det en dag tillkännagavs att hon blivit avstängd från skolan. Därefter träffade jag henne inte längre, utom när jag stötte på henne på gatan av en slump.

Abla Miriam lärde oss spela piano. Hon tog Zina Bint Zinaats fingrar i sin hand och höll upp dem i klassrummet för att visa oss.

Abla Miriam var stolt över Zinas fingrar och sade att hon var skapad för musik, att hon var en begåvad flicka. Det fanns ingen annan i klassen som var lika begåvad. Tårar glimmade till i Zinas ögon men inte en enda droppe föll. Det var bara glansen i de svarta pupillerna som ökat så att vi tagit den för tårar, och våra förväntningar sveks när ögonen i stället lystes upp av ett leende som fick det bleka, magra ansiktet att stråla, gjorde den mörka, torra huden mjuk och rosig.

Jag tittade på Zinas långa, smala, kraftfulla fingrar medan hon spelade. De starka fingertopparna löpte över tangenterna med ljusets hastighet och hennes röst klingade i rummet när hon sjöng patriotiska sånger. Jämfört med hennes röst var min hes och skrovlig, dov och hämmad. Jämfört med hennes fingrar var mina korta, tjocka och klena, likadana som min mors, lena och långsamma. Min mor var Bodour Hanim, hustru till den framstående ustaz Zakariya al-Khartiti. Hon var själv en ansedd ustaza och hade en framskjuten ställning i litterära kretsar.

Bilden av Zina Bint Zinaat kom för mig på nätterna i drömmen.

Jag såg henne sitta på den lilla pianopallen och spela, utan att titta på sina fingrar. Hennes blick var fäst vid noterna medan hon vände blad efter blad. Hon lärde sig melodier och texter utantill, som om det var hon själv som skrivit dem, och fingrarna tycktes röra sig av sig själva, bortom hennes vilja. Jag förstod inte betydelsen av ordet äktenskapsbrott som läraren uttalat med yttersta tungspetsen, som om han spottade ut det mellan läpparna, men jag föreställde mig att den musikaliska gåvan på något sätt var kopplad till äktenskapsbrott. Hur kunde det annars vara möjligt för en oäkting att överglänsa alla oss andra när det gällde musik?

Innerst inne avundades jag henne när jag såg henne gå längs | 9

inlaga den stulna romanene 3.indd 9

2010-01-25 13:47:19

gatan med den långa, slanka kroppen. Hon rörde ledigt armar och ben, dansade och sjöng fritt därute med gatans barn, utan rädsla att komma hem för sent eftersom hon inte hade något hem att gå till, ingen mor som tjatade och ingen far som gav henne en örfil om hon var försenad.

På kvällarna innan jag somnade brukade jag höra min far och mor gräla. Jag var femton år och gick på gymnasiet. Jag erinrade mig lärarens ord när han sade att jag skulle bli en berömd författare som min far, den framstående ustaz Zakariya al-Khartiti.

Jag såg den välkända bilden av far i tidningen där han log ett strålande leende. Denna strålglans såg jag aldrig hemma. Far teg mestadels. Så snart han kom från sitt kontor på tidningen gick han in på sitt kontor här hemma. Det var ett stort rum där bokhyllor täckte alla väggarna. Det ornamenterade skrivbordet i ebenholts, som stod invid ett fönster ut mot Nilen, var täckt av tidningar och tidskrifter. Ovanför hängde ett fotografi i guldram av honom när han lutade sig fram och mottog Stora förtjänstmedaljen av presidenten under Konst- och litteraturmässan.

Min far varnade mig för att gå ut på gatan. Han brukade säga att flickor av fin familj inte lekte med gatubarn, att där fanns farliga våldtäktsmän. Tidningarna skrev om sådana händelser varje dag. Brottsligheten ökade med fattigdomen och arbetslösheten.

Unga män som gått ut universitetet fick inga jobb och hade inget hopp om att kunna försörja sig, än mindre att gifta sig. De blev frustrerade och våldförde sig på flickor som rörde sig på gatorna. Ändå lockade gatan mig. Väggarna inomhus var målade i glada rosa färger men atmosfären var tung, mättad med en genomskinlig rök som ögat inte kunde se och näsan inte känna doften av. Men jag kände den tränga in i min kropp, mjuk och full av fientlighet, tystnad, depression och hemlig sorg.

Husets fönster var alltid stängda med dubbla glas och fördragna gardiner för att hindra sanden och de många ljuden från gatan att ta sig in – som det skräniga ljudet från högtalarna på moskéernas minareter, dunkandet av trummor och dans från bröl10 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 10

2010-01-25 13:47:19

lopsfester, kabaréer och kasinon, och brandkårens och polisens sirener.

Som barn brukade jag fråga mor varför hon gift sig med far. ”Av kärlek, Magiida”, svarade hon. Då visste jag inte vad kärlek mellan man och kvinna innebar. Jag tittade på mors ansikte när hon såg på far och på fars när han såg på mor och försökte upptäcka en kärleksfull blick i någons ansikte. Men utan framgång, helt utan framgång. Jag såg aldrig en kärleksfull blick i vårt hem, men inte förrän jag växt upp insåg jag saker jag inte tidigare förstått.

Far var tystlåten och om han någon gång talade handlade det om hans dagliga krönika i tidningen eller om chefredaktören, en minister eller landets president. Han kunde också ta upp demonstrationerna mot kriget utomlands, den irakiska regimens fall eller fattigdomsproblemen i Egypten, Sudan och Etiopien.

Mor var en aktad ustaza som far, kanske till och med mer ansedd. Hon var chef över avdelningen för litteraturkritik på universitetet, hade tagit sin doktorsgrad med högsta betyg och fått Stora förtjänstmedaljen före far. Fotografiet där hon böjde sig fram och tog emot priset av presidenten under Konst- och litteraturmässan hängde i en guldram på väggen i hennes arbetsrum.

När jag nått femton års ålder började jag inse att det fanns något dolt i relationen mellan far och mor. På kvällarna hörde jag dem gräla, först sakta med låga viskande röster som gradvis växte i styrka. Så började orden åtföljas av saker som föll i golvet eller örfilar och sparkar. Ju häftigare striden blev, desto hårdare blev hjärtslagen i mitt bröst. Jag kröp ihop under täcket och höll tillbaka mina djupa andetag, rädd att far och mor annars skulle höra mig och upptäcka att jag var vaken och inte sov. Denna tunga börda bar jag i mitt hjärta år efter år i tjugofyra år. En väl dold hemlighet som ingen kände till och som jag inte kunde avslöja för någon levande varelse, som om det vore ett svek att avslöja den. Inför andra människor uppträdde mina föräldrar som om allt var perfekt. De berättade i tidningar och radio om sitt lyckliga äkten| 11

inlaga den stulna romanene 3.indd 11

2010-01-25 13:47:19

skap, sitt unika förhållande som byggde på kärlek och intellektuell gemenskap.

Jag dolde sanningen i mitt inre som en elakartad tumör som växte mot min vilja och pressade samman cellerna i min själ och mitt intellekt. Jag tog min tillflykt till en känd psykiatriker som varit fars klasskamrat. Jag föreställde mig att han skulle kunna bota min depression, men han var precis som mor och far, han hade två oförenliga ansikten. Han skrev böcker om hjärnans celler och förhållandet mellan neurologi, psyke och intellekt men led själv av schizofreni och depressioner. Han behandlade mig ömsom med tabletter, ömsom med annat.

Jag tog examen vid litteraturinstitutionen med godkänt betyg.

Jag tyckte varken om litteratur eller att skriva utan föredrog matematik och siffror. Jag saknade det man kallar litterär fantasi, kanske som en hämnd på far och mor och läraren som förutspått att jag skulle bli en framstående författare. Under hela min barndom hatade jag den läraren och ville motbevisa hans profetia. Jag älskade musik, sång och dans, men mina fingrar var korta och tjocka, inte lämpade för att spela något instrument. De liknade min mors fingrar. Hela min kropp var kort och tjock som mors. Även far var kort men han var mager. Han var medlem i en klubb och spelade golf. Jag kände igen honom på långt håll när han var ute, klen med litet trekantigt huvud. Han hade en spetsig haka under de fylliga läpparna, överläppen var ännu fylligare än den undre. Han sköt fram läpparna när han var försjunken i tankar eller då han såg min mor bakifrån när hon gick.

I drömmen, när sömnen förde mig bort, kom bilden av Zina Bint Zinaat för mig. Den lämnade mig aldrig under barndomen.

Jag ville vara som hon, även om de skulle kalla mig oäkting.

•

12 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 12

2010-01-25 13:47:19

kapitel 2

De kallade henne Batta, den lilla ankan. Hon hade skor med stilettklack och tog sig mödosamt genom universitetets korridorer tills hon kom till sitt rymliga arbetsrum, intill dekanus kontor. Hon blev lite andfådd när hon gick och den korta, tjocka kroppen svajade lätt på de höga klackarna. En kort, fyllig hals bar upp det fyrkantiga huvudet som var omgivet av kortklippt, något tunt, svart hår där några vita hårstrån smugit sig in och snabbt dolts med hårfärg i perfekt ton. Hon var klädd i blå dräkt med vit krage, liknande den krage flickor bär innan de gifter sig, innan de förlorar sin oskuld.

Hon var i medelåldern men hade inte nått det man brukar kalla övergångsåldern. Hon var nio år yngre än maken Zakariya alKhartiti men han såg ut att vara ett eller två år yngre än hon, kanske för att han var man och inte kvinna. En kvinnas kropp bryts ned fortare än en mans. I en mans kropp finns inget som visar om han är oskuld, han börjar inte menstruera i tonåren för att sedan hamna i klimakteriet innan han blir gammal. En man blir inte gravid och genomgår inga förlossningar. Han har heller inte ansvaret för hushåll, barn och familjens goda rykte. Inget frestar på en mans kropp utom att göra av med pengar och ha sex med glädjeflickor på bordellerna.

Bodour hade vaktat sitt rykte sedan barndomen. Faderns, general Ahmad al-Damhiiris, och hela den anrika familjens ära vilade på hennes axlar. Fadern var officer i armén när revolutionen bröt ut men var inte bland de främsta upprorsledarna. Han hade dock blods- och släktband till en av dem och erhöll på så sätt en tjänst som generaldirektör eller överintendent för Centret för ny kultur. I sin ungdom hade han läst romaner om platonsk kärlek och när han såg sig i spegeln tyckte han sig likna den manlige hu| 13

inlaga den stulna romanene 3.indd 13

2010-01-25 13:47:19

vudpersonen i berättelsen om Romeo och Julia. Han hade skrivit en kärleksdikt till grannflickan och drömde om att bli en stor poet eller ansedd författare. Något av dessa drömmar överförde han till sin dotter Bodour när hon var liten. Hon lånade böcker från faderns bibliotek. Med klappande hjärta låg hon i sängen och läste innan hon somnade. På natten kom hennes sagoprins till henne i drömmen och älskade med henne tills hon nådde klimax. Den sovande kroppen darrade av syndfull njutning under täcket och hon vaknade på morgonen med rosiga kinder och svullna ögon.

Hon gick till badrummet och tvättade sig med tvål och ljummet vatten för att rena kroppen från smuts. Men hennes hjärta förblev tungt av synd.

Sex månader innan revolutionen bröt ut härjade den stora branden i Kairo. Bodour Ahmad al-Damhiiri hade just tagit sin licentiatexamen i litteratur och litteraturkritik. En rysning av vällust gick genom hennes kropp när hon hörde ordet licentiat, en vällust som liknade den sexuella. Den fyllde hela hennes varelse.

Kropp, själ och intellekt smälte samman i en enda ohämmad njutning. Den korta, tjocka kroppen darrade på de eleganta klackarna. Hon hade velat hoppa högt, dansa, sjunga, flyga fritt om det inte varit för jordens dragningskraft. Jorden drog henne till sig med en kraft som översteg hennes egen, band fötterna till marken och kvävde hennes röst. Fadern såg tårar i hennes ögon och trodde det var glädjetårar över licentiatdiplomet. Men han visste inget om sin dotter.

Innerst inne kände Bodour sorg, särskilt i lyckliga ögonblick.

Kanske berodde det på den korta, satta kroppen, de smala ögonen utan lyster, det kringrända intellektet, trots licentiatexamen, eller hennes hämmade själ som var instängd i litteraturens fängelse.

Bara i sömnen lyckades hon bryta sina bojor. När kropp, själ och intellekt sov, liksom modern, fadern och alla andra, när Gud slutit det vakande öga som aldrig sov och när allt var försänkt i mörker vaknade en hemlig cell djupt begravd i hennes inre och kände doften av kärlek och den syndfulla sexuella njutningen.

14 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 14

2010-01-25 13:47:19

Branden i Kairo hade föregåtts av en stor demonstration. Fadern hade fört vidare sin kärlek till fosterlandet till dottern Bodour. Han hade läst samma svulstiga, patriotiska dikter för henne som han gjort för sina kolleger i armén. Han hyllade idén om att offra livet för fosterlandet, på villkor att det inte var hans eget eller hans älskade dotters. Han var fast övertygad i sin kärlek till fosterlandet. Han var också fast övertygad om att hans dotter Bodour verkligen var hans och inte någon annan mans, övertygad i tron på Guds, änglarnas, domedagens och Satans existens.

Allt detta förde han vidare till dottern Bodour när hon var barn.

I skolan sjöng hon patriotiska sånger tillsammans med de andra flickorna. Vid sju års ålder började hon be fem gånger om dagen, fasta under ramadan och driva bort sagoprinsen ur sina nattliga drömmar och ur dagdrömmarna.

Bodour lyckades ta kontroll över sitt undermedvetna som vaknade när hon sov. Hon tvingade det att också sova. I sin kärlek till Gud och fosterlandet överglänste hon till och med sin far och blev en av mönsterflickorna, de som lät sina hjärtan uppslukas av tron på Gud och fäderneslandet, lät kärleken strömma i hela blodomloppet, från hjässan till fotsulorna.

Men tröttheten besegrade henne, knöt henne till sig som jordens dragningskraft och kroppen föll i sömnens trans. Förutom hennes vänstra fotsula, mjuk och len som moderns. Den förblev i vaket tillstånd medan resten av hennes varelse sov. I sömnen kände Bodour hur något smekte den vänstra fotsulan. Med höger fot sparkade hon till det, fortfarande sovande. Hon antog att det var Satans finger som utnyttjade hennes omedvetna tillstånd och kittlade foten för att utmana Guds vilja och uppmuntra till synd.

På morgonen vaknade hon och kom åter till medvetande. Hon frågade sig varför Satan, den onde, alltid stod till vänster om de troende när de bad och försökte vända dem bort från Gud. Hon funderade också över hur det kom sig att de otrogna kommunisterna tillhörde vänsterns sida.

Den hemliga njutningen spreds från vänster fotsula till benet, | 15

inlaga den stulna romanene 3.indd 15

2010-01-25 13:47:19

upp över låret till magen och bålen, de små knoppande, lätt kupade brösten – det gjorde mycket ont när Satans finger klämde på dem. Som liten hade hon trott att Satan, den onde, var ande utan kropp på samma sätt som Gud var ande utan kropp. Först när hon blev äldre insåg hon att Satan hade fingrar, kanske till och med en hel kropp med alla organ, däribland det syndfulla som han utmanade Guds vilja med.

Bodour var elva år när hon för första gången såg Satans ansikte. Som liten hade hon varit rädd för att öppna ögonen medan hon sov. Men när hon blev något äldre greps hon av en instinktiv, allt häftigare nyfikenhet och vilja att lära känna Satans drag, hans näsa, huvud, panna, öron och mun. Kanske hade hon känt Satans andedräkt i nacken när hon låg på mage. Men hon hade aldrig tidigare haft mod att öppna ögonen för att titta på honom.

Hon blev förvånad när hon vid elva års ålder upptäckte att Satan hade mustasch och skägg som de gamla. Han såg nästan ut som hennes farfar och morfar eller den gamle mannen i grannhuset, eller som de gamla i filmen ”Ålderdomens passion” som hon sett på bio året dessförinnan.

Likväl besegrade sömnen henne och han kittlade fotsulan med sitt finger. Hon dolde hemligheten för sin mor och far och blev på så sätt Satans medbrottsling i synden. Hon låtsades sova för att han skulle fortsätta med sin lek, gömde huvudet under kudden, höll andan och spelade död. Hennes död uppmuntrade honom att fortsätta, att gå vidare till hålrummet som var begravt djupast inne i hennes kropp. En njutning utan synd sköljde över henne, eftersom hon var död när den nådde henne.

En natt var Satan borta och kom inte tillbaka. Bodour föreställde sig först att Gud straffat honom med döden. Sedan fick hon höra av sina föräldrar att han rest till London för att operera sin prostata. Ordet prostata klingade främmande i hennes öron eftersom det var av feminint genus. Hon förstod inte hur det kunde finnas en prostata i Satans kropp och varför Gud hade skapat ett feminint organ i en mans kropp. Satan kom aldrig tillbaka från 16 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 16

2010-01-25 13:47:19

London. Kanske dog han där. Bodour drev bort honom från sina drömmar, både de nattliga och dagdrömmarna. När tre år gått och hon blivit fjorton hade Satan försvunnit helt från hennes minne, förutom att han levde kvar i hennes vänstra fotsula. Han kittlade henne tills hon somnade och berättade historien om Hassan den gode och jätten. På morgonen gjorde hon sin rituella tvagning och bad mellan Guds händer. Djävulen stod inte längre vid hennes vänstra sida. Hon hade blivit en mogen, dygdig kvinna, renad från synd.

Efter en tid kom dagen för den stora demonstrationen. Då hade Bodour tagit sin licentiatexamen och var en mönsterflicka i vars kropp, själ och intellekt kärleken till Gud och fosterlandet smälte samman. Men hennes hjärta var tyngt av en börda, Satans finger hade lämnat spår i kroppen som liknade kärlek, vilket innebar att Gud, fosterlandet och Satan, alla tre, fick dela ett gemensamt utrymme i hennes hjärta.

På dagen för den stora demonstrationen befann sig Bodour ute bland tusentals andra; kvinnor, män, barn och ungdomar från gränder, prång och breda gator, från Bulaq, Imbaba och Bab alShairiya, från Zamalek, Garden City, Maadi och Helwan. Arbetare, tjänstemän, bönder, skolbarn och universitetsstudenter marscherade i takt – nakna, såriga fötter bredvid välputsade skor i äkta skinn, tofflor och sandaler.

Bodour gick lugnt mitt ibland dem med bestämda steg i skor av läder. Hennes styrka kom från styrkan hos de tusentals, miljontals, som skanderade med en mun: ”Ner med kungen!” ”Leve det fria Egypten!”

Ordet fria fastnade dock som en klump i halsen på Bodour. Hon rörde sig men kroppen satt fast i bojor. Hon skakade armar och ben för att slita sönder bojorna, men förgäves. Hennes rop blev till skrik, undertryckta skrik som dränktes i massans, liksom hennes tårar dränktes i svett. Underkläderna klibbade mot kroppen under den blå tröjan. Bredvid henne gick Nesiim med sin långa | 17

inlaga den stulna romanene 3.indd 17

2010-01-25 13:47:19

smärta kropp. Han rörde sig med säkra kraftfulla steg. Den blå blicken var riktad framåt. Inte en enda gång tittade han åt hennes håll medan hon hela tiden iakttog honom ur ögonvrån. I profil såg hon hur han höll huvudet högt med sammanpressade läppar. Han bar en grov stålgrå ulltröja, sliten vid armbågarna. Hans vita skjortkrage var ostruken och de uttjänta skorna täckta av damm och försedda med klackjärn i form av en hästsko. Håret, som hon drömde om att trycka sitt mjuka ansikte mot, var tjockt och lockigt.

Bodour drogs till den sortens män, starka och virila, som varken var rädda för att dö för sin Gud eller för sitt land. Inte sådana som hennes kusin Ahmad som var rädd för kackerlackor, möss och grodor som hoppade i trädgården, och vars händer var lika mjuka och klena som hennes. Han var liten till växten som sin far och farbror, general Ahmad al-Damhiiri. Av dem hade han ärvt sitt fyrkantiga huvud, den fyrkantiga hakan och de smala läpparna. Överläppen var ännu tunnare än underläppen. När han försjönk i tankar sköt han fram läpparna, en min han ärvt från sin far och från sin farfar schejk al-Damhiiri, som var föreståndare eller biträdande föreståndare vid den ärevördiga al-Azharmoskén.

Bodour hade träffat Nesiim under sitt första år på universitetet. När deras ögon möttes hade något rörts inuti henne, något hemligt begravt i det inre. Han var inte en av kollegorna på litteraturinstitutionen. Han kom till universitetet bara de dagar då det var demonstrationer. När hon på långt håll såg honom komma började hjärtat dunka hårt i bröstet. Den korta tjocka kroppen svajade på de smala klackarna och hon vacklade lite när hon gick. Hon greppade tag om handväskans rem där den hängde över axeln, som för att återvinna balansen. Men han gick förbi henne utan att titta på henne, utan att le mot henne som kamraterna brukade göra. Han gjorde bara en liten rörelse med huvudet till hälsning och fortsatte sin väg framåt utan att vända sig om. Hon vände sig om för att betrakta hans rygg, rak och muskulös. Hans 18 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 18

2010-01-25 13:47:19

kropp saknade överflödigt hull. Armarna följde benens rörelser när han gick och hans långa kraftfulla kropp klöv luften som en lans.

Under två års tid såg hon honom i sina drömmar. Under det tredje började relationen mellan dem. Det var hon som tog initiativet när hon fick syn på honom på en sammankomst och platsen bredvid honom var ledig. Hon log mot honom och satte sig.

– God morgon, Nesiim, sade hon.

De träffades flera gånger på universitetet eller i Ormanparken som låg intill. De satt och pratade på någon parkbänk och bytte revolutionära böcker. Bodour kände en stark dragning till revolutionen. Hon ville göra uppror mot allt i sitt liv, fadern och modern, morbrodern och farbrodern och kanske till och med mot Gud och Satan. Sedan sju års ålder hade hon fruktat Gud så djupt att det gränsade till hat, men hon vågade inte erkänna för sig själv vad som rörde sig i hennes tankar och vad som försiggick i hennes drömmar. Som liten hade hon begått många synder i sömnen.

När Nesiim gick intill henne i demonstrationståget sneglade hon på honom ur ögonvrån. Hans drag var som huggna i sten, kärva, kantiga och skarpa. Näsan klöv luften som en svärdsegg och den långa, smärta kroppen såg ut att vara gjord av något annat än kött och blod. Han rörde den ledigt när han gick, som om den saknade tyngd.

Sedan Satans finger smekt henne hade Bodour velat göra sig av med tyngden i kroppen, den ohanterliga börda hon bar varje dag, det överflöd som fanns på armar, bål, mage, ben och fotsulor. På kvällarna drömde hon om en yttre kraft som kunde befria henne från bördan, två starka armar som skulle sträckas ut från himlen och smula sönder kroppen, pressa ihop den tills överflödet försvann.

Demonstrationen avslutades och massan upplöstes, men hon fortsatte att gå vid hans sida. Hon ville gå vid hans sida resten av livet, ville att han skulle ta henne i famnen och behålla henne där intill döden. Hon var tyst, liksom han, men de fortsatte att gå sida | 19

inlaga den stulna romanene 3.indd 19

2010-01-25 13:47:19

vid sida, gata upp och gata ned, tills Nesiim stannade framför källardörren till en hög byggnad. Han stod tyst med lätt nedböjt huvud, försjunken i tankar. Så höjde han blicken och såg på henne.

De blå irisarna fick ögonen att glimma som av tillbakahållna tårar. Han talade osammanhängande och rösten var en aning hes.

– Bodour, jag vet inte hur jag ska säga det här … Men jag känner, jag känner som du. Jag känner dina starka känslor för mig och jag har samma känslor för dig. Men jag kommer från en annan samhällsklass, Bodour. Jag bor i det här källarrummet …

Det här var för länge sedan, när Bodour var i tjugoårsåldern och drömde om kärlek och revolution. Hon hade en licentiatexamen från litteraturinstitutionen men hon tyckte varken om litteratur eller litteraturkritik. Hon älskade Nesiim och ville ha honom. Hon drömde om honom och skulle inte kunna leva långt borta ifrån honom. Hon föredrog att leva med honom i ett källarrum framför att bo med föräldrarna i en stor villa i Garden City.

Bodour mindes inte vad hon sade till honom där de stod framför källardörren. Sade hon att hon älskade honom? Kanske sade hon det utan att rösten gick att uppfatta, kanske kom den ut som varm luft ur hennes bröst utan att höras.

Hon stod tvekande kvar, stödde sig med ena handen mot den spruckna trädörren. Med den andra drog hon i väskremmen som hängde över axeln, som för att hålla balansen, som om hon kämpade mot jordens dragningskraft som sög hennes kropp till sig och gjorde henne rädd att falla.

Också han stod stilla och tvekade utan att röra sig. Inte ens luften mellan dem rörde sig. Inget rörde sig utom hennes andetag.

Han andades inte utan stod orörlig som en staty.

Hon mindes inte hur länge de stod så utanför den stängda dörren. Han sträckte inte ut handen efter nyckeln för att låsa upp.

Nyckeln låg i hans ficka men han rörde inte armen. Ingen del av honom rörde sig.

Vad väntade han sig? Att hon skulle vända om och gå tillbaka hem? Att hon skulle höja handen, ge honom en örfil och sedan gå?

20 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 20

2010-01-25 13:47:19

I hennes ögon syntes något som liknade tillbakahållna tårar, tårar som inte föll och inte försvann, en blick dold av tårar. Blicken hos en flicka som känner sig förödmjukad, som bjudit ut sig åt en man och blivit avvisad, som sträckt ut handen för att söka undsättning men som inte ser någon hand sträckas ut tillbaka.

Han tog fram nyckeln ur fickan och öppnade dörren. Hon följde efter honom in som en sömngångare. Hon lutade ryggen mot väggen, tryckte sig mot den för att få den att dela med sig av sin stadga. Väggens kyla strömmade in i hennes heta kropp och hon började darra. En skälvning drog genom hennes varelse och hon skakade av köld och av en dunkel fruktan.

Han tog hennes lilla lena hand i sin stora och hon föll i hans armar som en mogen frukt, en frukt så mogen att den faller från trädet av sig själv av jordens dragningskraft, som Newtons äpple.

Bodour hade läst lite fysik, läst om Newtons upptäckter och Einsteins. Hon kände till relativitetsteorin och Marx teorier. Nesiim studerade naturvetenskap och filosofi och hon litteratur och litteraturkritik, så de bytte böcker med varandra. Nesiim trodde inte på berättelsen om Adam och inte på äpplet som Eva förledde honom med, men Bodour trodde fortfarande på det fadern, modern och lärarna i skolan trodde på.

På kakelgolvet i rummet låg en madrass täckt av böcker, papper och flygblad. På väggarna fanns hyllor med böcker, tidningar och pärmar. I ett hörn stod en bambustol där en ren, vit skjorta hängde. Det kvadratiska fönstret, innanför järngaller, vette ut mot gatan i höjd med vägbanan.

Snart upplöstes rummet och allt som fanns i det. Tid och rum upplöstes när han tryckte henne mot sitt bröst och kysste hennes hår och ögon. Den dröm hon drömt varje kväll kom tillbaka till henne. Kanske var njutningen i drömmen större än den verkliga.

I hennes drömmar var Nesiim djärvare, tog henne häftigare i besittning och hans kropp var hårdare, som en lans som klöv tillvaron och fortsatte ända till slutet.

Men kanske är verkligheten alltid mindre vacker än fantasin. | 21

inlaga den stulna romanene 3.indd 21

2010-01-25 13:47:19

När Bodour vaknade till såg hon kakelgolvet och fönstret som var täckt av järngaller. Intill henne låg Nesiim försänkt i sömn. Ljudet av hans andetag trängde in i hennes öron och påminde om faderns snarkningar. Adamsäpplet syntes tydligt precis som faderns.

Musklerna var avslappnade, uppgivet avspända, motståndslösa så som hennes och moderns.

Hon klädde sig snabbt, hängde väskan över axeln och gick på tå mot dörren. Men han ropade på henne inifrån rummet.

– Bodour?

Hon vände sig om och såg honom komma gående mot sig med den långa, kraftfulla kroppen. Den hade återtagit sin reslighet och fasthet. Irisarna spred ett blått sken gränsande till svart, eller svart gränsande till blått, som när man tittar mot havets botten eller mot himlavalvet på natten.

Det var ännu inte gryning. Hon ville kasta sig i hans famn och gråta. Djupt inom sig bar hon en sorg sedan barndomen, en sorg vars ursprung hon inte kände till. I hans armar förvandlades sorgen till glädje som fick hennes varelse att darra, som löste kroppen från den djupt begravda smärtan. I hennes huvud fanns dock en nålformad cell som påminde henne om fadern, farfadern och familjens heder liksom om Gud, Satan och helvetets glödande eld efter döden.

– Bodour?

– Ja, Nesiim?

– Vad tycker du? Ska vi gå till äktenskapsregistreraren när det blir morgon?

– Herre gud!

Hennes bröst höjdes och sänktes i takt med hjärtats dunkande.

Ordet äktenskapsregistrerare lät främmande och skrämmande i hennes öron, skevt, utan koppling till kärlek. Kunde de verkligen gifta sig när morgonen kom? Medan hennes far låg i sängen, drack te och läste tidningen, sträckte på sig och gäspade avslappnat, tryggt förvissad om att hans oskuldsfulla, dygdiga dotter låg i sin säng eller gjorde sig redo att gå till badrummet och klä sig för att gå till universitetet?

22 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 22

2010-01-25 13:47:19

– Är det nödvändigt med en äktenskapsregistrerare?

– Självklart, Bodour. Man kan inte gifta sig utan äktenskaps­ registrerare … Och dessutom …

Han avslutade inte meningen utan pressade ihop läpparna och tittade på henne som en far ser på sin dotter. Hon var inte mer än två år yngre än han men det var som om hundra år skilde dem åt.

Hon hade aldrig upplevt fattigdom eller hunger, aldrig tvingats sova på trottoaren. Hon hade inte som barn arbetat på en verkstad och blivit sparkad mellan benen av verkstadschefen med klacken på skon, aldrig tagit emot slag och sparkar på polisstationen, inte sett sin mor dö av sorg eller spotta blod med varje andetag. Hennes far hade inte blivit dränkt i en fängelsecell.

– Jag är äldre än du, Bodour, och jag har upplevt livets grymhet.

Du är en känslig varelse och jag blir orolig för dig om …

Han avbröt sig vid ordet om. Han hade velat säga ”om du bär vårt barn utan att vara gift. Kanske slår din far, general Ahmad al-Damhiiri, ihjäl dig.” I stället lystes hans ansikte upp av ett strålande leende och ljuset i hans ögon växte. Han kramade om henne och viskade i hennes öra: – … om vi får ett barn som är lika vackert som du, Bodour.

Hon slöt ögonen, tryckte sig mot hans bröst och drömde sig bort. Tänk om hon skulle få en flicka eller pojke som liknade Nesiim, med samma långa, smärta figur, med hans ögon som strålade av ljus, hans livfulla upproriska ande, hans djärvhet och beslutsamhet.

Hon väcktes av ljudet av polissirener. Det var ännu inte gryning. Polisens piketbilar patrullerade gatorna. Med gevärskolvarna bankade de på människors dörrar. Ljus från starka strålkastare föll på magra, bleka ansikten som tillhörde fattiga arbetare och studenter som pekats ut av uppgiftslämnare på fabriker, skolor och universitet, och vars fotografier nu fanns registrerade hos inrikesministeriet.

Bodour visste inte hur hon hamnade i säkerhet i sin säng. Hon blundade under täcket och kroppen omgavs av värme. De senas| 23

inlaga den stulna romanene 3.indd 23

2010-01-25 13:47:19

te händelserna strömmade genom hennes medvetande medan hon sov. Den stora demonstrationen började och hon gick i den i drömmen. Två brinnande pupiller blev gnistrande stjärnor på den mörka himlen. Hon stack in handen under täcket och kände på sin kropp. I hennes djupaste inre förkroppsligades drömmen, fantasin förvandlades till en verklighet som hon kunde känna med handen. Hans röst susade i hennes öra som vågor … ”Om vi får en pojke kallar vi honom Zine efter min far.” Och Bodour viskade i hans öra … ”Om vi får en flicka kallar vi henne Zina efter min farmor Zina.”

I drömmen såg hon farmoderns spöke komma in i sovrummet.

Bodour var åtta år gammal. Det var innan farmodern, som hon kallade nana Zizi, dött. Farmodern, som var lång och slank och hade glittrande ögon, satte sig jämte Bodour i sängen och berättade sin sorgliga historia. Nana Zizi hade velat bli Österns stjärna. Hon dansade, sjöng och skrev poesi. Men när hon var fjorton år gammal tog hennes far henne ur skolan och klädde henne i en vit brudklänning. Hon hörde trummor och flöjt innan hon fann sig sittande instängd i ett sovrum tillsammans med en främmande man, kort med plufsigt ansikte, krökt rygg och med en stor, svart mustasch ovanför överläppen.

Medan Bodour låg i sin varma säng och drömde om sin farmor Zizi stannade en polispiket utanför en sprucken trädörr som ledde till ett källarrum under en hög byggnad. Fem beväpnade polismän omringade honom. Det starka ljuset från en strålkastare föll på hans ansikte där två stora pupiller spred blåsvart ilska. Den långa, smärta kroppen stod rak som en lans. Han höll huvudet högt och den kraftiga nacken gav inte vika och krökte sig inte. En av poliserna slog honom i huvudet med gevärskolven medan en annan slog honom över tinningen. Men han förblev upprätt där han stod, utan att röra sig, utan att en enda muskel i ansiktet ryckte, utan att ens blinka.

Vreden tog överhanden hos en av poliserna som spottade honom i ansiktet innan han riktade ett hårt slag mot underlivet, cen24 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 24

2010-01-25 13:47:19

trum för smärta och njutning, djupt in i det innersta, där fröet till liv och kärlek finns.

När de förde honom till polispiketen rann blod ur hans näsa och mun. Det sköljde över den vita undertröjan som lämnade en del av det svarthåriga bröstet synligt och färgade det rött, bit för bit. Den röda färgen nådde de vita byxorna av egyptisk bomull. I hans näsa blandades doften av bomull med lukten av blod och jord, svart, bördig jord på vilken gröna träd med vita blommor växte. Han var åtta år gammal och sjöng med barnen i byn medan de sprang mellan de gröna fälten som var upplysta av ett vitt ljus: Du har blommat, Nilens bomull Vilken skönhet, vilken prakt Nilens döttrar, skynda nu att skörda Ingenstans har Nilens bomull någon like Bomull, Gud ske pris Inne i polispiketen, där han satt med fastkedjade händer, kom bilden av hans farmor Zakia för honom, högrest och stolt med stora, spruckna händer. I ena handen höll hon en yxa och de stora ögonen var uppspärrade av all världens vrede. En dag lät hon yxan falla i huvudet på byäldsten innan hon kastade iväg den och lade sig ned för den eviga vilan.

•

| 25

inlaga den stulna romanene 3.indd 25

2010-01-25 13:47:19

kapitel 3

Kontakten mellan författaren Magiida och Zina Bint Zinaat bröts aldrig. Under hela barndomen hade något fått dem att dras till varandra, trots skillnaderna. Magiida hade fått en egen kolumn i tidskriften Uppvaknandet som fadern och modern hjälpte henne att skriva. Innerst inne hatade Magiida språk och skrivande. Men det var ett arv från föräldrarna på samma sätt som den korta kroppen och den stora villan i Garden City med den glimmande mässingsskylten på ytterdörren, där faderns och farfaderns namn fanns ingraverat, Villa Khartiti. Ordet khartiti satt klistrat vid hennes förnamn och kropp som ett vanskapt organ.

En vidsträckt trädgård full av träd, rosor och andra blommor omgav det stora röda tegelhuset. Ett järnstaket sträckte sig runt trädgården och på det klättrade jasminbuskar och bougainvillea med sina blommor, gula, vita och röda som gasellens blod.

Utifrån verkade platsen vacker och sorglös, men därinne hade fulheten slagit sig ned i hörnen och hatet låg dolt under silkesdukarna broderade i livfulla färger.

Magiida åkte hemifrån till skolan i en stor svart bil, som en svart man, kallad chauffören på franskt manér, körde. Innan hon gick och lade sig tog dada henne till badrummet, tvättade henne med ljummet vatten och parfymerad tvål, torkade henne med en stor vit handduk, bar henne till sängen och berättade sagan om Askungen och prinsen tills hon föll i sömn. I sina drömmar såg Magiida sig själv sväva som en fågel över himlen, utan sin fylliga, tunga kropp. Armarna rörde sig snabbt och med väldig kraft genom luften, slog och flaxade likt stora vingar som reflekterade solens och månens änglalikt vita ljus. Hennes fingrar var inte längre korta, tjocka och slappa. De hade blivit som Zina Bint Zinaats fingrar, långa, smala och kraftfulla, och de rörde sig över piano26 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 26

2010-01-25 13:47:19

tangenterna med ljusets hastighet. På musiklektionen tog abla Miriam tag i dem och höll upp dem för att visa de andra flickorna.

Hon sade med hög röst som nådde alla, däribland föräldrarna, hennes farbror och farfar, grannarna i Garden City, portvakterna som satt utanför husen, frisören på torget – som kallades koaffören på franskt manér – chauffören som körde bilen och dada som berättade sagan om Askungen innan hon somnade: – Fingrar skapade för musik. Magiida är en begåvad flicka utan like bland de andra.

Ljudet av abla Miriams röst klingade i drömmen som en mjuk melodi. Den kittlade hennes öron, en kittling som löpte från örat till halsen, längs nyckelbenet och vänster bröst, över hjärtat gömt under revbenen. Långsamt kröp den vidare till magen och underlivet, darrade till lite över den lena mjuka blygden, där inget hår ännu växte, slank ned till vänster lår och följde en invand väg längs vänster ben tills den slutligen nådde vänster fotsula. Den fick henne att skälva som den alltid gjort och gav henne njutning, ny och gammal på en gång, knuten till en påträngande känsla av synd.

Som liten förstod inte Magiida hur musiken i hennes drömmar kunde förvandlas till syndfull njutning som nästan liknade Satans finger, med skillnaden att musiken rörde sig nedåt, från öronen till fotsulan, medan Satans finger rörde sig uppåt, från fotsulan till varats ursprung.

En kväll innan hon somnade berättade Magiida för dada hur abla Miriam tagit Zina Bint Zinaats fingrar i sin hand och hållit upp dem för att visa alla flickorna. Hon överröstade alla runt omkring.

– Zinas fingrar är skapta för musik. Hon är en begåvad flicka utan like bland de andra flickorna.

Magiida begravde ansiktet i dadas famn, tryckte näsan mot hennes kraftiga byst och kände doften av moderskärlek. Dada klappade henne på huvudet och viskade i hennes öra.

– Sov nu, Magiida. Gud har gett dig så mycket gott. Din far är | 27

inlaga den stulna romanene 3.indd 27

2010-01-25 13:47:19

berömd, alla känner till hans namn, Gud ske pris. Och din mor, måtte Gud beskydda henne, är en aktad lärare på universitetet.

Men Zina Bint Zinaat, min kära, hon har varken far eller mor …

Dadas röst bröts, som av tillbakahållen sorg. Hon lyfte sin stora, mörka hand och strök bort några tårar med ärmen på den långa, vida galbaaben.

– Gråter du, dada?

– Aldrig, min kära.

– Har du en mor och far, dada?

– Visst, min lilla. Alla människor har en mor och far.

– Utom Zina Bint Zinaat?

– Hon hade en far. Han var en enastående man, en av de bästa …

– Vart tog han vägen, dada?

– Gud tog honom.

– Betyder det att han dog?

– Ja, Magiida, min lilla.

– Varför tog Gud honom, dada?

– Gud tar alltid de bästa människorna.

– Men varför har Gud då inte tagit mor och far?

– Tyst, Magiida. Prata inte så. Sov nu, min kära. Måtte Gud skydda din mor och far från allt ont.

Magiida var åtta år men förstod inte det dada sade. Om Gud tog de bästa människorna till himlen, varför hade han inte tagit hennes far, den framstående ustaz Zakariya al-Khartiti och hennes berömda mor, ustaza Bodour al-Damhiiri? Och varför blev dada upprörd och bad Gud skydda dem från allt ont?

Om döden var ond och kom från Gud, varför dog de bästa människorna och steg upp till honom i himlen? Medan de onda blev kvar i livet?

På vägen till skolan såg hon Zina Bint Zinaat leka med de andra barnen på gatan. De samlades runt henne, dansade och sjöng böndernas sånger: ”Du har blommat, Nilens bomull, vilken skönhet, vilken prakt”, ”Den vackra solen har gått upp, kära lilla sol, kom låt oss mjölka buffelns goda mjölk”, ”Min vän sitter vid ka28 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 28

2010-01-25 13:47:20

nalen, mörk och vacker, han vilar huvudet, har tagit av sig hatten och sjunger en sång …”

Magiida tyckte inte om att åka bil med chauffören till skolan.

Han sänkte inte farten för att låta henne titta på barnen när de dansade och sjöng. Han sade att de var djävlarnas barn. Hon viss­ te inte vad ordet betydde men chauffören förklarade att det var pluralformen av djävul. Magiida kunde inte föreställa sig att Djävulen hade söner och döttrar. I hennes fantasi var han som Gud, utan barn.

– De där barnen är oäktingar, fröken Magiida. Tjuvar. Tala aldrig med någon av dem.

– Men Zina Bint Zinaat gick i skolan tillsammans med mig. Hon var begåvad. Abla Miriam brukade säga att hon var den mest begåvade flickan i skolan …

Men chauffören lyssnade inte på Magiida. Han stirrade rakt framför sig med sina insjunkna ögon, höll blicken fästad på vägen. Hans hy var svart som portvakternas i Garden City men han bar inte en vit galbaab utan en khakifärgad uniform som påminde om arméns uniformer. På huvudet hade han en skärmmössa av tjockt, khakifärgat tyg som kallades kaskett. De stora, mörka fingrarna kramade ratten hårt och fast. De var som dadas fingrar när hon tvättade Magiidas hår med tvål och ljummet vatten i badrummet, men de liknade inte moderns lena, mjuka, klena som var som hennes egna.

Magiida gömde sina fingrar under täcket och slöt ögonen för att sova. Ljuset från lampan intill sängen lyste upp det stora rummet. Väggarna var prydda med rosmönstrade tapeter. I ett hörn stod en rosa garderob och på det lilla skrivbordet låg skolböcker, skrivhäften och pennor i olika färger. I en tjock anteckningsbok med rosa pärmar skrev hon ned sina drömmar. På ett litet bord låg en blå duk broderad med jasminblommor.

Dada satt intill sängen på en mönstrad persisk matta och berättade sagor tills hon somnade. Dada var klädd i en vid, mörk galbaab. En lång, kraftig hals bar upp huvudet som var insvept i | 29

inlaga den stulna romanene 3.indd 29

2010-01-25 13:47:20

en vit slöja. I det bleka, magra ansiktet syntes ett par ögon med små, svarta pupiller omgivna av stora ögonvitor, färgade av gråt.

Tjugofem år gammal fick Magiida en egen kolumn i tidskriften Uppvaknandet som kom ut varje vecka, på torsdagar. Fadern föreslog att spalten skulle heta ”Trohet mot orden”. Hans egen kolumn i den stora dagstidningen bar titeln ”Trohet mot löftet”. Han uttalade ordet ”trohet” med betoning på varje stavelse, bokstav för bokstav, som om han var rädd att någon av dem, eller till och med hela ordet, annars skulle rymma, gå upp i rök och bli till intet.

Sedan hon var åtta år gammal hade Magiida hatat att skriva.

Men det var, precis som den korta, fylliga kroppen, en nödvändighet, en plikt som andra plikter i skolan och hemmet, som de fem dagliga bönerna och fastan under ramadan. Liksom fingrarna och tårna var det ett arv från föräldrarna som hon inte kunde befria sig från.

På skrivbordet i hennes rum låg en tjock skrivbok fylld av blanka sidor – vita, tjocka och svällande som hennes kropp – tomma sidor som retsamt stirrade på henne. Från barndomen, under ungdomen och tills hon blev vuxen fortsatte sidorna att stirra retsamt på henne. En röst viskade i hennes öra, väsande som Djävulens – eller var det Guds: – Du är inte begåvad, Magiida. Det är jag som delar ut talang till människorna och jag har gett begåvningen till Zina Bint Zinaat eftersom jag berövade henne far och mor.

Magiidas far hade skrivit i sin kolumn att Gud var rättrådig och att Egyptens president styrde landet med rättvisa. Om Gud berövade ett barn familj eller förmögenhet gav han det i stället intelligens eller musikalisk begåvning eller sådde kärlek till Gud och fosterlandet i hans hjärta. På så sätt kunde även de fattiga var rika i själen.

Modern skrev litteraturkritik och föreläste på universitetet om litteratur, poesi, dramatik och film. Varje dag skickade männi­ skor brev till henne, paket med böcker och tidskrifter, band med musik och filmer eller litterära program från radio och teve. Man30 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 30

2010-01-25 13:47:20

liga och kvinnliga författare skickade henne presenter och tävlade om hennes gunst. Med en enda artikel i sin tidskrift kunde hon lyfta en författare från mörkret till rampljuset eller föra en okänd författarinna från ingenstans till en plats i solen, göra dem till stjärnor inom konst och litteratur.

Hon hade inte samma ställning inom politik eller journalistik som sin make, men inom litteratur och konst befann hon sig på toppen och fick inbjudningar till möten med presidenten, ministrar och ambassadörer, likaväl som till litterära konferenser och konstbiennaler utomlands.

Men innerst inne hade Bodour al-Damhiiri aldrig velat bli litteraturkritiker. Hon ansåg att romanförfattare, poeter, dramatiker eller filmmanusförfattare hade större värde än en kritiker.

– Kritikern parasiterar på den verkliga litteraturen och konsten som en binnikemask. Vi kritiker är inget annat än misslyckade författare som kompenserar vårt misslyckande genom att diskutera vad andra gjort. Vi är ordinära, mediokra, som alla andra – vi saknar talang. Vi försöker hamna i rampljuset genom att hylla andras verk. Vi är som skoputsare, Safi, viskade hon i väninnans och lärarkollegans öra.

Hon kallade sin väninna Safa al-Dhabi för Safi.

– Jag ska säga dig rent ut något som jag aldrig sagt till någon annan, Safi. Jag känner ingen tillfredsställelse eller stolthet när jag skrivit en artikel. Jag känner mig förödmjukad över att ha putsat någon annans skor, någon som är mer begåvad än jag.

I skrivbordslådan i sitt rum hade Bodour gömt en tjock mapp fylld av handskrivna papper. På det gula omslaget stod ”Den stulna romanen”. Hon hade börjat skriva på den många år tidigare, efter den natt hon upplevt som en fruktansvärd mardröm eller som en flyktig dröm om paradiset efter att hon ätit av den förbjudna frukten.

I romanen gav hon den kvinnliga huvudpersonen namnet Badriya i stället för Bodour. Den manlige huvudpersonen hette Naim i stället för Nesiim. | 31

inlaga den stulna romanene 3.indd 31

2010-01-25 13:47:20

I nattens mörker, när dottern Magiida somnat liksom maken Zakariya al-Khartiti, när huset tömts på tjänstefolk och dada tagit sin svarta skinnväska och gått hem, när mikrofonen på grannmoskén tystnat liksom trummorna och tamburinerna i kasinot vid Nilen, när polisen slutat patrullera och signalhorn och sirener inte längre hördes, när skriken från de sjuka på det gamla Qasr al-Ainisjukhuset upphört liksom klagoropen från de brutna kvinnorna, de som berövats ett barn, änkorna och de föräldralösa i begravningsprocessionerna utanför den stora järngrinden, när hela universum sov och Djävulen slutit ögat på sina offer och Gud visat sina skapelser barmhärtighet och stängt sitt vakande öga som aldrig sover, då steg Bodour upp ur sin breda säng där maken låg vid hennes sida, reste sig och smög på tå till sitt arbetsrum och tände den lilla lampan. Hon sträckte ut sin korta, tjocka arm till den låsta lådan och öppnade med nyckeln som hon hade gömd vid bröstet. Med sina lena fingertoppar tog hon fram den minsta mappen. Hon blev torr i halsen när hon tittade på bunten av papper, hundratals skrivna och oskrivna blad. Natt efter natt, månad efter månad, år efter år, hundratals sidor, tusentals, skrivna för hand med smärta, svett och tårar. Hon skrev dem och skrev om, läste och läste om, hundratals gånger. Hon blev torr i halsen när hon läste, blodet sjönk från huvudet ned till fötterna och hon sköt fram de fylliga läpparna på samma sätt som hon gjorde när hon läste en dålig roman av en obetydlig författare eller obegåvad författarinna.

Dottern Magiida var ett barn på åtta år. Hon låg i sängen i sitt rum med slutna ögon så när som på en liten glipa mellan ögonlocken. Ett svagt ljus strömmade in under tröskeln, vågor av ljus som rörde sig i nattens mörker och tystnad. Det kom från moderns avlägsna rum eller från faderns rum i andra änden av salongen. Svaga vågor av ljus rörde sig som luft eller som blad som luften rörde. Ljudet av en pennspets som raspade mot papper, av papper som revs sönder och kastades i papperskorgen, den ljumma luft som kommer ur bröstet med ett andetag, en suck djup som en snyftning eller som en oändligt lång utandning.

32 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 32

2010-01-25 13:47:20

Ibland försvann ljuset och tystnaden tog över. Så började andra ljud strömma genom väggen. Hon hörde sin mor och far tala med höga röster i sängen. Faderns röst kärv, rå och skrovlig och moderns genomträngande och gäll som en ringsignal. De hade inte slutat gräla när sömnen övermannade henne.

På morgonen trodde hon att de skulle skiljas, att antingen modern eller fadern skulle packa sin väska och resa. Men ingen av dem packade och ingen reste. Det var som om inget hänt utom i drömmen.

Hon såg dem sitta vid frukostbordet som varje dag, dricka te och kaffe, läsa tidningen, utbyta några ord om händelser i Egypten eller världen, läsa under tystnad. Magiida hörde inget annat än ljudet av hur de svalde sitt te, fadern högt och ljudligt och modern feminint och diskret, nästan ohörbart.

•

| 33

inlaga den stulna romanene 3.indd 33

2010-01-25 13:47:20

kapitel 4

Badriya var bara en av personerna i den stulna romanen.

Trots det delade hon Bodour al-Damhiiris liv som om hon varit en riktig kvinna av kött och blod. Bodour kunde nästan känna hur hon låg intill henne i sängen eller satt hos henne i arbetsrummet och iakttog henne under tystnad medan Bodour läste eller skrev. Ibland utbytte de några ord och ibland grälade de och försonades, precis som Bodour och maken Zakariya al-Khartiti. Då och då hände det att Badriya raderade några formuleringar som hon inte tyckte om i romanen, ibland tog hon bort hela kapitel. Eller lade till ett kapitel som hon själv skrivit. Hon bestämde över sig själv, över Badriya, om hon skulle dö under hjulen på ett tåg eller falla för en kula.

Som litteraturkritiker visste Bodour att Badriya, i likhet med vilken romanfigur som helst, kunde göra uppror mot sin författare eller författarinna, att hon kunde frigöra sig från den som skapat henne, revoltera och ta över makten.

Till skillnad från Bodour gick Badriya med bestämda steg. Hon använde inte högklackat, kanske för att hon var längre än Bodour eller för att hon var smalare och elegantare. Hon var också mer upprorisk när det gällde lagbrott och gick mot döden utan att blinka.

Den här dagen hade Badriya fattat beslutet att göra sig av med den börda som tyngde hennes kropp, att befria sig från de smärtsamma minnena i sitt medvetande. Hon klädde sig och gick ut. Hon valde en vid, grå kappa som inte avslöjade hennes kvinnliga former, med ett dok som täckte brösten och större delen av överkroppen. Över axeln hängde hon läderremmen till sin handväska. I väskan fanns en portmonnä fylld av pundsedlar som hon sparat in på dagliga utgifter, pengar hon inte stulit från föräldrarna.

34 |

inlaga den stulna romanene 3.indd 34

2010-01-25 13:47:20

Annars kände hon en underlig tillfredsställelse när hon stal några pund från fadern eller modern utan att de upptäckte det, särskilt från fadern. Hans plånbok svällde alltid av sedlar och han brukade gömma den undan nyfikna blickar i fickan på en av sina dyrbara kostymer i sovrumsgarderoben. Han hade en rad påkostade kostymer, i engelsk ull för vinterbruk och i linne för sommarbruk, och alla hade ytter- och innerfickor.

Innan han stoppade plånboken i någon av fickorna tittade han sig omkring så att inte hustrun eller någon av tjänarna skulle se honom. Eller dada, som ibland städade rummet, hängde in rena, strukna kläder i garderoben eller kom till honom med en kopp kaffe. Men han lade inte märke till sin dotter Badriyas ögon, kanske för att hon iakttog honom genom en liten springa i dörröppningen, eller kanske för att hon inte var hans riktiga dotter av kött och blod utan en figur i en roman som hans dotter skrivit och som sedan stals från henne. Eller kanske för att hans dotter var pålitlig och utrustad med hög moral, som alla oskuldsfulla flickor i hennes ålder, och därmed omöjligen kunde stjäla från sin far.

Badriya gick längs den asfalterade gatan och de breda, fyrkantiga klackarna slog regelbundet mot marken. Väggklockan på den höga byggnaden visade kvart i tre. Eftersom hennes avtalade möte var klockan tre återstod bara femton minuter innan hon skulle förflyttas till en annan värld. En rysning gick genom kroppen. Solen brände het eftersom vintern var över. En gammal man gick framför henne och flämtade. Han torkade svetten med en stor vit näsduk medan han mumlade verser ur Koranen, eller kanske talade han för sig själv. En kvinna klädd i svart slöja som täckte axlarna drog en flicka som snyftade av undertryckt gråt efter sig.

Framför ingången till byggnaden stannade Badriya och hämtade andan. Hon lyfte blicken och tittade upp på en skylt på nionde våningen. Hon tog fram en pappersnäsduk ur handväskan och torkade ansikte och ögon. En storväxt, svart portvakt visade henne fram till hissen. Han gav henne en kall blick. När hon sträckte fram handen med en pundsedel glimmade hans stora, | 35

inlaga den stulna romanene 3.indd 35

2010-01-25 13:47:20