Augustinatt
Läs mer om Maud Mangold på: rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se Text © Maud Mangold 2013 Omslag av Sofia Malmberg Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2013 ISBN 978-91-29-68725-5 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Maud Mangold
Kapitel 1 ”Augustinatten var precis så där sammetsmjuk som bara augustinätter kan vara. Len på något sätt. En gul måne hängde mellan granarna.”
Det var den tredje dagen som Felix var försvunnen och fortfarande hett som i helvetet. Jag och min bror hade varit ensamma några dagar vid det laget och jag hade fruktansvärt långtråkigt. Jodå, det var skönt att ha föräldrafritt och jag njöt verkligen av att ha sommarhuset för mig själv. Men det var bara två veckor kvar på sommarlovet och alla andra hade åkt tillbaka till stan. Nu var det förstås meningen att Alfons skulle ta hand om mig medan våra föräldrar var bortresta, men min käre storebror hade träffat en tjej och var så förälskad att det knappt gick att prata med honom. Han kom bara hem för att äta och sova, så det var väl mer jag som tog hand om honom än tvärtom.
5
Och katten hade som sagt varit borta i tre dygn. Jag hade letat och ropat och lockat med den bästa kattmaten, men ingen Felix. Fatta att jag var orolig! Felix är ingen tuff bondkatt som jagar råttor; han är en bortskämd siames med klarblå ögon, som lever på lyxkyckling i små svindyra plastpåsar. Vart hade den dumma katten tagit vägen? Jag låg i hängmattan och funderade på vad jag skulle göra. Sätta upp lappar? Cykla runt och fråga? Ringa polisen? Nej, inte polisen, det skulle vara fånigt, de hade väl annat att göra. Jag bestämde mig för att skriva lappar. Det kunde ju inte finnas så många siameser mitt på den småländska landsbygden, Felix måste gå att hitta. Puh, det var för varmt! Jag gillar sommaren, men inte när det är trettiofyra grader i skuggan. För minst tusende gången önskade jag att vårt hus hade legat vid en sjö. Det fick bli duschen i stället och jag lät det svala vattnet rinna länge nerför ryggen. Blundade och lät tankarna flyta som de ville. Efteråt gick jag naken ner till vardagsrummet medan jag torkade håret. Någonstans hade jag sett en bunt röda papper. Det kommer att synas bra, tänkte jag, röda lappar med ”SIAMESKATT FÖRSVUNNEN”.
6
Jag rotade igenom lådorna i skrivbordet. Där! Det fanns ungefär tio pappersark, det borde räcka. Under dem låg ett kuvert. Jag blev nyfiken, ett brev kanske? Men kuvertet innehöll några foton som jag var helt säker på att jag aldrig hade sett förut. Det var fem bilder och alla föreställde en ung kvinna med ett litet barn. Det stod ingenting på kuvertet och ingenting på baksidan av bilderna. Något störde mig och jag kom först inte på vad det var. Svetten började redan rinna i pannan igen och jag torkade ilsket bort den med handduken. Så kom jag på det. Det var jag på bilderna! Babyn var jag själv. Jag var nästan säker. Det var konstigt. För vem var i så fall den unga kvinnan? När jag tittade efter en gång till såg jag att hon var ganska lik mig, tunt rakt hår och ögon som var lite sneda. Ingen annan i min familj har sådana där sneda ögon. Mandelformade brukar pappa kalla dem och då menar han att det är vackert. Kvinnan måste vara en släkting. En kusin till mamma, kanske? Ja, så måste det vara. En av mammas många kusiner. Då var det nog inte mig hon höll i famnen, utan säkert sitt eget barn. När mamma och pappa kom hem från Cypern så skulle
7
jag fråga dem, bestämde jag. Sedan lade jag tillbaka korten i skrivbordslådan och började tänka på vad jag skulle skriva om Felix i stället. När klockan passerat sju började det bli lite svalare, fast bara lite. Då hade jag tio lappar klara och cyklade ner till affären, där fanns en anslagstavla. Jag satte min första knallröda lapp på mitten så att den skulle synas bra. Sedan cyklade jag vidare, svetten rann och jag höll på att surna till. Varför skulle bara jag behöva leta hela tiden? Jag svängde av ner mot badplatsen och fick syn på Alfons moppe under ett träd. Typiskt att han såg till att ha det skönt på stranden, medan jag fick ta hand om bekymret med Felix. Jag kunde inte se honom bland de badande, antagligen satt han och hånglade med sin tjej bakom en buske. Resten av lapparna satte jag upp på några träd längs vägen, och så en vid busshållplatsen. Jag bestämde mig för att det fick räcka och cyklade hem igen, helt genomsvettig. Huvudvärk hade jag också. Inte förrän jag stod hemma i köket igen kom jag på att jag inte hade ätit på hela dagen. Efter tre mackor och två stora glas mjölk kändes det bättre. Huvudvärken försvann
8
och jag kunde tänka klart. De där fotona, jag kunde inte släppa dem. Fanns det fler? Jag gick in till vardagsrummet och satte mig vid skrivbordet, men jag hittade ingenting i de andra lådorna. Plötsligt hörde jag ett konstigt ljud utifrån. Jag rätade på ryggen och lyssnade, insåg att det var mörkt ute nu och att jag hade vartenda fönster på vid gavel. Inte för att jag var mörkrädd precis, men ändå. Jag släckte lampan och försökte höra. Nej, allt var stilla och alldeles tyst. Bäst att stänga fönstren i alla fall. Men sedan kom jag på att det kanske var Felix jag hade hört. Jag gick ut på trappan och såg ut över den mörka trädgården. Augustinatten var precis så där sammetsmjuk som bara augustinätter kan vara. Len på något sätt. En gul måne hängde mellan granarna. Jag gick sakta runt huset. Det var alldeles tyst, bara mina nakna fötter mot det torra gräset. På baksidan var det mörkare, hit nådde inte månskenet. Men äppelträden längst ner mot skogen var belysta. Jag stannade och lyssnade igen, hörde ett svagt gnällande ljud. Det kom från äppelträden och lät mer som en hundvalp än en katt.
9