9789152637401

Jan-Olof Aggedal Bo Silfverberg

BEGRAVNINGSVERKSAMHETEN OCH SVENSK A KYRK AN Ett samhällsansvar i tiden?

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 2

2018-02-21 12:32

Jan-Olof Aggedal Bo Silfverberg

BEGRAVNINGSVERKSAMHETEN OCH SVENSKA KYRKAN Ett samhällsansvar i tiden?

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 3

2018-02-21 12:32

© 2018 Författarna och Verbum AB Omslag och grafisk form Anna Larsson Sättning Aina Larsson/Sättaren Tryck Dimograf, Polen ISBN 978-91-526-3740-1 Verbum AB Box 22543, 104 22 Stockholm Tel 08-743 65 00 verbum.se

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 4

2018-02-21 12:32

INNEHÅLL

Förord 7 Introduktion 9 Röster om döden

14

Dagens ordning, bakgrund och utmaningar

30

Det teologiska och kyrkliga perspektivet

86

Resa för att söka svaret – röster utom och inom kyrkan

104

Hur skulle ett alternativ kunna se ut?

139

Litteratur 150 Författarnas tack 152 Författarpresentation 152

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 5

2018-02-21 12:32

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 6

2018-02-21 12:32

FÖRORD

Hur en civilisation mår går att avläsa på hur döda människor tas om hand. Det gäller oss i dag och det har gällt ända sedan människo­ släktets barndomsdagar. Ja, det har rentav sagts att männi­skan blev mänsklig när hon började begrava sina döda. Det må inte vara sant i alla stycken. Dock vet vi genom den arkeologiska forskningen att begravningsplatser vittnar om kultur och religion. Det är inte särskilt överraskande. Ställd inför döden väcks de eviga frågorna: Vad är och var viktigast i detta livet? Vad finns på andra sidan döden? Hur uttrycks samhörighet och respekt inför en död kropp som överlämnas åt grav och förruttnelse?

Begravningsritualer och begravningsplatser har nog alltid haft en ganska naturlig koppling till religiösa föreställningar. Det är inte konstigt att kyrkan har tillhandahållit platser för begravning och skött dem med omsorg. Under seklernas gång har många kyrkogårdar krattats och skötts så att de har blivit en symbol för paradisets förgård.

I dag lever vi i en kultur som älskar snabbhet och mobilitet.

Det påverkar också begravningsväsendet. Har vi ännu tid att låta död och begravning avbryta den maximerade livsrytmen? När den gamla familjegraven finns långt borta – hur viktigt blir det 7

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 7

2018-02-21 12:32

då att ge minnen och tankar utrymme genom att uppsöka en lokal begravningsplats? Att kunna tända ett allhelgonaljus nära?

Att skapa utrymme för begravningsseder som har andra rötter än de traditionellt svenska?

Hur mår vår civilisation? Hur uttrycker vi varje människas värdighet? Också i dag får vi svar på den frågan genom att se på hur vi tar hand om våra döda. Därför är den här boken viktig!

Jag önskar att den får många läsare och leder till goda samtal och beslut. I och omkring begravningsverksamheten finns många som kan bidra till att människovärdet värnas och kultur vårdas – för livets skull! + Antje Antje Jackelén Ärkebiskop

8

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 8

2018-02-21 12:32

INTRODUKTION

Den här boken handlar om begravningsverksamheten som en samhällsfunktion. Den handlar inte främst om de ceremonier och andra aktiviteter som Svenska kyrkan, andra kristna samfund, andra religiösa samfund eller andra organisationer har i anslutning till död, sorg och begravning. Dessa aktiviteter finns dock med som bakgrund till den miljö som vi diskuterar här. Riterna eller aktiviteterna följer av samfundens eller organisationernas egna beslut, exempelvis kyrkoordningen som i Svenska kyrkans fall, och kan ske genom deras egen finansiering.

Varje samhälle organiserar begravningsverksamheten på det sätt det finner lämpligast. Här beskriver vi dagens ordning i Sverige och pekar på utmaningar mot den. Det innebär inte att vi tar ställning i frågan om huvudmannaskapet borde förändras från att vara knutet till Svenska kyrkans församlingar på de flesta håll – utom i Stockholm och Tranås där huvudmannaskapet är kommunalt. Vi diskuterar däremot olika alternativa lösningar i slutkapitlet.

Men ett ställningstagande gör vi, nämligen att oavsett om dagens ordning ska fortsätta att gälla eller om den ska förändras, så behöver ansvariga hos alla huvudmän – förtroendevalda och 9

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 9

2018-02-21 12:32

anställda – inse sitt ansvar och överväga om man utför uppdraget på det sätt som samhällsutvecklingen kräver. Det är därför som boken är utformad som en samtalsbok. Vår förhoppning är att den ska stimulera till goda samtal som leder till ett medvetet och kunnigt ansvarstagande för samhällsfunktionen begravning.

Begravningsverksamheten är samhällets åtagande och varje medborgares rättighet. Den är stadgad i begravningslagen (Begravningslag, 1990:1144). Verksamheten går ut på att anordna och hålla allmänna begravningsplatser för dem som är folkbokförda inom ett visst geografiskt avgränsat förvaltningsområde. En begravningshuvudman sköter verksamheten.

Begravningsverksamheten bekostas med medel som är och ska hållas helt åtskilda från församlingens övriga ekonomi. Begravningsverksamhetens intäkter utgörs av den begravningsavgift som alla betalar via skattsedeln.

Begravningsavgiften ska finansiera • gravplats eller motsvarande på allmän begravningsplats under 25 år • gravsättning inklusive gravöppning, återfyllning och iordningställande av öppnad grav • transporter från det att huvudmannen övertagit ansvaret för stoftet till dess att gravsättning har skett, med undantag av transport för gravsättning utanför huvudmannens område, om inte transporten beror på ett avtal om tillhandahållande av särskilda gravplatser

10

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 10

2018-02-21 12:32

• kremering • lokal för förvaring och visning av stoftet • lokal för begravningsceremoni utan religiösa symboler.

Inom regeringskansliet handläggs frågor som rör begravningsverksamheten vid Kulturdepartementet. Det finns ingen statlig övergripande begravningsmyndighet. Huvudmännen är fria att själva bestämma hur de ska utföra den uppgift som riksdagen genom begravningslagen ålägger dem. De kyrkliga begravningshuvudmännen får rådgivning och utbildning på området genom Svenska kyrkans arbetsgivarorganisation. Många kyrkliga huvudmän och de båda kommunala är av samma skäl medlemmar i Sveriges kyrkogårds- och krematorieförbund.

Sju länsstyrelser utövar tillsyn över huvudmännens verksamhet och kontrollerar att de följer lagen. Länsstyrelserna utser begravningsombud som lokalt ska vaka över att huvudmännen värnar dem som inte tillhör Svenska kyrkan.

11

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 11

2018-02-21 12:32

12

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 12

2018-02-21 12:33

13

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 13

2018-02-21 12:33

RÖSTER OM DÖDEN

Döden är vid sidan av födelsen det mest unika och okända som händer i en människas liv. Inför döden står vi alla lika nakna. För dem som lever kvar är det annorlunda. Många faktorer påverkar hur vi reagerar och ser på döden, både vår egen och andras.

Det finns många olika sorger, behov och glädjeämnen i sammanhanget. I sin roll som utförare av samhällsuppgiften begravning ska Svenska kyrkans församlingar och pastorat tillhandahålla ett rum för alla.

P R Y D L I G T, VÄ R D I G T O C H VÄ N L I G T

Jan-Åke Simonsson på Öckerö är fritidspolitiker (S) i hälso- och sjukvårdsfrågor, aktiv i det som tidigare hette Broderskapsrörelsen och engagerad i Pingströrelsen. Nu är han huvudsakligen pensionär.

Hans livskamrat som han känt i 45 år dog två dagar före nyårsafton 2015. Sjukdomsperioden var kort. De sista två månaderna visste de att inget fanns att göra. Jan-Åke rasade ner i bottenlös sorg, ett tillstånd som vänts till glädje och tacksamhet över att nu vara på banan igen. Där har han sällskap av Siv, en person som han kallar ett bönesvar.

14

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 14

2018-02-21 12:33

Han och barnen var måna om att ordna så att familj, vänner och bekanta skulle få ett fint och värdigt minne av hans fru. Döden är ju något så definitivt, något som det inte finns någon återvändo från. Jan-Åke besöker nu graven ungefär en gång i veckan.

Jag har inte någon annan särskild plats, minnenas plats är begravningsplatsen där borta. När jag stått där en stund kommer tårarna och jag ber alltid Fader vår som vi brukade göra tillsammans när vi lade oss. Ibland ser man statistik om att fler väljer bort ceremoni, men det ser jag som ett sätt att förminska människovärdet. Vi har ju alla ett unikt värde och om vi som är kvar inte skulle göra något, då skulle vi inte värdesätta människan.

Han menar att sättet att ta hand om de döda säger något till dem som lever kvar.

I vår fartfyllda värld, när livet bara snurrar på, hinner man ofta inte tänka på svåra saker som döden. Jag har haft förmånen att få vara med på många begravningar. När jag sitter i bänken brukar jag känna en glädje och tänker ofta på bibelordet: Lär oss hur få våra dagar är, då vinner vårt hjärta vishet. Då känner jag mig tacksam för att jag ändå kan gå upp på morgonen.

Det handgripliga i omhändertagandet av den döda har stor betydelse, menar Jan-Åke. Hans upplevelse av hela händelseförloppet, från samtalet med begravningsbyrån till urnsättningen, är mitt i all tragik att det inte kunde ha fungerat bättre.

15

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 15

2018-02-21 12:33

Det var mitt i vintern som jag fick välja bland de få kvarvarande platserna här på Öckerö kyrkogård. Jag såg framför mig att när löven slår ut blir det en väl avgränsad plats som blir fin på våren och sommaren. Där fanns lugn och frid. Det skötte personalen på kyrkogården väldigt snyggt, värdigt och vänligt, så kontakten med Svenska kyrkan fungerade väl. Begravningsgudstjänsten hölls i Filadelfiakyrkan här på ön.

För Jan-Åke har det betydelse att det är Svenska kyrkans församling som är huvudman även för det praktiska förfarandet kring begravningen.

I en sekulariserad värld kan jag som vän av ordning fråga mig varför en kristen kyrka ska ha monopol på den verksamheten. Jag förstår den tanken, men jag tycker att kyrkan sköter detta på ett värdigt och bra sätt så långt jag kan bedöma. Då tänker jag att det kan vara onödigt att bryta något som trots allt fungerat väl under århundraden. Alternativet är ju att det blir den politiska hemvisten som får styra, att det yttersta ansvaret ligger i kommunfullmäktige. Hade det blivit bättre? Jag tycker ändå att kyrkan är mer van att hantera frågor kring död och annat. Men med detta sagt kan jag också förstå att den som inte har någon tro eller som tillhör ett annat samfund eller en annan trosinriktning kan tycka att jag resonerar fel. Det fungerar säkert väl i Stockholm och Tranås, de är säkert nöjda och känner kanske inte heller till något annat. För mig känns det i alla fall tryggt att kyrkan som institution, som fundament i samhället, har hand om den här viktiga frågan som ingen kommer undan.

16

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 16

2018-02-21 12:33

S J Ä LV K L A R T K Y R K L I G T VA L

Gunilla Bengtsson i Vänersborg har varit med i Svenska kyrkan sedan barnsben. Hon har varit invald i kyrkofullmäktige, men beskriver sig inte som den debattglada som använder stora åthävor.

Men jag är bra på att koka kyrkkaffe och att ordna med basarer och insamlingar. Bland annat är jag med i kyrkans internationella grupp. Jag är väldigt angelägen om att kyrkan ska fortsätta att märkas i samhället. Den kristna värdegrunden ställer jag upp på.

Lika självklart som att barnen skulle döpas och konfirmeras var det att det skulle bli begravningsgudstjänst när maken Rolf gick bort i november 2016. Och lika självklart ville hon ha en grav att gå till, inte en minneslund eller något annat anonymt.

Det var på begravningsbyrån som man sa åt mig att gå och prata med personalen på kyrkogården för att se ut en plats. Jag fick se flera alternativ på Strandkyrkogården och fastnade för en grav som var återlämnad ett år tidigare. Den låg så fint vid vattnet, en mycket vacker plats, så den ville jag ha.

Gunilla säger att hon redan före besöket på begravningsbyrån hade ordnat så att hon fick den präst och den kyrka som hon ville ha.

Jag visste mycket väl hur jag ville ha det och Rolf hade sagt att det skulle vara en enkel kista, bårtäcke och inte så mycket blommor.

Skriv något bra ändamål i annonsen, sa han till mig. Jag angav Röda korset här i stan. Jag arbetar mycket med flyktingar i deras 17

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 17

2018-02-21 12:33

regi. Och så skrev jag Svenska kyrkans diakoni, för de gör ett så värdefullt arbete. När det gäller själva begravningen hade vi inte pratat i detalj, men jag visste vilka psalmer Rolf tyckte om. Han var inte så aktiv i kyrkan som jag, men gick med och kokade kyrkkaffe ibland. Det finns en visa som heter Koppången, den sjöng kyrkomusikern. Rolf var med i en herrförening som sjöng i kyrkan. Det var väldigt fint.

Hon hade även kontrollerat att Folkets Hus var ledigt. Rolf hade varit läkare, var mycket omtyckt och hon visste att många vänner ville delta.

Kyrkan var knökfull. Och genom att vi redan hade utsett graven placerades blommorna där direkt efter begravningen så vi kunde gå och se dem. Jag går till graven två gånger i veckan och jag går även till kyrkan med min sorg. Sedan Rolf gick bort går jag oftare till kyrkan än vad jag gjorde innan, för jag mår bra av det.

På samma sätt som det kyrkliga varit självklart i livet är det självklart nu också i döden. Därför känns det bra, förklarar Gunilla, att det praktiska på kyrkogården sköts av kyrkans personal.

Det är inte så enkelt att sköta en kyrkogård. Det är ett känsligt arbete med mycket att ta hänsyn till: man ska svara på frågor, det är inte bara att gå och kratta. Fast det är klart, jag vet ju inte om de är så engagerade i kyrkan i övrigt …

Själv sjuksköterska konstaterar hon att det även i sjukvården, för att inte tala om förlossningsvården där hennes man arbetade, är 18

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 18

2018-02-21 12:33

känsliga arbetsuppgifter som personalen oftast klarar väldigt bra som landstingsanställda.

Det viktiga är nog vad det är för personer som utför arbetet, så nog tror jag det skulle fungera även om det vore kommunen som hade hand om kyrkogården, men jag tror kanske inte det skulle vara en så populär förändring.

M AN ÄR I NÅGON ANNANS TR ÄDG ÅR D

Ann-Cathrine Björk i Malmö har som ett medborgarinitiativ föreslagit att det ska anläggas en minnesplats vid ljudkullarna i Västra hamnen, nära Scaniabadet.

Jag tänker att den kan bli en mötesplats som kan fungera enande i ett samhälle som annars blir mer splittrat. Den skulle vara religionsfri, fördomsfri, öppen för alla oavsett om du är färgad, homosexuell eller vad du är. Inget sådant har någon betydelse, det är bara en plats för lite ro i själen, det är så jag tänker. Jag är döpt och konfirmerad, men därefter känns det som att kyrkan och jag gått skilda vägar. Jag tror inte på den historien längre, men jag känner att jag kan ha en bra moral och etik i alla fall. Det var naturligt för mina föräldrar att begravas på en kyrkogård, men för mig känns det inte naturligt. Där vill jag inte sluta.

Ann-Cathrine har sagt till sin bror att hon önskar att han ska sprida hennes aska i havet. ”Jag vill inte ha min sista vila på en kyrkogård.

Varför ska då kyrkan hantera den sista stunden?” Hon förklarar 19

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 19

2018-02-21 12:33

att när hennes pappa gick bort, mamman var redan död, var det hon som var kontaktperson för dödsboet. Hon blev inte nöjd med hanteringen, med kyrkoherden och hur begravningen gick till.

Nej, jag tyckte inte alls om det. Det var en jättekonstig gudstjänst.

Han hade inte skrivit något tal fast mina föräldrar bott där sedan 1958, varit företagare och betalat skatt … Den upplevelsen bekräftade att vi två, kyrkan och jag, inte är gjorda för varandra. Vi har liksom inte samma syn.

Ann-Cathrine upplever att det är märkligt att man, även om man inte är religiös, kommer in i det kyrkliga sammanhanget när man är död.

Formaliteterna i samband med gravsättning sköter Skatteverket, och kyrkan har inget med det att göra. Man hanteras till stor del av Skatteverket, för de sköter folkbokföringen. Men begravningsväsendet som ska vara en världslig verksamhet sköts ändå under kyrkans namn, av kyrkans folk och på kyrkans område. Det är som att man är inne i någon annans trädgård och det vill jag inte vara. Hade någon sagt att du ska begravas här intill moskén hade jag sagt samma sak. Jag vill inte vara på en plats där jag inte har någon ro. Det är vad det handlar om, var jag har ro i min själ.

När jag går in i en kyrka känner inte jag ro.

Hon vill att minnesplatsen ska ha en fin utsmyckning, en bänk, en plantering och plats för människor att lägga blommor och tända ljus.

20

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 20

2018-02-21 12:33

Det vore bra om man kunde sätta sig en stund för att filosofera.

Det gör jag inte på kyrkogården. Jag är där och byter blommor, rättar till och tänder ett ljus, men någon ro i själen för att sitta och filosofera har jag inte. Människan har svårt att tänka att universum är oändligt, så därför är det lättare att tänka på döden och den döde om man har en plats att gå till. Men jag tror att det kan bli lättare att både minnas och filosofera på en fin plats som inte bär på varken religion eller politik. Man skulle kunna tänka sina egna tankar och föra ett samtal med de som gått bort. Och här i Malmö bor det många som har anhöriga runtom i världen med gravar som de inte kan besöka.

G Å R I N T E T I L L G R AV E N U TA N T I L L K E N A N

Rabita Kerimo flyttade med sin make Kenan och barnen från Turkiet för drygt 20 år sedan.

Vi levde ett mycket svårt liv när vi hade flyttat. Kenan var civil­ ingenjör men blev arbetslös här. Han ville jobba, men vi kunde inte språket. Det var jättesvåra tider för barnen också, inte minst med språket, men vi hade stor kärlek, därför tror jag att Gud hjälpte oss.

Hon arbetar i den syrisk-ortodoxa katedralen Sankt Jacob av Nsibin i Södertälje. Den 14 augusti 2016 återvände hon och Kenan efter en semestervecka i Grekland. Två veckor senare, den 28 augusti, inföll deras trettionionde bröllopsdag. Två dagar därefter stod Rabita ensam kvar.

21

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 21

2018-02-21 12:33

När jag lagat mat händer det fortfarande att jag ropar till Kenan att han ska komma och äta. Jag vet att vi alla ska dö, men det går ändå inte att acceptera. Hela tiden väntar jag på ett svar: Varför?

Min hjärna, mina tankar och mina känslor snurrar runt inombords. Det är smärtsamt.

Det finns en plats dit hon går med sin sorg. Många skulle kalla det att besöka graven, men inte hon.

Nej, jag går till Kenan. Han ligger på kyrkogården bakom sjuk­ huset, men jag har bett mina närmaste att inte kalla det för kyrko­ gård eller grav. Jag vill inte höra det. Jag vill bara säga att jag går till Kenan. På vårt språk finns ett ord för döda människor. Jag vill inte att man använder det heller. Kenan är på ett jättefint ställe i ett nyöppnat kvarter. Han var först där, nu ligger det kanske ytterligare tjugo personer, och mellan Kenans plats och muren står ett stort träd. Han är under trädet. Från början gick jag till Kenan varannan dag men nu blir det ett par gånger i veckan. Jag tänker att jag skulle ta dit en pall, det finns det plats för. Snart ska vi sätta dit en sten. Jag brukar stå där med Kenan och prata lite, fixa med blommor och ordna med ljus. Hemma har jag gjort en hörna för honom med ljus och ett fotografi. Varje morgon säger jag god morgon och tänder ljusen.

Rabita arbetar i kyrkan med att bland annat leda en grupp för äldre.

Jag gjorde som en show för alla gamla som kom hit, trötta på livet som de var. Jag kämpade hela tiden genom att skratta, dansa och 22

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 22

2018-02-21 12:33

göra något fint med dem. Det blev jättepopulärt. Men nu när jag kommer till jobbet frågar jag mig ibland vad jag gör här. Jag har känt att Kenan åkt på en lång semester som jag borde vara med på. Efter ett par månader har jag börjat tänka att om jag lever efter två år kanske det kan vara på ett annat sätt. Och när jag ibland drömmer om Kenan säger han att han har det bra.

SORGENS OLIK A ANSIKTEN

Eshtar Faris kusin blev brutalt mördad i rasistattacken mot en skola i Trollhättan i oktober 2015. Kusinen var hennes mosters son, men eftersom de växt upp tillsammans var han för Eshtar Faris som en lillebror.

Hon skulle gärna ha fest, eller åtminstone ta en kopp te vid sin kusins grav, eller en av hans favoritdrinkar, lyssna på hans favorit­ musik och prata med honom. Men bland annat av geografiska skäl är det inte möjligt för henne att besöka kusinens grav så ofta som hon skulle vilja. Hon saknar den möjligheten.

Man fattar ju att människan inte är där, men det är just det, att man fattar det. Och det är en minnesplats. Då tror jag att det skulle sjunka in att han är död på riktigt. Hemma har jag ett litet altare med några stenar och ljus dit jag vänder mig. Jag säger god morgon och jag tänker på honom varje natt innan jag lägger mig, så han finns ju med. Jag gick till Skogskyrkogården här i Stockholm på allhelgonanatten. Då kändes det ändå som att han var där, inte för att han var begravd där, men bland alla

23

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 23

2018-02-21 12:33

människor som också mist nära och kära kände jag att jag är här för att minnas med er.

Eshtar var på sitt jobb i Stockholm när nyheten om en attack på skolan i Trollhättan nådde henne via Facebook. Hon trodde först att mamman som arbetar på skolan var död, men fick snart klart för sig att det var kusinen och tog sig genast hem till Trollhättan.

Hemma hos min moster var mellan femtio och sextio personer samlade. Min moster och hennes familj skrek att de tog honom ifrån oss, man slet i mig för att även jag skulle skrika för att sörja.

Många var omkring henne, försökte ta hand om henne, kom med mat och städade.

Eshtar säger att hon inte satt en sekund. Hon kontaktade begravningsbyrån, ett förfarande som inte var helt självklart för familjen som i det uppkomna läget var mer inställd på att fullfölja traditionen än att fokusera på hur det fungerar i Sverige.

På begravningsbyrån förstod man snart hur vi ville ha det, vilket jag tycker är beundransvärt. Trots att pappans önskan om en muslimsk begravning inte var densamma som mammans ickereligiösa önskan, kom begravningsbyrån med en väldigt bra lösning.

Själv är Eshtar född i Förenade Arabemiraten dit hennes föräldrar hade flytt från Irak. Familjen bodde tio år i Polen innan de bosatte sig i Västsverige, så det är inte lätt att placera henne i ett fack.

24

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 24

2018-02-21 12:33

Även Eshtar har en mandeisk bakgrund, men beskriver sig som etnisk irakier, kulturellt polsk och svensk med en ateistisk familj och med en mamma som är feminist och liberal.

Ovanpå chocken efter kusinens brutala död lade sig den kultur­ krock som sörjandet förde med sig.

Om ett barn dör, eller ens man, måste man i den kultur jag kommer från, ja i Mellanöstern i stort, visa att man sörjer genom att skrika och slå sig på bröstet och gå klädd i svart helt och hållet.

Det gäller alla, men jag grät inte. Jag var så avstängd för jag fick ta så mycket ansvar. Jag bröt ihop på mitt sätt i min individuella sorg. Det fungerade likadant för min mamma.

Eshtar beskriver en gruppsorg där ett starkt inslag – särskilt efter ond, bråd död – ofta är att skuldbelägga och då ska alla hata. Visar man inte den sorg som är mammans eller makans och om man som hon inte avskyr en utpekad förövare, då kan det uppfattas som ett svek.

Det här sättet att sörja kan vara väldigt aggressivt. För mig hade det varit enklare att kunna omfamna min moster, pussa på henne och ta hand om henne. Jag förstår ju att det här att samlas och gråta tillsammans betyder mycket för henne, men tänk så fint om vi alla kvinnor som var där hade kunnat ha en positiv gruppsorg utan hatiska känslor, det hade varit fantastiskt att dela tid tillsammans, mötas runt bordet, dela måltider, dricka kaffe … Jag hade upplevt det mer som att ta hand om varandra.

25

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 25

2018-02-21 12:33

M E D G R AV E N I E N K R I G S Z O N

Imad Al Mallah bor, efter en farofylld flykt över Medelhavet och genom Europa, i Vänersborg, ungefär 5 000 kilometer från sin farmors grav i Aleppo. Han har ännu inte besökt en svensk begravningsplats, men på väg till Vänerskolan där han läst svenska för invandrare passerar han den vackert belägna Strandkyrkogården.

Då brukar jag tänka på min farmor. Du vet, när en person betytt så mycket för en som min farmor, det är svårt att förklara hur man känner när man tänker på henne … Om jag kunde resa dit nu skulle jag först av allt besöka hennes lägenhet.

Sedan skulle Imad besöka graven, något som hans släktingar i Aleppo normalt gör i samband med Eidfesten som avslutar fastemånaden Ramadan. Det är bara det att det inte gått. På grund av kriget har begravningsplatsen inte varit säker att besöka. Området har varit avstängt under fyra år. ”Det föll granater och annat, så vi kunde inte veta om farmor fortfarande var kvar i sin grav eller vad som hade hänt.”

Det var en dag 2012 som en personlig assistent ringde hem till familjen Al Mallah i Aleppo för att meddela att Imads farmor var död. Hon var då 90 år, helt klar i huvudet men kroppen orkade inte längre.

Det var hemskt att få den nyheten. Under mina första fem år bodde jag hos henne och det gjorde mina bröder och kusiner 26

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 26

2018-02-21 12:33

också. I hennes hus rymdes alla hennes söner med sina familjer, sammanlagt femton personer.

Farmor var bokstavligen som en mor för Imad, hans bröder och kusiner. Hon lärde honom att spela piano och skötte tillsammans med hans mamma familjens hushåll.

Vi såg när vi växte upp hur våra föräldrar tog hand om och höll kontakt med sina föräldrar. Det har med islam att göra. Som våra föräldrar tar hand om oss ska vi ta hand om dem och på samma sätt kommer våra barn att ta hand om oss.

Efter att ha fått sorgebudet tog sig familjen genast till farmoderns lägenhet, ringde begravningsmyndigheten för pappers­exercisen och talade med den närbelägna moskén så att dödsfallet blev annonserat genom högtalarutrop. Alla släktingar samlades i lägenheten och begravningsmyndighetens personal kom med kistan.

Redan vid eftermiddagsbönen var hon tvättad, svept, visad för släktingar och kistlagd. Koranläsning hade ägt rum och de s­ peciella böner som används vid dödsfall hade lästs.

Vid begravningsplatsen där en familjegrav fanns beredd var det Imad och hans bror Nadeem som lyfte farmor ur kistan och, efter att välluktande pulver strötts, placerade henne i graven, på höger sida med ansiktet mot Mecka.

Det var en konstig känsla, lite skrämmande att hantera en död.

Men att göra de här sakerna, särskilt för en person som betyder så 27

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 27

2018-02-21 12:33

mycket, ger en påminnelse om meningen med livet. Du känner i hjärtat samtidigt som du förstår i huvudet att livet går snabbt och att man ska vara noga med att leva som en god människa och behandla alla på ett bra sätt.

AT T S A M TA L A O M

1. Vilka uttryck för sorg har ni mött?

2. Vad är det som talar för att ni i begravningsverksamheten kan erbjuda rum eller miljöer för sorg så att många kan känna sig hemma?

3. Finns det några hinder för att ni ska kunna erbjuda detta?

28

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 28

2018-02-21 12:33

29

Begravningsverksamhet och sv kyrkan.indd 29

2018-02-21 12:33

är en angelägenhet som alla samhällen alltid och av naturliga skäl behövt organisera på något sätt. I Sverige har alla folkbokförda, oavsett tro eller bakgrund, laglig rätt till en gravplats i en ordnad och värdig miljö.

Svenska kyrkans församlingar är i de flesta fall huvudman för samhällets begravnings­ verksamhet. Men hur självklart är det i ett allt mer mång­ religiöst och mångkulturellt samhälle?

I Begravningsverksamheten och Svenska kyrkan möter vi olika svar från såväl privatpersoner, forskare, företrädare för olika trossamfund och organisationer som företrädare för församlingar, stift och Svenska kyrkan på nationell nivå.

Hur ska samhället ordna den begravningsverksamhet som riktar sig till alla?

ISBN 978-91-526-3740-1

9

789152 637401

AGGEDAL SILF VERBERG

Jan-Olof Aggedal och Bo Silfverberg beskriver hur sam­ hällets begravningsverksamhet fungerar i dag och frågar vilka alternativen kunde vara. Författarna vill uppmuntra till samtal både inom och utom kyrkan och gör bara ett ställningstagande: oavsett vem som är huvudman behöver alla som har ansvar överväga om man tar det på det sätt som samhällsutvecklingen kräver.

BEGR AVNINGSVERKSAMHETEN OCH SVENSK A K YRK AN

BEGRAVNINGSVERKSAMHET

Jan-Olof Aggedal Bo Silfverberg

BEGRAVNINGSVERKSAMHETEN OCH SVENSK A KYRK AN Ett samhällsansvar i tiden?