9789170345385

ORDFRONT_BONDESON_KONSTEN_ATT_DODA-Ny.indd 1

f o t o: g ust a f w a est er ber g

sö r en bondeson är författare och har sedan 1993 varit en mycket uppskattad lärare i litterär gestaltning, främst på Skrivarakademin i Stockholm.

Han har tidigare gett ut sex böcker, bland andra I skuggan av mörkret (1997) och Till natten lokalt snöfall (2007).

ISBN 978-91-7037-538-5

Ordfront www.ordfront.se

O

ORDFRONT

omsl ag: nikl as lindbl ad, mystical gar den design omsl agsfo t o: e va lindbl ad, bild.se

Konsten att döda innehåller allt du med författarambitioner bör veta för att skriva en gedigen kriminalroman.

KONSTEN ATT DÖDA

Jens Lapidus berättar om sitt skrivande i Konsten att döda

h el a vär l den pr at ar om det svenska deckarundret. I pockethyllor och på topplistor slåss kriminalromanerna om utrymmet. Men varifrån kommer alla dessa deckardrottningar och kungar?

Hur går hantverket till och vad är egentligen en bra deckare?

Vad är ett villospår och hur lägger du ut det? Och vad ska du tänka på för att göra karaktärerna levande och för att få till en bra och spännande intrig?

På ett enkelt och lustfyllt sätt delar författaren Sören Bondeson med sig av sina lärdomar från sitt arbete i litterär gestaltning. De senaste femton åren har han inriktat sig på hur man skriver kriminalromaner. Under denna tid har han handlett flera som blivit mycket framgångsrika, exempelvis Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg. Dessa medverkar också i boken och delar frikostigt med sig av sina råd och tankar kring skrivandet.

Sören Bondeson

”gl öden, det so m kickade igång mitt skrivande var att jag jobbade på Sollentuna tingsrätt och fick inblick i en verklighet som jag tyckte borde skildras.

Jag visste bara inte hur, mina erfarenheter när det gällde att skriva kom från juridiken och lite journalistik. Tidigare hade jag aldrig drömt om att bli författare, men under tiden på tingsrätten började jag skriva ner små scener, anekdoter. Jag var ytterst omedveten om vad jag höll på med, hade ingen koll alls.

Sedan började jag på en skrivarkurs och fortsatte skriva små scener och efterhand fogade jag ihop dem och formade en intrig. Det tog ungefär två år, sedan var Snabba cash klar och idag håller jag på med Livet deluxe, tredje delen i Stockholm Noir-sviten.

Den första boken skrev jag enbart för mitt höga nöjes skull. Nu vet jag att jag blir läst och det finns en viss fara i det, att skrivandet blir till för andra än mig själv. Men jag tycker fortfarande det är roligt att fly in i texten, som att sitta en hel kväll och få det där flowet, och när man tittar upp från datorn har man skrivit fyra sidor. Den känslan slår det mesta.”

2011-02-23 16.57

sรถren bondeson

Konsten att dรถda Sรฅ skriver du en kriminalroman

Ordfront fรถrlag 2011

Konsten att NYKORRAD.indd 3

2011-02-16 09.23

Sören Bondeson: Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman Ordfront, Box 17506, 118 91 Stockholm www.ordfront.se forlaget@ordfront.se

© Sören Bondeson 2011 omslag: Niklas Lindblad omslagsfoto: Eva Lindblad/1001 bild.se grafisk form: Lena Gustafsson tryck: WS Bookwell, Borgå 2011 isbn: 978-91-7037-538-5

Konsten att NYKORRAD.indd 4

2011-02-16 09.23

Innehåll 7 Utgångspunkter och historik 14 Metoder och myter 20 Författarnas röster, del 1 26 Att få texten levande 40 Funktion och känsla i dialoger 52 Författarnas röster, del 2 57 Sökandet efter det rätta berättarperspektivet 90 När texten blir till scener 105 Hur man bygger en roman 121 Berättarteknik och intrig 134 Läsandet som reflektion och undersökning 151 Att utveckla sin språkkänsla 163 Upptäck din originalitet 174 Författarnas röster, del 3 184 Tankar om förlag och bästsäljare 191 Författarpresentation 192 Litteratur

Konsten att NYKORRAD.indd 5

2011-02-16 09.23

Konsten att NYKORRAD.indd 6

2011-02-16 09.23

Utgångspunkter och historik Att skriva en kriminalroman handlar inte bara om att skildra ett eller flera brott, presentera ett mysterium som är spännande för läsaren och sedan avslöja den skyldige.

Det hela är större än så. Mord, övergrepp och svindlerier begås varje dag, varje timme och varje sekund av människor, orga­ nisationer, företag och stater. Kriminalromanens uppgift är att i berättelsens form gestalta ondskans olika ansikten, dess drivkrafter och nya färdvägar.

Visst låter det pretentiöst, men jag står för det. Det går helt enkelt inte att förringa det faktum att vår värld är fylld av våld i olika former. För den som vill skriva en kriminalroman är det en skyldighet att ta det här på allvar, och att visa aktning för de offer som nu och genom historien råkat ut för olika grymheter.

En bra kriminalroman är aldrig bara avkoppling eller under­ hållning. För mig är underhållning synonymt med lekprogram i tv. Sådant har också sitt syfte, men kriminalromaner handlar om ondskan i olika skepnader och speglar verkligheten. Men en skickligt skriven kriminalroman kan vara spännande, nervkittlande, rafflande, dramatisk, fängslande, medryckande, humoristisk och intressant.

Det är ibland svårt att säga vad som är en roman eller en kriminalroman. Vissa böcker räknas som romaner, men i själva verket kan de lika gärna betraktas som thriller- eller agentromaner.

Ta Peter Høegs moderna klassiker Fröken Smillas känsla för snö, Kerstin Ekmans Händelser vid vatten eller Fjodor Dostojevskijs Utg ångspunk ter och his torik

Konsten att NYKORRAD.indd 7

|7

2011-02-16 09.23

Brott och straff. Utgångspunkten i dessa romaner är en mordhistoria och de har många av genrens särskilda kännetecken.

Omvänt finns böcker som räknas som kriminalromaner, men lika gärna kan anses som romaner. Några exempel är Barbara Vines (Ruth Rendell) Strandsatt och Svavelbröllop.

Gränsen är alltså ibland vag mellan vad som är kriminalroman och vad som är roman. Jag brukar säga att det är förlagen som bestämmer vad boken hamnar i för genre.

Kriminalromanens frågeställningar finns i de tidigaste dramer och prosa som skrivits, av den enkla anledningen att mord, våldtäkt och övergrepp alltid har varit närvarande i mänskligheten.

I Sofokles Kung Oidipus från ca 429–427 f.Kr. försöker huvudpersonen bringa klarhet i mordet på sin far utan att veta att han själv slagit ihjäl honom. Det kan tilläggas att han dessutom gifter sig med sin mor.

Det är dock Edgar Allan Poe som anses vara skapare av genren kriminallitteratur. Poe skrev på 1840-talet tre noveller om en bohemisk intellektuell vid namn C . Auguste Dupin som hade som favoritsyssla att lösa mordgåtor.

Under 1800-talet växte sig genren starkare med namn som Wilkie Collins och Sir Arthur Conan Doyle, författare till Sherlock Holmes. Idag är kriminalromanen den mest lästa genren.

Frågan som dyker upp är varför människor intresserar sig för berättelser om dödande, ondska och fasor? Något entydigt svar finns givetvis inte, men man kan anta att de flesta i reservatet Norden lever ett relativt skyddat liv. Det är dagis, skola, försäkringssystem, pension, reglerade löner, fredagsmys och parmiddagar. I en kriminalroman finns det där andra, det man inte vill vara med om själv, men ändå kittlas av. Man vill fram och röra vid det obehagliga och farliga, dras in i en historia och lösa mysteriet. En annan orsak, särskilt i Sverige, är att den nutida romanen har förlorat mycket av sin berättarkraft. Från 1980- talet och framåt har berättelser fått stå tillbaka för en prosa byggd på självupptagna reflektioner och inåtvänd språkfixering.

Jag säger inte att det inte behövs romaner som analyserar det 8

| Utgångspunkter och historik

Konsten att NYKORRAD.indd 8

2011-02-16 09.23

egna jaget eller som experimenterar med språket. Jag menar att den episka romanen har tappat mark, men att läsarna vill ha berättelser och därför har de gått över till kriminalgenren. Vi människor är just berättelser, och vi styrs av dem. Berättelser som ofta har sin grund i myter, som i sin tur har sitt fundament i människors tankar i förhållande till sin omvärld. Till exempel är exodusmyten, myten om att vi på ett religiöst plan kommer att nå paradiset, ständigt närvarande i våra liv. Den omformas i ideologier om ett bättre samhälle, stöps om i olika former på det personliga planet, som att det blir bättre när jag får ett nytt jobb eller hittar en annan partner. Hela spelindustrin är i grunden byggd på exodusmyten – om jag vinner på den här lotten kommer det att ordna sig.

En annan orsak till varför kriminalromanen har många läsare, är att människans historia är nedsänkt i oss. Vår tid på jorden har sannerligen inte varit någon romantisk komedi.

Ondskan finns inom oss, den finns i det kollektiva undermedvetna, den ligger där och pyr och ibland slår den ut. Det onda är en av förutsättningarna för vår överlevnad. Vi är besläktade med skräckinjagande urtidsdjur, från dem bär vi gener genom miljoner släktled.

Att läsa kriminalromaner är måhända ett sätt att bearbeta allt detta. Vi måste fram och nosa på hemskheterna. Det är lätt att glömma att vi ofta styrs av det som hänt tidigare. Historien finns före oss och föregår vår reflektion. Vi tillhör historien innan vi tillhör oss själva.

Genom det här resonemanget märker du att det finns möjligheter till existentiella frågeställningar i en kriminalroman.

Det är inte särskilt underligt eftersom den rör sig kring teman som: Vad är rättvisa? Kan vem som helst bli mördare? Hur långt kan människor gå för att behålla sin makt? Är ondska förvridet gott? Hur uppstår våld mot kvinnor? Hur tänker en mördare?

Hur mycket ondska kan man acceptera?

När du skriver en kriminalroman har du stora möjligheter att använda dig av ett kritiskt samhällsperspektiv. Jag vill till och med säga att det är en inneboende mekanism i genren. Ofta Utg ångspunk ter och his torik

Konsten att NYKORRAD.indd 9

|9

2011-02-16 09.23

belyser ämnet i boken någon slags baksida av samhället, en orättvisa, ett utanförskap eller ett dolt maktmissbruk.

De författare som medverkar i den här boken, Jens Lapidus, Åsa Larsson och Tove Klackenberg, har på var sitt sätt formulerat en samhällskritik. Jens Lapidus pendlar mellan tjusiga inne­ställen vid Stureplan och slitna Stockholmsförorter. I hans berättelser får läsaren en ingång till brottslingarnas värld och därmed ett annat perspektiv på samhället. Åsa Larsson undersöker mekanismerna bakom sekter och det avvikande. Genom hennes berättelser får man insyn bland glesbygdens människor och därmed en annan syn på Sverige.

I Tove Klackenbergs böcker utsätts rättsmaskineriet för kritisk granskning. Här beskrivs domstolarnas tröghet, fördomar och systemets brister.

Ur litteraturvetenskapligt perspektiv har man ofta sett ner på kriminalromanen. En av anledningarna är att genren är och har varit populär hos breda lager av befolkningen och det i sig anses ge signaler om att kvaliteten är låg. Jag kan delvis förstå litteraturvetarna. Ibland är språket slarvigt och karaktärerna platta och förutsägbara. Själva historien och romankaraktärerna kan sakna trovärdighet.

Men man glömmer att det också finns dåligt skrivna vardagsskildringar, utvecklings- och relationsromaner, självbiografier och experimentprosa.

Jag anser att en bra skriven kriminalroman har samma krav på sig som en välskriven roman i fråga om djup i person- och miljöskildringen, skärpa och precision i språket.

Det som skiljer en vanlig roman från en kriminalroman är intrigen, det vill säga i vilken ordning händelseförloppet presenteras. I kriminalromanen är intrigen mer komplicerad och avgörande för läsarens reaktioner. En väl utarbetad intrig med flera oväntade vändningar gör boken mer läsvärd. Enligt min mening är intrigen ett underskattat litterärt grepp.

För femton år sedan kom det inte ut särskilt många svenska kriminalromaner. Nu är det andra tider, konkurrensen är så 10

| Utgångspunkter och historik

Konsten att NYKORRAD.indd 10

2011-02-16 09.23

att säga mördande. Det krävs mer av författaren idag och själva genren är i ständig utveckling. Därför är det viktigt att veta följande för dig som ämnar skriva en bok: en bra kriminal­ roman är inte bara en kriminalroman. En kriminalroman idag är samtidigt en relationsroman, vardagsroman och mycket annat. Det räcker helt enkelt inte att bara komma med en historia om ett brott.

Inom genren finns det många inriktningar. Gränsen mellan dem kan vara flytande. Flera av de författare som här nedan nämns skriver också i diverse andra kategorier.

Deckare: Det karakteristiska är att huvudpersonen är privat­ detektiv. Från början hade denna privatdetektiv som hobby att lösa mordgåtor. När genren flyttade över till USA blev deckaren en yrkesman, vilken i de flesta fall stod vid sidan om lagen. Det var ofta en före detta polis som startat egen firma. Privatdeckaren har sedan ersatts av till exempel en journalist som löser gåtan. Även här finns förutsättningar för en hel del förnyelse.

Exempel på författare: Edgar Allan Poe, Dashiell Hammett, Raymond Chandler, Liza Marklund, Denise Mina.

Den historiska kriminalromanen: Centralt här är att beskriva en annan tid. Observera att det kan räcka med att skriva om sjuttio­ talet, det räknas också. Här finns det stort utrymme för blivande författare. Det är ovanligt med historiska kriminalromaner. Orsaken är nog att det krävs en hel del research.

Exempel på författare: Umberto Eco, Ellis Peters.

Den psykologiska kriminalromanen: I den här kategorin utgår man

i regel från bakomliggande trauman i familjen och ett psykosocialt förhållningssätt. Huvudperson kan vara vem som helst.

Exempel på författare: Minette Walters, Barbara Vine, Karin Alvtegen, David Guterson.

Dokumentär kriminalroman: Grundvalen för denna kategori av

böcker är verklighetsbaserade händelser och personer. FörfatUtg ångspunk ter och his torik

Konsten att NYKORRAD.indd 11

| 11

2011-02-16 09.23

taren försöker genom att studera rättegångsprotokoll och intervjuer bilda sig en uppfattning om vad som hänt i det särskilda fallet.

Exempel på författare: Truman Capote, Emmanuel Carrère, Gellert Tamas.

Polisromanen: Det specifika för den här typen av bok är att hu-

vudpersonen är polis. En fördel med att skriva en polisroman är att författaren på ett självklart sätt kommer in i kriminalgåtan eftersom huvudpersonen har som arbete att utreda brott.

Nackdelen är att det finns en oerhörd mängd av just den typen av böcker. Det är svårt att hitta en huvudperson som är originell. Hur många kommissarier finns det som är stöpta i samma form? Polisromanen har en stark tradition i Sverige.

Exempel på författare: Sjöwall/Wahlöö, Henning Mankell, Ruth Rendell, Håkan Nesser, Minette Walters, James Ellroy.

Pusseldeckaren: Karakteristiskt är att mordgåtan ligger i fokus och är utlagd likt ett pussel. Allt som oftast är det en sluten miljö där minst fem stycken är misstänkta för mordet. Mot slutet samlas alla och mördaren avslöjas. Av någon anledning har inriktningen gått i stå. Möjligheterna att modernisera pussel­ deckaren är stora.

Exempel på författare: Agatha Christie, Dorothy L . Sayers, Sir Arthur Conan Doyle.

Psychoromanen: Huvudtemat i den här typen av böcker är under-

sökningen av det abnorma psyket. Psykopater har ofta en huvudroll i böckerna, men det är en detektiv eller polis som löser fallet.

Exempel på författare: Patricia Highsmith, Thomas Harris, Bret Easton Ellis.

Skräckromanen: Utmärkande är det övernaturliga. Den här kate­

gorin har blivit satt på undantag i Sverige. Om man ska skriva en skräckroman krävs ett genuint intresse för det mystiska och diverse andeväsen. Inriktningen har numera fått ett uppsving 12

| Utgångspunkter och historik

Konsten att NYKORRAD.indd 12

2011-02-16 09.23

genom John Ajvide Lindqvist, men säkert finns det utrymme för fler författare.

Exempel på författare: Stephen King, Mary Shelley, Clive Barker, H.P. Lovecraft.

Spion/Agentromanen: Ett utmärkande drag i denna kategori är att huvudpersonerna är spioner eller agenter. Temat är i grunden alltid stormaktspolitik. Tänk på att det krävs en hel del kunskap och intresse för att skriva en sådan bok.

Exempel på författare: John le Carré, Frederick Forsyth, Jan Guillou.

Thriller: Fördelen med thrillern är att huvudpersonen kan vara

vem som helst: en dagisfröken, ekonom eller busschaufför som råkar dras in i något brottsligt, och för att visa sin oskuld blir han eller hon tvungen att agera.

Exempel på författare: Elmore Leonard, Dennis Lehane, Carlos Ruiz Zafón, Aino Trosell, Kerstin Ekman.

Konsten att NYKORRAD.indd 13

2011-02-16 09.23

Metoder och myter Runt skrivandet finns en hel del myter. De flesta har sitt ursprung i romantiken under 1800-talet, då författaren upphöjdes till geni. Geniet var framför allt det stora manliga geniet, som i ångest, av impuls och med brinnande blick skrev mästerverk.

En släng av galenskap förknippad med själva skapandet var inte heller helt fel, samtidigt som han kunde vara äventyrare. Han kunde vara vacker som Lord Byron eller ful som Stagnelius, bara han var ett kuriöst inslag i salongen.

Under 1900-talets första hälft tar geniet av sig kråsskjortan och blir skitigare, helt i linje med det nya idealet. Nu gällde det att berätta om sina tillkortakommanden och sitt dekadenta bohemliv med droger och kvinnor. Det skapande geniet var dock fortfarande en man som sökte den stora inspirationen och som i ensamhet skrev ner sina ord.

Mycket av det här hänger kvar än idag. Det är något upphöjt och obegripligt med författare och hur de skriver sina böcker.

Det är som att hela bokbranschen vill behålla den här myten när det gäller skrivandet. Vilket är fullt förståeligt, det skapar otvivelaktigt en aura av något märkvärdigt, något särskilt, något som bara finns just kring böcker och författare. Och folk går på det, jag har själv trillat dit. När jag började skriva trodde jag att litteraturens värld var något som stod utanför det övriga samhället, men snart insåg jag att så inte var fallet. Ändå vill vissa för­fattare hålla föreställningarna vid liv, kanske beror det på att de söker en identitet eller vill vara en del av myten.

Jag har mött många författare, flera av mina bästa vänner är 14

| Metoder och myter

Konsten att NYKORRAD.indd 14

2011-02-16 09.23

författare. Jag är till och med själv författare och som jag ser det är lidelsen att skriva det enda som skiljer oss från andra.

Det krävs nämligen en särskild passion för att träna upp sin skrivar­förmåga till en nivå som räcker till för att det ska bli en bok.

Men måste man inte ha begåvning? Är det inte det viktigaste?

Nej, att skriva går att öva upp. Självklart är talang en fördel, men en talang är bara just en talang så länge man inte tränar den. En människa som har en musikalisk begåvning men inte övar på sitt instrument blir aldrig någon musiker.

När det gäller att bli författare är talangen inte bara att kunna formulera sig. Man måste även ha fallenhet för att lyssna och att iaktta sin omvärld, ha självdisciplin och slutföra det man företagit sig.

Men passionen att vilja formulera sig är ändå det viktigaste.

I början av skrivandet vet man kanske inte ens om man har en passion. Än mindre vet man hur man ska gå till väga. Frågor som dyker upp kan vara: Vad är det jag har skrivit? Hur fortsätter jag? Kan det här bli en roman? Hur ska jag få ihop det? Vad är det för slags språk jag får ur mig? Är det någon annan som också tycker det här är läsbart?

Jag har träffat på många som i ett rus skrivit femtio sidor och sedan tar det stopp. Vad ska de göra sedan? Man vet helt enkelt inte vad man håller på med.

Därför är det första steget att bli medveten om skrivandet och sin egen skrivprocess. En bra början är att bli mera metodisk, konsekvent och systematisk, med andra ord professionell.

Du kan bestämma dig för att hitta en eller flera platser där du skriver på bestämda tider, eller att du ska skriva en timme per dag. Glöm det här med att sitta och vänta på inspiration. Inspiration får man två gånger om året och då blir det inte mycket skrivet.

Inspiration är lika med koncentration och när du är koncentrerad flyter det på att skriva. Därför måste du lära dig att hitta skärpan så att flytet infinner sig. Att ha en bestämd plats kan Me toder och m y ter

Konsten att NYKORRAD.indd 15

| 15

2011-02-16 09.23

hjälpa dig, likaså att du gör samma saker inför varje skrivtillfälle. Du bör också lära dig att skilja på att planera och skissa på en text och att skriva mer koncentrerat på scener och avsnitt. I början av skrivandet kan det hända att du blandar ihop det här.

Det går inte att bara irra runt i skrivandet.

Grunden är ändå att det är lustfyllt. Det kan vara motigt ibland, men aldrig ointressant.

Jag tror att det är viktigt att du hittar ditt eget sätt att komma in i texten, eftersom den här processen är mycket individuell.

Prova dig fram, ha tålamod, se det som en del i ditt skrivande, även om du inte producerar många sidor.

Målsättningen i början av skrivandet är att hitta en kontinuitet. I kontinuiteten kan du finna trygghet och en tilltro till skrivandet. Ju tryggare du är i ditt skrivande desto fler risker vågar du ta. En någorlunda säkerhet i skrivandet behövs, men att vara författare innebär att tvivla på det man gör.

Du kan också undersöka om du är en som skriver sakta eller om du tillhör de snabbskrivandes skara, eller om du är någonstans mitt emellan. Om du tar dig fram sakta är fördelen att du inte behöver skriva om särskilt mycket. Nackdelen är att du lätt drabbas av skrivkramp, att du tycker att du producerar för lite text. Fördelen med att skriva fort är att textmassan växer, nackdelen är att det kommer med mycket överflödigt. Den som skriver många sidor åt gången behöver bli en bra redigerare av sin egen text.

Att skriva innebär att gå framåt i texten för att sedan gå tillbaka och ändra, flytta om stycken, meningar och ord. Skrivande är en ständig omarbetning av text. Var aldrig främmande för det.

En del författare skriver om sina böcker tio gånger. Alternativet är att planera mera noggrant, då behöver du skriva om mindre.

Om du ämnar skriva en kriminalroman får du vara beredd på en hel del planerande, eftersom en intrig med olika spår inte är någonting som bara kommer till dig när du sitter och skriver.

Om jag ska ge dig ett gott råd är det följande: Bli aldrig för sentimental inför din egen text.

16

| Metoder och myter

Konsten att NYKORRAD.indd 16

2011-02-16 09.23

Tänk på att din text är ett arbetsmaterial. Du måste lära dig att skilja mellan dig själv och din text. Därmed kommer jag osökt in på distanseringen till den egna texten. Att distansera sig från det du har skrivit är viktigt för att du ska kunna se vad som är bra och vad som bör ändras. Du har säkert upplevt detta när du lagt ifrån dig ditt manus en vecka och åter betraktat det hela. Ett annat sätt att skapa distans kan vara att låtsas att det inte är du som har skrivit det du läser.

För att kunna skriva en bok måste du också läsa mycket. Men det är inte bara att plöja bok efter bok. För att lära sig skriva måste du studera och reflektera över hur böckerna är skrivna.

Om du tycker en bok är bra ska du läsa den flera gånger. Första gången är du uppslukad och ser inte kvaliteterna. Vid andra, tredje och fjärde genomläsningen kan du se hur författaren har gått till väga.

För dig med författarambitioner är poängen med läsning att studera vad som gjorts på området innan du skriver din bok.

Det är en omöjlighet att skriva en kriminalroman om du inte noga tagit reda på hur en kriminalroman ser ut. Det förväntas inte att en arkitekt ska kunna rita ett hus om han aldrig tagit sig tid att studera huskonstruktioner och låtit sig inspireras av andra arkitekter. Men för författare lever tyvärr myten vidare att man skapar ur tomma intet, likt det stora geniet.

Hur går man då till väga för att studera och reflektera över en bok? För det första ska du ta reda på vad som har tilltalat dig i läsupplevelsen, det kan nämligen vara olika saker. Ibland kan det vara innehållet, att boken var spännande, att språket fångade dig, att dialogerna kändes levande. Det kan hända att du attraheras av flera av de här beståndsdelarna och då uppskattar du verkligen boken.

Genom att läsa kan du också lära dig de mest grundläggande skrivtekniska knepen, som hur du delar in texten i stycken och kapitel, var du sätter komma, hur du använder tecken och ställer upp dialoger.

Vidare kan du studera hur romanen är uppbyggd och komMe toder och m y ter

Konsten att NYKORRAD.indd 17

| 17

2011-02-16 09.23

ponerad, som att lägga märke till vad som sker efter det första mordet i boken eller var de så kallade vändpunkterna sker. Vad handlar boken om när det inte talas om död och mord? Vad gör att du uppfattar huvudpersonerna som levande? Hur talar personerna i boken? Vilka ord använder författaren? Hur ser meningsuppbyggnaden ut? Som du märker finns det åtskilliga frågor att ställa sig när man läser en bok.

Tipset är att läsa många olika slags böcker och jämföra dem, analysera vad du tycker är lysande och vad som du tycker är uselt. Utifrån det får du också en smak och en säkerhet, du vet vad du tycker är bra respektive dåligt skrivet. Du kan peka på det och säga till dig själv: Den här boken har bra dialoger därför att det känns som den är hämtad ur verkligheten. Eller: Den här boken bygger upp karaktärerna så att de blir levande.

Förutsättningen för att lyckas skriva en bok förbättras onekligen om du har mer kunskap om vad du håller på med. Alla författare påverkas medvetet och omedvetet av andra böcker.

Man stjäl, lånar, tar strukturer och uppbyggnad och sätter in det i ett eget material. Inbilla dig inte att du ska uppfinna hjulet på nytt. Att lära sig att skriva är mycket en fråga om att härma.

Om man har ambitionen att förändra, göra tvärtom och förnya en genre, är det än viktigare att veta hur någonting är gjort.

Det säger sig självt att man måste veta vad det är man revolterar mot.

När du ger dig i kast med att skriva en kriminalroman ska du vara beredd på att det tar längre tid än vad du tänkt dig. Att läsa två sidor tar inte särskilt lång tid, men att skriva två sidor kan ta en hel dag.

Och på tal om läsaren, tänk på att han eller hon gör halva texten. Det unika med litteratur är nämligen samarbetet mellan författare och läsare. Författaren skapar en värld av ord, läsaren går in med sina egna bilder och erfarenheter. Man möts på halva vägen.

Jag vill påminna om det lustfylla i att skriva, att förundras över att man hittar de rätta orden och känner rytmen i en bra 18

| Metoder och myter

Konsten att NYKORRAD.indd 18

2011-02-16 09.23

mening. Men för att det ska bli en bok krävs att man organiserar sitt skrivande. Eller som Väinö Linna, författaren till Okänd soldat uttryckte det: »En författare ska ha två rejäla rövklimpar och en halv hjärna.«

Konsten att NYKORRAD.indd 19

2011-02-16 09.23

Författarnas röster 1 Jens Lapidus Glöden, det som kickade igång mitt skrivande var att jag jobbade på Sollentuna tingsrätt och fick inblick i en verklighet som jag tyckte borde skildras. Jag visste bara inte hur, mina erfarenheter när det gällde att skriva kom från juridiken och lite journalistik. Tidigare hade jag aldrig drömt om att bli författare, men under tiden på tingsrätten började jag skriva ner små scener, anekdoter. Jag var ytterst omedveten om vad jag höll på med, hade ingen koll alls.

Sedan började jag på en skrivarkurs och fortsatte skriva små scener och efterhand fogade jag ihop dem och formade en intrig. Det tog ungefär två år, sedan var Snabba cash klar och idag håller jag på med Livet deluxe, tredje delen i Stockholm Noir-sviten.

Den första boken skrev jag enbart för mitt eget höga nöjes skull. Nu vet jag att jag blir läst och det finns en viss fara i det, att skrivandet blir till för andra än mig själv. Men jag tycker fortfarande det är roligt att fly in i texten, att sitta en hel kväll och få det där flowet, och när man tittar upp från datorn har man skrivit fyra sidor. Den känslan slår det mesta.

Jag ser mig inte som en renodlad deckarförfattare, jag står någonstans mitt emellan skönlitteratur och krim. Innan jag skrev min första bok läste jag mycket nordisk kriminallitteratur och insåg att skulle jag skriva en bok ville jag gå mot strömmen, vända upp och ner på allt. Jag ville tänja på genrens gränser. Fortfarande drivs jag av en lust att experimentera, spränga gränser, 20

| Författarnas röster 1

Konsten att NYKORRAD.indd 20

2011-02-16 09.23

testa nya grepp. Förra året kom jag ut med en kriminalberättelse i serieform, vilket var helt nytt i Sverige. Jag har ambitionen att jobba med ett språk som är mer ambitiöst än det som brukar finnas i genren. Det vanliga i kriminalromaner är att en polis, åklagare eller journalist utreder brotten, men så arbetar inte jag.

Egentligen följer jag inte genren alls mer än att det handlar om kriminalitet.

Utgångspunkten i mina böcker är att låta mig själv, alltså författaren, inte lägga sig i frågor om moral och etik. Istället låter jag karaktärerna själva träda fram och agera. De begår självfallet kriminella och onda handlingar och min tanke är att läsaren ska kunna sätta sig in deras livssituation, identifiera sig och försöka förstå människorna bakom handlingarna. Det är som Martin Buber säger: »Finns det ett Jag, måste det finnas ett Du, finns det ett gott måste det finnas ett ont.« Jag är intresserad av att beskriva subkulturer, olika skikt av klasser i samhället. Då tänker jag inte i termer av en strikt marxistisk klassanalys. Det är mera komplext än så med flera olika skikt där sociologiska och kulturella faktorer spelar in. Det som är extra intressant är de kontaktytor som finns mellan de sociala grupperna. I Snabba cash möter till exempel wannabeöverklassaren JW latinogangstern Jorge. JW har liksom Jorge inga pengar, men han tillhör definitivt en annan klass. Samtidigt vill båda klättra uppåt på samhällstegen och de har i viss mån samma mål.

Jag vill beskriva en verklighet, ett tillstånd i Sverige. Vad som är min egen uppfattning vet jag inte alltid och det är inte heller intressant. I stället kommer samhällskritiken från de olika karaktärerna, de visar upp skiftande delar av samhället. I Aldrig fucka upp finns till exempel karaktären Mahmud som genom sin uppväxt blivit diskriminerad och aldrig känt sig som en del av det svenska samhället. Hans reaktion mot segregationen blir att begå brott. En annan karaktär, polisen Thomas, menar att dräggen får skylla sig själva och att det i stället behövs hårdare tag. Där finns alltså en inbyggd samhällskritik från två håll.

Avsikten är alltså att låta olika åsikter komma fram och sedan får läsaren göra sitt val.

Förfat tarn as rös ter 1

Konsten att NYKORRAD.indd 21

| 21

2011-02-16 09.23

Tove Klackenberg Jag började skriva när jag var över fyrtio, ganska sent alltså.

Orsakerna var flera, en var att jag redan som liten fick för mig att det finaste man kunde bli var författare. Ett annat skäl var att mina barn blivit så stora att det fanns tid. Jag hade också läst massor av kriminalromaner och eftersom jag arbetade som advokat var jag irriterad över att det inte fanns några svenska böcker som skildrade rättsprocessen på ett spännande och korrekt sätt. Rättegångsromaner är en stor genre i England och USA, men här lyste den med sin frånvaro och när en deckare någon gång hamnade i närheten av en domstol så blev det mesta fel. Till slut bestämde jag mig för att om ingen ville skriva det jag hade lust att läsa så fick jag skriva det själv. Jag tänkte åtmin­stone göra ett försök.

Det första jag gjorde var att gå en veckoslutskurs som Ordfront anordnade. Man skulle skriva en kriminalnovell. Jag tyckte det gick bra och jag blev uppmuntrad av lärarna och av de andra deltagarna. Efter det gjorde jag två rejäla försök att skriva en kriminalroman. De blev rätt konstiga, det var mest små snuttar som inte hängde ihop. Däremot fick jag några positiva refuseringsbrev, vilket gjorde att jag fortsatte.

Ett av problemen i början var att jag inte hade några läsare och alltså inte fick någon feedback. I stort sett vara det bara mina föräldrar som ville läsa och de var överentusiastiska, men det bidrog knappast till att jag utvecklades som författare. Så det fick bli fler kurser. Där fick jag konstruktiv kritik från både läraren och de andra kursdeltagarna och det började hända saker.

I början hade jag språket, men fick ingen ordning på berättelsen. Manus nummer två resulterade i ett refuseringsbrev där man bad mig bearbeta och återkomma. Jag bestämde mig dock för att börja om, uppfann en ny huvudperson som fick heta Svea Lundström Duval och det blev boken Påtaglig risk att skada.

Ett tema i mina böcker är hur människor förhåller sig till skuld och ansvar. Det går för det mesta att förstå varför män22

| Författarnas röster 1

Konsten att NYKORRAD.indd 22

2011-02-16 09.23

niskor begår hemska handlingar. Mord är inte sällan oöverlagda brott, sprungna ur starka känslor. Frågan är om och hur den skyldige tar sitt ansvar för den gärning som begåtts. Utan att känna skuld blir det omöjligt att gå vidare. Eller för att citera Svea Lundström Duval: »Utan skuld kan man inte bli fri.« Dömd på förhand skiljer sig från mina övriga böcker även om den också handlar om förtryck på olika plan. Den ligger närmare mig själv och var ett försök att göra upp med mina år som tingsnotarie i början på nittiotalet. Det var en olycklig och märklig tid då jag, som hade en ganska idealistisk uppfattning om rättvisan, fick lära känna systemet inifrån. Det var ingen vacker syn. Idén var att jag skulle skriva av mig alltihop och så blev det väl också. Men under själva skrivandet mådde jag inte bra, det var som jag förflyttades tillbaka till den tiden.

I rättssalen kokas samhällets alla konflikter ner till en sorts koncentrat. Om man trovärdigt och realistiskt skildrar vad som händer i domstolarna övergår det därför nästan automatiskt i samhällskritik. Så utöver personliga erfarenheter hittar jag stoff till kriminalromaner i många av de strider som utkämpas med lagen som vapen. Ta till exempel boken Självtäkt som handlar om konflikten mellan renägande samer och markägare i Norrland. Varför är det ingen som skriver om det här? tänkte jag.

Det är inte många i södra Sverige som vet vad staten gjort sig skyldig till mot vårt lands ursprungsbefolkning. Spännande var det också. Så det var bara att sätta sig ner och skriva.

I början fanns det också andra drivkrafter bakom skrivandet.

Jag ville bli sedd, utmärka mig. För så blir det när man kommer ut med en bok. Varje gång är det ett litet spektakel som är både härligt och jobbigt. Numera är det viktiga att jag har läsare och att det jag skriver faktiskt betyder något för vissa av dem. Den insikten hade jag inte när jag började.

Jag tycker inte att det är särskilt lustfyllt att skriva. Det är inte tråkigt, men jag blir frustrerad av att det jag har i mitt huvud, den där känslan som jag vill förmedla, inte kommer ut som jag tänkt mig. Ibland kan jag sitta i två timmar med en mening som inte alls är viktig. Jag längtar inte efter att få skriva och får tvinga mig Förfat tarn as rös ter 1

Konsten att NYKORRAD.indd 23

| 23

2011-02-16 09.23

att komma igång. När det någon gång flyter på är det riktigt roligt.

Det är som att träna, det jobbiga är att ta sig till gymmet, väl där känns det bra.

Åsa Larsson Det var i slutet av nittiotalet och jag kände mig grå inombords.

Jag insåg hur tråkigt mitt liv hade blivit. Allting borde ha känts bra. Jag hade fått barn, vi hade köpt vår första bostadsrätt och jag var på väg att göra en sjyst juristkarriär. Men någonting fattades. Det var då jag började på en skrivarkurs, kom i gång med skrivandet. Och det gråa försvann.

Att det skulle bli en kriminalroman var självklart. Jag var ute efter den där nerven som jag känt när jag läst en riktigt välskriven thriller. Jag upptäckte genren när jag gick på universitetet och min dåvarande man tyckte att jag skulle läsa Den röda draken av Thomas Harris. Jag blev hänförd över att en bok kunde vara så spännande. Under min uppväxt fick jag nämligen inte läsa deckare för min pappa. Han var bokälskare och bibliotekarie och det som gällde var »riktiga« böcker.

Ett tema som genomsyrar mina böcker är att karaktärerna tappat bort sig på livets väg. Det gäller huvudpersonen Rebecka Martinsson men också många av bipersonerna. Något som har påverkat mig är Gamla Testamentet. Det har jag läst grundligt och där finns gott om berättelser att utgå ifrån om man vill skriva en kriminalroman. Jag har ett religiöst arv eftersom mina mor- och farföräldrar var laestadianer och jag har själv haft en frikyrklig period. De två första böckerna Solstorm och Det blod som spills är en uppgörelse med kyrkan och begrepp som godhet, ondska och skuld. I Svart stig finns nåden som ett starkt tema och i den senaste boken Till dess din vrede uppstår är ledmotivet offret. I den boken tar karaktären Hjalmar på sig skulden för en handling en annan gjort. Han bär inte bara sitt eget kors utan även andras.

Någon direkt uttalad samhällskritik finns inte i mina böcker.

Min pappa var kommunist och när jag var liten drog han med 24

| Författarnas röster 1

Konsten att NYKORRAD.indd 24

2011-02-16 09.23

mig på olika politiska filmer och demonstrationståg. Jag är från en första generationens tjänstemannafamilj. Den del av Sverige som jag kommer ifrån har speciella levnadsvillkor, till exempel kan ett foto på Laestadius hänga på väggen bredvid Lenin. Det är möjligt att min bakgrund leder till en sorts samhällskritik när Stockholm utgör normen. Jag blir förbannad på att allt utanför Stockholm antingen betraktas som exotiskt eller efterblivet. Det mesta av Sverige finns faktiskt inte i Stockholm.

Första boken skrev jag i ett tillstånd som kan liknas vid det som uppstår när man släpper lös en glad labrador i skogen. Jag skrev om boken flera gånger eftersom jag inte hittat mitt språk.

Jag fick också kritik av läraren att jag inte hade någon riktning i mitt manus. Då gick jag hem och satte upp Post it-lappar på ena väggen i den avlånga garderob där jag satt och skrev och tänkte ut hela handlingen. Sedan blir det självklart förändringar, men då hade jag i alla fall en karta att gå efter. Den här genren kräver planering, annars går det överstyr.

Jag är betydligt säkrare i språket nu och vet hur det ska se ut när det blir bra.

Något händer också när man vet att man har läsare. Även om det inte påverkar mig när jag är inne i texten, tänker jag på det vid redigeringen. Det är ingen dålig sak med läsarhänsyn, det vidgar den egna blicken. Själva skrivprocessen brukar ta ett och ett halvt år. Då räknar jag inte med allt tankearbete som sker innan.

Skrivandet har nog även utvecklat mig som människa. I de två första böckerna gjorde jag upp med frikyrkan och det har gett mig ett mer avspänt förhållande till religionen. Jag kan till och med gå in i en kyrka idag och ta nattvarden.

Jag mår inte bra om jag inte kan skriva. Då försöker jag fylla tomrummet med att handla onödiga saker eller så sätter jag igång med att tapetsera. Verkligheten räcker liksom inte riktigt till.

Att skriva en bok är som att gå ut i skogen och bygga en koja och där skapa en egen värld. Sedan lämnar man kojan, ställer sig bakom ett träd och ser när andra kommer dit och fantiserar.

Kojan är glädjen och lusten i skrivandet.

Konsten att NYKORRAD.indd 25

2011-02-16 09.23

Att få texten levande Begreppet gestaltning är centralt i en litterär text. Det är gestaltningen av en människa, en känsla eller en miljö som gör att texten blir levande för läsaren. Utan gestaltning blir texten bara information.

Någon gång har du säkert läst en bok eller sett en film och blivit så indragen i den att du glömt bort tid och rum. Du har med andra ord blivit uppslukad av texten eller filmen. Det är vid sådana tillfällen som författaren eller filmmakaren har skapat närvaro med hjälp av gestaltning.

Det går att dela upp gestaltningen i två delar: Person- respektive miljögestaltning. Uppdelningen gör jag främst av pedagogiska skäl. I en text kan till exempel skildringen av ett rum beskriva människans sociala tillhörighet eller känslotillstånd.

Ett motsatt grepp kan vara att använda en människas psykiskt sjuka föreställningsvärld för att beskriva en omgivning.

Man kan alltså konstatera att begreppen ibland glider in i varandra.

Om du tänker skriva en kriminalroman kan du inte slarva med personskildringen. Då är du ute och cyklar. Att bara ha en spännande berättelse räcker inte.

Människorna måste också bli intressanta och ha ett inre liv som engagerar läsaren. Det är som i verkligheten, man tycker inte det är särskilt givande att umgås med pappfigurer och skyltdockor. Och likadant är det i litteraturen. Läsaren vill följa människor som blir förbannade och svikna, förälskar sig, tvivlar och löser problem utifrån sina särskilda förutsättningar.

26

| Att få texten levande

Konsten att NYKORRAD.indd 26

2011-02-16 09.23

Jag får ofta frågan om hur många personer man kan ha med i en bok. Svaret är hur många som helst. Människor kan bara dyka upp i berättelsen. Grannar, vittnen, arbetskamrater, folk på krogen behöver inte beskrivas särskilt ingående. Vissa är enbart med i berättelsen som en del av miljön, andra har betydelse därför att de ska ge information som leder huvudpersonen i en viss riktning. De här individerna kan beskrivas genom ett par penseldrag. Det kan handla om att hitta något i ansiktet, hur de rör sig eller hur de uttrycker sig i en dialog.

Huvudpersoner brukar i kriminalromaner vara perspektivpersoner. Perspektivperson blir en karaktär när hon/han känner eller tänker.

Men du ska vara försiktig med att ha med för många perspektivpersoner. Jag kommer senare i boken att närmare reda ut vad en perspektivperson är.

Det är mestadels genom huvudpersonernas tankar och sinnes­ intryck som man upplever romanen. Huvudpersonen är den som driver berättelsen framåt, och den som ska bli levande för läsaren.

Naturligtvis kan du ha flera huvudpersoner eller bipersoner som berättar fram historien.

Hur skapar man då intressanta huvud- och bipersoner? De tre verktyg som finns är hämtade från verkligheten: 1. Den inre monologen.

2. Karaktärens handlingar.

3. Karaktärens bakgrundshistoria.

Den inre monologen beskriver romangestaltens föreställningsvärld. Genom att berätta hur personen tänker får läsaren ta del av just den här människans inre liv.

Det är bara att observera dina egna tankar nästa gång du tar en kort promenad eller bussfärd, så förstår du vad jag menar.

Det finns två sätt att skriva en inre monolog. Den ena metoden kallar jag för direkt inre monolog. Om man som författare använder det greppet är syftet att härma romanfigurens tankar.

At t få te x ten le vande

Konsten att NYKORRAD.indd 27

| 27

2011-02-16 09.23

Att byta tempus till presens är inget problem när man går in i människans psyke.

Här kommer ett exempel: Hon körde runt i City, planlöst och gatorna i ett sönderregnat ljus.

Vart ska jag ta vägen, tänkte hon. Men nu har jag fått min hämnd, nu hänger han där i taket den jäveln. Just det, hänger i taket.

En bil signalerade ilsket bakom henne. Lägg av och tuta ditt as. Jaså, är jag här på Strandvägen. Inte konstigt att han tutar, jag kryper ju fram i trettio. Hon skymtade det mörka vattnet mellan skutorna vid kajen och på andra sidan tornade de pompösa husen upp sig. Hon ökade farten.

Bilen bakom körde ändå om. Hon fortsatte mot Djurgården, vindrutetorkarna rörde sig fram och tillbaka, svarta våta träd, röda bakljus, asfalten blänkte. Vad ska jag göra nu? tänkte hon.

En förbannelse är det och regnet som bara faller. Hur har jag hamnat i den här skiten? Vad är det som driver mig? Det är som att någon styr mina steg. Finns inga bra svar förstås. Hur blir man klok i en galen värld? Undrar om han tog livet av sig, eller om någon gjorde så att det skulle se ut som självmord.

Den andra tekniken kallar jag för beskrivande inre monolog. När du använder det greppet berättar författaren hur romangestaltens inre liv ter sig.

Här kommer samma situation skrivet med beskrivande inre monolog: Hon körde runt i City, planlöst och gatorna i ett sönderregnat ljus. Hennes tankar var kaotiska och hon visste inte vad hon skulle ta sig till. Hon hade i alla fall fått sin hämnd, nu hängde han död i sin lägenhet.

En bil signalerade ilsket bakom henne och det gick upp för henne att hon kröp fram i trettio kilometer på Strandvägen.

Hon skymtade det mörka vattnet mellan skutorna vid kajen och på andra sidan tornade de pompösa husen upp sig. Försiktigt tryckte hon på gaspedalen och farten ökade.

28

| Att få texten levande

Konsten att NYKORRAD.indd 28

2011-02-16 09.23

Bilen bakom körde ändå om. Hon fortsatte mot Djurgården, vindrutetorkarna rörde sig fram och tillbaka, svarta våta träd, röda bakljus, asfalten som blänkte. Hon undrade hur hon hamnat i den här sörjan. Det var som en förbannelse, att hon var underordnad ett blint öde, att någon styrde hennes steg. Hela världen tycktes galen och det fanns inga svar. Tanken slog henne att det kanske inte var självmord, utan att någon hade arrangerat det hela.

Du ser själv skillnaden. Den beskrivande inre monologen skapar mera distans till personen. Självfallet kan du blanda de här båda sätten och välja att beskriva vissa inre tillstånd, och göra instick med direkta tankar.

Det andra verktyget som skapar en romangestalt är karaktärens handlingar. En människa kan inte undgå att agera i olika situationer. Val blir till handlingar som påverkar den särskilda människans tillvaro och varande.

När du skapar romangestalter måste du finna drivkraften hos personen i fråga. Drivkrafterna är en del av personligheten, eller grunden i just den här människans särskilda individualitet.

Det kan vara orsaker och motiv som får personen att handla utifrån ett mönster, att hon eller han till exempel kan begå ett mord, bli psykotisk, vill ha makt, drabbas av Jesuskomplex eller bara vill göra ett hyggligt jobb.

Karaktärens handlingar bör ha en konsekvens, en inneboen­ de logik.

Ett vanligt misstag som jag ofta ser i texter, är att romangestal­ terna plötsligt börjar agera fullständigt inkonsekvent. Eller att de utför handlingar utan att man fått reda på någonting om karak­tären. Den som skrivit texten har då inte tänkt på läsaren.

I sin iver att komma framåt i berättelsen har författaren glömt att skapa det handlingsmönster som behövs för att läsaren ska kunna hänga med i turerna.

Ibland händer det att personerna i en berättelse är klara och tydliga för författaren, men det behöver inte betyda att mottagaren upplever personerna som begripliga.

At t få te x ten le vande

Konsten att NYKORRAD.indd 29

| 29

2011-02-16 09.23

Förutsättningarna för oss människor och romangestalter är alltså att vi är underordnade en process av orsak och verkan, även om det inte finns slutna rum av orsak och verkan. Ett mått av slump smyger sig in i vår tillvaro genom kvantfysikens lagar.

Handlingar röjer i förlängningen människans behov, blottlägger starka och svaga sidor hos personen.

Det räcker alltså inte med att du är romanpersonens psykolog. Du måste veta mer än vad en psykolog någonsin skulle kunna fantisera om.

En kriminalförfattare måste skaffa sig insikt om människans psyke och lära sig se olika sammanhang för att kunna skapa intressanta människor i en roman. Att läsa olika filosofiska teorier om vad det innebär att vara människa är inte helt fel. Det har inte med någon form av intellektuell snobbism att göra. Det gäller också att vara observant i vardagssituationer och öva upp sin blick på hur människor reagerar. En författare måste vara nyfiken.

Det tredje verktyget är karaktärens bakgrundshistoria. Det är upp till författaren hur mycket den ska träda fram, men likväl måste den finnas där för att läsaren ska kunna bilda sig en uppfattning om de viktiga personerna i romanen. Återigen drar jag en parallell till verkligheten: Alla människor har en historia. Därför bör huvudpersonen i en roman också ha haft ett liv innan den träder in i handlingen. Om man nu inte vill skriva en bok där vi får följa en persons levnad från vagga till grav.

Bakgrunden är en del i en romangestalts inre landskap. Det är det verktyg du som författare kan använda dig av för att läsaren ska kunna förstå de inre konflikter som romangestalten bär på. En inre konflikt som kan vara en del i orsaken till en större yttre konflikt i en bok. Till exempel att en man med ett stort kontrollbehov slår ihjäl sin sambo, för övrigt en av de vanligaste mordorsakerna i Sverige idag. I det här fallet kan man ge antydningar om hur kontrollbehovet har uppstått hos mördaren.

Vilka tidigare omständigheter i en persons liv som format henne bestämmer författaren utifrån sin syn på dessa frågor.

30

| Att få texten levande

Konsten att NYKORRAD.indd 30

2011-02-16 09.23

Det finns en hel del vetenskaper och uppfattningar som fokuserar på barndomen och förhållandet till modern och fadern.

Sedan finns det teorier som mer betonar sociala perspektiv som klass, kön och andra yttre omständigheter. Extrema händelser som påverkar människor i vuxen ålder finns också. Ett exempel är människor som varit med om krig.

Givetvis styrs det här av vilken typ av bok du tänker skriva. Är det en psykologisk roman som har sikte på en familjeproblematik är du tvungen att fördjupa dig i bakgrundshistoriens utmarker.

När jag börjar skriva en roman har jag ofta en vag uppfattning om vad för slags huvudperson jag har att göra med. Ibland tror jag att jag känner romangestalten. Följden blir alltid att jag får sätta mig och skriva ner en separat bakgrund om var och en av de viktigaste personerna i boken. Det finns olika sätt att närma sig det här problemet. En del författare gör en noggrann undersökning av vad som hänt i huvudpersonernas liv. Vad har de för barndom, förälskelser, besvikelser, arbetsliv, karaktärsdrag, rädslor och styrkor? Då handlar det inte om att göra en svepande granskning av personen, utan att gå in i detalj.

Så finns det författare som skriver sig fram till människornas karaktär. Den här metoden kräver många omskrivningar och det är inte att föredra när man arbetar inom krimgenren, eftersom det kan skapa förvirring i uppbyggnaden av intrigen.

Dessutom tar omskrivningar mer tid än vad man tror och risken är att den förhoppningsfulla författaren har gett upp innan man fått någon ordning på huvudpersonen.

Om man utgår från sin egen bakgrund är fördelen att man inte behöver hitta på en barndom. Det finns dock flera faror med att använda den sortens förutsättningar. För det första kan den personliga historia man skriver bli alltför välkammad. Om man ska skriva med sig själv som utgångspunkt måste man vara beredd att vända på varje sten i sin bakgrund och det är det inte många som klarar av. För det andra är det lätt att överdriva vissa händelser som är viktiga för en själv, men som läsaren tycker är relativt ointressant. Hur många skildringar av skilsmässor har At t få te x ten le vande

Konsten att NYKORRAD.indd 31

| 31

2011-02-16 09.23

jag inte läst under alla år som lärare. En skilsmässa som varit viktig för just den personen, men som bara blir en trist upprepning för läsaren. Om man ska använda sig av eget material i en roman så är grundregeln att betrakta sitt liv som vore det hämtat ur en roman.

En vanlig taktik är att ta händelser från ur sitt eget liv, blanda dem med händelser från folk man känner eller berättelser man hört. Baka ihop det och få en huvudperson som står på egna ben. Det gäller bara att se vilka erfarenheter från ditt liv som passar in i den roman du skriver.

Det är viktigt att pytsa ut huvudpersonens bakgrundshistoria och karaktärsdrag under hela romanbygget. Du kan inte göra ett CV i början av boken för att sedan släppa det. Då blir personen förutsägbar eller otydlig och garanterat ointressant.

Tillvägagångssättet är att i början lägga ut ledtrådar till karaktär och bakgrund, för att så följa upp och utveckla personligheten och de eventuella konflikter som det kan leda till.

Fördjupningen av romankaraktärerna sker genom den inre monologen (minnen) eller att berättarrösten skildrar tidigare händelser under uppväxten. Det kan också ske i form av dialoger.

Jag brukar få frågan om huvudpersoner behöver vara sympatiska. Nej, det behöver de inte vara. Ta Patrick Bateman, yuppie och seriemördare i Bret Easton Ellis roman American Psycho.

Honom känner jag bara äckel inför. Det är antagligen därför jag läste vidare, men många har berättat för mig att de lagt ifrån sig boken för att de inte stod ut med huvudpersonen.

De flesta författare brukar sträva efter att man ska kunna sympatisera med huvudpersonen eller känna igen sig i denne.

Läsaren vill i de flesta fall hålla på huvudpersonen och att hon/han ska klara upp situationen till slut.

Det är aldrig roligt att läsa om romanpersoner som är för perfekta. Läsaren har som alla andra människor fel och brister och vill därför inte läsa om karaktärer som är fullkomliga.

Tänk på dig själv och verkliga personer och skapa romangestalter som tvivlar, begår misstag och har svaga sidor. Men låt dem inte heller gå omkring och bara gnälla och ha existentiell 32

| Att få texten levande

Konsten att NYKORRAD.indd 32

2011-02-16 09.23

ångest, då ledsnar läsaren och tycker att personen lika gärna kan gå och hänga sig.

Självklart ska man undvika schabloner. Men en schablon uppstår när en författare inte fördjupar sina karaktärer.

Ibland kan man träffa på människor i verkligheten som beter sig som schabloner. Vad gör jag om jag som författare vill ha med en sådan figur i en bok? Man gör det svårt för sig om den får bli huvudkaraktär. Däremot kan det vara roligt och intressant när de dyker upp som bifigurer: Det kan handla om en arketypisk bonnlurk, en tuffing, en bimbo eller stureplanstekare. I det här fallet kan karaktären få representera något. Regeln här är att inte överdriva karaktären i beskrivning och dialog. Ska den ha en större roll behöver man hitta nyanser.

När det gäller namnet på huvudkaraktären så ska man inte låsa sig vid att hitta rätt namn på en gång. Själv brukar jag ha ett arbetsnamn och under skrivandets gång finna det jag letar efter. Tänk på att namnet inte ska vara vilket som helst. Namnet kan berätta vilken klass, plats eller kulturell identitet personen i fråga kommer ifrån. Det kan berätta om familjen, till exempel att mamman prompt ville ge sina barn ett speciellt namn.

Om du ger en person ett namn som inte överrensstämmer med dem som är typiska för just den generationen, får du infoga en förklaring. Annars kan mottagaren irritera sig på den detaljen under läsningen och tappa närvaron.

Att skapa och behålla närvaro är nämligen av största betydelse för en författare. Det är när läsaren känner att hon/han är på en plats och upplever det som människan i texten gör som du har lyckats med gestaltningen.

Tänk på att en roman kan se ut hur som helst och handla om vad som helst, bara persongestaltningen håller så att männi­ skorna i boken blir levande för läsaren. Det är gestaltningen som skapar närvaron och en människa är alltid mer än hon vet om.

Vi går nu över till miljögestaltningen. Jag har hört påståenden om att det inte behövs miljöbeskrivningar. Man hänvisar till böcker där man läst långa naturbeskrivningar som gjort att At t få te x ten le vande

Konsten att NYKORRAD.indd 33

| 33

2011-02-16 09.23

man tappat intresset för boken, eller hoppat över partier med utförliga redogörelser av ett rum. Jag är beredd att hålla med, en allt för tillkrånglad och högtravande miljöbeskrivning tillför inte historien något av värde. Det kan bero på att författaren velat visa sin stilistiska skicklighet och därmed gått till överdrift.

Av det kan man lära sig att det inte är någon vits att göra sig till.

Syftet med att ge läsaren en miljö är främst att skapa stämning och bilder. Det i sin tur framkallar närvaro. Läsaren är på platsen, ser och upplever vad som sker.

Vidare kan miljön säga något om människorna i berättelsen, om deras situation och livsbetingelser. Hur en huvudperson betraktar ett rum kan vara ett uttryck för den människans inre landskap.

Miljön kan också vara en metafor för temat i berättelsen. En författares skildring av en kylig yttre inramning kan bli en bild av ett samhälle.

Att strunta i atmosfär, väderförhållanden och beskrivningar av rummet är vanskligt. Knepet är att hitta detaljer i miljön som framkallar reaktioner och minnesbilder hos läsaren. Tänk också på att använda andra sinnen än synförmågan, beskriv ljud, doft och smak.

Du har säkert lagt märke till att vissa författare utförligt beskriver hur ett rum ser ut, medan andra bara berättar att de befinner sig i rummet. En roman från 1800-talets senare hälft kan svälla över av detaljer i miljön, medan en nutida svensk roman kanske bara antyder inramningen.

Det är upp till dig som vill skriva en bok att bygga upp din egen teknik. Vad du bör göra är att prova på olika sätt att skapa stämning genom miljöbeskrivning.

Min erfarenhet är att det vanligaste felet blivande författare gör är att de skriver för lite miljö. Jag har genom att fråga elever kommit fram till att det är samma brist i tänkesättet som vid ytlig persongestaltning: De ser bilden framför sig, men glömmer att presentera den för läsaren.

34

| Att få texten levande

Konsten att NYKORRAD.indd 34

2011-02-16 09.23

Ett annat vanligt tankefel som uppstår hos orutinerade skribenter är att de går för fort fram. Den blivande författaren ska prompt rusa fram i texten för att nå slutet och den stora belöningen. Jag kan garantera att belöningen i det fallet blir ett refuseringsbrev.

Att skapa stämning genom miljöskildring är att försöka hitta meningar som både ger läsaren en helhetsbild och som fångar detaljer.

Det där låter flummigt, men låt mig beskriva det på ett annat sätt: När man ska återge en bild, försöker man ofta göra det så noggrant som möjligt. Tänk på att det är omöjligt att exakt beskriva en bild med ord. Du trasslar bara till det. Försök i stället att foga ihop de mest lyckade meningarna du åstadkommit för att beskriva situationen. Författarens uppgift är att ge en anvisning om hur ett rum eller gata upplevs, inte exakt beskriva hur det ser ut. Glöm inte att läsaren skapar sina egna bilder utifrån dina anvisningar.

Varför jag berättar om den här tekniken är för att jag själv använder mig av den och att jag i början av mitt skrivande var usel på miljöskildring. Jag såg tydligt i bilder vad jag skulle skriva, men jag kunde inte forma bilden till ord. För att förbättra mig började jag samla på meningar som jag kom på själv eller hittade i böcker. Efter ett års sparande hade jag en katalog med olika meningar med rubriker som: Regn, Hav, Ljus, Inredningsdetaljer, Träd, Snö och så vidare. När jag skulle beskriva en scen tog jag fram min katalog och valde ut några meningar som passade. Så småningom byggde jag ut katalogen till att innefatta Ansikten och Filosofiska tankar. Den här hemsnickrade tekniken löste upp en del knutar i mitt skrivande och jag började hitta ord för bilderna. Jag har fortfarande kvar min katalog och bläddrar jag under titeln Regn, kan man hitta följande: En rå regnvind. Tunna skyar av regn. Regnformationer vid horisonten. På fönsterrutan låg ett randmönster av regndroppar. Ett fint duggregn började strila. Regnskymning. Regndiset. Ett hårt ihållande regn. Regnet kastade sitt nät över skogen.

Jag har ytterligare femtio meningar om regn, och de komAt t få te x ten le vande

Konsten att NYKORRAD.indd 35

| 35

2011-02-16 09.23