Page 1

I stormens รถga


christopher o’regan

I stormens Ăśga gustaf iv adolfs regeringstid och revolten 1809

forum


Tidigare utgivning Gustaf III:s Stockholm (2004) En bädd av dun (2005) Ett märkvärdigt barn (2007)

Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.forum.se Copyright © Christopher O’Regan 2009 Omslagsbild © Knutsgillet i Malmö, Gustav IV Adolf 1809 av Per Kraff t d.y. Omslagsdesign Janne Cervin För- och eftersättssidor Gustaf IV Adolfs tronavsägelse © fotograf Kurt Eriksson, Riksarkivet Satt hos Ljungbergs sätteri, Köping med AGaramond Pro Tryckt 2009 hos ScandBook AB i Falun ISBN 978-91-37-13353-9


Till minnet av min v채n Roger Ljungholm


innehåll

Den sista festen 9 Från bläck till blod 19 Vilddjurets värld 44 När länkarna brister 72 En dolk bakom varje leende 102 Tolvslaget 134 ”Korsfäst! Korsfäst!” 169 Kampen om framtiden 207 ”Hur fan skall det här sluta?” 235 När segrarna skriver historien 262 Post scriptum 271 Tack 275 Källor 276 Bildrättigheter 291 Personregister 292


den sista festen

”Rörande var nu att se, hur samtidigt som allmänheten, särskilt folk av de lägre klasserna, visade att de vördade och älskade minnet av sin avlidne konung, spontant lade i dagen sin kärlek till hans son, den unge kungen. Han hade visserligen begått fel men ändå alltid velat det rätta, och var kanske nu nära att förlora sin krona, eftersom oroande underrättelser anlände med varje kurir.” Hedvig Elisabeth Charlotta, 1808

Det var en liten stad som mornade sig i det kalla gryningsljuset, inte större än att man kunde promenera från dess södra tull till dess norra på mindre än halvannan timme. Och lika liten som den var till ytan, lika besynnerlig var den till sin natur: fastklämd mellan Mälarens och Saltsjöns isar, kuperad med imponerande berg och åsar där invånarna ständigt riskerade att bryta armar och ben av sig när de stretade uppför de slippriga branterna till de rödmålade små trähusen som krönte granittopparna. Naturen fanns nära inpå. I stadens yttre kant sträckte sig ett radband av trädgårdar och tobaksodlingar, omgärdade av lutande plank och gärdsgårdar och nu försjunkna i vinterns dvala. Det var inte alldeles ovanligt att vargens skräckinjagande tjut rev tystnaden i dessa ödsliga utkanter så att blodet isades i de närboendes ådror. Ju längre in mot stadens mitt man rörde sig, desto högre blev husen, och de låga torvtäckta taken fick sällskap av tegel- och kop9


partak ovan gulputsade fasader som sträckte sig i flera våningar upp mot skyn. Stenläggningen blev jämnare och mer behaglig att promenera på, där den i partier tittade fram under snön och isen. Och stämningen blev allt intensivare. Fler människor som sorlade, fler klapprande hästhovar, fler slädar med klingande bjällror. Slamret från verkstäder: bultande, knackande, sågande. Ropen från patrullerande gardessoldater och alla försäljare som höll till nere i hamnarna och skriken från alla lekande barn som åkte kälke och kastade snöboll. Hundar skällde, kor råmade, tuppar kacklade och getter bräkte. Och så fanns naturligtvis en och annan fyllerist som förargade omgivningen med sitt högljudda skrålande. Stockholmarna var en morgontidig skara. Redan före gryningen traskade uttömmerskorna från hus till hus med sin stinkande last från tömda pottor och avträdeskärl, medan de sprättiga hårfrisörerna kilade mellan herrskapen med locktänger och hårnålar och en rik arsenal av nyheter och skvaller. Samtidigt slingrade sig en tunn rök upp ur alltfler skorstenar i takt med att invånarna vaknade till liv och började elda i kakelugnar och spisar. Den här januarimorgonen 1808 var typiskt rå och trist, termometern visade två plusgrader och molnen på himlen lovade snö eller regn eller bådadera. Men vädret skulle inte avskräcka stockholmarna den här dagen. För ur kojor, kåkar, hus och palats strömmade en till synes oändlig rad människor ut på de hala gatorna. Inbäddade i mössor, vantar, halsdukar och flera lager ytterkläder, och med klumpiga galoscher stoppade med ull på fötterna, trotsade de den fuktiga kylan och vandrade in mot stadskärnan och det Kungliga slottet som tronade på en höjd. Den som ville vara säker på att se ordentligt och som inte hade skaffat biljett till den stora läktaren eller lyckats få plats i ett fönster i ett av de intilliggande husen måste vara ute i god tid. Fram emot förmiddagen hade klungor av paradklädda gardessoldater samlats framför slottet, och under befälens rytanden började de långsamt formera sina led. Krönet av Slottsbacken 10


fylldes av ett hav av blåklädda män i räta linjer och kolonner, och deras kamrater bildade häck i sluttningen ned mot hamnen. De småpratade medan de hjälpte varandra att justera uniformerna. Hattarna fick sin rätta vinkel på huvudet, oknäppta knappar knäpptes och de allra yngsta, fjuniga pojkarna fingrade försiktigt på de fastklistrade lösmustascherna. Officerarna gick fram och åter längs leden och lät sina örnblickar svepa över soldaterna som hade fått stränga order om att hålla sig nyktra och stå stilla i ledet under den högtidliga ceremonin som stundade. Folksamlingen tätnade och alltfler förnäma hovmän och hovdamer tog plats på läktarna där de snart började huttra och hacka tänder i sina tunna galakläder av siden, och i den närmaste slottsflygelns fönster kunde man skymta den kungliga familjens bleka ansikten. Och allas blickar var förväntansfullt riktade mot det jättelika tyghöljda byltet som sköt i höjden nere vid kajen. Klockan hade hunnit bli närmare ett när han kom ridande ut genom den södra slottsporten. Sorlet stillades och det gick som en vågrörelse genom massan när männen tog av sina hattar och mössor och blottade huvudet som en gest av vördnad mot ryttaren. De som stod och trängdes längre bak ställde sig på tå och barnen lyftes upp för att få en skymt av mannen som var Sveriges kung. Gustaf IV Adolf var tjugonio år gammal, ganska nätt till växten, även med tidens mått mätt, med smala axlar, armar och ben. Ansiktet som tittade fram mellan hatten och den höga rockkragen dominerades av ett par blå något utstående ögon och en ganska stor näsa som krökte sig ovan en brun mustasch. Han var som alltid klädd i en stram och enkel drabantuniform med Serafimerordens stjärna fäst på bröstet. I sina blankpolerade stövlar, och med kraghandskar och värja måste han ha utgjort en rätt elegant syn där han sakta skrittade ut mot Slottsbackens mitt följd av en medaljprydd och guldgalonerad skara militära potentater. I samma ögonblick som han vände sin häst till vänster, ned 11


mot hamnen och byltet, ryckte fyra officerare i varsin repstump och det täckande tyget gled av statyn. Det gick ett sus genom folkmassan när den gyllene bronsstoden blev synlig mot den gråmulna januarifonden. Så började hurraropen. Flera av de närvarande kunde inte hålla tillbaka tårarna när de fick se bilden av den folkkäre Gustaf III, den nuvarande kungens far. Den stora statyn föreställde honom när han anlände till huvudstaden efter det ryska krigets slut, hösten 1790. Han var klädd i arméns flottas uniform, men skulptören hade lagt till en vid mantel som draperade sig dramatiskt och gett modellen en pose som förde tankarna till den berömda skulpturen Apollo di Belvedere, de sköna konsternas skyddsgud. Den ena handen vilade på ett roder och den andra sträcktes fram mot betraktarna med en olivkvist, fredens symbol. Den förgyllda texten på porfyrsockeln berättade bland annat att kungen hade varit en ”fredens återställare”. Det var en sanning med modifikation. Mer än något annat stod statyn som ett minne över den infekterade konflikt som kungen hade varit upphov till, en symbol över den oenighet och osämja han hade sått i sitt land, innan han slutligen föll offer för en mördares hand. Sexton år hade snart passerat, men känslorna var ännu lika starka. I en värld skakad av revolutioner och omvälvningar hade han lotsat sitt folk undan våldsdåd och inbördeskrig; när giljotinens bila blodades i Frankrike hade han genomdrivit sociala och politiska reformer som gynnade de ofrälse, som banade väg för medelklassen och som hade gjort honom omåttligt populär bland ”det sämre folket”. Och omåttligt hatad av aristokratin. I ett pennstreck hade de berövats privilegier och företräden som hade varit deras i sekler, och nu hade de dessutom fått tåla det oerhörda att vanligt folk börjat ta efter deras stil och manér, klä sig elegant i siden och sammet och plötsligt fått för sig att ”en adelsman ej är bättre i förståndet än en annan”, som en ung handelsbetjänt som arbetade hos en grosshandlare vid Stortorget uttryckte det. Med förakt hade adeln talat om Gustaf III som 12


en ”pöbelkung”, en anförare av packet, medan andra med värme kallade honom ”medborgaren på tronen”. Efter skottet på operamaskeraden i mars 1792 hade chocken avlösts av sorg och vrede. Människor hade stått i klungor och gråtit helt öppet, och man hade klätt sig i lika djup sorg som om ens föräldrar hade dött. Det var som om hela landet hade draperats i svart, och samtidigt som tårarna trillade nedför kinderna knöts nävarna mot dem som hade mördat deras kung. I Kil socken i Östergötland sjöng allmogen en märgfull sång om hur änglarna i himlen tog emot alla kungar, medan djävlarna i helvetet väntade på adelsmännen. Refrängen löd: ”I haven det väl hört? De adlige mördade kung Gustaf.” Gustaf Adolf hade bara varit tretton år gammal när fadern rycktes bort och han själv blev kung. ”Pappa” hade varit den store idolen och förebilden för den nyblivne tonåringen, och under sitt liv skulle han ofta återkomma till den outplånliga sorgen och saknaden han kände efter sin far. Han skulle kalla dagen då han ”med ett blödande hjärta ärvde en ömt älskad och vördad faders blodiga tron” för den mörkaste i sitt liv. Stundtals var han dyster och sorgsen, ett tillstånd i vilket han ”genom ett av sorger förtärt hjärta blivit försatt, och som ej med ett ord står att beskriva”. Sällan kunde han tala om sin faders död utan att falla i gråt. Nu red han långsamt nedför Slottsbacken och stannade alldeles framför statyn och sänkte sin värja till hälsning. Han stirrade så stint på avbilden av sin far att de kringstående undrade över det ”elaka humör som rådde uti Hans Majestäts uppsyn”. Så som man kan se ut när man kämpar mot tårarna. Vad tänkte han när han satt där i sadeln och blickade ut över den mångtusenhövdade skaran och lyssnade till alla hurrarop? Anade han att arvet efter hans far hade sträckt sig in i hans egen tid, in i det nya århundradet? Att hatet som hade släckt faderns liv ännu frodades friskt och starkt bland de förnäma och förmögna? I den stora folksamlingen gömde sig de som, likt den gamla adelsdamen uppe på åskådarläktaren, menade att Gustaf III 13


enbart hade fått vad han förtjänade. Och i klungan av militärer som trängdes bakom Gustaf Adolf fanns överbefälhavaren över stridskrafterna i Finland, en man som hade uppträtt väl märkligt efter attentatet mot Gustaf III, när han hade släppt ut ledande gärningsmän från operahuset utan att be dem demaskera sig eller ens be om deras namn. Faderns svägerska, hertiginnan Hedvig Elisabeth Charlotta, stod i ett av slottsfönstren och tittade. Anade Gustaf Adolf att också hon hade varit en av dem som önskat livet ur hans far? I sin hemliga dagbok hade hon skrivit att hon såg fram emot kungens dödsdag, ”i tanke att denna möjligen skall bidraga till Sveriges framtida fred och lycka”. Hennes man, hertig Carl, hade varit invigd i mordplanerna. Natten då brodern sköts hade han suttit hemma på slottet i full uniform, med hatt och sabel i väntan på signalen från mördarna. I dag vågade han inte delta i festligheterna av rädsla för att bli förolämpad och skymfad av stockholmarna som visste och som inte glömde. Det sjöd ännu under den bedrägligt stilla ytan. Vid flera tillfällen hade den unge Gustaf Adolf blivit hotad till livet och fått ta emot anonyma uppmaningar att begrunda sin faders och företrädares öde. På nytt viskades det nu om att de förnäma hade gaddat ihop sig mot kungen, som de ”voro ledsna vid”. Orostider stod för dörren, och mitt under glädjescenerna kring den avtäckta statyn kunde den gamle gustavianen, general Gustaf Mauritz Armfelt, inte hålla sig från att försjunka i dysterhet när han tänkte på hur sårbar Gustaf Adolf var och på den fara Sverige svävade i: ”Jag stod bredvid bildstoden, tryckt av tankar på det närvarande och framfarna, upphöjd likväl av en odödlig känsla. Om den store konungens bild kunde få liv, sade jag sakta, huru snart skulle icke Sveriges öde förvandlas?” Och gång på gång dundrade den öronbedövande saluten från alla kanoner och gevär, och Armfelt, statyn och Gustaf Adolf och alla andra sveptes in i den tjocka krutröken. På kvällen fortsatte festligheterna runtom i huvudstaden. Hemma hos sig vid Hötorget hade skulptören själv, Johan Tobias Sergel, 14


ställt till med kalas för en brokig skara konstnärer och andra gustavianer som med värme och vemod mindes Gustaf III:s kulturella insatser, hur han hade entusiasmerat dem alla med sin ”förförande uppmuntran”. Det blev, som så ofta i de här kretsarna, ett riktigt ”supkalas”. Vin och brännvin rann ned i struparna, och man delade med sig av hågkomster av kung Gustaf under samtal som blev mer högljudda och livade ju längre kvällen led. Vid ett tillfälle reste sig den rödmosige värden med sitt glas och utropade med hög röst: ”Mina herrar! Vår sol dränktes i blod, men hon har uppgått igen för att stråla i en annan värld, ty ta mig tusen djävlar var icke Gustaf III en stråle av det eviga ljuset! Den bild jag gjort av honom är skit, men vi ha hans bild i våra hjärtan, och där ska han leva så länge vi ha en droppe blod i våra ådror. En skål för Gustaf III:s minne, för vår far, vår välgörare!” Skålen tömdes under hurrarop, men när man fann att en av vännerna hade halkat av sin stol och glidit ned under bordet gav man honom en spark och frågade om han inte hörde att de drack Gustafs skål, varpå han svarade sluddrande att den skålen tömde han minsann alltid på knä. Vida lugnare och mer städad var atmosfären på Börshuset vid Stortorget dit magistraten och borgerskapet hade bjudit in kungliga familjen samt niohundra gäster till supé och bal. Ingen möda och inga kostnader hade sparats för att göra kvällen så storslagen som möjligt och så angenäm som det bara gick för Gustaf Adolf. Tjädrar, orrar, ankor, kaviar, äpplen, makaroner, citroner, saltgurkor, fransk senap och viner och likörer fyllde de dignande borden och skänkarna i salarna. Längsmed husets alla trappor och gångar stod stiliga soldater från borgarnas militärkårer uppställda, och när gästerna trädde in i den stora balsalen hamnade de i ett hav av ljus. Det gnistrade och glimmade från kristallkronor och bladguld, och från läktaren under taket svävade vacker 15


musik. Flera av de närvarande vittnade senare om att det här var något alldeles oerhört magnifikt, och i mörkret ute på torget samlades alltfler stockholmare för att åtminstone få en skymt av all den skimrande prakten. Vid sjutiden anlände de kungliga under fanfarer från pukor och trumpeter. De slog sig ned i ett av de mindre rummen vid ett bord dukat med en stor silverservis som man hade lånat från slottet. Mittemot Gustaf Adolfs plats hade man placerat en gipsminiatyr av Sergels staty framför ett grönskande lagerbärsträd. Trädet stod på golvet men sträckte sin stam upp genom ett hål som hade sågats ut i bordet. Symboliken var tydlig – Gustaf III var ännu levande i borgarnas hjärtan. Efter måltiden förklarade en av borgmästarna att den lilla statyn skulle bli en gåva till kungen så snart den bara hann gjutas i brons. De närvarande kunde se på Gustaf Adolf att han blev djupt rörd över presenten och omtanken. Så fortsatte han ut till balsalen där han blandade sig med de galaklädda gästerna som dansade och åt. Det var känt att den svenske kungen hade ett ledigt förhållande till sina undersåtar och att han lika gärna samtalade med en köpman som med en greve, eller kanske ännu hellre. En längre tid hade han varit nedstämd, plågad och pressad av politiska bekymmer, och även om han hade försökt hålla god min hade det märkts på honom att han var både utarbetad och utmattad. Han hade ofta förlorat humöret och varit snäsig mot sin familj och omgivning. Men nu verkade han riktigt glad och upprymd där han tog sig fram i trängseln och glatt och obesvärat språkade med än den ene, än den andre. De som kände honom närmare kunde intyga att de sällan hade sett honom så tillfreds som den här kvällen på börsen. Och när man vid midnatt meddelade honom att hans vagn var framkörd för att ta honom den korta biten tillbaka till slottet svarade han att den fick vänta ”ty jag finner mig här så väl att jag vill ännu dröja längre”. Det var uppenbart att det var hos borgerskapet Gustaf Adolf trivdes som bäst. När han sent omsider begav sig hem stämde hela salen upp i 16


den populära Folksången som hade skrivits till hans ära till samma melodi som den brittiska nationalsången God save the king. En av verserna som följde honom mot dörrarna ljöd som en innerlig bön inför den mörka och ovissa framtiden: ”Gud! Krossa hatets våld Och listen, som fördold I mörkret går. Stäng alla sorgers tropp Långt från hans banas lopp, Han är vår tröst, vårt hopp, Hans sällhet vår!” Kvällen därpå avslutades festligheterna med ett stort fyrverkeri som fyrades av från Strömmen nedanför slottet. Bland andra pyrotekniska finesser som sprakade och briserade i luften fick man se en jättelik Neptunus i papp sittande med sin treudd i en stor snäcka som drogs över vattnet av tre delfiner. Samtidigt tändes tusentals lyktor och marschaller på träställningar som hade rests runt slottet. Även på andra ställen runtom i staden hade husägare ljussatt sina fasader, och hyresgäster och butiksinnehavare hade smyckat sina fönster med bilder av Gustaf III som lystes upp av små ljus. Kylan dämpade inte heller den här kvällen stockholmarnas entusiasm. Framför flera av de dekorerade fönstren samlades klungor av människor som grät och utslungade nya förbannelser över dem som hade förkortat Gustaf III:s liv. Gustaf Adolf var själv ute till häst för att titta på grannlåten, och längs gator och gränder och på torg omgavs han av hurrande och jublande människor. När han kom hem klagade han över att han nästan hade blivit lomhörd av allt skrikande. Ändå var kvällen på det hela taget misslyckad. En snål och ihållande blåst släckte snart de flesta marschallerna, och ute på Strömmen var det av någon märklig anledning omöjligt att få fyr på Gustaf Adolfs stora namnchiffer. När det plötsligt föll av sin 17


ställning och försvann ned i det kalla svarta vattnet spred sig ett oroligt mummel genom folksamlingen. Vad kunde det betyda? Var det inte ett olyckligt omen, ett järtecken? Den här gången skulle olyckskorparna få rätt. Sextio mil österut, genom täta och tysta skogar, över kylslagna fält och frysta vattendrag marscherade tjugotusen ryska soldater mot den svensk-finska gränsen.

18


från bläck till blod

”Altaren brutna med fräckt barbari, Flyktande skaror kring skövlade länder; Rövade skatter som hopat sig i Mördares händer.” Carl Gustaf Leopold, 1799

När 1700-talet väl var förbi och man började kunna blicka tillbaka med den efterlevandes mogna perspektiv, framstod det lika märkligt som det verkligen hade varit. På kort tid hade århundradet fått en närmast mytisk status; det kallades kontrastrikt och kontroversiellt, både skönt och förfärligt. En av betraktarna skrev år 1820 att den som ville försöka förklara hur det var att leva på den förra sidan sekelskiftet hamnade i samma svårigheter som den som skulle beskriva färger för en blind. Gustaf Adolf hade förmånen, eller olyckan om man så vill, att få växa upp i denna tid av omtumlande omvälvningar och spännande nymodigheter. När han föddes i november 1778 låg den gamla världen i stöpsleven, utmanad av nya idéer och ny kunskap, främst från Frankrike. Hans far var själv en av de vetgiriga som med intresse följde den intellektuella utvecklingen på kontinenten, och han stod i nära förbindelse med flera av tidens stora tänkare, bland andra den berömde franske filosofen François Marie Arouet de Voltaire, som i sin tur blev så begeistrad av Gustaf III att han lyckönskade svenskarna som hade turen att 19


regeras av en så vidsynt och upplyst kung. Som vid många andra europeiska hov blev den svenske kungen och hans krets förmedlare av de nya idéerna. Vid hovet i Stockholm lästes och diskuterades Jean-Jacques Rousseaus banbrytande bok, Émile, som propagerade för en helt ny metod att uppfostra barn, tankar som i flera fall kom den lille Gustaf Adolf till del. Samtidigt växte han upp i en tid av brytningar och konflikter, där det nya många gånger kolliderade med det gamla eller i vissa fall smälte samman till en tjock röra av förvirrande motsägelser. Ett exempel var Gustaf Adolfs undervisning som gick i den nya tidens upplysta anda samtidigt som den hade en hel del gammalmodiga inslag, främst av religiös natur, vilket naturligtvis skapade påfrestningar och spänningar hos pojken. Resten av livet skulle han förbli något av en fånge i det intellektuella ingenmansland som bredde ut sig mittemellan den nya och den gamla världen. Den som tittar i historiens backspegel kan snart konstatera att 1700-talets människor onekligen tog ett av de där stora kliven på utvecklingens höga stege. Deras värld förändrades i grunden, expanderade och moderniserades. Vidskepligheten under 1600talet, med bland annat häxförföljelser som följd, fick ge vika för det upplysta förnuftet. ”Att tänka fritt är stort”, utropade den svenske filosofen Thomas Thorild, ”att tänka rätt är större.” Och för att rätt förstå sin omvärld och människans villkor skulle man ägna sig åt faktiska vetenskapliga iakttagelser och inte längre låta sig förledas av vaga metafysiska eller religiösa förklaringar. Voltaire tillhörde dem som drev på: ”Ingen misskund med de vidskepliga, de fanatiska eller de okunniga eller med idioter, skadedjur och tyranner.” Sanningens ljus spred sig över gränserna. Runtom i Europa, vid universitet, i laboratorier och ute på fältet upptäcktes nu den verkliga världen, den man kunde se och känna. Och i upptäckarnas spår följde finurliga uppfinnare. Namn som Linné och Celsius vann ryktbarhet och beundran vid sidan av dem som 20

9789137133539  

I stormens öga christopher o’regan gustaf iv adolfs regeringstid och revolten 1809 forum Bokförlaget Forum, Box 3159, 103 63 Stockholm www.f...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you