9789172321915

Inledning: Välkommen till Iowa

M

itt i USA, mellan Mississippifloden i öster och öknarna i väster, ligger en drygt hundrafemtio mil bred högplatå. Böljande kullar finns det här ute, men inga berg. Floder och bäckar finns det, men inte många stora sjöar. Vinden har nött ner berg i dagen och förvandlat det till först stoft, sedan lera, sedan svart mylla, vilken i slutänden blivit fin åkermark. Vägarna är raka härute och de sträcker sig mot horisonten i långa obrutna linjer. Några kurvor finns inte, bara en och annan knappt märkbar krökning. Lantmätarna har styckat upp landet i jordlotter, och krökningarna är korrigeringar av lantmätarnas linjer.

Exakt med en engelsk mils mellanrum, alltså halvannan kilometer, korsas varenda väg av en annan väg, även den nästan fullkomligt rak. Vägarna inramar åkermark av storleken en engelsk kvadratmil. Ta en miljon sådana här kvadratytor, sy ihop dem till ett lapptäcke, och ni har ett av världens mest betydande jordbruksområden. De Stora Slätterna. Amerikas brödkorg. Amerikas hjärta. Eller, som många människor ser det, den plats som man flyger över på väg någon annanstans. De kan behålla sina hav och sina berg, säger jag, de kan behålla sina stränder och sina skidorter. För mig är det Iowa som gäller.

När det är vinter i nordvästra Iowa kan det se ut som om himlen uppslukade bondgårdarna. Kalla dagar verkar de mörka molnen som blåser in över slätterna välta

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 7

08-07-11 06.54.00

Vicki Myron upp marken därunder som en plog. På våren är världen platt och tom, full av brun lera och avhuggna majsstänglar som väntar på att bli nerplöjda, himmel och jord i perfekt balans. Men om man kommer dit på sensommaren kan man svära på att marken är på väg att resa sig och välta undan himlen ur bilden. Majsen är nästan tre meter hög nu, den har ljusgröna blad, med lysande tofsar av guld i topparna. Om man kör bil där är man mestadels dold mellan väggarna av majs, instängd mellan dem, men det behövs bara att man kommer till ett ställe där vägen höjer sig lite, kanske bara någon meter, så kan man se ändlösa fält av grönt, krönt med guld, silkeslena trådar som glittrar i solen. Dessa silkestrådar är majsens könsorgan, som är till för att fånga pollen, och som vajar gyllengula i en månad innan de långsamt torkar och blir bruna i den svåra sommarhettan.

Det är det jag älskar hos nordvästra Iowa: det är alltid i förändring. Inte på det sätt som förorter förändras när till exempel en restaurangkedja ersätter en annan, eller som städer förändras när byggnader tränger ihop sig och pressar varandra allt högre, utan på det sätt som landsbygden förändras, långsamt fram och tillbaka i en mjuk rörelse som alltid är på väg framåt, men aldrig särskilt snabbt. Det är inte många som bedriver någon affärsverksamhet efter vägarna här ute. Inga butiker som säljer konsthantverk. Inga bönder som ägnar sig åt gårdsförsäljning. Bondgårdarna, som blir färre för varje år, ligger alldeles invid vägen. Städerna dyker plötsligt upp, föregångna av skyltar som säger ”Iowas kronjuvel” eller ”Majsbältets guldspänne” eller något liknande, och försvinner lika snabbt. Två minuter, så är de borta. Ett spannmålsmagasin eller en förädlingsanläggning, eller kanske en enda affärsgata med en närbutik och ett matställe. Med halvannan mils mellanrum eller så ligger en

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 8

08-07-11 06.54.00

Dewey kyrkogård vid sidan av vägen, med små enkla kors bakom låga stenmurar. Det här är nybyggarnas begravningsplatser, som sedan kom att delas av flera familjer, och slutligen blev till stadskyrkogårdar. Ingen vill begravas långt hemifrån och ingen vill slösa för mycket med marken. Ta vad du har. Gör det enkelt. Gräv där du står.

Men då, just som man börjar glida in i rytmen, just som man är på väg att försjunka i kontemplation av all den gyllene skönheten, så vidgar sig vägen och man passerar en rad affärer: Matt Furniture, Iron Horse Hotel, ­Prime Rib-restaurangen, men också en Wal-Mart, en McDonald’s, ett Motel 6. Ta av norrut vid trafikljuset, den första avtagsvägen på åtta mil oavsett i vilken riktning man har kört, och självklart också det första trafikljuset, så har man inom någon minut lämnat kedjorna bakom sig och är på väg över en vacker låg bro över Little Sioux River, och rakt in i hjärtat av Spencer, Iowa, en stad som inte har förändrats särskilt mycket sedan 1931.

Spencers centrum är som ett vykort av en amerikansk småstad: rader av skyltfönster som förbinder två- och trevåningsbyggnader, trottoarkanter där folk ställer sina bilar hur som helst, kliver ur och strosar omkring. Whites Drugstore, Eddie Quinn’s Herrekipering och Steffens Möbler har varit i gång i årtionden. Hen House säljer prydnadssaker till bondhustrurna och till en och annan turist som är på väg till Iowas sjödistrikt drygt tre mil bort. Det finns en hobbyaffär som specialiserat sig på modellflygplan, en kortaffär och en affär som hyr ut syretankar och rullstolar. Vi har en affär som säljer dammsugare.

Vi har en konsthandel. Den gamla biografen är fortfarande igång, även om den bara visar gamla filmer, eftersom en multibiograf med sju salonger öppnat söder om bron.

Centrum slutar vid The Hotel, åtta kvarter från bron.

The Hotel, Hotellet. Det heter faktiskt så. I slutet av 20

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 9

08-07-11 06.54.00

Vicki Myron talet var det känt som The Tagney, och det var då traktens bästa inkvartering, och samtidigt bussgarage, järnvägsstation och den enda riktiga restaurangen i centrum. Mot slutet av den stora depressionen hade det blivit natthärbärge för hemlösa och, enligt vad som påstods, stadens horhus. Femvåningsbyggnaden, uppförd i rött tegel, övergavs till slut, men restaurerades på 1970-talet, fast vid det laget hade händelsernas egentliga centrum flyttat några kvarter längre bort längs Grand Avenue till Sister’s Main Street Café, ett matställe utan krusiduller, bord med per­storpsplattor, pumpkaffe och inrökta bås. Tre olika slags grupper av män sammanstrålar varje morgon på Sister’s: gubbarna, de äldre gubbarna och de riktigt gamla gubbarna. Tillsammans har de styrt Spencer de senaste sextio åren.

Runt hörnet från Sister’s Café, på andra sidan en liten parkeringsplats och bara ett halvt kvarter från Grand Avenue, ligger en låg grå betongbyggnad: folkbiblioteket i Spencer. Jag heter Vicky Myron och jag har arbetat på detta bibliotek i tjugofem år, de senaste tjugo åren som chef.

Jag har upplevt när den första datorn kom, och jag har varit med om tillbyggnaden av läsesalen, jag har sett barn växa upp och lämna staden, bara för att kliva in genom dörrarna tio år senare med sina egna barn i släptåg. Bib­ lioteket i Spencer ser kanske inte så mycket ut för världen, åtminstone inte vid första anblicken, men det är händelsernas centrum, stället som allt kretsar omkring, hjärtat i denna historia från Amerikas hjärta. Allt jag kommer att berätta för er om Spencer – och om bondgårdarna runt omkring staden, om sjöarna i närheten, den katolska kyrkan i Hartley, skolan i Moneta, kartongfabriken och det underbara gamla vita pariserhjulet borta vid Arnold’s Park – allt kretsar i slutänden kring denna lilla grå byggnad och kring katten som bodde här i över nitton år.

10

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 10

08-07-11 06.54.00

Dewey Hur stor påverkan kan en katt ha? Hur många liv kan en katt beröra? Hur är det möjligt för en övergiven kattunge att förvandla ett litet bibliotek till en träffpunkt och en turistattraktion, inspirera en klassisk amerikansk stad, knyta samman en hel trakt och till slut bli världsberömd?

Du har inte minsta chans att besvara dessa frågor förrän du har hört historien om Dewey Readmore Books, den älskade bibliotekskatten i Spencer, Iowa.

11

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 11

08-07-11 06.54.00

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 12

08-07-11 06.54.00

Kapitel 1 Den kallaste morgonen

D

en 18 januari 1988 var en bittert kall måndag i Iowa.

Kvällen innan hade temperaturen varit nere vid 15 minusgrader, och då räknade man ändå inte med vinden som trängde in under ytterkläderna och kramade en ända in i märgen. Det var en mördande kyla, en kyla av det där slaget som gör det nästan smärtsamt att andas.

Problemet med slättlandskap är, som alla i Iowa vet, att det inte finns något som hindrar vädret. Det kommer ­blåsande från Kanada, passerar genom Syd- och Norddakota, och blåser rakt in i stan. Den första bron i Spencer över Little Sioux River som byggdes i slutet av 1800-talet måste rivas, eftersom floden blev så full av tunga isflak att alla oroade sig för att bropelarna skulle störta samman. När vattentornet i staden brann ner 1893 – halmpackningen som användes för att rörledningen inte skulle frysa fattade eld och alla brandposter i närheten var bottenfrusna – gled ett dryga halvmetern tjockt isflak, tre meter i diameter, ur toppen av cisternen, krossade den kommunala fritidsgården och splittrades i tusen bitar över hela Grand Avenue. Det är vad vintern handlar om i Spencer.

Jag har aldrig varit någon morgonmänniska, i synnerhet inte en mörk och molnig januaridag, men jag har alltid varit hängiven mitt bibliotek. Det var ett fåtal bilar ute på gatorna vid halvåttatiden när jag körde de tio kvarte13

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 13

08-07-11 06.54.00

Vicki Myron ren till arbetet, men som vanligt var min bil den första på parkeringen. På andra sidan gatan låg biblioteket dött – inga ljus, ingen rörelse, inte ett ljud, förrän jag knäppte på en strömbrytare och väckte det till liv. Värmen slogs på automatiskt under natten, men biblioteket var ändå rena kylskåpet så här tidigt på morgonen. Vems idé var det att anlägga en byggnad av betong och glas i norra Iowa? Jag behövde min vanliga kopp kaffe.

Jag gick raka vägen till bibliotekets personalrum, som inte var mer än ett pentry med en mikrovågsugn och en diskbänk, ett kylskåp som var för grisigt för de flestas smak, några stolar och en telefon för privatsamtal, och hängde upp kappan och började göra kaffet. Sedan ögnade jag igenom lördagstidningen. De flesta lokala frågor kunde påverka biblioteket, eller till och med påverkas av det. Lokaltidningen, The Spencer Daily Reporter, kom inte ut på söndagar och måndagar, så det var på måndagsmorgonen man uppdaterade sig beträffande det som hade hänt under helgen. ”God morgon, Vicki”, sa Jean Hollis Clark, biträdande bibliotekschefen, medan hon tog av sig halsduken och vantarna. ”Vilket busväder.” ”God morgon, Jean”, sa jag och lade ifrån mig tidningen.

Mitt i personalrummet, mot ytterväggen, stod en stor metallåda med ett gångjärnsförsett lock. Lådan var en dryg halvmeter hög och en dryg meter i kvadrat, ungefär av samma storlek som ett köksbord för två personer om man sågade av benen på mitten. Ett slags rutschkana av metall ledde upp från locket på lådan och försvann in i väggen. I andra änden, i gränden bakom huset, fanns en metallucka där man kunde lämna tillbaka böcker när biblioteket inte var öppet.

Man hittar allt mellan himmel och jord i ett biblioteks 14

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 14

08-07-11 06.54.00

Dewey bokinkast – skräp, stenar, snöbollar, läskburkar. Biblio­ tekarier brukar inte tala inte om det, eftersom det sätter idéer i huvudet på folk, men alla bibliotek har problem med det. Videobutiker har förmodligen samma problem.

Att göra en lucka i väggen är att tigga om problem, i synnerhet om det var som på biblioteket i Spencer, att luckan satt i en gränd på baksidan, mittemot stadens mellan­ stadieskola. Åtskilliga gånger har jag hoppat högt i luften mitt på blanka eftermiddagen av en högljudd knall från bokinkastet, där vi sedan oftast hittade orsaken: en smällare.

Efter helgen är lådan också vanligtvis full av böcker, så varje måndag lastade jag dem på en av våra bokvagnar, så att personalen kunde ta hand om dem och ställa upp dem på hyllorna senare under dagen. När jag kom till­ baka med vagnen den här speciella måndagsmorgonen stod Jean alldeles tyst mitt i rummet. ”Jag hörde ett ljud.” ”Vad då för ljud?” ”Från bokinkastet. Jag tror att det är ett djur där.” ”Ett vad för något?” ”Ett djur. Jag tror att det finns ett djur i bokinkastet.”

Det var då jag hörde det, ett lågt kurrande under metallocket. Det lät inte som ett djur. Det lät mer som en gammal gubbe som försökte harkla sig. Men jag tvivlade på att det var en gammal gubbe. Inkastets öppning var bara några centimeter bred, så det skulle ha varit ganska svårt att klämma sig igenom. Det var ett djur, det tvivlade jag inte på, men vad för slags djur? Jag ställde mig på knä, sträckte mig fram mot locket och hoppades att det var en jordekorre.

Det första jag kände var en iskall vindpust. Någon hade pressat in en bok i återlämningsluckan, men den hade fastnat, så att luckan stod öppen. Det var lika kallt i 15

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 15

08-07-11 06.54.00

Vicki Myron lådan som det var utomhus; kanske ännu kallare, eftersom lådan var klädd med metall. Man kunde ha förvarat djupfryst kött i den. Jag höll fortfarande på att hämta andan när jag fick syn på kattungen.

Den låg hopkrupen i lådans främre vänstra hörn, med sänkt huvud, och benen indragna under sig i ett försök att göra sig så liten som möjligt. Böckerna låg i högar huller om buller överst i lådan, så det var svårt att se hela katten. Jag lyfte försiktigt på en bok för att kunna se bättre. Kattungen lyfte huvudet och såg på mig, långsamt och sorgset. Sedan sänkte den huvudet och sjönk ner i sitt hål. Den försökte inte se tuff ut. Den försökte inte gömma sig. Jag tror inte ens att den var rädd. Den hoppades bara på att bli räddad.

Jag vet att det där med att smälta är en kliché, men jag tror att det var det som faktiskt hände mig i det ögonblicket: jag blev helt lealös. Jag är normalt ingen smetigt sentimental människa. Jag är en ensamstående mor och jag är en bondjänta, som har tagit sig fram här i livet, även när det har varit hårda bud, men det här var så, så … oväntat.

Jag lyfte upp kattungen ur lådan. Den försvann nästan i mina händer. Vi kom senare underfund med att den var åtta veckor gammal, men den såg inte ut att vara mer än en åtta dagar, om ens det. Den var så mager att jag kunde se vartenda revben. Jag kände hur hjärtat på den bankade och hur lungorna pumpade. Den stackarn var så svag att den knappt orkade hålla upp huvudet och den skakade okontrollerat. Den öppnade munnen, men ljudet som kom efter ett par sekunder var svagt och skrovligt.

Och den var kall. Det är det jag minns mest, eftersom jag inte trodde att en levande varelse kunde vara så kall.

Det kändes som om det inte fanns någon värme alls i den.

Jag tog den i famnen för att dela med mig lite av min egen 16

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 16

08-07-11 06.54.00

Dewey värme. Den gjorde inget motstånd. Tvärtom kröp den ihop mot mitt bröst och lade sedan huvudet mot mitt hjärta. ”Jösses!” sa Jean. ”Stackars liten”, sa jag och tryckte den ännu tätare mot mig. ”Den är jättegullig”, sa Jean.

Ingen av oss sa något på ett tag. Vi bara stirrade på kattungen. Till slut sa Jean: ”Hur tror du den har hamnat där?”

Jag tänkte inte på föregående kväll. Jag tänkte bara på nuet. Det var för tidigt att ringa veterinären, som inte var på plats förrän om en timme. Men kattungen var så kall.

Till och med i värmen i min famn kunde jag känna hur den skakade. ”Vi måste göra något”, sa jag.

Jean slet åt sig en handduk, och sedan lindade vi in den lilla kraken i den så att bara nosen stack fram och de stora ögonen misstroget stirrade fram ur skuggorna. ”Vi ger den ett varmt bad”, sa jag. ”Kanske det får den att sluta huttra.”

Jag fyllde diskhon i personalrummet med varmt vatten och provade temperaturen med armbågen, medan jag höll kattungen i ett fast grepp i famnen. Den gled ner i diskhon som en isbit. Jean hittade lite schampo i ett skåp och jag masserade kattungen långsamt och kärleksfullt, ja, jag nästan smekte den. Allteftersom vattnet blev allt gråare övergick kattungens obehärskade huttrande till ett lågt spinnande. Jag log. Den här kattungen var tuff.

Men den var så väldigt ung. När jag till slut lyfte upp den ur diskhon såg den ut som en nyfödd: enorma ögon med tunga ögonlock och stora öron som stack ut från ett pytte­ litet huvud och en ännu mindre kropp. Den var våt, försvarslös och jamade tyst efter sin mamma.

17

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 17

08-07-11 06.54.01

Vicki Myron Vi fick den torr med hjälp av hårtorken som vi använde till att torka lim på slöjden. Inom en halv minut höll jag i min famn en vacker, långhårig röd tabbykatt. Katt­ungen hade varit så smutsig att jag hade trott att den var grå.

Vid det här laget hade Doris och Kim kommit, och det var nu fyra personer i personalrummet som alla jollrade med kattungen som om den vore ett barn. Åtta händer rörde vid honom, som det föreföll samtidigt. De tre andra i personalen pratade i munnen på varandra, medan jag stod tyst och vaggade kattungen som ett litet barn genom att gunga fram och tillbaka på fötterna. ”Varifrån har den kommit?” ”Bokinkastet.” ”Nej, är det sant?” ”Är det en pojke eller flicka?”

Jag lyfte blicken. De stirrade alla på mig. ”En pojke”, sa jag. ”Han är vacker.” ”Hur gammal är han?” ”Hur kom han ner i lådan?”

Jag lyssnade inte. Jag hade bara ögon för kattungen. ”Det är så kallt.” ”Bittert kallt.” ”Årets kallaste morgon.”

Det blev ett ögonblicks tystnad och sedan var det någon som sa: ”Någon måste ha stoppat ner honom i lådan.” ”Det är ju förskräckligt.” ”Det kanske var för att försöka rädda honom. Från kölden.” ”Jag vet inte … Han är så hjälplös.” ”Han är så liten.” ”Han är så vacker. Åh, mitt hjärta brister nästan när jag ser honom.”

Jag satte ner honom på bordet. Den stackars kattungen 18

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 18

08-07-11 06.54.01

Dewey kunde knappt stå. Trampdynorna på alla fyra tassarna var frostnupna och under de kommande veckorna skulle de bli vita och flagna. Men ändå klarade kattungen av att göra något helt fantastiskt. Han samlade sig där på bordet och såg långsamt upp i ansiktet på var och en. Sedan tog han några haltande steg. När någon av oss sträckte sig fram för att kela med honom, så gned han sitt lilla huvud mot hennes hand och spann. Glömda var alla fruktan­ svärda händelser i hans unga liv. Glömd var den grymma person som hade stoppat ner honom i det där bok­inkastet på biblioteket. Det var som om han från och med detta ögonblick personligen ville tacka varenda person som han någonsin träffat för att de hade räddat hans liv.

Vid det här laget hade det gått tjugo minuter sedan jag lyfte upp kattungen ur bokinkastet och jag hade haft gott om tid att tänka igenom ett par saker – det faktum att det en gång i tiden hade varit vanligt att ha bibliotekskatter, mina aktuella planer på att göra biblioteket vänligare och mer tilltalande, stöket med skålar och mat och kattlådor, kattungens tillitsfulla uppsyn när han borrade sig in vid mitt bröst och såg mig i ögonen. Jag var därför i högsta grad redo när någon till slut ställde frågan: ”Vad ska vi göra med honom?” ”Tja”, sa jag, som om tanken just hade slagit mig, ”vi kunde kanske behålla honom.”

19

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 19

08-07-11 06.54.01

Kapitel 2 Ett fulländat tillskott

D

et mest förbluffande med kattungen var att han var så lycklig den där första dagen. Här befann han sig i en ny miljö, omgiven av ivriga främlingar, som inget hellre ville än krama honom och kela med honom och jollra med honom, och han var ändå fullkomligt lugn.

Hur många gånger vi än skickade honom mellan oss, och hur vi än höll honom, så blev han aldrig nervös eller rastlös. Han försökte aldrig bitas eller kämpa sig fri. Istället smälte han bara in i varje persons famn och blickade in i hennes ögon.

Och det var ingen liten bedrift, för vi lämnade honom inte i fred en enda sekund. Om någon blev tvungen att sätta ner honom – till exempel därför att det faktiskt fanns jobb att göra – så fanns det åtminstone fem par händer som var beredda att ta upp honom, hålla om honom och älska honom. Faktum var, att när jag satte ner honom vid stängningsdags på kvällen den där första dagen, så var jag tvungen att sitta och se på honom i fem minuter för att försäkra mig om att han kunde stappla iväg hela vägen till sin matskål och kattlåda. Jag tror inte att hans stackars frostnupna tassar hade vidrört marken på hela dagen.

Nästa morgon kom Doris Armstrong med en varm rosa filt. Doris var den enda i personalen som hade barnbarn, och hon var vår egen hönsmamma. Vi såg alla på 20

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 20

08-07-11 06.54.01

Dewey när hon böjde sig ner och kliade kattungen under hakan, och sedan vek ihop filten och lade den i en kartong.

Kattungen klev försiktigt ner i kartongen och vek ihop benen under sig för värmens skull. Han slöt ögonen i lycksalig belåtenhet, men fick bara vila i några sekunder innan någon slet upp honom och tog honom i famnen.

Ett par sekunder, men det räckte. Personalen hade varit splittrad i olika kotterier i åratal. Nu försökte vi alla anpassa oss till varandra, fungera som en familj, och katt­ ungen var helt klart lycklig över att kunna betrakta bib­ lioteket som sitt hem.

Det var inte förrän sent på förmiddagen som vi delade med oss av nyheten om vår lille kattkille till någon utanför personalkretsen. Det var Mary Houston, Spencers lokalhistoriker och ledamot av biblioteksstyrelsen. Må vara att personalen redan hade accepterat kattungen, men att behålla honom var inget beslut som vi själva kunde fatta.

Dagen innan hade jag ringt till borgmästaren, Squeege Johnson, som hade en månad kvar i tjänsten. Som jag hade misstänkt var han totalt ointresserad. Squeege var ingen som läste böcker, och jag är inte ens säker på att han visste att det fanns ett bibliotek i Spencer. Stads­husets jurist, dit mitt andra samtal gick, kände inte till några paragrafer som förbjöd bibliotek att ha djur och kände sig inte manad att ägna tid åt att leta efter någon.

Det var okej för mig. Biblioteksstyrelsen, en grupp medborgare som hade utsetts av borgmästaren att hålla ett vakande öga på biblioteket, hade sista ordet. De motsatte sig inte tanken på en bibliotekskatt, men jag kan inte säga att de var särskilt entusiastiska. Svaret blev mer av ”Låt oss göra ett försök”, än ”Ja, för fasen, vi står bakom dig till hundra procent!”.

Det var därför som mötet med en styrelseledamot som Mary var så viktigt. Att hon gick med på att ha ett djur på 21

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 21

08-07-11 06.54.01

Vicki Myron biblioteket var en sak, att gå med på att ha just det här ­djuret var en helt annan. Man kan inte bara stoppa in vilken söt katt som helst på ett bibliotek. Om han inte är snäll, så skaffar han sig fiender. Om han är för skygg eller rädd, så är det ingen som står upp för honom. Om han inte har tålamod, så kommer han att bitas. Om han är för oregerlig, så kommer han att stöka till. Men framför allt måste han älska att ha folk omkring sig och han måste få dessa människor att älska honom tillbaka. Kort sagt, det måste vara rätt katt.

Jag hyste inga som helst tvivel när det gällde vår lille kattkille. Från det ögonblick då han såg mig i ögonen den där första morgonen, så lugn och tillfreds, så visste jag att han var helt rätt för biblioteket. Hans hjärta bultade inte det minsta när jag höll honom i famnen, hans blick uttryckte inte ett ögonblicks panik. Han litade fullkomligt på mig. Han litade fullkomligt på alla i personalen. Det var det som gjorde honom så speciell: hans totala och ogenerade tillit. Och tack vare den så litade jag på honom också.

Men det innebar inte att jag inte var en smula orolig när jag tog med mig Mary till personalrummet. När jag lyfte upp kattungen i famnen och vände mig mot henne, kände jag hur det fladdrade till i mitt hjärta av oro, av ett ögonblicks tvivel. När kattungen hade sett mig i ögonen hade också något annat skett, vi hade inlett en relation.

Han hade blivit mer än bara en katt för mig. Han hade bara varit där en dag, men det var redan så att jag inte kunde stå ut med tanken på att vara utan honom. ”Se, där är han ju”, utropade Mary med ett leende. Jag höll honom lite hårdare när hon sträckte fram handen för att stryka honom över huvudet, men katten stelnade inte ens till. Han sträckte istället på halsen för att nosa på hennes hand.

22

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 22

08-07-11 06.54.01

Dewey ”Åh”, sa Mary. ”Så stilig han är.”

Stilig. Jag hörde det gång på gång under de följande dagarna, eftersom det inte fanns något annat sätt att beskriva honom. Det här var en stilig katt. Hans päls skiftade i rödgult och vitt med svaga mörkare strimmor. Den blev längre när han blev äldre, men när han var kattunge var den tät och stilfullt lång bara kring halsen. Mängder av katter har spetsiga nosar, eller så sticker deras munnar ut lite för mycket, eller så är de lite sneda, men den här kattungens ansikte hade perfekta proportioner. Och ögonen, de där enorma gyllene ögonen!

Men det var inte bara hans utseende som gjorde honom så vacker, utan det var också hans personlighet. Om man överhuvudtaget brydde sig om katter måste man bara hålla honom i famnen. Det var något i hans ansikte, i sättet han såg på en, som ropade efter kärlek. ”Han gillar att bli vaggad”, sa jag och lyfte varsamt över honom i Marys famn. ”Nej, på rygg. Just så. Som ett litet barn.” ”Ett halvkilos barn.” ”Jag tror inte att han väger ens så mycket.”

Kattungen skakade på svansen och kröp ihop i Marys famn. Det var inte bara bibliotekspersonalen som han instinktivt litade på, utan han litade på alla. ”Åh Vicki”, sa Mary. ”Han är jättegullig. Vad heter han?” ”Vi kallar honom Dewey efter Deweys klassifikationssystem för bibliotek. Men egentligen har vi inte bestämt oss för något namn än.” ”Hej, Dewey. Gillar du att vara på biblioteket?” Dewey stirrade upp i ansiktet på Mary och puffade sedan med huvudet mot hennes arm. Mary lyfte blicken och log. ”Jag skulle kunna ha honom i famnen hela dagen.”

Men så gjorde hon naturligtvis inte. Hon lade tillbaka 23

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 23

08-07-11 06.54.01

Vicki Myron Dewey i min famn och jag tog med honom runt hörnet.

Hela personalen väntade på oss. ”Det gick bra”, sa jag. ”Första hindret är avklarat, nu är det bara resten kvar.”

I långsam takt började vi presentera Dewey för några av våra regelbundna besökare som vi visste älskade katter. Han var fortfarande svag, så vi lade honom direkt i famnen på dem. Marcie Muckey kom in den där andra dagen. Hon förgapade sig omedelbart i honom. Mike Baehr och hans hustru Peg älskade honom. ”Det här är en toppenidé”, sa de, vilket var trevligt att höra, eftersom Mike satt i biblioteksstyrelsen. Pat Jones och Judy Johnson tyckte att han var jättegullig. Faktum var att det fanns fyra Judy Johnson i Spencer. Två var regelbundna biblioteksbesökare och båda blev Deweybeundrare. Hur stor är en stad med 10 000 invånare? Tillräckligt stor för att ha fyra Judy Johnson, tre möbelaffärer, två affärsgator med trafikljus, men bara ett hus av lite mer palatsliknande slag. Alla kallar det Palatset. Typiskt Iowa – inget tjafs, inget krångel, bara fakta.

En vecka senare fanns historien om Dewey på första sidan i The Spencer Daily Reporter under rubriken ”Tillskott med klös på Spencers bibliotek”. Artikeln, som upptog halva sidan, berättade historien om Deweys mirakulösa räddning och illustrerades med ett färgfoto av en liten rödgul kattunge som blygt men tillitsfullt stirrade in i kameran uppifrån ett gammaldags skåp med register­ kort.

Publicitet är en farlig sak. I en vecka hade Dewey varit en hemlighet som bara delades av personalen och några utvalda låntagare. Om man inte kom in på biblioteket kände man inte till honom. Nu kände alla i stan till honom. De flesta, till och med bibliotekets regelbundna besökare, brydde sig inte särskilt mycket om honom. Men det var två grupper som tyckte att det var spännande att 24

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 24

08-07-11 06.54.01

Dewey han hade kommit till biblioteket: kattälskarna och barnen. Bara leendena som strålade i barnens ansikten, deras upphetsning och skratt, räckte för att övertyga mig om att Dewey skulle stanna.

Så var det gnällspikarna. Jag blev lite besviken, det måste jag erkänna, men inte förvånad. Det finns ingenting på Guds gröna jord som inte någon klagar på, där­ ibland både Gud och den gröna jorden.

En kvinna var särskilt uppretad. Hennes brev, som skickats till mig och varenda medlem av stadsfullmäk­ tige, osade eld och svavel, det var fullt av fantasier om barn som fallit ihop i plötsliga astmaattacker och havande mödrar som fått spontana missfall när de utsatts för kattavföring. Enligt brevet var jag en mordlysten och galen kvinna, som inte bara var ett hot mot hälsan hos vartenda oskyldigt barn i staden, fött eller ofött, utan också någon som förstörde hela samhällsstrukturen. Ett djur!

På ett bibliotek! Om vi släppte igenom det, vad var det då som hindrade folk från att promenera med en ko längs Grand Avenue? Faktum var att hon hotade med att någon morgon inom kort dyka upp på biblioteket med sin ko i släptåg. Som tur var tog ingen henne på allvar. Jag tvivlar inte på att hon på sitt överdrivna sätt gav röst åt andra i samhället, men allmän ilska angick inte mig. ­Ingen av dessa människor besökte, såvitt jag visste, någonsin biblioteket.

Betydligt viktigare för mig var dock de oroliga telefonsamtalen. ”Mitt barn är allergiskt. Vad ska jag göra? Han älskar biblioteket.” Jag visste att det skulle bli det vanligaste bekymret, så jag var beredd. Året innan hade Muffin, den älskade katten på biblioteket i Putnam Valley i staten New York, blivit portförbjuden sedan en medlem av biblioteksstyrelsen utvecklat en svår allergi mot katter. Följden blev att biblioteket förlorade 80 000 dollar i 25

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 25

08-07-11 06.54.01

Vicki Myron utlovade donationer, främst från kvarlåtenskapen efter stadsbor. Jag hade inga som helst avsikter att låta min katt, eller mitt bibliotek, gå samma väg som Muffin.

Det fanns ingen allergispecialist i Spencer, så jag konsulterade två allmänläkare. De påpekade att Spencers bibliotek var ett stort öppet utrymme, som avdelades av rader av drygt meterhöga bokhyllor. Personalutrymmena, mitt tjänsterum och förrådsutrymmena, var omgivna av en provisorisk vägg som lämnade nästan två meter kvar till taket. Det fanns två öppningar av dörrstorlek i väggen, och eftersom ingen av dem hade någon dörr var de alltid möjliga att använda. Till och med personalens utrymmen var ett öppet område där skrivborden stod rygg mot rygg eller var åtskilda av bokhyllor.

Det var inte bara det att den här utformningen tillät Dewey att när som helst lätt sätta sig i säkerhet hos personalen, utan läkarna försäkrade mig om att den också skulle förhindra att det blev någon ansamling av mjäll och hår. Biblioteket var uppenbarligen perfekt planerat för att förhindra allergier. Om någon i personalen hade varit allergisk kunde det ha inneburit ett problem, men att bli utsatt några få timmar med flera dagars mellanrum? Läkarna var eniga om att det inte var något att oroa sig för.

Jag talade personligen med varenda oroad besökare och vidarebefordrade denna professionella bedömning.

Föräldrarna var naturligtvis skeptiska, men de flesta tog med sig barnen till biblioteket på prov. Jag höll Dewey i famnen vid varje besök. Det var inte bara det att jag inte visste hur föräldrarna skulle reagera, jag visste ju heller inte hur Dewey skulle reagera, eftersom barnen blev så upphetsade av att träffa honom. Deras mödrar sa åt dem att vara tysta och försiktiga. Barnen närmade sig långsamt, trevande, och viskade: ”Hej, Dewey.” Dewey bryd26

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 26

08-07-11 06.54.01

Dewey de sig inte om ståhejet, han var den lugnaste kattunge jag någonsin sett. Jag tror inte att han brydde sig om att de här barnen inte fick kela med honom.

Men några dagar senare kom en av familjerna tillbaka, den här gången med en kamera. Och nu satt den allergiske lille pojken, föremålet för så mycket oro hos modern, bredvid Dewey och kelade med honom medan modern tog bilder. ”Justin kan inte ha husdjur”, berättade hon för mig. ”Jag visste inte hur mycket han saknade det. Han älskar redan Dewey.”

Jag älskade också redan Dewey. Vi älskade alla redan Dewey. Hur skulle man kunna motstå hans charm? Han var vacker, tillgiven, sällskaplig – och så haltade han fortfarande på sina frostnupna tassar. Vad jag bara inte kunde fatta var hur mycket Dewey älskade oss. Hur väl han fann sig tillrätta med främlingar. Hans inställning verkade vara: hur kan någon låta bli att älska en katt? Eller ännu enklare, hur kan någon motstå mig? Dewey tänkte inte på sig själv, det insåg jag snabbt, som en katt, vilken som helst. Han tänkte – helt riktigt – på sig själv som en unik varelse.

27

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 27

08-07-11 06.54.02

Kapitel 3 Dewey Readmore Books

D

ewey var en katt med tur. Det var inte bara det att han överlevde bibliotekets iskalla bokinkast, utan han hamnade i famnen på en personal som älskade honom och på ett bibliotek som var perfekt ämnat att ta hand om honom. Det rådde inget tvivel om saken. Dewey hade det väl förspänt. Men Spencer hade också tur, eftersom Dewey inte kunde ha dykt upp i våra liv vid ett bättre tillfälle. Den där vintern var inte bara fasansfullt kall, utan den var en av de värsta i Spencers historia.

De som bor i större städer minns kanske inte jordbrukskrisen på 1980-talet. Det var då countrysångaren Willie Nelson drev sin Farm Aid, sina landsomfattande konserter till förmån för bönderna. Ni minns kanske att ni har läst om sammanbrottet för familjejordbruken, om hur nationen övergick från småbruk till stora fabriksjordbruk som breder ut sig miltals utan en bondgård eller ens en lantarbetare inom synhåll. För de flesta var det bara något man läste om i tidningen, inte något som påverkade en direkt.

I Spencer kunde man känna det: i luften, i marken, i varje ord som sades. Vi hade en solid bas i tillverkningsindustrin, men vi var fortfarande en jordbruksstad. Vi stödde bönder, och vi stöddes av bönder. Men på bondgårdarna rasade allt samman. Detta var familjer som vi kände, familjer som hade bott i trakten i generationer, och 28

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 28

08-07-11 06.54.02

Dewey vi såg pressen på dem. Först slutade de komma in till stan för att skaffa nya delar och ny maskinutrustning, de blev tvungna att ordna reparationerna själva på ett provisoriskt sätt. Sedan skar de ner på inköpen av förnöden­heter. Till slut upphörde de att betala sina inteckningar och hoppades på att en kommande rekordskörd skulle skapa balans i räkenskapsböckerna. När undret inte skedde gjorde banken utmätning. Nästan hälften av lantbruken i nordvästra Iowa blev utmätta på 1980-talet. De flesta av de nya ägarna var jättelika jordbrukskonglomerat, bestående av fastighetsspekulanter eller försäkringsbolag.

Jordbrukskrisen var inte någon naturkatastrof som ”dust bowl”-katastrofen på 1930-talet, då ett dammoln lade sig över större delen av USA. Den var huvudsak­ ligen en finansiell katastrof. 1978 såldes marken i Clay County för 900 dollar per tunnland. Sedan sköt mark­ priserna i höjden. 1982 såldes jordbruksmark för 2 000 dollar per tunnland. Ett år senare stod den i 4 000 dollar per tunnland. Bönderna lånade pengar och köpte mer jord. Varför inte, när priserna ständigt steg och man kunde tjäna mer pengar på att då och då sälja av jord än på att bruka den?

Så vände ekonomin neråt. Markpriserna började sjunka och krediterna torkade in. Bönderna kunde inte låna med marken som säkerhet för att köpa ny maskinutrustning eller ens nytt utsäde inför såningsperioden. Skördepriserna var inte tillräckligt höga för att betala räntorna på gamla lån, där många låg på mer än 20 procent om året. Det tog fyra–fem år att nå botten, år då man med jämna mellanrum trodde att man nått så lågt man kunde och att allt bara kunde vända uppåt. Men marknadskrafterna drog stadigt våra bönder neråt.

1985 stängde Land-O-Lakes, den jättelika margarintill29

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 29

08-07-11 06.54.02

Vicki Myron verkaren, sin anläggning i stadens norra utkanter. Kort därefter nådde arbetslöshetssiffrorna tio procent, vilket inte låter så förfärligt illa tills man inser att Spencers befolkning hade sjunkit från 11 000 till 8 000 på bara några få år. Värdet på hus föll med 25 procent till synes över natten. Folk lämnade kommunen, till och med delstaten Iowa, i jakten på arbete.

Markpriserna sjönk ytterligare brant, och tvingade ännu fler jordbrukare till utmätning. Men försäljningen av jorden på auktion täckte inte lånen, och bankerna fick ta förlusten. Det här var landsbygdsbanker, småstädernas ryggrad. De beviljade lån till bönder i trakten, män och kvinnor som de kände och litade på. När bönderna inte kunde betala, brakade systemet samman. I städer över hela Iowa gick banker i konkurs. Banker gick i konkurs över hela Mellanvästern. Hypotekskassan i Spencer såldes till utomstående intressenter för en cent per dollar, men de nya ägarna ville inte bevilja några nya lån. Den ekonomiska utvecklingen avstannade. Så sent som 1989 utfärdades inte ett enda byggnadstillstånd i Spencer. Inte ett enda. Ingen ville satsa pengar på en döende stad.

Varje jul hade Spencer en jultomte. Detaljhandlarna sponsrade ett lotteri och skänkte en resa till Hawaii som pris. 1979 fanns det inte ett enda tomt skyltfönster i stan där jultomten kunde inrätta sig. 1985 fanns det 25 tomma skyltfönster i centrum, vilket innebar att 30 procent var lediga. Hawaiiresan ställdes in. Det lönade sig knappt för jultomten att överhuvudtaget komma till stan. Ett skämt som var i omlopp lät så här: Den siste butiksägaren som lämnar Spencers centrum släcker ljuset.

Vi på biblioteket gjorde vad vi kunde. När Land-O­Lakes övergav staden inrättade vi en jobbank som innehöll alla våra förteckningar över jobb och broschyrer om arbetskrav, arbetsbeskrivningar och teknisk utbildning.

30

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 30

08-07-11 06.54.02

Dewey Vi ordnade med en dator så att traktens män och kvinnor kunde skriva meritförteckningar och följebrev. Det här var den första dator som de flesta av de här människorna någonsin hade sett. Det var nästan nedslående att se hur många människor som använde jobbanken. Och om det var nedslående för en bibliotekarie med anställning, tänk då på hur nedslående det var för en friställd fabriksarbetare, en småföretagare som hade gått i konkurs eller en arbetslös lantarbetare.

Så föll Dewey i våra armar. Jag vill inte göra för mycket av denna enda händelse, eftersom Dewey inte kunde skaffa mat på någons bord. Han skapade inte arbetstillfällen. Han fick inte ekonomin att vända. Men något av det värsta med dåliga tider är hur de påverkar ens sinne.

Dåliga tider tömmer en på energi. De finns ständigt i ens tankar. De färgar av sig på allt annat i ens liv. Dåliga nyheter är lika giftiga som dåligt bröd. Men Dewey fick oss åtminstone att tänka på annat.

Men han var mycket mer än så. Deweys historia slog an hos folk i Spencer. Vi identifierade oss med den. Hade inte vi alla körts ner i bibliotekets bokinkast av banken?

Av utomstående marknadskrafter? Av resten av Amerika, som åt vår mat men inte brydde sig om människorna som odlade den?

Han var en hemlös stadskatt, som lämnats som ett hopplöst fall i ett iskallt bokinkast, vettskrämd, ensam, men han klamrade sig fast vid livet. Han klarade sig genom den där mörka natten, och den fasansfulla händelsen skulle visa sig bli det bästa som någonsin hände honom. Han förlorade aldrig sin tillit oavsett omständig­ heterna, eller sin uppskattning av livet. Han var ödmjuk. Ödmjuk är kanske inte det rätta ordet – när allt kom omkring var han ju ändå katt – men han var inte högmodig.

Han hade självförtroende. Kanske var det självförtroen31

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 31

08-07-11 06.54.02

Vicki Myron det hos den som varit nära döden men överlevt, friden man finner när man nått slutet, bortom allt hopp, men överlevt. Jag vet inte. Allt jag vet är, att från det ögonblick då vi hittade Dewey, trodde han att allt skulle bli bra.

Och när han var i närheten fick han andra att också tro det. Det tog honom tio dagar att bli tillräckligt frisk för att på egen hand utforska biblioteket, och när han väl hade gjort det stod det klart att han inte var intresserad av böcker och andra livlösa föremål. Hans intresse var människor. Om det fanns en låntagare på biblioteket gick han raka vägen fram till honom – fortfarande långsamt på sina ömma tassar, men han haltade inte längre – och hoppade upp i knäet på honom. Oftast blev han nerknuffad, men att bli avvisad avskräckte honom aldrig. Dewey fortsatte att hoppa, fortsatte att hålla utkik efter knän som han kunde lägga sig i och händer som kunde kela med honom, och saker och ting började förändras.

Jag lade först märke till det hos de äldre besökare som ofta kom för att bläddra i tidskrifter eller titta efter böcker. Så snart Dewey började ägna sig åt dem dök de upp allt oftare och stannade längre. En del av dem föreföll vårda sin klädsel bättre och visade mer omsorg om sin framtoning. De hade alltid vinkat vänligt till personalen eller sagt ”God morgon”, men nu började de tala med oss, och dessa samtal handlade vanligtvis om Dewey. De kunde aldrig höra nog om Dewey. De slog inte längre bara ihjäl tiden nu, utan de besökte vänner.

Det var i synnerhet en äldre man som kom dit vid samma tid varje morgon, satt i samma stora bekväma stol och läste tidningen. Hans hustru hade nyligen dött, och jag visste att han var ensam. Jag förväntade mig inte att han skulle vara en kattmänniska, men från första ögonblicket som Dewey klättrade upp i hans knä så strålade han.

Plötsligt läste han inte tidningen ensam. ”Trivs du här, 32

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 32

08-07-11 06.54.02

Dewey Dewey?” frågade han varje gång han smekte sin nye vän.

Dewey brukade sluta ögonen och oftast somna.

Och så var det mannen på jobbanken. Jag kände honom inte personligen, men jag kände till hans typ – stolt, inte rädd för att hugga i, seg – och jag visste att han led.

Han var från Spencer, i likhet med de flesta andra män som använde sig av jobbanken, och han var arbetare, inte bonde. Hans arbetssökarklädsel, liksom hans tidigare arbetsklädsel, var jeans och en vanlig skjorta, och han använde aldrig datorn. Han granskade pärmarna med meritförteckningar, han läste igenom våra jobblistor, men han bad aldrig om hjälp. Han var tyst, stabil, kolugn, men allteftersom veckorna gick kunde jag notera spänningen i hans alltmer böjda rygg och de allt djupare fårorna i hans alltid nyrakade ansikte. Varje morgon gick Dewey fram till honom, men mannen knuffade alltid bort honom.

Så en dag såg jag Dewey sitta i hans knä och för första gången på många veckor log mannen. Han var fortfarande böjd och hans ögon var fortfarande ledsna, men han log. Kanske kunde inte Dewey ge så mycket, men vintern 1988 gav han exakt det som Spencer behövde.

Så jag skänkte vår kattunge till samhället. Personalen förstod. Han var inte vår katt, inte egentligen. Han tillhörde besökarna på biblioteket i Spencer. Jag satte upp en låda vid huvudingången, till höger om jobbanken, och satte upp ett anslag för folk att läsa: ”Känner ni katten som sitter i knäet på er och hjälper er med meritförteckningen? Han som läser tidningen tillsammans med er?

Som stjäl läppstiftet ur handväskan och hjälper er att hitta skönlitterära avdelningen? Han är er katt och jag vill att ni ska hjälpa mig att ge honom ett namn.”

Jag hade bara varit bibliotekschef i sex månader, så jag gillade fortfarande tävlingar. Med några veckors mellanrum brukade vi sätta upp en låda i foajén, utannonserade 33

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 33

08-07-11 06.54.02

Vicki Myron tävlingen i lokalradion, erbjöd ett pris för det vinnande bidraget och försökte skapa intresse för de senaste biblioteksnyheterna. En bra tävling med ett bra pris kunde locka 50 bidrag. Om priset var påkostat, som en tv-apparat, kunde vi skrapa ihop bortåt 70. I vanliga fall fick vi ungefär 25. I vår tävling ”Ge katten ett namn!”, som inte omnämndes i radion, eftersom jag ville att bara stambesökarna skulle delta, och som inte ens erbjöd ett pris, fick vi 397 bidrag! Det var då jag insåg att biblioteket hade snubblat över något viktigt. Samhällets intresse för Dewey hade nu sprängt alla gränser.

Den lasagneälskande katten Garfield (på svenska Gustaf) befann sig på toppen av sin popularitet, så Garfield var ett populärt val. Det var nio röster på Tiger. Tigger (känt från Nalle Puh) var nästan lika populärt. Morris var ett annat namn som fick många röster, efter katten i reklamen för Nine Lives kattmat. Till och med kulturella avvikelser, som Alf (en kramgo utomjording med sitt eget tv-program) och Spuds (efter Spuds McKenzie, den berömde storsupande hunden i ölreklamen för Bud Light), fick röster. Det kom en del illvilliga bidrag, av typ Lusborsten, och några som trampade över den hårfina gränsen mellan smart och knäppskalligt, som Catgang Amadeus Taffy, Ladybooks (ett konstigt namn på en hankatt), Hopsnopper, Boxcar och Nukster.

Men de absolut flesta bidragen, över 50, röstade på Dewey. Tydligen hade besökarna blivit fästa vid den här kattungen och de ville inte att han skulle förändras. Inte ens hans namn. Och i ärlighetens namn ville inte heller personalen det. Vi hade också fäst oss vid Dewey precis som han var.

Men det fattades något i namnet. Vi bestämde oss för att vårt bästa alternativ var att tänka på efternamnet.

Mary Walk, vår barnbibliotekarie, föreslog Readmore. Ett 34

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 34

08-07-11 06.54.02

Dewey reklamprogram i lördagsmorgnarnas tecknade filmer – det här var på den tiden då tecknade filmer bara var avsedda för barn och bara visades före klockan tolv på lördagarna – hade med en tecknad katt som hette O. G. Readmore och som uppmuntrade barn att ”läsa en bok och titta på teven inne i huvudet”. Jag är säker på att det var därifrån som namnet kom. Dewey Readmore. Bra, men inte riktigt bra. Jag föreslog efternamnet Books.

Dewey Readmore Books, ”Dewey Läs Fler Böcker”. Ett namn för bibliotekarier som lever med Deweys klassi­ fikationssystem. Ett namn för barnen. Ett namn för alla och envar.

Läser vi fler böcker? En utmaning? Ett namn som får oss alla att vilja lära oss. Alla i stan skulle bli belästa och välinformerade på nolltid.

Dewey Readmore Books. Tre namn för vår stiliga, självsäkra, vackra katt. Jag är säker på att vi skulle ha kallat honom Sir Dewey Readmore Books, om vi hade tänkt på det, men vi var inte bara bibliotekarier, vi var från Iowa. Vi var inte så mycket för pompa och ståt. Och det var inte Dewey heller. Han lystrade alltid till sitt förnamn eller, då och då, ”Dew” rätt och slätt.

35

82306 Bibliotekskatten ORG.indd 35

08-07-11 06.54.02