9789187001772

Ă–nskan

Ă–nskan Anders Persson

Önskan Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Anders Persson © Grafisk form och sättning: Katrine Kolström, Idus förlag © Omslagsfoto: Dreamstime.com Första upplagan Tryckt i Riga, 2013 ISBN: 978-91-87001-77-2

Förord Nu är jag fri och ville ni döda mig, så okej, göra det.

Då dör jag i alla fall fri.

D

et här är en berättelse om våld, svek, heder, våldtäkt, otrohet, fängelse och tortyr, flykt och sorg. Den handlar om en kvinna, Pari Hakim, som i dag bor i Sverige men som föddes i den kurdiska delen av Iran. Som kurdisk flicka växte hon upp i samhälle med strikta regler om vad en flicka fick göra för att inte befläcka familjens heder. Familjens så kallade heder har följt henne under hela hennes resa. Men Pari är en stark kvinna som redan i unga år vågade sätta sig upp mot hederskulturen och religionen. Något som drabbat henne hårt.

Berättelsen är byggd efter Pari Hakims minnesbilder, upplevelser och hennes dagbok. Jag respekterar att det kan finnas andra personer som figurerar i texten som kan ha uppfattat händelser som beskrivs i boken på ett annat sätt. På grund av det och för att minska hotbilden mot Pari har jag beslutat att ändra på de inblandades namn i boken.

Innan berättelsen tar sin start är det viktigt att belysa samhället hon växte upp i och historien som format ett folk.

I Iran är familjen viktig. Under mina samtal med Pari växer bilden av en stor familj fram, en familj som styrdes av en man, hennes farfar. Hon kan inte minnas att en kvinna någonsin tog större beslut. Det var alltid mannen, antingen hennes farfar eller pappa. Att förklara hederskultur är svårt, det finns nästan lika många utövare som åsikter.

5

I samhället Pari växte upp fanns inte begreppet ”hederskultur”. Heder eller inte, det var så de levde.

Pari berättar att en kvinna var väldigt beroende av familjen för sin försörjning. När hon växte upp var det svårt för en kvinna att klara sig själv och hon var oftast beroende av männen i familjen. Pari vittnar om att det var direkt livsfarligt att bryta med familjens traditioner.

I länder, områden, byar eller i familjer där hedersrelaterat kultur existerar, finns även risken för våld. Inte bara mot kvinnor utan även mot män som bryter mot familjen heder eller traditioner.

Pari kan inte minnas att det var några män som bestraffades i hennes hemstad Sardasht. I alla fall inte före att Ayatollah Khomeini tog makten i Iran.

Pari upplevde det kurdiska samhället i både Iran och Irak och såg på nära håll hur hedern genomsyrade samhället.

Hon förklarar sin bild av hederskulturen. Våld uppstår framförallt i familjer där kvinnorna bryter mot familjens heder. När kvinnliga familjemedlemmar går emot dessa normer medför det olika bestraffningar. Männen ska behålla sin makt och kunna bestämma över kvinnorna och de unga flickorna som finns i familjen. Med sin makt kontrollerar och styr de familjens normer.

Det finns en stark oro för att döttrarna ska ses som dåliga flickor av omgivningen. Eftersom skammen drabbar hela familjen om någon familjemedlem bryter mot normer så värnar familjemedlemmarna om varandras beteende. Både männen och kvinnorna i familjen kan därför delta i utövandet av våld och förtryck mot en ung kvinna. Männen deltar därför att hedern är knuten till de unga kvinnornas sexuella beteende, och kvinnorna därför att de ytterst är ansvariga för barnens uppfostran och därmed ansvariga om flickan bryter mot normerna. Det överordnade målet blir att undvika att någon drar skam och vanära över familjen.

6

Frågan man måste ställa sig är om hederskultur har något med religionen att göra. Pari beskriver sin familj som en stark bärare av traditionella regler, men inte som någon speciellt religiös familj. Paradoxalt nog har hon upplevt hur manliga släktingar tagit till koranen när de försökt bestämma över hur hon ska leva.

Samtidigt beskriver hon hur flera av männen konstant bryter mot koranens regler när de varit otrogna, druckit alkohol, eller struntat i religiösa regler som bön och ramadan.

Abd al-Wâhid Yahya är skribent på internetsidan islamiska.org.

Abd al-Wâhid Yahya skriver om Jahiliyya när han tittar närmare på om hederskulturen har stöd inom islam.

Jahiliyya är ett uttryck som används om tiden före islam och före Koranens uppenbarelse som även beskrivs som ”okunnighetens tid”.

Han skriver: ”Finns det hedersmord i islam? Finns det stöd i Koranen för sådana avskyvärda övergrepp? Eller är det tvärtom så att hedersmord och det som de innehåller av negativ kvinnosyn, övergrepp och förakt för människoliv och kvinnoliv i synnerhet hör till den tid som i Islam kallas för jahiliyya?”

Läser man istället Andreas Krenz avhandling ”En idéhistorisk analys om hur termen jahiliyya utvecklats och förändrats genom historien”, så finns det flera sidor av samma mynt.

Under kapitel, ”4.8. Jahiliyya i kampen för jämställdhet” citeras den muslimska feministiska forskaren Leila Ahmed. Hon anser att den för-islamska kvinnan var mer fri och att islam hade en negativ influens på kvinnans position. Är då hedersmord religiöst betingat?

Enligt koranen (sura 4:93) får ingen döda någon utan legal rättegång. ”För den som avsiktligen dödar en troende är straffet helvetet.” Enligt koranen ses hedersmord som mord och tvångsgifte är inte tillåtet. Även i bibeln finns lagar om dödsstraff för otrohet och liknande äktenskapsbrott. Gamla Testamentet, (3 Mos. 20:10).

7

Både bibeln och koranen har sitt ursprung i mellanöster så slutsatsen borde vara att hederskulturen fanns där redan innan.

Pari berättar att det fanns en stor gråzon mellan religion och hederskultur i samhället hon växte upp i och att det ibland var svårt att skilja dem åt. ”All slags våld är förkastligt och det kan aldrig försvaras av kulturella traditioner”, säger hon. ”En individ är personligen ansvarig för det brott som han begår. En tradition, bakgrund eller värdering är aldrig ansvarig för olaga tvång, misshandel eller mord. En individs brott kan förstås, förklaras och förebyggas. Traditioner, bakgrunder och värderingar är högst väsentliga för att vi ska förstå, förklara och därmed förebygga brott.” (popthecasbah.wordpress.com) Kurdistans utbredning består av områden i sydöstra Turkiet, norra Irak, nordvästra Iran, nordöstra Syrien samt västra Armenien.

Trots kurdernas mångåriga kamp för en egen nation har Kurdistan aldrig erkänts som en suverän stat.

Vissa kurdiska organisationer, som etniskt företräder den största folkgruppen i respektive område, har under många år fört en kamp med politiska och/eller militära medel för att vinna kurdisk autonomi eller för att skapa en kurdisk stat. Kurdistans gerillakrig har pågått under stora delar av 1900-talet och hundratusentals kurder har fått sätta livet till i striderna. Gerillan är inte homogen utan ser olika ut i de olika områdena. De olika grupperingarna och organisationerna har till och från varit i strider med varandra.

Iran är ett multietniskt land, med invånare från många folkslag.

Tolv procent av Irans befolkning består av kurder. Men under historiens gång har deras språk, historia och existens tryckts ner av Irans ledarskick. Syftet har alltid varit att premiera ett språk, en kultur och en historia, den persiska.

I början av förra seklet styrde kurderna över sina områden 8

men betalade skatt till kungen i huvudstaden. När Pahlavidynastin bildades i Iran 1925, försvann den här sortens samexistens mellan kurdiska regioner och centralmakten i Teheran.

Så fort Reza Shah Pahlavi tog makten startades en brutal politik för att skapa ett land med ett språk, persiska. Denna politik var huvudorsaken bakom kurdiska folkets kamp för sina politiska och kulturella rättigheter.

Andra världskriget ledde till att Iran ockuperades av Storbritannien från söder och Sovjetunionen från norr.

Centralregeringens försvagade makt gav kurderna tillfälle att bilda Kurdistans republik och KDP, Kurdiska demokratiska partiet. Trots republikens korta livslängd, elva månader, hjälpte denna bedrift att stärka kurdernas självförtroende.

Det kurdiska språket användes för undervisning i skolor och som officiellt språk av de lokala myndigheterna. En tidning och en tidskrift gavs ut och kvinno- och ungdomsorganisationer skapades. Tiden av frihet försvann när republiken kollapsade och Mahabad, republikens huvudstad, erövrades av iranska armen. Qazi Mohammad, den kurdiska republikens grundare och president och två av hans medarbetare ställdes inför en militärdomstol och dömdes till döden. De tre ledarna hängdes offentligt. Regeringens mål med att hänga Qazi Mohammad var att krossa kurdernas strävan efter självbestämmande.

Efter Qazi Mohammads död började en period av totalt förtryck i de kurdiska områdena. Förtrycket minskade lite när Mohammad Mosaddegh blev Irans premieminister 1951. En period av lugn följde som i Kurdistan gav KDP ett tillfälle att återuppliva sina politiska aktiviteter.

I slutet av 1960-talet beslöt en del kurdiska aktivister att starta en väpnad revolt mot centralregeringen men deras revolt krossades och nästan alla grundarna av den väpnade rörelsen dödades. Än en gång krossades kurdiska folkets dröm om frihet och deras krav på politiska och kulturella rättigheter besvarades med ännu mer brutalt förtryck.

9

På 1970-talet startades protester mot president Mohammad Reza, Shah av Iran. Först i Qom och senare i Tabriz och Teheran.

Snart marscherade folk över hela landet ut på gatorna och krävde frihet och demokrati. Kurdiska folket som väntade på ett sådant tillfälle för att återfå sina rättigheter anslöt sig till rörelsen och började demonstrera mot monarkin.

KDP:s ledarskap träffade Ayatollah Khomeini när han var bosatt i Paris efter sin utvisning från Irak. De erbjöd honom kurdiska folkets stöd och tog upp sitt krav på självstyre för den kurdiska regionen. Svaret de fick var att alla minoriteter i landet ska få ett politiskt system och all diskriminering och envälde ska avskaffas.

När revolutionen lyckades 1979, var kurderna i ett lyckorus och trodde att de äntligen hade fått ett tillfälle att förverkliga sin dröm. Men glädjen över det iranska folkets seger varade inte länge. Den 8 mars 1979 startade den iranska armen ett krig mot kurderna i Sanandaj, provinshuvudstad i den Kurdistanska provinsen.

I augusti 1979 utfärdade Ayatollah Khomeini ett dekret i vilket han förklarade Jihad, heligt krig mot det kurdiska folket och beordrade armén och revolutionsgardet att använda alla nödvändiga medel för att ta kontroll över de kurdiska delarna av Iran.

Under de följande månaderna attackerade armén och revolutionsgardet den kurdiska delen av Iran. Hundratals kurdiska gerillakrigare och tusentals civila kurder dödades under den här perioden. I alla städer och byar som togs över av armén och revolutionsgardet arresterades många vanliga människor och en stor del av dem avrättades för att skrämma det kurdiska folket till tystnad. En av städerna som den Iranska armen tog över var Sardasht.

Det var i Sardasht som Pari Hakim föddes och växte upp och historien har präglat hennes liv allt sedan dess.

Anders Persson, Karlskoga 10

1.

S

olens strålar letade sig sakta upp över bergstopparna och lyste upp det lilla samhället som bredde ut sig längs de gröna bergssluttningarna ner mot dalen. En flock ringduvor kom flygande och slog sig ner på en åker där en bonde, för hand, plöjde sin jord med sin oxe. Sakta vaknade samhället upp. Fåraherdarna hade sedan länge vandrat upp i bergen med sina får.

Samhället, som ligger i den kurdiska delen i nordvästra Iran, heter Sardasht och är omgivet av flera mindre byar.

Staden var liten men handeln var livlig och utbudet stort.

Efter gatorna stod invånarna och sålde det de odlat, doften av nybakat bröd blandades med doften av nyskördade örter. Mindre butiker låg vägg i vägg med varandra. Här fanns allt från slaktaren, skräddaren till frisören och reparatören. Männen satt vid små bord som stod uppställda efter trottoarerna och drack te, rökte vattenpipa och spelade olika träspel. Kvinnorna handlade och barnen sprang runt och lekte. Mitt i staden fanns en minaret där böneutroparens röst ekade mellan bergsluttningarna.

Dit flyttade under 1800-talet Vasta Momia. Han var jude och kom från den iranska staden Tabriz.

Vasta Momia var framgångsrik guldsmed och läkare i Tabriz, men kärleken ville annat. Han träffade en kvinna i Sardasht och flyttade dit. Där öppnade han en guldsmedsaffär, fortsatte med läkaryrket och konverterade till islam.

11

Vasta Momias yrke som läkare gick vidare till hans son, Mustafa. Det är nu som släkten byter namn till Hakim. Hakim betyder läkare och det namnet tog Mustafas son, Hussain.

Hussain flyttade tidigt till byn Ravandoz i irakiska Kurdistan där han fortsatte med läkaryrket och blev samtidigt en högt stående medborgare i samhället. Hussain fick sex söner och två döttrar och i början av 1900-talet flyttade den stora familjen tillbaka till Sardasht.

När en av Hussains söner, Salheh Hakim blev stor nog att bilda egen familj byggde han en stor fastighet där släkten flyttade in. För att hedra sin far döpte Salheh sin förstfödda son till Hussain.

Hussain Hakim den yngre växte upp i början av 1920-talet och blev snart familjen Hakims överhuvud. Han följde släktens traditioner och blev läkare och även tandläkare. Han hade stor kunskap i medicinala växter och fick ett rykte om sig som ”medicinmannen.”

Folk kom till honom när de hade krämpor och ville ha hjälp.

Medicin fick han från den större staden Mahabad som ligger några mil norr om Sardasht. Ryktet om honom spred sig och kurder i Irak hörde talas om hans kunskaper. När någon blev sjuk var det inte ovanligt att bud skickades för att få hans hjälp. Hussain blev duktigare och snart utförde han även mindre operationer.

En gång i Irak hjälpte han några män som var sjuka. En av männen dog efter en operation. Under ledning av den kurdiske ledaren Mustafa Barzani greps Hussain Hakim i Irak. De sade till honom att han inte fick utföra operationer eftersom han inte hade den läkarutbildningen som krävdes. Hussain satt i husarrest några månader innan han frisläpptes och kunde ta sig tillbaka till Iran och Sardasht I det iranska samhället är det vanligt att familjer bor ihop. Moroch farföräldrar, syskon, deras familjer och barn, alla under samma tak. Så även i familjen Hakims hem.

12

Hussain och hans fru Zara fick 13 barn, men bara sju av dem levde till vuxen ålder. Barnadödligheten var hög på den tiden.

I Sardasht fortsatte Hussain med sin verksamhet som läkare.

Många besökte honom för att få hjälp med sina krämpor och snart blev familjens hus lite som en samlingsplats.

Hussain var en man som älskade livets goda, att få göra långa promenader i bergen och att få äta god mat var några av livets höjdpunkter. Det var oftast han själv som stod vid grytorna och det föll sig naturligt att även öppna en restaurang i familjens hus.

Stora delar av familjen blev involverad i rörelsen.

Hussain själv satt oftast i kassan, Hussains äldsta son, Mahmud, blev kock ihop med en anställd och de yngre bröderna skötte serveringen och kvinnorna skötte disken. Det var 1960-tal och livet för familjen rullade på. Pari Hakim, som då inte var född än, minns de gamla berättelserna.

Min pappa, Mahmud Hakim, som var den äldste brodern, kombinerade köksjobbet med att vara byggnadsarbetare och tandläkare. En dag mötte han kvinnan som skulle ändra hans liv.

På gatan, mitt emot honom, kom den vackraste kvinnan han sett. Hon hade långt svart hår och hon gick som bara en kvinna kan gå. Jag har hört berättelser om hur männen vände på sig när hon gick förbi och en del män höll på att ramla omkull när hon sakta gick förbi deras bord. Kvinnan hette Ziba och de båda hade gemensamma vänner som förde dem samman.

Ganska snart började de träffas oftare. De blev kära och galna, men de fick vänta i sju år innan de fick tillåtelse att gifta sig. Det är inte ofta som en man och en kvinna gifter sig på grund av kärlek. Oftast är det släkten som bestämmer och då handlar det mer om att kvinnan eller mannen ska komma från en fin och respekterad släkt. Men mamma och pappa var verkligen kära och de bara längtade efter att få bli ett par.

13

Till sist fick de tillåtelse att gifta sig, men på ett villkor. Att min pappa skulle ge bort sin syster till min mors bror. Det är inte helt ovanligt att två släkter köpslår med varandra.

Men min faster var kär i en annan man och ville inte gifta sig.

Hennes ord och önskan hjälpte inte, hon blev tvungen att ställa upp så att hennes äldre bror skulle få gifta sig. De både släkterna ansåg att det var ett bra byte och så fick det bli.

Min pappa har berättat att han var den lyckligaste mannen på jorden så när jag föddes kom jag som en gåva. Han älskade mig och jag var hans ögonsten.

När min mamma var liten hade hon en kompis, hennes bästa vän. Hon hette Pari. Min mamma sade alltid att får jag en dotter så ska hon heta Pari.

Mammas vän dog i unga år och mamma höll sitt löfte och döpte mig till Pari, som betyder ängel på svenska.

Vi levde som en stor lycklig familj. Mamma och pappa var så kära i varandra, men så var det inte för min faster.

Min faster flyttade hem till sin mans släkt och ganska snart fick de ett barn och inom ett år ytterligare ett barn. Hennes man jobbade på ett kontor och hon var hemmafru, som alla kvinnor på den tiden.

Ganska snart började han bete sig konstigt. Han skyllde på att han en gång träffat min fasters ungdomskärlek och då blivit bjuden på en cigarett. Han berättade för min faster att han troligen blivit förgiftad och blivit konstig i huvudet.

Min faster väntade sitt tredje barn och hennes man blev bara konstigare och konstigare för varje dag. En dag när han kom hem från jobbet hämtade han en kniv och började vässa den framför hennes ögon. Han sa till henne att han tänkte skära av sig halsen.

Det gjorde han. Mitt framför hennes ögon. Det var blod överallt.

Min faster blev chockad, men när hon lugnat ner sig fick hon med honom till en läkare. Han blev inlagd några dagar, men 14

läkarna kunde inte hitta något fel på honom så han fick åka hem igen. Min faster märkte att han bara blev värre. Skräcken att något skulle hända henne eller barnen fanns där hela tiden.

En natt plockade han fram en kniv som han förvarade under sin kudde. Han berättade att han hade för avsikt att knivhugga henne i bröstet för att se om hon hade blod i sig.

Varje natt blev en mardröm för min faster, men hon vågade inte göra annat än att gå och lägga sig bredvid honom. För vad skulle hon annars göra?

Min faster var livrädd för sin man och skräcken gjorde att hon inte kunde sova på nätterna.

En dag fattade hon ett beslut, risken att stanna var för stor så hon packade med sig det mest nödvändiga och flydde hem till oss. Men min farfar var likgiltig. En kvinna som gifter sig får aldrig lämna sin man. Ett giftermål är för evigt och hon skulle dra vanära över släktens heder om hon lämnade mannen. Hon berättade vad som hänt och att hon fruktade för sitt liv, men det verkade han inte bry sig om.

Hur det än var så fick min faster bo hos oss ett par månader, hon trodde nog att hennes släkt ville rädda henne. Vem skulle inte tro det? Det var ändå hennes far och bror som bestämde.

Men hedern gick först så de skickade tillbaka min faster och mina kusiner till mannen. Tydligen var deras heder viktigare än dotterns liv. Hon grät och var livrädd när hon åkte hem. Det sista min faster sa till min farfar var, hennes man kommer att mörda henne. Tyvärr fick hon rätt.

Tidigt en morgon kom en granne och ringde på deras dörr.

Ingen öppnade. Genom dörren hörde han barn som skrek och grät. Sakta öppnade grannen dörren och möttes av en hemsk syn. Där låg min faster i en sjö av blod.

Hennes man hade knivhuggit henne flera gånger och det var blod i hela huset. Bredvid på golvet satt hennes barn och grät. De var blodiga och skrek hysteriskt.

Dottern skrek att hennes mamma blöder och att hon måste 15

ha hjälp. Mina kusiner var tre respektive ett år. Ingen vet vad de sett eller hört den natten.

Shamam som var äldst har aldrig pratat om mordet. Men det är klart att det som hände den natten måste ha påverkat dem.

Grannen tog med sig barnen hem till sig. Min fasters man kunde aldrig förklara vad som hänt. Han sade något om att han måste ha gjort det omedvetet. Han dömdes senare till 16 års fängelse för mord. Men det sista han gjorde var att skriva ett kontrakt med en familj om att de skulle ta hand om hans son.

Han ville inte att han skulle växa upp hos oss.

Efter mordet hamnade mina kusiner hos oss och det blev min farfar och farmor som tog hand om dem. Min farfar, Hussain, var familjens överhuvud och ansvarade för familjen så det var naturligt att barnen flyttade till oss. Samtidigt fick Hussain reda på kontraktet. Utan att kunna göra något blev han tvungen att lämna bort pojken till adoptivfamiljen.

Som familjens överhuvud var farfar noga med att se till att pojken hade det bra. Några gånger varje år kom Shamams bror för att ta emot pengar.

Shamam blev ledsen för han var jämt lortig. Håret var tovigt och ofta hittade hon löss i hans hår. Kläderna var trasiga och han var smutsig. Hon tog alltid med sig sin bror och tvättade honom, kammade hans hår och gav honom pussar och kramar. Shamam försökte övertala honom att stanna, men det gick inte. Vi var främlingar för honom och han sade att vi inte var hans släktingar.

I efterhand har vi förstått att pojken inte vågade säga något annat. Grannar till adoptivföräldrarna berättade att familjen var hård mot honom. Han var mer som deras slav än deras son. Men vi barn kunde inte göra något åt saken.

Att se sin bror lida plågade Shamam väldigt mycket. I efterhand har jag fått reda på att min pappa och mina farbröder försökte få hem honom, men kontraktet gällde. Än i dag är han bitter, han pratar inte med mina föräldrar. Han förlåter dem aldrig för att han blev bortlämnad och inte fick växa upp med sin syster.

16

När Shamams mamma blev mördad var jag liten, någonstans runt två år. Jag kommer inte ihåg hur stämningen var i familjen.

Men mordet på min faster hade satt sina spår. Min mamma, som var syster till mördaren, började bli orolig. Stämningen i huset hade blivit spänd. Det är inte helt ovanligt att en släkt tar ut hämnd på en annan släkt när de känner att deras familjeheder skändats på något sätt.

Min mamma, som vid den här tiden var gravid igen, blev rädd och trodde att släkten krävde hämnd.

En dag tog hon mig i handen och berättade för pappa att hon tänkte besöka sina morföräldrar som bodde i en grannby. Väl framme meddelade hon min pappa att hon lämnat honom, att hon var livrädd för vad hans släkt skulle ta sig till. Jag var två år och kommer inte ihåg det som hände.

Nu slog min farfar näven i bordet, nu fick det vara nog. Min mamma hade svärtat ner släktens heder, en kvinna lämnar inte sin man och absolut inte när hon skall föda hans barn. Ärendet hamnade till slut i Sardashts tingsrätt.

Min bror Rasul föddes och när rättegången började var han ett halvår. Mammas advokat försökte förklara för mamma att släkten Hakim var stor och mäktig i Sardasht, att vinna mot dem var inte lätt. Risken fanns att de med våld tänkte ge sig på mamma. Våld och heder slutade oftast i mord och det visste mamma. Domaren gick inte emot släkten och mamma blev tvungen att lämna ifrån sig oss.

Känslorna mellan mina föräldrar fanns kvar så när mamma kom med oss frågade hon pappa om de inte kunde bli ett par igen.

Då rusade pappas yngre bror fram med en skära och slog mamma besinningslöst. Vad jag har hört så var hon alldeles blodig.

Hon lyckades ta sig till några grannar som hon kände och de räddade henne nog. De tänkte vittna ifall det blev en framtida rättegång, men någon rättegång blev det aldrig.

Pappa blev tvungen att ta ut skilsmässa, något som tog honom 17

hårt. Även om han var den äldste brodern och hade mycket att säga till om så var det farfar som bestämde. När han sade något lydde alla.

I vuxen ålder fick jag kontakt med min mamma över telefon, hon bor kvar i Sardasht. När jag ville få henne att berätta om allt blev hon först tyst. Sedan berättade hon att det var guds mening.

Jag blev arg och sa: ”Det här har inte med någon gud att göra, allt var farfars fel.” Mamma blev tyst igen. Därefter sa hon med tyst röst att hon höll med. ”Jag hoppas att din farfar får lida i sin grav.”

Jag vet inte om jag förträngt det som hände, för jag hade inga minnen av varken mamma eller mordet på min faster. Ingen i min släkt fick prata om mamma, det var förbjudet. Det konstiga är att jag inte har något minne av att min pappa kramade mig, eller att han sa att han var min pappa eller något liknande.

När pappa gifte om sig var jag åtta år. Fram till dess trodde jag att min farfar och farmor var mina föräldrar. Jag kallade dem för mamma och pappa och det var inne hos farmor och farfar som jag sov. Faktiskt trodde jag att min pappa var min bror. Hur skulle jag kunna tro något annat? Han hade aldrig visat att han var min pappa och historien om min mamma var för mig helt okänd.

När min mamma och han var gifta var jag hans ögonsten och när de gick isär visade han ingenting. Jag hade alltid känt någonting, som en tomhet, men jag visste aldrig vad det var. Det var bara något som fattades.

Min kusin Shamam var min bästis. Vi var lika mycket kompisar som syskon. Men Shamam fick alltid en massa uppmärksamhet från alla håll. Hon fick en kramar från farmor och farfar, alla farbröder och från min pappa. Jag kände mig alltid utanför och förstod aldrig varför det var så.

Ofta grät jag när det var dags att sova. Jag minns att jag grät efter en mamma, fast jag inte kände till henne. Min farmor 18

var min mamma. Kanske saknade jag någon som var som en mamma, någon som kramade mig, klädde mig fint, tröstade mig när jag var ledsen, eller något sådant.

När jag blev lite äldre tog jag upp det här med min farfar.

Varför var ni så mycket för min kusin, kramade henne och köpte en massa presenter? Han berättade att Shamam var annorlunda, hon hade mist båda sina föräldrar och jag hade bara mist en förälder. Men jag tyckte det var fel, oavsett om jag bara mist en förälder. Jag behövde också uppmärksamhet. Även min bror Rasul fick mycket uppmärksamhet. Min farfar lyfte alltid upp honom i famnen. Rasul var hans ögonsten och jag kunde inte förstå varför det var så.

Nu efteråt vet jag att den förstfödde sonen är den som en dag ska ta över familjen, därför var han farfars ögonsten. Men hur skulle en liten flicka förstå det? När ett barn inte får den uppmärksamhet som den behöver så slutar barnet söka till slut, den tröttnar. Jag fick lov att klara mig själv.

Jag tror att allt detta formade mig till den jag är i dag. Jag har alltid klarat mig själv och när jag blev äldre kallade de mig för pojkflicka för jag gjorde allt som män gjorde. Var det något som gick sönder, bilar eller kylskåp så försökte jag laga det och lite så är det än i dag.

Under min barndom levde vi som en enda stor familj, alla under ett och samma tak. Det var min bror och jag, min kusin, fyra farbröder och två fastrar. Utöver det hade de två äldre farbröderna sina fruar boende hos oss. Allt som allt bodde det cirka 20 personer hos oss. Min farmor och farfar skötte om barnen och de hade det nog inte så lätt. När vi var yngre var vi som mest fem blöjbarn i familjen.

Vår fastighet var indelad i två hus och en innergård och låg centralt i Sardasht. Ena huset låg längs med gatan och som jag minns var huset kanske 40 meter långt och tio meter brett.

Bakom huset låg ett likadant hus. Mellan husen fanns en 19

asfalterad innergård. I huset vid vägen fanns familjens restaurang med tillhörande kök och källare. Restaurangen hade en egen ingång från vägen.

Mitt i huset fanns en dörr till en genomgång till gården och till det bakre huset. Mitt emot restaurangen, på andra sidan genomgången, fanns två lägenheter som vi alltid hade uthyrda.

De fungerade även som härbärgen åt folk som hade det svårt eller var fattiga och inte hade någonstans att bo. I huset bakom gården bodde vi. Farmor och farfar och vi barn i ena delen av huset och pappa och min styvmor bodde i den andra. Mitt i bodde resten av familjen.

Under farmor och farfar låg källaren där familjens bakugn fanns, där bakades allt bröd. Gården var stor, tyckte jag i alla fall som barn. Halva gården var täckt med ett spjältak där det växte vinrankor i taket och överallt fanns det druvor som vi åt.

På andra delen av gården växte två stora träd och några mindre äppelträd. Ute på gården bodde vår tama räv i en stor bur.

När det var vinter hade vi familjens samlingsplats i farfars lägenhet. Rummet var stort och hade mattor på både väggar och golv. Utefter väggarna fanns kuddar där vi satt när vi tänkte äta eller när något familjeärende skulle diskuteras, alla i ett och samma rum. På somrarna satt vi under vinrankorna på gården.

Nästan alla hus i Sardasht och även i resten av Iran har platta tak. Takytan var stor och när det var fest fick det plats mycket folk och fest hade vi ofta. På somrarna vet jag att min farmor och farfar flyttade ut och sov under vinrankorna.

Jag ska försöka förklara vem min farfar var. Det är svårt för det finns många sidor av honom. Den bild jag hade av honom som barn är inte samma bild som jag har i dag.

I dag har jag ett facit över vad som hände, men när jag var liten kände jag inte till min mor eller min mördade faster och då inte heller min farfars roll i det som hände. Jag kände inte heller till farfars politiska sida eller hans täta kontakter med den 20

kurdiska gerillan. Men jag ska försöka ge den bild av min farfar som jag hade som barn.

Min farfar var en renlevnadsman. Han drack inte alkohol och använde inte tobak. Varje dag tog han långa promenader i naturen, i både ur och skur. Han gick alltid klädd i traditionella kurdiska kläder och i remmen runt magen hade han alltid ett kort svärd i silver. Svärdet symboliserade kurdernas kamp mot förtrycket, berättade farfar.

Min farfar var familjens överhuvud och när han sade något lyssnade alla. Han var bestämd, men även väldigt snäll. Han älskade barn och han såg alltid till att vi hade det bra. Jag har inga minnen att han någonsin slog oss. Jag minns att han alltid busade med oss.

När han kom från centrum köpte han alltid med sig något åt oss barn, det kunde vara godis eller leksaker. Varje morgon gick han och handlade färskt bröd och ostar, han visste att vi barn älskade de färska ostarna.

Höjdpunkten var när han kom hem och sade att vi skulle gå ut. Vi barn kom springande från alla håll, det var jag och min kusin plus mina farbröder som var i samma ålder.

Vi gjorde ofta utflykter till grannbyarna. Det verkade som om min farfar kände alla. De flesta i byarna var bönder och det var så spännande att titta på deras djur.

Farfar tyckte det var viktigt att vi kom ut i naturen. Hemma i Sardasht var vi oftast hemma och vi barn älskade våra utflykter.

Ofta vandrade vi upp i bergen för att fiska. Det handlade aldrig om metspön när min farfar fiskade, då var det dynamit som gällde. Farfar tände på dynamiten och slängde den i sjön.

Dynamiten sjönk och när det small kom det upp en pelare av vatten. Strax efter var det fisk överallt. Vi tyckte det var spännande, det var bara att gå runt och plocka.

Jag minns att vi barn skrek när vi skulle ta fiskar som inte var döda och de sprattlade i våra händer. Farfar gjorde alltid en eld där vi satt i en ring och grillade fisk innan vi gick hem.

21

Som liten älskade jag grillade sparvar, något som farfar lärde oss. Vi hade en bur på gården där vi lade smulor och när sparvarna kom drog vi bort pinnen och sparvarna var fast. Det här låter kanske lite otäckt, men vi tog fåglarna, ryckte huvudena av dem, rensade fåglarna på skinn och inälvor, därefter saltade vi kroppen och lade dem på grillen. Det var så gott.

En annan stor höjdpunkt var farfars testund klockan tre varje dag. Testunden hade vi ute på vår gård. Under spjältaket med vindruvorna stod farfars säng. Runt sängen låg stora mattor och där samlades hela familjen.

Farfar satt alltid i sin säng med en stor kudde bakom sig. Han satt där som en kung och när han talade var vi andra tysta. Farfar tyckte om att samla alla barn och barnbarn runt sig, testunden var viktig för honom.

Farfar köpte alltid med sötsaker och frukter. Sötsakerna bestod av olika bakverk som alltid skulle vara nybakade. Han visste att vi barn älskade sötsakerna därför såg han alltid till att barnen fick ta först. Frukterna skar han upp och de serverades tillsammans med sötsakerna. I mitten stod en stor samovar med sjudande vatten som vi skulle ha till vårt te. Efter att vi druckit te, ätit godsaker och frukt brukade vi sova middag. I alla fall de äldre och vi barn. Det var mysigt minns jag. Vi somnade tätt intill varandra.

Före varje testund var det vi barn som skulle städa av gården.

Det var viktigt att det var rent och fint. Gården var asfalterad så vi borstade och spolade av den med vatten. Det var jag, Shamam och min faster som hade ansvaret så gården delades in i tre delar så vi hade lika mycket att städa. När farfar kom ut skulle det vara rent och det var hårda ord om vi hade fuskat.

Min farmor och farfar var som ett klassiskt gammalt par.

Hon skällde på honom för att han inte lyssnade och han skällde tillbaka för att hon tjatade. Vi skrattade ofta åt dem när vi var små. Eftersom jag tyckte så mycket om min farfar gjorde det så ont dagen då han svek mig. Men där är vi inte än.

22

Jag blev en ”stor” åttaåring. Jag hjälpte till med de yngre barnen.

Vi äldre fick också hjälpa till med att städa och göra småjobb i restaurangen.

På den tiden fick vi inte gå i skolan, vi skulle vara hemma och arbeta. I efterhand har jag bara roliga minnen från den tiden. Det var alltid spännande.

Vår restaurang blev som en samlingspunkt för stadens invånare. Alla pratade om Mohammeds shishkebab.

Pappa gör än i dag den godaste shishkebaben. Den äts som vanlig kebab med bröd och grönsaker. Det som skiljer Shishkebab från vanlig kebab är att den görs av köttfärs som formas som avlånga korvar runt en grillstav. Därefter grillas de över öppen eld.

En annan populär maträtt var Abgoosht. Det är en persisk lammsoppa som serveras i små skålar ihop med tunnbröd. Vi hade alltid fårkött i Abgoosht. Det ska vara mycket örter och torkad lime i och den doftar så gott.

När jag äter den i dag kommer minnena från vår restaurang tillbaks. Alla dofter som kom från köket och pappa som gick runt i köket och domderade. Maten som blev över fick vi barn ta med oss och dela ut till folk som hade det svårt. Sådant var viktigt ansåg farfar och det gjorde att vår släkt var omtyckt av alla.

Jag minns att gubbarna alltid rökte vattenpipa i restaurangen.

Till pipan behövdes glödande kol. Vi hade en järnskål som var som ett durkslag med kedjor på. Först lades kolet i skålen, sedan tändes en eld som började glöda, sist svingades skålen runt i luften så att glöden spred sig. Jag älskade det och jag fick göra glödande kol varje kväll.

När det var stängningsdags vet jag att vi barn kröp runt bland borden och letade pengar. Gubbarna spelade ofta om pengar och ibland tappade de något mynt som vi tog.

Jag minns att vi hade en apa i restaurangen. Det var en dödskalleapa som vi lånat av någon i Sardasht. Apan var populär, den sprang runt och stal cigaretter och mynt av gubbarna. Många 23

kom dit för att titta på apan och alla konstigheter han gjorde.

Restaurangen var en stor och viktig samlingsplats i Sardasht och för oss barn var det alltid lika spännande. Även kvällstid var vårt hus en samlingsplats. I farfars rum satt gubbarna runt en gjutjärnsugn, de slängde på några vedpinnar och rökte vattenpipa. Vi barn satt alltid med och vi frågade eller tjatade på dem att de skulle berätta sagor och det gjorde de gärna.

Vi barn tyckte det var spännande att sitta och lyssna på de äldre männen när de berättade sina historier för oss.

Mina minnen från barndomen är väldigt sporadiska. Jag vet inte varför. Det verkar som om jag förträngt mycket.

Det händer att jag ser fotografier från det jag är liten eller hör historier om sådant vi gjort som barn, och jag minns ingenting.

Det känns lite konstigt ibland.

Ett starkt minne jag har är alla jordskalv. Iran är känt för sina jordskalv och några har varit fruktansvärda. 1990 dödades mer än 35 000 människor i ett jordskalv i västra Iran och 2003 raserades stora delar av ökenstaden Bam i Iran av en jordbävning.

Upp mot 25 000 människor dödades. Det var inte ovanligt att marken och huset skakade.

Några gånger minns jag hur hyllor ramlade ner och allt på dem slogs i backen. Porslin krossades när det slog i golvet. Jag var så rädd. Varje gång gömde jag mig under något bord. Ingen berättade för mig vad det var. Jag minns att jag trodde att det var något stort djur som levde under marken och när det rörde på sig skakade marken. Den där känslan av hjälplöshet sitter i än i dag. Är jag ensam hemma och det åskar ute så gömmer jag mig i garderoben. Det är samma rädsla som när jag var liten. Även döden var väldigt närvarande i vårt hem. I vår kultur tar barnen hand om sina föräldrar när de blir så gamla att de inte kan ta hand om sig själva. Min farmors föräldrar flyttade hem till oss när vi var små. Jag minns att jag tyckte de var så gamla och det var de också. Båda var över 90 år när de dog.

Speciellt minns jag farmors pappa. Han hade långt vitt hår 24

och långt vitt skägg. Runt huvudet hade han alltid en lindad halsduk.

De båda dog hemma hos oss, först dog min farmors mamma och inom några veckor dog även hennes pappa. Jag kommer ihåg hur kropparna kläddes av nakna och lades upp på några bänkar.

I vår kultur ska kropparna först tvättas, sedan ska de lindas in i lakan och därefter ska de begravas. Allt måste ske inom ett dygn. Till tvättning och liksvepning hyrs speciella personer in.

Jag minns speciellt när farmors pappa låg på bänken, då satt jag bredvid min farmor och vi grät tillsammans. Efter den gången hade jag alltid en olustig känsla när det gällde döden.

Varje kväll tänkte jag på döden och jag var rädd för att somna, tänk om jag inte vaknade mer? Som tur var hade jag Shamam.

När jag fick krypa ner intill henne kände jag mig trygg och då somnade jag direkt.

Att ligga bredvid mig var inte alltid en höjdare. Vi var tre tjejer som var jämngamla och vi delade ofta säng. Men jag hade svårt att hålla tätt under nätterna. Ofta vaknade jag av att det var blött i min säng.

Drömmen var den samma, jag skulle kissa och det kom inget, då tryckte jag på mer och så kom allt i sängen. Shamam och min faster gnällde, de ville inte ligga på en madrass som jag kissat på.

Min farmor var arg, det var hon som skötte tvätten och hon fick tvätta lakan, täcken och madrasser flera gånger i veckan. Jag vet inte vad min sängvätning berodde på. Jag höll på så i några år, när jag blev äldre slutade det bara.

När jag var åtta år vändes hela min värld upp och ner. Min pappa, som jag trott varit min bror, skulle gifta sig. En av släktingarna sade till mig att jag borde vara glad, för nu skulle min pappa få en ny hustru. Vadå min pappa? Jag förstod inte, han var ju min bror.

Samtidigt kom nästa chock. Jag hade en mamma. Hela mitt liv hade jag trott att min farmor var min mamma och nu fanns det någonstans en annan kvinna som var min mamma.

25

Den som berättade om min mamma var faktiskt min styvmamma Nase. En dag kom hon hem med ett tyg som hon handlat på torget. På den tiden syddes nästa alla kläder hemma.

Min styvmamma sade att jag borde gå till min mamma och ha med mig tyget som en present. Hon tyckte att jag skulle ta med min lillebror Rasul och Shamam. Jag tror inte att jag riktigt förstod. Jag vet att jag svarade, ”okej, då går vi”.

Min pappa försökte stoppa mig, men min styvmor stod på sig. Hon sade till min pappa att flickan måste få lära känna sin mor och så blev det.

Min mamma bodde också i Sardasht. Hennes hus låg lite utanför samhället och allt var så konstigt när vi vandrade fram mot huset. Huset var i sten och bredvid växte några träd som hängde lite över taket. När vi stod utanför öppnades trädörren och en kvinna kom ut och gick rakt fram till mig. Det första hon gav mig var en näve med söta bär. Tu heter de på kurdiska, jag vet inte namnet på svenska. På sommaren plockas bären från träd och torkas för att sedan ätas under vintern.

Kvinnan bjöd in oss i sitt hus och bad oss att sitta ner. Jag åt bär och min mamma satt bredvid. Hon strök mig och Rasul över kinden och berättade att hon var vår mamma. Allt kändes konstigt, jag försökte undvika henne och tog bort hennes hand.

Hon försökte berätta, men jag hörde inte vad hon sade för hon grät hela tiden.

Efter ett tag kom hennes man hem. Jag minns att han var så kylig mot oss. Mamma presenterade mig och min bror, men det verkade inte som om han brydde sig.

Jag minns att min mamma frågade flera gånger om vi ville sova över, men jag sade att jag ville hem till min ”mamma”, min farmor alltså. Jag hade inga känslor för henne.

Väl hemma kom tankarna. Jag undrade varför hon grät hela tiden? Nu efteråt tror jag att jag hamnat i en chock. Jag frågade Shamam varför hon grät så mycket och hon svarade att du är ju hennes dotter, det är klart att hon är ledsen. Då först kom mina 26

känslor. Jag började gråta, mådde skitdåligt. Tankarna började snurra i huvudet. Varför är det ingen som sagt något? Varför har de ljugit för mig?

En stor längtan efter min mamma tog över. Hon var med i mitt huvud hela tiden och jag längtade efter att få träffa henne igen. Jag träffade mamma allt som allt fyra gånger och jag fick alltid pengar och presenter. Hon var snäll min mamma, hon ville alltid ta i mig och krama mig. Ingen hade varit så mot mig och det glömmer jag aldrig.

Hos henne hade jag två syskon. En bror som var fyra år och en syster som var två år. Pojken var så fin. Stora mörka ögon, han var lik min riktiga bror Rasul.

Sista gången jag besökte mamma var min halvsyster sjuk.

Mamma var orolig och ville ha mig där. Min lillasyster hade diarré och spydde hela tiden. Hon blev sjukare och sjukare och när jag kom dit fanns det inte längre något hopp om att rädda henne. Hon dog när jag var där. Jag glömmer aldrig hur hon låg stilla i bädden.

När hon dog så ville min mamma inte släppa mig. Hon bara grät och grät. Det var så konstigt. När jag var hemma längtade jag efter min mamma. När jag var där så ville jag hem. Det kändes inget bra, det var så stelt och konstigt.

Jag frågade aldrig mamma varför hon inte bodde hos oss.

Kanske berodde det på att jag var bitter, eller för att jag var ledsen. Jag var deprimerad och jag ville inte att någon skulle få reda på det. Jag tror inte att jag ville veta.

Jag ångrar att jag inte tillbringade mer tid med henne, jag fick aldrig lära känna henne och det gör ont än i dag.

Senare hörde jag från en vän till min mamma att hennes nya man var så elak mot henne. Varje gång jag varit där slog han henne. Han ville inte att vi kom på besök.

Jag tycker så synd om mamma. Efter att jag själv blivit mamma så förstår jag hur svårt hon måste ha haft det. Hon födde fyra barn. Två tog de ifrån henne och en dog.

27