9789129675184

Översättning av Titti Persson

Den andre Will Grayson.indd 3

2011-01-28 10:53:04

Läs mer om John Green och David Levithan: www.rabensjogren.se www.davidlevithan.com www.sparksflygroup.com, www.nerdfighters.com (John Green)

To David Levethal ( for being so close) – DL To Tobias Huisman – JG

Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se Text © John Green och David Levithan 2010 Originalets titel: Will Grayson, Will Grayson All rights reserved including the right of reproduction in whole or in part in any form. This edition published by arrangement with Dutton Children’s Books, a division of Penguin Young Readers Group, a member of Penguin Group (USA) Inc. Översättning: Titti Persson Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos Bookwell AB, Finland 2011 ISBN 978-91-29-67518-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

Den andre Will Grayson.indd 4

2011-01-28 10:53:04

kapitel ett När jag var liten brukade pappa säga: ”Will, du kan peta dina vänner från din kompislista, och du kan peta dig själv i näsan.

Men peta aldrig dina vänner i näsan.”

När jag var åtta tyckte jag att det var en riktigt fyndig iakttagelse, men den har visat sig vara felaktig på flera sätt. Till att börja med har man inte en sådan makt över sin kompislista, i varje fall inte den man har irl, att man kan välja vilka vänner som man ska peta bort eller ha kvar. Om det hade existerat ett val hade jag aldrig blivit vän med Tiny Cooper. Tiny är kanske inte världens bögigaste människa, och kanske inte världens största människa, men han är förmodligen den största människa som verkligen är bögig, och dessutom den bögigaste människa som verkligen är jättestor.

Tiny och jag har varit bästa vänner sedan vi gick i femman. Vi tog en paus från varandra förra terminen när han hade fullt upp med att utforska sitt liv som gay, och jag letade upp andra outsiders och försökte skaffa mig ett Kompisgäng för första gången i mitt liv. Rätt snart transformerades det till ett Kompisgäng som aldrig tänkte prata med mig igen och det på grund av två incidenter: 1. Efter att en medlem av skolstyrelsen hade blivit upprörd över förekomsten av bögar i omklädningsrummet lät jag publicera ett brev i skoltidningen där jag försvarade Tiny Coopers rätt till att vara såväl gigantisk (och därmed den bästa spelaren i vårt urusla amerikanska fotbollslags offensiv) 5

Den andre Will Grayson.indd 5

2011-01-28 10:53:04

som bög. Dum som jag var skrev jag även under det.

2. Clint, en av killarna i Kompisgänget satt och snackade om mitt brev under en lunch, och under samtalets gång kalllade han mig för golunge, och eftersom jag inte fattade vad en golunge var sa jag: ”Vad menar du?” Då kallade han mig golunge igen, varvid jag bad honom att dra åt helvete. Sedan tog jag min bricka och gick.

Så jag antar att det rent tekniskt faktiskt var jag som lämnade Kompisgänget, även om det kändes som om det var de som lämnade mig. Ärligt, ingen av dem verkade någonsin gilla mig, men de fanns där, och det är i alla fall värt något.

Och nu finns de inte där längre, vilket ställer mig helt utanför alla sociala sammanhang.

Det vill säga om jag inte räknar med Tiny. Vilket jag antar att jag måste.

Hur som helst, det är några veckor efter jullovet i ettan på high school och jag sitter på min vanliga plats på algebran när Tiny valsar in med fotbollströjan nedstoppad i sina chinos, trots att säsongen sedan länge är över. Varje dag lyckas Tiny på något mirakulöst sätt kila sig ner på den fastskruvade stolen bredvid min, och varje dag blir jag lika förundrad över hur han bär sig åt.

Så Tiny pressar sig ner på sin stol, jag blir lika förundrad som vanligt, och sedan vänder han sig till mig och viskar jättehögt (för egentligen vill han att alla ska höra): ”Jag är kär.”

Jag himlar med ögonen, för ärligt, Tiny blir kär i någon ny stackars snubbe ungefär en gång i timmen. Och de ser alltid likadana ut: magra, blonda och bruna – det sistnämnda är det värsta, för alla vet att folk som är bruna i Chicago i februari 6

Den andre Will Grayson.indd 6

2011-01-28 10:53:05

måste ha en fejkbränna, och snubbar som fejkar solbrännor är urfåniga – det spelar ingen roll om de är straight eller gay. ”Vad cynisk du är”, säger Tiny och viftar med handen. ”Jag är inte cynisk”, svarar jag. ”Jag är praktisk.” ”Du är en robot”, säger han.

Tiny tror att jag är oförmögen att uppleva det människor kallar känslor bara för att jag inte har gråtit sedan jag fyllde sju. Det var när jag såg en film som hette Alla hundar ham­ nar i himlen. Jag antar att titeln borde ha gett mig en hint om att den inte skulle sluta lyckligt, men till mitt försvar så var jag som sagt bara sju år. Jag har hur som helst inte gråtit sedan dess. Jag fattar liksom inte poängen med att gråta. Dessutom känns det som om gråtande är något som alltid går att undvika – om man inte gråter för att en släkting har dött eller något liknande – bara man bara följer två enkla regler. Nämligen att: 1. Inte bry sig, och 2. Hålla käften. Alla riktigt jobbiga situationer jag hamnat i har enbart uppstått för att jag misslyckats med att följa de reglerna. ”Jag vet att det är på riktigt, jag känner det”, säger Tiny.

Tydligen har lektionen börjat utan att vi märkt det, för mr Applebaum, som man skulle kunna tro undervisar oss i algebra men som mest av allt lär mig hur man stoiskt uthärdar smärta och lidande, säger: ”Känner vadå, Tiny?” ”Kärlek!” säger Tiny. ”Jag känner kärlek.”

Och alla vänder sig mot oss och de antingen skrattar eller stönar, och eftersom jag sitter bredvid Tiny och han är min enda och bästa vän, är det även mig de skrattar och stönar åt.

Och det är precis därför jag aldrig skulle välja Tiny Cooper som vän. Han drar till sig alldeles för mycket uppmärksamhet. Dessutom verkar det vara en patologisk omöjlighet för 7

Den andre Will Grayson.indd 7

2011-01-28 10:53:05

honom att följa någon av mina regler. Därför valsar han runt och bryr sig för mycket och babblar oavbrutet, och ändå blir han alldeles chockad när världen pissar på honom. Och om världen pissar på Tiny så pissar den förstås även på mig eftersom jag befinner mig i Tinys omedelbara närhet.

Efter lektionen, när jag står och stirrar in i skåpet och undrar hur jag lyckades glömma Den röda bokstaven hemma, kommer Tiny förbi med sina kompisar från Homo-HeteroAlliansen. Det är Gary (som är homo) och Jane (som kanske är homo, kanske hetero – jag har aldrig frågat) och Tiny säger: ”Tydligen trodde alla på algebran att det är dig jag är kär i. Jag, kär i Will Grayson! Är inte det det dummaste du nånsin hört? ”Toppen”, säger jag. ”Folk är såna idioter”, säger Tiny. ”Precis som om det skulle vara nåt fel med att vara kär.”

Då stönar Gary. Om man faktiskt kunde välja sina vänner skulle jag nog starkt överväga att välja Gary. Tiny lärde känna Gary, Jane och Garys pojkvän Nick när han gick med i HHA, alltså samtidigt som jag fortfarande var med i Kompisgänget.

Eftersom jag bara hängt med Tiny igen i några veckor känner jag knappt Gary, men han verkar absolut vara den mest normala person Tiny någonsin har blivit vän med. ”Det är en viss skillnad”, påpekar Gary, ”mellan att vara kär och att sitta och hojta om kärlek på algebran.”

Tiny börjar säga något, men Gary avbryter honom: ”Jag menar, ta inte det här fel nu, självklart har du all rätt att vara kär i Zach.” ”Billy”, säger Tiny. ”Vänta nu, vad hände med Zach?” frågar jag, för jag kunde ha svurit på att den som Tiny var kär i på algebran var Zach.

8

Den andre Will Grayson.indd 8

2011-01-28 10:53:05

Men det är klart, det har gått fyrtiosju minuter sedan hans kärleksförklaring, så han kan mycket väl ha hunnit hitta någon annan. Tiny har haft sådär 3 900 pojkvänner – hälften av dem enbart på internet.

Gary, som verkar lika förvånad över Billys plötsliga uppdykande som jag, lutar sig mot skåpet och dunkar försiktigt huvudet mot plåten. ”Tiny, att du lägger upp dig för vem som helst främjar inte direkt saken.”

Jag ser upp på Tiny och säger: ”Kan vi dementera ryktena om vår kärlek? De minskar mina chanser hos damerna.” ”Att du kallar dem damerna ökar inte direkt dina chanser”, säger Jane.

Tiny skrattar. ”Seriöst”, säger jag till honom. ”Jag får alltid ta en massa skit när folk hör sånt.”

För en gångs skull ser Tiny allvarlig ut, och han nickar. ”Men ärligt, du skulle kunna hitta betydligt värre pojkvänner än Will Grayson”, säger Gary. ”Det har han gjort också”, påpekar jag.

Tiny skrockar och gör en liten balettaktig piruett mitt i korridoren och vrålar sedan skrattande: ”Kära värld, jag är inte tänd på Will Grayson. Men värld, det är nåt annat du bör känna till om Will Grayson.” Och så börjar han sjunga en Broadwaylåt med en baryton lika bred som hans bröstkorg: ”I can’t live without him!”

Folk skrattar och jublar och applåderar åt Tiny, som fortsätter sin serenad medan jag avviker och går till engelskan.

Det är en bra bit att gå och vägen blir inte direkt kortare av att folk stoppar mig och frågar hur det känns att bli påsatt av 9

Den andre Will Grayson.indd 9

2011-01-28 10:53:05

Tiny Cooper och hur man bär sig åt för att hitta Tiny Coopers ”bögiga lilla pennpenis” bakom hans feta mage. Jag svarar precis som jag brukar: med att titta ner och skynda vidare.

Jag vet att de skämtar. Jag vet att det ingår i paketet när man känner varandra – man ska säga taskiga saker. Tiny har alltid någon fantastisk oneliner på lager, som: ”För att vara nån som påstår att du inte vill ha mig tycker jag att du spenderar misstänkt mycket tid åt att prata om min penis.” Det kanske funkar för Tiny, men det funkar aldrig för mig. Att hålla käften funkar. Att följa reglerna funkar. Så jag håller käften och bryr mig inte, jag fortsätter gå och snart är skiten över.

Senaste gången jag sa någonting av värde var när jag skrev det jäkla brevet till tidningen om den jäkla Tiny Cooper och hans jäkla rätt att vara den bästa jäkla fotbollsspelaren i vårt usla fotbollslag. Jag ångrar inte att jag skrev brevet, men jag ångrar att jag skrev under det. Att skriva under det var att helt gå emot regeln om att hålla käften, och titta bara vad som hände: här går jag helt ensam en tisdagseftermiddag och stirrar ner på mina svarta Converse.

Det är samma kväll och jag har just beställt pizza åt mig och mina föräldrar, som kommer hem från sjukhuset sent som vanligt, när Tiny Cooper ringer och snabbt och viskande häver ur sig: ”Neutral Milk Hotel ska ha en reunion på Hideout. Det finns inga annonser om det nånstans och ingen vet ens om det och holy shit, Grayson, holy shit!” ”Holy shit!” skriker jag.

En bra sak med Tiny är att så fort något stort är på gång är han alltid den första som får reda på det.

Okej, jag är inte direkt den överentusiastiska typen, men 10

Den andre Will Grayson.indd 10

2011-01-28 10:53:05

Neutral Milk Hotel har typ förändrat mitt liv. De släppte sitt helt fantastiska album In the Aeroplane Over the Sea 1998 och sedan dess har det varit helt tyst om dem, och det har ryktats om att det är för att sångaren flyttat in i en grotta på Nya Zeeland. Hur som helst är han ett geni. ”När då?” ”Ingen aning. Jag fick just veta det. Jag ska ringa Jane också. Hon dyrkar dem nästan lika mycket som du. Men alltså, nu. Nu! Vi sticker till Hideout på en gång.” ”Jag är redan på väg”, svarar jag samtidigt som jag öppnar garagedörren.

Jag ringer mamma från bilen och berättar att Neutral Milk Hotel spelar på Hideout, och hon svarar: ”Vem? Vadå? Hideout?”

Då nynnar jag några takter från en av deras låtar och mamma säger: ”Aha, den låten känner jag igen. Den är ju med på den där bland-cd:n du gjorde till mig.” Och jag säger: ”Precis”, och hon säger: ”Men se till att vara hemma vid elva”, och jag säger: ”Men mamma, det här är en konsert som kommer att gå till historien. Historien kan inte passa några tider”, och hon säger: ”Du ska vara hemma vid elva”, och jag säger: ”Ja, ja, herregud”, och sedan måste hon skynda sig till någon canceroperation.

Tiny Cooper bor i ett palats och har världens rikaste föräldrar. Jag tror inte att någon av föräldrarna jobbar, men de är så äckligt rika att Tiny Cooper inte ens bor i själva palatset – han bor helt ensam i palatsets ombyggda vagnslider. Där har han tre sovrum, den jäveln, och en kyl som alltid är full med öl, och hans föräldrar stör honom aldrig så vi skulle kunna sitta där hela dagarna och spela tevespel och dricka öl, om 11

Den andre Will Grayson.indd 11

2011-01-28 10:53:05

det inte vore för att Tiny hatar tevespel och jag hatar att dricka öl. Istället spelar vi mest dart (han har en piltavla) och lyssnar på musik och pratar och pluggar.

Jag har precis öppnat munnen för att ropa på Tiny när han kommer rusande från sitt rum med en svart loafer på foten och en i handen, samtidigt som han vrålar: ”Nu sticker vi, Grayson, nu, nu!”

Och hela vägen dit flyter allt på perfekt: Det är inga bilköer på Sheridan och jag tar kurvorna som en rallyförare, vi lyssnar på min favoritlåt med NMH – April 1945 – och medan vi åker med rutorna nedvevade för att inte vindrutan ska imma igen på Lakeshore Drive kastar sig vågorna från Lake Michigan mot stenblocken längs vägen, och den kyliga klara luften strömmar in, och jag älskar lukten av Chicago – Chicago är bräckt sjövatten och sot och svett och flott och jag älskar det, och jag älskar den här låten och Tiny säger: ”Jag älskar den här låten”, och han har fällt ner solskydden så att han kan se sig själv i spegeln och fluffa till håret lite proffsigare. Alltihop får mig att bli övertygad om att Neutral Milk Hotel kommer att se mig lika säkert som jag kommer att se dem, så jag kollar in mig själv i backspegeln. Ansiktet är för fyrkantigt och ögonen för stora, det ser ut som om jag hela tiden går runt och är förvånad, men inget av det som är fel på mig är så stort att det inte går att fixa.

Hideout är en sunkbar i en träbyggnad, inträngd mitt emellan en fabrik och en avdelning av Vägverket. Det är verkligen inget hippt ställe och klockan är bara sju, ändå är det lång kö utanför. Jag och Tiny tränger oss in bland allt folk och väntar där tills Gary och Kanske-homo-Jane dyker upp.

Under den öppna jackan har Jane på sig en V-ringad 12

Den andre Will Grayson.indd 12

2011-01-28 10:53:05

t-shirt där hon själv har kladdat dit texten ”Neutral Milk Hotel”. Jane dök upp i Tinys liv ungefär samtidigt som jag försvann ur det, så vi känner egentligen inte varandra. Ändå räknar jag henne som min kanske fjärde bästa vän, och hon har uppenbarligen bra musiksmak.

Medan vi väntar i isvindarna utanför Hideout hejar hon utan att se på mig, och jag hejar tillbaka och så säger hon: ”Det här bandet är helt fantastiskt” och jag säger: ”Eller hur?”

Det är troligtvis det längsta samtal jag någonsin haft med Jane. Jag sparkar undan lite grus och betraktar dammolnen som virvlar upp runt fötterna och sedan berättar jag för Jane hur mycket jag gillar April 1945 och hon säger: ”Jag gillar deras lite svårare låtar. De polyfona, skräniga grejerna.”

Jag nickar och hoppas att hon inte ska märka att jag inte har en aning om vad polyfon betyder.

Det går inte att viska någonting i örat på Tiny Cooper, inte ens om man är hyfsat lång som jag själv, för den jäveln är två meter lång. Man måste klappa honom på axeln och liksom nicka med huvudet att man vill viska något, då böjer han sig ner över en och man väser: ”Du, är Jane heterodelen eller homodelen i HomoHetero-Alliansen?

Och Tiny böjer sig ner mot mitt öra och viskar: ”Vet inte. Jag tror hon hade pojkvän i ettan.”

Jag påpekar att Tiny Cooper hade sådär 11 542 flickvänner i ettan, då slår Tiny mig på armen på ett sätt som ska föreställa lekfullt men som ger mig bestående nervskador.

Gary gnuggar Janes armar för att hålla henne varm när kön äntligen börjar röra sig. Sådär fem sekunder senare får vi 13

Den andre Will Grayson.indd 13

2011-01-28 10:53:05

syn på en kille som ser ut att just ha fått sitt hjärta krossat, och han är precis den sortens mager-blond-bruna snubbe som Tiny Cooper alltid faller för, och Tiny frågar hur det är och snubben säger att det är 21-årsgräns. ”Du”, säger jag stammande till Tiny. ”Du, din golunge.” Jag vet fortfarande inte vad det betyder, men det låter passande.

Tiny Cooper pressar samman läpparna och höjer på ögonbrynen. Han vänder sig mot Jane: ”Har du falskleg?”

Jane nickar. ”Jag med”, säger Gary.

Och jag knyter nävarna och pressar ihop käkarna och jag vill bara skrika rakt ut, men istället säger jag: ”Whatever, jag drar hem”, för jag har inget falskleg.

Men då säger Tiny, väldigt snabbt och väldigt tyst: ”Gary, slå mig så hårt du kan i ansiktet när jag visar mitt leg, och du, Grayson, följ med bakom mig och försök se ut som om du hör till stället”, och ingen säger något på en stund förrän Gary alldeles för högt utbrister: ”Jag vet inte hur man gör när man smäller till nån.”

Vi närmar oss dörrvakten, som har en stor tatuering på sin kala skalle, så Tiny mumlar bara: ”Det vet du visst. Bara slå mig hårt.”

Jag släntrar efter och håller noga koll på vad som händer.

Jane langar över sitt leg till dörrvakten. Han lyser på det med sin ficklampa, kollar på henne och ger tillbaka det. Sedan är det Tinys tur. Jag drar några korta, snabba andetag, för någonstans har jag läst att folk med mycket syre i blodet ser lugnare ut. Så ser jag hur Gary ställer sig på tå, vevar med armen och träffar Tiny rakt över högra ögat. Tinys huvud vräks bakåt och Gary vrålar: 14

Den andre Will Grayson.indd 14

2011-01-28 10:53:05

”Gud, aj, aj, skit, min hand!”

Dörrvakten hoppar fram och griper tag i Gary, Tiny Cooper vänder sig om för att dölja mig för dörrvakten, och medan Tiny vänder sig om traskar jag rakt in i baren, som om Tiny Cooper vore min egen svängdörr.

Så fort jag är inne vänder jag mig om och får se dörrvakten hålla Gary om axlarna, samtidigt som Gary grimaserande stirrar på dörrvaktens hand. Tiny tar tag i dörrvakten och säger: ”Grabben, vi skämtade bara. Den var bra, Dwight.”

Det tar mig en minut att fatta att det är Gary som är Dwight.

Eller att Dwight är Gary. ”Han slog dig för fan rätt i ögat”, säger dörrvakten, och Tiny svarar: ”Jag förtjänade den där.” Sedan förklarar han för dörrvakten att både han och Gary/Dwight är med i Depaul Universitys fotbollslag och att Tiny hade råkat göra illa honom på gymmet eller något. Dörrvakten säger att han spelade O-Line i high school* och plötsligt är de inbegripna i ett trevligt litet samtal, samtidigt som dörrvakten kollar Garys extraordinärt falska leg, och snart är vi alla fyra inne på Hideout, ensamma med Neutral Milk Hotel och hundratals främlingar.

Folkhavet runt baren tunnas ut. Tiny köper några öl och försöker bjuda mig på en. Jag tackar nej. ”Varför just Dwight?” frågar jag. Och Tiny svarar: ”För att det står Dwight David Eisenhower IV på hans leg.” Och jag säger: ”Men varifrån får alla sina falskleg?” och Tiny svarar: ”Från ett ställe.” Jag bestämmer mig för att skaffa ett jag med. ”Förresten, ge mig en öl i alla fall”, säger jag, mest för att jag vill ha något i handen.

* Offensive Line. Position i amerikansk fotboll. Översättarens kommentar.

15

Den andre Will Grayson.indd 15

2011-01-28 10:53:05

Tiny ger mig en som han redan har börjat dricka av och efter det banar jag mig fram mot scenen, utan Tiny och utan Gary och utan Kanske-homo-Jane. Det är bara jag och scenen.

Den är inte högre än sådär en halvmeter på det här haket, så om sångaren i Neutral Milk Hotel är väldigt kort – typ en och tjugofem – kommer jag snart att stå öga mot öga med honom.

Långsamt börjar även andra människor röra sig mot scenen, och snart är det riktigt trångt. Jag har varit här förut, på barntillåtna grejer, men jag har aldrig varit med om det här – ölen jag håller i blir alldeles svettig i handen på mig, jag har inte smakat på den och tänker inte göra det heller, alla dessa piercade och tatuerade främlingar överallt omkring mig. Varenda människa härinne är coolare än någon i Kompisgänget. Ingen här verkar tycka att det är något fel på mig – de märker mig inte ens. De tror väl bara att jag är en av dem, och just det känns som höjdpunkten på hela min high school-karriär: Här är jag på en klubb med 21-årsgräns i Chicago tillsammans med några hundra andra och väntar på att få vara med om återföreningen med 1900-talets bästa indieband.

Fyra killar kommer ut på scenen, och okej, likheten med medlemmarna i Neutral Milk Hotel är inte direkt slående, men jag intalar mig själv att, äh, jag har ju bara sett bilder av dem på internet. Men så börjar de spela. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, så jag nöjer mig med att säga att de låter som hundra tusen vesslor som ramlar ner i ett kokande hav. Och sedan börjar en av dem att sjunga:

She used to love me, yeah But now she hates She used to screw me, bro’ But now she dates 16

Den andre Will Grayson.indd 16

2011-01-28 10:53:05

Other guys Other guys Det finns inte en chans i världen att sångaren i Neutral Milk Hotel ens skulle tänka, än mindre skriva ner och allra minst sjunga en sådan låttext, om han nu inte genomgått lobotomi.

Och det är då jag fattar det: Jag har väntat därute i den gråkalla iskylan, skittrött efter bilfärden, eventuellt har jag även orsakat ett benbrott i handen på Gary, bara för att höra ett band som helt uppenbart INTE är Neutral Milk Hotel. Och trots att jag inte ser honom någonstans i havet av förbluffade NMH-fans runt mig, vrålar jag: ”Fan ta dig, Tiny Cooper!”

I slutet på låten får jag mina misstankar bekräftade när sångaren – i tystnaden efter alla uteblivna applåder – säger: ”Tack! Tack så mycket! NMH kunde tyvärr inte komma, men vi är Ashland Avenue och vi är här för att rocka!”

Nej, tänker jag. Ni är Ashland Avenue och ni är här för att suga. Någon klappar mig på axeln och när jag vänder mig om stirrar jag rakt på en obegripligt snygg tjej i tjugoårsåldern, med piercad läpp, flammande rött hår och vadhöga stövlar. ”Vi trodde att Neutral Milk Hotel skulle spela?” säger hon frågande, och jag tittar ner och säger: ”Jag …”, jag stammar lite innan jag fortsätter: ”med. Jag åkte också hit för att se dem.”

Tjejen böjer sig fram mot mitt öra för att vråla över den atonala, orytmiska skymf mot all anständighet som Ashland Avenue råkar vara: ”Ashland Avenue är inte direkt Neutral Milk Hotel.”

Det är någonting med trängseln i rummet, eller kanske 17

Den andre Will Grayson.indd 17

2011-01-28 10:53:05

den främmande tjejen, som har gjort mig pratsam, och jag vrålar tillbaka: ”Visste du att de brukar spela Ashland Avenue för terrorister för att få dem att prata?” Tjejen flinar och det är först då jag inser att hon inte har märkt åldersskillnaden mellan oss. Hon frågar var jag går i skolan och jag säger: ”Evanston” och hon säger: ”High school?” Och jag säger: ”Ja, men säg inget till bartendern”, och hon säger: ”Jag känner mig som värsta pervot nu”, och jag säger: ”Varför det?” men då skrattar hon bara. Jag vet att hon inte är intresserad av mig men jag känner mig ändå lite lätt framgångsrik.

Det är då en jättestor hand landar på min axel och jag tittar ner och får syn på den där ringen vi fick på skolavslutningen i sexan som Tiny har haft på lillfingret sedan vi gick i åttan, så jag fattar omedelbart att det är han. Tänk att det finns idioter som påstår att gaykillar har god smak.

När jag vänder mig om står Tiny Cooper där och gråter stora tårar. En enda av Tinys tårar skulle räcka för att dränka en kattunge. Och jag mimar: VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? för Ashland Avenue suger så högt att han omöjligt kan höra mig. Tiny Cooper ger mig bara sin mobil och går sin väg. På displayen ser jag Tinys Facebook-sida med nyhetsflödet inzoomat på en statusuppdatering: Zach: ju mer jag tänker på det desto mer känns det som man sabbar en bra venskap. Fast tycker fortf tiny e toppen.

Jag knuffar mig fram förbi ett par, och när jag kommer fram till Tiny drar jag ner hans axel och vrålar i hans öra: ”DET DÄR VAR RIKTIGT JÄVLA LÅGT”, och Tiny vrålar tillbaka: ”JAG BLEV DUMPAD I EN STATUSUPPDATERING”, 18

Den andre Will Grayson.indd 18

2011-01-28 10:53:05

och jag hojtar: ”JA, JAG SÅG DET. HERREGUD, HAN KUNDE VÄL ÅTMINSTONE HA SKICKAT ETT MESS. ELLER FÖRFATTAT ETT MEJL. ELLER SKICKAT EN BREVDUVA.” ”VAD SKA JAG GÖRA?” vrålar Tiny i örat på mig, och jag vill säga: Börja med att hitta en snubbe som vet att vän­ skap stavas med ä, men jag rycker bara på axlarna och klappar honom vänligt på armen och leder honom bort från Ashland Avenue och mot baren.

Vilket, ska det visa sig, är ett misstag. Precis innan vi når fram till baren får jag syn på Eventuellt-homo-Jane som står ensam och hänger vid ett bord, vilket innebär att Gary måste ha hatat bandet så mycket att han dragit. ”Alltihop var tydligen en PR-kupp av Ashland Avenue”, säger hon. ”Men ingen som gillar NMH skulle nånsin lyssna på den här skiten”, säger jag.

Då ser Jane sårat på mig och säger: ”Det är min brorsa som spelar gitarr.”

Jag känner mig som värsta rövhålet och säger: ”Oj då. Ursäkta kompis.”

Och hon svarar: ”Herregud, jag skojar bara. Och om han vore det skulle jag säga upp bekantskapen med honom.”

Någon gång under vår fyra sekunder långa konversation lyckas jag tappa bort Tiny totalt, vilket inte är så lätt gjort, så jag berättar för Jane om den grandiosa Facebook-dumpningen som Tiny råkat ut för, och hon skrattar fortfarande när Tiny plötsligt dyker upp vid bordet. Han har med sig en bricka med sex shotglas fulla med grön vätska. ”Jag dricker ju inte”, påminner jag Tiny, som nickar.

19

Den andre Will Grayson.indd 19

2011-01-28 10:53:05

Han skjuter ett shotglas mot Jane, som skakar på huvudet. Tiny sveper en shot, grimaserar och andas ut. ”Smakar som Satans kuk av eld”, säger han och skjuter ett shotglas mot mig. ”Det låter ljuvligt”, säger jag, ”men jag tror jag avstår.” ”Hur kan han bara”, hojtar Tiny och sveper en shot, ”dumpa mig”, och ännu en shot, ”på sin STATUSRAD efter att jag har sagt att jag älskar honom”, och ännu en: ”Var är den här jävla världen på väg?” En till. ”Jag gör verkligen det, Grayson. Jag vet att du tycker att jag snackar en massa skit, men i samma sekund som vi kysstes blev jag säker på att jag älskar honom. Fan. Vad ska jag ta mig till?”

Och så kväver han en snyftning med sin sista shot.

Jane tar tag i ärmen på mig och böjer sig framåt. Jag kan känna henne andas varmt mot min hals, och hon säger: ”Vi kommer att få ett jävligt stort problem när han börjar känna av alla de där shotsen”, och jag inser att hon har rätt. Ashland Avenue är ändå så bedrövliga att vi verkligen borde lämna Hideout så fort det bara går.

När jag vänder mig om för att säga till Tiny att vi ska gå har han försvunnit igen. Jag sneglar mot Jane, som bekymrat deltagande tittar mot baren. Strax därefter kommer Tiny Cooper tillbaka. Han har bara med sig två shots den här gången, tack och lov. ”Drick med mig”, säger han och jag skakar på huvudet, men då klappar Jane mig på ryggen och jag inser att den här gången måste jag ta en kula för Tiny. Jag gräver i fickan och ger Jane mina bilnycklar. Det enda säkra sättet att hindra honom från att dricka resten av den plutoniumgröna spriten är att svepa en shot själv. Så jag tar glaset och Tiny säger: ”Äh, han kan dra åt helvete, Grayson. Alla jävlar kan dra åt helvete”, 20

Den andre Will Grayson.indd 20

2011-01-28 10:53:05

och jag säger: ”Det skålar vi på”, och sedan gör vi det och snart träffar spriten min tunga och det är som att svälja en Molotovcocktail med glas och allt. Av ren självbevarelsedrift spottar jag ut hela shoten över Tinys t-shirt. ”Åh, en enfärgad Jackson Pollock-målning”, säger Jane och fortsätter, vänd mot Tiny: ”Vi måste fly. Det här bandet känns som en rotfyllning utan bedövning.”

Jane och jag går ut tillsammans, och vi antar (helt korrekt, visar det sig) att Tiny följer efter oss, iförd sin t-shirt med det radioaktiva avfallet från min shot. Eftersom jag har misslyckats med att dricka all alkohol som Tiny bjudit på kastar Jane tillbaka bilnycklarna till mig i en hög båge. Jag fångar dem och sätter mig bakom ratten så snart Jane har klättrat in i baksätet. Tiny rasar in på passagerarsätet. Jag startar bilen och kvällens misslyckade dejt med ett av världens sämsta band når äntligen sitt slut. Men just den biten glömmer jag nästan att tänka på på vägen hem, för Tiny pratar oavbrutet om Zach. Det är så typiskt Tiny. Hans problem är alltid så gigantiska att man kan gömma sina egna bakom dem. ”Hur kan man bara ta så fel på nåt?” frågar Tiny över oväsendet från bilstereon – Janes favoritlåtar med NMH (som är just de låtar som jag tycker är deras sämsta). Jag kör längs Lakeshore och från baksätet kan jag höra Jane sjunga, det låter lite falskt men är betydligt bättre än vad jag skulle kunna sjunga i närvaro av någon annan, vilket jag i och för sig aldrig skulle göra eftersom jag har min regel om att alltid hålla käften. ”Om man inte ens kan lita på sin magkänsla”, säger Tiny, ”vad finns det då kvar att lita på?” ”Man kan lita på att det alltid slutar eländigt om man bryr 21

Den andre Will Grayson.indd 21

2011-01-28 10:53:05

sig om nån”, svarar jag, för det är sant. Det är inte som om det ibland slutar illa om man bryr sig om någon. Det gör alltid det. ”Mitt hjärta är krossat”, säger Tiny, som om det vore första gången det händer honom, som om det vore första gången det händer någon på hela jorden. Och det kanske är det som är problemet. Varje gång det tar slut med någon kanske det känns alldeles nytt för Tiny, så nytt att det på ett sätt aldrig har hänt förut. ”Åru göre värre”, tillägger han, och det är då jag upptäcker hur mycket han sluddrar. Vi är tio minuter från hans hus – om vi lyckas undvika att fastna i någon bilkö, sedan ska han få däcka i sin säng. Men jag lyckas inte köra i samma hastighet som Tinys tillstånd försämras. När jag svänger av från Lakeshore – med sex minuters bilfärd kvar – sluddrar och stortjuter han, han klagar och gnäller och tjafsar om Facebook och rekorderlighetens död i samhället och så vidare.

Jane knådar Tinys elefantaxlar, jag skymtar hennes målade naglar, men han verkar inte kunna sluta gråta och jag lyckas missa varanda rödljus på hela Sheridan, och snoret och tårarna blandas tills Tinys t-shirt är en enda blöt röra. ”Hur långt är det kvar?” frågar Jane, och jag svarar: ”Han bor bortanför Central”, och hon säger: ”Herregud. Lugna dig nu, Tiny. Du behöver bara sova, älskling. Imorgon kommer allt att kännas bättre.”

Jag passerar city och kör in i Evanston och så svänger jag äntligen in i gränden och väjer för alla gropar i marken tills vi slutligen når fram till Tinys vagnslider. Jag hoppar ur bilen och fäller fram sätet så att Jane kan ta sig ut bakom mig.

Sedan går vi runt till passagerarsätet. Jane öppnar dörren och lutar sig in över Tiny. Hon lyckas som genom ett under 22

Den andre Will Grayson.indd 22

2011-01-28 10:53:05

av fingerfärdighet knäppa upp bältet och säger: ”Okej, Tiny, dags att sova.”

Och Tiny säger: ”Jag är en sån idiot”, och han snyftar så våldsamt att det troligtvis ger utslag på Richterskalan i Kansas. Men han reser sig i alla fall upp och vinglar mot bakdörren. Jag följer med bara för att kolla så att han kommer i säng utan missöden, vilket visar sig vara en bra idé eftersom han aldrig lyckas ta sig till sängen. Istället stannar han, som fastfrusen, sådär tre steg in i vardagsrummet. Han vänder sig om och stirrar på mig som om det är första gången han ser mig och inte för sitt liv kan förstå vad jag gör i det här huset. Så tar han av sig t-shirten. Han stirrar fortfarande frågande på mig och säger plötsligt, helnyktert: ”Grayson, nåt måste hända snart.”

Och jag säger: ”Eh, va?”

Och Tiny säger: ”För tänk om vi slutar som alla där på Hideout.”

Och jag är på väg att säga ”va?” igen, för de människorna var ju faktiskt betydligt coolare än både oss och våra klasskompisar, men så fattar jag plötsligt vad det är han försöker säga. Han menar: Tänk om vi blir vuxna medan allt vi gör är att vänta på ett band som aldrig kommer att spela igen. Tiny stirrar nollställt på mig samtidigt som han svajar fram och tillbaka likt en skyskrapa i vinden. Och så faller han, med ansiktet först. ”Oj då”, säger Jane bakom mig, och det är först då jag inser att hon faktiskt är där. Tiny ligger med ansiktet begravt i mattan och gråter igen. Jag ser på Jane en bra stund och långsamt spricker hon upp i ett leende. Hela hennes ansikte 23

Den andre Will Grayson.indd 23

2011-01-28 10:53:05

förändras när hon ler. Det här leendet, med perfekta vita tänder, får ögonbrynen att häva sig uppåt och små rynkor att leta sig fram runt ögonen, och jag har aldrig sett eller lagt märke till det förut. Hon blir söt så plötsligt att det känns som trolleri – men det är inte som om jag vill ha henne eller så. Ursäkta om jag låter som en komplett idiot, men Jane är verkligen inte min typ. Hon har krulligt hår och hänger mest med killar. Min typ är lite tjejigare. Och ärligt talat är jag inte särskilt förtjust ens i min egen typ, än mindre i andra typer.

Det är inte för att jag är asexuell utan för att jag helt enkelt inte står ut med kärleksdramer. ”Vi måste försöka få honom i säng”, säger hon till slut. ”Vi kan ju inte låta föräldrarna hitta honom såhär imorgon bitti.”

Jag lutar mig ner och ber Tiny att resa på sig, men han bara gråter och gråter, så till slut tar jag och Jane tag i hans vänstra sida och rullar över honom på rygg. Jag kliver över honom och böjer mig ner så att jag kan få till ett bra grepp under armen på honom. Jane gör samma sak på hans andra sida. ”Ett”, säger Jane, och jag fortsätter: ”två”, och hon säger: ”tre” och stönar till. Men inget händer. Jane är väldigt liten – jag ser hennes överarm strama när hon tar i för att lyfta. Inte heller jag lyckas lyfta min halva av Tiny, så vi bestämmer oss för att lämna honom där. När Jane brer en filt över honom och skjuter in en kudde under huvudet snarkar han redan.

Vi ska just dra när Tinys snorande plötsligt förändras och han börjar göra de mest vansinniga läten. Det låter som snarkningar, men mer olycksbådande och våtare. Jag böjer mig ner över hans ansikte och upptäcker att han både inhalerar och andas ut skitäckliga snorsträngar som en sista anhalt på sitt gråtmaraton. Det är så mycket snor att jag blir rädd att han ska kvävas.

24

Den andre Will Grayson.indd 24

2011-01-28 10:53:06

”Tiny”, säger jag. ”Du måste få väck allt snor ur näsan, kompis”, men han rör sig inte ens. Så jag sätter mig på knä precis vid hans öra och vrålar: ”Tiny!”

Inget händer. Jane örfilar honom tvärs över kinden, ganska hårt. Nada. Bara de fruktansvärda drunkna-i-sitt-eget-snorsnarkningarna.

Och det är då jag inser att Tiny Cooper faktiskt inte kan peta sin egen näsa, om man nu ska återknyta till den delen i min pappas tes. Och strax därefter överger jag min tro på tesen helt och hållet. För medan Jane tittar på böjer jag mig ner och lirkar bort allt snor ur Tinys näsborrar.

Kort sagt: Jag kan inte peta min vän från min kompislista, han kan inte peta sig själv i näsan, men jag kan – nej, jag måste – peta näsan åt honom.

25

Den andre Will Grayson.indd 25

2011-01-28 10:53:06