9789175771465

s Serien om Emelie Lexander s

Drömmen om en häst DRÖMMEN OM EN HÄST

Linnéa Berglund

Fjärde delen om Emelie Lexander

DRÖMMEN OM EN HÄST av Linnéa Berglund

Tidigare böcker av Linnéa Berglund Ingen vanlig sommar, 2013 Jag glömmer aldrig Pascal, 2013 En annorlunda tävling, 2014

DRÖMMEN OM EN HÄST

Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Text: Linnéa Berglund © Omslagsbild: Ulrica Daleroth Grafisk form och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2015 ISBN: 978-91-7577-146-5

1.

Med en smäll slog jag ryktskrapan mot golvet utanför Capris box så att stövet bildade ett I. Sofia och jag hade bestämt oss för att rykta hästarna tills vi kunde skriva deras namn med stöv på golvet och jag hade kommit till CAPRI. Jag hade läst om att flickor gjorde så i hästböcker men aldrig förstått hur man bar sig åt eftersom ryktskrapor oftast är ovala och svåra att få till några bokstäver med. Men så hade Sofia kommit över ett par gammeldags saker som var raka istället för ovala och vips kunde vi ”skriva” hur mycket vi ville.

Visserligen blev bokstäverna av naturliga skäl rätt kantiga men det gjorde ingenting. Nu stod Sofia inne hos Alhambra och kämpade frenetiskt med ryktborsten medan Swans Chance, eller Svante som han kallades

5

till vardags, stod i boxen bredvid och nyfiket tittade på. Svante var Alhambras föl och höll på att vänjas av. Än så länge fick han stå i boxen bredvid sin mamma men snart skulle han få flytta lite längre bort i stallet. ”Nu dör jag snart, jag orkar inte ta ett enda tag till!” utbrast Sofia tillslut och slängde sig ner på en pall utanför Alhambras box.

Hennes jacka hängde på en krok över Alhambras grimma. Jag hade hängt min tjocka vinterjacka på samma sätt utanför Capris box.

Man blev snabbt varm när man arbetade med hästarna även om det var kallt och ruggigt ute. ”Jag vet, jag är precis död i armarna. Och inte får man någon direkt glans på dem heller, hur mycket man än gnor. Den får vi nog vänta med till sommaren, de har för mycket päls nu”, sa jag och slog ur den sista skrapan och kunde nöjt konstatera att jag fått till hela Capris namn på golvet.

Sofia klämde kritiskt på sina armar och suckade uppgivet. ”Man har inte särskilt mycket muskler, det

6

är tydligt. Det är bara för att jag inte har någon sköthäst längre. Det är inte klokt vad snabbt man tappar kraften i armarna”, sa hon nedstämt. Sen sken hon upp. ”Fast nu blir det snart ändring! Tänk att jag hittade en häst tillslut. Jag trodde aldrig att vi skulle hitta någon som pappa godkände, vi har ju letat hela hösten!”

Dörren till stallet stod öppen, trots kylan, och utanför öste regnet ner. Löven hade blåst av träden för länge sedan och låg i hopsjunkna ledsna högar här och var. På stigar och vägar hade de förvandlats till en blöt sörja. Man kunde knappt tro att det bara var en dryg vecka kvar till lucia. Vädret var verkligen nedslående. ”Kom!” sa jag och gav Capris en sista klapp. ”Vi går ut på logen och dricker varm choklad på halmbalarna, och så får du berätta allt om Miss Lee igen.”

På logen doftade det fortfarande sommar. Hö och halm låg uppallade i balar och spred en ljuvlig doft som framkallade minnen från sommarens

7

övernattning på höskullen. Under några sekunder var jag tillbaks vid den där helgen i somras när jag och Sofia sov över i höet på Bylkestallet tillsammans med Johanna och Cilla. Det var under den helgen vi träffat Saba för första gången och på så vis lärt känna familjen Danielsson här på Holmen. Sedan dess hade jag spenderat all min fritid hos dem och deras vackra arabhästar. Rebecca, mamman i familjen, hade till och med låtit mig vara med och rida in Capris och i slutet av sommaren hade jag och Johanna fått följa med som hästskötare när Rebecca var med på tävlingar på High Chaparral.

Medan jag drömde mig bort hade Sofia skruvat av locket på termosen och hällt upp rykande varm choklad i två muggar som hon plockat fram ur sin ryggsäck. Doften fick mig snabbt tillbaks till verkligheten och jag satte mig tillrätta med ryggen mot en av halmbalarna. Med en varm yllefilt över benen och med händerna runt den varma muggen var jag redo att låta Sofia bubbla på för säkert sjuttonde gången om hur hon hittat sin drömhäst.

8

”Vi fick åka ända upp till Stockholm för att titta på henne, men det var det värt. Visst har jag visat bilderna på henne”, sa Sofia ivrigt och höll fram sin mobil så att jag kunde se fotona av det lilla söta stoet. ”Hon är 148 cm hög så hon håller sig precis inom ponnygränsen. Pappa säger att vi får köpa en större när jag blir 18 år så att jag kan tävla bland de stora hästarna. Fast det är ju några år kvar dit som tur är. Har du sett så rund och go hon är, muskler på precis rätt ställen. Titta då!” pratade Sofia på och jag var tvungen att skratta.

Hon hade visat bilderna på Miss Lee så många gånger att jag säkert hade kunnat beskriva hur hon såg ut i sömnen.

Jag var verkligen glad för Sofias skull. Hon var jätteduktig och satsade för att nå långt inom hoppningen. Sofias pappa var ordförande i den nya ridklubben som kommunen startat och han hade stora planer för sin dotter.

Hästen som de precis köpt hade gått medelsvår B med sin förra ägare hade Sofia

9

berättat. Nu var ryttaren för stor för ponnyn och Sofias pappa hade genast bestämt sig för att det var den perfekta ponnyn för Sofia att ta sig upp i tävlingsvärlden med. ”Hon kan vara lite busig ibland, har väldigt mycket energi vet du, så hon behöver gå mycket, men så är det ju med tävlingshästar.

Det behöver finnas lite tryck i dem. Men hon är en dröm att sitta på annars, du måste verkligen komma och prova henne när hon kommer.

Tänk att det bara är två dagar kvar nu. Jag kan knappt bärga mig!” Sofias ögon gnistrade som diamanter när hon pratade om sin nya ponny.

Det märktes att hon redan var förälskad.

Chokladen hade svalnat tillräckligt för att det skulle gå att dricka den utan att bli skållad på tungan och jag smuttade nöjt ur min mugg.

Det var skönt att sitta där på logen och höra Sofia prata. Visst kände jag ett styng av avundsjuka för att hon hade fått en egen häst, något jag aldrig skulle få, men samtidigt unnade jag henne det verkligen. Sofia var en av mina allra bästa kompisar och jag var glad för hennes

10

skull. Det kändes tomt i Bylkestallet nu när hon inte längre gick och red där med oss andra, men vi kunde i alla fall träffas här på Holmen. ”Jaså det är här ni sitter och gottar er?”

Rebecca stod plötsligt i dörren till logen med vattnet droppande från de rejäla regnkläderna. ”Vill ni inte komma in i köket och värma er lite istället? Jag är färdig med Saba för idag, vi tog bara ett kort pass. Det finns ingen, varken människa eller djur, som vill vara ute längre än nödvändigt i det här vädret. Men hon behöver hållas igång den lilla damen, annars blir hon så rastlös vet ni. Kom nu så går vi in och dricker te. Om ni inte redan är för fullproppade med varm choklad förstås?”

11

Hösten har gått snabbt och Bylke-stallets årliga Luciaritt närmar sig. Emelie har fått lov av Rebecca på Holmen att rida med på Saba, men planerna kullkastas när Saba snubblar och blir halt.

En inbjudan från Alice, Emelies kompis i Varberg, muntrar ändå upp. Och så finns ju Micke ...

Drömmen om en häst är Linnéa Berglunds fjärde bok i serien om Emelie Lexander.

Fler böcker i serien: Ingen vanlig sommar Jag glömmer aldrig Pascal En annorlunda tävling Jag glömmer aldrig Pascal tilldelades litteraturstöd från Kulturrådet 2014.

”Språket har flyt och passar målgruppen, bokslukare i mellan- och högstadieåldern. Korta kapitel och bra layout gör boken snabbläst. Håller alla böckerna i serien samma klass, kan det bli en riktig hästklassiker.”

Camilla Appelgren, BTJ, om boken Ingen vanlig sommar.

ISBN 978-91-7577-146-5

www.idusforlag.se

9 789175 771465