9789174240207

Oredigerat förhandsmaterial Får ej publiceras utan tillstånd

För ytterligare information: Lina Junstrand Pr- och informationsansvarig lina.junstrand@bonnierforlagen.se Telefon 08-696 86 27

Komiker gör sig bra i par eller sällskap, som Fyrtornet och Släpvagnen och Hasse och Tage. Komikerduon Olsen och Johnson blev aldrig så berömda i Sverige som de var i USA på trettio- och fyrtiotalen, men deras film Hellzapoppin’ lever kvar som kultrulle. Den galopperande flugan (1942) fick den heta på svenska, och den återanvändes flitigt av den nya generationens humorister på fyrtiotalet.

De första fjorton minuterna av filmen går i rasande tempo med helstekta blondiner på grillspett och djävlar överallt samt interaktion mellan filmen och den absurda verkligheten. Så småningom går filmen över till att bli mer vanlig komedi. Mest ryktbar är dansscenen med lindy hop, eller jitterbug.

Hasse Alfredson sa en gång att Bröderna Marx-filmer inte är lika roliga när man ser om dem nu. »Det där har man ju sett förut, det är gammalt.« Hasse tillade: »Men det beror ju på att de var först, sen har alla kopierat dem.« För att citera kritikern E.V. Lucas i den satiriska tidskriften Punch vid premiären av Duck Soup (Fyra fula fiskar) 1933: »So much preliminary dialogue is necessary that it seems years before Groucho comes on at all; and waiting for Groucho is agony.«

* Scatsång uppkom i den tidiga jazzen och innebär att sångaren improviserar ljudliga läten av typen »tiriram tamtej«. Effekten är direkt avhängig av framförandet. Hör till exempel Heebie Jeebies med Louis Armstrong från 1926.

Idag är den omtalade filmen mest kult till namnet. Få har sett den och den visas sällan.

Med Hellzapoppin’ kom en ny humor in i landet. Den visade sig framförallt på revyscenen, medan den inte märktes lika tydligt på film. Humorn blev snabbare och sjukare med runnin’ gags och galna infall. Tre Knas bildades och Casinorevyn startade. Crazyn hade kommit till Sverige.

Det fanns såväl radio som piano i det Ramelska hemmet, men det pianot hade inte utforskats särskilt mycket av Povel.

Däremot har han berättat att han gärna slank in på biografen Paraden på Valhallavägen, helst utan att betala, för att se tidens filmer.

Grammofonskivor och bio bildar de bevarade bubblorna av inspiration på den raspiga inspelningen från 1935.

Femtio år som artist … Ett fåtal lyckas vara aktiva och nyskapande under så lång tid. För detta krävs en förmåga att förnya sig och att man lyckas hålla igång flera karriärer parallellt. Det gäller att inte tappa den publik man fått från starten och samtidigt nå ut till flera generationer åskådare, lyssnare, läsare eller vilka som nu anses vara ens målgrupp.

Beroende på hur man räknar omfattar Povels karriär inte mindre än sextiotvå eller sextiofyra, eller möjligen sextionio år, även om den mest intensiva delen utgjordes av de första si så där tjugofem åren.

Karriären sammanfattades första gången redan 1967 i radioprogrammet Ramel i bitar, där Jan-Öjvind Swahn och Beppe Wolgers intervjuade Povel, Per-Martin Hamberg, Felix Alvo, Sten Broman med flera. I programmet kunde Jan-Öjvind Swahn stolt spela upp den första kända inspelningen med Povel.

På en raspig skiva hörs en trettonåring som knappt kommit i målbrottet ömsom härma saxofoner och trumpeter, ömsom komma loss i hisnande scatsång*. Han inleder och avslutar på ostämt piano. Povel hade gjort inspelningen på attraktionen Din egen röst på Gröna Lund i Stockholm 1935. Där kunde man på eget bevåg spela in sig själv på direktgraverad skiva, under bistert över(in)seende av en luttrad man bakom rutan.

Med tanke på att Povel – eller Powel som föräldrarna skrev när han var liten – inte var särskilt gammal är bredden, skickligheten och den bubblande fantasin imponerande.

Repertoaren innehöll såväl jazzstandards som ljudeffekter och rena imitationer av Betty Boop och Karl-Alfred.

Att ha äldre syskon kan göra att man tidigt får kontakt med tidens ungdomsmusik

När en stjärna föds på underhållningshimlen finns det alltid någon som vill tillskriva sig äran att ha upptäckt den. Ibland äger det kanske sin relevans, men sanningen är väl den att de riktigt stora talangerna alltid kommer fram ändå och att det är nödvändigt med många upptäckare och tillskyndare i olika skeden av karriären och livet. De första att upptäcka Povels talanger var förstås hans närstående.

Den lille Povels tokerier var kanske inte alltid älskade av föräldrarna, även om barnen fick ta plats och delta i konversationen mer än i många andra hem på den tiden. Systrarna skrattade gärna åt honom men var inte riktigt att lita på. »De kunde befaras avbryta mina

och om föräldrarna är intresserade av musik och underhållning får man också del av den generationens repertoar. I Povels fall fanns ett visst intresse hos föräldrarna och hans systrar hade en resegrammofon med en hyfsad samling skivor som Povel fick »ärva«.

Vera hade gift sig med en tysk affärsman verksam i England. Alexandra, eller Lecke, gifte sig med en engelsman och flyttade också dit.

Skivtraven blev Povels första musikaliska inspirationskälla och den omfattade en ganska spretig repertoar – som de flesta normala familjers samlingar – från tjugotalet och första halvan av trettiotalet.

Povel som tillfällig saxofonist och förstagångsarrangör i plugget i Sigtuna. Orkestern bildades till en konsert i skolan. Det var bara det att ingen, inte ens Povel, kunde noter utan Povel fick ljudhärma fram de olika stämmorna.

föreställningar och be mig dra åt pepparn om något viktigare kom emellan. De ville inte alltid ställa upp med den hundraprocentiga koncentration som jag krävde«, berättar Povel i Följ mig bakåt vägen.

Köket blev istället Povels viktigaste scen och som mest uppgick publiken till tre personer som fick höra hans upptåg, sånger och historier. Belöningen pendlade från några kakor och skratt till otack. »Povel är allt ett riktigt litet köksbarn«, ska friherrinnan Ramel ha sagt om sin son enligt Tyra Andersson som började hos familjen Ramel i mitten av tjugotalet och blev en tidig upptäckare av Povels talanger. Det var hon som var det trogna hembiträdet som fick följa med till Södra Teaterns revy varje år för att fira friherrinnans födelsedag. Hon blev snart Povels lekkamrat och första fan.

Hon uppskattade hans ordlekar, historier och speciella humor och blev en vän för livet.

Odräglig överklassunge med förkärlek för Buttericks sortiment eller busigt charmtroll utgör antagligen poler på den skala Povel rörde sig på i unga år.

Egenhändig teckning från 1937 ur sandlådeperspektiv.

Omhändertagerskan och hembiträdet Tyra Andersson i kokett, korrekt krocketklädsel tillsammans med Povel som står utan klubba i högerkanten av bilden.

Komiker gör sig bra i par eller sällskap, som Fyrtornet och Släpvagnen och Hasse och Tage. Komikerduon Olsen och Johnson blev aldrig så berömda i Sverige som de var i USA på trettio- och fyrtiotalen, men deras film Hellzapoppin’ lever kvar som kultrulle. Den galopperande flugan (1942) fick den heta på svenska, och den återanvändes flitigt av den nya generationens humorister på fyrtiotalet.

De första fjorton minuterna av filmen går i rasande tempo med helstekta blondiner på grillspett och djävlar överallt samt interaktion mellan filmen och den absurda verkligheten. Så småningom går filmen över till att bli mer vanlig komedi. Mest ryktbar är dansscenen med lindy hop, eller jitterbug.

Hasse Alfredson sa en gång att Bröderna Marx-filmer inte är lika roliga när man ser om dem nu. »Det där har man ju sett förut, det är gammalt.« Hasse tillade: »Men det beror ju på att de var först, sen har alla kopierat dem.« För att citera kritikern E.V. Lucas i den satiriska tidskriften Punch vid premiären av Duck Soup (Fyra fula fiskar) 1933: »So much preliminary dialogue is necessary that it seems years before Groucho comes on at all; and waiting for Groucho is agony.«

* Scatsång uppkom i den tidiga jazzen och innebär att sångaren improviserar ljudliga läten av typen »tiriram tamtej«. Effekten är direkt avhängig av framförandet. Hör till exempel Heebie Jeebies med Louis Armstrong från 1926.

Idag är den omtalade filmen mest kult till namnet. Få har sett den och den visas sällan.

Med Hellzapoppin’ kom en ny humor in i landet. Den visade sig framförallt på revyscenen, medan den inte märktes lika tydligt på film. Humorn blev snabbare och sjukare med runnin’ gags och galna infall. Tre Knas bildades och Casinorevyn startade. Crazyn hade kommit till Sverige.

Det fanns såväl radio som piano i det Ramelska hemmet, men det pianot hade inte utforskats särskilt mycket av Povel.

Däremot har han berättat att han gärna slank in på biografen Paraden på Valhallavägen, helst utan att betala, för att se tidens filmer.

Grammofonskivor och bio bildar de bevarade bubblorna av inspiration på den raspiga inspelningen från 1935.

Femtio år som artist … Ett fåtal lyckas vara aktiva och nyskapande under så lång tid. För detta krävs en förmåga att förnya sig och att man lyckas hålla igång flera karriärer parallellt. Det gäller att inte tappa den publik man fått från starten och samtidigt nå ut till flera generationer åskådare, lyssnare, läsare eller vilka som nu anses vara ens målgrupp.

Beroende på hur man räknar omfattar Povels karriär inte mindre än sextiotvå eller sextiofyra, eller möjligen sextionio år, även om den mest intensiva delen utgjordes av de första si så där tjugofem åren.

Karriären sammanfattades första gången redan 1967 i radioprogrammet Ramel i bitar, där Jan-Öjvind Swahn och Beppe Wolgers intervjuade Povel, Per-Martin Hamberg, Felix Alvo, Sten Broman med flera. I programmet kunde Jan-Öjvind Swahn stolt spela upp den första kända inspelningen med Povel.

På en raspig skiva hörs en trettonåring som knappt kommit i målbrottet ömsom härma saxofoner och trumpeter, ömsom komma loss i hisnande scatsång*. Han inleder och avslutar på ostämt piano. Povel hade gjort inspelningen på attraktionen Din egen röst på Gröna Lund i Stockholm 1935. Där kunde man på eget bevåg spela in sig själv på direktgraverad skiva, under bistert över(in)seende av en luttrad man bakom rutan.

Med tanke på att Povel – eller Powel som föräldrarna skrev när han var liten – inte var särskilt gammal är bredden, skickligheten och den bubblande fantasin imponerande.

Repertoaren innehöll såväl jazzstandards som ljudeffekter och rena imitationer av Betty Boop och Karl-Alfred.

Att ha äldre syskon kan göra att man tidigt får kontakt med tidens ungdomsmusik

När en stjärna föds på underhållningshimlen finns det alltid någon som vill tillskriva sig äran att ha upptäckt den. Ibland äger det kanske sin relevans, men sanningen är väl den att de riktigt stora talangerna alltid kommer fram ändå och att det är nödvändigt med många upptäckare och tillskyndare i olika skeden av karriären och livet. De första att upptäcka Povels talanger var förstås hans närstående.

Den lille Povels tokerier var kanske inte alltid älskade av föräldrarna, även om barnen fick ta plats och delta i konversationen mer än i många andra hem på den tiden. Systrarna skrattade gärna åt honom men var inte riktigt att lita på. »De kunde befaras avbryta mina

och om föräldrarna är intresserade av musik och underhållning får man också del av den generationens repertoar. I Povels fall fanns ett visst intresse hos föräldrarna och hans systrar hade en resegrammofon med en hyfsad samling skivor som Povel fick »ärva«.

Vera hade gift sig med en tysk affärsman verksam i England. Alexandra, eller Lecke, gifte sig med en engelsman och flyttade också dit.

Skivtraven blev Povels första musikaliska inspirationskälla och den omfattade en ganska spretig repertoar – som de flesta normala familjers samlingar – från tjugotalet och första halvan av trettiotalet.

Povel som tillfällig saxofonist och förstagångsarrangör i plugget i Sigtuna. Orkestern bildades till en konsert i skolan. Det var bara det att ingen, inte ens Povel, kunde noter utan Povel fick ljudhärma fram de olika stämmorna.

föreställningar och be mig dra åt pepparn om något viktigare kom emellan. De ville inte alltid ställa upp med den hundraprocentiga koncentration som jag krävde«, berättar Povel i Följ mig bakåt vägen.

Köket blev istället Povels viktigaste scen och som mest uppgick publiken till tre personer som fick höra hans upptåg, sånger och historier. Belöningen pendlade från några kakor och skratt till otack. »Povel är allt ett riktigt litet köksbarn«, ska friherrinnan Ramel ha sagt om sin son enligt Tyra Andersson som började hos familjen Ramel i mitten av tjugotalet och blev en tidig upptäckare av Povels talanger. Det var hon som var det trogna hembiträdet som fick följa med till Södra Teaterns revy varje år för att fira friherrinnans födelsedag. Hon blev snart Povels lekkamrat och första fan.

Hon uppskattade hans ordlekar, historier och speciella humor och blev en vän för livet.

Odräglig överklassunge med förkärlek för Buttericks sortiment eller busigt charmtroll utgör antagligen poler på den skala Povel rörde sig på i unga år.

Egenhändig teckning från 1937 ur sandlådeperspektiv.

Omhändertagerskan och hembiträdet Tyra Andersson i kokett, korrekt krocketklädsel tillsammans med Povel som står utan klubba i högerkanten av bilden.

DAX IGEN Vild musikalisk jubileumsknäppupp Idéonteatern i Stockholm 12.12 1962–15.4 1963 Tältturné 11.5 1963–5.10 1963

Povels och Knäppupps förhållande till tv-mediet var antagligen kluvet. I flera revynummer beklagade sig Povel över stillasittandet i det konstgjorda månskenet i vardagsrummet. Funny Boy med sin The Funny Boy show innebar ju i sig ett påhopp på mediet och visade ett avskräckande exempel på kommande förflackning av kultur och underhållning. Paradoxalt nog var Funny Boy den första av Povels revyer som televiserades i sin helhet. »Tv-upptagning från Knäppupptältet. Sänt: 1961-09-23. Speltid: ca 02.09.05«, står det att läsa i SVT:s arkiv. Tv-upptagning betydde »telefilm«. Eftersom det inte fanns några videobandspelare på den tiden ställde man en filmkamera framför en tv-monitor och filmade rutan. Man behöver inte kunna så mycket om bildlinjer och rutor per sekund för att förstå hur bildkvaliteten blev. Året efter, den 20 oktober, visades även Semestersångarna i en tvåtimmarssändning, nu med underrubriken »Turnéminne från en sommar i Knäppupptältet«. I tv-versionen av Semestersångarna finns Martin Ljungs monolog Ester med. Hon hade fått besök första gången i Knäppupp II: Denna sida upp, men monologen hade inte gjort någon succé. Martin hade stått med sidan vänd mot publiken och talat till Ester på en fiktiv balkong inne på scenen. Det nådde inte ut,

men till Knäppupps tältturné med Karl Gerhards revy Kråkslottet, under namnet Karl Gerhards Eriksgata, dammades Ester av. Med erfarenheten från Bladbergeri hurra ställdes Martin vänd mot publiken med Ester på en fiktiv balkong bakom dem, och nu gick hans gester och mimik fram, numret nådde över scenkanten och ut till publiken. Efter skivan och tv-sändningen av Semestersångarna var det sedan många som ropade: »Ester! Ester!?

Vi är här nu!« Barnen ropade »Bannade fläskfia!« Skälet till att Ester fick vara med i Semestersångarna var säkert att Povel ville få numret dokumenterat. Han tyckte ju om att dokumentera. Han hade utforskat inspelningsvärlden både på Din egen röst och på radion och han var en av de första i Sverige som skaffade sig en trådbandspelare. Knäppupp skaffade mobil inspelningsutrustning som inrymdes i en av cirkusvagnarna. En del av de tidiga inspelningarna på Jätte­ bumet Knäppupplevelser gjordes som doku­ men­tation och minnesgåvor till en­sem­blen.

Från Akta huvet! finns inspelningar gjorda speciellt för att ges till de medverkande på premiärfesten, och de gavs sedan ut på en EP 1953. Valda delar av såväl Viking som Den gamla restaurangtrion finns med där, men det är nog inte alldeles fel att påstå att det var genom den vilda musikaliska jubileumsknäppuppen Dax igen som dessa nummer blev odödliga, tio år efter Akta huvet!

Från början var det meningen att hälften av numren i jubileumsknäppuppen skulle vara repriser av klassiker, men på premiären på Idéon var bara Den gamla restaurangtrion med och på tältturnén med Dax igen fick Viking öppna pillerburkarna igen. Tv spelade in även denna revy och den visades i oktober 1964 i två entimmeslånga sändningar samma kväll. Det var då en större publik fick se Martins enhandsvolt och höra inspelade ljud av hur det lät i den gamle mannens kropp: skvalet av vattnet i knäna och inte ett ljud när han höll mikrofonen vid hjärtat. Detta fanns inte med i originalversionen och det gjorde inte slutet heller: en lättklädd sjuksköterska kommer in och går ut genom fonddörren och

Frönum har inte bara en aktiv teatercirkel, utan det var även »I skolan i Frönum jag lärde att stava och läsa och skriva och räkna och fysik« som Karl Nilsson sjunger. Karl föddes i en by som hette By, även den upptäckt och upptecknad av Povel.

Liksom Heckelbrycken Ossenfeffer Schlachen Bachen Baden an der See.

Martin Ljung som den inbillade sjuke Viking, som är så klen att han inte ens orkar slänga bort den tegelsten han går och bär på. Även om visan som Birgitta Andersson fick traggla sig igenom var torftig, »mycket torftig«, så var kostymen fin.

väcker något till liv hos Viking som avbryter sig och kastar sig handlöst genom dörren.

Den lättklädda hette i verkligheten BrittMarie Eklund och Martin föll pladask för henne precis som Peter Sellers snart skulle göra. Men då hette hon Britt Ekland.

Dax igen hade premiär på Idéon i de­ cem­­ber 1962 under rubriken Vild musikalisk jubileumsknäppupp. I tid? Nej, som vanligt ett par veckor försenad. Den här gången var det repetitionerna som helt enkelt dragit ut på tiden. En regissör fick tillkallas och det blev Herman »Putte« Ahlsell, en gång trummis i Povel Ramels Bullerdogs, som fick uppdraget att styra upp Dax igen. Det var tio år sedan

»Dax igen –knäpp upp, relax, koppla av.« alltings början och det här skulle bli den sista revyn med »det gamla gänget«. Men några nya stjärnor tillkom också: Flickery Flies med Oscar och Tosse samt Sune Mangs, Roffe Bengtsson och Birgitta Andersson.

Den elastiska inledningen bestod denna gång av två delar. I den ena kommer en nattvakt in i salongen och klättrar upp till en inredd nisch där det står en säng som han går och lägger sig i lagom till att föreställningen börjar. Han blir väckt och irriterad när det blir för högljutt på scenen, och när det är slut och en väckarklocka ringer gör han sig klar för nattens arbete. Den andra delen gick ut på att Idéon var uthyrd till »Frönums Teatercirkel« för repetitioner som minsann skulle hålla på ända till klockan 20.00. Krönikespelet som repeterades hette Marskens dotter eller Sanningens pärla. Det var Mille Schmidt som agerade regissör och på scenen stod Sune Mangs, Roffe Bengtsson, lundaspexaren Hugo »Låppan« Hagander

och Bengt Berger. Mille öste sarkasmer över de mediokra aktörerna på scenen alltmedan publiken kom in i lokalen. Numret var skrivet av Låppan och Sten Kärrby. Den senare ingick tillsammans med Martin Ljung, Yngve Gamlin, Hasse Alfredson och förstås Povel i den »gagskommitté« som inkallats för att höja skrattfaktorn i Dax igen.

Krönikespelet slutade med ett slag där Flickery Flies och Povel avgick med segern.

Povel kom inte åkande på lina den här gången utan firades ner som tidstypisk »knäppuppnaut«. Dax igen – knäpp upp, relax, koppla av.

Två nummer i Dax igen är lysande exempel på Povels förmåga att skriva skräddarsytt åt sina artister. Brita Borg fick tillfälle att göra upp med planerna på sin Tysklandslansering i Die Borg. I Tyskland ville man att hon skulle bli en ny Zarah Leander. Världen låg öppen för die Borg. Det var bara det att hon som kunde utstråla hur mycket livsfarlig diva som »Auf den deutsche Marknad eingeställt ist Die Borg« var en drift med de svenska artister (Die Siw und Die Klein-Babs) som sökte sig en karriär i Tyskland.

Brita Borg i Dax igen 1962.

helst ändå alltid var en lite blyg Söderböna med rötterna bland kåkar med tulpaner på Söders höjder, betydligt mer reko och Vårat gäng än femme fatale och cocktailbar. Icke desto mindre kunde hon spela rollen som diva galant i Die Borg eller när som helst i primadonneutstyrsel.

Det andra numret var En torftig visa som Povel skrivit till Birgitta Andersson.

Birgittas stjärna hade tänts på humorhimlen i Knäppupps revy I hatt och strumpa, där hon gjorde Hagge Geigerts monolog Sverige­ bruden – Jag är så glad att jag är svensk, ho! ho!

– hon som vann skönhetstävlingen på »bättre hets«. Det är svårt att tänka sig att Birgitta Andersson, en av våra största komedienner någonsin, klarade alla proven på scenskolan utmärkt utom ett: komediprovet. En torftig visa hör till de absoluta favoriterna bland sånger som handlar om sig själva. Den enformiga melodin och Birgittas tolkning är obeskrivlig. Hör den!

DAX IGEN Vild musikalisk jubileumsknäppupp Idéonteatern i Stockholm 12.12 1962–15.4 1963 Tältturné 11.5 1963–5.10 1963

Povels och Knäppupps förhållande till tv-mediet var antagligen kluvet. I flera revynummer beklagade sig Povel över stillasittandet i det konstgjorda månskenet i vardagsrummet. Funny Boy med sin The Funny Boy show innebar ju i sig ett påhopp på mediet och visade ett avskräckande exempel på kommande förflackning av kultur och underhållning. Paradoxalt nog var Funny Boy den första av Povels revyer som televiserades i sin helhet. »Tv-upptagning från Knäppupptältet. Sänt: 1961-09-23. Speltid: ca 02.09.05«, står det att läsa i SVT:s arkiv. Tv-upptagning betydde »telefilm«. Eftersom det inte fanns några videobandspelare på den tiden ställde man en filmkamera framför en tv-monitor och filmade rutan. Man behöver inte kunna så mycket om bildlinjer och rutor per sekund för att förstå hur bildkvaliteten blev. Året efter, den 20 oktober, visades även Semestersångarna i en tvåtimmarssändning, nu med underrubriken »Turnéminne från en sommar i Knäppupptältet«. I tv-versionen av Semestersångarna finns Martin Ljungs monolog Ester med. Hon hade fått besök första gången i Knäppupp II: Denna sida upp, men monologen hade inte gjort någon succé. Martin hade stått med sidan vänd mot publiken och talat till Ester på en fiktiv balkong inne på scenen. Det nådde inte ut,

men till Knäppupps tältturné med Karl Gerhards revy Kråkslottet, under namnet Karl Gerhards Eriksgata, dammades Ester av. Med erfarenheten från Bladbergeri hurra ställdes Martin vänd mot publiken med Ester på en fiktiv balkong bakom dem, och nu gick hans gester och mimik fram, numret nådde över scenkanten och ut till publiken. Efter skivan och tv-sändningen av Semestersångarna var det sedan många som ropade: »Ester! Ester!?

Vi är här nu!« Barnen ropade »Bannade fläskfia!« Skälet till att Ester fick vara med i Semestersångarna var säkert att Povel ville få numret dokumenterat. Han tyckte ju om att dokumentera. Han hade utforskat inspelningsvärlden både på Din egen röst och på radion och han var en av de första i Sverige som skaffade sig en trådbandspelare. Knäppupp skaffade mobil inspelningsutrustning som inrymdes i en av cirkusvagnarna. En del av de tidiga inspelningarna på Jätte­ bumet Knäppupplevelser gjordes som doku­ men­tation och minnesgåvor till en­sem­blen.

Från Akta huvet! finns inspelningar gjorda speciellt för att ges till de medverkande på premiärfesten, och de gavs sedan ut på en EP 1953. Valda delar av såväl Viking som Den gamla restaurangtrion finns med där, men det är nog inte alldeles fel att påstå att det var genom den vilda musikaliska jubileumsknäppuppen Dax igen som dessa nummer blev odödliga, tio år efter Akta huvet!

Från början var det meningen att hälften av numren i jubileumsknäppuppen skulle vara repriser av klassiker, men på premiären på Idéon var bara Den gamla restaurangtrion med och på tältturnén med Dax igen fick Viking öppna pillerburkarna igen. Tv spelade in även denna revy och den visades i oktober 1964 i två entimmeslånga sändningar samma kväll. Det var då en större publik fick se Martins enhandsvolt och höra inspelade ljud av hur det lät i den gamle mannens kropp: skvalet av vattnet i knäna och inte ett ljud när han höll mikrofonen vid hjärtat. Detta fanns inte med i originalversionen och det gjorde inte slutet heller: en lättklädd sjuksköterska kommer in och går ut genom fonddörren och

Frönum har inte bara en aktiv teatercirkel, utan det var även »I skolan i Frönum jag lärde att stava och läsa och skriva och räkna och fysik« som Karl Nilsson sjunger. Karl föddes i en by som hette By, även den upptäckt och upptecknad av Povel.

Liksom Heckelbrycken Ossenfeffer Schlachen Bachen Baden an der See.

Martin Ljung som den inbillade sjuke Viking, som är så klen att han inte ens orkar slänga bort den tegelsten han går och bär på. Även om visan som Birgitta Andersson fick traggla sig igenom var torftig, »mycket torftig«, så var kostymen fin.

väcker något till liv hos Viking som avbryter sig och kastar sig handlöst genom dörren.

Den lättklädda hette i verkligheten BrittMarie Eklund och Martin föll pladask för henne precis som Peter Sellers snart skulle göra. Men då hette hon Britt Ekland.

Dax igen hade premiär på Idéon i de­ cem­­ber 1962 under rubriken Vild musikalisk jubileumsknäppupp. I tid? Nej, som vanligt ett par veckor försenad. Den här gången var det repetitionerna som helt enkelt dragit ut på tiden. En regissör fick tillkallas och det blev Herman »Putte« Ahlsell, en gång trummis i Povel Ramels Bullerdogs, som fick uppdraget att styra upp Dax igen. Det var tio år sedan

»Dax igen –knäpp upp, relax, koppla av.« alltings början och det här skulle bli den sista revyn med »det gamla gänget«. Men några nya stjärnor tillkom också: Flickery Flies med Oscar och Tosse samt Sune Mangs, Roffe Bengtsson och Birgitta Andersson.

Den elastiska inledningen bestod denna gång av två delar. I den ena kommer en nattvakt in i salongen och klättrar upp till en inredd nisch där det står en säng som han går och lägger sig i lagom till att föreställningen börjar. Han blir väckt och irriterad när det blir för högljutt på scenen, och när det är slut och en väckarklocka ringer gör han sig klar för nattens arbete. Den andra delen gick ut på att Idéon var uthyrd till »Frönums Teatercirkel« för repetitioner som minsann skulle hålla på ända till klockan 20.00. Krönikespelet som repeterades hette Marskens dotter eller Sanningens pärla. Det var Mille Schmidt som agerade regissör och på scenen stod Sune Mangs, Roffe Bengtsson, lundaspexaren Hugo »Låppan« Hagander

och Bengt Berger. Mille öste sarkasmer över de mediokra aktörerna på scenen alltmedan publiken kom in i lokalen. Numret var skrivet av Låppan och Sten Kärrby. Den senare ingick tillsammans med Martin Ljung, Yngve Gamlin, Hasse Alfredson och förstås Povel i den »gagskommitté« som inkallats för att höja skrattfaktorn i Dax igen.

Krönikespelet slutade med ett slag där Flickery Flies och Povel avgick med segern.

Povel kom inte åkande på lina den här gången utan firades ner som tidstypisk »knäppuppnaut«. Dax igen – knäpp upp, relax, koppla av.

Två nummer i Dax igen är lysande exempel på Povels förmåga att skriva skräddarsytt åt sina artister. Brita Borg fick tillfälle att göra upp med planerna på sin Tysklandslansering i Die Borg. I Tyskland ville man att hon skulle bli en ny Zarah Leander. Världen låg öppen för die Borg. Det var bara det att hon som kunde utstråla hur mycket livsfarlig diva som »Auf den deutsche Marknad eingeställt ist Die Borg« var en drift med de svenska artister (Die Siw und Die Klein-Babs) som sökte sig en karriär i Tyskland.

Brita Borg i Dax igen 1962.

helst ändå alltid var en lite blyg Söderböna med rötterna bland kåkar med tulpaner på Söders höjder, betydligt mer reko och Vårat gäng än femme fatale och cocktailbar. Icke desto mindre kunde hon spela rollen som diva galant i Die Borg eller när som helst i primadonneutstyrsel.

Det andra numret var En torftig visa som Povel skrivit till Birgitta Andersson.

Birgittas stjärna hade tänts på humorhimlen i Knäppupps revy I hatt och strumpa, där hon gjorde Hagge Geigerts monolog Sverige­ bruden – Jag är så glad att jag är svensk, ho! ho!

– hon som vann skönhetstävlingen på »bättre hets«. Det är svårt att tänka sig att Birgitta Andersson, en av våra största komedienner någonsin, klarade alla proven på scenskolan utmärkt utom ett: komediprovet. En torftig visa hör till de absoluta favoriterna bland sånger som handlar om sig själva. Den enformiga melodin och Birgittas tolkning är obeskrivlig. Hör den!