Page 1

1 Mike såg det hända. Det fanns två dörrar bredvid varandra. En av dem stod ständigt några centimeter på glänt, förutom när någon knuffade upp dörren intill. Varje gång en livréklädd servitör kom in i auktionsrummet med sin bricka med kanapéer hände samma sak. Den ena dörren slogs upp och den andra stängdes långsamt. Det sa mycket om kvaliteten på tavlorna, tänkte Mike, att han ägnade mer uppmärksamhet åt ett par dörrar. Men han visste att han hade fel. Det sa ingenting om själva konstverken, men det avslöjade allt om honom själv. Mike Mackenzie var trettiosju år gammal, rik och uttråkad. Enligt affärssidorna i diverse dagstidningar var han fortfarande ”en datormogul som börjat med två tomma händer”, men han var faktiskt inte alls någon mogul längre. Han hade sålt sitt företag till ett riskkapitalkonsortium. Det cirkulerade rykten om att han var utbränd, och kanske var han det. Han hade startat sitt mjukvaruföretag direkt efter universitetet tillsammans med en vän som hette Gerry Pearson. Gerry var den verkliga hjärnan i verksamheten, en genial programmerare, men han var ytterst tillbakadragen, så det var Mike som snabbt blev företagets ansikte utåt. Efter försäljningen delade de förtjänsten lika, och därefter förvånade Gerry Mike genom att berätta att han tänkte börja ett nytt liv i Sydney. Hans mejl från Australien lovprisade nattklubbarna, stadslivet och surfandet (för en gångs skull inte datorvarianten). Han brukade också skicka jpeg-bilder och mobilfoton av de damer han stötte på under resans gång. Den stillsamme, reserverade Gerry hade försvunnit och ersatts av en stojig playboy – vilket inte hindrade Mike från att känna sig lite grand som en 9

Oppet hus_inlaga.indd 9

09-04-23 10.03.24


bluff. Han visste att utan Gerry skulle han inte ha lyckats inom det område han hade valt åt sig. Att bygga upp företaget var spännande och ansträngande – ofta fick han klara sig med tre fyra timmars sömn, ofta på hotellrum långt hemifrån, medan Gerry föredrog att undersöka kretskort och grubbla över programmeringsproblem hemma i Edinburgh. När Gerry hade rensat ut de sista buggarna ur deras mest välkända program fick de en kick som varade i flera veckor. Men när det gällde pengar … jo, pengarna forsade in och förde med sig advokater och revisorer, rådgivare och planerare, assistenter, sekreterare, medieintresse, sociala inbjudningar från bankmän och värdepappersförvaltare  … men inte mycket annat. Mike tröttnade på häftiga bilar (Lamborghinin varade bara i fjorton dagar, Ferrarin inte mycket längre, och nu för tiden körde han en begagnad Maserati som han hade köpt på impuls efter att ha fått syn på en radannons). Han tröttnade också på flygresor, femstjärniga hotellsviter, prylar och mojänger. Flera livsstilsmagasin gjorde reportage om hans takvåning, och de skrev mycket om utsikten – staden, alla skorstenarna och kyrkspirorna ända bort till den utslocknade vulkanen med Edinburghs slott högst uppe på toppen. Men Mikes enstaka gäster märkte att han inte hade gjort någon större ansträngning för att anpassa sitt liv till den nya omgivningen – han hade kvar soffan som hade stått i hans förra hem, och middagsbordet och stolarna också. Det låg gamla tidskrifter och dagstidningar i högar på båda sidor om eldstaden, och det såg inte ut som om den enorma platteven med sina surroundhögtalare användes särskilt mycket. I stället brukade gästerna rikta sin uppmärksamhet mot tavlorna. En av Mikes rådgivare hade sagt att konst var en förståndig investering. Därefter föreslog han en mäklare som kunde se till att Mike investerade klokt – ”klokt och väl” var hans exakta ord. Men Mike upptäckte att det skulle innebära att han köpte tavlor av hyllade konstnärer som han inte nödvändigtvis tyckte om, och vars kassakistor han inte hade lust att fylla. Det skulle också innebära att han måste vara beredd att skiljas från tavlor han 10

Oppet hus_inlaga.indd 10

09-04-23 10.03.24


tyckte om enbart för att följa marknadens fluktuationer. I stället sökte han sig fram på egen hand, gick på sin första auktion, där han hade hittat en ledig plats längst fram – förvånad över att det fortfarande fanns lediga platser där samtidigt som många fann sig i att stå och trängas längst bak i rummet. Naturligtvis lärde han sig snabbt skälet till detta – de som stod längst bak kunde se alla som bjöd och kunde anpassa sina egna bud därefter. Mikes vän Allan sa efteråt att han hade betalat ungefär tretusen pund för mycket för ett Bossunstilleben eftersom auktionsförrättaren hade insett att han var nybörjare och hade dribblat med honom och hade trissat upp priset i vetskap om att mannen som satt längst fram i rummet skulle räcka upp handen igen. ”Men varför i helvete gör han så?” frågade Mike förskräckt. ”Han har förmodligen själv några Bossuntavlor undanstoppade”, förklarade Allan. ”Om det verkar som om priserna för den konstnären är på väg upp får han större avkastning när han dammar av sina egna.” ”Men om jag hade backat ur hade han fått nöja sig med den som jag faktiskt köpte.” Allan bara ryckte på axlarna och log. Allan fanns just nu någonstans i auktionsrummet och sökte igenom katalogen efter tänkbara inköp. Han hade i och för sig inte råd med så värst mycket – inte med sin lön från banken. Men han hyste en passionerad kärlek till konsten och hade god smak, och på auktionsdagen brukade han bli trånsjuk när han såg tavlor han ville ha bli sålda till människor han inte kände. De tavlorna, sa han till Mike, försvann från allmänheten under en hel generation, eller kanske ännu längre. ”I värsta fall har de köpt tavlan som en investering och placerar den i säkert förvar i ett bankvalv – och betraktar den enbart som en investering som ska förränta sig.” ”Menar du att jag inte ska köpa någonting?” ”Inte som investering – du ska köpa det du tycker om …” Detta ledde till att väggarna i Mikes våning var fulla av konst från artonhundratalet och nittonhundratalet – mestadels skotsk. Han hade en mångfacetterad smak, och det hängde kubistiska 11

Oppet hus_inlaga.indd 11

09-04-23 10.03.24


tavlor bredvid pastoraler, porträtt bredvid collage. De flesta tavlorna fick Allans gillande. De båda hade träffats några år tidigare, i bankens huvudkontor på George Street på ett party för investerare. First Caledonian Bank – ”First Caly” brukade den kallas – innehade en imponerande konstsamling. Det hängde stora, abstrakta Fairbairn på båda sidorna i entréhallen, och det fanns en Coultontriptyk bakom receptionsdisken. First Caly hade en egen intendent, som hade till uppgift att hitta nya talanger – ofta från examensutställningar – och sedan sälja när priset var det rätta och fylla på bankens samlingar med nya verk. Mike trodde felaktigt att det var Allan som var intendenten och de började prata med varandra. ”Allan Cruikshank”, sa Allan och skakade hand med Mike. ”Och jag vet naturligtvis redan vem du är.” ”Jag ber om ursäkt för misstaget”, svarade Mike med ett generat leende. ”Men det verkar som om vi två är de enda som är intresserade av det som hänger på väggarna …” Allan Cruikshank var drygt fyrtio, och han var som han uttryckte det ”kostsamt skild”, med två tonåriga söner och en dotter i tjugoårsåldern. På banken tog han hand om personer med HNV – högt nettovärde – men försäkrade Mike att han för ögonblicket inte var ute efter att fiska kunder. I stället visade han i intendentens frånvaro Mike hela den del av samlingen som var öppen för allmänheten. ”VD:ns rum är låst. Han har en Wilkie och ett par Raeburn …” Under veckorna efter partyt utväxlade de mejl, tog några gånger en drink tillsammans och blev vänner. Mike hade kommit till visningen den här kvällen enbart för att Allan hade intalat honom att det skulle kunna bli roligt. Men hittills hade han inte sett något som hade piggat upp hans avtrubbade aptit, förutom en kolteckning av en av de stora skotska koloristerna – och han hade redan tre sådana hemma, mycket snarlika, förmodligen tagna ur samma skissbok. ”Du ser uttråkad ut”, sa Allan och log. Han hade den hund­ 12

Oppet hus_inlaga.indd 12

09-04-23 10.03.25


örade katalogen i ena handen och ett tomt champagneglas i den andra. Smulorna på den randiga slipsen avslöjade att han hade smakat på kanapéerna. ”Jag är uttråkad.” ”Har ingen lycksökande blondin glidit upp bredvid dig och kommit med ett erbjudande som du inte kunde tacka nej till?” ”Inte än.” ”Det här är ju faktiskt Edinburgh – och det är nog större chans att man blir erbjuden att spela bridge …” Allan såg sig omkring. ”Men det är ändå ganska mycket folk här. Den vanliga blandningen av snyltgäster, konsthandlare och privilegierade.” ”Och vilken kategori tillhör vi?” ”Vi är konstälskarna, Michael – rakt upp och ner.” ”Finns det något här som du tänker bjuda på på auktionsdagen?” ”Förmodligen inte.” Allan suckade och såg ner i sitt tomma glas. ”Nästa omgång skolavgifter ligger fortfarande på mitt skrivbord och väntar på checkhäftet. Och nu vet jag vad du tänker säga: Det finns massor av bra skolor här i stan där man inte behöver betala för sig. Du har själv gått i en simpel grundskola och det har du inte farit illa av. Men här handlar det om traditionen. Om tre generationer som har vuxit upp på samma mögliga gamla institution. Min pappa skulle vända sig i sin grav om jag placerade pojkarna någon annanstans.” ”Jag är övertygad om att Margot har sina egna synpunkter på det här.” Allan rös överdrivet när han hörde sin före detta hustrus namn. Mike log och spelade sin roll. Han var klok nog att inte erbjuda något ekonomiskt bidrag – han hade gjort det misstaget en gång tidigare. Det fick inte komma ut att en bankman som dagligen arbetade med några av de rikaste människorna i Skottland tog emot allmosor. ”Du borde se till att Margot betalar sin andel”, sa Mike retsamt. ”Du säger alltid att hon tjänar lika mycket som du.” ”Och den köpkraften utnyttjade hon effektivt när hon valde 13

Oppet hus_inlaga.indd 13

09-04-23 10.03.25


skilsmässoadvokater.” Ytterligare en bricka med otillräckligt gräddade kanapéer gled förbi. Mike skakade på huvudet och Allan frågade om skumpan var på väg åt deras håll. ”Inte för att den är värd ansträngningen”, muttrade han. ”Den är inte äkta, det är jag säker på. Det är därför de har svept vita servetter runt flaskorna. För att vi inte ska kunna se etiketten.” Han såg sig om i det sorlande rummet. ”Har du skakat hand med Laura än?” ”Bara en blick och ett leende”, svarade Mike. ”Hon är populär i kväll.” ”Vinterauktionen var den första hon ledde”, påminde Allan honom, ”och det blev inte precis några rekordsummor. Hon behöver uppvakta tänkbara köpare.” ”Och vi passar inte in?” ”Med all respekt, Mike, så är du tämligen lätt att läsa av – du har inte det som kortspelare brukar kalla för ’pokerfejs’. Den blick som du säger att ni utbytte upplyste henne förmodligen om allt hon behövde veta. När du ser en tavla som du tycker om står du framför den i evigheter, och i samma ögonblick du bestämmer dig för att köpa den går du upp på tå.” Allan försökte visa och gungade på hälarna och tårna samtidigt som han sträckte ut glaset mot champagnen som var på väg åt deras håll. ”Du är bra på att läsa av folk”, sa Mike och skrattade. ”Det hör till jobbet. Massor av HNV:er vill att man ska veta vad de tänker utan att de behöver tala om det.” ”Vad tänker jag på nu, då?” Mike lade handen över sitt eget glas och servitören bugade sig och gick vidare. Allan knep ihop ögonen och låtsades koncentrera sig. ”Du tänker på att du skulle vilja slippa mina besserwisserkommentarer”, sa han och öppnade ögonen. ”Du önskar att du kunde stå framför vår charmerande värdinna hur länge som helst – oberoende av om du ställer dig på tå eller ej.” Han tystnade. ”Och du tänker precis föreslå en bar där vi kan få en riktig drink.” ”Det där var kusligt”, sa Mike med spelad förfäran. ”Och dessutom”, tillade Allan och höjde glaset i en skål, ”kommer en av dina önskningar att bli uppfylld om ett ögonblick …” 14

Oppet hus_inlaga.indd 14

09-04-23 10.03.25


Mike hade också sett henne – Laura Stanton – som tog sig fram genom trängseln, rakt emot dem. Hon var över en och åttio lång i sina högklackade skor, och det kastanjebruna håret var tillbakasvept i en enkel hästsvans. Hon hade på sig en ärmlös, knälång, svart klänning med djup urringning som exponerade hängsmycket med en opal vid halsen. ”Laura”, sa Allan och kysste henne på båda kinderna. ”Gratulerar. Du har samlat en köpstark publik.” ”Det kan du väl berätta för dina chefer på First Caly – jag har åtminstone två mäklare här i rummet som representerar rivaliserande banker. Det verkar som om alla är på jakt efter någonting till styrelserummet.” Hon vände sig mot Mike. ”Hej på dig”, sa hon och böjde sig fram för ytterligare en omgång kyssar. ”Jag har fått en känsla av att det inte finns något som fångar ditt intresse i kväll.” ”Det stämmer inte helt”, rättade Mike henne, vilket fick henne att rodna. ”Var hittade du Matthewsontavlan?” frågade Allan. ”Vi har en ur samma serie utanför hissarna på fjärde våningen.” ”Den kommer från en egendom i Perthshire. Ägaren vill köpa lite mark som gränsar till hans egen, så att exploatörerna inte ska förstöra utsikten för honom.” Hon vände sig mot honom. ”Skulle First Caly vara intresserad …?” Allan bara ryckte en aning på axlarna och blåste upp kinderna. ”Vilken är Matthewsontavlan?” frågade Mike. ”Snölandskapet”, sa Laura, och pekade på väggen på andra sidan rummet. ”Den utsirade, förgyllda ramen  … inte riktigt i din smak, Mike.” ”Inte i min heller”, kände sig Allan tvungen att säga. ”Höglandsboskap och får som står tätt tillsammans för värmens skull under avlövade träd.” ”Det intressanta med Matthewsontavlorna”, sa Laura till Mike, ”är att de inbringar mer om man kan se djurens ansikten.” Det var den typen av godbitar som hon visste intresserade 15

Oppet hus_inlaga.indd 15

09-04-23 10.03.25


honom, och han nickade uppskattande. ”Har ni fått några sonderingar från utlandet?” frågade Allan. Laura trutade eftertänksamt med munnen och avvägde sitt svar. ”Den ryska marknaden är stark … och det gäller Kina och Indien också. Jag skulle tro att det blir många som bjuder via telefon på auktionsdagen.” ”Men inga förköpsrätter?” Laura låtsades slå efter Allan med sin katalog. ”Nu är du bara ute och fiskar”, sa hon tillrättavisande. ”Förresten har jag hängt upp min Monboddo”, sa Mike. ”Var då?” frågade hon. ”Precis innanför ytterdörren.” Stillebenet av Albert Monboddo hade varit hans enda inköp på vinterauktionen. ”Du sa att du tänkte komma och se på den”, påminde han henne. ”Jag mejlar dig.” Hennes ögon smalnade en aning. ”Men under tiden kan du dementera ett rykte om du vill.” ”Aj, aj”, sa Allan och sniffade i glaset. ”Vad då för rykte?” ”Att du har flirtat med stadens andra, mindre sympatiska auktionshus.” ”Var har du hört det?” frågade Mike. ”Världen är liten”, svarade hon. ”Och skvallrig är den också.” ”Jag har inte köpt någonting”, sa Mike defensivt. ”Den lilla fähunden rodnar faktiskt”, sa Allan. ”Du vill väl inte att jag ska komma för att titta på din Monboddo och genast vända på klacken för att hälften av Christie’s och Sotheby’s tavlor hänger runt omkring den”, fortsatte Laura. ”Det vill du väl inte?” Men innan Mike hann svara landade en stor hand på hans axel. Han såg sig om och mötte Robert Gissings mörka, forskande blick. Den äldre mannens stora, välvda huvud glänste av svett. Hans tweedfluga satt på sned och hans blå linnekavaj var skrynklig och säckig och bortom all räddning. Men han utstrålade en intensiv närvaro, och hans röst var djup och stark och väjde inte för några hinder. 16

Oppet hus_inlaga.indd 16

09-04-23 10.03.25


”Jag ser att playboyarna har kommit precis lagom för att rädda mig från det här gräsliga blasket!” Han viftade med champagneglaset som om det var en taktpinne. Han vände blicken mot Laura. ”Jag klandrar dig inte, min vän, för det är ju ditt jobb  …” ”Det är faktiskt Hugh som sköter kontakten med cateringfirman.” Gissing skakade teatraliskt på huvudet. ”Jag talar om tavlorna, min vän! Jag fattar inte varför jag går på de här tragiska tillställningarna.” ”Gratisdrinkarna, kanske?” sa Allan på skämt, men Gissing nonchalerade honom. ”Massor av verk som representerar det bästa som konstnärerna har presterat  … en historia bakom varje penseldrag, varje noggrant övervägd placering av objekt eller subjekt …” Gissing förde samman tumme och pekfinger som om han höll i en liten pensel. ”De tillhör oss alla, de ingår i vårt kollektiva medvetande, vårt lands berättartradition  … vår historia.” Nu var han i sitt esse. Mike fångade Lauras blick och blinkade åt henne. De hade båda hört det här talet – eller variationer på dess huvudtema – många gånger tidigare. ”De hör inte hemma i styrelserummen”, fortsatte Gissing, ”där man måste ha passerkort för att ens komma in i huset. Och de hör inte heller hemma i ett försäkringsbolags kassavalv eller i en industriledares jaktstuga …” ”Eller hemma hos en miljonär som började med två tomma händer”, sa Allan retsamt, men Gissing hötte mot honom med ett finger tjockt som en korv. ”Ni på First Caly är de värsta förbrytarna – ni betalar för mycket för outvecklade unga talanger, och då växer de för snabbt ur sin kostym!” Han tystnade, drog efter andan och lät handen dunsa ner på Mikes axel igen. ”Men om Mike vill jag inte höra ett enda ont ord.” Mike ryckte till när Gissings grepp hårdnade. ”I synnerhet inte när han just tänker bjuda mig på ett ölglas fullt med whisky.” ”Då låter jag er grabbar klara er själva”, sa Laura, spred ut fing17

Oppet hus_inlaga.indd 17

09-04-23 10.03.25


rarna och vinkade farväl. ”Auktionen är i dag om en vecka  … glöm inte att skriva in den i era kalendrar.” Hon log, tyckte Mike, ett sista leende enbart för honom innan hon försvann. ”Shining Star?” föreslog Gissing. Det tog Mike ett ögonblick att inse att han pratade om vinbaren en bit ner på gatan.

18

Oppet hus_inlaga.indd 18

09-04-23 10.03.25


2 Det var en fönsterlös källare med lågt i tak, bruna lädermöbler och mahognyspjälor på väggarna. Vid ett tidigare tillfälle hade Gissing beklagat sig över att det kändes som om han befann sig i en väl madrasserad likkista. I samband med privata visningar och efter själva auktionerna hade de tagit för vana att gå till Shining Star för vad Gissing kallade ”en post festum-analys”. I kväll var där halvfullt – av allt att döma studenter, men av det förmögna slaget. ”De bor förmodligen i pappas pied-à-terre i Stockbridge”, muttrade Gissing. ”Men de är ändå ditt levebröd”, sa Allan retsamt. De hittade ett tomt bås och väntade på att få beställa – whisky till Gissing och Mike, husets champagne till Allan. ”Jag behöver ett ordentligt glas McCoy för att skölja bort minnet”, förklarade han. ”Jag menar det faktiskt”, sa Gissing och gnuggade händerna som om han tvålade in dem. ”Det jag sa om målningarna där borta … jag menar vartenda jäkla ord.” ”Det vet vi”, sa Allan. ”Men du predikar för de redan frälsta.” Robert Gissing var professor i stadens College of Art, men inte så länge till. Han skulle gå i pension om bara ett par månader – efter sommarterminen. Men det verkade som om han tänkte förfäkta sina synpunkter till det bittra slutet. ”Jag fattar inte att konstnärerna själva ville ha det så här”, fortsatte Gissing. ”Behövde de inte mecenater allesammans förr i tiden?” undrade Mike. 19

Oppet hus_inlaga.indd 19

09-04-23 10.03.25


”Just de mecenaterna lånade ofta ut betydande verk till nationella konstsamlingar och till andra ställen”, svarade Gissing. ”Det gör First Caly också”, hävdade Mike och kastade en blick på Allan för att få stöd. ”Det stämmer”, sa Allan. ”Vi skickar målningar kors och tvärs över hela landet.” ”Men det är inte samma sak”, sa Gissing. ”Nu för tiden är det bara kommers, när det i stället borde handla om att njuta av själva konstverken.” Han knöt näven och slog den i bordet för att ge eftertryck åt sina ord. ”Ta det lugnt”, sa Mike. ”Personalen kan få för sig att vi är otåliga.” Han märkte att Allan såg bort mot baren. ”En snygg servitris?” undrade han och såg sig om. ”Låt bli!” sa Allan varnande och sänkte rösten och böjde sig över bordet som om han tänkte överlägga om någonting. ”Det sitter tre män i baren med en flaska som är misstänkt lik Roederer Cristal …” ”Konsthandlare?” Allan skakade på huvudet. ”Jag tror att en av dem är Chib Calloway.” ”Gangstern?” sa Gissing i samma ögonblick som musiken tystnade, och hans ord lät ännu högre än vanligt i den plötsliga tystnaden. När han vred på huvudet för att se efter uppfattade mannen som hette Calloway rörelsen och stirrade tillbaka på dem. Han hade lökformigt, rakat huvud och enorma, slokande axlar. Han var klädd i svart läderjacka och säckig, svart T-shirt. Det såg ut som om champagneglaset höll på att kvävas i hans stora näve. Allan slog upp sin katalog på bordet och låtsades ögna igenom den. ”Snyggt skött”, muttrade han. ”Jag gick i samma skola som han”, sa Mike tyst. ”Men det minns han säkert inte …” ”Och det här är förmodligen inte rätta ögonblicket att påminna honom”, sa Allan. Deras drinkar anlände. Calloway var ett känt ansikte i staden – beskydd, stripteaseba20

Oppet hus_inlaga.indd 20

09-04-23 10.03.25


rer, kanske knark också. Även deras servitris gav dem en varnande blick innan hon gick, men för sent. Den stora gestalten var på väg mot deras bås. Chib Calloway böjde sig över deras bord, stödde knogarna mot bordskivan och kastade sin skugga över de tre männen. ”Brinner det i håret på mig?” frågade han. Ingen av dem svarade, men Mike höll kvar gangsterns blick. Calloway var bara ett halvår äldre än Mike, men tiden hade inte varit nådig mot honom. Huden var oljig och ansiktet ärrat och knöligt efter utkämpade strider. ”Väldigt vad det blev tyst här”, fortsatte han. Han tog upp katalogen och såg på omslaget. Han slog upp den på måfå och granskade ett tidigt mästerverk av Bossun. ”Sjuttifem till hundra? För lite kludd på duk?” Han slängde tillbaka katalogen på bordet. ”Det där kallar jag för rån mitt på ljusa dan, mina vänner. Jag skulle inte ens betala sjuttifem pence för den och definitivt inte sjuttifem papp.” Han höll kvar Mikes blick ett ögonblick, men när tystnaden fortsatte insåg han att det inte fanns mer att göra där. Han skrattade för sig själv och återvände till baren, och han skrattade fortfarande när han hade tömt glaset och försvann ut i natten med sina bistra kolleger. Mike såg att personalen slappnade av och att de plockade bort ishinken och glasen. Allan betraktade dörren. Han väntade ytterligare några sekunder innan han började prata. ”Vi kunde ha vunnit över dem.” Men hans hand var inte helt stadig när han lyfte champagneglaset till munnen. ”Ryktet säger”, sa han över kanten på glaset, ”att det var vår kompis Calloway som genomförde kuppen nittiosju mot First Caly.” ”I så fall kunde han ha dragit sig tillbaka direkt”, sa Mike. ”Det är inte alla pensionärer som är lika förståndiga med sina tillgångar som du, Mike.” Gissing hade tömt sin whisky och gav tecken till baren att det krävdes påfyllning. ”Kanske kan vi få honom att hjälpa oss”, sa han. ”Hjälpa oss?” undrade Allan. 21

Oppet hus_inlaga.indd 21

09-04-23 10.03.25


”En ny stöt mot First Caly”, sa professorn till sitt tomma glas. ”Vi skulle bli frihetskämpar, Allan, som stred för en viktig sak.” ”Och vad skulle det vara för sak?” frågade Mike. Han ansträngde sig för att kontrollera andningen och få ner pulsen till normal nivå. Under de år – ungefär tjugo – som hade gått sedan han senast hade sett Calloway hade denne förändrats påtagligt. Nu utstrålade han hot och osårbarhet. ”Repatriering av några av de stackars tillfångatagna konstverken.” Gissing log när whiskyn landade på bordet. ”Hedningarna har hållit dem fångna länge nog. Det är dags för oss att ta revansch.” ”Den tanken gillar jag”, sa Mike och log. ”Men varför skulle vi ge oss på First Caly?” klagade Allan. ”Det finns massor av andra skurkar.” ”Och det är inte alla som är lika offentliga som Calloway”, sa Gissing. ”Du säger att du var skolkamrat med honom, Mike?” ”Samma årskurs”, sa Mike och nickade. ”Han var killen som alla vi andra ville vara kompis med.” ”Vara kompis med eller vara?” Mike såg på Allan. ”Du har nog rätt. Det vore trevligt att uppleva den känslan av makt.” ”Makt som grundar sig på rädsla är inte värd något”, sa Gissing. När servitrisen bytte ut hans glas frågade han om Calloway var stamkund. ”Då och då”, sa hon. Mike tyckte att det lät som om hon kom från Sydafrika. ”Ger han mycket dricks?” frågade han. Den frågan gillade hon inte. ”Jag bara jobbar här …” ”Vi är inga snutar”, sa Mike. ”Vi är bara nyfikna.” ”Det lönar sig att inte vara nyfiken”, sa hon och vände sig om. ”Snygg kropp”, sa Allan uppskattande när hon hade kommit utom hörhåll. ”Hon är nästan lika snygg som vår egen Laura Stanton”, sa Gissing och blinkade åt Mike. Som ett slags svar sa Mike att han tänkte gå ut och ta en cigarett. 22

Oppet hus_inlaga.indd 22

09-04-23 10.03.25


”Får jag bomma en av dig?” frågade Allan som vanligt. ”Och lämna en gammal man ensam här inne?” sa Gissing med spelat missnöje och slog upp första sidan i katalogen. ”Ge er i väg då – så får vi se om jag bryr mig …” Mike och Allan öppnade dörren och gick uppför de fem trappstegen från källarbaren till trottoaren. Det hade just blivit mörkt och trafiken var tät – många taxibilar var på jakt efter kunder. ”Jag slår vad om att när vi går tillbaka in sitter han där och tvingar någon att lyssna på honom”, sa Allan. Mike tände deras cigaretter och drog ett djupt bloss. Han var nere i fyra fem om dagen, men kunde inte sluta helt. Såvitt han visste rökte Allan bara när han var tillsammans med andra rökare – tillmötesgående rökare. Mike såg åt båda hållen på gatan men kunde inte hitta Calloway och hans anhang. Det fanns många andra barer som de kunde ha gått till. Han mindes cykelskjulen på skolan – det fanns verkligen cykelskjul, men de användes bara till att sparka boll. Bakom dem samlades rökarna på rasterna, och Charles – som hade fått sitt smeknamn Chib, Kniven, redan då – var ledaren som öppnade ett tjugopack eller ett tiopack och sålde lösa cigaretter till överpris, plus några pence extra för att tända dem. På den tiden rökte inte Mike. Men han hängde där, i utkanten av gänget, och hoppades på att på något sätt bli upptagen i brödraskapet – men det inträffade aldrig. ”Det är lugnt i kväll”, sa Allan och askade av cigaretten. ”Turisterna ligger lågt. Jag har alltid undrat vad de anser om den här stan. Den är vårt hem, förvisso, och det är svårt att betrakta den ur en främlings perspektiv.” ”Faktum är, Allan, att den är hem åt Chib Calloway och hans gelikar också. Två Edinburgh med ett gemensamt nervsystem.” Allan hötte med fingret. ”Du tänker på programmet på Channel 4 i går kväll … de siamesiska tvillingarna.” ”Jag såg på det en stund, ja.” ”Du är precis som jag – du ser för mycket på teve. Vi kommer att sitta på hemmet och undra varför vi inte gjorde mer av våra liv.” 23

Oppet hus_inlaga.indd 23

09-04-23 10.03.25


”Tack för den, du.” ”Du vet vad jag menar – om jag hade dina pengar skulle jag vara på en lustjakt i Karibien, landa med min helikopter på taket till det där hotellet i Dubai, du vet …” ”Menar du att jag slösar bort mitt liv?” Mike tänkte på Gerry Pearson, på hans mejl med bifogade foton av racerbåtar och vattenskotrar … ”Jag menar, grip tag i allt som du kan komma över, med båda händerna – inklusive den kära Laura. Om du sticker tillbaka till auktionshuset är hon förmodligen fortfarande kvar. Bjud ut henne på en dejt.” ”En ny dejt”, rättade Mike honom. ”Du vet ju vad som hände vid förra dejten.” ”Du ger upp för lätt.” Allan skakade på huvudet. ”Det förvånar mig att du över huvud taget har lyckats tjäna några pengar på din affärsverksamhet.” ”Det har jag faktiskt.” ”Visst. Men …” ”Men vad då?” ”Jag har fortfarande en känsla av att du inte känner dig helt bekväm i din roll.” ”Jag gillar inte att briljera, om det är det du menar. Att gnugga andras näsa i mina framgångar.” Allan såg ut som om han hade mer att säga, men hans naturliga försiktighet tog överhand och han bara nickade. De blev distraherade av plötslig musik från en bil som kom glidande emot dem. Det var en blänkande, svart BMW, troligen en M5. Thin Lizzy dunkade i dess stereo – ”The Boys are Back in Town” – och Chib Calloway satt i passagerarsätet och sjöng med. Fönstret var nedhissat och han mötte Mikes blick igen. Han formade fingrarna till en pistol, böjde tummen till hammare och siktade på de båda rökarna. Och sedan var han borta. Mike såg att Allan hade lagt märke till honom. ”Tror du fortfarande att vi kunde ha vunnit över dem?” frågade han. 24

Oppet hus_inlaga.indd 24

09-04-23 10.03.25


”Skit samma”, svarade Allan och knäppte ut den halvrökta cigaretten på vägbanan. Den kvällen åt Mike middag ensam. Gissing hade föreslagit att de skulle äta tillsammans, men Allan hade svarat att han hade jobb som väntade där hemma. Mike hade också ursäktat sig och hoppades att han inte skulle stöta på professorn senare på någon restaurang. Saken var den att han gillade att äta ensam. Han köpte en tidning i en kiosk som fortfarande var öppen. När han kom till Haymarket bestämde han sig för indiskt. På restaurangerna tänkte man inte särskilt mycket på dem som ville läsa – belysningen var ofta skum – men han lyckades hitta ett bord intill en lampett. I tidningen läste han att det var kris för indiska restauranger – bristen på ris ledde till prisstegringar, strängare immigrationsregler betydde att det kom färre kockar till landet. När han nämnde det för servitören bara log den unge mannen och ryckte på axlarna. Restaurangen var ganska full och Mike satt intill ett bord med fem berusade män. De hade hängt kavajerna på stolsryggarna och hade lättat på slipsarna eller tagit dem av sig. Personalfest gissade Mike, eller kanske firade de en lyckad affär. Han visste hur det kunde bli under sådana kvällar. Folk han hade jobbat med sa ofta att han aldrig blev tillräckligt berusad, aldrig helt upprymd när de hade rott hem ett stort kontrakt. Han kunde ha sagt till dem: Jag gillar att behålla kontrollen. Och ett PS: Nu för tiden. När hans mat kom hade männen kommit till kaffet och konjaken, vilket innebar att de var redo att gå därifrån när han själv bad om notan. Just som han reste sig upp såg han att en av männen tappade balansen när han satte på sig rocken. Han var på väg att falla baklänges över Mikes bord, så Mike sträckte fram handen för att stötta honom. Mannen riktade sina rödsprängda ögon mot honom. ”Vad håller du på med egentligen”, sluddrade han. ”Jag bara hindrade dig från att falla omkull.” En av de andra bestämde sig för att lägga näsan i blöt. ”Rörde 25

Oppet hus_inlaga.indd 25

09-04-23 10.03.26


du vid honom?” frågade han Mike. Och sedan sa han till sin kompis: ”Bar han hand på dig, Rab?” Men Rab koncentrerade sig just då på att hålla sig upprätt och hade inget mer att tillägga. ”Jag försökte bara hjälpa honom”, sa Mike. Männen samlades i en halvcirkel runt honom. Han visste hur lätt det här kunde förvandlas till en stamfejd – de fem mot hela världen. ”Hjälp dig själv nu och dra åt helvete”, fräste Rabs vän. ”Innan ditt ansikte hamnar i fel ände av en trasig flaska”, sa en av de andra. Servitörerna såg ängsliga ut. En av dem öppnade dörren till köket. ”Okej.” Med händerna uppsträckta i en bevekande gest drog sig Mike mot gatan. När han hade kommit ut gick han raskt sin väg och såg sig om. Om de tänkte komma efter honom ville han ha dem på lite avstånd. Avstånd innebar tid att tänka, tid att bedöma situationen. Risker kontra vinster. Han hade hunnit femtio meter innan de kom ut från restaurangen. De gick arm i arm och pekade tvärs över gatan mot nästa destination – en pub. Förmodligen har de redan glömt bort dig, sa Mike till sig själv. Men han visste att han själv skulle minnas det här mötet på re­staurangen. Under de kommande veckorna och månaderna skulle han få flashbacks, och han skulle tänka på alternativa handlingssätt som skulle få honom att besegra dem allesammans så att de låg på golvet runt fötterna på honom. En gång när han var tretton hade han varit i slagsmål med en klasskamrat, och då blev han bara näst bäst. Under resten av skoltiden hade han tänkt ut detaljerade hämndscener – utan att någonsin försöka genomföra dem. I de världar där han rörde sig nu för tiden fanns det inget behov av att hålla ryggen fri. Människor var artiga och civiliserade, de var väluppfostrade och betedde sig korrekt. Trots Allans mod på Shining Star betvivlade Mike att han hade varit i slagsmål en enda gång i hela sitt vuxna liv. Han gick mot Murrayfield och kom att tänka på studenttiden. Några gånger hade han hamnat i bargräl. Vid ett tillfälle hade han kommit i bråk med en rival 26

Oppet hus_inlaga.indd 26

09-04-23 10.03.26


om en flickvän … herregud han kom inte ens ihåg vad hon hette! Och så var det den natten han hade promenerat tillbaka till sitt hyresrum tillsammans med sina vänner och några berusade killar hade kastat en soptunna mot dem. Han skulle aldrig glömma slagsmålet efteråt. Det förflyttade sig från gatan in i ett hyreshus och ut genom bakdörren till en trädgård, och det höll på ända tills en kvinna skrek från sitt fönster att hon skulle ringa efter polisen. Mike slapp undan med såriga knogar och en blåtira. Hans motståndare låg kvar på marken. Han undrade hur Chib Calloway skulle ha reagerat på situationen på restaurangen. Men Calloway hade förstås förstärkning – de båda männen i baren var inte bara med för konversationens skull. En av Mikes kolleger hade en gång på skämt sagt att han borde fundera på att skaffa sig livvakt, ”nu när det har kommit ut att du är rik”. Han syftade på en artikel i söndagstidningen där Mike stod på femte plats i listan över Skottlands mest eftertraktade ungkarlar. ”I Edinburgh är det ingen som behöver livvakt”, svarade Mike. Men när han nu stannade vid bankomaten för att ta ut lite pengar såg han sig först om åt båda hållen för att bedöma hotbilden. En tiggare satt lutad mot ett skyltfönster bredvid banken med sänkt huvud. Han såg frusen och ensam ut. Allan hade en gång anklagat Mike för att vara en ensamvarg. Mike kunde inte säga emot, men det innebar inte att han var ensam. Han slängde ett enpundsmynt i tiggarens skål och begav sig hemåt till tavelsamlingen och lite nattmusik. Han tänkte på professorns ord – de stackars tillfångatagna konstverken – och Allans – grip tag i allt som du kan komma över, med båda händerna … En pubdörr slogs upp och släppte ut en berusad i natten. Mike undvek den vinglande mannen och fortsatte att gå. När en dörr öppnas, stängs en annan …

27

Oppet hus_inlaga.indd 27

09-04-23 10.03.26


3 Hittills hade Chib Calloway haft ännu en dålig dag. Problemet med att bli skuggad var att även om man visste att man blev iakttagen kunde man inte alltid veta vilka det var som följde efter en. Chib hade lite pengar … okej, massor av pengar. Men han hade skulder också, och därför låg han just nu lågt och svarade bara i två av sina tolv mobiltelefoner, de vars nummer var kända enbart av vänner och nära medarbetare. Han skulle ha två sammanträden vid lunchtid men avbokade båda. Han ursäktade sig i telefon och brydde sig inte om att förklara sig. Om det kom ut att han blev skuggad skulle hans rykte försämras ännu mer. I stället tog han några koppar kaffe på Cento Tre på George Street. Det var ett ganska exklusivt ställe – en före detta bank. Många av Edinburghs banker hade förvandlats till barer och restauranger. Nu när det fanns bankomater överallt behövdes det inte så många bankkontor. Bankomaterna hade naturligtvis fört med sig olika typer av bedrägerier – skimming av kortnummer, klonade kort, små apparater fastsatta på maskinen som kunde överföra den nödvändiga informationen till ett mikrochip … Det fanns vissa bensinstationer som man inte vågade åka till där de sålde ens uppgifter vidare. Chib var försiktig på det viset. Det verkade som om gängen som hade det tekniska kunnandet om bankomater kom från utlandet – Albanien, Kroatien, Ungern. När Chib hade bedömt detta som en möjlig affärsverksamhet hade han blivit informerad om att det var ett redan inmutat område – vilket retade honom, i synnerhet nu när gängen hade börjat ge sig på Edinburgh. Edinburgh var en liten stad med mindre än en halv miljon 28

Oppet hus_inlaga.indd 28

09-04-23 10.03.26


invånare. Inte tillräckligt stor för att locka de mäktigaste spelarna, vilket innebar att en stor del av territoriet tillhörde Chib. Han hade avtal med flera bar- och klubbägare. Under de gångna åren hade det inte funnits något behov av revirstrider. Chib hade gjort sin lärlingstid när det gällde revirstrider och hade byggt upp ett solitt rykte som krigare. Under den tiden hade han jobbat som utkastare åt Billy McGeehan i hans biljardhall och på några av hans pubar i Leith, enbart på lördagskvällar när stamkunderna blev stökiga fram på kvällen och främlingar blev malliga mot stammisarna. I de tidiga tonåren betraktade han sig själv som en hygglig fotbollsspelare, men när han ansökte om att få bli med i Hearts misslyckades han. Han ansågs vara för stor, för klumpig. ”Byt till rugby, grabben”, sa talangscouten. Rugby! Ja, tjena … Han prövade boxning, som ett sätt att hålla sig i trim, men han kunde inte lägga band på sig – när han klev in i ringen ville han slåss med fötter, knän och armbågar, fälla sin motståndare och sedan fortsätta att slå på honom. ”Byt till brottning, grabben”, var nästa råd. Men då kom Billy McGeehan med ett annat förslag, som passade Chib utmärkt – han kunde gå och stämpla, låtsas att han sökte arbete och dra in lite kontanter på helgerna – tillräckligt för att klara sig tills nästa bidrag kom. Långsamt gjorde Billy honom till sin förtrogne, vilket innebar att när Chib bytte läger och började jobba för Lenny Corkery i stället tog han massor av kunskaper med sig. Under det krig som följde stack Billy till Florida och lämnade biljardhallarna och pubarna och lät Lenny Corkery bli herre på täppan och Chib hans högra hand. Men sedan föll Lenny död ner vid elfte hålet på Muirfield och Chib gjorde sitt drag. Han hade faktiskt övervägt det redan tidigare, och Lennys män klagade inte – åtminstone inte så att han själv hörde det. ”En smidig övergång är alltid bäst för affärerna”, sa en av klubbägarna. 29

Oppet hus_inlaga.indd 29

09-04-23 10.03.26


Smidig under de första åren i alla fall … Men nu hade bekymren tornat upp sig en tid. Det var inte hans eget fel, inte helt och hållet – snuten hade haft tur med en sändning koks och XTC precis efter att pengarna hade utväxlats, vilket innebar en dubbel förlust som landade i Chibs knä. Det hade varit olyckligt, för han var redan skuldsatt efter en sändning gräs som hade kommit till Skottland med en norsk trålare. Leverantören, en lokalavdelning av Hells Angels från en stad med ett outtalbart namn, hade gett honom nittio dagars kredit. Det var för hundratjugo dagar sedan. Och dagarna gick. Han kunde ha begett sig till Glasgow och ordnat ett lån från någon av tungviktarna där, men då skulle rykten ha kommit i svang. Han skulle ha förlorat ansiktet. Vid minsta tecken på svaghet skulle gamarna börja kretsa … och ännu värre saker kunde hända. Han kastade i sig de två kopparna italienskt kaffe utan att känna smaken, men han märkte på pulsen att de var extra starka. Johnno och Glenn var med honom, och de satt inträngda i ett bås vid fönstret. Det satt snygga kvinnor vid de andra borden som de inte brydde sig om. Malliga bitchar. Han kände den typen – de shoppade på Harvey Nicks, tog sedan en cocktail på Shining Star och åt då och då ett salladsblad för att hålla hungern borta. Deras män och pojkvänner var advokater eller bankmän – blodsugare med andra ord. Stora hus i Grange, skidsemestrar, middagsbjudningar. Det var ett Edinburgh som han inte varit medveten om medan han växte upp. När han var ung bestod lördagarna av fotboll (om Hearts spelade hemma och det fanns utsikter till bråk med ditresta supportrar) eller puben. Kanske jaga tjejer på Rose Street eller försöka flirta sig till ett ligg på Saint James Centre. George Street, fullt av boutique- och juvelerarskyltfönster utan prislappar, hade känts främmande för honom – och det gjorde det fortfarande. Vilket inte hindrade honom från att åka hit – varför skulle han inte göra det? Hans kontanter dög lika bra som alla andras. Han hade Nicole Fahri-tröjor och DKNY-rockar. Kurt 30

Oppet hus_inlaga.indd 30

09-04-23 10.03.26


Geiger-skor och Paul Smith-sockor. Finare än de flesta. Han levde i den verkliga världen. ”Med vårtor och allt.” ”Vad är det, chefen?” frågade Glenn och fick Chib att inse att han hade talat högt. Chib struntade i honom och bad en förbipasserande servitris om notan och vände sig därefter till sina fotsoldater igen. Glenn hade redan varit ute och rekat och berättade att det inte fanns någon i närheten som stod och hängde. ”Men skyltfönstren, då?” frågade Chib. ”Dem har jag kollat.” ”Inne i någon av affärerna, någon som låtsas handla?” ”Det har jag ju redan sagt”, sa Glenn otåligt. ”Om det finns några där ute är de superbra.” ”De behöver inte vara superbra”, fräste Chib. ”Bara bättre än du.” Sedan återgick han till att bita sig i underläppen, något han gjorde när han funderade. När han betalade notan hade han fattat ett beslut. ”Okej … ni två kan sticka.” ”Va?” Det var Johnno den här gången som försökte ta reda på om han hade hört rätt. Chib svarade inte, men som han såg det, skulle de som skuggade honom, antingen det var Änglarna eller några andra, vara mer benägna att agera om han var ensam. Och om det var snuten … då visste han inte. Men han skulle i alla fall få reda på vilka de var. Det var en plan. Det var i alla fall något. Men uttrycket i Glenns ansikte upplyste honom om att det inte nödvändigtvis var bättre än ingenting … Chibs tanke var att ge sig ut bland shopparna på Princes Street. Det var bilfritt där, så om någon skuggade honom fick han ta sig fram till fots. Sedan kunde han ta sig uppför den branta trappan längs The Mound och bege sig in i den gamla stadens lugnare kvarter och gator, där han skulle ha lätt att upptäcka om någon följde efter honom. Det var en plan. Men inte mycket bättre än ingenting, vilket han snart upp31

Oppet hus_inlaga.indd 31

09-04-23 10.03.26


täckte. Han bad Glenn och Johnno att stanna kvar vid bilen. Han skulle ringa dem när han behövde dem. Sedan begav han sig ut på Frederick Street och gick över till den lugnare sidan av Princes Street, den sidan där det inte fanns några butiker. Slottet låg högt över honom. Han kunde urskilja turisterna som lutade sig över bröstvärnen långt där uppe. Han hade inte varit uppe vid slottet på många år. Han mindes en skolutflykt dit, då han hade smitit därifrån efter tjugo minuter och stuckit ner till stan. För några år sedan blev han en gång inträngd i ett hörn i en bar av en bekant. Mannen berättade om en noggrant uttänkt plan för att stjäla de skotska kronjuvelerna, men Chib gav honom en smäll på käften som tack. ”Det finns inte bara turister uppe i slottet”, förklarade han för den berusade mannen. ”Där finns en hel jävla garnison. Hur hade du tänkt smyga juvelerna förbi alla soldaterna?” Han gick fram till foten av The Mound vid trafikljuset och gick mot trappan. Då och då stannade han till och såg sig om – ingenting. Men för helvete  … Han kikade uppför den höga trappan, och först då insåg han hur brant den verkligen var. Han var inte van vid att promenera. Turisterna och shopparna på Princes Street hade inte direkt fått hans blodtryck att sjunka. Han hade börjat svettas enbart av att undvika bussar när han gick över gatan. Vad var det för vits med att förbjuda bilar när gatan bara blev en kapplöpningsbana för taxibilar och dubbeldäckare? Han visste att han inte skulle orka ta sig uppför alla trappstegen, så han stod kvar en stund och övervägde alternativen. Han kunde ta en omväg genom Princes Street-parken – han stod inte ut med tanken på att gå tillbaka till Princes Street igen. Framför honom låg en stor byggnad i grekisk stil, två stycken faktiskt, den ena bakom den andra. Konstmuseer – så mycket visste han. På ett av dem hade man ett år tidigare svept in pelarna för att få dem att se ut som soppburkar. Det hade något att göra med en utställning. Chib kom att tänka på de tre männen i baren. Han hade gått fram till deras bord i vetskap om att om han blängde på dem i femton sekunder skulle de bli skräckslagna, och det hade de blivit 32

Oppet hus_inlaga.indd 32

09-04-23 10.03.26


också. Katalogen de hade bläddrat i, den var full av tavlor. Nu stod han här, utanför Skottlands National Gallery. Tja, varför inte? Som ett tecken från ovan. Och dessutom, om någon följde honom in skulle han få visshet. När han gick fram till ingången öppnades porten åt honom av en vakt. Chib tvekade med handen kvar i fickan. ”Hur mycket?” frågade han. ”Det är gratis, sir”, svarade vakten. Han till och med bugade sig lite. Ransome såg dörren slå igen bakom Chib Calloway. ”Nu har jag verkligen sett allt som finns att se”, muttrade han för sig själv och stack handen i fickan efter mobilen. Ransome var kriminalkommissarie vid Lothian and Borders-polisen. Hans kollega, kriminalinspektör Ben Brewster, satt i en omärkt bil som stod parkerad någonstans mellan The Mound och George Street. Brewster svarade genast. ”Han har gått in på National Gallery”, förklarade Ransome. ”Ska han träffa någon?” Brewsters röst skrällde i luren. Det lät som om han blev nedstrålad från ett rymdskepp någonstans. ”Jag vet inte, Ben. Jag tyckte att det såg ut som om han övervägde att ta sig uppför Playfair Steps men ångrade sig.” ”Jag vet vad jag skulle ha valt.” Brewster skrattade. ”Jag kan inte påstå att jag själv såg fram emot att klättra upp”, svarade Ransome. ”Tror du att han såg dig?” ”Inte en chans. Var är du?” ”Jag står dubbelparkerad på Hanover Street, och det gör ingen människa glad. Tänker du följa efter honom in?” ”Jag vet inte. Risken för att han upptäcker mig där inne är större än utomhus.” ”Han vet att någon skuggar honom – men varför skickar han då i väg sina underhuggare?” ”Bra fråga, Ben.” Ransome såg på klockan. Inte för att han hade behövt göra det – han hörde ett dån till höger om sig, följt av 33

Oppet hus_inlaga.indd 33

09-04-23 10.03.26


en rökpuff från slottets fästningsvall. Klockan ett-kanonen. Han kikade ner på Princes Street-parken. Där nere fanns en utgång från museet … han hade inte en chans att övervaka båda utgångarna. ”Stanna kvar där du är”, sa han i telefonen. ”Jag avvaktar i fem tio minuter.” ”Ditt problem”, sa Brewster. ”Mitt problem”, sa Ransome. Han stoppade tillbaka telefonen i fickan och grep tag i ledstången med båda händerna. Allt såg så prydligt ut nere i parken. Ett tåg mullrade fram på spåret på väg till Waverley Station. Allt var lugnt och välordnat – en sådan stad var Edinburgh. Man kunde leva hela sitt liv där och inte ha en aning om vad som hände på andra ställen, inte ens om det fanns alldeles intill en. Han såg upp mot slottet. Ibland tyckte han att det såg ut som en sträng förälder som bistert betraktade något otillbörligt där nere. Om man såg på en karta lade man märke till kontrasten mellan den nya staden i norr och den gamla staden i söder. Den nya staden var planerad och geometrisk och rationell, den gamla kaotisk och rörig, och det verkade som om man hade byggt husen där det råkade finnas plats för dem. Det berättas att man förr i tiden fortsatte att bygga på hyreshusen med nya våningar ända tills de rasade samman. Ransome gillade fortfarande stämningen i den gamla staden, men han hade alltid drömt om att få bo på en av den nya stadens elegantare georgians­ ka gator. Det var därför han varje vecka köpte en lottsedel – den enda chans han med sin polislön någonsin skulle få. Chib Calloway skulle för sin del mycket lätt ha råd att bo i den nya staden, men hade i stället valt att bo i ett fuskbygge i västra utkanten av staden, bara några kilometer från den plats där han hade vuxit upp. Det gick inte att begripa sig på folks smak, tyckte Ransome. Han trodde inte att Chib tänkte stanna kvar länge på museet – för sådana som han fungerade konst som kryptonit. Han skulle snart komma ut, antingen genom huvudentrén eller genom utgången i parken. Ransome visste att han måste fatta ett beslut. Men … hur stor roll spelade det i det stora hela? De möten som 34

Oppet hus_inlaga.indd 34

09-04-23 10.03.26


Chib hade arrangerat – de som Ransome kände till – skulle inte bli av. Inget bevismaterial skulle insamlas, och ännu fler timmar av Ransomes liv skulle vara bortslösade. Ransome var drygt trettio, ambitiös och öppen för olika möjligheter. Chib Calloway skulle definitivt vara en trofé. Kanske inte en lika stor trofé som för fyra fem år sedan, men på den tiden hade Ransome varit en enkel kriminalassistent och hade inte kunnat leda (eller ens föreslå för sina överordnade) en långtidsövervakning. Nu däremot hade han insiderinformation, och det skulle kunna utgöra skillnaden mellan misslyckande och framgång. En av Ransomes första fall som kriminalare hade varit ett tillslag mot Calloway, men i domstolen hade gangsterns högt betalda advokater plockat isär bevisen – på den yngste utredarens bekostnad. Kriminalassistent Ransome  … är det verkligen din titel? Jag känner faktiskt polis-assistenter som har mer uppenbara talanger. Den självbelåtna domstolsadvokaten med sina röda kinder och sin peruk, och Chib Calloway som gapflabbade i båset och hötte med fingret åt Ransome när denne slank i väg från vittnesbåset. Efteråt hade hans chef sagt att det inte spelade någon roll. Men det hade det gjort – ständigt – under de gångna åren. Han kände att tiden var inne … precis här, precis nu. Allt han visste, allt han misstänkte pekade fram mot att Chib Calloways liv var på väg att rasa samman. Det skulle kunna bli stökigt, det skulle kunna inträffa utan att Ransome blandade sig i det, men detta behövde inte hindra honom från att vara med och njuta av det. Och det behövde inte heller hindra honom från att ta åt sig äran … Chib Calloway väntade i foajén en stund, men de enda som kom in efter honom var ett medelålders par med australisk dialekt och läderartad hud. Han låtsades studera en karta över museet, och gjorde sedan en grimas för att visa vakterna att han var helt nöjd med arrangemangen. Han drog ett djupt andetag och gick in i museet. Det var tyst där inne. Jävligt stora salar som ekade av hostningar 35

Oppet hus_inlaga.indd 35

09-04-23 10.03.26


och viskningar. Han såg australierna igen, och några utländska studenter som leddes runt av en guide. De kunde definitivt inte vara Edinburghbor – de var alldeles för solbrända och alldeles för modemedvetna. Uttråkade släpade de sig långsamt förbi de stora dukarna. Det fanns inte särskilt många vakter här. Chib såg sig om och letade upp övervakningskamerorna. De satt precis där han hade förväntat sig dem. Men det fanns inga sladdar från tavlorna, vilket innebar att de inte var larmade. En del av dem såg ut att vara fastskruvade i väggen, men definitivt inte alla. Och även om de hade varit det skulle det bara ha behövts trettio sekunder med en Stanleykniv för att man skulle få med sig vad man hade kommit för att hämta … det mesta i varje fall. Duken, om än inte ramen. Sex pensionärer i uniform – inte minsta problem. Chib slog sig ner på en stoppad bänk mitt i en av salarna och kände hur pulsen började lugna sig. Han låtsades vara intresserad av tavlan han satt framför, ett landskap med berg och tempel och solstrålar. Det stod några gestalter i förgrunden, klädda i fladdrande vita dräkter. Han hade inte en aning om vad scenen skulle föreställa. En av de utländska studenterna – en brunbränd grabb som såg ut att vara spanjor – skymde tavlan ett ögonblick men gick sedan åt sidan för att läsa på informationsbladet på väggen, omedveten om att Chib blängde på honom: Hör du, grabben, det här är min tavla, min stad, mitt land … En annan man kom in i salen, äldre än studenten och mer välklädd. Svart, nästan fotsid yllerock. Svarta skor, blanka och onötta. Han hade med sig en hopvikt dagstidning, och det såg ut som om han bara fördrev tiden, blåste upp kinderna. Chib blängde ändå på honom och insåg att han kände igen ansiktet någonstans ifrån. Han fick en klump i magen – var det den här mannen som hade skuggat honom? Han såg inte ut som någon skurk, men inte heller som en snut. Var hade Chib sett honom tidigare? Besökaren kastade bara en blick i förbigående på tavlan och gick sedan förbi den, tätt intill studenten. Han var redan ute ur rummet när Chib lyckades placera honom. Chib reste sig och följde efter honom. 36

Oppet hus_inlaga.indd 36

09-04-23 10.03.26


4 Mike Mackenzie kände omedelbart igen gangstern och hoppades att det inte var alltför genomskinligt att han omedelbart lämnade salen. Den här samlingen var ändå inte riktigt i hans smak. Han hade bara kommit in till staden för att handla lite, skjortor till att börja med (men han hade inte hittat några han tyckte om). Sedan eau de cologne och en liten avstickare till Thistle Street och Joseph Bonnars juvelerarbutik. Joe var specialist på antika objekt, och Mike gick dit med Laura i tankarna. Han tänkte på opalen som hon hade haft runt halsen, och föreställde sig att hon bar något annorlunda, något ovanligt. Något som han hade köpt. Men trots att Joe var en mästare inom sitt område – Mike hade ett fickur där hemma som bevisade den saken – lyckades han inte med sin charm den här gången. Framför allt för att Mike plötsligt tänkte: Vad i helvete är det jag håller på med? Skulle Laura tacka honom för hans gest? Exakt hur skulle hon tolka den? Gillade hon ens ametister och rubiner och safirer? ”Välkommen åter, mr Mackenzie”, sa Bonnar och öppnade dörren åt honom. ”Det var alltför länge sen sist.” Alltså – inga skjortor och inget smycke. Klockan ett befann han sig på Princes Street, inte riktigt hungrig och på ett stenkasts avstånd från National Gallery. Han kände sig seg i huvudet och det var svårt att avgöra vad som hade lockat honom dit. Där fanns ett antal fina objekt – det var han den förste att medge – men museet var alldeles för förstockat och vördnadsfullt. ”Konst är nyttigt för dig”, sa samlingen till honom. ”Varsågod och ta en bit.” 37

Oppet hus_inlaga.indd 37

09-04-23 10.03.26


Under de gångna dagarna hade han funderat på professor Gissings påstående om konst som investering. Han undrade över hur stor andel av världens konst som var inlåst i bankvalv och på liknande ställen. Som olästa böcker och ospelad musik – hade det någon betydelse att tavlorna inte blev sedda? Om en generation skulle de ju fortfarande finnas kvar och vänta på att bli återupptäckta. Och var han själv så mycket bättre? Han besökte gallerier och museer och såg på deras samlingar i vetskap om att han hemma hos sig själv hade bättre exempel på vad den konstnären kunde prestera. Var inte varje hem och varje vardagsrum ett slags privat galleri? Hjälp några av de stackars tillfångatagna konstverken att rymma. Inte från offentliga museer, naturligtvis, utan från kassaskåp och bankvalv och från företagens obesökta rum och korridorer. First Caledonian Bank hade till exempel en samling som var värd flera tiotal miljoner pund – många av de sedvanliga konstnärerna (de skröt faktiskt med att de hade en tidig Bacon), och dessutom gräddan av de nya talangerna, som bankens intendent roffade åt sig vid de årliga examensutställningarna i hela Storbritannien. Andra företag i Edinburgh hade sina egna samlingar som de höll hårt i – som girigbukar som satt på sina madrasser fullstoppade med pengar. Mike lekte med en tanke – om han skulle göra en gest? Öppna ett museum och placera sin egen samling där? Skulle han då kunna övertala andra att göra likadant? Han skulle kunna prata med First Caly och andra storspelare. Göra en grej av det. Kanske var det därför han drogs till National Gallery – det perfekta stället att befinna sig på när man funderade på en sådan idé. Den sista människa han hade förväntat sig att stöta på där var Chib Calloway. Och när han nu vände sig om kom Calloway emot honom med stelt leende och hårda, stirrande ögon. ”Spionerar du på mig?” morrade gangstern. ”Jag trodde inte att du var en konstens beskyddare”, var det enda Mike kunde komma på att svara. 38

Oppet hus_inlaga.indd 38

09-04-23 10.03.26


”Det är ett fritt land”, fräste Calloway. Mike ryckte till. ”Ursäkta, det där blev helt fel. Jag heter Mike Mackenzie, förresten.” De skakade hand. ”Charlie Calloway.” ”Men de flesta kallar dig väl för Chib, va?” ”Då vet du alltså vem jag är?” Calloway tänkte efter ett ögonblick och nickade. ”Nu minns jag – dina kompisar vågade inte se på mig, men själv behöll du ögonkontakt hela tiden.” ”Och du låtsades skjuta mig när du åkte i väg.” Calloway log vresigt. ”Men det var i alla fall ingen riktig pistol.” ”Vad är det som för dig hit i dag, mr Calloway?” ”Jag kom just att tänka på boken med målningar, den som ni satt och tittade i på baren. Jag har på känn att du är konstkännare, Mike.” ”Jag håller på och lär mig.” ”Jaha … och den som vi står bredvid här …” Calloway tog ett steg tillbaka. ”En gubbe till häst såvitt jag kan se. Ser verkligen ut som en häst.” Han stack händerna i fickorna. ”Hur mycket skulle man få för den?” ”Det är inte troligt att den någonsin skulle hamna på en auktion.” Mike ryckte på axlarna. ”Några miljoner?” gissade han. ”Det var som fan.” Calloway gick bort till nästa tavla. ”Och den här, då?” ”Tja, det där är en Rembrandt … några tiotal miljoner.” ”Tiotal!” Mike såg sig omkring. Några av de uniformerade vakterna började intressera sig för dem. Han log sitt mest vinnande leende mot dem och började gå åt andra hållet. Calloway hann i fatt honom efter att ha stirrat ytterligare ett ögonblick på Rembrandts självporträtt. ”Men det handlar väl egentligen inte alls om pengarna?” sa Mike trots att han bara delvis trodde det. ”Jaså inte?” ”Vilket skulle du helst se på – ett konstverk eller en samling inramade sedlar?” 39

Oppet hus_inlaga.indd 39

09-04-23 10.03.27


Calloway tog upp handen ur fickan och gned sig på hakan. ”Vet du vad, Mike – tio miljoner i kontanter skulle inte sitta uppe på väggen tillräckligt länge för att jag skulle hinna ta reda på den saken.” De skrattade samtidigt och Calloway strök sig med handen över hjässan. Mike började undra över den andra handen – den han hade kvar i fickan. Hade han en pistol? En kniv? Hade Calloway kommit hit med andra avsikter än att se på tavlorna? ”Men vad handlar allt det här om då”, frågade gangstern, ”om inte om pengar?” ”Pengar spelar en stor roll”, måste Mike medge. Han såg på klockan. ”Det finns ett kafé en trappa ner … vad säger du om en snabbfika?” ”Jag har fått vad jag tål”, sa Calloway och skakade på huvudet. ”Men en kopp te skulle jag nog klara av.” ”Jag bjuder, mr Calloway.” ”Kalla mig Chib.” De gick nedför den slingrande trappan. Calloway frågade om priser och Mike förklarade att han bara hade varit intresserad av konst i ett par år och inte precis var någon expert. Något han inte ville att Calloway skulle få reda på var att han hade en egen samling, en kollektion som många utan tvekan skulle kalla ”omfattande”. Men när de köade vid disken frågade Calloway vad han jobbade med. ”Datorprogram”, svarade Mike och bestämde sig för att ge så få detaljer som möjligt. ”Mördande konkurrens, va?” ”Det är högt tryck, om det är det du menar.” Calloway gjorde en grimas och gav sig sedan in på en diskussion med flickan bakom disken om vilken av de olika tesorterna – Lapsang, grönt, gunpowderte eller pekoete – som mest smakade som riktigt te. Sedan satte de sig vid ett bord med utsikt över Princes Street-parken och Scottmonumentet. ”Har du varit uppe vid Scottmonumentet någon gång?” frågade Mike. 40

Oppet hus_inlaga.indd 40

09-04-23 10.03.27


”Mamma tog mig dit en gång när jag var liten. Jag blev livrädd. Det var förmodligen därför som jag för ett par år sen släpade upp Donny Devlin dit och hotade att kasta ner honom – han var skyldig mig pengar, förstår du.” Calloway stack näsan i tekannan. ”Det luktar lite konstigt, det här.” Men han slog ändå upp lite medan Mike rörde om i sin cappuccino och funderade på hur han skulle reagera på en sådan märklig bekännelse. Det verkade inte som om gangstern insåg att han hade sagt något utöver det normala. Minnet av hans mamma hade omärkligt övergått i en ögonblicksbild av fasa. Mike kunde inte avgöra om Calloway hade varit ute efter att chockera honom. Kanske var det inte ens sant – Scottmonumentet var en löjligt offentlig plats för en sådan scen. Allan Cruikshank hade antytt att det var Calloway som var hjärnan bakom kuppen mot First Caly. Men nu hade det blivit svårt att betrakta honom som en överlägsen kriminell begåvning … ”Är det någon som har försökt bryta sig in här?” frågade Calloway och såg sig omkring. ”Inte vad jag vet.” Calloway rynkade på näsan. ”Tavlorna är ändå åt helvete för stora. Var skulle man gömma undan dem?” ”I ett magasin, kanske?” föreslog Mike. ”Det stjäls konst hela tiden – för några år sen promenerade några män i arbetsoveraller ut från Burrellsamlingarna med en gobeläng.” ”Verkligen?” Det här intresserade gangstern. Mike harklade sig. ”Vi har gått i samma skola, du och jag – samma årskurs till och med.” ”Jaså, har vi det? Jag kan inte påstå att jag minns dig.” ”Jag fanns inte i din krets, men jag minns att det var du som mer eller mindre styrde hela skolan, och att du till och med talade om för lärarna vad de fick och inte fick göra.” Calloway skakade på huvudet men såg ändå lite smickrad ut. ”Jag är säker på att du överdriver. Fast på den tiden var jag en riktig bråkstake.” Chibs blick försvann i fjärran, och Mike visste 41

Oppet hus_inlaga.indd 41

09-04-23 10.03.27


att hans tankar var i det förgångna. ”Med ett enda betyg från grundskolan hamnade jag i … metallslöjd eller nåt.” ”En av våra uppgifter var att göra en skruvmejsel”, påminde Mike honom om. ”Du använde din flitigt …” ”Jag övertalade grabbarna att ge mig sina pengar”, sa Chib och nickade. ”Du har gott minne. Hur hamnade du i datorbranschen?” ”Jag fortsatte till high school och sen till universitetet.” ”Våra vägar skildes åt”, sa Chib och nickade för sig själv. Sedan sträckte han ut armarna. ”Men här sitter vi efter alla dessa år som prydliga vuxna. Och ingen skada skedd.” ”På tal om skada … vad hände med Donny Devlin?” Chibs ögon smalnade. ”Vad har du med det att göra?” ”Ingenting alls … jag är bara nyfiken.” Chib övervägde ett ögonblick innan han svarade. ”Han lämnade stan. Men först betalade han sin skuld. Har du kontakt med någon från den tiden?” ”Ingen alls”, sa Mike. ”Jag kastade en blick på Friends Reunited på nätet en gång, men där fanns ingen som jag saknade särskilt mycket.” ”Det låter som om du var en enstöring.” ”Jag satt ofta på biblioteket.” ”Det förklarar varför jag inte minns dig – jag gick dit bara en enda gång. För att låna Gudfadern.” ”Var det för nöjes skull eller som ren utbildning?” Chibs ansikte mörknade igen, men bara för ett ögonblick. Sedan brast han i skratt och accepterade skämtet. Och deras samtal fortsatte – flytande, lätt i tonen – och ingen av dem var medveten om gestalten som två gånger gick förbi utanför fönstret. Kriminalkommissarie Ransome.

42

Oppet hus_inlaga.indd 42

09-04-23 10.03.27


9789170017704  

9 10 11 12 13 14 15 16 17 rarna och vinkade farväl. ”Auktionen är i dag om en vecka … glöm inte att skriva in den i era kalendrar.” Hon log,...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you