9789172993938

OCH?

Fler böcker av Bitte Havstad Min storebror Robin, 2006 Ofrivilliga syskon, 2008 Parisresan, 2009

www.opal.se © Bitte Havstad, 2010 Omslag av Lisa Zachrisson Bokförlaget Opal AB ISBN: 978-91-7299-393-8 Tryckt hos Scandbook i Falun, Sverige, 2010

Bitte Havstad

Och?

Opal

1 – Hon är bara så jävla bra!

Erika kommer dansande ut i köket. Armarna ovanför huvudet, ett steg på tå, andra foten ut.

Hennes mamma tittar upp från tidningen och kaffekoppen. Ögonbrynen går ihop och bildar två rynkor som har formen av ett slarvigt skrivet u.

– Erika! Nu svor du igen!

Erika sänker armarna och kommer ner på hela fötterna.

– Och? – Du är tolv år!

– Du svär lika mycket själv!

– Jamen, jag är vuxen!

Erika fnyser.

– Det är ingen jävla skillnad!

– Sluta! Det är det visst!

Erika tar tag i köksbordet och snurrar runt. Det bränner till under foten trots att hon har sockar på sig. Hon får ingen fart och tappar nästan balansen och kommer inte runt mer än knappt ett halvt varv.

– Jävla, jävla, jävla, säger hon.

Mamma kan inte hålla sig. Hon börjar skratta.

Erika hör mammas skratt pysa och klucka, som om det försökte hitta vägar ut och sprida sig i köket.

Det är som musik. Kluckmusik.

Erika vill hålla kvar stunden av skratt.

– Du säger att det låter fult när jag svär, säger hon.

Jag kanske tycker det låter fult när du svär! Jävla fult!

– Nu räcker det! Mamma försöker se allvarlig ut,

5

men hon kan inte sluta skratta. Erika ser inte det roliga i att säga ”jävla”, men om det kan göra mamma på gott humör, så för all del.

– Jävlar i mig, kolla här!

Erika gör ett nytt försök att snurra runt. Det ska föreställa en vacker piruett, men det är svårt med balansen.

Mamma torkar en tår ur ögat. En glad tår.

Erika öppnar skafferidörren. Hon ställer sig på tå. Sträcker på vristen. Ryggen rak, halsen lång. Hon sträcker sig efter cornflakespaketet och håller det över huvudet med båda händerna innan hon ställer ner det på bordet. Hon är alldeles för kort och alldeles för tjock och hon vet att det inte ser lika snyggt ut som det känns, men det gör ingenting.

– Det är faktiskt fulare när barn svär, muttrar mamma nu, men det hörs på rösten att hon är besegrad.

– Vill du inte veta vem det är som är så jävla bra?

Mamma tittar när Erika häller upp yoghurt och flingor i en skål.

– Jag vet det redan. Margot Fonteyn, när hon dansar Svansjön med Rudolf Nurejev. Eller moster Bella.

Vem var det den här gången?

– Margot. Du måste erkänna att hon är bra!

Mamma håller upp båda händerna.

– Jag erkänner.

Erika har egentligen tänkt ta in skålen framför teven och titta vidare på dansvideon, men eftersom mamma verkar vara på ovanligt bra humör så stannar hon och äter sina flingor vid köksbordet.

Mamma viker ihop tidningen.

– Jag tänkte måla om i köket när du är hos Johan.

Vad tror du om knallorange?

Erika tittar runt på väggarna som faktiskt inte ser

6

så fräscha ut, gråa i hörnen och med stora mörka fläckar bakom kökssoffan.

– Visst. Eller gult?

Mamma tittar på henne och ler. Leendet når inte riktigt fram till ögonen, men det är ett fint leende i alla fall.

– Eller mitt emellan orange och gult?

Mamma Cilla. Precis som Erika lite för tjock. Med håret i sorgsna stripor, mörkt i botten, ljust i topparna.

Det mörka har hunnit växa ut flera centimeter. Sedan pappa flyttade har hon gråtit varje dag. Varje dag i mer än två månader. Lika länge som det mörka i hårbotten har brett ut sig. Nu när hon ler ser man hur söt hon egentligen är. Eller typ kan vara.

Erika tycker för det mesta synd om mamma men annars: bryr sig inte. Saknar pappa ibland men bryr sig inte, bryr sig inte, bryr sig inte.

Vill han flytta så stick bara, för helvete, Erika kommer inte att sakna honom ändå.

Mamma bläddrar fram en gulröd färg på ett pytte­ litet block med färgprover.

– När går tåget till pappa? frågar hon.

– Kvart över fem, svarar Erika. Men jag behöver inte åka. Jag kan hjälpa dig att måla.

– Klart du ska åka.

– Men jag vet inte om jag vill hålla på att åka till honom hela tiden. Jag vill vara hemma.

– Det är inte hela tiden. Det är varannan vecka. I dag är faktiskt första gången.

– Och? – Jag har fullt upp hela helgen med att måla köket och kommer inte att hinna sakna dig ett dugg.

Mamma har rest sig upp och börjar duka av efter

7

sig. Hon sätter på vattenkranen. Erika vet att hon tänker diska upp sin disk med en gång. Hon klarar inte av att låta den stå.

Erika bläddrar bland färgerna.

– Den här tycker jag, säger hon och håller upp en gul färg mot väggen. Den ser ut som ett litet soligt frimärke mot väggen.

Mamma lägger huvudet på sned och kisar med ögonen.

– Ja, kanske. Jag hade i och för sig tänkt mig mera orange.

Erika reser sig upp och ställer sig bredvid mamma.

– Hur ska man kunna se hur hela väggen kommer att se ut med en sån liten lapp? säger hon irriterat.

Mamma skrattar igen.

– Ja, det har du rätt i, säger hon. Vi får väl pröva oss fram.

Hon hejdar Erika på väg ut ur köket och ger henne en kram.

– Packar du nu?

– Jävla skitpappa, muttrar Erika.

Mamma håller varnande upp fingret.

– Hördu du, säger hon. Nu svor du igen.

8

2 Erikas balettskor hänger på väggen ovanför sängen.

De är hårda längst ut och har tillhört Bella, mammas moster som varit balettdansös. De är svagt rosa med långa band som blivit fransiga och slitna. Erika tar ner dem från väggen och blåser bort dammlagret som hunnit bildas. Hon provar dem och ställer sig upp trots att smärtan skär som knivar i fötterna. Hennes fötter är alldeles för breda, fast hon är mycket yngre än vad Bella var när hon hade dem. Breda, klumpiga fötter som sväller ut över sidorna på skorna. Margot och Bella kan dansa hur länge som helst utan att ens sätta ner foten. Det gör fruktansvärt ont att bara försöka komma upp på tå i tre sekunder. Dessutom är det omöjligt att hålla balansen. Hur kan man så vackert och mjukt svepa fram över ett dansgolv när det gör så ont att man helst vill skrika rakt ut?

Erika vet att Bella inte använt tåspetsskor på många år, eftersom hon faktiskt förstörde fötterna. Hon har en stor knöl på vardera fot, alldeles vid stortån. Det fick hon av att dansa tåspets. Nu dansar hon mest jazzdans.

Det konstiga är att mamma Cilla har likadana knölar på sina fötter trots att hon aldrig tagit ett danssteg i hela sitt liv.

I dag ska Erika hälsa på sin pappa för första gången på nya stället. Han har en ny lägenhet i en ny stad.

Snart har han väl en ny fru och en ny dotter också.

Jävla pappa.

9

Mamma följer henne till tåget. Pinsamt, Erika hade velat gå själv.

– Bara första gången, säger mamma. Jag ska ändå ner på stan och handla färg.

– Du får inte vinka när tåget går i alla fall, ber ­Erika.

Det måste få finnas gränser. Mamma som följer en till tåget och står och vinkar när man ska åka till pappa, det är bara mer än man kan stå ut med.

– Arrivederci carina.

– Jag heter inte Carina.

– Jag vet, min älskling, men carina på italienska betyder sötnos.

Vilken tur att mamma hinner iväg innan Jimmy kommer.

Jimmy i sexan, en klass över Erika.

Jimmy som är ny och som det går rykten om. Rykten att han stulit en bil och kört in i en vägg. Förstört bilen men klarat sig själv oskadd. Han får inte bo hemma längre så han bor hos sin storasyster och hennes pojkvän. Erika vet inte vad som är sant.

– Tjena.

Det är Jimmy som slänger sig ner på sätet mitt emot Erika.

Erika nickar till svar.

– Erika?

Erika nickar igen. Han vet vad hon heter.

– Jimmy, fortsätter han. Du går i mitt plugg, va?

Erika fortsätter låta huvudet guppa upp och ner.

Som en docka.

Mitt plugg. Plugg säger man inte. Min skola, säger man. Det är bara lantisar och fjortisar och dumnördar som säger plugg.

10

– I femman?

Erika håller still huvudet. Inget mer nickande.

– Fem A. – Sex C, säger Jimmy.

– Vart ska du? frågar Erika.

Något måste man ju fråga. Det blir pinsamt att bara sitta och nicka hela tiden.

Jimmy rycker på axlarna och plockar upp en liten ipod ur fickan.

– Hem, säger han.

Han sträcker över ipodens ena hörsnäcka till Erika.

– Varför går du i vår skola om du inte bor här? frågar Erika.

Jimmy sitter framåtlutad för att hörsnäckorna ska kunna räcka till bägges öron. Han trycker på ipoden, så Erika hör en sekund av flera låtar innan han hittar den han letar efter. Han sitter tyst framför henne nästan halva låten.

– Hör du vilka det är?

Erika tar av sin hörsnäcka och ger honom den.

– Beatles, säger hon.

– Hur visste du det?

– Men hallå.

Jimmy ler plötsligt – Visst, ja, Jörgen. Ni har honom också. Han värsta älskar ju gamla låtar.

Erika plockar upp en dricka ur väskan.

– Men varför går du i våran skola?

Jimmy rullar sladden till hörsnäckorna runt ipoden och stoppar ner den i fickan.

– Jag har bytt, bara.

– Men … Åker du tåg varje dag då?

11

– Vad du tjatar. Jag bor hos min syrra och hennes kille i veckorna.

Erika känner hur hon blir röd i ansiktet. Han tycker att hon tjatar.

– Jag ska börja åka och hälsa på min pappa på helgerna, säger hon. Inte varje då, men nästan.

Jimmy visslar till. Han nickar runt i tågsalongen.

– Då känner du inte alla här?

Erika tittar sig omkring. Några människor sitter utspridda här och där.

– Ser du honom med tidningen där borta?

Jimmy har böjt sig fram igen och viskar medan han pekar längre bort i gången.

Erika vänder sig om och ser en gråhårig man som sitter med en uppslagen tidning framför sig. Han har problem med att läsa, han vill hela tiden somna till.

– Och? – Vet du vad han är för nåt?

Erika skakar på huvudet.

Jimmy lutar sig ännu längre fram mot Erika.

– Han hittar på dataspel.

Erika tittar misstroget på mannen, som har låtit huvudet falla ner mot bröstet. Glasögonen sitter snett och tidningen håller på att glida ur hans knä.

– Hur vet du det? frågar hon.

Jimmy lutar sig tillbaka.

– Jag vet det bara, säger han. Han sitter vid sin dator och funderar ut skithäftiga spel och sedan åker han runt och låter folk provspela.

Erika kan inte släppa den sovande mannen med blicken.

– Wow. Vilka då?

Jimmy rycker på axlarna.

– Han har särskilda listor. Och vet du mer? Dom får

12

betalt också. Godis, chips, hamburgare. Hur mycket dom vill.

Erika vänder sig tvärt mot Jimmy.

– Det är inte sant, säger hon, men hon känner sig inte säker.

Jimmy nickar bara.

– Hur mycket dom vill, upprepar han.

Erika tänker på hur orättvist det är att en del får en massa godis för att göra sådant som är kul.

– Vet du varför han sover? frågar Jimmy.

Erika skakar på huvudet.

– Det är för att han varit uppe hela natten och gjort ett nytt spel. Med drakar och demoner.

– Men hallå, säger Erika. Du kan väl ändå inte veta vad hans alldeles nya spel handlar om?

Jimmy tittar ut genom fönstret.

– Kolla, nu kommer tunneln, säger han.

13

3 Erika ser sin pappa direkt när tåget saktar in för att stanna på stationen. Han står och tittar efter henne och hon blir generad när hon ser hur ivrig han ser ut.

Han är alltid för ivrig, alltid lite för mycket, rösten för hög och gesterna för stora.

Pappa Johan, smal, i för kort jacka och med det rufsiga huvudet över alla andras.

Erika blir så trött.

Hennes föräldrar måste Hon går långsamt av tåget och hoppas att Jimmy verkligen skärpa sig nu. Efter skilsmässan ska iväg, så att han inte behöver gårhinna mamma hemma och sippar vin ochupptäcka tycker hur pinsam Johan är. synd om sig själv. Pappa uppför sig nervöst Pappa lyser upp hanoch får som syn vanligt på henne, komoch låtsas att allt är när mysigt mer glatt mot henne med långa steg. Han svingar när de ses. INGET är som vanligt. Erika upp henne i famnen och svänger henne runt. måste till exempel ta tåget nu när hon ska – Erika-pika-himmelsskrutta, säger han. till– Släpp pappa.ner Men på tåget hon Jimmy i mig! Är duträffar inte klok! sexan. som går rykten om. Attom hani hennes JohanJimmy släpper nerdet henne och rufsar har snott bilar och annat … hår.

– Jag tror banne mig du har hunnit växa några centimeter sen sist.

Erika tittar oroligt efter Jimmy, men han har hunnit långt i förväg.

– Lägg av, säger hon.

Det syns att pappa inte bott här så länge, för det är kalt och tomt och ser inte ett dugg hemtrevligt ut.

Inga gardiner för fönstren eller tavlor på väggarna.

Erika står i ett litet rum som precis rymmer en madrass på golvet, en stol och ett skrivbord. Johan pratar på lite nervöst.

ISBN 978-91-7299-393-8

14